Nu vill jag lovsjunga ärorika män,
våra fäder och vårt ursprung.
Stor är den härlighet som Herren har skapat,
stort är hans eviga majestät:
härskare som styrt kungariken
och män som vunnit ryktbarhet genom sin makt,
kloka män som kunnat ge råd
och profeter som framfört sina budskap.
Så skrev i Alexandria på 200-talet f.Kr. den skriftlärde Yeshua ben Sira. Lovprisandet av stora män (och en del kvinnor) har knappast avtagit med tiden. Vi fortsätter beundra personer som i våra ögon utfört stordåd och därigenom vunnit heder, ära och respekt.
Vi söker förebilder, role models, vars beteende, exempel, eller framgångar vi beundrar och som möjligen kan hjälpa oss så att även vi kan bli goda, framgångsrika, eller helst av allt – åtråvärda och förmögna. Vi vill att våra förebilder skall vara perfekta, utan skavanker eller fel. Ifrågasätter någon denna perfektion kan vi bli rasande, fördömande. Kanske för att våra liv skulle framstå som futtiga utan strålglansen från dessa mäktiga förebilder. Thomas Carlyle skrev 1840 i sin bok Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien:
Vi kan inte betrakta, om än ofullkomligt, en stor man utan att få något från honom. Han är en levande fyrbåk i vars närhet det känns bra och angenämt att vara. Ljuset som skingrar världens mörker [...] en naturlig ljuskälla som strålar genom Himlens nåd; en ursprunglig instinkt, manlighet och heroiskt ädelmod; - inom vars utstrålning alla själar känner sig väl tillfreds.
Men är inte mänsklig perfektion en motsägelse, en omöjlighet? En förebild måste väl trots allt vara mänsklig, hur skulle vi annars kunna beundra henne/honom? Seneca konstaterade att fela är mänskligt och tillade därefter att fasthållandet vid begångna fel är diaboliskt, Errare humanum est, perseverare diabolicum. Enligt min mening innebär helgonförklarandet av våra förebilder ett förnekande av deras mänsklighet. Jag har mött fler goda än onda människor och en del av dem har jag verkligen beundrat, men det beror inte på att de varit några övermänniskor – tvärtom.
Många delar inte min uppfattning. De vill bevara sina oförvitliga förebilder. Då jag vid ett tillfälle för en radikal lärarkollega påpekade att Che Guevara faktiskt inte var en helgonlik person blev han rasande och menade att det var sådana som jag som gjorde elevernas liv trist och meningslöst: ”De behöver verkligen någon att se upp till. En hjälte, någon som förverkligat sina ideal, kämpat för dem och varit beredd att dö för dem. En Che Guevara!” ”Men, han var ju en vanlig, dödlig människa, med en människas fel och brister.” ”Inte alls, Jean-Paul Sartre beundrade Che och till skillnad från dig hade han träffat honom. Sartre kände Che.
"Vet du vad han skrev om honom?” “Nä.” ”Kom, så skall du få se”, kollegan vinkade över mig till sitt arbetsbord och googlade intensivt tills han fann sitt citat. Med stark röst läste han upp texten för mig:
Ni känner till min beundran för Che Guevara. Faktum är att jag anser att mannen inte enbart var en intellektuell, utan också en av de mest kompletta människorna under sin tidsålder: han var krigaren, teoretikern som från sina strider, från sin egen erfarenhet kunde genomföra denna kamp
Därefter log han triumferande: ”Nå, vad säger du om det? Sartre skrev det då han fick meddelandet om Ches död.” Jag ryckte på axlarna: ”Sartre är inte heller min idol.” Uppenbarligen tyckte kollegan att mitt svar var så korkat att det inte lönade sig att bli uppretad: ”Du är hopplös. Finns det ingen människa här på jorden som du inte hittar något fel hos?” ”Antagligen inte.”
Något liknande hände mig inte så långt därefter. Det var under en roddtur med en nära vän som uttryckte sin beundran för Moder Teresa. För min väninna var hon godheten och själuppoffrandet inkarnerad. Då jag påpekade att jag tvivlade på hennes gränslösa godhet och nämnde något av kritik som riktats mot Rännstenens Helgon fräste min väninna: ”Sådana som du. Sådana som förtalar goda människor och smutskastar helgon, förtjänar att brinna i helvetet.” Hennes ord skrämde mig. Varför denna ilska över ifrågasättandet av en människas gudomlighet? Moder Teresa hade säkert många förtjänstfulla egenskaper, men var hon ett helgon? Vad visste jag – jag kände henne ju inte?
En annan vän som observerat min benägenhet att finna skönhetsfläckar hos beundrade dygdemönster blev också irriterad och muttrade: ”Du är helt omöjlig. Alltid skall du klanka ner på någon som är bättre än oss. Är det en form av mindervärdighetskomplex? Du har säkerligen något taskigt att säga om Mahatma Gandhi och Dalai Lama.” Förvisso har jag det, antagligen för att jag beundrar dem och därför söker deras mänskliga sida, Något jag kan identifiera mig med. Helt i enlighet med Terentius devis Homo sum, humani nihil a me alienum puto, ”Jag är människa och jag anser intet mänskligt vara mig främmande.” Låt oss finna människan bakom nåden. Nåd?
Jag menar sådant som gör oss speciella. Guds nåd, charis, som gör att vissa av oss föds med en fallenhet för musik, konst, matematik. Sådana som valts att tillhöra de ypperstas skara; en Mozart, en Piero della Francesca, en Einstein, som genom sina talanger höjt sig högt över gemene mans grå massa. Som erhållit nådegåvan, karisman, som gör att vi beundrar dem, vill vara dem nära, följa dem.
Men karisma är inte alltid en gudagåva, den kan skapas genom makt. Minns hur en av mina chefer en gång blev lyrisk då hon hyllade sin överordnade, Organisationens högsta chef: ”Jag vet inte hur jag skall kunna uttrycka hur mycket jag beundrar henne, ja … älskar henne.” För mig lät det absurt, visserligen var damen ifråga elegant och språkkunnig, men det räckte väl inte för att väcka någon ”kärlek”? Snarast var det väl så att hennes maktposition lade ytterligare glans till hennes personlighet och bländade min närmsta chef, som dessutom var svag för auktoriteter, bugade uppåt och trampade neråt.
