DRÖMSKAP: Jean-Jacques Lequeu bortglömd och återupptäckt

En och annan kväll när räkningar är betalda, uppskjutna plikter och åtaganden inte kastar sin slagskugga över tillvaron och ett sällsynt lugn lägrat sig över tillvaron, då är det skönt att krypa till sängs. Innan sömnen sänker sig inträder den angenäma känslan då jag med förväntan ser fram mot mina drömmar, oavsett om det skulle röra sig om mardrömmar eller fantastiska äventyr. Det är som att lyssna till 29^th Century Fox’s fanfar då den ledsagar dess svepande strålkastarljus, eller lyssna till rytandet från MGM:s lejon – ”Nu börjar det!”

https://www.youtube.com/watch?v=rspzzsMRl-E

https://www.youtube.com/watch?v=iHU53NedhkQ&ab_channel=AhmedHassn

Det är drömmarna som kommer och vare sig de är mardrömmar eller spännande historier uppskattar jag dem. Ty de är historier. En följd av bilder, idéer, känslor och förnimmelser, kompletta med färg och ljud.  Likaväl som under vårt vakna medvetna liv upptar drömmar en stor del av vår tid på jorden och de har sedan urminnes tider fascinerat hela mänskligheten – vi finner Australiens urinvånares alcheringa, egentligen ”det eviga, det oskapade”, av antropologer översätt till Dreamtime, sumerernas stjärnskådare och nutidens Jungianer.

En och annan besserwisser har avfärdat drömmar som ologiska och därmed oväsentliga – en slags till intet förpliktigande rengöringsprocess av all möjlig, onödig bråte som under dagen belamrat vårt hjärnutrymme. Ett irrelevant sammelsurium. Men för mig är de högintressanta föreställningar och då jag befinner mig inuti drömvärlden framstår den som fullkomligt logisk och helt korrekt, frånsett det faktum att platser, föremål och personer kontinuerligt kan smälta in i varandra, bli till bilder och upplevelser som speglar vardagsliv och minnen. Ibland kan drömmarna anta bisarra, överdrivna skepnader och föra mig in i groteskt, komplexa världar. Men, minst lika ofta tar de mig till välbekanta platser, till vägar och stigar jag tidigare följt, till skolor och andra byggnader jag vistats i, fält och skogar, människor jag mött, en del glömda, andra döda, fast flera är högst närvarande – syskon, mina närmsta och kära, kollegor och barndomsvänner. Jag hör deras röster, ser deras ansikten; vi talar med varandra, döda och levande och agerar tillsammans i dessa skiftande, overkligt verkliga drömvärldar.

Trots sin nattliga påtaglighet är drömmar flyktiga. De kan visserligen upprepas och stanna i minnet. Jag hamnar i dem ibland på platser jag tidigare besökt och vistats i. Besök på vissa platser upprepas ständigt och minns jag dem i vaket tillstånd undrar jag emellanåt – Varför just de platserna? De var väl aldrig speciellt betydelsefulla?

Hos mig dyker drömmar upp som tycks vara vanligt förekommande även hos andra drömmare; att naken eller olämpligt klädd dyka upp i olika sammanhang, eller den mer angenäma känslan av att kunna flyga. Den senare drömmen innebär jag som den enda människan har upptäckt att jag genom att försiktigt hoppa upp i luften sedan upprätt kan sväva allt högre, alltid upprättstående. Det är en vansklig manöver som kräver en viss ansträngning, men det är en fin känsla att kunna lyfta högre och högre och betrakta min barndoms, eller mitt närvarande, landskap från hög höjd. Min flygförmåga väcker ibland förvåning och beundran, men lika ofta fullkomlig likgiltighet. Återkommande är också att jag hamnat inom en stor, invecklad arbetsplats; mitt kontrakt har gått ut, mina tjänster behövs inte längre och har inte uppskattatrs, men jag har likväl ett skrivbord och ges fullkomligt onödiga uppgifter, samtidigt som jag inte längre hör hemma där och heller inte får någon lön. Jag kan också hamna i stora labyrintiska skolor. Jag vet inte hur mitt schema ser ut, vilka lektioner jag har och ingen hjälper mig till rätta. Jag kan inte namnen på mina elever, kommer alltid försent och kan inte finna klassrummen. Ibland är det jag själv som är elev, betydligt äldre än alla de andra i klassen. Mina kamrater tycker det är underligt att jag hamnat där, men lärarna accepterar min närvaro: ”Jan har själv begärt att få vara här”. I andra drömmar kommer jag försent till flyg, tåg och båtar, som ofta far iväg med mitt bagage och lämnar mig ensam kvar. Jag förlorar mig i tunnelbanors invecklade labyrinter, eller går vilse i underjordiska gångar, som ibland smalnar av till klaustrofobiska tunnlar.

Drömforskning är en omfattande verksamhet som numera sker med hjälp av hjärn-skanning, datorer och AI, men eftersom drömmar är högst personliga och berättelserelaterade så undersöks de även genom vittnesbörd från drömmare, som väckts då det funnits indikationer på att de drömmer och som då får uppge vad deras drömmar handlat om.

Ett exempel – mellan 1940 och 1985 samlade den Freud-inspirerade amerikanske psykologen Calvin S. Hall och hans medarbetare fler än 50 000 drömrapporter från olika hörn av världen. Deras resultat tycktes visa på att drömmar från vitt skilda miljöer och olika kulturella sammanhang, i stort sett hade samma, eller snarare liknande innehåll.  Enligt undersökningarna var ångest den vanligast förkommande drömkänslan. Andra känslor inkluderade övergivenhet, ilska, rädsla, glädje och lycka. Negativa känslor var mycket vanligare än positiva. Bortsett från vad man antagit utgjorde sexualrelaterade drömmar mindre än tio procent och var i stort sett lika vanliga hos såväl män som kvinnor.

Att sex inte har en så överväldigande närvaro i våra drömmar skulle kanske förvåna Sigmund Freud, som hade en benägenhet att betrakta sexualiserad energi som den främsta drivkraften i våra mentala processer och strukturer. Något som fick honom att tolka de flesta sinnesimpulser som kopplade till erotik, utlevd eller undertryckt.  Som vitt jag förstår var sådana tankegångar basen för hans Drömtydning som präglas av Freuds syn på drömmar som skapade ur ”undermedvetna” tankar, styrda av en ”njutningsprincip” som innebar att de speglade ett önsketänkande kring sexuell tillfredsställelse. Ett fenomen som enligt Freud hade danats ur barndomens förträngda sexuella scenarier. Drömmarna hade enligt honom därmed förlänats med en symbolisk censurfunktion som i sömnen skapade förvrängningar, förskjutningar och märkliga sammanfattningar av förträngda tankar. 

Jag är inte övertygad. Visserligen utgör Freuds skrifter stimulerande läsning, men jag tycker att han ofta skjuter snett. Jag är nämligen övertygad att om vi söker kan vi inom det universum vi lever finna mönster och förklaringar överallt. Vi betraktar natthimlen och finner då samband mellan stjärnor och galaxer och många av oss tror att deras skiftande konstellationer påverkar, eller speglar våra personliga liv. Likaså kan många tro att kroppskonstitution, hållning och kroppsvätskor predestinerar vår existens, liksom vårt vuxenliv oåterkalleligt har präglats av vår barndom, speciellt om den var olycklig. Till och med kaos och slump tros enligt flera av oss vara regelstyrt och förutbestämt. För att nu inte tala om våra drömmar, som betraktas vara betydelsebärande varsel, varningar och livsavgörande indikationer. I varje italiensk tobakshandel finns tjocka böcker som omvandlar drömmar till siffror som kan användas i lotterier, fotbollstips och hästkapplöpningar. 

I min mening är drömtolkning högst personlig, något som under ett långt liv dock inte fått mig att förvånas över att vissa mig närstående personer haft märkligt fullbordade sanndrömmar, men det är säkert en slump även det. Vad händer inte under ett långt liv, under vilket våra åsikter och inbillningar kommit att präglas av vår egen personlighet? Något som för övrigt gjort mig misstänksam mot Freuds, Jungs, Adlers och andra psykoanalytikers teorier.

För många år sedan kände jag en jungiansk terapeut och vi diskuterade då ofta mina drömmar. Jag har aldrig drömt så mycket som under den tiden och hon lyckades alltid tolka mina drömmar på ett ytterst intressant, jungianskt vis.  Något jag fann vara mycket roande, men jag berättade inte för henne att jag trots mitt stora intresse långt ifrån var en troende Jungian.  Jag tror nämligen att Freuds patienter drömde som Freud – i sexual-neurotisk riktning, som Jung – i arketyper, eller som Adler – som en längtan efter tillhörighet.  Och gjorde de inte det, så lyckades säkert dessa psykoanalytiska genier få deras drömmar att passa in inom de av dem fastställda mönstren, inte minst genom att omvandla dem till metaforer och symboler.

Jag minns en roande episod i TV-serien Den unge Indiana Jones där huvudpersonen möter Freud, Jung och Adler. Samtliga spelade av svenska aktörer – Freud av Max von Sydow, Jung av Ernst-Hugo Järegård och Adler av Björn Granath.

