FÖRKLARA FÅGLARNA FÖR MIG

Under min ungdoms flitiga biobesök brukade jag småle åt en annons som emellanåt visades innan filmen började. Man fick se en trana som stegar runt på en myr alltmedan speakerrösten konstaterar: “Somliga gillar att titta på fåglar som pickar i träsk.” Plötsligt sprängs fågeln och försvinner i ett rökmoln med kommentaren: “Men, vi gillar bio!”

Kanske var det så, att jag gillade bio mer än fågelskådande. Främsta orsaken var möjligen att jag inte ägt en ordentlig kikare och inte på allvar uppmärksammat naturen omkring mig. Dock är ett av mina största nöjen att ensam vandra genom skogen kring vårt hus i Bjärnum, lyssna till fåglarna och emellanåt fånga en skymt av dem. Trots det har min vänskap med dessa märkliga djur för det mesta präglats av böcker.

Ända sedan barndomen har jag uppskattat fågelböcker. Min morfar hade tre eleganta skinnband: Svenska fåglar efter naturen och på sten ritade I-III. Med text av professor Einar Lönnberg och 364 kolorerade planscher av bröderna von Wright. De skapades ursprungligen 1838 av en finländsk brödraskara, vart Morfars upplaga tog vägen vet jag inte. Ofta satt jag uppkrupen i en av Morfars fåtöljer med en av de stora volymerna i knäet. Det är svårt att förklara den fascination jag kände inför de förunderligt klara och sällsamt vackra fågelbilderna. Kanske hade det något att göra med försjunkandet i detaljåtergivningen av de förunderliga fenomen som fåglar utgör.

När jag bläddrar i så utsökta fågelböcker som bröderna Wrights mästerverk kommer jag att tänka på titeln till en av António Lobo Antunes romaner – Förklara fåglarna för mig. Många har försökt göra just det, men det är en omöjlighet, lika svårt som att förklara vad livet är. Något som jag tror fick Lobo Antunes att välja en sådan titel på en roman som handlar om en mans oförmåga att acceptera vad som hänt honom i hans liv; moderns död i cancer, hans främlingskap inför sin egen familj, hur han skjutit från sig sin första hustru och deras barn, hans vacklande politiska ställningstagande och svårigheter att förstå sig på sin nya hustru. Fåglarna blir därmed till allas och en vars sinnebild av sin oförklarliga tillvaro; våra underliga val och ställningstaganden. Livet som ett omöjligt projekt.

Redan då jag som barn satt med Morfars stora fågelbok i knäet och genom de stora fönstren kunde se ut över hans prunkande blomsterberg och dess fond av höga tallar, i vilka skator hoppade kring och skrek på ett sätt som alltid får mig att minnas Tallebo, som Morfar kallade sitt hus och trädgård, tyckte jag mig ana att det fanns ett släktskap mellan mig och fåglarna. En känsla som fortfarande kunde gripa mig då jag av min vän Örjan i sextioårspresent fick en faksimilupplaga av Olof Rudbeck den yngres Svenska fåglar som påbörjades redan 1693 och som även den är förlänad med samma detaljkärlek som bröderna von Wrights 150 år senare mästerverk.

Stor glädje har jag också haft av John Audobons (1785-1851) The Birds of America, som jag 1981 fann i biblioteket på Instituto Cultural Domínicano Americano, där jag ofta häckade och gjorde den ena upptäckten efter den andra. Det var exempelvis där som jag för första gången greps av Faulkners författarskap och slukade hans romaner.

I timmar kunde jag i Institutets bibliotek sitta försjunken i betraktandet av Audobons ytterst vackra fågelskildringar, som harmoniserar djuren med deras omgivningar; blommorna, träden, vattnet och ofta dramatiserar deras tillvaro inom deras noggrant skildrade miljöer.

Att jag fann Audobon i Dominikanska Republiken var ett intressant sammanträffande, eftersom han föddes i grannrepubliken Haiti, under den tid då den var en fransk koloni vid namn Saint-Domingue. Audobons far ägde en slavdriven sockerrörsplantage. Redan som sexåring tvingades dock Audobon tillsammans med fadern och sina syskon bege sig till Frankrike. De hänsynslöst utnyttjade och plågade plantageslavarna, med vilka fadern likt så många av sina slavägarvänner hade en mängd barn, hade revolterat och ingen vit man kunde känna sig trygg i Saint-Domingue. Arton år gammal lämnade Audobon sedan Frankrike för USA.

Med tanke på vår samtids fördömande av otrevliga personers konstutövande skulle jag egentligen inte kunna njuta av Audobons mästerskap, lika lite som det nu är tillåtet att oförtäckt uppskatta pedofilen Roman Polanskis filmer. Dessvärre kan jag dock inte undgå att till fullo njuta av Audobons utsökta konst (och även uppskatta Polanskis filmer), trots att han uppenbarligen var en tämligen otrevlig person.