Även min tid vid andra organisationer har övertygat mig om att stor makt ger stark karisma. En god vän förklarade att han blivit oändligt trött på sin allsmäktige chef:
Makten har gjort honom fullkomlig i hans egna ögon. Man talar illa om honom, men i hans närvaro mjuknar belackarna och uttrycker sin gränslösa beundran över varje banalitet som passerar hans läppar. Du söker audiens hos honom som om han vore världens enväldige härskare och representerar du inte någon givarnation, eller är en ledande befattningshavare, är det föga troligt att han visar något intresse av att se dig, än mindre lyssna till dig. Men, jag försäkrar dig om att så fort han har pensionerats och lämnat sin post blir han minst lika maktlös som du och jag. All den gränslösa beundran man en gång visat honom kommer då att smälta bort som fjolårets snö och ingen kommer längre att bry sig om honom.
Det var sociologen Max Weber som frigjorde karismabegreppet från den religiösa sfären och började tillämpa det på ledarskap inom alla områden, inbegripet religionen. Han förklarade karisma som:
En egenskap som skiljer en individ från andra människor och får några av dem att anse att karismatikern är begåvad med övernaturliga, övermänskliga, eller åtminstone exceptionella krafter och egenskaper som anses vara otillgängliga vem som helst och därför tros ha ett gudomligt ursprung, eller på annat sätt vara föredömliga. På grundval av en sådan uppfattning behandlas den karismatiska personen som en ledargestalt ... Huruvida egenskapen i slutändan skall bedömas utifrån från en etisk, estetisk eller annan synvinkel är naturligtvis likgiltigt för definitionen.
En karismatisk person faller lätt offer för den stora uppskattning hon/han röner och inbillar sig därigenom vara en extraordinär personlighet. Om du är beundrad för dina åsikter och handlingar är det ganska naturligt att du finner dem vara fullständigt korrekta och att ditt beteende är moraliskt klanderfritt. Dina åsikter borde för allas vårt välbefinnande anammas av var och en av oss. En följd av en sådan övertygelse blir lätt utvecklandet av en exceptionell energi, ackompanjerad av en inre övertygelse som inte begränsas av den oro, ångest och känsla av skuld som ansätter så många av oss vanliga dödliga, som inte övertygats om vår egen förträfflighet.
Che Guevara och Moder Teresa var förvisso inte som de flesta av oss. I deras fall kan jag tveklöst tala om karisma. De har haft stor betydelse och är antagligen med rätta allmänt beundrade. Men inte var de några felfria gudomligheter och jag kan inte undgå att misstänka att de hade ett inslag narcissism i sina personligheter.
För några år sedan läste jag John Lee Andersons detaljerade biografi om Che Guevara. I Andersons bok framstår den välkände revolutionären som en utopisk drömmare Övertygad, beslutsam och dumdristigt kämpade han Che att uppnå sina i förväg fastställda mål och försökte även tvinga andra att följa honom i samma riktning. Han var även beredd att döda sådana människor han betraktade som skadliga.
Jag är inte Kristus eller någon filantropisk gammal dam, jag är motsatsen till en Kristus .... med alla vapen som står mig till buds kämpar jag för sådant jag tror på och försöker därmed döda mina motståndare, så att de inte kan komma att spika upp mig på ett kors eller någon annan plats.
För många år sedan satt jag vid en uteservering i en medelstor latinamerikansk stad tillsammans med en numera avliden, god vän. Vi delade att par öl och några cubanitos, då denne allmänt uppskattade läkare och familjefar, som dock ansågs vara något inbunden, plötsligt bekände:
- Jag har egentligen aldrig varit tillräckligt tillfreds i mitt liv.
- Hur så?
- Jag skulle så gärna ha varit förmer än jag är. Göra något för mänskligheten … Vara som Che Guevara.
Jag har ofta kommit att tänka på den där bekännelsen, speciellt som mannen som yttrade det var en god människa och eftersom jag vid senare tillfällen har träffat och samtalat med bönder i latinamerikanska konfliktområden och även lärt känna en och annan före detta gerillakrigare. En del av dem, som jag uppskattat, biktade att de numera tvivlade på om den väpnade kampen verkligen hade lönat sig. Om alla de offer de gjort varit nödvändiga. Hade de haft ett annat val att handla än den väg de slog in på? Den hade inneburit stora offer, dåligt samvete och mycket personligt lidande. Kan en revolutionär verkligen ha och älska en familj? Kan hon/han älska som vanliga människor? Måste den revolutionära kampen verkligen föras med vapen i hand? Är våld nödvändigt? Dessa tvivel kom sig inte av ett förnekande av att de regimer de kämpat mot varit förtryckande och orättfärdiga. Men?
I Guatemala träffade jag flyktingar som berättade hur gerillakämpar dykt upp i deras byar och eftersom de varit klädda i kamouflagekläder hade de till en början trott att det rörde sig om regeringssoldater. Bönderna hade blivit begeistrade då krigarna samlat dem på bytorgen och förklarat att de hade rätt till egen mark, att jorden skulle fördelas och de stora jordägarna skingras, alltmedan förtryckarna skulle bli straffade för sina orättvisor. Men, ”befriarna” visade sig vara oförmögna att infria sina löften. Det hela slutade med katastrof. Gerillan basunerade genom sina världsomspännande kontaktkanaler ut att de hade befriat ”stora områden”, men allt de gjort hade varit att ”prata lite strunt”, bildat ”revolutionskommittéer”, kanske även avrättat en och annan ”profitör” och klassförrädare, enbart för att därefter dra sig tillbaka och lämna fältet öppet för den reguljära armén.
