För ett par dagar sedan såg jag en ojämn, rolig, sentimental och varm film, fylld med klichéer om musikaliska, småkriminella zigenare, galna, stenrika gangsteroligarker, övervintrande kommunistromantiker, profitintresserade judar och vodkapimplande, oborstade ryssar, men alla lika varmhjärtade och goda människor som överlevt det vansinniga sovjetförtrycket. En modern saga, med en sagas naiva charm. Välgjord och välspelad som filmen var, i all sin buskisgalenskap och mänskliga värme, blev jag charmerad. Då jag nu upptäckt att den var gjord av den rumänskfödde, numera franske regissören Radu Mihăileanu, som gjort Livets tåg, förstod jag varför, trots att den här filmen, Le Concert från 2009, var underlägsen det mästerverket.
Jag såg filmen tillsammans med Rose och mindes då en avlägsen episod ur vårt gemensamma liv, då vi nygifta kommit till New York efter mitt livs andra flygresa, Den första hade varit mellan Edinburgh till Köpenhamn. Men, innan jag kommer dit - låt mig ta er till tjugotalets Ryssland och Trollhättan.
Under det kaos som följde Första Världskriget blev Ryssland världens skräck och hopp. Antingen betraktades bolsjevikrevolutionen som Antikrists ankomst, eller en som en strålande framtids födslovåndor. Under alla förhållanden hade inbördeskrigen och attacken mot Polen haft ett högt pris. Ekonomin var i spillror, industrier och fält ödelagda, boskap dödad, råmaterial bortrövat eller tillspillogivet, gruvor sprängda eller översvämmade. 1922 hade industriproduktionen sjunkit till en sjundedel av vad den varit 1913 och jordbruksproduktionen till en tredjedel.
Den fruktansvärda omfattningen av katastrofen framstår genom förlusterna i människoliv, vars ofantliga omfattning är i det närmaste omöjlig att fastställa. Lågt räknat uppgick antalet soldater som stupat i stridigheterna till 300 000 (uppskattningsvis 1,8 miljoner hade redan dött under världskriget), medan 450 000 man hade dött av epidemier och sjukdomar. Ovanpå det hade den ”röda terrorn” lett till minst 250 000 summariska avrättningar. Mellan 300 000 och 500 000 kosacker hade blivit dödade eller deporterade. 100 000 judar hade dödats i Ukraina. Missväxt och repressiva politiska åtgärder ledde 1921 till minst två miljoner döda och dessutom skördade epidemier miljontals offer. Enbart 1920 dog exempelvis tre miljoner ryssar i tyfus. År 1922 fanns uppskattningsvis 7 miljoner gatubarn i Ryssland (som i december 1922 blev Sovjetunionen).
I början av 1920 hade ententmakternas blockad av Ryssland hävts och efter två år var det åter möjligt att legalt föra in förnödenheter till det väldiga landet. För den djärve och redan förmögne fanns det stora pengar att tjäna, Den svenska staten och landets kapitalister ville dock undvika att göra affärer direkt med den sovjetiska staten, dels av ideologiska skäl, dels för att man befarade att bolsjevikregimen inte skulle lyckas hålla sig kvar vid makten någon längre tid. Om den störtades fanns inga garantier för att dess efterföljare skulle godkänna ingångna avtal. Därför fick ryssarna inte någon kredit. Ville de göra affärer måste det ske mot kontant betalning. Förhandlingar mellan svenska intressenter och bolsjevikregimen skedde genom svenska advokater och Centrosojus, det allryska förbundet av konsumtionsföreningar.
Om hjulen åter skulle börja rulla inom den ryska ekonomin måste transportväsendet rustas upp så fort som möjligt. Järnvägar och broar var raserade och av de runt 25 000 lokomotiv som funnits i landet före världskriget återstod enbart 5 000, de flesta av dem i uselt skick. Egen tillverkning var ännu inte möjlig inom rimlig tid, nya lok måste skaffas från utlandet.