Audobon var förvisso ett geni vars bidrag till ornitologi och konst är ovärderliga, men han hade en komplex karaktär och gjorde sig gång på gång skyldig till ett föraktligt beteende, som även efter den tidens måttstock var tämligen oförsvarligt. Han anklagades för lögn, akademiskt bedrägeri och plagiat, förslavade svarta människor och skrev kritiskt om emancipation. Audobon stal mänskliga kvarlevor och skickade dödskallar till en kollega, som använde dem för att i sin “forskning” bevisa att vita var överlägsna icke-vita personer.

I USA tillbringade Audubon mer än ett decennium som affärsman i Kentucky där han ägde en diversehandel i staden Henderson och dessutom ägnade sig åt slavhandel. Audobon var under en tid relativt framgångsrik, men 1819 fängslades han under en tid för konkurs och bedrägeri. Utsläppt färdades Audobon genom USA:s vildmarker, jagade och avbildade dess fågelfauna. Väl medveten om engelsmännens romantiska vurm för naturskildringar seglade han 1826 till England, medförande sin imponerande portfölj med fågelskildringar i naturlig storlek och hans lycka var gjord. Audubon blev en förmögen och beundrad man.

Det var i Santo Domingo som jag blev närmare bekant med Audobons liv. Jag stötte där på en udda karaktär vid namn John Chancellor, som även han var ansatt av en ordentlig dos av rasism. Chancellor köpte och sålde antikvariska böcker om Haiti och Dominikanska republiken och gav mig två biografier han skrivit; en om Wagner och en om Audobon. Dessvärre var båda monografierna baserade på bristfällig forskning och jag fann sedermera en hel del felaktigheter i dem. Trots det uppskattade jag att Chancellor gett mig böckerna och de blev inkörsporten till bättre och utförligare läsning kring dessa två, onekligen otrevliga och fördomsfulla genier.

Tillbaka till fåglarna. Under ett långt liv har jag blivit bekant med flera fågelskådare. I Lund hade jag exempelvis en granne som arbetade som “utvecklare” på Tetra Pak, men hans uppslukande intresse var att dagligen ge sig ut på den skånska slätten, eller i dess frodiga skogsdungar, för att där spela in fågelläten. Han hade en stor mängd band och emellanåt spelade han upp dem för mig för att visa hur fåglars sång skilde sig från område till område, nästan som mänskliga dialekter. Jag hade svårt att urskilja nyanserna, men fann det likväl fascinerande att någon i en sådan omfattning kunde ägna sig åt fågelsång.

Några år senare jag läste Edward Greys The Charm of Birds, eftersom Lord Grey visade ett ovanligt stort och levande intresse för fågelsång, har den svenska boktiteln den något mer adekvata titeln Fåglar och fågelsång. Lord Edward Grey, förste Viscount Grey av Fallodon och tredje Baronet Grey av Fallodon, var trots brist på kunskaper i utländska språk och avsmak för diplomati, brittisk utrikesminister mellan 1905 till 1916. Uppenbarligen en engagerad och skicklig förhandlare, som dessvärre blev ordentligt intrasslad i upptakten till Första världskriget. Det var Lord Grey som vid krigets utbrott fällde det klassiska yttrandet: “Lamporna slocknar över hela Europa; vi kommer inte att se dem tända igen under vår livstid.”

Då kriget tagit slut menade Lord Grey att hans förutsägelse stämde i den meningen att krigets följder skadat en hel europeisk generation och att såren säkert skulle öppnas igen. Vid det laget hade han dock dragit sig tillbaka till sin älsklingssysselsättning – flugfiske i den kristallklara, vattenkrassefyllda Itchen, som rann genom hans ägor i Hampshire, alltmedan han lyssnade till fågelsången i den täta grönskan vid åns stränder. Vad jag fascinerades av då jag läste Lord Greys välskrivna bok var hans förmåga att väcka mitt intresse kring fågelsång.

Han fångade de känslor som om våren griper mig i göingeskogarna – halvtimmen före soluppgången då fåglarna stämmer upp den gryningskör, som Lord Grey beskrev som ett samstämt jubel “likt morgonstjärnors ljus”. I kören urskiljde han grönsångarens toner. En späd, liten fågel vars stillsamt gröna och gula färger harmoniserar med med de nyutspruckna boklöven, vars späda skönhet får liv genom grönsångarens “rörelser och glädje”:

Fast bokskogens grönska är underbar och över all beskrivning fulländad, kan närvaron av en grönsångare likväl förhöja den genom sina sånger.

Grönsångaren har enligt Lord Grey två sånger på sin repertoar. Skälvande toner som klara och glädjefyllda med korta intervaller repeteras åter och åter,. De interfolieras med en klar och mycket vacker sång vars toner i sakta följd upprepas tio gånger Enligt Lord Grey bör man akta sig för att tolka in mänskliga känslor i fåglarnas instinktiva sång, men hos honom födde grönsångaren likväl starka känslor:

det intryck en mänsklig lyssnare får av dessa melankoliska toner är att de uttrycker en djup sorg. Tonen är patetisk, det är tårar i rösten.