Regeringstrupperna hade varit betydligt starkare, mäktigare och mer hänsynslösa än gerillan. Soldaterna hade påstått att fattigbönderna och daglönarna blivit ”kommunister”, att de dyrkade Antikrist. De mördade och torterade dem, brände deras fält. Vad skulle de göra? De bad sin präster om hjälp, men regeringen anklagade Kyrkan för att det var deras präster och katechister som gjort bönderna till kommunister med sitt dravel om att Jesus var de fattigas vän och de drog sig inte ens för att döda prästerna. En bybo berättade för mig hur de en morgon funnit sin prästs huvud på kyrktrappan. En del bönder visste inget annat råd än att gå över till gerillan, andra skapade en milis för att hålla gerillan på avstånd:
Många av dem var våra egna sönder och döttrar. Men vad kunde vi göra? Så fort gerillan dök upp och började predika sin socialism kom armén, gerillan flydde. De var mycket svagare än armén och vi blev kvar för att dödas. Vår enda utväg var att beväpna oss och med vapen i hand be gerillan att hålla sig borta från våra byar. Men över hela världen utmålades det som vi stödde den korrupta förtryckarregim som gerillan sa sig bekämpa. Vi befann oss mellan två eldar, utvägarna var i det närmaste obefintliga.
I El Salvador och Peru fick jag höra liknande historier och än värre var att man där berättade att både regeringsstyrkorna och gerillan använde barn och ungdomar i sina stridande förband:
Barn och ungdomar är betydligt lydigare än äldre människor. De gör som man säger och tar utan att tänka sig för större risker. Dessutom behövde vi som gerillaförband ha en ordentlig försörjning. Bönderna arbetade på sina fält och försåg oss med mat, alltmedan deras barn och ungdomar stred tillsammans med oss.
I El Salvador samtalade jag med en ung kvinna som var uppenbart skadad av sina krigsupplevelser.
Det var fruktansvärt. Jag har sett vänner och kamrater slitas i stycken, blivit lemlästade, dödade och skadats för livet. Jag är själv på många sätt skadad. Min far tvingades att vara frihetskämparna till viljes. Han gav mig till dem. Jag slogs för dem. Jag flydde tillbaka hem. De kom för att hämta mig tillbaka. Jag grät och skrek, höll mig fast vid en av verandastolparna, men min far sa att jag måste följa med dem tillbaka, annars skulle hela min familj dödas.
Vad jag hörde på den latinamerikanska landsbygden förvandlade min tidigare revolutionsromantik till något mer komplicerat och mångfacetterat än jag tidigare kunnat ana. Kampen för frihet och rättvisa hamnade i bakgrunden. I centrum av allt elände stod våldet, dödandet. Människor som kämpat med vapen i hand berättade hur våld födde våld. Det första dödandet var svårast, sedan blev det allt lättare. Flera kom att anse att det var betydligt mer praktiskt ta livet av en fiende och förrädare, än att låta honom/henne leva.
Jag läste nu Che Guevara med nya ögon. Det astmatiska barnet vars överkänslighet tvingat honom att vara sängbunden under långa perioder av sin barndom, hänvisad till att läsa och drömma om äventyr i den stora världen. En längtan som senare fick honom att delta i fotboll och rugby, alltid med inhalatorn nära till hands. Kämpande mot sin fysiska svaghet, framhävande sig själv, disciplinerande sig, ständigt bekämpa sitt försvagande handikapp med vinnande charm och psykisk viljestyrka. Visa sig vara duglig och stark, samtidigt som han övertygade sig om att andras uppskattning gjorde honom än mer livsduglig. Att han genom sin styrka kunde hjälpa andra ur sitt elände. Det kan inte förnekas att Che på många sätt var en djupt uppriktigt person.
1958 finner vi honom i Kubas djungeltäckta bergsområden, i Sierra Maestra i öns södra delar. Fidel Castros gerillastyrkor hade fångat in Eumetio Guerra, en bonde som tidigare varit deras kamrat, men som nu överbevisats om att han för tusen pesos varit villig att avslöja sina kamraters bas för Fulgencio Batistas regeringstrupper. Det var överenskommet sedan tidigare att ett sådant brott måste straffas med döden. Men, vem skulle göra det?
Che skriver i sina dagböcker att han till varje pris måste visa sig stark, vara ett föredöme för sina stridskamrater. Inte smyga sig undan något ansvar. Samtidigt erkände han att det var viktigt för den astmatiske ynglingen att ständigt visa sig på styva linan. Skulle en avrättning visa sig vara ett alltför hårt slag mot hans känsliga samvete? Som tidigare gällde det att pröva sig själv. Att döda Eumetio visade sig inte vara speciellt svårt och flera egenhändigt utförda avrättningar följde:
Situationen var svårbemästrad för oss alla, inte minst för Eutimio. Jag löste problemet genom att i högra pannloben ge honom ett skott med en 32kalibrig pistol, med ett utgångshål i den vänstra. Han flämtade till och var död. Då vi tidigare varit i färd med att befria honom från hans ägodelar kunde jag inte få loss hans klocka, som med en kedja var fastgjord vid hans bälte, han sa då till mig med en stadig stämma, långt bortom varje tecken på fruktan: ”Slit av den, gosse, vad gör väl det …” Jag gjorde som han sa och hans ägodelar tillföll mig. Vi sov dåligt, genomblöta och jag hade en del astma.
En enkel, kylig redogörelse av en kallblodig avrättning, dock med flera unika detaljer. Var det lärkarinstinkten hos Che som fick honom att påpeka att skottet gick in genom den högra pannloben och ut genom den vänstra? Och vad betyder den märkliga detaljen att han beslagtog Eumetios klocka? Under alla förhållanden konstaterade Che att dödandet inte bekom honom så illa som han befarat.
Che var en skrivande person och det tycks som om han använde sina dagböcker som grundvalen för ett litterärt skapande, kanske han även ämnade att de skulle publiceras. Flera år senare publicerade han i en kubansk tidskrift en berättelse om sin avrättning av Eumetio. Han kallade sin litterära anekdot En förrädares död. Jag finner den berättelsen vara betydligt skenheligare än den ursprungliga dagboksanteckningen Borta är den sakligt, kyliga beskrivningen av en verklig händelse, ersatt av ett romantiskt snömos om en förrädare som före sin avrättning erkänner sitt bedrövliga, vinningslystna svek mot sin revolutionära plikt och ber sina bödlar att berätta sanningen för hans barn och ta hand om dem. Ches skildring av Eumetios sista minuter är bedrövligt dramatisk:
En våldsam storm bröt ut och himlen mörknade. Under denna syndaflod korsade blixtar himlavalvet och åskmullret rullade över nejden. Ett blixtnedslag följdes av ett våldsamt dån och Eutimios liv ändades. Inte ens de compañeros som befann sig i hans närhet kunde höra nådaskottet.