Jag tycker det är ledsamt att jag minns så få av mina drömmar. Min äldsta dotter är kapabel att ge långa och oftast fascinerande redogörelser för sina drömmar och ibland kan även min fru göra det. Själv minns jag vagt mina fantastiska drömäventyr och det retar mig att jag inte kan återge dem klarare och bättre. En av mina bästa vänner förde under flera år böcker över sina drömmar, och kanske gör han det fortfarande. Han hade tejpat fast en smal ficklampa vid en penna, som han hade vilande i ett skrivhäfte på sitt nattduksbord. Om han vaknade upp efter dröm, tände han snabbt ficklampan och skrev ner några stödord, innan han åter somnade in. Morgonen därefter kunde han med hjälp av stödorden skriva ner sin dröm. Ofta hade han glömt att han vaknat under natten och skrivit ner orden.

Det finns gott om fascinerande drömböcker. Svenska genier som Swedenborg och Strindberg skrev sådana.

Visuellt besatta och geniala filmregissörer som Fellini och Kurosawa har i sina filmer lyckats gestalta sina drömmar och de har då tagit sina drömböcker till hjälp. De var båda drivna tecknare och illustrerade ofta sina drömböcker.

Författaren och litteraturkritikern Olof Lagercrantz har någonstans skrivit att drömskildringar sällan blir bra litteratur. Där skjuter han sig själv i foten. Han har nämligen skrivit en bok och forskat kring Dantes Divina Commedia, en av de mest magnifika drömskildringar som finns. Dantes visuella rikedom och särpräglade språk har genom århundranden inspirerat författare, konstnärer och filmskapare. Fellini konstaterade i en intervju:

Jag skulle aldrig kunna göra en film baserad på Den gudomliga komedin, av den enkla anledningen att Dante redan har skapat den filmen: det finns hos honom, i hans poesi, en så exakt gestaltad vision att jag är oförmögen att begripa vad jag någonsin skulle kunna lägga till. Kanske några Danteska specialeffekter? Jag kan i slutändan konstatera att samtliga mina filmer har inspirerats av den store poeten: vad är de? Om inte en lärjunges tolkningar av Helvetet, med några blixtnedslag från Skärselden och Paradiset.

Mästerskribenter som Fjodor Dostojevskij och Franz Kafka var förvisso övertygade om drömmarnas stora betydelse och använder dem i sina oförlikneliga noveller och romaner. Historier som inte förlorat sin aktualitet och fortsätter att fängsla generation efter generation. I En löjlig människas dröm skriver Dostojevskij:

Drömmar är, som vi alla vet, märkliga. En del av dem uppvisar en skrämmande livfullhet, med verklighetstrogna detaljer, framställda med den utsökta finess man finner hos vissa smycken, medan andra galopperar förbi utan att man ens lägger märke till dem, varken då det gäller tid eller rum. Drömmar verkar inte ledsagas av något förnuft, de styrs av begär, inte av huvudet utan av hjärtat, och likväl … vilka komplicerade knep har inte mitt förnuft genom mina drömmar använt sig av, vilka fullkomligt obegripliga saker kan inte hända där!

Franz Kafka är välkänd för att ha låtit sig inspireras av drömmar och hans berättelser och tre romaner är onekligen förlänade med en drömlik atmosfär, inte minst genom sin detaljrikedom och kyligt beräknade absurdism. Likt Dostojevskij kryddar Kafka allt som oftast sina beskrivningar med förbiglidande enskildheter, uppmärksammade genom ett extremt vaket sinne. Det är den detaljerade närvaron i dessa berättelser som gör dem surreala – ”mer än verkliga”.

I Prag, inte långt från det gamla ghettot finns en staty som illustrerar den superreala verklighet som så gott som alltid är närvarande i Kafkas berättarkonst. Kafkas alter ego sitter uppkrupet på axlarna av en upprätt jätte, som enbart består av tomma kläder. Det är en vision hämtad från ett av Kafkas tidiga prosastycken – Beskrivning av en kamp. Ofta avfärdat som ett av Kafkas sämre arbeten. Dumheter – jag undrar om de som kallat novellen för ett omoget ungdomsstycke verkligen varit i Prag och där ensamma vandrat genom dess nattliga gator, då de vilar övergivna av de turisthorder som under dagen belamrat staden. Då omges du av Kafkas, Seiferts, Rilkes och Meyrinks Prag; dess mystiska, lätt otäcka närvaro, levande i Kafkas Beskrivning av en kamp. Visserligen en dröm, men en verklighet drömd. Lika sann som Marquezs Maconde, eller Monty Pythons England. Verkligare än verkligheten. Kafka rider på den tomma kostymen. Han har klivit upp på sin ”bekantes” axlar och sporrar honom som en häst, medan han föreställer sig att det omgivande landskapet svarar på alla hans infall.

Drömmaren Kafka är i fullkomlig behärskning av sin konst, sitt språk. Som i nästan allt han skriver. Tänk på hans Slott, hur drömskt detaljerat beskrivet är inte det, liksom dess omgivande by. Hertig Westwests hotande byggnadskomplex. med sina två våningar, kringliggande slutna byggnader och sitt enda torn, övervuxet med murgröna. En ytterst ogästvänlig byggnad, försedd med ett fåtal fönstergluggar, så gott som ogenomträngligt med sina kantiga bröstvärn, som reser sig mot en jämngrå himmel, som vore de klumpigt tecknade av ett okoncentrerat barn. Slottet ruvar skrämmande över en svårmodig by, belägen vid stranden av en trögflytande flod. Här råder det vinter och köld, om inte fukt och regn. Byns tystlåtna invånare tycks ha blivit ett med det dystra landskapet. Deras fysik, med pannor som tycks ha plattats till av hårda slag, vittnar om den despotiskt osynlige slottsherrens kvävande närvaro. 

Kafka rör sig obehindrat i drömmens landskap. Det kan vara det karga ökenlandskapet med sin straffkolonis förfallna byggnader och den ingående beskrivningen av mekanismen hos dess ohyggliga tortyrredskap.

Eller ett USA som den inte speciellt vittbereste Kafka aldrig besökt, där Frihetsgudinnan har ett svärd istället för en fackla och det finns bro mellan New York och Boston. Men likväl, som i en dröm, klingar inte Kafkas New York skildring falskt. Jag finner den mindre absurd än Célines underligt mardrömslika skildring av staden i Resa till nattens ände, i vilken huvudpersonen likt Kafkas Karl Rossman är en förvirrad främling. Och Céline hade faktiskt varit där.

 Den försvunnes noggranna miljöbeskrivning av en sinnevärld som egentligen enbart existerar i Kafkas fantasi gör allt han skriver påtagligt och självupplevt, kanske inte i verkligheten, men i drömmen. Det tycks som om han öppnar dörren till sina drömmar och förundrade stiger vi in i dem. Att läsa Kafka, något som nog bör göras med stor uppmärksamhet, är att bli delaktig i en dröm, oftast en mardröm. Liksom då en dröm betraktas utifrån – bortom drömmens fasta regelverk så blir det hela sällsamt och förvridet, trots den strikta framställningen. Berättelsens drömska karaktär gör sig påmind i varje moment av Den försvunne, liksom i Kafkas andra romaner och noveller – hur Karl Rossman blir omhändertagen av morbrodern, den mardrömslika vistelsen i Pollunders väldiga, halvfärdiga hus, den otäcke hotellportieren, m.m. Som i en dröm dyker gestalter upp och försvinner, omöjliga sammanträffanden äger rum inom en begränsad, sluten värld, i vilken drömmaren förblir en främling, en bekräftelse på Joseph Conrads konstaterande ”vi lever som vi drömmer – ensamma”.

I den Försvunne finner vi den suveräna skildringen av Oklahomateatern i Clayton, ett stycke absurd realism; ett tämligen sjabbigt spektakel som i sitt storslagna iscensättande med falskspelande domedagstrumpeter ger en självupplevd autencitet som får mig att tänka på mormonernas väldiga festspel vid Cumorahkullen, som dock inte började förrän 1920 (Kafka dog 1924) och upphörde i samband med COVID-epidemin.

I sin väldighet tycks det där mormonspektaklet vara ett mycket amerikanskt tilltag. Och Kafkas Den försvunne får mig att minnas mina egna år i New York, då jag ofta greps av en märklig känsla av alienation, som om jag befunnit mig inom ett såväl okänt, som välbekant sammanhang. En värld jag kände från film och TV, musik och annan underhållning. Likt och likväl olikt. Kafka ger mig intrycket av att vara väl beläst och insatt i de amerikaskildringar som var vanligt förkommande även under hans tid.

Vid ett tillfälle då jag befann mig i New York firades femtioårs-jubiléet av den första King Kong-filmen. En jättelik, uppblåsbar gummi-King Kong fästes vid Empire State Building. Av någon anledning höll det märkliga föremålet inte luften så värst länge och då jag stod nere på gatan och såg hur högt däruppe en oformlig King Kong fladdrade för vinden (han var så högt upp så det var svårt att skönja honom nere från gatan). En vänlig japansk turist lånade mig sin kamera med teleobjektiv och kommenterade på engelska det märkliga skådespelet: ”Det är så amerikanskt. Det är så stort. Det är så vansinnigt och … det fungerar inte”.

Skall en dröm gestaltas så sker det väl ofta i form av Tanguys abstrakt surrealistiska landskap, eller genom Dalis konturskarpa mardrömmar.

Det går också att välja Chagalls varmare, mer glatt mänskliga konst. Detta trots att Chagall själv påstod att han aldrig drömde. Han slog fast att hans konst var verklighetsförankrad i så måtto att den levde genom minnen och en speciell syn på livet. Kan det tyckas som om hans målningar inspirerats av drömmar var det för att de skapats ur hans tro på det gudomliga.

