EN FRÄMLING I SIN TID

Den åttonde maj i år körde jag ensam i hällregn genom Tyskland. En mardröm – de stora motorvägar som skär genom Tyskland och Italien är numera tillkorkade av till synes oändliga rader med monstruösa långtradare, dessutom stoppas den annars så vådligt fortkörande trafikströmmen gång på gång upp av i allmänhet obegripliga vägarbeten. Blinkande varningsljus, vägkoner och underliga arbetsfordon dyker upp i regndimman.

Där Autobahn Nummer 10 möter Strassenbahn 2 någon mil väster om Michendorf och fyra mil söder om Berlin hejdades personbilarna av en kilometerlång kö med lastbilar. En efter en släpptes bilarna förbi genom trafikluckor som skapats när någon omtänksam långtradarchaufför förbarmat sig över de alltmer förtvivlade personbilsförarna. För min del var det enda positiva med det ennerverande stillaståendet att musiken från CDspelaren hördes tydligare, fast den var dock fortsatt ackompanjerad av vindrutetorkarnas enformiga swischande.

Efter en halvtimme nådde jag fram strax intill den hindrande långtradarkön. Framför mig reste sig en förarhytt av mörkblå krom, så hög att jag inte kunde urskilja föraren. Jag antog att han inte heller kunde se mig, men så öppnade sig en flera meter fri passage framför mig. Mot all förmodan hade föraren möjligen upptäckt mig och lämnat en vägsträcka öppen in mot motorvägens förbiilande bilström. För att visa att jag var på väg in genom mellanrummet blinkade jag med bilens vänstra körriktningslampa. Jag hade så gott som passerat då jag hörde ett skrapande ljud bakom mig. Vänstra bakdörren hade blivit påkörd! Hur illa kunde det vara? Skulle jag kunna fortsätta min färd till solen i söder? Var bakdelen på vår Lexus nu ohjälpligt tillknycklad? Vad skulle jag ta mig till? Vad skulle jag säga till Rose som väntade i Rom? Jag tryckte lätt på gasen. Jo, bilen rörde sig, hjulen roterade. Av allt att döma skulle jag kuna fortsätta färden.

Jag körde så nära jag kunde intill vägkonerna som kantade en grusgrop på höger sida och omgiven av en kakafoni av signalhorn klev jag ut i ösregnet. Samtidigt klättrade långtradarchauffören ner ur sin förarhytt. Vi möttes på vägrenen, alltmedan regnvatten forsade över våra skor. På tyska ropade han åt mig, inte speciellt ovänligt, att så fort tillfälle gavs skulle jag följa honom in på en rastplats några kilometer längre fram.

– Dort werden wir alles aufklären! skrek han för att överrösta regnet och de vrålande signalhornen. ”Där skall vi ordna allt!”

Sedan äntrade han sin väldiga lastbil. Då långtradarkön åter börjat röra sig körde han om mig och jag följde baklyktorna, ytterst beklämd och hjälplöst inträngd mellan hotande lastfordon. Efter en kvart körde vi in på en så gott som öde parkeringsplats framför ett kombinerat kafé och supermarket. Regnet upphörde. Jag gick ut för att inspektera skadan, den var inte så illa som jag befarat, en skrapa vid ena bakdörren, men med tanke på vad det kostar att omlackera en bil var det allvarligt nog.

Längre bort hade långtradaren stannat, chauffören hade klivit ur och var i färd med att ringa polisen. Just då han avslutat samtalet kom jag fram till honom. Det vare en tämligen ung man och han var ovanligt vänlig. ”Det där är en hopplös korsning”, konstaterade han. Vår bil var under ett halvårs tid den tredje han kört in i på samma ställe. De kom ingenstans med vägarbetet. Han passerade samma plats en gång om dagen, köerna var oförändrat oändliga. Chauffören gjorde en irriterad grimas och konstaterade, nästan som om han talat med sig själv:

– Jag såg dig inte. Så är det varje gång. Det är omöjligt att uppifrån hytten se en personbil som kommit så pass nära som din.

Med en suck vände han sig till mig:

– Men, men, vi måste gå igenom försäkringsrutinerna och då behöver vi polisen. Det dröjer. Du sollst sehen dass es mehr als eine Stunde dauern wird. Vänta du i bilen, det kommer snart mer regn.