Loktillverkarna Nydqvist & Holm, NOHAB, i Trollhättan befann sig på fallrepet. De europeiska järnvägarna elektrifierades i snabb takt och om företaget skulle överleva måste produktionen ställas om, speciellt som den tyska industrin åter började komma på fötter och snart skulle utgöra en dödlig konkurrent. Sonen till en välkänd trollhätte-entreprenör, Gunnar W. Andersson, fick genom en av sina vänner, advokat Hellberg i Stockholm, nys om ryssarnas intresse för lokköp. Andersson hade i det förrevolutionära Ryssland varit representant för en tysk ylletillverkare och fortsatte sedan genom en egen firma i Stockholm att göra affärer med det väldiga landet i öster. Efter oktoberrevolutionen 1917 sålde han exempelvis stora partier liar, tillverkade vid en liefabrik som han hade intressen i. Dessa affärer förmedlades genom advokat Hellberg och en före detta studiekamrat som var bosatt i St. Petersburg.
Hellberg och studiekamraten lyckades övertyga den djärve Andersson att om han vågade satsa på ryssarnas desperation kunde han vinna en förmögenhet på kuppen. Andersson satsade allt och efter att ha lyckats övertyga flera banker och andra intressenter lyckades han skrapa ihop tillräckligt med kapital för att köpa loktillverkaren NOHAB i Trollhättan och i Köpenhamn inleda förhandlingar med Rysslands ”trafikdiktator” Leonid Krassin.
Ryssarna var ivriga att beställa sina lok och villiga att betala kontant i förskott. I maj 1920 ingicks ett avtal mellan Centrosojus och Gunnar W. Andersson om leverans av 1000 stora godstågslok till ett pris av 230 000 kr per styck. Hela affären gick alltså lös på 230 miljoner kr, den största enskilda lokbeställningen dittills i världen. En viss procent av priset skulle erläggas i förskott och resten vid leveransen. Likviden i guld skulle deponeras hos Riksbanken i Stockholm. Ett förskott på 7 miljoner kronor beviljades.
Den förste december 1920 fördes tio ton fint guld i mynt, motsvarande 26 miljoner svenska kronor, på ett svenskt skepp från Reval till Stockholm. Vid ankomsten fördes kistorna direkt till Riksbanken. Den ryska guldexporten väckte uppseende. Fransmännen protesterade eftersom de, på grund av sina obetalda lån till Ryssland, ansåg sig ha större rätt till guldet. Även USA rasade, men de båda regeringarna gav snart med sig och mycket av guldet såldes i Paris för vidarebefordran till USA.
Snart började ångloken lastas på fartyg destinerade till Ryssland. De ansågs vara veritabla jättelok, men var i själva verket inte större än de svenska malmloken, fast ångpannorna låg högre än på svenska lok och fick dem därför att se betydligt större ut. Efter lite mindre än två års oavbruten leverans bröt ryssarna kontraktet med NOHAB. Beställningen begränsades till 500 lok och de återstående 500 skulle istället tillverkas i Tyskland. Tyskarna hade erbjudit sig att tillverka dem för halva priset.
Vid en konferens i det italienska Rapallo hade de tyska och ryska utrikesministrarna, Rathenau och Tjijerin, kommit överens om att ifall Ryssland avstod från sina skadeståndskrav skulle de istället placera beställningar på 4 miljarder riksmark inom den tyska industrin. För Nohab blev nedskrivningen ett svårt slag, lokaffären hade visserligen givit ett överskott på 15 miljoner kronor, men förtjänsten hade förbrukats på nybyggnader och nyanskaffningar. Efter omfattande nedskärningar och avskedande överlevde företaget med en hårsmån.
Denna historia blev ursprunget till en rysk-svensk idé om att åstadkomma ett romantiskt filmepos, en slags motsvarighet till David Leans jättesuccé Doktor Zjivago från 1965, samma år som Michail Sjolochov hade fått nobelpriset i litteratur (exakt ett år efter det att Leonid Brezjnev hade kommit till makten), möjligen som en slags ursäkt för att den Svenska Akademin hade retat upp de ryska myndigheterna genom att ge Zjivagos författare Boris Pasternak priset 1958. Något år efter filmen Doktor Zjivago hade SF, Svensk Filmindustri, tecknat ett avtal med Gorkij Film i Moskva för att samproducera en film om Lenins lokköp. Inspelningen av Mannen från andra sidan väckte stor uppmärksamhet i pressen. Detta berodde dels på det unika rysk/svenska samarbetet, dels på filmens höga inspelningskostnad på 11 miljoner kronor -- den dittills dyraste svenska filmen.