Det jag söker är arbete, som i livet. Inte drömmar, utan livet. Jag har inga drömmar. Konst är i allmänhet en troshandling. För mig är konst tro. Måleriet blev för mig som ett fönster genom vilket jag flög in i en annan värld. Jag blir rörd inför varje landskap; men jag blir också rörd inför människan och inför vissa händelser här i livet.

Jag tror mig kunna förstå honom. För Chagall, trots hans folks stora lidanden, var livet en himmelsk hymn och hans konst en lovsång till den verklighet som omgav honom. Uppenbarligen var hans barndoms Vitebsk ett ganska grådaskigt och trist ställe. Även om han i sin tidiga konst hyllar det judiska livet, dess traditioner och familjeliv, så sker det i allmänhet i en brun och gråaktig färgskala. Det var först efter det som Chagall kommit till Paris som hans palett började vibrera av ljus och färg. I Paris mötte han orfisterna; Robert och Sonia Delaunay, Gleizes, La Fresnay och Lhote. Chagall kände även Picasso, som han egentligen aldrig riktigt gillade. Orfisterna försökte genom färg och livsglädje skänka liv pt kubismen. Bland Paris poeter och konstnärer blossade Chagalls ryska minnen upp med full styrka. Vad som hos honom kan tyckas vara spontant är likväl ofta färgat av djupsinniga funderingar. Chagall lät sig villigt inspireras av den naivistiske tullnären Rousseau, men även av mer systematiserande konstnärer som Robert Delaunay.

Men, Chagall var och förblev unik, tidigt beundrad av uppslagsrika poeter som Cendrars och Apollinaire. Betrakta exempelvis hans Jag och byn. Chagalls minne av en rysk by, symboliserat av ett djur (åsna, häst, get?) De ser varandra rakt i in ögonen, en tunn tråd löper, närstan osynlig, mellan deras blickar. Gemenskapen gemenskap symbolisera även genom det faktum att de båda bär ett halsband med ett kors; tro, lidande?  Chagall och djuret är målade olika färger, grönt och blått; verklighet, dröm? I bakgrunden skymtas en svävande kvinna; liv, dröm, fruktbarhet? Hon flyger mitt emot en bonde med en lie över axeln; Döden? Högst upp ser vi byn, eller Vitebsk som (som faktiskt var en stad med 80 000 invånare) som nu till skillnad från förr lyser i minnets sken, och så skulle det förbli i de målningar som Chagall hädanefter gjorde av sin älskade hemstad. I handen håller konstnären ett blommande träd. Livets träd? Liksom i flera av orfisternas kubikinspirerade målningar är duken indelad i geometriska fält, framställda i glödande färger.

Chagall skulle envist hävda att en målning som Jag och byn inte alls hade något med drömmar att göra, den skildrade det levande livet. För inte så länge sedan träffade jag i Rom en ung musikstuderande från Vitebsk. Han berättade att hans barndomsstad nu var ett trist ställe, återuppbyggt efter Andra världskrigets förstörelse. Av Chagalls vision av Vitebsk finns inte mycket kvar. Mellan juli 1941 och juni 1944 var Vitebsk ockuperat av det tyska Wehrmacht. Staden blev känd för sitt våldsamma motstånd mot den tyska ockupationsmakten. Efter det tyska nederlaget var staden en ruin och enbart 118 av dess ursprungliga invånare fanns kvar. Judarna, som 1910 hade uppgått till 43 616, var utplånade. Under sommaren och hösten 1941 hade 18 000 judar förts till ravinen Tulov utanför staden, dödats och begravts i massgravar.

Staden är nu återuppbyggd med sedvanliga Stalinskrapor, en restaurerad katedral med kringliggande likaledes restaurerade byggnader, och en nyligen invigd, pyramidformad shoppingmall.    

Så om Chagall påstår att han målningar inte är drömskildringar så kan kanske de illustrationer som ofta ledsagar fantasyberättelser, betraktas som sådana?

Fast för mig är det kanske Delvauxs och Magrittes bilder som bäst motsvarar hur jag uppfattar mina drömmar:

I vaket tillstånd är det bilder som för mig in drömmarnas värld. Som liten påg drömde jag ofta om att skaffa mig magnifika böcker. I min hemstad, Hässleholm, fanns Hånells bokhandel. För mig var det ett drömpalats. I dess källarplan fanns leksaker, men framförallt stora bilderböcker som dessutom hade en sällsamt lockande doft. Bland annat brukade jag slå mina lovar kring en bok med namnet Djuren på Jorden. Jag tror inte att jag, likt flera av mina kamrater, på den tiden fick någon veckopeng. Om jag inte minns fel samlade jag pengar jag fått från släktingar, eller som getts mig om jag gjort några ärenden. I varje fall, efter flera månader av bläddrande i och luktande på Djuren på jorden köpte jag den och den blev därmed den första bok jag köpt för egna pengar.

Jag har den fortfarande och då jag nu bläddrar i den förs jag omgående tillbaka in i min barndomsvärld och inser varför dess bilder utgjorde en så stor lockelse på mig och präglade så många av mina dagdrömmerier och teckningar.

En annan bok som jag inte ägde, men ständigt lånade på biblioteket och som utgjorde huvudkällan till en långfilm jag arbetade på och gett namnet Värdens historia. ”Filmen” bestod av pappersrullar jag fått av min far, antagligen sådana som användes i den tidens räknemaskiner. Jag delade in dem i bildrutor och tejpade ihop dem. Det rörde sig säkert om hundratals små färglagda bilder som illustrerade världens historia. Boken som gett mig inspiration (fast jag använde en mängd andra förlagor) var stor och praktfull och hette En gyllene bok om folkens öden och äventyr.

Illustrationerna var ytterst detaljrika och tecknade i en still som imiterade den som varit vanlig under den tidsepok de framställde. Jag tröttnade aldrig på att studera de där bilderna och jag kan fortfarande drömma om dem.

De böcker jag läst om drömmar tar ofta formen av vandringar genom märkliga regioner, som Alice i Underlandet, Kristens resa och Divina Commedia. En sådan vandring som jag tidigare skrivit om är Hypnerotomachia Poliphili (i bloggen Att stiga ner i drömmar: Rom och vårt inre). Den komplicerade titeln som i det närmaste är grekisk kan översättas som Poliphilos kärlekskamp i en dröm.  Trots  sin allegoriska snårighet läste jag med stort intresse denna drömskildring om hur den kärlekskranke Poliphilo söker sin älskade Polia, en dam som i själva verket inte tycks vara så speciellt intresserad av huvudpersonens ömhetsbetygelser. I sin jakt efter Polia vandrar Poliphilo inte enbart genom olika landskap, men även från dröm till dröm. Inte enbart landskapet, bilderna och möten med mytiska väsen är märkligt undanglidande, så är även språket. Den okände författaren blandar fritt italienska, grekiska, latin, till och med arabiska och hebreiska ord förekommer. I den översättning jag äger (en vacker utgåva, intakt med de utsökta illustrationerna) har Joscelyn Godwin, tack och lov, moderniserat språket.

Jag har tidigare gett en tämligen utförlig beskrivning av Hypnerotomachias handing, men upprepare den likväl i stora drag. Poliphilo vaknar efter att under en uppenbarligen rastlös ha vaknat och somnat medan dröm efter dröm följt varandra. Snart visar det sig dock att Poliphilo inte alls har vaknat utan i drömmen vandrar genom en vildvuxen skog genom vilken han jagas av drakar och vargar, irrar bort sig, möter vackra jungfrur och hamnar i antika ruinstäder. Han tror sig ha kommit ur skogen, men befinner sig i själva verket i en annan dröm där han vårdas av vackra nymfer. De för honom till sin drottning som ber honom förklara och hylla sin kärlek till Polia.  Då Poliphili framgångsrikt lyckats med detta förs han till tre portar där det visar sig att han gjort rätt val, eftersom bakom den port som öppnas för honom finns Polia.

Paret förs nu i ett triumftåg till ett tempel där de förlovas och därefter seglar de till kärlekön Cythera, med Cupido som rorsman. Men här avbryts plötsligt berättelsen av Polias röst, som uttrycker en undran över Polihilos avsikter. Hon avvisar honom, men efter diverse otäcka äventyr förs hon av Cupido tillbaka till Polihilo som i förvivlan över Polias flykt har svimmat. Culido får Polia att kyssa den avsvimmade och då Poliphilo genom kyssen vaknar upp ur sitt svimningsanfall tror han sig kunna förenas med Polia, men då han tagit henne i sina armar försvinner hon och … Poliphilo vaknar, förmodligen till vardagsverkligeheten.

Hypnerotomachia Poliphili är enbart en av världsöitteraturen många drömskildringar. Den i min mening mest fascinerande och heltäckande vägledningen till olika drömvärldar är Alberto Manguels och Gianni Guadalupis The Dictionary of Imaginary Places. Ett omfattande verk som på 750 sidor, med dubbelradig text, återger en mängd imaginära platser, hämtade från verk av hundratals författare. 

Det imponerande omfånget och den tematiska räckvidden till trots tar Manuel och Guadalupi inte upp platser som förlagts till framtiden, eller ute i rymden och inte heller himlar och helveten, något som gör att verk som Divina Commedia och Paradise Lost faller utanför dess räckvidd. Vi får därför exempelvis inte bekanta oss med den djävulska storstad som under Satans ledning byggdes av Mulciber, som tidigare varit Paradisets arkitekt, och som på Mammons rekommendation blev demonernas hem i Helvetet – Pandemonium, dvs. ”Alla demoner”.

