DÖDSSKRÄCK OCH EN FRÅNVARANDE GUD

För två månader sedan besökte jag den yngre av mina systrar i Göteborg. Ja, så speciellt ung är hon ju inte längre, fyra år äldre än jag är hon nu 69 år gammal. Men, det hindrar inte att vi kommer lika bra överens som då vi var barn. Med mina systrar delar jag intresset för litteratur och konst och vi saknar aldrig ämnen att samtala om, fast min vana trogen är det jag som pratar mest.

Vi besökte Botaniska trädgården, konstmuséet, bokhandlar, marknader och stadsbiblioteket. På det senaste stället fascinerades jag av Sven Ljungbergs fresker som har inspirerats av Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. En roman som de flesta svenskar från min generation är relativt väl förtrogna med, dels för att den var obligatorisk läsning i skolan, dels för att en filmatisering gjord av Lagerkvists son Bengt visades under televisionens barndom. Jag hade blivit ordentligt gripen av både läs- och filmupplevelsen. När jag på Göteborgs stadsbibliotek blickade upp mot Ljungbergs kantiga, lätt naivistiska fresker kom känslorna från den tiden tillbaka.

För mig framstår Sven Ljungberg som en ursvensk konstnär som skickligt fångat såväl svensk landsbygd, som dess småstäder, i all deras skönhet och tristess. Det gjorde även barndomsskildringar som Gäst hos verkligheten, Harry Martinssons Nässlorna blommar och Eyvind Johnsons Romanen om Olof, den senast nämnda handlar om den till en början fjortonårige Olof, som därmed är äldre än den tolvårige Anders i Gäst hos verkligheten. Martin i Nässlorna blommar är endast sju år då hans mor lämnar honom och hans svåra liv som sålt sockenbarn tar sin början . Dessa romaner har sedan jag läste dem stannat hos mig, inte minst för att de är välskrivna och lättlästa, uppenbart självbiografiska och därmed kunde tala direkt till ett nyfiket barn på gränsen till tonåren.

En av Ljungbergs fresker visar Anders sittande på en järnvägstralla som hans trygge och lugne far, bangårdsgårdsförman på Växjö station, stakar fram genom ett sommarfagert småländskt lanskap, med glittrande sjöar, väldoftande skogar och blomstrande hagar. I sitt knä har Anders en korg med kaffe, socker och en bit jäst som de skall ge till hans mormor. Anders älskar sin mormor, som är lik hans mor, fast magrare. Han trivs på morföräldrarnas gård, men har stor repekt för den djupt religiöse morfadern, som han finner aningen skrämmande. Kring gården plockar han bär från buskarna, eller ligger i solen och myser. 

Han trivs, men då kvällen kommer med hotande åskmuller måste fadern tillbaka till Växjö, helst innan det annalkande ovädret. Han har det tidiga morgonskiftet på stationen och då ovädret visar tecken att bli våldsamt får Anders sova över hos morföräldrarna. Ensam med de gamle, med åska, storm och slagregn mullrande utanför, lyssnar pojken till hur morfadern, som ser ut som en väldig profet, ur Uppenbarelesboken läser högt om hur dömande Gud tömmer sin vredes skålar över en syndfull värld. Mitt i natten vaknar Anders och ser då hur de gamle ligger alldeles stilla tätt bredvid varandra. Oroad tassar han i månskenet fram till dem: “Är de döda?”. Nej de lever, men döden är ständigt i den lille Anders tankar och som det barn han är, är han fylld av svårbemästrade tankar och fantasier. Över hans tillvaro bland djupt religiösa människor vilar ett mörkt orosmoln skapat av tankarna på Guds allmakt och den obevekligt annalkande döden.

Då han en dag sitter ensam och gräver en grop bland trädgårdsgångens kiselstenar går den imposante källarmästaren förbi, Anders talrika familj bor på järnvägsrestaurangens andra våning. Den myndige mannen lutar sig över pojken och säger att han skall akta sig för att gräva gropar – det betyder att någon i hans släkt snart kommer att dö. Skräckslagen fyller Anders igen gropen och springer därifrån. Vem skall dö? Kanske hans mor, kanske systrarna, kanske Mormor. Kommer hans far att bli överkörd av ett tåg?

En annan dag hamnar Anders vid restaurangens vedskjul där den gamle “vedgubben” berättar, halvt på allvar halvt på skämt, att han hela livet sågat ved och att om han inte gjort det skulle alla männsikorna i det stora huset ha frusit ihjäl. Åter ansätts Anders av dödsångesten, inte för egen del utan för dem han älskar och känner sig trygg hos. Han går ner i hotellresturangens iskällare för att där uppleva hur dödskyla kan kännas.

Incidenten med vedsågaren tycks vara ett ovanligt starkt barndomsminne. En gammal vedsågare dyker nämligen gång på gång upp i Pår Lagerkvists författarskap. I novellsamlingarna Det eviga leendet från 1920 och Onda sagor från 1924 blir han till en sinnebild för Gud, men inte en dömande och hotfull gud. Den strävsamme vedsågaren får representera det enkla, strävsamma livet, det som alltid är ett och detsamma; bondens vardagliga slit som skapar mat och husrum för hans familj. Vedsågaren blir till den trygge, pliktuppfyllande mannen, lik en ”gammal mor som var dag säger samma ord till sina barn”. Den Gud som Lagerkvist hyllar i sitt tidiga författarskap är en skenbart okomplicerad gestalt som genom sin ödmjuka gärning skänker frid och trygghet åt mänskligheten. En Gud som drar upp en gräns mot överflöd och överdrift och genom sina rutiner och lagar garanterar balans och fortbestånd, Döden är hans tjänare, en förutsättning för tillvarons fortbestånd. En livssyn som får mig att tänka på barnboksförfattatinnan ock konstnären Barbro Lindgrens enkla och skenbart barnsliga dikter:

Någon gång ska vi dö

du och jag.