För att krydda historien om lokköpet skapades en tragisk kärlekshistoria mellan den vackra societetsflickan Britt Stagnelius och den stilige, bolsjevikiske ingenjören Viktor Krymov, Mannen från andra sidan. Krymov spelades av den populäre hjärtekrossaren Slava Tichonov, medan Britt Stagnelius spelades av Bibi Andersson, som efter det att Ingmar Bergmans Persona hade beundrats av cineaster runt om i världen av många ansågs vara urbilden för nordisk skönhet. En som sett och blivit imponerad av Persona var den ryske regissören Mikhail Bogin, som efter Zosya en film om ett ömsint förhållande mellan en rysk officer och en polsk bondslicka under en kort tid av stillhet under Andra Världskriget, trots sin relativa ungdom, han var trettio år, ansågs vara lämplig för att ge en mänsklig dimension åt den annars besvärliga uppgiften att göra ett romantiskt epos kring ett lokköp. Det var Bogin som insisterat på att man skulle kontraktera Bibi Andersson. Men manus dröjde, skrevs om gång på gång och gick ur hand i hand. SF tröttnade och hela projektet togs från svensk sida över av andra producenter och man kom överens om att den artistiskt inriktade Bogin skulle ersättas med den mer rutinerade, men okontroversielle Jurij Egerov (Yuri Yegerov), som var lektor vid Moskvas filmhögskola (VGIK) och hade tolv långfilmer bakom sig.
Inspelningen ägde slutligen rum mellan september 1969 och februari 1970, men efterarbetet blev komplicerat och tog mer än ett år i anspråk. Filmen blev ett snöpligt misslyckande, ”en vacker, men intetsägande film, med en känsloskvalpig, ordinär kärlekshistoria”. Jag hade aldrig hört talas om Mannen från andra sidan förrän min vän, lärare och granne Sverker Hällen, dök upp med ett inslaget paket någon dag innan jag och Rose gifte oss och for till New York.
När jag känner att mina elever är missnöjda med mig eller min undervisning brukar jag som uselt självförsvar säga dem att även om de råkat ut för en undermålig lärare skall de inte ge upp, utan likväl kämpa vidare med ämnet. Själv tycker jag mig ha haft betydligt fler odugliga än bra lärare, men de som varit duktiga har i gengäld betytt mycket för mig. Bland goda pedagoger som förändrat mitt liv räknar jag Sverker, som under en tid var min lärare i praktisk filmkunskap.
Sverker Hällen är en lång man med yvigt skägg och en oftast allvarlig uppsyn, men han har en underfundig humor och ett varmt hjärta. En rakryggad man som inte sticker under stol med sina åsikter och är beredd att hävda sin särart. Kunnig inom många områden, inte minst film, konst och litteratur, har Sverker alltid något intressant och oväntat att säga. Han är dessutom vänfast och även om jag inte mött honom på många år vet jag att vi skall komma väl överens när vi ses igen.
Jag lärde mig mycket om film av Sverker och min uppskattning av det hantverk jag tror mig skönja bakom filmer jag ser har jag till stor del honom att tacka för. Då jag flyttat ihop med Rose bodde Sverker med sin familj på andra sidan gatan och han tittade ibland in till oss. Det hände också att jag träffade honom på Spisen, en krog i Lund där jag ofta satt i ett hörn tillsammans med mina vänner, speciellt under mitt ungkarlsliv. I samma hörn träffade jag också samman med den originelle situationistkonstnären Jean Sellem och överliggaren Maxwell Overton. Sellem drack alltid te, medan Maxwell drack det billiga, vita vinet Beyaz med socker. Maxwell hade studenter inneboende i sin stora lägenhet, i vilken flera rum från golv till tak var fyllda med tidningar mellan vilka smala gångar snirklade sig fram. Min vän Mats bodde en tid hos Maxwell.