Lord Grey skriver att i maj får fågelsången i hans grönskande marker en ny mening. För de övervintrade fåglarna betyder vårens ankomst livets återuppvaknande. Flyttfåglarnas sånger tillkännager deras ankomst och samtliga fåglar försäkrar genom sin sång att de åter gör sig hemmastadda; att de väljer revir, finner sin maka och en plats för sitt bo.

Gryningskören blir till en symfoni, en gobeläng av toner. Trastarna börjar det hela genom att häva upp ett par dämpade toner som väcker mesfåglarna – ”sångtoner, klocktoner, spinnande toner” och över detta stiger allt klarare dubbeltrastarnas, koltrastarnas och taltrastarnas klara toner, kanske ackompanjerade av en ugglas mer avrundade stämma. De övriga fåglarnas sång förenas till trastsångens ackompanjemang, en röstgobeläng av oräkneliga stygns tättvävda grundstruktur, “med undantag för gärdsmygens brusande fors av toner”.

Lord Grey hyste en speciell kärlek till gärdsmygens sång. Enligt honom är den inte den bästa, men den är klar, tydlig, melodisk och vacker, “snarare utarbetad än enkel och den utförs omsorgsfullt”. Intrycket förstärks av gärdsmygens säregna utseende och speciella karaktär, trots att det är en fågel av oansenlig storlek har den sturskt uppstickande stjärtfjädrar och ett våldsamt temperament. Lord Grey betraktar den under vårens parningstid och får uppfattningen att gärdsmygens sång rymmer mer av utmaning och triumf, än kärlek. Han överraskar två gärdsmygshannar som på hans gräsplan är invecklade i en så våldsam strid att de inte ens bryr sig om hans hotande närvaro. Då en av dem till sist gått segrande ur kampen och den besegrade fågeln flytt sin kos, flyger vinnaren till en närliggande buske och fyller därifrån rymden med sin triumfatoriska sång.

I fåglarnas gryningskör urskiljer Lord Grey även svarthättans stämma “så fulländad och gripande” att han anser den vara bland de allra främsta “engelska sångfåglarna”. Dess sång är ovanligt stark, välklingande och

eldig, den är inte lång, men repeteras ofta; den bjuder ingen stor variation, men den sjungs absolut perfekt. Den äger icke en ton som ej behagar och väcker anklang.

Trädgårdssångarens sång är också vacker, men det tycks som om den fågeln aldrig fullständigt kan klara strupen och släppa ut tonerna så rent och fritt som svarthättan, “den tycks alltid vara på väg mot den fulländning, till vilken endast svarthättan når fram”, men i ett avseende är trädgårdssångaren överlägsen sin rival – den är mer uthållig, dess skönsång varar längre.

Lord Grey ber sina läsare lyssna uppmärksamt till vårens gryningskör och då framförallt lägga märke till hur koltrastens sång ger liv och själ åt konserten. Enligt honom är det omöjligt att förklara varför koltrastens sång överträffar andra fåglars. Varför den betyder så mycket. Lord Grey föreslår dock att att det är den “förtrolighet” som sången skapar. Andra fåglars sång gläder och behagar, men koltrastens sång tycks vända sig direkt till lyssnaren. Den rör vid djupt liggande känslosträngar som förenar oss människor med den svarta fågeln. Välbehaget är dock begränsat. Det är knappa fyra månaders sång som koltrasten skänker oss. Han börjar inte sjunga ordentligt förrän i mars och innan juni kommit till sitt slut har han tystnat. I juli kan vi lyssna till taltrastens och rödhakesångarens sista vårtoner, men avskedet till dessa fåglars sång är dock inte så melankoliskt som att höra den sista koltrastens toner och veta att en lång tid skall förlöpa tills dess vi får åter får höra dem.

Under hösten återstår att lyssna till ugglornas ho-ande och skrin, som de vore förebud till något hotfullt och mystiskt. Nästan lika kusligt lockande som rördrommens vittljudande, dovt ödsliga läte. Ugglans skri består av en lång, lugn och fin ton, som pausar i fyra sekunder för att återigen följas av en utdragen ton, som till en början vibrerar, men mynnar ut i en lugnande, fyllig volym. Ugglans rop skänker liv åt skogen och det vara oroande tomt om de upphörde.

Då jag läser Lord Greys omsorgsfulla skildringar om hur naturen och dess invånares, fåglarnas beteenden skiftar med naturens gång och växlingar tänker jag på den mäktiga andhämtning jag förnimmer under skogspromenader, eller roddturer över vår göingska sjö.

Innerst inne upprörs jag av allt dödande, över jakt, till och med fiske, men jag tycker likväl om att samtala med fiskare och jägare och har ofta hört dem beskriva hur deras väntan på byte förenar dem med omgivningarna. Hur de sittande under sina pass insett hur mångt och mycket i allmänhet är fördoldt för våra blickar och vår hörsel. Hur människans närvaro i skog och mark väcker djurens fruktan och misstankar.

