Dimman har lättat, men ligger kvar högt över landskapet och färgar himlen svagt blåvit, utan en skymt av öppning mot de bakomliggande, klarblå vidderna. Vattendroppar hänger på nakna kvistar, marken är täckt av rostbruna löv. Sånär som det svaga ljudet av stilla vattendropp står skogen stum. Det doftar från multnande löv och saftig mossa. Mellan svarta stammar och trassligt grenverk skymtas de sista, kvardröjande löven. Hösten har dragit förbi, enbart lönn och asp har kvar sina intensivt gula blad som lyser i den fuktbemängda gråheten.  Efter det att en våldsam storm för några år sedan fällde de höga furorna har skogen bakom min mors hus blivit snårig och ful, men denna tämligen dystra morgon är den vacker.

Jag går längs den sedvanliga stigen tillsammans med Mio, min mors åldrande labrador. Hon börjar bli stelbent och hör illa, men i början av våra promenader är hon livlig likt en valp, enbart för att efterhand dra ner på takten och allt oftare stanna upp för att med djupt allvar granska någon buske eller undersökande borra ner nosen bland de blöta löven, sedan lunkar hon vidare, antingen före eller efter mig. Ibland stannar hon upp och betraktar mig med sina undrande hundögon. De är outgrundliga, bakom dem gömmer sig något jag inte förstår, men där finns en förtröstansfull tillgivenhet, varken ondska eller illvilja.

Jag stannar, hon sätter sig ner och tittar förvånat på mig. När hon ser mig in i ögonen minns jag hur jag för flera år sedan under ett par dagar vikarierade i en mellanstadieklass. Barnen var nyfikna på sin tillfällige vikarie, satt stilla och lyssnade uppmärksamt på vad jag hade att säga. Då jag enligt planerna skulle hålla en lektion i religion var temat hur vi och andra människor uppfattar Gud.  Givetvis kom en förnumstig, liten, välartad pojke med den slitna frasen: ”Jag tror inte att Gud är någon gammal gubbe med skägg, som sitter på en tron uppe i himlen”.  ”Vad tror du då?”  ”Jag tror att han ser ut som en vanlig människa”.  ”Hur då vanlig? Varför tror du det, förresten?” ”För att mina föräldrar har sagt att det är så han ser ut. Men, de sa också att han inte har något vitt, långt skägg. Han ser inte alls ut som någon jultomte.”  ”Hur kan de vara så säkra på hur Gud ser ut?” undrade jag och insåg att jag nu måste välja mina ord och vara försiktig med kategoriska uttalanden som med lätthet brukar falla ur munnen på mig. Långt senare tillrättavisade en av mina chefer mig strängt med orden: You have to edit yourself, Jan, "du måste redigera dig själv."

Pojken ryckte på axlarna, tittade mig djupt i ögonen och undrade: ”Det borde väl du veta? Det är du som är läraren. Du har läst mer än Mamma och Pappa. Hur tycker du att Gud ser ut? Har han kostym?” Hans frågor skickade mig rakt ut i träsket, jag hade hamnat på ett oroväckande gungfly. Tjugo ögonpar riktades intresserat mot mig. Inte visste jag vem den där pojken var. Jag ville absolut inte trassla till hans trosuppfattningar. Inte få honom att tvivla på sin tro, eller ifrågasätta föräldra-auktoriteten. Det finns alltid en risk att målsmän ringer till rektorn och klagar på min bristfälliga undervisning. En lärares ständiga skräck Jag var ung och oerfaren, men kunde givetvis inte tiga. Min auktoritet stod på spel. Jag grep efter ett halmstrå. Eftersom jag nyligen läst grundkursen i religionshistoria visste jag att kyrkofadern Klement från Alexandria hade citerat en grekisk filosof, Xenophanes från  Kolofon, som skrivit:

Men om hästar eller oxar eller lejon hade haft händer eller kunde rita med dem och åstadkomma samma arbeten som människor, då skulle hästarna teckna gudarnas gestalter så att de liknade hästar och oxarna skulle göra dem som om de vore lika oxar, de skulle ge dem kroppar lika dem som de själva har […]  Etioperna påstår att deras gudar är plattnästa och svarta; trakerna att deras är blåögda och rödhåriga.

Givetvis mindes jag fel och sa: ”Vi har svårt att föreställa oss sådant som vi inte kan jämföra med något vi  redan känner till. Eftersom vi inte vet hur Gud ser ut så tänker vi oss att han ser ut som en människa. Om hundar trodde på en gud så skulle de nog tro att han såg ut som en hund.” En liten flicka bakom främsta bänken såg tankfull ut, sedan räckte hon upp handen och undrade med stort allvar: ”Tror läraren att Gud kanske kan vara en labrador?”