Alla Människor ska dö

och alla djur

och alla träd ska dö

och blommorna på marken,

men

inte allihop på samma gång

utan då och då

så att det knappast märks.

Kanske var Lagerkvists tidiga gudsbild och stoiska lugn inför döden en tillkämpad attityd skapad av föräldrahemmets fromhet, där de enda böckerna var bibeln och psalmboken. I novellen Far och jag, som ingick i Onda sagor, som kom året innan Gäst hos verkligheten, tränger sig skräcken obevekligt in i idyllen. Precis som i Gäst hos verkligheten stakar fadern med sonen en järvägstrilla längs rälsen. De gör ett uppehåll i den sommarmilda skogen och besöker även morföräldrarna, men då natten kommer och de återvänder längs spåret överraskas de av ett våldsamt framrusande tåg, fullkomligt okänt för fadern, den erfarne stinsen och bangårdsförmannen. Tåget spränger in i den lille gossens trygga värld. Då han blir varse faderns förvirring förstår pojken att den trygge, fromme mannen trots allt inte har tillvaron i sin hand. Han är inte längre den lugna och starka trygghetsfaktor som Anders alltid har räknat med. Uppenbarligen hyser även fadern tvivel och svagheter. Det rökbolmande, svarta loket som med en okänd eldare och tomma vagnar rusar fram genom den mörka natten blir till en sinnebild av det liv som väntar den än så länge oerfarne gossen. Tågets slutstation är densamma för oss alla – Döden.

Då Lagerkvist skrev Far och jag hade han sedan flera år tillbaka planer på att spränga barndomsharmonin och fädernas starka gudstro. Han ville skildra en mer ohyvlad, men också sannare verklighet, som dock inte skulle undvika att beskriva all den trygghet han funnit i sin barndom:

En gång ska jag skriva en bok (kanske i södern) om min barndom, bokhyllan med bibeln, postillan, far och mor, de gamla, farföräldrarna ute i orörda naturen, mormor med brinnande stickan i munnen, morfar med lusräfsan och brakskiten, hedendom och rå härlig hälsa ...

Det var främst Dödens närhet som skulle ge relief och djup åt den planerade romanen och det är just döden som överskuggar så gott som allt som skildras i Gäst hos verkligheten och som i mångt och mycket kom att prägla Lagerkvists senare författarskap.

Som så många andra barn greps jag som liten emellanåt av en förlamande dödsskräck, som tack och lov sedan dess aldrig har kommit tillbaka. En upplevelse som eldade på skräcken var just Gäst hos verkligheten. Televisionen kom sent till Sverige. Medan den större delen av den så kallade Västerländska världen hade erövrats av televisionen tog det tämligen lång tid innan den dök upp i Sverige. Det var 1956 som Riksdagen beslutade att television formellt skulle införas och sändningarna skulle då vara statskontrollerade. Till en början var de koncentrerade till vissa geografiska områden, men 1958 hade de i stort sett nått hela landet. Fast de som skaffat sig de dyra TVapparterna fick nöja sig med enbart några timmars TVtittande per kväll, i allmänhet med välartade herrar och damer som talade om för dem vad de skulle tycka och tänka.

Det var 1958 som det första nyhetsmagasinet började sändas – Aktuellt. Men det dröjde ännu ett år eller två innan Far köpte en TVapparat. Den var dyr, men han fick ge upp sitt motstånd med hänvisning till att han var journalist och därför måste kunna “följa med” vad som hände omkring honom. Redan på den tiden blev den så kallade “allmänna opinionen” i allt högre grad präglad av de kvällstimmar då större delen av nationen satt fängslad inför samma TVprogram. Det var inte förrän 1969 som Sveriges Radio, som televisionsbolaget fortfarande hette innan det 1979 bytte namn till TV-bolaget Sveriges Television (SVT), upprättade en andra TVkanal.

Jag, och många andra med mig, minns fortfarande den magiska känslan då TV:n dök upp i våra hem och vi satt där fängslade i ett i övrigt mörklagt rum alltmedan TVapparatens blågrå sken återkastades från våra ansikten. Den spännande känslan då klockspelet från Stockholms stadshus tillkännagav att kvällens sändningar skulle börja. Eller var det när de avslutades? Jag minns inte riktigt.

Jag skrev att de första TVprogrammen till största delen präglades av välartade damer och herrar som talade och agerade framför kamerorna. Det mesta av utbudet var direktsänt. Det fanns fortfarande enbart begränsade metoder för att spela in program för senare sändningar och om det dök upp något naturprogram, någon spännande serie eller en spelfilm som inte var utlandsproducerad så var intresset större än vanligt.

Sveriges Radio producerade redan tidigt flera utmärkta pjäser och filmer direkt gjorda för TV och det var inte långt efter det att Far skaffat vår televisionsapparat som Gäst hos verkligheten drabbade mig med en våldsam kraft. Pär Lagerkvists son Bengt hade gjort en mästerlig tolkning av sin fars roman och dess dödsfruktan rotade sig djupt i min sju-åriga själ. Även om han var minst fem år äldre än jag hade jag inga som helst svårigheter med att identifiera mig med filmens Anders. Utanförskapet, den oförbehållslösa kärleken till Mor och Far, mina systrar och morförädrar och den över det hela ruvande dödsfruktan, var hos mig lika primitiv och fundamental som hos Anders.