Medan vi tanklöst promenerar genom skogarna ser vi mycket lite av allt det liv som ryms inom dem. Kanske skymtar vi en och annan liten fågel, får en glimt av ett rådjur eller en hare, men de flyr bort och gömmer sig bland buskar, eller i jordhålor. För oss okända larmsignaler sänds ut vid vår ankomst och djuren försvinner snabbt ur vår åsyn. Vi är dock ständigt iakttagna av det vilda liv som befinner sig i ständig avvaktan och spänning.

Sitter vi däremot ner och i tystnad betraktar den natur som omger oss kommer vi snart att upptäcka att de skygga djuren glömmer bort vår närvaro och återupptar de aktiviteter som vi tidigare stört dem i. Ekorrar och kaniner dyker upp, fåglar sjunger och trastar krafsar omkring oss, snart kanske vi skymtar en älg eller en hjort.

Vad jag finner sympatiskt hos naturskildrare, och då kanske främst hos fågelskådarna, är hur de tålmodigt uppmärksammar “det lilla livet”. Ornitologernas stora tålamod, en stilla och tyst förundran inför livet omkring dem, en respekt för naturen som gör att dem oförmögna att skada de varelser som lever där. Det räcker för dem att betrakta det rika liv som omger dem. Ja – flera av dessa naturbetraktare förmår uppenbarligen förvandla sig till en del av detta liv.

Det är antagligen därför jag med behållning läser och bläddrar i naturkonstnärers böcker. Exempelvis Gunnar Brusewitzs Strandspeglingoch Dagbok från en sjö och i vilken han med utgångspunkt från en tecknarstuga vid sjön Sparren i Roslagen följde årstidernas växlingar och årens gång. Med utsikt åt de fyra väderstrecken skildrade han med inlevelse dagrar och skymning, fåglarnas flykt och närvaro, de fyrfota djuren som tassar eller skrider förbi. Genom Brusewitzs naturböcker förnimmer jag skogens dofter och ljud, luftens värme eller svalka.

Eller de än mer minimalistiska studierna hos en annan konstnär. Mer impressionistiskt och inte så detaljrikt som Brusewitz har Björn von Rosen i sin Samtal med en nötväcka skildrat en “platonsk vänskap” med en liten fågel, som jag för övrigt, efter att ha hållit ett föredrag om den i fjärde klass, alltid känt mig befryndad med.

Deras förhållande inleddes då en blåskimrande nötväcka närmade sig konstnärens fönsterbräde medan han under flera månader låg sängbunden i en besvärlig sjukdom. von Rosens hustru fick idén att öppna fönstret mot vinterlandskapet utanför, fylla tomma tändsticksaskar med kaksmulor, hampafrön och ostbitar och placera dem på fönsterbrädan så att Björn kunde roa sig med att från sin säng betrakta hur småfåglar kom på besök för att äta från skaffningen.

Speciellt framträdande gäst blev en ständigt återkommande nötväcka. En morgon då Björn von Rosen öppnat fönstret och hållit ut sin öppna hand med några kaksmulor i handflatan, satte sig nötväckan på hans fingrar och började nappa åt sig smulorna. Med en rysning av av välbehag upplevde konvalescenten hur “känslan av hennes små torra klor dröjer sig kvar i fingerkantens hud när jag gått tillbaka till sängen igen.” Episoden blev upptakten till en daglig rutin som bestod i att Björn steg upp från sängen, öppnade fönstret, sträckte ut handen och genast fick besök av nötväckan som åt smulorna ur hans handflata.

Då Björn blivit frisk och tillsammans med sina två taxar återupptagit sina dagliga promenader följde nötväckan honom, hoppande från gren till gren. Efterhand krävde fågeln enbart kaksmulor, om det visade sig att Björn enbart hade bröd i sin hand slängde hon föraktfullt bort dem med en knyck. Så småningom dök även nötväckans make upp. Han var intresserad av nötsmulor, men vågade till en början inte nappa åt sig några ur Björns hand, men han blev snart lika orädd som sin maka.

Björns vänskap med de två nötväckorna och deras barn fortgick i nio år och i sin bok beskrev han små episoder och betraktelser kring dessa småfåglars liv och leverne, och vad han antog var deras sätt att tänka.

Då jag läser böcker som de av Brusewitz och von Rosen händer det att jag avundas inbitna fågelskådare, exempelvis min vän Magnus som åt sig och sin familj låtit bygga ett hus i Falsterbo med ett övre rum fyllt med fågelböcker bredvid en altan från vilken han med sin kikare kan betrakta näsets fågelliv. Jägmästare som han är i FAO:s tjänst har Magnus även haft rikliga tillfällen att bekanta sig med fågellivet på skilda håll i världen, alltmedan jag förblir en oförbätterlig, okunnig amatör som vid mina böcker och dator i stort sett enbart fångas in av ett litterärt fågelintresse.