Då han skrev artikeln hade Che Guevara tagit aktiv del av uppgörelsen med den tidigare regimens bödlar och handgångna män. Den förste januari 1959 föll den södra staden Santiago för Fidel Castros gerillatrupper och dagen efter tågade de in i huvudstaden, La Havana. Sökandet efter Batistatrogna funktionärer och militärer inleddes omedelbart. Che blev den högste ansvarige för utrensningarna inom armén. Tidigare erfarenheter från Guatemala hade övertygat honom att det landets radikala regims fall hade berott på att den behandlat den av de revolutionära styrkorna besegrade armén alltför milt.
Nu gällde det att rensa ut ogräset så fort som möjligt. Che blev kommendant för öbefästningen La Cabaña vid inloppet Havanas hamn, där de flesta ”revolutionsförrädarna” som tillfångatagits i huvudstaden hölls inspärrade. Under två månaders tid avrättades där, under Ches överinseende, minst femtiofem fångar. Han var även ansvarig för de uppskattningsvis femhundrafemtio avrättningar som senare följde i resten av Kuba.
Motståndare till Castroregimen har anklagats för att våldsamt ha överdrivet antalet dödsdomar, men ovanstående siffror tycks mer eller mindre ha accepterats av den nuvarande regimen. De försvaras åtminstone av John Lee Anderson som konstaterar att så gott som alla avrättningar föregicks av regelrätta rättegångar, trots att Che alltid fick det sista ordet. Che Guevera uppskattade inte sin makt över liv och död, men såg den som en nödvändighet:
Che hade alltid varit beredd att dö för sin övertygelse och förväntade sig att andra soldater, vare sig de befann sig bland den kubanska militären eller rebellerna, betraktade sina förpliktelser på samma sätt som han, Detta var ett resultat av den tillvaro han fört i Sierra Maestra. Che såg mycket liten, eller egentligen ingen skillnad alls, mellan att vara gerillakämpe och privatperson. Exakt samma regler för lojalitet och rättvisa är tillämpbara för vilken uppgift du än har.
I detta sammanhang måste det erkännas att Ches dödande skilde sig från Kubas nuvarande partiordförande och landets före detta president - Raúl Castro, Fidels bror. Exempelvis lät Raúl elva dagar efter det att Castros styrkor erövrat Santiago de Cuba utan rättegång avrätta minst sjuttiotvå människor. De tvingades under natten placera sig framför gravar som redan färdigställts på höjden San Juan strax utanför staden. Raúl gav personligen nådaskottet till flera av dem och bulldozers fyllde igen groparna. På bilden nedan ser vi hur han binder för ögonen på en man som skall avrättas. 1966 öppnades massgravarna och liken slängdes i havet.
Che Guevara blev sedermera finansminister och reste dessutom världen runt för att befrämja Kubas goda rykte och kontakta olika världsledare. Han var som alltid karismatisk och vältalig. Den elfte december 1964 höll ett ytterst kontroversiellt och bejublat tal inför FNs Generalförsamling i New York. Kubas ekonomiska politik visade sig dock vara katastrofal och det var inte enbart USAs embargo som orsakade de usla resultaten. Trots sin stora beläsenhet och teoretiska kunskaper var Che ingen större administratör och dessutom blev han, till skillnad från Castro, alltmer skeptisk mot det sovjetiska inflytandet över Kubas politik. Che var mer svag för Kinas maoism.
Efter besöket hos FN reste Che till Afrika där han besökte Kongo Brazzaville, Guinea, Dahomey, Ghana, Tanzania och Egypten. Resan avslutades hos hans gode vän Ben Bella i Alger. Besöket sammanföll med att Ches deltagande i organisationskommittén för en omfattande afro-asiatisk konferens, en uppföljare av den legendariska Bandungkonferensen som ägt rum år tio år tidigare. Tidpunkten var dock olycklig. Ben Bella, som lett Algeriet efter frigörelsen från Frankrike, hade likt Che försökt genomföra en mängd reformer som syftade till autogestion, med målet att göra landet i stort sett självförsörjande.
Stora lantegendomar hade kollektiviserats och liksom Kuba levde i skuggan av ett fientligt inställt USA, levde Algeriet i skuggan av den gamla kolonialmakten Frankrike och liksom på Kuba vacklade den algeriska ekonomin betänkligt. Ben Bellas regim blev alltmer diktatorisk. Han anklagades för att uppträda excentriskt och arrogant, alltmedan han uppmuntrade en ökande personkult och ägnade alltmer tid åt utrikesfrågor än inrikespolitik. Fyra månader efter Ches återresa till Kuba störtades Ben Bella i en statskupp.
Ahmed Ben Bella var liksom Che Guevara krigsveteran och revolutionär, likt Che var han fotbollsfantast, fast en betydligt bättre spelare. Båda gillade att skina på den internationella scenen, men var tämligen misslyckade som ekonomer. Kanske anade Che vad som förestod Ben Bella. I ett tal som han höll inför den afro-asiatiska organisationskommittén erkände han sitt misslyckande som finansminister:
Vi var tvungna att lära oss genom praktisk erfarenhet, genom våra misstag [...] man kan inte planera allt när rådande ekonomiska förhållanden inte tillåter det [...] De revolutionära ledarna bestod av en grupp krigare, med höga ideal men otillräcklig kunskap. [...] Den kapitalistiska strukturen var intakt och vi var tvungna att förstöra den för att kunna bygga vårt samhälle på en bättre grund [...] Vi var tvungna att byta struktur, men vi inledde det hela utan någon plan.