Då jag i Göteborg återsåg Sven Ljunbergs tolkning av Anders bön i skogen, hade jagt långt tidigare sett hans träsnitt med samma motiv i någon skolantologi, därigenom framkallade målningen inte enbart minnen från TVfilmens starka scen, utan även från romanens beskrivning, som jag läst flera år tidigare. I både romanen och filmen framgår det med all tydlighet hur djupt troende Anders närmaste är. De högläser ur Bibeln och ber tillsammans. Anders förstår dock att sann gudstro är förmer än gemensam fromhet, den innefattar även ensamhet och offer. Han har funnit en helig plats för sig själv. Ett ställe där han kan vara ensam med Gud och ha beger sig dit då det är kallt och regnigt. Sann tro kräver offervilja, är du inte beredd att försaka något så har bönerna ingen verkan. När dödsfruktan ansätter Anders som värst söker han upp sin böneplats inne i skogen;

Mellan tuvorna ett stycke in låg ens flat sten som bara höjde sig några tum över marken. Det var inget särskilt med den. Skulle något tyckas märkvärdigt var det väl att det låg en sten där, här fanns annars inga, det var rätt sankt, mossjord. […] Omkring honom var allt tyst, bara droppet från träden. Han hördes heller inte, bad inte högt, men kinderna glödde på honom. Rätt fram var en sank öppning i skogen och mitt i denna stod en förkrympt tall, knappt manshög, ojämnt och illa vuxen. Den såg han på hela tiden, fast det inte var till den han bad, bara för att han brukade det. Nej, han bad till samme Gud som de där hemma, det var ingen skillnad. Men han hade sitt här ute. Kinderna brände hetare och hetare. [...]

[han höll] händerna hårt hopknäppta. Men han bad inte mer än ett enda: Att han inte skulle dö, att ingen av dem skulle dö, säkert ingen! Att far skulle leva, mor, syskonen – räknade upp dem – de gamla ute på landet, alla, alla! Att säkert ingen skulle dö! Att det skulle vara så som det var. Att ingenting skulle ändras!

Vad som skrämde den knappt sju-årige Jan Lundius då han såg den scenen var att även han plågades av samma oro som Anders och dessutom, precis som filmens Anders, hade jag funnit ett hemligt ställe i en träddunge inte långt från föräldrahemmet där jag bad samma bön till Gud – att han inte skulle låta någon av mina nära och kära dö.

Sven Ljungberg har berättat att innan han 1957 gjorde en mängd trägravyrer för att illustera Bonniers praktutgåva av Gäst hos verkligheten visade han sina skisser för Pär Lagerkvist. Denne blev imponerad och deklarerade att konstnären lyckats fånga de känslor han försökt förmedla genom sin roman och att han gärna ville se det färdiga resultatet. Då Ljungberg skurit och tryckt gravyrerna visade han dem för Lagerkvist som efter att oroat ha bläddrat fram och tillbaka bland dem utropade:

– Men vad gjorde du med bilden av pojken som ber i skogen?

– Jag tog inte med den eftersom du inte ens tittade på den då jag visade dig mina skisser. Du bläddrade förbi den som om du inte gillade den.

– Tvärtom, jag blev så rörd och gripen av att du så skickligt fångat den episoden att jag inte ens förmådde titta på bilden. Det är den bästa illustrationen av dem alla.

Den fruktansvärda kulmen på sonens filmatisering av Lagerkvists roman är då mormodern har begravts och den sorgtyngde Anders hamnat på begravningsgillet, som inför hans plågade blick efter att ha börjat ytterst sollent urartar till en alkoholindränkt fest där det stojas och stimmas, skålas, sladdras och skrattas. Då en berusad karl spefullt glufsar i sig begravningstårtans kors har Anders fått nog. Han går ut i vinternatten, passerar ett par pinkande gubbar, rundar husknuten och ser sedan genom ett fönster hur hans åldrige morfar sitter upprätt i den äktenskapliga bädden och ensam läser Bibeln. Efter läsningen blickar den gamle mannen ut i tomheten, slår igen Bibeln och blåser ut ljuset som står på nattduksbordet. Anders vänder sig om, går ut i den knakande snön och blickar upp mot ett stjärnbestrött himlavalv; tomt och ödsligt.

Vi vet att Anders snart kommer att lämna föräldrahemmets trygga gudstro därhän. Att han i själva verket är identisk med den Pär Lagerkvist som tjugofemårig kastar sig ut i en besinningslös förtvivlan som speglas i flera av dikterna i hans diktsamling Ångest från 1916. Gud är död, allt är kallt, tomt och meningslöst:

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky

i nattens grova hand,

nu stiga skogarna

och stela höjder

så kargt mot himmelens

förkrympta valv.

Hur hårt är allt,

hur stelnat, svart och stilla!

Kanske hade den unge Lagerkvist förmått befria sig från barndomsskräcken för en hämndgirig, farlig och allsmäktig Gud. Det är dock tveksamt om så var fallet. Ett starkt religiöst sentiment dröjer sig kvar. Mot slutet av Gäst hos verkligheten besöker en flera år äldre Anders Frälsningsarmén och fascineras där av en vacker frälsningsoldat, men den överhettade religiositeten och flickans "förtryckande renhet" skrämmer honom. Bland freskerna i Göteborgs stadsbibliotek har Ljungberg inkluderat en bild av ett frälsningsarmémöte, men det är en lugn och något kylig bild. Fjärran från en känslosam och medkännande dikt som märkligt nog finns med i Lagerkvists ångestbok, som publicerades nio år innan Gäst hos verkligheten kom ut – På frälsningsarmén:

Nyss fann en människa Gud.