Det var inte tanken på några småfåglar som fick mig att börja skriva det här blogginlägget, utan ett besök jag och Rose nyligen gjorde i Abu Dhabi. Tillsammans med vår väninna Lupita, som varit bosatt i landet under några år, gjorde vi ett besök i Zayed Heritage Centre, ett museum tillägnat Zayed bin Sultan Al Nahyan (1918-2004) ”Fosterlandets Fader” som i Abu Dhabi ägnas en i det närmaste religiös dyrkan. Han var den främsta drivkraften bakom bildandet av de Förenade Arabemiraten (UAE), som 1971 enade sju emirat med kust mot den Persiska Golfen. Han blev Unionens första Ra’īs, President, en position som Schejk Zayed innehade i 33 år, från UAE’s grundande fram till sin död 2004.

1966 hade Shejk Zayed avsatt sin bror Schejk Shakhbut och därigenom blivit Abu Dhabis obestridde härskare. Han hade tidigare insett vikten av att erhålla folkets fulla stöd i utbyte mot förbättringar av deras levnadsstandard – arbetstillfällen, fast inkomst, sociala skyddsnät, hälsovård och utbildning. Efter britternas tillbakadragande 1967 (de hade sedan 1800-talets början kontrollerat det urfattiga emiratet) öppnade Schejk Zayed sitt land för en massiv immigration av kvalificerade arbetare, tillsammans med en klausul i grundlagen som fastställde att en invandrare kunde ansöka om medborgarskap först efter att ha bevisat att han/hon talade flytande arabiska och hade bott i landet i minst 30 år. Schejk Zayed fastställde dock att ”gästarbetarna”, bortsett från röst- och yttranderätt, skulle ha samma rättigheter och skyldigheter emiratets medborgare.

Obligatorisk skolgång för pojkar och flickor infördes, universitet grundades, religionsfrihet etablerades, även om statlig censur av all media upprätthölls. Vägar byggdes och allmän tillgång till dricksvatten och hälsovård säkrades. Framför allt omförhandlade Schejk Zayed oljekoncessionsavtalen och säkerställde därigenom att Abu Dhabi förfogade över majoriteten av inkomsterna från all oljeproduktion, något som avslutade ett brittiskt monopol på oljeutvinning och öppnade vägen till emiratets ofantliga rikedom. För närvarande förfogar UAE över en årlig BNP på omkring 400 miljarder USD, en tredjedel kommer från oljeintäkter, av vilka Abu Dhabi förfogar över 94 procent.

Då Schejk Zayed vid mitten av sextiotalet tog makten över landet hade Abu Dhabi inga asfalterade vägar, inget sjukhus, ingen skola (förutom ett fåtal pojkar och män som gått i en koranskola var 98 procent av befolkningen analfabeter). Det var ett än värre bakvatten än tidigare eftersom odlade pärlor hade satt stopp för intäkterna från pärlfisket, som tidigare varit så gott som den enda källan till emiratets exportintäkter. Abu Dhabis huvudstad bestod av en stenbyggnad som ibland hyste representanter för den brittiska regeringen och några hyddor samlade kring Qasr Al Hosn, Huset Nahyans fort/palats.

Jag tänkte på detta medan jag stod vid panoramafönstren i Lupitas och Dinos lägenhet på femtioandra våningen i ett av de imponerande Ethiad-tornen och njöt av utsikten över den Persiska Golfens azurblå vatten. I ett fjärran dis skymtade Qasr al Watan, det nyligen uppförda emirpalatset och centrum för UAE:s regering, faktiskt en av de vackraste byggnader jag besökt. Det var svårt att tro att denna överdådiga, välorganiserade, extremt rena och mycket säkra nation på enbart femtio år hade rest sig ur sanden i ett fattigt beduinrike. Det var trots allt inte så underligt att nationen vördade den märklige Zayed bin Sultan Al Nahyan.

Vi var de enda besökarna i Zayedmuséet. Dess föreståndare, en ytterst vänlig, äldre man som känt emiren, bjöd oss på te och skänkte mig en praktbok om emiratens arkeologi. Muséet var fyllt med all upptänklig kuriosa och märkliga ting ur schejkens kvarlåtenskap. Vad som fascinerade mig mest var den mängd bilder och föremål som bar vittnesmål om Schejk Zayeds uppslukande intresse för falkenering.

Främsta orsaken till det intresset var att jag tidigare besökt flera av den märklige Frederick II:s (1194-1250) slott och borgar i södra Italien och därmed kommit att läsa en del om hans stora passion för falkenering. En annan orsak till mitt sporadiska falkintresse kommer sig av att då jag en tid för mer än tio år sedan arbetade på UNESCO:s avdelning för immateriellt kulturarv av en kollega fick höra att hon bland annat ägnade sig åt en ansökan om att inkludera falkenering i organisationens Representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv, något som slutligen skedde för ett år sedan. Hon hade bett mig skriva något om ansökans genusaspekter och jag hade då funnit att även kvinnor ägnat sig åt falkenering, speciellt i Bortre Orienten och Centralasien, men det hade även under Europas medeltid varit en populär sysselsättning bland aristokratiska damer.

Vi finner exempelvis falkjagande kvinnor i den så kallade Tymouth Hours en ”anglonormandisk” bönbok från 1330-talet, vars varje sida är illustrerad med en vardaglig scen, som oftast inte alls har med texten att göra.