Jag träffade Rose i oktober 1978 och under våren 1980 förberedde vi oss inför vår första gemensamma resa till hennes hemland, Dominikanska Republiken. Några veckar innan avfärden fick vi ett meddelande från Roses mor där hon skrev att vi var hjärtligt välkomna, men att vi borde gifta oss innan vi kom dit. Det hade vi inte räknat med och jag skyndade mig ner till Domkyrkoexpeditionen för att ta reda på hur Rose och jag så fort som möjligt skulle kunna bli vigda. Det visade sig vara mer komplicerat än jag trott. Prästen måste nämligen under tre på varandra följande kyrkosöndagar i samband med huvudgudstjänsten utlysa att två av församlingens medlemmar avsåg att ingå äktenskap. Det var dessvärre enbart två veckor tills vi skulle ge oss av, så Rose och jag skulle inte hinna gifta oss.
Prästen jag talade med var en vänlig och förstående man och skrev på ett papper ner olika tips om vad vi skulle kunna göra. Alla hans råd innefattade prästens Kjells, det vill säga hans egen, medverkan: ”Ni gifter er borgerligt, Kjell viger er när ni kommer tillbaka. Ni gifter er katolskt i Dominikanska Republiken. Kjell viger er när ni kommer tillbaka. Ni gifter er på en ambassad utomlands. Kjell viger er när ni kommer tillbaka", o.s.v.
Rose fick sig ett gott skratt när jag kom tillbaka med lappen och vi bestämde att jag så snabbt som möjligt skulle ringa till rådhuset och fråga om borgmästaren, eller snarare kommunfullmäktiges ordförande, skulle kunna viga oss innan vi reste. Jo, det gick bra om jag så fort som möjligt skaffade ett intyg om hindersprövning så skulle vi kunna vigas klockan tolv på lördag om fjorton dagar. Det var samma dag som vår avresa! Om vigseln ägde rum klockan tolv, skulle vi missa flyget. Jag ringde tillbaka till rådhuset. Jo, dagen gick inte att ändra på, men vigseln skulle kunna äga rum klockan tio. Jag andades ut.
På fredagen innan avresan fick vi ett samtal från Stadshuset. De undrade om allt var klart inför vigseln. Hade vi kontaktat de två vittnena? Vittnen? Behövdes sådana? Vi hade tänkt sköta det hela ytterst diskret, utan att säga något till några vänner och bekanta, inte ens mina föräldrar och systrar. Vi hade ju tänkt att Kjell skulle gifta oss då vi kom tillbaka. Det var nu sent på eftermiddagen och jag hade inget annat val än att ringa mina föräldrar. Givetvis blev de förvånade, men visst skulle de köra ner från Hässleholm tidigt nästa dag, bevittna vigseln och sedan köra oss till flygbåten till Köpenhamn.
Allt var packat och klar när Mor och Far ringde på och vi skyndade oss ner till bilen. Rose, som var i färd med att förbereda något universitetsarbete, var dock tvungen att åka ner till Institutionen för att trycka några kopior som hon skulle ta med sig till Dominikanska Republiken. Medan Mor och Rose sprang upp till kopiatorn satt jag och Far kvar i bilen. Minuterna gick, vi väntade. När det var tio minuter kvar tills vigseln skulle äga rum, kom Mor och Rose tillbakaspringande med kopiorna i handen. Givetvis hade kopiatorn hängt upp sig och eftersom det var lördag fanns ingen på plats som kunde hjälpa dem, men till slut löste det sig.
I ilfart åkte vi till Stadshuset. Av någon anledning skulle vigseln äga rum på ett nedre plan och på väg ner dit slog sig Far i huvudet och fick under några minuter sitta på en stol för att hämta sig från smällen. Kommunalfullmäktiges ordförande förberedde noggrant ett bord och satte sig avmätt bakom det. Rose och jag satte oss ner framför honom, medan Mor och Far ställde sig bakom oss. Minuterna gick. Omständligt tog vigselförrättaren fram en tändsticksask och började tända ljusen i två ljusstakar. Vi började bli stressade, Rose undrade försynt:
- Är det där verkligen nödvändigt? Vi har lite bråttom.
Kommunalfullmäktiges ordförande nickade, log vänligt och förklarade att det var brukligt. Sedan blickade han allvarligt på oss, slog upp en bok och började läsa:
”Ni vill ingå äktenskap med varandra. Äktenskapet bygger på kärlek och tillit. Genom äktenskap lovar ni att respektera och stötta varandra. Som makar är ni två självständiga individer som kan …”
Rose avbröt honom viskande:
- Måste ni verkligen läsa upp allt det där? Kommer det att ta lång tid? Vi trodde att en borgerlig vigsel skulle gå snabbt och lätt.