Medan jag satt i bilen blickade jag ut över den vidsträckta, öde parkeringsplatsen. Längre bort vankade den rökande lastbilscahuffören av och an bredvid sitt stora fordon. En känsla av overklighet infann sig. Mindes titeln på en bok som skrevs av Bengt Lewan, en av mina lärare i litteraturhistoria – Främling i sin tid. Just så kände jag mig där i Michendorf – alienerad och frustrerad bland långtradare, mobiltelefoner, appar, poddar och meningslösa polisrapporter. Innesluten i en skrapad bil på en så gott som öde parkeringsplats i ett okänt Tyskland var jag gammal vorden, eller som man säger i Göinge: ”Helt å banan”.

I Lewans studie möter vi en mängd med eller mindre särpräglade författare från Romantikens tidsålder. Om jag inte minns fel rörde det sig om kontinentala storheter som Byron, Stendahl, Heine, Hölderlin och Pusjkin. Originella personligheter som hamnat i ett kritiskt motsatsförhållande till sin samtid. En antagonism som fick dem att söka ideal i sådant som varit – som Antiken, ett idealiserat bondesamhälle, Gotiken eller en mängd andra drömda världar. De flesta av dem ville förändra samhället i radikal riktning. Flera verkade aktivt för social rättvisa, kvinnoemancipation, frigörelse från förtryckarregimer, det fria ordet, samt en mängd andra berömliga initiativ. Mästerliga skribenter som strävade efter att göra gemensam sak med opriviligierade samhällsgrupper. Dock stod de utanför gemenskapen. Särlingar som hävdade sin egenart, sin rätt att vara annorlunda. En egocentrerad inställning som drabbade dem som stod dem nära och inte minst dem själva.

Mindes inte om Lewan även skrev om Carl Jonas Love Almqvist, en författare som för mig framstår om urtypen för den ”romantiske hjälten”. En genial särling, spränglärd mångsysslare och lysande skribent, om än tafatt och något bortkommen då det gällde praktiska göromål. Almqvist behärskade en mängd litterära stilarter. Han ansåg att stilen i allt som skrevs borde anpassas till ämnet, den borde i varje detalj spegla den verklighet som skildras. Gestalternas tal och uppträdande skall placeras i ett intimt förhållande till den specifika miljö där de rör sig. Detta betydde att författaren får ikläda sig olika roller. Almqvists väldiga produktion visar hur han kameleontiskt anpassade sin stil och sitt språk för att därigenom fånga uttryckssätt, känslor och stämningar i samklang med en noggrant skildrad miljöbeskrivning.

Hos Almqvist blandas högt och lågt; allmogeskildringar med salongskonversationer, sagor och historiska fresker. Allt skiftar och lever, fylls med motsatser och oförklarliga händelser. I realistiska samtidsskildringar kan sublima skräckstämningar dyka upp, religion blandas med blasfemi, mörker med ljus. Skarpt ironiskt och vasst, men samtidigt troskyldigt och ärligt skildrar Almqvist såväl sin samtid som historiska händelseförlopp och ofta sker det utifrån olika synvinklar. Han lekte med demoni och en djupt känd religiositet, var såväl praktiker som mystiker; blev präst, journalist och beundrad lärare, men också hantlangare åt procentare. Dessutom var Almqvist musikalisk, en tonsättare och poet som i musik och lyrik vurmade för naiv genklang och öppenhet.

Almqvist trodde på människan och ville främja hennes strävan efter gemenskap, rättvisa och sanning, något som inte hindrade honom från att plågas av en oförmåga att handskas med mänskliga relationer. Han skaffade sig beundrande vänner och mäktiga fiender. Försökte leva som bonde och journalist, men hans emellanåt oslipade personlighet låg honom i fatet och hans ekonomiska situation blev slutligen katastrofal. Pinad av skuldsättning, fattigdom, överansträngning, framtidsoro och en förbittrad kamp mot en mängd oförsonliga fiender hamnade den idealistiske Almqvist i händerna på skrupellösa procentare och tvingades till och med att arbeta som deras bulvan och indrivare. Vid mitten av 1851 anklagade procentaren Johan Jacob von Scheven Almqvist för att från honom ha stulit skuldsedlar som han sedan signerat med falskt namn. Då von Scheven upptäckt detta och hotat stämma Almqvist hade denne enligt procentaren vid inte mindre än tre tillfällen försökt förgifta honom med arsenik, ovanpå detta påstod von Scheven att Almqvist var skyldig honom 18 000 kronor, på den tiden ett väldigt penningbelopp som Almqvist omöjligt skulle ha kunnat betala tillbaka.