På UNESCO läste jag en medeltida dikt av en författarinna som varit verksam på Sicilien vid slutet av 1200-talet, numera känd som Nina Sicilianskan, Nina från Messina, eller Dantes Nina. Hennes sonetter finns upptagna i ett manuskript i Vatikanbiblioteket (Kodex 3793) i vilket någon vid slutet av 1200-talet skrev ner 137 ”sånger” och 670 sonetter. Flera av dessa tillhör den så kallade ”sicilianska skolan”, poesi skriven på italienska och som föregick den något senare ”toskanska skolan”, med giganter som Petrarca och Dante.

Poetissan Ninas sonetter ingår i den del av kodex 3793 som dess kopist betecknat som skriven av ”okända” författare (den fria och klumpiga översättningen är min):

Tapina me che amava uno sparviero,         Ack, jag som en gång älskade en falk,
Amaval tanto ch’io me ne moria;               så mycket att jag kunde dött av kärleken.
A lo richiamo ben m’era maniero,             Då jag kallade på honom var  han mig lydig.
Ed unque troppo pascer nol dovria.          jag gödde honom, ej för mycket men tillräckligt.
Or è montato e salito sì altero;                  Nu har han flyktat och nått
Assai più altero che far non solia;             höjder jag inte känner,
Ed è assiso dentro a un verziero,               där sitter han i ett fågelhus,
E un’altra donna l’averà in balìa.             omvårdad av en annan kvinna.
Isparvier mio, ch’io t’avea nodrito;          O, min falk, som jag fostrat.
Sonaglio d’oro ti facea portare,                Jag gav dig gyllne bjällror att bära,
Perchè nell’uccellar fossi più ardito.       så att ingen fågel skulle skada dig.
Or sei salito siccome lo mare,                  Nu har du gjort uppror, likt ett stormigt hav.
Ed hai rotto li geti e sei fuggito,               Du förstörde dina band och slet dig lös,
Quando eri fermo nel tuo uccellaro.        så fort jag lärt dig jaga.

Som hos flera trubadursångare, och även samtida persiska sufidiktare som Jalal al-din Rumi, är Ninas diktning dubbeltydig i den meningen att den beskriver jordisk kärlek mot en religiös fond. Diktens ”andra kvinna” kunde lika gärna vara Jungfru Maria som tagit emot den avlidne älskaren/falken i sitt Paradis, som en högst jordisk kvinna som älskaren/falken försmått poetissan med.

Tidiga uppgifter säger att Nina var en ung kvinna vars talang gynnades av Frederick II:s mor, Costanza d’Altavilla, dotter till Siciliens normandiske härskare Ruggero II och gift med hans efterträdare, den hänsynslöse tysk-romerske kejsaren Henrik IV av Hohenstaufen.

Costanza d’Altavilla dog då Frederick endast var fem år, men han växte upp i den förfinade hovmiljö som skapats kring hans mor och Frederick var själv en tämligen skicklig sonettdiktare som i sin poesi hyllade sin tids höviska kärlek. Även om han skrev mycket om falkenering finns det bland Fredericks efterlämnade dikter ingen i vilken han likt andra sicilianska diktare har använt falkar och falkenering som sinnebilder för kärlek och älskog. Falkenering betraktades nämligen inom vissa medeltida aristokratiska kretsar som hovlivets mest fulländade sysselsättning. Det var för många män och kvinnor en nästan allt uppslukande passion, som färgade av sig inom erotiska skildringar.

Något som exempelvis är uppenbart i flera illustrationer till den ståtliga Codex Manesse, en Liederhandschrift (en handskrift med sånger) som 1304 sammanställdes för den förmögna Manassefamiljen i Zürich. Manuskriptet innehåller verk av 135 minnessångare, som var och en presenteras med en eller flera dikter, utsökt illustrerade med 137 handmålade miniatyrer.

Falkenerarkulturens förfining och sammankoppling med erotik är framträdande i en av Decamarones noveller. Denna novellsamling som Bocaccio 1353 publicerade i Florens är inte unik i den meningen att en samling mer eller mindre kända sagor och legender framställdes som om de berättats inom ett litet förfinat, aristokratiskt sällskap. Decamarones ryktbarhet är främst kopplad till den elegans och stilsäkra lätthet med vilka Bocaccaio skriver sina historier. Uppenbart även i inledningen till den nionde berättelsen under den femte dagen som ett spirituellt sällskap med aristokratiska herrar och damer roar sig med att berätta för varandra efter att på ett lantligt lantställe ha isolerat sig från pesten i Florens:

[Coppo di Borghese Domenichi] fann på sin höga ålderdom ofta nöje i att för sina grannar och andra personer berätta om förflutna händelser, vilket han förstod att göra bättre och med större reda, minnesgodhet och noggrannhet i ordvalet än någon annan.