Krigarlivet var enklare; ge och följa order, döda eller dödas. Efter sin återkomst till Kuba försvann Che Guevara. Först efter sju månader lät Fidel Castro publicera ett avskedsbrev i vilket Che sade upp sina officiella uppdrag, begärde sitt utträde ur det kommunistiska partiet och avsade sig sitt kubanska medborgarskap. Fidel förnekade att det var ett självmordsbrev, Che hade gett sig av för att sprida världsrevolutionen. I ett senare brev skrev Che till sina föräldrar: ”Ännu en gång känner jag under mina hälar Rosinantes revben”. Rosinante var Don Quijotes magra hästskrälle. Likt Riddaren av den sorgliga skepnaden hade Che gett sig ut världen i en hopplös kamp mot dess ondska.
Efter sju månaders resultatlös gerillakamp i Kongos djungler, ”vi kan inte på egen hand befria ett land som inte vill kämpa”, hamnade Che i Bolivia där han slutligen mötte sin död. Då hans avskedsbrev publicerades skrev den kubanske trubaduren Carlos Puebla en vacker och ytterst sentimental sång till Ches ära. Då jag lyssnar till den kommer jag osökt att tänka på Thomas Carlyles ljusbemängda hjältehyllning:
Aprendimos a quererte
Desde la histórica altura
Donde el Sol de tu bravura
Le puso cerco a la muerte
Aquí se queda la clara
La entrañable transparencia
De tu querida presencia
Comandante Che Guevara
Vi lärde oss älska dig
från historiens höjder,
där din djärvhets sol
belägrade döden.
Här förblir den klara,
betagande öppenheten
från din älskade närvaro,
Comandante Che Guevara.
Moder Teresas beundrare befinner sig i en annan sfär än Ches hyllningskaror. Då någon vill påpeka att hon/han inte är något felfritt, självuppoffrande helgon har det blivit vanligt att konstatera: ”Jag är ingen Moder Teresa”.
Agnes Gonxha Bojaxhiu kom som nittonårig nunna från det makedoniska Skopje till Calcutta där hon blev lärare, rektor, grundare av en nunneorden, allmänt beundrad kristen humanist och förespråkare för fattiga och hjälplösa. En levnadsbana som slutligen förde henne till Nobels fredspris och en helgonförklaring efter sin död. Hon bestämde sig för att viga sitt liv åt de fattiga, de förnedrade, de hjälpbehövande, efter att under en tågresa ha fått en uppenbarelse. En röst sade till henne: "Kom, bär mig in i de fattigas hålor. Jag kan inte gå ensam, de känner mig inte, de vill inte veta av mig. Kom, var mitt ljus."
Hennes orden Barmhärtighetens missionärer, är numera verksam på 610 platser i 123 länder där de administrerar vårdhem och boenden för personer med spetälska, tuberkulos och HIV/AIDS (detta trots att Moder Teresa hade deklarerat att AIDS var ”en rättvis vedergällning för oanständiga sexuella handlingar”). Moder Teresa reste kring jorden, inte enbart för att förkunna sin kristna tro och finna generösa givare, utan också för att hjälpa fattiga och nödlidande. Hon besökte de svältande i etiopiska läger, strålningsoffer i Tjernobyl och jordbävningsoffer i Armenien.
Det är inte min avsikt att här förneka de troende en sådan ljusgestalt, men då jag under ett besök i Haiti 1981fick se Moder Teresa ta emot en orden från diktatorn ”Baby Doc” Duvalier och omfamna honom, alltmedan hon hyllade hans kristna tro, blev jag både chockad och äcklad. Hur var det möjligt? Duvalierregimen, sonen hade tagit över efter sin än mer sinistre far, höll hela landet i skräck, även jag och Rose hade redan vid vår ankomst till Port-au-Prince råkat ut för en företrädare för deras ökända terrororganisation Ton Ton Macoute.
Det var något som inte stämde med denna kvinna, som var ett helgon redan under sin livstid. Jag läste Malcolm Muggeridges bok Something Beautiful for God men fann den salvelsefulla hagiografin över Moder Teresa nästan kvävande och det var kanske därför jag fannCristopher Hitchens etterbemängda The Missionary Position, vara en frisk fläkt, även om hans gränslösa förakt för Moder Teresa och det etablissemang som stödde henne antagligen var lite väl vanvördig, men jag har faktiskt inte sett någon av hans uppgifter ordentligt vederlagd.
Några av de attacker Hitchens riktade mot den kortväxta nunnan med de slitna fötterna och anletsdragen var att hon i själva verket inte var ute efter att lindra de fattigas, de utanförståendes plågor. Hennes främsta drivkraft var att vinna själar för Gud. Åldrade och döende människor samlades upp i slumkvarteren och fördes till Moder Teresas välgörenhetsinrättningar. I Hemmet för de döende tillfrågades patienter om de önskade ”en biljett till himlen” om de jakade gjorde systrarna korstecknet över dem, blötte deras pannor med vatten och uttalade tyst orden: ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andens namn”. Moder Teresa förklarade vid flera tillfällen att hon strävade efter för att öka antalet katoliker, att hon följde Jesus missionsbefallning:
Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.
Detta var det väsentliga i Jesu lära. Hade han inte sagt: ”De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid?” Moder Teresa förklarade:
Jag är ingen socialarbetare. Jag gör inte detta av den orsaken. Jag gör det för Kristus. Jag gör det för Kyrkan.
Hon fann en slags skönhet i fattigdomen. Ett budskap från Gud:
Jag tycker att det är mycket vackert för de fattiga att acceptera sitt öde, att kunna dela Kristi lidande. Jag tror att världen är mycket behjälpt av de fattigas lidande.
Inte alls! Ingen är behjälpt av lidande, men många utnyttjar det. Jag läser Rohinton Mistrys roman En fin balans, som bland annat utspelar sig 1975 – 1978, under den så kallade Emergency, Nödsituationen, då Indira Gandhi gav order om massteriliseringar, tvångsinterneringar utan domstolsbeslut, rivandet av väldiga slumområden, med polisvåld, tortyr och godtycklighet som följd. Då man bad Moder Teresa kommentera de drakoniska åtgärderna svarade hon: ”Folk är lyckligare. Det har skapats fler jobb. Strejkerna har upphört.”