Minnet fick mig att le medan jag betraktade Mio där hon satt och lade huvudet på sned för att lista ut vad jag var ute efter. Om Gud är god har han kanske trots allt vissa likheter med en gammal labradorhona, jag kan nämligen inte finna några spår av ondska hos henne.

Vi fortsatte vår promenad genom skogen och eftersom jag börjat fundera på en ny blogg spann tankarna i skallen. Bland annat detta att jag kände ett samband, en sympati med den snälla hunden som sakta vankade några meter framför mig. Hon lyste vit i den gråa, mörka skogen. Tänkte på Ragnar Lodbroks saga där Ragnar för att testa den vackra Krakas list ber henne komma till skeppen vare sig påklädd eller naken, varken hungrig eller mätt, varken ensam eller i sällskap och Kraka kommer då till honom iförd ett fisknät, med en lök i munnen och endast en hund som sällskap.

Så var det kanske med mig där jag gick i skogen med Mio. Hon var ett fint sällskap, men likväl var jag ensam med mig själv och mina tankar. Vi existerade i varsin värld. Som i Lars Gustafssons dikt Till en död labrador:

Vår vänskap var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter. Du hade kunskaper
som jag skulle offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets […]
 

Varför kunde jag inte ta lärdom? Och dörrar!
Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov,
säker på att förr eller senare måste den komma,
som skulle öppna dörren. Du hade rätt.
Jag hade fel. Jag frågar mig nu, när denna
långa stumma vänskap är förbi för alltid,
om det möjligtvis fanns något jag kunde
som imponerade på dig. Din fasta övertygelse
om att det var jag som framkallade åskvädren
räknas inte. Det var ett misstag. Jag tror
att min trosvisshet om att bollen fanns,
också när den låg bakom soffan,
på något sätt gav dig en aning om min värld.
I min värld fanns det mesta dolt bakom
något annat.

Jag kallade dig ”hund”.
Jag undrar mycket om du uppfattade mig
som en större, mera bullersam ”hund”,
eller som något annat, för alltid okänt,
som är vad det är, existerar i den egenskap
i vilken det existerar, en vissling
genom den nattliga parken som man vant sig
att återvända till utan att egentligen veta
vad det är man återvänder till. Om dig,
och vem du var, visste jag inte mera. [...]
 

Vi och djuren lever i skilda världar. Men, det är likväl samma värld vi bebor. Vi är tillsammans, men likväl ensamma. Precis som Gustafsson trodde sig kunna lära något från sin labrador, tror jag mig kunna lära mig något från Mio.

I sin tankebok Murarna kring Jeriko vandrar Aksel Sandemose tystlåten, bitter och butter i sitt hus och trakterna runtomkring. Efter det hans hustru och en av hans söner har dött i cancer är han kvar i ett ödsligt beläget hus, med en son, några höns, en häst och en hund. Omkring honom finns den storslagna norska naturen, med korta somrar och långa vintrar. Ledsen, arg och med en känsla av allmänt misslyckande låter han tankarna fara kors och tvärs, fram och tillbaka.

Den överlevande sonen, den döde brodern var hans tvilling, har i likhet med många andra författarbarn riktat en fruktansvärd bannstråle mot sin far och i en mer än sexhundra sidor lång biografi skildrat honom som en våldsbenägen fyllbult, narkoman, notorisk lögnare, hustrumisshandlande kvinnohatare, otrogen, sjukligt självcenterad, förpestad av människoförakt och övermänniskoillusioner. Likväl, Aksel Sandemose är ofta en lysande stilist och i hans skrifter finns det gott om tankeväckande formuleringar. Sonen skriver att fadern levde i fylle och kaos, misskötte hus och djur och till och med kunde skjuta sina hundar om de enligt honom blev alltför oregerliga. I Murarna kring Jeriko skriver Sandemose dock om sin hund, boxern Jasper, med både uppskattning och inlevelse, som i en skildring av hur de tillsammans promenerar genom skogen för att posta ett brev. En scen jag ibland tänker på när jag är ute och går med Mio. Visserligen är det inte mycket mer än en skogsdunge vi passerar. Men hon är en hund och som sådan känner och vet hon sådant som jag knappt kan ana. Hon är en länk mellan mig och naturen, som när Sandemoses hund öppnar natur och sekler för honom:

Det var den första svaga gryningen. Jasper som var med i koppel var omåttligt ivrig och korsade stigen från sida till sida, han måste vällustigt dra in i hjärnan alla de fina färska spåren från natten, doften av skogsmusen, haren, rådjuret, älgen, räven och säkert också grävlingen nu när vi en gång hade fått våren som gåva, mården och grannens katt, främmande häst och främmande människa och tjädern som ofta tog den här stigen på kvällen. Genom hundnosen kände jag mig som ett led i skapelsens flock, en underlig släkting till andra underliga väsen som smög fram i skogsmarken eller ännu satt sovande i träden, de rotfasta träden som också hörde till släkten i de levandes land, och omärkligt kom nu också de döda in i följet, tusentals djur och människor som i årtusenden hade gått denna väg i en glest befolkad nejd, men många hade de blivit som multnade i jorden.

Det finns romaner som utgår från hundarnas perspektiv. Oförglömliga är givetvis Jack Londons Skriet från Vildmarken och Varghunden, men den bästa bok jag läst om en hund är Tibor Dérys Niki: historien om en hund. Som en av Ungerns främsta och djärvaste författare anslöt sig Tibor Déry under revolten 1956 till Imry Nagys regering och skrev då även sin roman om en fläckig, liten, strävhårig terriertik. Efter den misslyckade revolten dömdes Déry till nio års fängelse, men släpptes fri 1960 då hans bok också kom ut på svenska.

Det är en finstämd skildring där tillvaron kommenteras genom en liten hunds öden, utan att för den skull föra varken hennes eller husböndernas talan. Déry håller distans till sin berättelse, men lyckas likväl göra den ömsint och vacker. Den trogna och lekfulla tiken söker sig på egen hand till ett ungt par, där maken är ingenjör och hustrun har olika ströjobb som volontär för det kommunistiska partiet. Efter att till en början ha varit avogt inställda till den lilla främlingen som valt dem som objekt för sin trofasta kärlek så blir snart Niki, som hunden heter, centrum för det barnlösa parets tillgivenhet och genom sin närvaro förenar hon dem än mer än fallet var innan hon dök upp. Niki ser sig själv och sina husbönder som medlemmar i samma familjeflock:

Ibland när ingenjören blev fortare färdig än hustrun och var på väg utför trappan, sprang tiken efter honom, men redan vid första avsatsen på nedvägen vände hon om upp i våningen, i full galopp. Och försökte ivrigt få matmodern med sig samt höll husbonden tillbaka genom att trassla sig mellan hans ben, ända tills hon äntligen hade fått paret bredvid varandra.

Mycket av charmen i romanen ligger i det faktum att Déry är en skarp iakttagare av hundens olika beteenden och att han sida efter sida lyckas variera dessa iakttagelser – hur Niki jagar efter en kanin, hur hon glömmer bort sig i sin lek med andra hundar. Hur hon betraktar sina husbönders och andra människors för henne obegripliga beteenden, hennes sorg, glädje, smärta och gränslösa trofasthet och kärlek. Ett av många exempel på hur han anlägger ett ”hundperspektiv” är Dérys skildring av hur Niki får en fotboll:

Med ett ointresserat ögonkast på det runda främmande föremålet reste sig Niki långsamt från kudden och sträckte på sig. Först räckte hon ut båda framfötterna så långt det gick, och gav sig till att med huvudet tryckt mot mattan och med baken uppåt, sträcka sig så att det knakade i alla leder. […] När Niki äntligen närmade sig, kastade [ingenjören] till henne bollen som studsade emot golvet rakt under nosen på henne. Ett ögonblick satt hon där som förstenad av häpnad, men nästa sekund blev det en tokig saraband genom hela våningen.

        En stol invid kakelugnen ramlade omkull med ett fasligt oväsen. Ingenjören såg den med alla fyra benen i luften i samma ögonblick som Niki slog omkull en vas som stod på arbetsbordet i den andra änden av rummet. Och knappt hade denna ramlat i golvet förrän skärmlampan, som stod nära fönstret i rummet intill, åkte mot buffén. Bollen som var för hård och glatt för att tiken skulle kunna få grepp om den, snurrade som besatt genom rummen, studsade hit och dit, hela tiden att omöjlig att få grepp om, i synnerhet sedan Nikis våta tunga gjort den alltmera glatt och slipprig. Hela våningen genljöd av jakthundens ilskna skall.