Berättelsen som Bocaccio lägger i Borghese Domenichis mun handlar om den unge, stilige och förmögne Federigo som uppslukad av en förtärande kärlek till den ”skönaste och behagligaste” damen i Florens, den kyska, högättade fru Giovanna, som dessvärre är gift. För sin kärleks skull och för att vinna Giovannas bevågenhet slösar Federigo sin rikedom på utsökta skådespel, turneringar, mässor och överdådiga middagar. Fru Giovanna förblir dock sin make trogen och ägnar Federigo ett förstrött intresse. Följden blir att Federigo fullständigt ruinerar sig och lever fattig på ett litet lantställe där han försöker omvandla sin passion för Fru Giovanna i ett uppslukande intresse för falkenering. Den enda rikedom han behållit är en vacker, fulländat tränad jaktfalk, som beundras av hela grannskapet.

Då Fru Giovannas make dött drar hon sig tillbaka på makens efterlämnande gods som gränsar till Federigos jordplätt. Hennes son blir där betagen i grannens jaktfalk och följer honom dagligen under jakter kring hela trakten. Ynglingen insjuknar dock allvarligt. Då den förtvivlade Fru Giovanna undrar om sonen inte tror att att det kan finnas någon bot för hans sjukdom, avslöjar han efter flera dagars tvekan att en underbar gåva kanske skulle kunna få honom på bättringsvägen. Då Fru Giovanna enträget ber den älskade sonen att tala om vad det kan vara för gåva, svarar han ”Federigos jaktfalk”. Fru Giovanna, som är väl medveten om Federigos trånad efter hennes kärlek, beger sig till den försmådde älskarens stuga i avsikt att övertala honom att skänka henne falken.

Då Fru Giovanna anländer med sina förfinade hovdamer inbillar sig den omtumlade Federigo att ännu en överdådig måltid kanske skulle kunna vinna honom Fru Giovannas bevågenhet. Han lägger ut sina sista slantar på en utsökt middag, men till en början har han inte tillräcklig fantasi för att kunna fundera ut vad han bör presentera som den oemotståndliga huvudrätten. Det måste vara något underbart, något nästan bortom mänsklig fantasi. Han inbillar sig då att enbart en rätt som i sig innefattar hans stora kärlek och passion genom magen skulle kunna nå Fru Giovannas hjärta. Blicken faller på hans välgödda falk, Federigo vrider nacken av fågeln och låter sin inlånade mästerkock tillreda den.

Och, givetvis – den härliga måltiden gör Fru Giovanna mild till sinnes och hon blickar tacksamt, nästan kärleksfullt, mot den djupt gripne Federigo. Slutligen dristar hon sig att för värden berätta att hennes son är döende, men att sonen inbillat sig att han skulle tillfriskna om Federigo skänkte honom sin jaktfalk. Den förtvivlade Federigo tvingas då erkänna att de alldeles nyss har ätit upp fågeln. Fru Giovanna blir bestört då hon inser att hon misslyckats i sin förhoppning om att kunna bota sonen, som mycket riktigt dör efter ett par dagar. Men, i djupet av sitt hjärta har Fru Giovanna rörts av Federigos förtvivlade försök att vinna hennes kärlek och offret av jaktfalken har slutligen väckt hennes kärlek till honom. Hon gifter sig med Federigo som nu blir en förmögen man och då han nått sina önskningars mål också förvandlas till en driftig och sparsam make.

I århundraden, till och med årtusenden, har falkenering varit såväl en uppslukande sysselsättning som en källa till prestige inom sofistikerade hovkretsar.  I Kina finns en mängd bevarade historiska vittnesmål om dess stora popularitet inom hovkulturen, i form av litteratur, dikter, målningar och porslin.

Kinesisk falkjakt stod i ett oskiljaktigt förhållande till politik och makt och skrivna dokument går tillbaka till 700 BCE. Speciellt under Tangepoken (618-907) blomstrade falkenerarkulturen och var ytterst uppskattad bland kejsarrikets potentater, såväl mandariner som rövarhövdingar. Även här fanns en koppling mellan erotik och falkar, som i Chang Hsiao-p’iao’s dikt från 826:

Den hungriga hökens rede

Hon föreställer sig den fjärran stäppen

där hararna nu är välgödda;

tusentals gånger vänder hon sin hårda näbb

och skakar sin befjädrade klädnad:

Släpp henne fri,

lösgör silkesknuten!

Men, om inte mannen kallar

skulle hon inte våga flyga.

Dikten anspelar uppenbarligen på kvinnors längtan efter frihet, som dock begränsas av deras mäns kontroll över deras liv.

Falkenerarkulturen fortsatte under århundraden att frodas vid de kinesiska hoven. Nedan några falkporträtt av den versatile jesuiten Giuseppe Castiglione (1688-1766). Han kom från en förmögen milanesisk familj och då han inträdde i jesuitorden var Castiglione redan en skicklig konstnär. Som tjugoåttaåring introducerades han för det kejserliga hovet i Beijing, där hans konst blev livligt uppskattad. Castiglione hade snart lärt sig mandarin och anpassade sin västerländska måleriteknik till den kinesiska smaken, Castigiones hybridkonst kom att bildade skola, speciellt genom sina magnifika djurframställningar.