Kanske hade hon rätt, men den fattigdom som Mistry skildrar är knappast vacker. Det är en hård kamp för överlevnad där de svagaste drar det kortaste strået. I ett avsnitt skildras hur en benlös tiggare beskriver sin tiggarmästares skaparkraft och idérikedom. Hur den cyniske profitören värvar sina tjänare och får dem att spela med i ”eländets teater”. Han skänker dem deras roller, deras kostymeringar och instruerar dem hur de skall vårda sina sår och lyten.
Om alla tiggare har samma skada, vänjer sig allmänheten vid det och deras medkänsla trubbas av. Allmänheten vill ha variation […] Blinda tiggare finns överallt. Men en blind som saknar sina ögonglober, vars ansikte visar upp tomma ögonhålor, plus en avhuggen näsa – vem som helst ger pengar för sådant. Sjukdomar är också användbara. En stor utväxt på nacken eller i ansiktet, som utsöndrar gult var. Det fungerar bra.
Den indiske läkaren Aroup Chatterjee, som arbetat i Calcuttas slum, retade sig på Moder Teresas lidandekult. Efter att ha besökt flera av hennes missionshus och intervjuat nunnor och patienter skrev han 2002 en bok kallad Mother Teresa: The Final Verdict. Vad han funnit vara speciellt upprörande var en skrämmande brist på hygien. Exempelvis återanvändes hypodermiska nålar efter att ha sköljts i varmt vatten, nunnorna och de frivilliga vårdarna från hela världen hade bristfällig medicinsk utbildning, läkarpersonal var otillräcklig, diagnos och uppföljning rudimentär och i enlighet med idéer om ”smärtans läkande betydelse” användes smärtstillande medel ytterst sparsamt. En journalist som under en tid verkade som sjukvårdare på Moder Teresas inrättningar i Clacutta blev också han upprörd över förhållandena och skrev att ”de tycks var mer inriktade på att förvara än bota sina intagna.”
Chatterjees uppgifter bekräftades senare av en kanadensisk studie som publicerades 2013, även den poängterade att Moder Teresas stiftelse vägrade att undergå oberoende revisionsprocesser och att användningen av de miljonbelopp som årligen tillföll organisation inte redovisades. Detta är märkvärdigt, speciellt som standarden hos Organisationens världsomspännande hem för sjuka och döende i allmänhet inte alls motsvarar den kvalité som borde förväntas med tanke på de stora summor som den antas förfoga över. Inom verksamheten var sparsamhet och enkelhet a och o, dessutom visade det sig att då det gällde omfattningen av Organisationens verksamhet i Calcutta så var den inte i nivå med vad de flesta andra välgörenhetsorganisationer som var verksamma i staden åstadkom.
Bristen på redovisning för användandet av skänkta fonder har varit en ständig nagel i ögat på Barmhärtighetens missionärer, Moder Teresas organisation. Varför investeras de inte till fullo för att uppgradera vården inom dess olika inrättningar? Susan Shields, som tidigare varit verksam inom organisationen, uppgav 1997 att enbart på sitt New York konto förfogade Organisationen över 50 miljoner dollar och hon förvånades över att så mycket pengar tilläts vara vilande på konton inom olika finansinstitutioner.
I detta sammanhang har det ofta påpekats hur Moder Teresa under sin livstid gärna närmade sig suspekta givare och hade en tendens att försvara dem i olika sammanhang. Exempelvis den brittiske mediemogulen Robert Maxwell, som levde ett ökänt lyxliv och dömdes för att ha förskingrat 450 miljoner engelska pund från sina anställdas pensionsfond.
Då mångmiljonären Charles Keating 1989 anklagades för att ha tjänat mer än 10 miljarder på konkursbedrägeri och racketeering, lurendrejeri, skrev Moder Teresa till domaren och bad honom att ”be, rannsaka sitt hjärta och föreställa sig vad Jesus hade gjort under liknande förhållanden” och då även betänka att Keating alltid ”varit god gentemot och beredd att hjälpa Guds fattiga.” San Franciscos allmänne åklagare svarade henne:
Ingen kyrka, ingen välgörenhetsinrättning, ingen organisation borde låta sig utnyttjas för att mildra en brottslings samvete. Vi är alla tacksamma för förlåtelse, men vi har även förpliktelser som måste respekteras, inte minst domare och jury. Jag erinrar mig profeten Mikas ord: "Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud" [...] Jag förmodar att Jesus omedelbart, och utan tvekan, skulle ha lämnat tillbaka stöldgods till dess rättmätiga ägare. Du borde göra likadant. Du har fått pengar av Mr. Keating, pengar som han tillskansat sig genom bedrägeri. Behåll dem inte. Återlämna dem till de som arbetat för dem och förtjänat dem!
Paul Turleys brev besvarades inte. Med tanke på Moder Teresas besök hos Baby Doc kom jag även att undra över varför Moder Teresa under sitt besök i Albanien 1991 lät sig hyllas av Nexhmije, diktatorn Enver Hoxhas änka:
Moder Teresa var en riktig patriot. En stor albanska. Hon visade världen hur man hjälper de fattiga och ägnade sitt liv åt de fattigaste, utan att blanda sig i politiska frågor. Precis som varje religiös ledare bör göra. […] Jag tror inte på Gud. Jag är marxist. Jag tror på människan och folket. Men, vi tycker om Moder Teresa. Ni förstår, hon känner sig hemma här. Hon kom hit med ett öppet sinne och hyllade vad vi åstadkommit.
Tja, varför inte? Även om Moder Teresa föddes i Makedonien var hennes modersmål och båda föräldrar albanska. Hon borde ju också vara tacksam för en ordentlig donation för att öppna sin verksamhet i Tirana. Men var det verkligen nödvändigt att lägga blommor på Enver Hoxhas grav? Hoxha som inledde sin terrorregim med att avrätta sju franciskaner och jesuiter, förbjöd sedan all religionsutövning och dömde kvarvarande präster och munkar (bland många andra) till internering, tortyr och ofta död i sina olika koncentrationsläger.