Vad som saknas i The Dictionary of Imaginary Places är även megastäder i den yttre rymden, exempelvis sådana som genom århundraden har förlagts till månen och Mars för att nu inte tala om de megastäder som ligger längre ut i universum, som huvudstaden för det galaktiska imperiet på planeten Coruscant i Star Wars, eller staden Arrakeen i Frank Herberts romanserie Dune.

Vi saknar även framtida städer som Fritz Langs revolutionerande framställning av Metropolis sin film från 1927, byggd på hustruns roman med samma namn. Thea von Harbou var, till skillnad från maken, en entusiastisk nazist och anslöt sig efter skilsmässan och makens flykt först till Paris och sedan till USA, till det nationalsocialistiska partiet under vilket hon upprätthöll flera inflytelserika positioner.  Thea var för övrigt inspirerad av H.G. Wells Tidsmaskinen, en författare som även han var en skicklig skapare av framtida städer.

Metropolis blev förebilden för en mängd framtida städer, speciellt inom filmens värld. Bland dem finner vi exempelvis den amerikanska Just Imagine från 1930. Den utspelar sig 1980 och är därmed likt Orwells 1984 numera inte längre förlagd i någon framtid. Just Imagine är en tämligen fånig musikal som bland annat spelar på en av den tidens ”vaudevillekaraktärer”, nämligen den bortkomne svenske immigranten. En godhjärtad, men löjeväckande figur med en underlig accent och inte speciellt intelligent. Filmens komiska karaktär heter Petterson och blev 1930 träffad av en blixt. Efter att 1980 ha återupplivats av forskare vimsar Petterson runt i okända omgivningar inom vilka han dessvärre blir höggradigt berusad genom att stoppa i sig ”highballpiller”.

Tillsammans med de två huvudpersonerna tar sig Petterson till Mars. Efter några tumultartade äventyr på den av människor bebodda planeten lyckas trion ta sig tillbaka till Jorden, där Petterson, som nu heter Single O, träffar sin son som nu är betydligt äldre än fadern.

Filmen är som sagt lite väl töntig och lider av dåligt skådespeleri. Speciellt pinsam är Elmer Goodfellow "El" Brendel i rollen som Petterson. Brendels överspeleri är knappast roligt, i det närmaste är det pinsamt dåligt. Trots detta var Brendel på sin tid tydligen en mycket uppskattad artist. Bakom sig hade han en lång karriär som vaudevilleaktör och hade då utvecklat en komisk typ som bröt på tyska. Då tyskar efter Första världskriget inte längre ansågs vara speciellt roliga utvecklade Brendel en ny komisk karaktär – en godmodig, tafatt och bortkommen svensk han kallade för Oley, eller Ole. Under resten av sin karriär skulle El Brendel på scen och i flera filmer framställa denna aviga karaktär. 

Langs Metropolis kan antagligen betraktas som urprototypen för flera av sina efterföljare inom en genomurbaniserad, tämligen mardrömsaktig filmvärld, med estetiskt intressanta stadslandskap som de vi möter finner i Brazil, Bladerunner eller Det femte elementet.

Metropolis var sin tur inspirerad av de arkitekturdrömmerier som föddes hos de italienska futuristerna och som strax därefter inspirerade de sovjetartister som liksom de italienska kulturradikalerna ville skapa en helt ny värld. I Italien skapade arkitekter som den tidigt bortgångne Antonio Sant'Elia högmekaniserade, supermoderna städer som aldrig lämnade ritbordet.

Och samma öde måtte de ryska futuristernas drömmar om fantastiska, sovjetiska städer.

Att dessa storstilade projekt inte fullbordades hindrade dock inte att de föll i god jord. Totalitära samhällssystem tycks vara speciellt fascinerade av storstilade, stadsomskapande projekt. Under Sovjetunionens stalinistiska epok viderutvecklades suprematisternas drömmar i en betydligt mer smaklös, men likväl storstilad stil.

I Nazityskland, som styrdes av en narcissistisk, storhetsvansinnig amatörkonstnär som trodde sig vara expert på arkitektur utformade hans vän och favoritarkitekt Albert Speer ett storstilat projekt för att omvandla Berlin till Welthauptstadt Germania. Glädje och tröst fann Der Führer, medan de tyska städerna smulades sönder av brittiska och amerikanska bombeskadrar, då han i timmar betrakta den omfattande och detaljrika modell av ett framtida Berlin som Speer skapat för honom.
 

Att fullkomligt förändra sin huvudstad var också något som föresvävade mästerarkitekten Le Courbusier som genom sin Plan Voisin, utvecklad mellan 1922 och 1925, drömde om att förändra Paris till en grön stad med väldiga skyskrapor. 

Det är inte enbart Himmel och Helvete, framtida världar och utomjordiska platser som The Dictionary of Imaginary Places inte tar upp. Författarna förbiser även medvetet fantasivärldar inom seriekulturen. Något som gör att vi i deras bok inte finner Ankeborg, Bedrock eller Gotham City

Men vad som ryms inom The Dictionary of Imaginary Places pärmar är nog så intressant och fantasieggande, inte minst genom de många kartor och illustrationer som författarna bjuder på. Läsnöjet förhöjs genom att fantasiländer som beskrivs, från forntiden till våra dagar, redovisas på ett sätt som om det rörde sig om guideböcker för blivande besökare.

Bland dess fler än tusen artiklar är en del författares flödande fantasi mer vanligt förekommande än andra. Givetvis gäller det då de vittberesta resenärerna hos Rabelais, Ariosto och Swift.

Men även författare som Lovecraft, Baum och Tolkien finns generöst representerade med en mängd fantasifulla landskap och städer.

Manguels och Gianni Guadalupis guidebok till fantasivärldar och -städer är rikt tillutrerad. Vi finner här Draculas slott, Baskervilles herrgård, Ruritaniens huvudstad och även borgen i Otranto, upphovsorten till Romantikens gotiska romaner av författare som Lewis, Radcliffe, Maturin och Potocki. Där finns även bilder på en mängd platser beskrivna av så gott som bortglömda författare från gångna sekel, exempelvis Lyckoön, där fartygen försetts med segel gjorda av väldiga fjärilsvingar.

Vi bjuds in att betrakta den märkliga arkitekturen och/eller rumsinredningen på en hel del oväntade platser.

Vi möter de märkliga djur som befolkar flera av dessa fantasitrakter.

Liksom föremål som träbeläten, pumpafarkoster och levande djur i glasbehållare.

Liksom i andra utförliga guideböcker finns det i The Dictioinary of Imaginary Places gott om olika kartor över länder och städer. Vi finner exempelvis kartor över Alices Wonderland och King Kongs Skull Island.

Givetvis finns här även den berömda kartan över Tolkiens Middle Earth. Tolkien var en av de författare som tyckte om att teckna egna illustrationer till sina sagor och även framställde kartor till stöd för sina fantasiresor genom de av honom skapade världarna. Tillsammans med sonen Christopher gjorde han 1953 en detaljerad karta över Middle Earth, som han 1970 skänkte till Pauline Bayne, den enda illustratör som Tolkien under sin levnad ansåg vara värdig att illustrera hans märkvärdiga bokserie. Bayne skapade en mängd personliga intryck av de skilda landskap som förekommer i romanserien, samtliga i avsaknad av de människor och olika väsen som förekom i dem.

1970 tecknade Pauline Bayne den karta som ingick i en nyutgåva av Sagan om Ringen och som kom att bli den definitiva kartversionen av denna sagovärld. För tio år sedan fann man bland Baynes kvarlämnade papper den karta som J.R.R.  och Christoffer Tolkien gjort, komplett med Tolkiens noggranna kommentarer om hur han ville att Baynes karta skulle te sig.   

En utbildad konstnär som gjorde flera vackra och fantasirika kartor till sina sagovärldar var Tove Jansson. Den bästa av dem föreställer Mumindalens vinterlandskap. Vinter i Mumindalen är min favorit bland Toves böcker, som jag aldrig tröttnat på och ofta återkommer till.

En framgångsrik fantasyförfattare som dock inte ville att några kartor skulle ingå i hans romaner, är George R.R. Martin även om han i dem gör fullständigt klart hur hans olika städer och landskap ser ut och hur de geografiskt förhåller sig till varandra. Martin anser att kartor skulle förstöra läsarens känsla av delaktighet i de resor och äventyr han berättar om. Det hindrade dock inte att den ytterst framgångsrika filmserie som gjorde på hans romanserie A Song of Ice and Fire  – Game of Thrones, faktiskt inleds med en sekvens som noggrant levandegör en karta over Martins sagovärld och flera detaljrika kartor har sedan dess gjorts över den världen.

https://www.youtube.com/watch?v=s7L2PVdrb_8

Jag har nu nått fram till vad som fick mig att skriva om hur skilda dröm- och sagovärldar har framställts, nämligen en artikel i FMR, Mensile di Franco Maria Ricci som berättade om den för mig tidigare okände Jean-Jaques Lequeu. Nåväl, han var mig inte fullständigt okänd. Jag hade i flera av mina konstböcker sett en bild av honom, dock utan närmare kommentarer än att Lequeu var en av det senare sjuttonhundratalets s.k. visionära arkitekter och levde mellan 1757 och 1826 Vid närmare eftertanke brukade jag undra vad den märkligt eleganta och minutiöst utförda, men samtidigt erotisk utmanande kvinnoakten gjorde i en nisch inom ett klassiskt utformat stycke arkitektur. Vad pysslade hon med? Släppte hon fri, eller försökte hon fånga, en lyrfågel, som enbart ett par år tidigare nått Paris från Australien? Utan tvekan var bilden drömlikt märklig och samtidigt märkligt ”modern” och suggestiv. Då jag nu fick läsa om Lequeu fann jag att det hos honom, liksom hos Poliphilo i Hypnerotomachia Poliphili, fanns en koppling mellan erotik och arkitektur, dröm och galenskap. Även Lequeu hade lyckats skapa en drömvärd, lika skarpt framställd och alienerande som den vi mött hos Kafka och som skymtar fram i en mängd av de världar som beskrivits i Manguels och Guadalupis The Dictionary of Imaginary Places.