Innan han ställdes inför rätta flydde Almqvist 1851 från Stockholm och for över Bremen och London till USA, där han under olika namn levde på skilda platser i norr och söder. Med bristande framgång försökte han under femton år försörja sig genom lektioner och skriftställeri. Under sin frånvaro dömdes Almqvist av Stockholms Rådhus att

såsom bedräglig gäldenär att stå två timmar i halsjärn å allmänt torg, varefter hans namn skulle å påle uppspikas och han därefter under tre år å fästning hållas.

Under ett sådant överhängande hot kunde Almqvist inte återvända till Sverige. För att klara livhanken gifte han sig i Philadephia med en 69-årig pensionatsvärdinna, eftersom hans svenska hustru fortfarande var i livet gjorde hans sig därigenom skyldig till bigami. Oavbrutet studerande och skrivande hamnade Almquist slutligen i Bremen, där han 1866 ensam och okänd dog under titeln och namnet “Professor Karl Westermann”.

Almqvists skriftliga eftermäle är svåröverblickbart, ömsom fascinerande, ömsom slarvigt och publikfriande och emellanåt ytterst tålamodskrävanade. Genom åren har jag enbart fått i mig ett fåtal av hans verk, men det jag läst har ofta stannat i minnet. För några år sedan läste jag Jaktslottet där Almqvist skapat ramen kring flertalet av sina berättelser, något han kallade för Törnrosens Bok. Varje kväll framförs I Den Gula Salongen i Herr Hugo Löwenstjernas lantliga jaktslott berättelser och föredrag. Herr Hugo är en gemytlig, men något tankspridd hedersman med ett omättligt intresse för allt som tänkas kan. Under berättarkvällarna samlas kring honom släktingar och vänner med olika temperament och egenskaper. Mest framträdande är Richard Furumo, en vittberest blanding av herreman och bonde som bor inte så långt från jaktslottet. Furumo är en kunnig och oförutsägbar berättare, men det är inte lätt att bedöma sanningshalten i hans ofta mystiska historier.

Furumo försöker skapa en lätt demonisk aura kring sig själv. Samtidens läsare ville gärna likställa Furumo med Almqvist, men denne påpekade att han genom Furumo enbart återskapat en aspekt av sig själv, en mängd av sina andra egenskaper och åsikter hade Almqvist spritt bland det stora verkets övriga gestalter. Törnrosens Bok var enligt Almqvist ett försök att skapa ett romantiskt allkonstverk, en berättelsemosaik innefattande allsköns lyrik, dramatik, epik, filosofi, musik och samtidskritik. I anrättningen fanns exempelvis Drottningens Juvelsmycke, en något underlig fantasi kring mordet på Gustav III, med ett galleri av verkliga och uppdiktade personligheter, inte minst den undflyende androgynen Tintomara, som likt andra märkliga romanfigurer tycks ha fått ett eget liv både inom och utom berättelsens ramverk.

En androgyn? Förvisso en varelse som är och förblir inom ett gränsområde. Det sägs att genus har med roller att göra. Du är i allmänhet man eller kvinna, men du spelar samtidigt en könsroll – som man eller kvinna. En androgyn är varken det ena eller det andra. En tröskelvarelse i en liminal värld.

På Raststätte Michendorf Nord´s parkeringplats befann sig även jag i ett Limbo, en värld mitt emellan. I väntan på polisen tvingades jag att ensam i vår bil göra ett ovälkommet uppehåll på färden mellan Berlin och Rom. Jag hörde inte hemma där. En främling i min tid. Det var väl en av orsakerna till att mina tankar drev iväg mot den romantiske hjälten – till Jonas Love Almqvist. En annan anledning var givetvis att jag i dörrfacket på förarplatsens vänstersida hade en pocketbok – Almqvists Fria Fantasier: Palatset, Arminta May, Det går an, ett urval berättelser från Törnrosens bok. Det går an var jag välbekant med, den ingick i gymnasieskolans obligatoriska läsning. Jag vet inte om den fortfarande gör det, men som svensklärare hade jag flera gånger tröskat igenom den med mina elever. Istället läste jag Palatset. Lastbilschaffören hade haft rätt, det dröjde innan poliserna kom och därför var jag tacksam över att under en mer än timslång väntan kunna kliva in i Almqvists korta berättelse. Då polisen äntligen dök upp hade jag läst ut den.