Bland de som överlevde 42 år av straffarbete och fängelse var jesuiten Anton Luli, som dog i Rom 1998. Under Hoxhas 41 år vid makten beräknas omkring 5 000 albaner ha avrättats av landets säkerhetstjänst Sigurimi och vid hans död var 35 000 albaner fängslade. Det har hävdats att av Albaniens tre miljoner invånare, var en miljon någon gång under sin livstid fängslad av regimen. Ingen som helst opposition accepterades.
Hoxhas mångårige premiärminister, Mehmet Shehu, deklarerade:
Den som på något vis är oense med vårt ledarskap, kommer att spotta i ansiktet, ett slag på hakan och, om nödvändigt, en kula i huvudet.
Helt i enlighet med sin ledares stora uppskattning av Stalin:
Vi albanska kommunister har framgångsrikt tillämpat Stalins läror. [...] Hans rika och mycket värdefulla erfarenhet har väglett oss på vår väg och i vår verksamhet.
Strax efter det att Moder Teresa lämnat landet arresterades Nexhmije Hoxha anklagad för att ha planerat en statskupp. 1993 dömdes hon till nio års fängelse för förskingring av statens tillgångar, men på grund av sin höga ålder blev hon frisläppt efter fyra.
Moder Teresa höll sig på god fot med makthavare och stödde helhjärtat den kyrkliga hierarkin. Kyrkliga potentaters fixering vid sexualmoral har färgat abortfrågan och gjort att även användandet preventivmedel har betraktats som ett uppror mot Guds vilja och därigenom också är en form av mord. Antagligen en förklaring till varför en så god och barmhärtig kvinna som Moder Teresa ansåg abort vara ett större brott än avrättningar och krigföring. Det var kanske därför hon kunde uppträda så förlåtande gentemot mördare som Hoxha och Duvalier?
Jag anser att nutidens största hot mot freden är abort, ty det är ett krig mot barn, ett direkt mord på det oskyldiga barnet, ett mord begånget av dess egen mor. Och om vi accepterar att en mor till och med kan mörda sitt egna barn, hur kan vi då säga till andra människor att de inte får döda varandra?
Den grymhet mot förtvivlade mödrar, och det outsagda frikännandet av oansvariga män och sexualförbrytare som Moder Teresas uttalande andades kan möjligen tyckas bli mildrat av de tröstande ord som Moder Teresas vän, påven Johannes Paulus II, riktade till de mödrar som genomlidit en abort:
Såren i era hjärtan har kanske ännu inte läkts. Förvisso är vad som hände, och förblir vara så, ett fruktansvärt brott. Men förtvivla inte, förlora inte hoppet. Försök förstå vad som hände och möt det ärligt.
Uttalandet är dock samma andas barn – ett ensidigt fördömande. Logiken att likställa abort med mord kan leda till, i min mening, märkliga uttalanden som detta av Johannes Paulus II:s efterträdare Benedictus XVI:
Det kan finnas en legitim meningsskiljaktighet, även bland katoliker, om krigsföring och tillämpning av dödsstraff, men dock inte då det gäller abort och eutanasi.
Givetvis är det svårt att dra gränser mellan Jesu lära och kniviga etisk/moraliska frågor. Förutom de täta skandalerna kring sexuella övergrepp inom katolska kyrkan, senast i Pennsylvania där 300 präster misstänks för att systematiskt ha begått övergrepp mor minderåriga, som nu haglar över Vatikanen tvingas den att regelbundet handskas med avslöjanden om oegentligheter inom dess bank ̶ IOR, Institutet för religiös verksamhet. Stor mystik omger banken och dess dagliga verksamhet och den har därför ofta kallats för "världens hemligaste bank".
Då IOR 1968 i Italien förlorade sin skattebefriade status anställdes finansgeniet Michele Sindona för att diversifiera dess investeringar. Med sitt omfattande globala nätverk och svårkontrollerade engagemang för välgörenhet världen över, en verksamhet som ofta är skattebefriad och inte så hårt kontrollerad som andra typer av verksamhet, är IOR dessvärre en utmärkt källa för pengatvätt och det uppdagades snart att Sindona hade täta kontakter med maffian och skumma intressenter inom italiensk politik och förmögna finanskretsar.
Då polacken Karol Wojtyła 1978 valdes till påve utsågs Paul Marcinkus till chef för IOR. Marcinkus var född i Chicago av litauiska föräldrar och kände redan Wojtyła väl. Litauen har ofta varit en del av Polen och den handlingskraftige Wojtyła förlitade sig på den atletiske och utåtriktade Marcinkus, speciellt då det gällde att hävda sig inför den ingrodda italienska hierarkin inom Kurian. Många medlemmar av den Heliga stolens regering och centrala förvaltning betraktade den energiske polacken som en främling vars handlingskraft hotade att riva upp deras sekelgamla kontroll av Vatikanen och dess finanser.
Marcinkus var stark och vältränad, han hade en gång personligen räddat livet på Wojtyła då en galen präst beväpnad med en bajonett hade attackerat honom i Fatima i Portugal, hans öknamn inom Vatikanen var Gorillan. Nåväl, Marcinkus var väl medveten om att ekonomisk makt medför social och politisk styrka, ”det går inte att driva Kyrkan på Ave Maria-böner” och under hans ledning ökade IORs inkomster avsevärt. För Guds större ära välkomnades pengar från alla håll och det hela slutade i katastrof då Marcinkus hade blivit alltmer involverad i olika skumraskaffärer, med mord och konkurser som följd. Efterlyst av den italienska polisen kunde Marcinkus inte ens lämna Vatikanens område, men han var hela tiden skyddad av sin vän Karol Wojtyła, som givetvis uppskattade hur IORs inkomster kunde användas i hans kamp mot kommunismen, inte minst i hans hemland Polen. 1990 blev dock situationen ohållbar och Vatikanen lyckades utverka att Marcinkus tilläts återvända till USA, där han dog 2006 och i graven förde med sig en mängd otrevliga hemligheter.
Skuggorna från alla dessa ekonomiska oegentligheter fortsätter vila tung över Vatikanen och har lett till en mängd spekulationer kring att påven Johannes Paulus I mördades för att han ville avslöja dem och att Benedictus XVI avgick på grund av sin oförmåga att reda upp i bankens rövarnäste.