Polihilos vandringar genom sina drömvärldar kan sättas i samband med den italienska Renässansens figurativa ideologi, dess kult av sensuell skönhet och hur denna skulle kunna framställas i harmoni med tidens nostalgi för vad dess konstnärer och filosofer uppfattade som Antikens styrka, enkelhet och harmoni. Ett medel för att uppnå detta var arkitektur och stadsplanering, något som flera av Renässansens universalgenier ägnade sig åt, inte minst Leonardo da Vinci. De ansåg att en välplanerad, vacker och harmonisk omgivning skulle inverka positivt på människors sinnesro och tankeliv. De städer de drömde fram var vackra och geometriskt genomtänkta, baserade på antika ideal och vad de uppfattade som en gudingiven, naturlig ordning.

Det fanns en vilja till att förändra samhället med hjälp av arkitektur, något som vi senare finner hos de italienska futuristerna, sovjetiska suprematister och hos deras totalitära arvtagare. En utvecklingslinje som leder oss mot nyskapande arkitekter som Le Corbusier och Frank Lloyd Wright, och varför inte de mer samtida Hadid, Calatrava, Renzo Piano och Gehry. De senare har fått flera av sina fantasifulla projekt realiserade, men så var knappast fallet för de futuristiska och suprematistiska arkitekterna, för att nu inte tala om sjuttonhundratalets visionära arkitekter, vars främsta företrädare var Étienne-Louis Boullée och Claude-Nicolas Ledoux. De fick visserligen några av sina mer blygsamma byggnadsplaner realiserade, men vad som annars låg dem i fatet var deras storstilade, enormt stora projekt.

I princip var det inte estetiska principer som hindrade deras utförande, liksom sina föregångare under Renässansen var de fast förankrade i en antik tradition. Det var säkerligen omöjligheten i att realisera så enorma projekt, som låg dem i fatet. I Buollées teckningar över sina drömda projekt framstår människorna som myror.

Även Ledoux, även om han var mer framgångsrik än I Buollée, kunde i sin stadsplanering framstå som en drömmare. Liksom Buollée ,var även Ledoux gripen av samtiden revolutionära framåtanda, om än i en totalitär riktning. Ett exempel på detta är hans planerade idealstad i Caux, där varje enskild byggnad, såväl bostäder, industrier, som offentliga inrättningar, skulle motsvara alla upptänkliga mänskliga behov. Ett exempel på detta var hur Ledoux låtit sig inspireras av Réstif de la Bretonnes Le Pornographe från 1769, i vilken ”den perverterade bonden” förordade statligt reglerade bordeller. Ledoux planerade minutiöst en ”institution för offentlig kärlek.” I den första volymen av sin Arkitektur betraktad som konst, moral och lagstiftning presenterade Ledoux sin idé för ett slags idealt kloster för prostituerade kvinnor, helt i enlighet med Réstifs detaljerade planer för en sådan institution ”tillägnad lust och dygd,” av honom kallad Parthénia.

   Det är i denna tidsanda vi finner Jean-Jaques Lequeu, även han en visionär arkitekt, men till och med betydligt mindre framgångsrik än sina samtida Boullée och Ledoux och inte lika storstilad som de. Det var inte förrän 1933 som den österrikiske konsthistorikern Emil Kaufmann uppmärksammade den dittills så gott som totalt bortglömde Lequeu. Ett år före sin död hade Lequeu till det Kungliga bibli0tket i Pars donerat 823 teckningar, en del omsorgsfullt inramade och en mängd tidningsurklipp, brev, självbiografiska skrifter och manuskript till pjäser och romaner.  Detta hade sedan dess legat bortglömda någonstans I bibliotekets gömmor. Lequeu dog utfattig och utan arvingar i sin eländiga tvårummare någonstans i Paris. Innan han skänkte sina efterlämnade papper till biblioteket hade han utan framgång försökt sälja 90 teckningar. Han hade mellan 1797 till 1815 varit “huvudtecknare vid Kommissionen för allmänna arbeten” där han ansvarat för tecknandet av de officiella kartor som begärdes av Regeringen.1815 avgick han med en årlig pension på 668 francs. Det finns inga kartor i behåll som med säkerhet kan fastställas som gjorda av Lequeu, men i hans kvarlåtenskap finns ett par han gjort över påhittade landskap. Kanske drömde han sig emellanåt bort på ritkontoret och ägnade sig åt egna fantasier. Kanske var Lequeu alltför excentrisk, möjligen lite väl galen för att framgångsrikt ta sig fram här i världen. En drömmare var han onekligen.

Lequeus bevarade storverk är hans Architecture Civile som han ämnade publicera och i vilken han återgav 107 teckningar med vilka han avsåg att erbjuda metoder för att avbilda tre-dimensionell arkitektur, inspirerad av ”olika människor spridda över välden”, jämte sina egna ”uppfinningar” och konstruktioner. Lequeu poängterade att hans avsikt var att rikta speciell uppmärksamhet till hur ”skuggor och deras olika effekter projiceras på plana ytor, höjder och annan topografi, samt hur de skapas av solljus eller brinnande kroppar”.  Vad som k n tyckas vara en strikt vetenskaplig redogörelse för arkitektoniska och tekningsrelaterade principer blev i själva verket i mångt och mycket ett verk som speglade Lequeus märkliga fantasi. En skildring av en drömvärld förlagd till en okänd ö där stilar från hela världen – Egypten, Indien, Kina, Turkiet, Persien blandas samman i en helt unik Lequeusk vision av exotism, erotik och personlig religion.

Betraktaren bjuds in för att likt Poliphio få vandra genom ett exotiskt landskap med fantastiska byggnader. Det är en i stort set folktom värld i vilket landskapet tycks invänta sina besökare. Om några levande gestalter dyker upp är det kanske för att befolka en teaterscen.

Eller för att manövrera någon av Lequeus många mekaniska apparater.

Mycket i Lequeus drömlandskap kan föra tankarna Diderots och D’Alemberts stora La Enycylopédie ( 1751-1772) .

Hos Lequeu finns väldiga ballonger, energialstrande väderkvarnar och sofistikerade pumpstationer, ofta försedda med hans egenhändiga beskrivningar, som på nedanstående teckning där den alltid lika pragmatiske Lequeu beskriver ett omfattande avloppssystem och en mekanism för att distribuera vatten inom ett moriskt nöjespalats. Inne i tornet skulle vinden surra en sträckt duk, flytta en vertikal kedja som bar en hink med vatten från vallgraven till en kanal, som sedan skulle fördela vattnet genom hela strukturen. Till höger lade Lequeu till en nyligen uppfunnen blixtledare för att skydda byggnaden.

I de av sina flesta strukturer tar dock Lequeus vildvuxna fantasi överhanden. Han låter exempelvis en ladugård ta formen av en väldig ko. Han tänkte sig att den skulle draperas i “guld- och silverbesatt, indiskt kläde”.

Ett bostadshus blir en elefant, med en inbyggd trädgård med fullvuxna träd.

Kanske inspirerades Lequeu av den jättelika elefantskulptur som skulle uppföras på Place de La Bastille i Paris. Napoleon fick idén 1808 och det skulle bli en 24 meter hög skulptur, gjuten i brons. I väntan på detta uppfördes i naturlig storlek gipsmodell, den allt eländigare kopian revs 1846.

Det var inte enbart formen på sina arkitektoniska skapelser som intresserade Lequeu. De skulle uppföras av speciella arbetslag och byggnadsmaterialet skulle skifta från monument till monument, från byggnad till byggnad. Han utvecklade vad som har beskrivits som en ”märkligt kulinarisk materialism”.  Lequeu förklarade exempelvis att ett begravningsmonument för berömda personligheter skulle uppföras av ”starka och robusta män” och omslutas med en mail-maille (ringbrynja?) framställd av ”släckt kalk blandad med vin, fläskfett och fikon”. Inte begriper jag vad det kunde röra sig om. Kanske något som skulle brännas upp, likt Lequeus vision av Trajanus begravningsbål? Lequeu var intresserad av samverkan mellan eld och vatten.

Lequeu tänkte sig dock använda sin ”kulinariska cement” för en mäng andra ändamål. Exempelvis för uppförandet av en port till ett jaktslott. Det skulle dekoreras med vildsvinshuvuden, hundhuvuden och hornbeklädda hjortar och skulle uppföras av ”fläsksten”, en blanding av kalksten med svavel som enligt Leceau skulle avge en doft av katturin och ruttna ägg. Jag undrar vem som skulle vilja ha en sådan portal på sina ägor, eller kanske det rörde sig om ett märkligt skämt.

Flera av byggnaderna i Lequeus drömda landskap har en vegetarisk särprägel, exempelvis ett ”mejeri” helt framställt av blad och grenar.