Hur strålar ej rummet av klarhet!

En liten människa i gråa

och slitna kläder som sluta

sitt torftiga skall kring kroppen,

kring lemmarna smala och ljumma,

hon famlar med bävande händer

i rymden den blåa och höga,

hon stiger på fötter så heta

högt mot de svävande stjärnor.

Det tycks som om Pär Lagerkvist hela sitt liv behöll en viss form av gudstro och i bok efter bok brottades han med sin Gud. Han kallade sig till och med för ”Guds skrivbiträde på jorden”. Pär Lagerkvists mest berömda roman, i varje fall utanför Sveriges gränser, lär vara Barabbas.

Det är historien om rövaren som blivit skonad och frigiven istället för Jesus. Barabbas såg honom plågas på korset och bevittnade hur världen mörknade då den hjälplöse Frälsaren dog. Upplevelsen skakade Barabbas i grunden. Hans namn betyder Faderns son och vi är alla lika oförmögna som han att kunna frigöra oss från vårt fadersarv. Jesu död kastade obevekligt sin slagskugga över Barabbas vidare öden. Vännerna menade att han sett i syne då han inbillat sig att då Jesus givit upp andan så täckte mörker orden. De rådde honom att njuta av det liv han genom en märklig slump fått sig till skänks.

Barabbas kunde dock inte få den man ur tankarna som istället för honom valts att dö. Han gjorde efterforskningar och träffade Jesu lärjunge Petrus, samt en kvinna som påstod sig ha blivit botad av Jesus. Han träffade till och med Lazarus som Jesus sades ha uppväckt från döden, men allt denne hade att säga var att ”Dödsriket är ingenting”.

Besviken återvände Barabbas till sina kriminella aktiviteter och blev åter ledare för ett hänsynslöst rövarband. Men, han kinde inte undkomma sitt öde, Han blev tillfångatagen, men Pilatus tvingades frikänna honom, ty enligt lagen kan han inte låta döda någon som tidigare hade benådats. Och detta att Barabbas ständigt undvek att bli dödad blir till hans förbannelse. Han närmade sig de kristna, men då han försökte dela deras tro på en man vars död verkligen hade frälst honom, då hände alltid något som fick Barabbas att misströsta och tvivla. De kristna närmade sig honom, han hade ju sett Mästaren på nära håll och varit med då han dog. För att inte göra dem besvikna hittade Barabbas på mirakelhistorier kring Jesus. Till slut tycks han nästan tro på dem själv. Varje gång Barabbas sökte sig till andra människor blev han dock besviken. Ständig drabbades han av sitt utanförskap.

Då han tvingades arbeta som slav i Cyperns gruvor blev Barabbas nästan kristen, men då hans bäste vän, den kristne Zahak dog, förtvivlade han åter. Barabbas hamnade i Rom, ständigt sökande efter en mening med sitt liv. Varför blev han skonad? Var det Guds förtjänst? Han hade hört att de kristna möttes i katakomberna, men då han irrade kring bland de dödas ben i de förvirrande gångarnas mörker fann han inga kristna. Då han kom tillbaka till Rom stod hela staden i lågor. Han hörde hur hur folk påstod att det var de kristna som anlagt branden. Eftersom Barabbas visste att Jesus på den yttersta dagen skulle förgöra världens ondska inbillade han sig att Roms brand var ett avgörande bevis på Jesu gudom. Med entusiasm såg han till att elden spred sig, enbart för att sedan finna att det var den romerske kejsaren som anlagt branden och att han nu gav de kristna skulden. Barabbas fängslades, men då hans kristna medfångar fick reda på att Barabbas varit med om att sprida elden vände de honom ryggen, detta trots att Barabbas liksom dem hade blivit dömd till döden, anklagad för att vara kristen. Då de kristna fördes bort för att avrättas, trosvisst sjungande och förenade i sin starka tros gemenskap, korsfästes Barabbas ensam, långt från de andra. In i det annalkande mörkret skrek han förtvivlat: ”Till dig överlämnar jag min själ!”.

Året efter det att Pär Lagerkvist skrivit Barabbas blev storfilmen Quo Vadis, om Neros förföljelser av de kristna, en världssuccé. Det sägs att den räddade Metro-Goldwyn-Mayor, MGM, från en hotande konkurs. Svärd-och sandaler-filmer kom på modet och redan 1952 gjorde svensk film sin största satsning någonsin – Barabbas spelades in i Israel och Rom, medan interiörena filmades i Sverige. Regissör var Alf Sjöberg, som två gånger vunnit Guldpalmen i Cannes – 1944 med Hets och 1951 med Fröken Julie.

Sjöbergs regiassitent var den unge Bengt Lagerkvist som därmed inledde sin karrär inom svensk film. Hans gjorde sedermera ytterst uppskattade serier för svensk television – klassiker som Hemsöborna (1966), Drottningens Juvelsmycke (1967), Bombi Bitt och jag (1968) och Någonstans i Sverige (1973), för att nämna enbart några av hans mest uppmärksammade filmer. Barabbas tävlade i Cannes, men belönades inte. Kritiken var förödande, exempelvis skrev Max Favalelli, filmkritiker på paristidningen Paris Press:

Föreställ er en burlesk opera, iscensatt av en regissör med patos och spelad av en samling gubbstruttar från någon enklare stadsteater. Det är faktiskt det mest påfrestande jag har varit med om sedan jag flydde från Paris inför den tyska ockupationen.

Sandrews hade spelat högt och förlorat ordentligt, men förlusterna kompenserades genom Arne Sucksdorffs världssuccé Det stora äventyret om två pojkar och en utter, som vann Guldpalmen i Cannes och Guldbjörnen i Berlin.