Den vänlige mannen log tålmodigt och överseende:
- Tyvärr är det nog så att jag måste göra det. Jag försäkrar er … det kommer inte att ta lång tid.
Och med samma lugna stämma fortsatte han läsa:
”…som kan hämta styrka ur er gemenskap. Eftersom ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra frågar jag: Vill du ...”
När Rose och jag svarat ja på hans frågor bad kommunalfullmäktiges ordförande att vi skulle växla ringar. Ringar? Skulle man ha sådana med sig? Det visste jag inte. I all hast fick vi låna Mors och Fars vigselringar och vigselförrättaren kunde slutligen förklara oss för äkta makar. Men han var tvingad att lägga till ännu några ord:
”När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek och den aktning för varandra som ni känt i denna stund och som lett er hit. Låt mig önska er lycka och välgång i ert äktenskap.”
Det var vackra ord, men vi hade lite svårt för att ta dem till oss, eftersom tiden tickade vidare. Vi tackade hjärtligt den vänlige, men något konfunderade mannen, rusade uppför trappan, in i bilen och for snabbt till Malmö och flygbåtarna. Vi hann i tid och eftersom vi tydligen såg lyckliga och nygifta ut fick Rose, i strid med reglementet, ta brudbuketten med sig in i flygplanet. Vi har nu varit gifta i trettiofem år, men blev aldrig vigda av Kjell.
På flyget tog jag fram paketet Sverker gett till mig. Det var en inslagen bok, en present till Mikhail Bogin. Sverker hade berättat för mig att han arbetat som assistent och tolk åt Bogin när man i Sverige förberedde inspelningen av Mannen från andra sidan. Vad jag vet så kan Sverker engelska, franska, ryska och isländska och säkert också något annat språk.
Jag har aldrig blivit riktig klar över vad som hände med Bogin efter det han blivit avsatt från regiansvaret för Mannen från andra sidan. Han reste tillbaka till Sovjetunionen och gjorde 1972 ännu en film Ischu Chelovka, som tydligen också heter något i stil med Jag söker mina egna och skall bygga på verklighetsbaserade berättelser om separation och möten. Om hur ryska människor sökt efter de som de älskat och sedan förlorat i kriget. Jag kan dock inte hitta annat än ryska hänvisningar till filmen. Vad jag förstår så visades filmen i USA och vid det tillfället valde Bogin att söka asyl där. Paketet Sverker gett mig hade mellan omslagsbanden ett kuvert instucket med Bogins adress i New York.
Vi skulle vara en veckas tid i New York innan vi fortsatte till en av Roses systrar som bodde i Puerto Rico. Rose hade tidigare bott i New York och kände väl till staden, för mig borde den vara obekant men efter alla filmer jag sett tycktes den sällsamt välbekant. Efter någon dag ringde vi till Mikhail Bogin, som bjöd oss hem till sin lägenhet på Manhattan. Den låg högt upp och hade en vidunderlig utsikt över det nattliga Manhattan. Han tog vänligt emot oss och jag tror han bjöd på middag, men jag minns det faktiskt inte. Däremot minns jag hur rörd han blev när jag gav honom Sverkers present, som visade sig vara en bok på ryska. Bogin tackade översvallande och undrade:
- Hur är det egentligen med Sverker? Han har väl så han klarar sig?
Jag försäkrade att så var fallet och undrade varför han oroade sig för att Sverker skulle ha det besvärligt. Bogin svarade:
- Sverker var en mycket originell man. Allvarlig och lugn, men han hade humor. Jag minns när han under någon förhandling, det var mycket trassel med filmen och upprörda känslor, satt och bläddrade i sin ordbok och hittade något ord medan alla omkring honom tystnade och betraktade honom. Sverker tittade upp och såg allvarligt på oss och konstaterade sakta och mycket tydligt: ”Ni ryssar tycks vara nervösa personer”.