Richard Furumo har hamnat i engelsk hamnstad, med stora parker och artiga männsikor. Ensam och väl tillfreds med sig själv och sin omgivning ägnar han det mesta av sin tid åt att promenera i parkerna och betrakta folklivet. Han förvånas över hur väl tiggare och andra trashankar behandlas, de får ofta allmosor och jagas sällan bort. Under sina kvällspromenader lägger Furumo märke till hur en droska vid samma tidpunkt stannar vid en park och hur välklädda tjänare hjälper tidigare passagerare ur vagnen, alltmedan de artigt välkomnar nya. De flesta av de som använder sig av dessa tjänster är gamlingar och trashankar. Efter flera timmars bortvaro återvänder droskan och de som då stiger ur ser i allmänhet förvirrade och medtagna ut. De är aldrig desamma. Richard Furumos nyfikenhet fördjupas då han på sitt hotell finner ett kontor där biljetter för droskfärden delas ut, man kräver ingen betalning men den som anförskaffar sig en biljett ersätts med en guinea.

Klockan åtta samma kväll som Furumo fått en biljett inväntar han droskan. En tigande men artig bejänt visar honom in i den bekväma och rymliga vagnen, han stänger dörren efter sin passagerare och ekipaget sätter sig i rörelse. Gardiner döljer utsikten, men en tänd oljelampa sprider ljus och vällukt. Märkligt nog har Furumo rakt framför sig ett tjockt förhänge som skiljer honom från det motsatta sätet. Under färden blir nyfikenheten honom övermäktig. Furumo griper tag om draperiet för att föra det åt sidan, enbart för att till sin förskräckelse finna att hans händer fängslas av ett par för honom osynliga, mekaniska gripklor. På så vis sitter han under en längre tid fången innan greppet om hans händer lossas och han burdust avlevereras vid parken där han tidigare stigit in i droskan.

Furumo ger sig dock inte. Följande kväll sitter han åter inne i vagnen, denna gång finns vid hans sida en vacker, men orörlig dam. Furumo tilltalar henne artigt, men hon svarar honom inte:

i min grannes stående ögonkast låg visserligen lika litet hat som välvilja, lika litet köld som värma; det såg icke egentligen ut som en fara, men det var en fixation, som kunde bringa sitt föremål ur all fattning. Jag började ana, att jag vid sidan ej hade en levande varelse, utan en målad, men en med högsta konst gjord staty.

Oväntat höjer dock den överjordiskt vackra kvinna sin högra hand för att lyfta tillbaka en korpsvart lock som fallit ner över hennes kind, strax därefter blir hon sittande lika orörlig som förut. Furumo lyckas dock fånga hennes blick:

pupillerna visade sig ganska små, men tindrande som granatstenar, eller, bättre sagt, som mörka ametister, ty dessa ögonblick fingo de något violett i färgen. Denna omväxling mellan förstoring och sammandragning gick icke hastigt, men var ungefär liktydigt varje gång; och i den senare formen vart den annars i sig själv sköna blicken omöjlig att uthärda.

Då den okända, lockande damen efter en plågsamt lång och spänd tystnad öppnar och nästan omärkligt rör läpparna som om hon stod i begrepp att tilltala Furumo och därvid också visar “spetsen av den finaste tunga”, men likväl inte får fram ett ljud kan Furumo inte längre behärska sig och utropar med förtvivlad stämma

– För himmelens skull, vad skall jag tro? vem är ni? vad vill ni? kan jag bistå …

Omedelbart faller ett tungt, svart draperi ner mellan droskans båda passagerare och strax därefter förs Furumo bryskt ur vagnen. En tredje kväll återvänder han likväl envetet till droskan, även denna gång får han sällskap av en vacker kvinna. Hon är mycket lik hans tidigare resesällskap, men likväl inte samma person. Denna gång tilltalar damen dock på eget bevåg Furumo på ett okänt tungomål

– Acampapixi menetekel ubarsinto?

Furumo drar sig till minnes några bibelord mene tekel ufarsin och yttrar dem till damen som till svar släpper loss en strid ström av obegripliga ord. Furumo är helt oförstående, men får infallet att yttra en fullkomligt påhittad artighetsfras: “Gramasch, garamascho!”, varvid den vackra damen svarar på på engelska: “Ha! Ha! Ha! Förträffligt! Du är den rätte. 