Även om det finns risk för att den kan vara en ordentlig kalkonfilm skulle jag gärna se Alf Sjöbergs Barabbas, men jag vet inte hur jag skall få tag på den. Jag har dock sett och uppskattat Richard Fleischers Barabbas från 1961, med Anthony Quinn som Barabbas, men också med flera italienska storstjärnor i rolllistan som Silvana Mangano och Vittorio Gassman. Dino De Laurentiis producerade filmen och nobelpristagaren och poeten Salvatore Quasimodo deltog i manusarbetet, men jag ver inte hur Pär Lagerkvist reagerade på filmen och de ganska omfattande omarbetningarna av hans historia. Däremot vet jag att han var med under de fjorton dagar man filmade Sjöbergs Barabbas i Rom.

Fleischers film spelades uteslutande in i Rom och Verona. Ben Hur, storfilmen från 1959 spelades också in hos Cine Cittá i Rom. Om Ben Hur hade hästkapplöpningen som sitt klimax och sin huvudattraktion, så hade Fleischers Barabbas gladiatorstriderna, speciellt den mellan Quinn och den demoniske Jack Palance, som på ett oförglömligt sätt spelat den svartklädde skurken i Mannen från vidderna (Shane), en kultvästern från 1953.

Fadern till min gode vän Alessio ägde en delikatessaffär i närheten av en av de lägenheter som vi har bott i här i Rom. Han sålde butiken för flera år sedan, liksom i Sverige dör de små butikerna ut i Rom medan verksamheten flyttas till stora köpcentrum i stadens utkanter. Nåväl, Alessios far berättade för mig hur han och hans bror, som i sin ungdom varit boxare, samma dag, på olika håll i Rom, värvades som statister för Quo Vadis. De hade var för sig blivit tillfrågade på gatan och blev mycket förvånade då de träffades ute i Cine Cittá. Sedan dess deltog de som statister i en mängd av de svärd-och-sandaler filmer med bibliska, romerska eller grekisk-mytologiska motiv som massproducerades i Italien mellan 1958 och 1965, då Spaghetti Westerns tog över. I Italien kallas sådana filmer cine di peplum, efter det latinska namnet på de korta tunikor som filmernas hjältar och hjältinnor brukade bära.

Bröderna menade att höjdpunkten på deras karriär som filmgladiatorer var i Fleischers Barabbas där den yngste brodern blev utsedd för att spela in en våldsam gladiatorstrid med ingen mindre än Jack Palance. Bröderna fick i allmänhet spela infanterisoldater, brottare, galärslavar eller gladiatorer eftersom regissörerna tyckte de var för tunga och stabbiga för rytteriscener. Tyvärr klipptes den yngre broderns gladiatorscen bort i sluversionen av Barabbas som salufördes som Begins where the other big ones leave off! Börjar där de andra storheterna slutar! I motsats till den något senare storfilmen Cleopatra som nästan knäckte 20^th Century Fox blev Barabbas en ordentlig kritikersuccé.

Far hade de flesta av Lagerkvists böcker i bokhyllan och någon gång läste jag de korta romanerna han författade efter Barabbas. Jag tror inte Lagerkvist skrev några fler dikter efter 1953. Han fortsatte dock kampen med sin frånvarande/närvarande och grymme Gud. Låter snårigt och det är det möjligen också. Likt döden som är både frånvarande och närvarande i allas våra liv. Tanken på den finns där tills dess vi drabbas av den. Närvaro – frånvaro.

Sibyllan berättar om en flicka som väljs att bli en helig varelse. Valet görs av ett gäng bluffande präster, som egentligen inte tror på det orakel och den gud de tjänar. Men, enbart genom att bli utvald/helig drabbas flickan av den frånvarande gudens närvaro. Hon blir speciell och får lida av inte vara som andra. Hon offras genom religiöst bigotteri, all den skenhelighet som tillåts dölja det stora mysteriet bakom allt – Guds frånvaro som egentligen är en närvaro. Denna Guds mystiska frånvaro, hans grymmaobegripliga tystnad, förändrar fullständigt den stackars flickans/Sibyllans liv. Hon offras på flera plan, både personliga och andliga. Hon förälskar sig i en man, men eftersom det är förbjudet för en sibylla att älska en vanlig dödlig man,  avrättas hennes älskade. Hon blir under en ceremoni gravid med ett barn, som visar sig vara förståndshandikappat. Sibyllan vet att hon inte skulle ha fått barnet om det inte varit för den frånvarande gudens närvaro. Eftersom hon så uppenbart mist sin jungfrudom förlorar hon sin siargåva och blir utstött. Hon lever sedan ensam med sin son, fast hon är egentligen den enda av de troende som verkligen blivit berörd och drabbad av Gud.

Likadant är det för Ahasverus i Ahasverus död. Han har också mött Gud i skepnaden av Jesus som under sin Golgatavandring nekades vila vid Ahasverus dörr. Därigenom straffades Ahasverus hårt av Gud. Som Sibyllan är Ahasverus ett utvalt offer för Guds nyckfullhet. Varför lät Gud Jesus stanna just vid Ahasverus dörr? Mötet med Gud gör även Ahasverus till en utstött människa. Han klagar sin sorg, rasar mot Gud som genom att dyka upp mitt ibland männsiskorna har ”berövat dem deras oskuld”. Jhan har efter sitt korta besök på jorden lämnat dem ensamma kvar med tvivel och dåligt samvete. En tomhet som samtidigt inte är en tomhet, eftersom tanken på Gud och döden inte kan fördrivas och det är just den plågan som gör att Ahasverus hatar Gud och den rligion som Jesus lämnat efter sig:

– Han undanhåller oss det som vi längtar efter när han tror att vi längtar efter honom.