Lequeu var fascinerad av växter och insekter och i flera av sina byggnader framställde han detaljerade friser av växter och djur. Nedan är hans förslag till ett pastoralt tempel helgat till Ceres, den romerska gudomligheten för jordbruk och rikliga skördar. Strukturen skulle kombinera sten och växter och Lequeu skriver att man skulle närma sig helgedomen över ängar och genom vetefält. På tempelstenarna skulle olika visdomsord vara inristade, som “verklig lycka finner man på landet” och Voltaires dictum ”arbete är nöjets fader”.

Det tycks som om Lequeus Architecture Civile i själva verket är en slags bildberättelse. Den utspelar sig i en okänd fantasivärld, likt dem som beskrivs i The Dictionary of Imaginary Places. Lequeu rör sig som en besökare genom folktomma platser, genom grottor och djupa skogar, medan han här och var likt Poliphiro överraskas av märkliga byggnader och hemlighetsfulla tempel. Inne i djupet av en skog ligger exempelvis Spådomstemplet. Det finns ingen levande skäl i närheten, men röken bolmar från ett nyligen genomfört offer.

Det finns flera andra mystiska helgedomar på Lequeus ö, ty jag antar att den liksom så många andra platser i The Dictionary of Imaginary places rör sig om en ö. Där finns ett tempel för Zodiakens gudomligheter, ett tempel för Himmel och jord, och ett tempel för jämlikhet.

Under byggnaderna finns ofta hemlighetsfulla källarhålor och ingångar till platser för riter som enbart kan bevistas av speciellt invigda personer. Lequeu var frimurare och det märks även i hans förmänskligade arkitektur, som emellanåt tycks var konstruerad enkom för frimurarriter.  I enlighet med tidsandan är många av dessa hemliga kamrar utförda i en fornegyptisk stil.

Frimurarna betraktade sina riter som ett återupplevande, eller snarare en arvinge i rakt nedstigande led, från Bibelns Moses och Josef, som vistats länge i Egypten och överfört sitt kunnande till mästerbyggaren Hiram Abiff, vars död och uppståndelse av flera frimurare kopplades till myten om Isis och Osiris. Sådana egyptologiska spekulationer fick även ett stort genomslag i konsten, speciellt efter publiceringen av den napoleonska Description de l'Égypte, vars första del publicerades 1809.

Den mest berömda frimuraroperan, Mozarts Trollflöjten, hade dock premiär redan 1791 och var redan då fylld med egyptiska allusioner. Exempelvis så sjunger en kör med präster innan Tamino skall genomgå sina prövningar och invigning:

Den som går denna väg fylld av prövningar,

renas genom eld, vatten, luft och jord;

om han kan övervinna dödens skräck,

han flyger från jorden till himlen. –

Upplyst kommer han då att kunna

ägna sig helt åt Isis mysterier.

O Isis och Osiris, vilken lycka!

Den dystra natten jagas bort av solens ljus!

Snart känner den ädla ynglingen nytt liv,

snart kommer han att vara helt hängiven vår tjänst.

Hans ande är djärv, hans hjärta är rent -

snart är han oss värdig.

Librettoförfattaren Emanuel Schikaneder, som likt Mozart vad frimurare, hade säkerligen hämtat mycket av sin inspiration från Jean Terrasons populära roman Sethos liv, hämtat från de privata memoararena av en forntida egyptier.  Karl Friedrich Schinkel skulle 1816 göra stor succé med sina Egypteninspirerade kulisser till Trollflöjten då den spelades på den Kungliga operan i Berlin.

 Schinkels skarpa konturtecknande tycks vara besläktat med Leqeus linjeföring, kanske ett utslag av deras arkitektutbildning där linjaler kommer väl till pass då streck och konturer skulle göras skarpa och lättfattliga.

Lequeu placerade bakom ett tempel helgat till visdomens gudinna Minerva, ett komplex med gångar och hålrum som skulle begagnas i anslutning till invigningen av medlemmar I ett “sällskap för visa och ovanligt modiga män”. Enligt Lequeus anteckningar var ritualen arrangerad på ett sådant sätt att den som önskade bli medlem av sällskapet måste överkomma sin dödsskräck genom att utsättas för prövningar som innefattade skräckinjagande ljud, mörker, hetta och kyla, för att därefter ledas upp till ljus och öppen rymd. Alltså sådant vi minns från Mozarts Trollflöjten Varje rum skulle utrustas med intilliggande, komplicerade mekanismer, som alstrade ljud, hetta, och/eller kyla.

Lequeu tecknade en Ö av kärlek och fiskares vila och förlade den mellan ett militärområde i en kunglig stad och ett befäst läger för elittrupper. Ön skulle utgöra en lugn plats för vila, stillsamma nöjen och kontemplation. En serie monumentala terrasser reser sig ur vattnet och rymmer ett menageri av vilda djur och fåglar i burar, eller i de omgivande skogarna. Lequeu räknar omsorgsfullt upp de många. Bland däggdjuren finner vi lejon, tigrar, leoparder, björnar, lodjur, rävar, uttrar, igelkottar, sobel, silkesapor, elefanter, noshörningar, zebror, hjortar med trettiotaggiga kronor och även drakar och enhörningar. Vackra fiskar befolkar kristallina dammar och är så tama att de kommer uppå till ytan då man kallar på dem. Ön kröns av en tempelpaviljong av bländande vit marmor, med inslag av jaspis och avger därmed i dagsljus ett rosa sken, en effekt som Lequeu säger sig ha funnit i en beskrivning av ett slott i Ankara.  

Ingående skildringar av, ofta, paradisiska öar utgjorde vid tiden en hel genre inom europeisk litteratur. År 1767 nådde Louis-Antoine, greve av Bougainville under en världsomsegling Tahiti. Fem år senare beskrev han i det tahitiska samhälle han mött. Boken blev en omedelbar sensation genom beskrivning av vad Bouganville ansåg vara ett jordiskt paradis där män och kvinnor levde i lycksalig oskuld, långt ifrån civilisationens korruption. Bougainvilles beskrivningar gav upphov till begreppet ”Den ädle vilden” och kom på så vis att påverka de utopiska tankarna hos filosofer som Jean-Jacques Rousseau. Än mer inflytelserik än Bouganvilles bok blev Denis Diderots Supplément au voyage de Bougainville som återger historien om Bougainvilles landning på Tahiti, berättad av en anonym läsare för en av hans vänner. Diderot använde sitt fiktiva tillvägagångssätt, inklusive en beskrivning av tahitierna som ädla vildar, för att kritisera västerländska sätt att leva och tänka.

Vad som snappades upp av tidens ”libertiner” var skildringen av ”vildarnas” avsaknad av sexuellt bigotteri utan slagskugga frän en hämnande, hämmande kristen Gud, levde de i oskuldsfull harmoni med naturen och betraktade sex som en fullt naturlig del av mänsklig existens.

Någon som drev detta till sin yttersta spets var den osmaklige Donatien Alphonse François, Markis de Sade. En författare och filosof som satte sexualdriften i centrum för all mänsklig existens. En naturlig men fullkomligt blind drift som enligt honom behärskade allt mänskligt beteende. För de Sade var Gud verkligen död och då revolutionen störtat kungadömet och dess myt om att jordiska härskare styrt världen med gudomlig rätt, innebar detta att ett lag- och moralsystem som sanktionerats av en suverän gudom nu kunde överges. Om tillfredsställelsen av erotisk passion skulle komma att innefatta tortyr och mord så skedde det i överensstämmelse med naturlagarna. Brottslingen var född sådan han var och inget kunde förändra något som var ödesbestämt. Det enda som skulle kunna begränsa ett fullständigt lössläppande av alla lustar var att kampen för absolut frihet även innebar en strävan efter dominans över andra. En sådan maktkamp kunde enbart vinnas av en stark, självsvåldig och begränsad elit, som inte kommit till makten genom börd och privilegier, utan genom obegränsad hänsynslöshet. Just därför borde vägen till makt vara öppen för var och en; man eller kvinna, slav eller aristokrat. Detta innebar att utbildning borde garanteras för var och en.

Jag tror att det är fullkomligt fel att betrakta de Sade som en slags anarkist eller socialist. Han krävde ett förslavande av folkmajoriteteten, en totalitarism i frihetens namn. Jag håller med Albert Camus i hans förkastande av de Sade och hans idéer som han välskrivet presenterade i sin bok Rebellen. 

Jag läste även med intresse Maurice Levers bok om de Sade. Lever tonar ner de Sade som ondskans inkarnation, sätter in honom i hans samtid och berättar om denne i grunden tämligen misslyckade, patetiske och för sin närmsta omgivning fördärvbringande individ, som ytterst självcentrerad, ständigt skuldsatt upp över öronen, tillbringade det mesta av sin tid i fängelser och på dårhus, alltmedan han oändligt omfångsrikt plitade ner sina ytterst osmakliga sexualfantasier.

Jag har funnit det fullkomligt omöjligt att ta mig igenom något av de Sades sällsynt motbjudande pornografiska skrifter, om nu dessa scenerier, fyllda som de är med våldtäkter och hänsynslösa sexuella övergrepp, verkligen kan kallas för pornografi. Om någon blir upphetsad av sådant kan jag inte undgå att anse en sådan läsare som varande mer än lovligt perverterad. Jag kan omöjligt begripa att en annars av mig beundrad författarinna som Angela Carter på fullt allvar kunde hävda att de Sade ställde pornografi i kvinnornas tjänst genom att hävda deras rätt till fri sexualitet. Hon påstår att de Sade framställde kvinnor som om de vore i någon slags maktposition. Inom parentes sagt är Carters omfattande beskrivningar av de Sades sadism det närmaste jag kommit denna annars så outhärdliga smörja. Begriper inte hur Carter, liksom många andra som hyllat ”Den gudomlige markisen” inte har kunnat inse att hans ”kvinnliga libertiner” ”bejakar” sina sexuella drifter enbart genom att underkasta sig männens våldförande på dem och oskyldiga offer.  