Kom!”

Droskan har stannat framför ett palats. Den märkliga damen tar Furumo under armen och för honom in genom portarna, men plötsligt är hon försvunnen och den konfunderade men ständigt lika nyfikne Furumo vandrar ensam genom vidsträckta praktfullt utsmyckade, men övergivna salar tills han kommer in i ett rum vars väggar och tak är klädda med stora speglar, marmor och lackarbeten. Det mesta av den väldiga salen upptas av en simbassäng över vilken det hänger en gigantisk ljuskrona vars sken genom tusentals prismor återkastas från det turkosblå vattnet och väggarnas speglar och marmor.

En krusning på vattenytan gör att Furumo under den skymtar en skugggestalt som försvinner vid bassängens bortre kant där det tydligen finns en öppning under vattnet. Förbryllad ser han sig kring och finner då en dörr i vilken det sitter en nyckel instucken. Furumo vrider om nyckeln något som får den väldiga ljuskronan att falla ner i  bassängen

de tusen lamporna, till hälften slocknade, till hälften glimmande, summo omkring i vattnet: en stor del av dem hade likväl flugit bort mot väggarna, slogo gnistrande mot speglarne, och hoppade omkring i flere skumma vrår [och] förvandlade hela badrummet till ett fyrverkeri nonpareille,

Furumo flyr ödelägglesen och efter att ha irrat kring bland ytterligare salar och korridorer når han palatsets innersta och finner där dess ägare, en gammal man och hans två döttrar. Här gör Almqvist ett enligt mig ödesdigert misstag genom att avslöja värdarnas nationalitet, något som i viss mån förtar den mystiska stämning som han likväl I stort sett lyckas vidmakthålla tills dess hela palatset genom katastrofen i simhallen brinner ner och Furumo lyckas som den ende överlevande ta sig ur det brinnande infernot.

Furumos vandringar genom genom palatset kom mig att tänka på Aleksandr Surukovs Den ryska arken där kameran i en enda lång tagning för oss genom rum efter rum i Sankt Petersburgs Vinterpalats alltmedan en okänd berättare förklarar att han är ett spöke alltmedan han för oss till möten med verkliga och fiktiva personer från olika tidsperioder. Drömlika åkningar genom tomma eller befolkade salonger i ett överdådigt smyckat palats/hotell ackompanjerade av rösten från en oidentifierad berättare förkommer också i Alan Renais märkliga I fjol i Marienbad från 1961.

För några månader sedan bjöd vi hem några vänner på middag och de hade då med sig en gäst som jag inte träffat tidigare. En äldre och mycket livlig herre som berättade att en film han aldrig glömmer, vars bilder etsat sig fast i huvudet på honom, var I fjol i Marienbad. Jag skrattade och påstod att det var en av de mest obegripliga och tråkigaste filmer jag någonsin sett. Yttrandet grundade sig på att jag och min gode vän Claes i början av sjuttiotalet i ungdomligt övermod hade tagit på oss ordförandeskapet för Hässleholms Filmstudio och därigenom från Svenska Filminstitutet kunde beställa in filmer som vi trodde kunde vara spännande. På söndagarna visades våra filmval på Metropolbiografen som ägdes av fadern till en av Claes goda vänner. Någonstans, kanske från min far, hade jag hört att I fjol i Marienbad skulle vara en “fantastisk film”, men då vi visade den för en till en början nästan fullsatt biografpublik började den största delen av biobesökarna en efter en loma av, irriterat muttrande att det var det tråkigaste elände de sett. Till slut satt i stort sett enbart jag och Claes kvar i salongen, rörande överens om att det hade varit ett misstag att hyra in den där obegripliga, franska filmen och att folk inte längre kunde lita på vårt omdöme. En del skulle säkert säga upp sitt medlemsskap i Hässleholms Filmstudio.