Religion blir det som skiljer oss från det gudomliga, bråten som skymmer det heliga. I och med att både Ahasverus och Sibyllan har drabbats av den osynlige/frånvarande guden, blir de aldrig kvitt honom.

I Pilgrim på havet möter vi Tobias som tidigare träffat Ahasverus och sedan dess likt honom försöker bli kvitt sin ångest, sitt sökande efter Gud. Han beger sig av på en pilgrimsfärd till det Heliga Landet, men hamnar på ett piratskepp, som seglas av ett gäng råa banditer. Bland dem finns den väldige, grovhuggne Giovanni som helhjärtat tycks gå upp i ett ohämmat liv bland hamnstädernas krimiminella och prostituerade. En gång var Giovanni präst, men då man tagit från honom hans ämbete och kastat ut honom från de frommas gemenskap valde han att strunta i Guds tystnad och blev skurk. Orsaken till Giovannis livstragedi var att han förälskat sig i en gift kvinna och då hon besvarade hans kärlek blev han hatad av sin församling och stämplad som syndare. Likt Sibyllan blev Giovanni en utstött, men i motsats till henne sökte han sig inte till något eremitliv, utan till ett liv präglat av en total gudsförnekelse. Giovanni drabbas av blindhet, Var det Guds straff? Han finner ingen lindring i brottets värld, men både han och Tobias finner ett visst lugn på havet, en gränszon mellan människornas världar.

I Det Heliga Landet blir de ilandsatta på en okänd kust, med ruiner och ett bortglömt tempel. Herdarna som lever där tycks inte känna till Gud. De undrar varför Giovanni blivit blind och denne berättar då att han tror att han drabbats av Guds vrede. Kan han verkligen vara så säker på det? Varför skulle en så allmäktig gud bry sig om en liten, obetydlig varelse som Giovanni? Han har inget svar på den frågan, men vet att han har syndat mot den okände, mäktige guden och att han har blivit blind. Det måste finnas ett samband och Giovanni tolkar sin blindhet som ett tecken på att Gud verkligen existerar och att han straffar dem som som struntar i Hans lagar. Om Gud inte finns så hindrar det likväl inte att tron på hans närvaro får oss syndiga människor att lida.

Ack ja, jag vet inte om jag minns de där läsupplevelserna helt korrekt. Jag frågade Far varför han hade alla de där Lagerkvistromanerna. Tyckte han att de var bra? “Mja, jag vet inte” svarade han. “De är ju inte speciellt upplivande, men jag kunde inte låta bli att läsa dem. Och nu står de där. Det är svårt att säga om de är bra eller inte. De står där och gör sin närvaro påmind.” Så är det kanske, även om det var länge sedan jag läste dem så kommer jag i stort sett ihåg dem. De är närvarande och frånvarande. Opersonliga och svåra att glömma, som myter och sagor.

Slutligen blev Lagerkvist ett slags nationalmonument, nobelpristagare och akademiledamot. Var han kristen eller ateist? Han var definitivt “inte som folk är mest”. Många tyckte han var tråkig. Själv tyckte jag det var en frisk fläkt då en poet som Göran Palm, son till kontraktsprosten och teologen Samuel Palm, glatt gav sig på allt och alla, sket i traditionerna och sparkade åt alla håll. I tjugo år ägnade han sig Göran Palm åt att skriva en stort epos på blankvers som han kallade för Sverige – en vintersaga och som handlade om “den fortlöpande nedmonetrigen av drömmen om ett rättvist folkhem”. I dikten Själens furir från 1963 vandrar Palm genom Stockholm. I små sentenser beskriver han vad han ser. Varje syn följs av en tänkt, ilsken kommentar, eller likledes tänkt absurd handling, som dock inte realiseras i verkligheten. Den långa dikten är hämningslös, sanslös, rolig och ytterst provocerande. Exempelvis:

 En ålderstigen släking kommer svartklädd

ut från Elimkapellet.

Säg att du brukar tänka på henne

när du onanerar!

Hon kan behöva lite uppmuntran!

Elimkapellet var baptisternas huvudkyrka i Stockholm. Mycket av vad Palm skrev var religionsfientligt. Prästson som han var, var han också vad min far brukade kalla “ett Guds barnbarn”, alltså någon som stod längre från Gud än andra. Palm var en framträdande medlem i Förbundet Humanisterna som främjade och antagligen fortfrande gör det (de har bytt namn till Humanisterna) sekularism och sekulär humanism, det vill säga ett gott och rättvist samhälle befriat från Gud, kyrka och religiösa grubblerier. Palm ger i sin dikt Själens furir också en humoristisk känga åt den allmänt respekterade grubblaren Pär Lagerkvist:

Pär Lagerkvist stiger ur en taxi

Säg att “Barabbas”

är den roligaste bok du läst!

Jag vet inte om Pär Lagerkvist lyckades övervinna sin barndoms dödsskräck, men det framgår med all tydlighet att han under hela sitt åttioåriga, medvetna liv brottades med sitt ursprung i det bibeltrogna Småland. Den överskuggande gudsnärvaron dröjde sig kvar, även efter det att Lagerkvist inbillat sig att den hade skingrats. Han kunde aldrig bli fri från sin Gud och även om den påtagliga närvaron av en stark barnatro försvann, plågades Lagerkvist under hela sitt liv av dess frånvaro.