Liksom flera av sina samtida hade de Sade en fallenhet för att överföra sina drömmerier till okända platser, gärna öar. Medan han satt inspärrad i La Bastille skrev sin roman Aline et Valcour; ou, Le Roman philosophique i vilken han konstraterade Batua, ett kungarike i det inre av Afrika, med Söderhavsön Tamoe, styrd av filosofkonungen Zamé. I det brutalt styrda Butua tar dess härskare från alla hörn av sitt rike varje månad emot en tribut med femtusen kvinnor, som sedan av honom och hans tjänstefolk utsätts för allehanda former av sexuella övergrepp. Hela Batua är för övrigt präglat av obetvingad lust, gemenhet, grymhet och vidskepelse. Efter att ha frossat i beskrivningar av detta elände för de Sade oss till Tamoe där allt är konstruerat i enlighet med perfekta europeiska planlösningar Staten tar där hand om barn och åldringar, som lever skilda från resten av samhället. Folk gifter sig, men skiljer sig lika lätt, alla är vegetarianer och inga som helst straff förekommer. Även om människorna är fria att leva ut sina passioner förkommer likväl inga övergrepp, eftersom det allmänna välståndet förhindrar sådant. Men, allt detta är enbart spel för gallerierna. Låt oss inte dra några felaktiga slutsatser av de Sades intentioner. Hans dröm om en liberal utopi är dock knappast lovvärd eller skapad för mänsklighetens bästa. Den är egentligen något helt motsatt. Den bygger på hat och självhävdelse. I själva verket hatar de Sade hela mänskligheten. Den ”jämlikhet” han skriver om är enbart ett matematiskt koncept. Vad som driver honom, en livstidsfånge fängslad av Staten, är hämndbegär och längtan efter totalt dominans över sin omvärld. Det är hans utopiska dröm. För honom är ”rättvisa” synonymt med fullföljandet av denna högst personliga dröm och det är det som utgör utopin i hans oändliga och tjatigt motbjudande beskrivningar av ohyggligheter begångna mot sina medmänniskor.

I sin De 120 dagarna i Sodom låter han masken falla, där råder helt andra förhållanden än på hand drömda öparadis. På slottet Silling, dolt någonstans i det tyska Schwarzwalds djupa skogar har fyra förmögna herrar dragit sig undan för att under ett år tillsammans med sina fruar avnjuta groteska, sexuella övergrepp begångna mot 42 omsorgsfullt utvalda ungdomar, som alla torteras och mördas.  Pasolinis film Salò, eller Sodoms 120 dagar, följer tämligen nära de Sades elände och även den filmen är en plågsam upplevelse som fått mig att undra vad som fick Pasolino att åstadkomma något sådant.

Som vi sett ovan inspirerades den visionäre arkitekten Ledoux av Réstif de la Bretonnes skrifter, en av de sades samtida, som avskydde konkurrerande pornograf och angrep honom i felar av sina skrifter. I mångt och mycket var Réstif märklig figur , en nattsuddare som rörde sig bland Paris bordeller och bakgator och som skrev fler i det närmaste 300 volymer inom alla tänkbara ämnen. Réstif led ofta av fattigdom och skrev för brödfödan. Han byggde sina böcker på episoder ur sitt eget liv, som trots sin fadda känsla, innehåller sanningsenliga bilder av det franska samhället på tröskeln till revolutionen.
 

Denne ”Rännstenens Rousseau” var ingen revolutionär utan fruktade och föraktade ”massorna”. Han byggde upp ett strängt utopiskt system där flickor och pojkar på statens bekostnad skildes från föräldrarna och uppfostrades gemensamt tills dess de uppnått puberteten, då de skildes åt. Ynglingarna fördjupade sig inom olika vetenskaper, medan flickorna fostrades till dygd och hushållsgöromål, ständigt underkastade männens välde – Réstif var gravt misogyn. Allt detta inte alls för att gynna någon kristen moral – tvärtom, Resyif menade att om unga män och kvinnor fostrades separat så skulle deras könsdrift vid mogen ålder vara desto strakare och mer angenäm.  Réstif idealsamhälle var en gerontokrati där unga män och kvinnor utnyttjades och kontrollerades av äldre män. Drevs de Sade att skiva var det antagligen främst av sin pockande, perverterade sexualdrift, alltmedan Réstif möjligen gjorde det för att tjäna pegar. Men,  även Réstif hade Men, även som ständigt drev honom in i vad han ansåg vara beklaglig otukt.

Réstifs skriftställeri styrdes nog främst av vad kunde sälja bäst – moral eller sedefördärv, exotiska äventyrsskildringar eller lokala förhållanden. Han pendlade mellan moralpredikningar och pornografi. Givetvis skrev även Réstif om ideala övärldar och deras motsatser. I romanen La Découverte australe par un homme volant är huvudpersonerna bosatta på en söderhavsö, varifrån de flyger till den ena ön efter den andra i den omfattande skärgård som omger dem.

På de outforskade öarna möter de fantastiska hybridvarelser – elefantmänniskor, lejonmänniskor, fågelmänniskor, osv., till och med ostronmänniskor. Mest utvecklad är La Mégapatagonie som ligger på andra sidan jordklotet, mittemot Paris och där är alltbakvänt. Huvudstaden heter Sirap, Paris bak- och fram, och man bär skorna på huvudet och hattar som skor. Men mégapatagoniernas livsfilosofi är tolerantare och mer utvecklad än den men finner i Paris.

 Megapatagonernas ideologi bygger på principen om en levande natur och ett kosmos som ständigt förnyar sig själv.  Enligt dem är den mänskligarten en är en kontinuerlig, aldrig fullbordad skapelse, den har inget ursprung och förändrar sig cirkulärt.  Mégapatagonierna fördömer arrogansen hos folken på det norra halvklotet. De är dock övertygade om att unga människor är mindre jämlika än äldre och kvinnor kan enligt dem aldrig uppnå en manlig intellektuell status. All jord ägs gemensamt, skilsmässor är fria och sker utan några större besvär, barn växer upp för sig genom statens försorg. Såväl de Sade som Réstif tycks anse att barn enbart är till besvär. På La Mégapatagonie finner man de första ansatserna till det totalitära samhälle som slagit ut i full blom på ön Andrographia, Enligt Réstif hand mest fulländade utopiska ö, som med sitt kvinnoförtryck och kvävande gentokrati med hårda bestraffning till buds, i det närmaste kan betraktas som en totalitär mardröm.

Parallellt med den omfattande boken Architecture Civile som Lequeu lade ner så mycken möda å[ arbetade han på en lärobok på hur man skulle kunna framställa människokroppen och de teckningar som skulle fylla detta verk är lika märkligt detaljerade som hans Architecture Civile. De avbildar främst olika delar av ansiktet, men han hade tydligen för avsikt att framställa hela den mänskliga kroppen, den manliga såväl den kvinnliga bit för bit.

Lequeu hade till en början förutom ansiktet koncentrerat sig på kvinnliga och manliga könsorgan, med en besatthet och detaljrikedom som kan tyckas chockerande och närma sig de Sades och Réstifs erotiska besatthet.

Som en del av sina artistiska studier arbetade Lequeu med olika ansiktsuttryck, en del av de grimaser han framställer är tämligen extrema och som det flesta som rör Lequeus skickligt utförda, detaljrika och ganska underliga

I så måtto påminner han om särlingen Franz Xavier Messerschmidt (1736 –1783) som utförde en stor mängd ”karaktärshuvuden i olika material. En verksamhet som han fortsatte med även efter det att han som ledande professor vid Wiens konstakademis avskedat på grund av ”förvirring i huvudet”.

Även societetsporträttören och baronen Joseph Ducreux (1735 – 1802) ägnade sig åt att framställa sig själv grimaserande på olika sätt.

En karaktärsstudie av Lequeu som nästan är chockerande genom sin säregna ”modernitet” framställer en skrikande eller gäspande man med en bandanna kring pannan, krönt med ett plommonstop.

Bandannan och det utförliga framställningssättet för hos mig tankarna till den märklige holländske konstnären och fascisten Pyke Koch (1901–1991), som likt Lequeu inte var en främling inför av detaljerade, erotiskt explicita kvinnokroppar i extrema ställningar.

Och plommonstopet? Fanns de redan på sjuttonhundratalet? På nätet finner jag att den 1849 I London uppfanns av hattmakarna Thomas and William Bowler, därav dess engelska namn – Bowler hat. Denna hatt väcker en mängd associationer, den bars exempelvis av nittonhundratalets största komiker. Även Fats Waller var ett komiskt geni försett med plommonstop och dessutom en genial musiker och kompositör.

Chaplin och Laurel framställde omtyckta ousiders, på gränsen mellan skratt och tårrar. Chaplins tramp grät aldrig, men han kunde väcka sentimentala känslor, Stan Laurels karaktär grät ofta. De var onekligen oustiders, liksom Kafka och Anton Räderscheidt.

Under alla förhållande framställde även de i sin konst ofta utanförstående betraktare. Nedan Räderscheidts Tennisspelare.