Efter mitt förflugna middagsyttrande skämdes jag över att jag möjligen hade sårat vår gästs känslor och då jag i ett magasin som säljer begagnat skräp här i närheten hittade en så gott som gratis DVD med I fjol Mareinbad köpte jag den. Nu måste jag erkänna att antingen har jag eller filmen mognat, för mig framstår den nämligen som ett mästerverk. Att se den blev till en estetisk/visuell erfarenhet, präglad av en dröms inre logik och märkliga förskjutningar där varje bild/scen blir till ett minutiöst uppbyggt konstverk, skapat med knivskarp svart/vit skärpa, där ljus och skuggor samverkar med långa åkningar, djupfokus, skiftande vinklar, närbilder och långsamma panoreringar, upprepningar och plötsliga klipp. Som i en dröm kan omgivningen i en scen utspelad i samma rum ändra karaktär; en spegel blir till en tavla, en svart klänning blir vit, personerna ändrar position, eller förblir i exakt samma ställning då händelserna skiftar från att ha utspelat sig inomhus och sedan utan förvarning äger rum utomhus. Med små, ständigt skiftande förändringar upprepas liknande scener gång på gång. Skådespelarna säger sina repliker inte som om de talade med varandra utan till någon som befinner sig bortom bilden, innanför eller utanför rummet. Vi blir alla betraktare och som i en dröm är vi oförmögna att kontrollera händelseförloppet. Utifrån en annan människas inre bevittnar vi en svårbegriplig, förvirrande blanding av korta scener eller förbiflackande ögonblick. Vi fås att betrakta världen genom berättarens långt ifrån tillförlitliga synvinklar, oförenliga minnesbilder som inte står i överenstämmese till något logiskt, eller ens begripligt händelsförlopp.

Likt en dröm formas filmen till en illustration av minnen och liksom minnen är scenerna varierande och osäkra. Filmens barocka slott och dess park är kanske helt enkelt ett minnesplats, likt de som under femton- och sextonhundratalen skapades av filosofer och minnesmästare som Giordano Bruno och Matteo Ricci. Vi färdas från rum till rum, genom långa korridorer eller hejdas bland grupper med männsikor, staffagefigurer som även om de rör sig och samtalar med varandra i berättarens närhet, likväl är honom fjärran. Tiden förskjuts, samtid följs av förgången tid och tvärtom. Det yttre landskapet blir till ett inre och liksom i en dröm finns där även en längtan, en pockande åtrå som ständigt omskapar och förvränger händelseförloppet. En drömvärld fångad inom en annan människas begreppsvärld, förmedlad med en hantverksmässig sofistikation som söker sin like hos andra mästare. Sällan har jag upplevt hur en film lyckas fånga och återskapa alienation, betraktande och utanförskap med ett en så estetisk skärpa, möjligen finner I fjol i Marienbad sin motsvarighet i Resnais samtida Michelangelo Antonionis filmtrilogi – Eclisse [Feber], L´aventura  [Äventyret] och La Notte [Natten].

När jag nu skriver om I fjol i Marienbad minns jag att den oförmodat dök upp i ett annat sammanhang. Medan jag läste i Lund bodde jag i flera år i en studentkorridor där jag blev god vän med en peruan, Felipe Zapata Avalos. Ofta satt vi under kvällar och nätter och samtalade i det gemensamma köket. Av någon anledning nämnde Felipe som bott i Paris att han där hade fascinerats av I fjol i Marienbad inte minst genom att manus skrivits av Alain Robbe-Grillet. Detta fick mig att vakna till. Jag hade något år tidigare skrivit en roman som en recensent avfärdat med åsikten att ”det enda bra med Lundius roman är att den enbart är på hundra sidor”, ”totalt obegriplig” var ett annat omdöme, han påstod dessutom att jag varit inspirerad av Robbe-Grillet, som jag aldrig läst ett ord av. Då jag berättade det för Felipe skrattade han och berättade att Robbe-Grillets manus til Resnais film varit inspirerat av en roman som även den var på enbart hundra sidor – La invención de Morel, skriven av Jorge Luis Borges gode vän Adolfo Bioy Casares. Felipe berättade att även den romanen handlar om en alienerad man som söker kontakt med en oåtkomlig kvinna i en främmande och overklig miljö (underligt nog även det en del av ”handlingen” i min roman). Jag blev fascinerad, men på den tiden kunde jag inte spanska och kunde därför till min stora besvikelse inte läsa romanen som Felipe visade mig.