En sak är säker och det är att sonen Bengt under sin sista tid förlamades av en otäck dödsskräck. I en TVintrevju som han 2014 gav några månader innan sin död berättade Bengt Lagerkvist:

Jag lider av lunfibros något gör att jag har svårt att andas och att hjärtat blir ansträngt. Jag måste vara kopplad till en syrgasutrustning och kan endast med stor möda ta en promenad kring torget. Det drabbade mig plötsligt för någon månad sedan och har förändrat mitt liv, nu då jag snart blir 85 år. Det är oerhört svårt att acceptera. Jag har en kollosalt stor dödsångest. Sorgligt nog.

Jag är nu i avsaknad av dödsskräck. Minns inte när den försvann. Då jag kom upp i samma ålder som Anders i Gäst hos verkligheten var den efter att i några år ha gastkramat mig ordentligt som bortblåst. Möjligen kommer den tillbaka då jag blir äldre och skröpligare. Möjligeb är dödsskräck en ärftlig åkomma som därmed inte kommer att angripa mig. Jag satt vid både min fars och min mors dödsbädd. Jag var mycket förtjust i dem och känner emellanåt djup saknad efter dem. Jag är dock tacksam för att de då jag satt bredvid dem under deras sista timmar på jorden inte visade någon skräck eller oro inför döden. Det gjorde de inte heller medan de levde. Även om de sällan talade om det tror jag inte att de trodde på varken Himmel eller Helvete. Varken Mor eller Far var speciellt religiösa, även om de under min barndom tämligen ofta gick i kyrkan med oss barn och i stort sett kände sin bibel och psalmbok. Då jag var liten läste vi bordsbön, men jag kan inte minnas att de gjorde det då jag blivit vuxen.

En guds- och dödsskräck som den som Lagerkvist förmedlar måste vara svår att uthärda. Den tycks också vara präglad av sin miljö. Vid tanken på Lagerkvist dök engelsmannen Julian Barnes upp. I sin Nothing to Frightened of om sin och andras dödskräck. Han finner sitt lidande pinsamt eftersom de flersta i hans omgivning, och samhället i stort, tycks ta tämligen lätt på dödens visshet. Dödsskräck har så länge han kan minnas varit en del av Barnes tillvaro. Dagligen tänker han på döden och om nätterna

slungas jag från sömnen in i mörker, panik och en elakartad medvetenhet om att detta är en värld till låns. . . vaken, ensam, fullkomligt ensam, slår jag kudden med knytnäven och skriker 'Å nej! Å nej! Å NEJ” under ett oupphörligt kvidande.

Döden är enligt Barnes inget annat än icke-existens, en total tomhet. Hans bok heter Ingenting att vara rädd för, men det är just ”ingenting”, intigheten, som skrämmer honom. Barnes frågar sig varför han är så förlamande skräckslagen inför ingenting. Religion är för Barnes ett värdelöst botemedel för dödsångest och likaså samtalstearpi, denna moderna religion helt i avsaknad av kristendomens imponerande historia präglad som den är av gripande musik och mästerlig konst. Psykoterapi är ett ytligt humbugfenomen som försöker skapa ett

världsligt, modernt Paradis präglat av självuppfyllelse, personlighetsutveckling och sunda kontakter med andra människor som skall oss att finna vårt sanna jag, skapa statusgivande jobb . . . få oss att samla sexuella erfarenheter, besöka gymmet, konsumera kultur. Allt sådant som ökar vår livsglädje, eller – gör det inte det? Det är vår självvalda myt.

Optimism är självbedrägeri. En tro på kroppsfunktioner har ersatt religionens djupare mystik, som dessvärre är lika värdelös då det gäller att lindra dödsångest – Guds frånvaro i själens mörka natt, något som kanske har fört en och annan världsfrånvänd och sinnesförvirrad fanatiker närmre Gud, men icke Barnes. För honom är hjärnan en köttklump och själen en saga ”som hjärnan berättar för sig själv”. Individualitet är illusion. Vetenskapen har inte funnit några bevis för själens existens.

Som motmedel för sin dödsångest har Julian Barnes skrivet en bok om döden, minnen, meditationer om livets mening, dödens visshet och Guds död, men till skillnad från Lagerkvists tungsinta myster är Barnes bok skriven med fart, fläng och brittisk humor, fylld med underhållande, och även en del poänglösa, anekdoter om andra dödsbesatta författare, konstnärer och kompositörer, som denna oförglömliga historia om Sergei Rachmaninov. Som ett exempel på Barnes berättargrepp är rachmaninovanekdoten värd att återge i sin helhet:

Varje thanatafob [någon som lider av onormal och varaktig rädsla för sin död] behöver den tillfälliga trösten från fall hopplösare än hans eget. Jag har G., han har Rachmaninov, en man livrädd för döden och även för vad som kan tänkas komma efter den; en kompositör som arbetade in Dies Irae [Vredens dag, en medeltida sång med text om Yttersta domen] i sin musik fler gånger än någon annan; en biobesökare som sprang snyftande från biografsalongen under Frankensteins öppningsscen på en kyrkogård. Om Rachmaninov förvånade sina vänner var det enbart vid de fåtal tillfällen han inte ville tala om döden. En exempel; 1915 besökte han poeten Marietta Shaginyan och hennes mor. Först bad han modern att i kort förutspå hans framtid, för att (givetvis) få veta hur länge han hade kvar att leva. Sedan började han samtala med dottern, dagens text var en novell av Artsybashev. Det fanns en skål med saltade pistagenötter till hands. Rachmaninov tog en munfull, pratade om döden. Plötsligt avbröt han sig och skrattade. ”Pistagenötterna har fått min rädsla att försvinna. Vet ni vart den tog vägen?” Varken poeten eller hennes mor kunde svara på den frågan; men då Rachmaninov återvände till Moskva gav de honom en hel säck med nötter inför resan ”för att bota hans rädsla för döden”.