En plommonstopsförsedd betraktare av en naken kvinna förekommer också hos italienaren Felice Casorati, i hans Platonskt samtal.

Konstens mest berömda plommonstop bars dock av René Magritte och hans gestalter.

För övrigt var inte Magrittes särartade drömvärld fri från sina erotiska, ibland i det närmaste perversa övertoner.

En annan plommonstopsförsedd konstnär och dessutom en författare som ofta närmade sig perverterade områden var Roland Topor (1938–1997), bland annat författare till den alldeles utmärkt mardrömslika romanen Hyresgästen, som Roman Polanski använde som förlaga till en likaledes förträfflig film.

Topor verkar likt Lequeu ha varit fascinerad av såväl manliga som kvinnliga könsorgan som han ofta framställde inom en drömartad kontext.

Topor gjorde till och med en, inte speciellt lyckad, film som till stor del handlar om hur de Sade (försedd med hundhuvud) tillbringar sin tid i Bastiljens fängelsehåla genom att samtala med sin manslem.

Något som för tankarna till två betydligt intressantare romaner, nämligen Philip Roths Portnoys Complaint och den i mitt tycke till och med bättre Jag och han av Alberto Moravia, som i förlagsreklamen för dess engelska översättning beskrevs som att ”den tar vid där Portnoy’s Complaint slutade”. Båda romanerna handlar om vad som fastställs i början av Portnoy’s Complaint:

En störning där starkt kända etiska och altruistiska impulser ständigt strider mot en extrem sexuell åtrå, ofta av pervers natur.

Såväl Portnoy, som ”Jag” i Moravias bok kämpar mot ett driftsliv som förvrider deras tillvaro och det är inte utan att man kommer att tänka på de i grunden sorgliga figurerna de Sade och Réstif, kanske även Lequeu, fast honom vet vi inte så mycket om. De båda romanerna är faktiskt ovanligt välskrivna och emellanåt riktigt roliga, men som Moravia sa om sin roman:

Problemet jag försökt behandla i Io e Lui är fruktansvärt allvarligt, även om det även är tragikomiskt. Det är å ena sidan sexualiteten, personifierad i Honom, en fysiologisk-mental drivkraft och å den andra sidan, en strävan mot konstnärliga, intellektuella, sociala och civila mål. Min Federico Rico en intellektuell man med regiambitioner, en manusförfattare som i sitt skrivande vill ta steget upp till högre kvalitet och även förverkliga det i form av en film. Dessvärre är hans personlighet så starkt splittrad att den blir förlamande. Den konstnärligt ambitiöse Federico tvingas betraktar hur Han hjälplöst agerar på det undermedvetnas ordergivning. Sexualdriften blir till en röst som beordrar och tvingar. Resultatet är en böljande, komisk progression, fylld av oväntade förvecklingar. I min galna berättelse om en misslyckad regissör, sluten i ​​en ständig dialog med sitt dominerande könsorgan och en kulturellt betingad ångest framkallas en neuros som jag tolkat och beskrivit i en tragikomisk tonart, mycket nära absurdismen.

Det är mycket möjligt att Lequeu även han ansattes av en liknande sexuell besatthet, men vi vet för lite om honom för att kunna veta hur det förhöll sig med den saken. Hans besatthet då det gäller könsorgan kan ha varit ett utslag av en sådan störning. Hans explicita teckningar är av en sådan art att efter det att hans kvarlåtenskap flyttats över till Bibliothèque nationale de France stämplades en del av dem som ”pornografi” och hamnade inom den slutna biblioteksavdelning som populärt kallades för L’Enfer, Helvetet. Mellan 1909 to 1913 lyckades Guillaume Apollinaire och Fernand Perceau få tillstånd att studera L’Enfers skrifter och bildmaterial och   sammanställde, utan biblioteksledningens vetskap, en katalog som redogjorde för 854 titlar och beskrev böckernas innehåll. Nuförtiden har ”helvetet” delats upp mellan en mängd avdelningar och dess böcker har registrerats under skönlitteratur, sociologi, medicin, idéhistoria m.m., fast pornografiska tidskrifter har fortfarande en separat klassificering.

Inte alla Lequeus nakenstudier har är behäftade med en naturalism som kan framstå som grov och frånstötande. Flera har en mjukare framtoning som kan påminna om klassisten Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780–1867) konst.

Liksom fallen var med de Sades, Réstifs och andra pornografers drömda övärldar hade även Lequeu försett sin ö med lockande förlustelseställen. Där fanns exempelvis en guinguette, en taverna ägnad åt att njuta mat, goda viner och kabaréföreställningar. Enligt Laqueu var lokalen försedd med venetianska kristallglas, utsökta porslinsserviser, väldiga ”osthjul” och kolonner formade som vinfat.  

I härbärgets utsökta trädgård finner vi i en hängmatta där ett älskande par enligt Lequeu njuter Venus ljuva konvulsioner i en vadderad ”kärlekshängmatta” framställd av mjuk ”honungsbomull”. De är upphängd mellan två grönskande träd och skuggad av en baldakin, krönt av två turturduvor. Hängmattan sätts i maklig rörelse av en dold mekanik och en mild bris för med sig utsökta dofter vars sötma sprids från små plantor, blommor och aromatiskt doftande buskar som under hängmatta bildar en rabatt ”mättad med vällust och himmelsk doft” som under lugna och varma nätter sprids över hela nejden – en doft av Paradiset.

Kärlekshängmattan är enbart en av flera sängar som Laqueu försett sin drömvärld med, flera av dem lika kärleksfullt beskrivna.

Jag antar att den skicklige tecknaren drömmaren och fantasten Lequeu antagligen var en ganska apart och kanske även befängd, kanske rentutav en tämligen galen person som det varit svårt att umgås med. Varför finns det annars inga som helst personliga vittnesbörd om honom? Enbart en och annan officiell notering. Varför är annars det som finns bevarat efter honom de verk han skänkte till det Kungliga biblioteket, där någon måste ha uppskattat dess obestridliga kvalitet, annars skulle ju gåvan inte ha tagits emot, den var ju trots allt mycket omfattande.

Jean-Jaques Lequeu dog fattig, ensam och obemärkt, möjligen villar hans fysiska kvalevor någonstans i Paris, kanske i dess omfattande katakomberna dit så många okända kadaver flyttades. Men, i sina efterlämnade skrifter han ett minnesmärke över sig själv och där finns även hans grav inritad. I en framställning av ett underjordiskt grottsystem med en framrusande flod och en antik skulptur finner vi även Lequeus grav. Grottan är kanske en sinnebild för Lequeus dolda, inre liv inom vilket han var herre över en fantastisk värld i vilken han kunde realisera alla sina drömmar, alltmedan han satt och ritade kartor på ett trist kontor eller inne sin påvra tvårummare någonstans i det inre av Paris. 

Längst upp till höger på bilden har Lequeu infogat en bild på sitt gravmonument,  i vanlig ordning omsorgsfullt utarbetat. Han skriver att det rör sig om ”artistens grav, Jesu broder, som bar hans kors under hela sitt liv. I graven: hans kadaver balsamerat i batumen [asfalt] ”. Graven skall inkludera Lequeus ”yrkesinstrument; vinkelhake, linjaler och en porte-crayon [penna vid vars spets det fanns en anordning av stål i vilken man stack in ett ritstift]”. 

Jag lämnar nu denna alltför omfattande essä. Det är sent och jag skall lägga mig och sova – drömmarnas värld skall snart öppnas för mig.

Accatino, Alfredo (2024) “Arte Jean-Jacques Lequeu: L’inventore di isole”.  Anonym (Francesco Colonna?) (1999) Hypnerotomachia Poliphili; The Strife of Love in a Dream. London: Thames & Hudson. an Assmann, Jan (2005)  Die Zauberflöte. Oper und Mysterium. München : Carl Hanser Verlag. Camus, Albert (1973) The Rebel. Harmondsworth: Penguin Modern Classic. Carter, Angela (1981) Kvinnan hos de Sade. Stockholm: Forum. de la Bretonne, Réstif (2017) The Discovery of the Austral Continent by a Flying Man. Tarzana, CA; Black Coat Press. Dostoyevsky, Fyodor (2010) The Gambler and other Stories. London: Penguin Classics. Gieve, Ann (1985) ”La città Lequeu”, FMR, N. 33, maggio. Hirn, Yrjö (1941) Goda vildar och ädla rövare. Helsingfors: Holger Schildts förlag. Kafka, Franz (2000) Beskrivning av en kamp och andra texter ur kvarlåtenskapen. Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2005) Den försvunne. Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2006) Slottet. Lund: Bakhåll. Lever, Maurice (1993) Marquis de Sade : a biography. London : HarperCollins. Manuel, Frank E, and Fritzie P. Manuel (1982) Utopian Thought in the Western World. Hoboken N.J.:  Blackwell. Marchessau, Daniel (1998) Chagall: The Art of Dreams. London: Thames and Hudson. Moravia, Alberto, Io e lui: L'Associazione Fondo Alberto Moravia – Onlus. https://www.fondoalbertomoravia.it/ Moravia, Alberto (1972) Jag och han. Stockholm: Bonniers. Riva, Alberto (2025) “Fellini letto dagli scrittore”, La Domenica di Repubblica, 24 Gennaio. Vérité (1957) Djuren på jorden. Stockholm: Bonniers. Werner Watson , Jane (1956) En gyllene bok om folkens öden och äventyr. Stockholm: Folket i bilds förlag.