Bogin berättade att tiden i Sverige varit mycket besvärlig för honom, både professionellt och personligt. Men, han hade uppskattat Sverige, speciellt lugnet och tystnaden. Poetiskt konstaterade han:
- Sverige är den enda plats där jag har hört hur det låter när snön faller.
För mig var det ett märkligt yttrande eftersom när jag tänker på Ryssland ofta föreställer mig stora, öde och snötäckta vidder. Bogin berättade att efter det att han förlorat uppdraget i Sverige inte längre kände sig hemma i Sovjetunionen och började fundera på hur han skulle göra för att söka asyl i väst. Han tog tillfället i akt då han kom till USA, antagligen i samband med visningen av hans senaste film Ischu Chelovka.
- Man tog emot mig med öppna armar. Jag var inte en välkänd regissör, men inom filmkretsar visste en del vem jag var. Min första film hade vunnit FIPRESCIs pris vid Moskvas filmfestival och visats här i New York, där den fick fina recensioner.
Då visste jag inte vad FIPRESCI var för något, men nu vet jag att det står för Fédération Internationale de la Presse Cinématographique, en prestigefylld internationell sammanslutning av nationella organisationer för professionella filmkritiker och journalister. Varje år besöker dess representanter olika festivaler världen över och delar ut pris till unga, lovande regissörer. Listan på pristagare är imponerande, med namn som Pedro Almodovár, Rainer Maria Fassbinder, Jean-Luc Godard, Woody Allen, Aki Kaurismäki, Roman Polanski. Andrei Tarkovski och Wong Kar-wai.
- Efter mitt avhopp fick jag en hel del stöd och uppmuntran. Vad som förvånade mig var att de som tog emot mig var så glada för att påpeka hur mycket elände det fanns i USA; våld, rasism och fattigdom. De körde runt och visade mig hur eländigt folk bodde. När jag sa till dem att sådant elände även fanns i Sovjetunionen betraktade de mig förvånat.
Bogin berättade att han var nöjd med hur det gått för honom i USA. Han hade ännu inte fått någon möjlighet att filma, men hade nyligen haft en roll i en film med Christopher Plummer. Den hette Ögonvittnet och skulle snart ha premiär. Jag har aldrig sett den. Den gjordes av Peter Yates som blev kultförklarad på sextiotalet för Bullitt, alla biljakters urmoder.
Jag minns som sagt inte om vi fick middag, men jag minns att Bogin bjöd på rikligt med vodka och inlagd gurka. Rose, som var trött efter resan och alla omtumlande händelser, somnade snart på en soffa, medan jag och Bogin tittade på TV, mumsade på gurkor och skålade med varandra. TV:n visade ett program om Line Dancing, människor med stora cowboyhattar skuttade koordinerat omkring till country music. Bogin skrattade hjärtligt:
- Titta på det! Visst är det härligt! Så amerikanskt, så fritt, så galet och enhetligt.
Det där med enhetligheten var ett tema Bogin hade tagit upp tidigare under kvällen och vad han berättade har stannat med mig sedan dess.
- Vad som förbluffade mig mest då jag hamnat här och försökte etablera mig efter den första känslan av befrielse och överraskning, var hur likriktat allting var. Jag började tro att jag kommit till en socialistisk utopi. Allt var så overkligt och absurt.
- Men USA är väl knappast socialistiskt?
- Exakt! Och det var ju därför jag kommit hit. Jag trodde folk skulle vara annorlunda. Var och en skulle vara en självständig och fri individ. Ha bildat sig en egen uppfattning om saker och ting. Men, det var precis tvärtom. En socialistisk utopi.
- Hur då?
- Till en början bodde jag i ett villakvarter utanför Manhattan, men där stod jag inte ut. Det var därför jag flyttade hit. Där uppe var allt likadant. Gräsmattorna såg likadana ut, lika välskötta. Även husen, både inne och ute. Folk hade samma kläder, samma bilar, samma hundar och samma åsikter. Samtidigt påstod de att de var annorlunda och tyckte synd om mig som kom från ett land där alla var tvungna att göra samma saker, konsumera samma produkter, äta samma mat, dricka samma sprit och tänka likadant. Förgäves försökte jag förklara att det är få ryssar som tycker samma sak, bortsett från att de inte gillar regeringen. Här säger var och en att de avskyr regeringen, men tycker likväl att de bor i världens bästa land och lever inom världens bästa politiska system. Det skulle aldrig en ryss påstå om sitt land eller dess politiska system.