[…] Efter några dagar fanns av bollen bara några rester kvar, vilka slutligen försvann under och bakom möblerna. Men även den sista lilla gummibiten, knappt så stor som en tumme, kom Niki alltjämt att vrida och vränga sig och rusa omkring i ett raseri lika våldsamt som när det hade gällt den mjuka och blanknya bollen – hon bet och slet och rev sönder och dödade den till sist, redan för hundrade gången.

Av detta bör läsaren inte få föreställningen att Niki är ett våldsamt djur. Hon är ytterst tillgiven, som när hon försöker trösta sin matte:

Där satt hon således nu och grät med tiken i knä. Niki som blott ytterst sällan hade sett sin matmor i tårar, kände sig illa berörd. Helt oroad började den gnälla själv också och räckte enträget sin svala och svarta nos mot fru Ancsas ansikte. Den hade sitt eget lilla sätt att såväl urskulda sig för ett begånget fel som för att framställa ett kärt önskemål: den drog upp överläppen så att tandraden syntes som om den skrattade, sträckte upp huvudet som för att komma åt matmoderns ansikte både med sina vita tänder och sin skära tunga.

Den unga kvinnan är olycklig efter det att hennes man utan angivet skäl har fängslats av den kommunistiska regimen och hon står skyddslös, utan inkomst och säkerhet. Mot alla odds behåller hon hunden och de kommer varandra allt närmre. Hon ger sin matmor tröst och styrka under de fem år som hennes man sitter inspärrad utan att hon varken vet var eller varför.

Niki är en historia om det ”lilla livet”. Läsaren får inte veta något om förändringarna, rättsosäkerheten och misären i efterkrigstidens Ungern, enbart ana sammanhangen genom hundens beteende. Den tåliga och trogna Niki blir en symbol för de människor som utan egen förskyllan och med otillräcklig förståelse drabbas av en repressiv regims godtycklighet och terror. Det är inte svårt att inse varför en så till synes enkel och harmlös skildring av en tillitsfull terrier kunde vara en bidragande orsak till Dérys långa fängelsestraff.  I slutet av romanen kommer ingenjören hem, sliten och åldrad, med en bukett gula blommor i handen:

Hustrun tryckte honom varmt mot sitt bröst. Det enda hon visste tills vidare, var att hon återfunnit sin make. Nu frågade hon honom för hundrade gången hur det var med hans hälsa och hur han kommit lös, när de sagt honom att han befann sig på fri fot, och om han inte ville ha mat, gå och lägga sig, sova? Ingenjören tryckte hennes hand under tystnad, och hon frågade:

- Har du någonsin fått veta varför du blev arresterad?

- Nej, svarade ingenjören, det är ingen som har sagt det.

- Och du vet inte heller varför de givit dig fri?

- Nej, svarade ingenjören, det är heller ingen som sagt mig.

Fyra år innan Déry skrev sin roman kom Vittorio De Sicas hjärtskärande tragiska film om en annan liten fläckig terrier som gör allt för sin husbonde - den lille Flike som hjälper och tröstar sin husse Umberto D; en fattig pensionär som när vräks från sitt hem tänker ta livet av sig och förtvivlat försöker hitta en fristad åt sin älskade hund. I slutscenen hindrar hunden honom att kasta sig framför ett tåg och han inser att Flikes kärlek trots allt kan ge honom kraft att leva vidare. Långt senare är det också en liten terrier som hindrar sin olycklige husse att begå självmord, denna gång i fransmannen Hazanavicius oscarsbelönade stumfilm The Artist från 2011.

Då jag kommit hem till min mor och vi sitter och äter tillsammans kastar vi en blick på Mio som sitter i närheten och betraktar oss med sina sorgsna ögon. Min mor frågar som så ofta förr: ”Vad tror du hon skulle säga om hon kunde tala?” Tänker på elevernas undringar om hur Gud ser ut och undrar hur Mio ser på mig och min mor där vi sitter och talar om henne. Hon lutar på huvudet och viftar ibland lätt med svansen.

Déry, Tibor (1960) Niki. Historien om en hund. Stockholm: Bonniers. Gustafsson, Lars (1978) ”Elegi över en död labrador” i Lyrikvännen, nr. 3-4.  Sandemose, Aksel (1972) Murarna kring Jeriko. Uddevalla: Forum. Sandemose, Jørgen (2004) Flyktningen – Aksel Sandemose. Oslo: Aschehoug forlag. Xenophon of Colophon (2001) Fragments: A Text and Translation with a Commentary  by  J.H. Lesher. Toronto: University of Toronto Press.