Först nu, mer än fyrtio år senare, har jag läst Morels uppfinning och det bidrog antagligen till min uppskattning av I fjol i Marienbad. Romanen är skriven 1940 och den venezolanske huvudpersonen är en politisk flykting som efter att i sitt hemland ha begått något slags terrordåd är eftersökt över hela världen. En italiensk mattförsäljare i Calcutta berättar för honom att den enda plats där han möjligen kan vara säker på att inte bli förföljd är en märklig ö, Villings, som antas vara en del av Tuvalu arkiepelagen i Stilla Havet. Enligt italienaren vågar ingen ta sig dit eftersom ön antas vara hemsökt av en märklig form av farsot som gör att dess offer förtärs utifrån och inåt, som om de angripits av en syra som sakta utplånar dem. Den namnlöse berättaren ser dock ingen annan utväg än att ta sig dit. Han lyckas få medlemmarna av ett brottsyndikat att ta honom till öns närhet. De sätter honom i roddbåt och han ror i land. 

På en höjd finner han ett stor, modern byggnad i flera våningar, ett kapell och en simbassäng. Huvudbyggnaden visar sig vara en sorts hotell med flera rum, samlingssalar, restaurang, kök och ett bibliotek. Under det hela finns flera källarplan och i ett tornliknande annez med acurblå väggar finner berättaren ett antal sofistikerade maskiner. Han lyckas få igång en av dem som visar sig vara en dynamo som alstrar elektricitet till de folktomma byggnaderna.

Till en början inrättar sig berättaren i det tomma “hotellet”, där han även finner mat. Ensamheten är uthärdlig, speciellt som han får tid att fundera på de böcker han står i begrepp att skriva. En av dem tycks ha ett innehåll som fortfarande är högst aktuellt. Han avser att skildra hur människor

kränker skogars och öknars helgd; Jag tänker visa att världen är att fullkomligt helvete för flyktingar, att dess effektiva polisstyrkor, dess dokumentering, tidningar, radiosändningar och gränspatruller har gjort varje misstag definitivt.

En dag finner dock flyktingen att honom ovetande har en båt uppenbarligen anlänt till ön och hotellet är nu befolkat av mondäna, ungdomliga och förmögna besökare, klädda i ett mode som var modernt fenton år tidigare. De flanerar diskret samtalande genom salarna, bor i rummen, dansar, dricker, spelar tennis, kopplar av vid och badar i poolen och lyssnar till musik – Tea for Two and Valencia ljuder jämt och ständigt. Den förvirrade flyktingen fruktar att man skall upptäcka honom och överlämna honom till myndigheterna. Han flyr från höjden där hotellet är beläget, ner till de omgivande sankmarkerna, där han håller sig undan bland fukt, myggor och svält.

Lika oväntat som de dök upp, lika plötsligt försvinner de fashionabla hotelgästerna och åter får de moderna byggnaderna samma nerslitna karaktär som tidigare, då djungeln invaderat dem med växtlighet och allsköns kryp. Morels beskrivningar av stället fick mig att tänka på det förfallna hotellet på den tropiska Pingön i Wes Andersons underliga och i min mening undervärderade Life Aquatic.

Hotellgästerna återkommer dock och berättaren blir ohjälpligt förälskad i den ständigt undanglidande Faustine, som i likhet med övriga gäster fullständigt ignorerar honom. Bioy Casares ger lösningen på gåtan och den är märklig, samtidigt som den är profetisk och tankeväckande för en tid då sken och falskhet har blivit verklighet och vi allt högre grad styrs av en imaginär värld – cybervärlden, som ofta framstår verkligare än en alltmer okontrollerbar och alienerande vardag.

På parkeringsplatsen utanför Mittenbach upptäckte jag hur gammal jag blivit, att jag alltmer lever bland diffusa och långt ifrån tillförlitliga minnen, alltmedan nutiden blivit ofattbar. En främling i min tid. Polisen dök upp, det blev en hel del pappersarbete som inte ledde till någonting då jag kom fram till Rom. Försäkringen betalade ingenting och omlackeringen blev dyr.

Almqvist, Carl Johan (1991) Fria fantasier: Palatset‧Araminta Ray‧Det går an. Stockholm: Fabel Bokförlag. Casares, Adolfo Bioy (2003) The Invention of Morel. New York: New York Review Books. Lewan, Bengt (1980) Främling i sin tid: Variationer på ett tema i romantisk litteratur. Stockholm: Norstedt. Lundius, Jan (1975) Alfio Scandurra. Lund. Bo Cavefors Bokförlag. Svedjedal, Johan (2009) Frihetens rena sak: Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1841–1866. Stockholm: Wahlström & Widstrand.