Hos Barnes är vi långt borta från Pär Lagekvists tungsinta mytskapande, men det goda humöret kan inte dölja dödskräckens mörker. En helt annan författare än Lagerkvist och Barnes är sagoberätterskan Astrid Lindgren, fast även hon har likt Lagerkvist rötter långt ner i den småländska myllan. Är hon då egentligen så annorlunda den andra smålänningen och den jovialiskt berättande Barnes? Även Astrid tycktes faktiskt lida av en svårartad dödsskräck och hon bar på ett arv från sin fromma barndom. Även hon berättade myter för att bemästra sin dödsskräck och vad hon uppfattade som Guds död. Då någon frågade Astrid om hon hade kvar sin barnatro och fortfarande trodde på Gud svarade hon:

Nej, det gör jag uppriktigt sagt inte. Fast hade min far levat hade jag kanske aldrig vågat säga så här för då hade han blivit ledsen. Det är kanske skamligt av mig att förneka Gud eftersom jag ändå tackar honom så ofta och ber till honom när jag är förtvivlad.

Något liknande hade nog Pär Lagerkvist kunnat svara och liksom honom tacklade Astrid Lindgren i bok efter bok funderingar kring Guds frånvaro och dödens visshet och liksom Lagerkvist gjorde hon det i form av sagor och myter.

Antagligen mer än hos någon annan modern sagoberättare är döden närvarande i Astrids historier. I äldre sagor är dock Döden en välkänd figur och en mästare som H. C. Andersen var minst lika besatt av döden som Astrid Lindgren, fast i sina dödsskildringar framstår han som betydligt mer luguber.

Pippis mamma är en ängel. Barnen i Sunnanäng har förlorat sina föräldrar och går själva i döden. I Nils-Karlsson Pyssling har Bertils syster dött. I ungdomsboken Kati i Paris funderar huvudpersonen på självmord. I Ronja Rövardotter dör Skalle-Per och i Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta (1973) är döden som tydligast.

Mio min Mio utspelar sig i det magiska Landet i Fjärran, kanske i samma fantasirike som Nagirjala i Bröderna Lejonhjärta, jag undrar nämligen om inte landet i Mio min Mio liksom Nangirjala är ett dödsrike som Astrid använde sig av för besvärja sin dödsskräck, symboliserad genom hennes framställning av den i Mio min Mio ständigt återkommande Sorgfågeln.

Men i toppen på den högsta silverpoppeln satt en stor, svart, ensam fågel och sjöng. Han sjöng vackrare än alla de vita fåglarna tillsammans, och jag fick för mig att han sjöng just för mig. Men jag ville inte höra honom, för han sjöng så det gjorde ont.

Döden, fågeln och trädet, som anspelar på dödens skräck och attraktion finns också i den sorgliga novellen Spelar min lind, sjunger min näktergal som in går i den dödsbesatta sagosamlingen Sunnanäng. I den lilla sagan dör den föräldralösa Malin som satts bland gamlingarna på ett fattighus, men hennes själ får ett till synes dött träda att blomma. Frånvaro – närvaro.

Vid slutet av sitt liv talade Astrid varje dag med sina systrar Ingegerd och Stina i telefon. De inldedde alltid samtalen med orden ”döden, döden”, för att ”liksom ha det avklarat”, sedan pratade de om andra saker. Den till synes anpråkslösa lättheten med vilken Astrid tassar kring sin dödsångest påminner i viss mån om Julian Barnes stilistiskt, humoristika överskylande av sin ständiga plåga, under båda attityderna ruvar ett djupt mörker.

I en intervju kort efter sonen Lars död konsterade Astrid Lindgren att ”Man måste leva så att man blir vän med döden.” Yttrandet följdes av en längre paus, sedan sa hon, nästan ohörbart: ”Tror jag, tra, la, la.” Det kanske kan tolkas som ett sätt att bagatellisera sorgen, men jag tror att det var tvärtom, jag antar att det var tankar från hennes småländska barndom som steg upp till ytan – sorg och saknad som speglas i den underliga dansvisan som jag hörde som barn, men då begrep jag inte att den kanske handlade om döden och att dödsångest enbart kan övervinnas genom en absurd tro på ett liv efter detta:

Tjuv och tjuv, det ska du heta,

för du stal min lilla vän,

men jag har den ljuva trösten

att jag får´na snart igen.

Tror jag, tra la la,

tror jag, tra la la,

tror jag, tra la la,

tror jag, tra la la.

Andersen, Jens (2014) Denna dagen ett liv: En biografi över Astrid Lindgren. Stockholm: Norstedts. Barnes, Julian (2019) Nothing to be Frightened of. London: Vintage. Lagerkvist, Pär (1916) Ångest. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1924) Onda sagor. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1950) Barabbas. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1956) Sibyllan. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1960) Ahasverus död. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1961) Gäst hos verkligheten. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1962) Pilgrim på havet. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1964) Det heliga landet. Stockholm: Bonniers. Lagerkvist, Pär (1991) Brev i urval av Ingrid Schöier. Stockholm: Bonniers. Lindgren, Astrid (1954) Mio, min Mio. Stockholm: Rabén och Sjögren. Lindgren, Barbro (1974) Gröngölingen är på väg: Dikter för barn och andra. Stockholm: Rabén och Sjögren. Ljungberg, Sven (1997) Minnesbilder med trägravyer av författaren Stockholm: Bonniers. Palm, Göran (1964) Världen ser dig: Själens furir och andra dikter. Stockholm: Norstedts.