Bogin fyllde på vodkaglasen:
- De säger att USA är fyllt med orättvisor, men likväl tycker de att deras nation har världens bästa sjukvård, världens bästa vetenskapsmän och artister. De är världsbäst på allting. Skulle en ryss säga så om sig själv och sitt land? Knappast. Amerikanarna tror sig fria och annorlunda. Ingen ryss skulle hävda att han är fri – men annorlunda? Ryssar har inte samma fru, samma hund och samma åsikter. De läser inte samma tidning, inte samma böcker och kommer sällan överens. De lever absolut inte i världens bästa land och de litar inte på någon. Du vet, USA har inte haft krig inom sina egna gränser, i varje fall inte sedan 1865. Visst, amerikaner har dött och dödat i krig, men inte vanligt folk, enbart deras soldater. Medelamerikanen vet inte vad krig, svält och helvete är, därför tror de på sig själva och sitt land. Och de har kanske rätt. De lever kanske i världens bästa land. Men de vill att du och jag skall hålla med dem om allt vad de säger och vill att vi skall tänka som de. Det är problemet med den här nationen.
- Överdriver du inte nu?
- Det är klart att jag gör. Men, jag talar inte om enskilda personer. Jag talar om systemet. Jag generaliserar. Jag talar politik, precis som vi européer brukar göra sinsemellan. Amerikaner förstår sig inte på politik, men de är mästare på underhållning. Se på New York. Sophämtningen fungerar inte. Så snart det snöar lite får hela staden panik. Sopbilarna görs om till plogbilar och högarna med sopsäckar växer till kinesiska murar längs trottoarerna. Amerikaner vill helst koncentrera sig på en sak i taget – ett kändismord, en skilsmässa, en uggleart som håller på att dö ut. De tycker inte om att sysselsätta sig med två saker samtidigt. Butiken här nere på hörnet rånas varje vecka, men om jag har bilen stående utanför på gatan har den en böteslapp på sig efter två minuter.
Han skrattade och kastade en blick mot den påslagna TV:n:
- Vad som fungerar utmärkt är nöjesindustrin. Broadway är fantastiskt. Vilka shower, vilken koordination, vilken professionalitet! De kan göra strålande show av allt. De utrotade indianerna, men har gjort stor show av det folkmordet. Alla älskar västernfilmer. De förlorade Vietnamkriget, men efter de senaste årens actionfilmer tror amerikanska ungdomar att USA vann det kriget. De har sina superhjältar och de tycks tro att de existerar. Vi ryssar har våra superarbetare, men ingen tror att sådana existerar. Amerikanarna har en skrämmande våldsstatistik, men gör spännande gangsterfilmer av eländet. De är världsmästare på propaganda. De vet att propaganda är show, myt och lögn och de skäms inte för det. Ryssarna har allt att lära sig av dem. Vår propaganda är lögn även den, men den är inte spännande, rolig och underhållande. Visst, den kan vara skrattretande, men då är det genom sin löjeväckande klantighet. Amerikanerna är beredda att tro på det mesta, men inte ryssarna. Amerikanarna tror på framgång och demokrati, inte ryssarna. Amerikaner är djupt troende, de är i grunden religiösa. Och uppriktigt sagt – det är därför jag älskar Amerika. Det är idealsamhället för en konstnär och drömmare.
- Men det du säger om USA låter inte speciellt befriande.
- Nej, nej, men det är paradoxen som är stimulerande. Chimären som gör att du vill förändra, göra en skillnad, visa på alternativ. Här är det i princip tillåtet att vara annorlunda, att söka förändring, men samtidigt möter du motstånd. På sätt och vis kan det var lika obekvämt att gå emot vedertagna sanningar här som i USSR.
- Hur då?