2013 skapade påve Francis en kommission för att samla information om IOR:s juridiska status och övervaka de olika verksamheter banken stödjer och bedriver. För ovanlighetens skull ingår en lekmannakvinna i denna kommission. Dock är Mary Ann Glendon, juridikprofessor från Harvard och USAs ambassadör vid Vatikanen, knappast någon fritänkare. 1995 representerade hon Vatikanen vid Kvinnokonferensen i Bejing där hon fick stor uppmärksamhet genom att hävda att
Den Heliga Stolen stöder inte på något sätt preventivmedel, eller användningen av kondomer, vare sig som en familjeplaneringsåtgärd eller inom HIV/AIDS-förebyggande program.
Då Boston Globe 2002 fick Pulitzerpriset för sina avslöjande om katolska prästers sexualförbrytelser menade hon att det var helt i nivå med att ”ge Nobels fredspris till Osama bin Laden.” Trots de konservativa åsikter som delas av kommissionens samtliga medlemmar är det många katolikers förhoppning att de kommer lyckas med att tvätta IORs smutsiga byk.
I januari i år publicerade journalisten Gianluigi Nuzzi, som under senare år har koncentrerat sig på skandaler kring Vatikanen och som uppenbarligen har tämligen pålitliga källor inom den hemlighetsfulla staten, en bok där han avslöjade att en stor del av IORs kapital härrör från fonder som skänkts till Madre Teresas stiftelse:
De medel som hölls i Moder Theresas namn, å hennes välgörenhets vägnar, gjorde hennes Organisation till bankens största kund och uppgick under en tid till miljardbelopp. Om hon hade gjort betydande uttag skulle banken ha riskerat att försättas in mora.
Nuzzi hävdar att han känner till om lika stora belopp, som härrör från Moder Teresas organisation, fortfarande finns kvar hos IOR. Vatikanen har varken bekräftat eller dementerat Nuzzis uppgifter. Katolska bloggare med kontakter inom Vatikanen har endast kommenterat att de inte förstår Nuzzis upprördhet, ”pengarna går ju trots allt till välgörande ändamål”. Nuzzi menar dock att närvaron av de stora summorna från Barmhärtighetens missionärer inom IOR kan vara en av förklaringarna till varför givare inte har sett så imponerande resultat av sina gåvor som de hade kunnat förvänta sig.
Hjältar och förebilder behövs. De gör säkerligen livet lättare och mer spännande att leva. Men, att fördöma de som inte tror att hjältar och hjältinnor kan vara gudomliga är enligt min mening ett idiotiskt misstag. Varje mänskligt fenomen borde kunna granskas och om en hjälte klarar sig ur en sådan granskning med glorian på sned, betyder det inte alls att hon/han, deras betydelse och insatser därmed är fullständigt förkastliga. Det ger däremot en mänsklig dimension till deras existens och därmed kan vi också förstå dem bättre. Att finna brister i deras beteende och i de mål de eftersträvade ̶ exempelvis totalitär kommunism eller konservativ, dogmatisk katolicism, behöver inte betyda att vi förnekar personlig uppoffring, inspiration och kraft, allas lika värde eller vikten av att visa medkänsla och agera för att åstadkomma något gott:
Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!
Anderson, John Lee (2010) Che Guevara: A Revolutionary Life. New York: Grove Press. Arleder, Giovanni (2016) Padre Anton Luli S.I.: Soffrire con Cristo nell´Albania communista. Gorle: Editrice Velar. Benedictus XVI (2011) Address of His Holiness Benedict XVI to Participants in the General Assembly of the Pontificial Academy for Life. https://w2.vatican.va/content/benedict-xvi/en/speeches/2011/february/documents/hf_ben-xvi_spe_20110226_accademia-vita.html Carlyle, Thomas (1971) Selected Writings. Harmondsworth: Penguin Classics. Chatterjee, Aroup (2016) Mother Teresa, the Untold Story. New Delhi: Prakash. Cormier, Jean (1996) Che Guevara: Compagnon de la révolution. Paris: Gallimard. “Jesus Syraks vishet”, i Bibel 2000. Stockholm: Verbum. Hitchens, Christopher (1995) Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice. London: Verso. Larivée, Serge, Carol Sénéchal och Geneviève Chénard (2013) “Les côtés ténébreux de Mère Teresa,” i Studies in Religion/Sciences Religieuses, January 15. Luther, Eric och Ted Henken (2001) Critical Lives: Che Guevara. Indianapolis ID: Alpha Books. Machover, Jacobo (2007) La face cachée du Che. Paris: Buchet Chastel. Mistry, Rohinton (1996) A Fine Balance. New York: Alfred A. Knopf. Muggeridge, Malcolm (1986) Something Beautiful for God: Mother Teresa of Calcutta. San Francisco: Harper & Row. Mulcahy, Thomas L. (2018) Some initial thoughts about pope Francis´ new teaching on the death penalty. https://catholicstrength.com/2018/08/06/some-initial-thoughts-about-pope-francis-new-teaching-on-the-death-penalty Nuzzi, Gianluigi (2018) Peccato originale. Conti segreti, veritá nascoste, ricatti: il blocco di potere che ostacola la rivoluzione di Francesco. Milano: Chiarelettere. Pearson, Owen (2006) Albania in the Twentieth Century, A History: Voume III: Albania as Dictatorship and Democracy, 1945 – 99. London: I.B. Tauris. Shields, Susan (1997) “Mother Teresa´s House of Illusions,” i Free Inquiry, vol. 18, issue 1. Stoll, David (1994) Between Two Armies in the Ixil Towns of Guatemala. New York: Columbia University Press. Weber, Max (1968) On Charisma and Institution Building: Selected Papers, Edited and with an Introduction by S. N. Eisenstadt. The University of Chicago Press. Willan, Philip (2007) The Last Supper: The Mafia, the Masons and the Killing of Roberto Calvi. London: Constable & Robinson. Yallop, David (2007) The Power and The Glory: Inside the Dark Heart of John Paul II´s Vatican. London: Constable & Robinson.