Bogin svalde sin vodka och satte ner glaset:
- När jag talade med mina grannar och antydde vad jag tyckte var märkvärdigt här i landet ... att folk hade samma fru, samma pudel, samma bil och samma åsikter, då kunde de bli irriterade och påstå att jag var en oförbätterlig kommunist och därför inte hade rätt att kritisera deras demokrati och frihet. Någon med mina åsikter borde fara tillbaka dit jag kom ifrån och fortsätta stödja min regerings våld och diktatur. De kunde inte begripa då jag försökte förklara att jag beundrade deras demokrati. Att jag uppskattade deras land mer än mitt eget fosterland. Det hela var schizofrent eftersom de själva kunde peka på sådant de tyckte var fel i USA, fattigdom, våld, rasism och annat, sådant som jag uppriktigt sagt inte tyckte var mycket värre än vad jag upplevt i USSR. Var du än befinner är det inte lätt att vara främling .
Jag hade blivit trött och berusad. Orden flöt ihop för mig och jag kan inte minnas allt vad Bogin sa, men andemeningen har stannat hos mig. Jag har ofta tänkt på vad jag tror han sa. Mötet med en exilryss under en av mina första kvällar i USA har på gott och ont färgat min syn på landet, och tillvaron i största allmänhet. Flera år senare kom vi att bo flera år i New York, där jag trivdes och jag kom att älska den staden.
Jag vet inte hur det har gått för Bogin. Här i Rom har jag nu sökt efter honom på nätet. Det tycks som om Ischu Chelovka blev hans sista film och birollen i Ögonvittnet hans sista filmroll. Han bor tydligen kvar i New York. När jag träffar Sverker skall jag fråga honom om han vet något.
På nätet fann jag slutscenen från hans film Двое, Två, eller som den också kallas En ballad om kärlek, med vilken han vann FIPRESCIs pris 1965. Den handlar om en ung musiker som uppvaktar en vacker kvinna, som dock vägrar att svara på allt han säger till henne, trots att de träffas flera gånger. Det visar sig att hon är döv, men de förälskar sig likväl i varandra och deras kärlek blir en tyst kärlek. New York Times kritiker, Howard Thompson skrev:
Vad du än gör, gå och se En ballad om kärlek. Den gjordes i Riga i Lettland, med ovanlig skicklighet och insikt av en ung regissör vid namn Mikhail Bogin, som skrev manus tillsammans med Yuri Chulyukin. Enkelt och känsligt, minus en droppe sackarin, förmedlar filmen bilden av en växande kärlek mellan en livlig oboist och en vacker flicka, som lever i en tyst värld där hon studerar pantomim vid en teater för dövstumma. "Hur är musik?" klottrar hon i blocket hon använder sig av för att kommunicera sig med omvärlden. Där finns ett ögonblick av frusen skönhet när pojken betraktar flickan då hon i en teaterpantomim framställer Julia i balkongscenen. Bilderna är mest effektiva när ljudspåret går tyst, som i klimax när den döva flickan deltar i en konsert. Filmen slutar abrupt. Man önskar att den fortsatt, om och om igen.
Jag hoppas få se Bogins filmer och fruktar att han är en av de många konstnärer som glömts bort och inte fått en chans att utveckla sin stora talang och få den berömmelse de förtjänat. En av de många över vilken stundens berömmelse och värme strålat under en kort tid, som fått möjligheter, men på fel plats, i fel tid, i fel sammanhang, som Bogin när han skulle handskas med den oformliga kolossen Mannen från andra sidan, fick stöd och filmroller i USA, men likväl halkade ur ruljangsen och inte kunde förverkliga sin stora kapacitet. Det är sällan det blir som i sagan Radu Mihăileanu berättar i sin Le Concert - att den mänskliga värmen i kombination med konstnärligt mästerskap övervinner alla hinder och allt slutar lyckligt.
Figes, Orlando (1997) A People´s Tragedy: The Russian Revolution: 1891 - 1924. London: Pimlico. Pipes. Richard (1995) Russia under the Bolshevik regime 1919–1924, London: Vintage. Sääw, Egron (1997) "Leveranserna av lok till Ryssland från Nydqvist & Holm på 1920-talet", i Årsskriften Varv. Göteborg: Varvshistoriska Föreningen. Thompson, Howard (1966) "Screen: 2 Soviet Works: ´Father of a Soldier´ is with ´Ballad of Love´," The New York Times, February 21. Slutscenen i Bogins film Två: https://www.youtube.com/watch?v=u5yaOSKKiHI