Falkenering anlände från Kina till Korea omkring 200 CE och därifrån fördes traditionen vidare till Japan.

De första japanska skriftliga beläggen för falkjakt härstammar från 600-talet och snart hade det vuxit fram en unik och sofistikerad hovkultur kring falkar och hökar – Takagari. En tradition som blev speciellt kopplad till Shintoreligionen och ofta tog tog uttryck i jaktsällskapens vackra kostymeringar och estetiskt tilltalande parafernalia. En specifik, rituell falkhantering gynnades genom olika ”skolor” som Suwa-ryu och Yoshid-ryu som värnade om en solid kunskap kring allt som rörde rovfåglar, såväl tama som vilda, och förtrogenhet med falkenering blev till en statussymbol, för såväl män som kvinnor.

I Indien har falkenering belagts inom aristokratiska kretsar så tidigt som 600 BCE, men det var först under mogulernas herravälde (1526-1858) som sporten utvecklade sig till en formlig passion bland förmögna män och kvinnor.

Falkar och andra rovfåglar var inte enbart symboler för frihetslängtan och erotik, men också för skoningslöshet och krig. Falkars och hökars skriande då de flög framför anfallande arméer var lockrop till blodspillan och sökande efter ära på slagfälten. Redan på 220-talet BCE konstaterade poeten Sung Yü att hösten är en

tid av ödslighet och fördärv,
en hämnande ängel drar far fram

i en stämning av död.

Men, tusen år senare hyllade krigarpoeten Lu Yu hösten som en tid för falkjakt och åminnelse av forna kinesiska segrar över tatariska inkräktare:

Med kraftiga klor och näbbar lämnar snabba falkar handsken
och med förväntan smeker djärva män sina svärd.

En hel del tyder på att falkeneing finner sitt ursprung i Centralasien, bland folk som kallats hunner, mongoler eller tatarer. Bland dessa folk utövades falkjakt för mer än 3000 år sedan och rovfåglar har stor betydelse inom centralasiatisk och sibirisk shamanism.

Shamaner tros kunna kan ”ikläda sig” rovfågelshamnar och i dem färdas vitt över världen, till och med till riken som är okända för oss levande människor.

Bland mongoliska khaner uppnådde falkenering en hög nivå av förädling och kreativitet. Mongoliska falkenerare använder flera olika arter av rovfågel, även stora och svårtämjda fåglar som örnar. Under sina vidsträckta militära kampanjer använde sig mongolarméerna av tränade rovfåglar för viltanskaffning och avkoppling mellan bataljerna. Vid tiden för Marco Polos vistelse vid Kublai Kahns hov (1275-1292) fanns där 60 ämbetsmän som enbart ägnade sig åt förvaltningen av kejsarens jaktfalkar, samt 5000 fångstmän och 10 000 fullt sysselsatta falkenerare.

Som det erövrarfolk de var betraktade antagligen flera mongoler inte jaktfalkarna som sinnebilder för frihet och kärlek, utan som blodtörstiga rovdjur som stred i deras tjänst.

I Disneyfilmen Mulan från 1998 har den mordiske ledaren för den invaderande Hunarmén, Shan Yu, en skoningslös tatarfalk, Shan-Yu, som sin ende förtrogne och kanske även respekterade ”vän”.

Den uppenbara i det närmaste passionerade kärlek som inbitna falkenerare visar sina falkar tycks spegla en så stor beundran för rovfåglarnas förmåga att anpassa sig till den natur som omger dem. Dessa fågelmän tycks hysa en önskan att se och uppleva världen genom en falks ögon och instinkt. Hos en del av dem kanske det även finns en upphetsande känslan av att kunna uppgå i falkens jakt, få del av dess instinktiva styrka och hänsynslöshet, som likväl genom träning har underkastats deras mänskliga ägare.

Författaren Terence Hanbury White (1906 – 1964) författare till The Once and Future King, Den kung som är och skall komma, en skickligt återberättad Kung Arthur saga, föddes i Bombay och hade en olycklig barndom. Hans alkoholiserade och lynnige far var distriktspolischef, medan modern var emotionellt kylslagen. Paret skilde sig och den unge White skickades till en engelsk internatskola där hans emotionella elände fortsatte.

Som vuxen kämpade White mot sin homosexualitet och andra sexuella tendenser. Han skrev:

Allt jag kan göra är att bete mig som en gentleman. Det har varit mitt hemska öde att födas med en oändlig förmåga till kärlek och glädje, utan hopp om att använda dem.

En bekant konstaterade att T.H. White: ”inte fruktade Gud men var i grunden rädd för mänskligheten”. 1946 bosatte sig White på kanalön Alderney och blev med tiden allt värre alkoholiserad. Det var på Alderney han skrev boken The Goshawk, Duvhöken, som handlar om hur den unge White efter att i en gammal bok om falkenering läst raderna ”och fågeln återgick till sitt vilda tillstånd”, blev besatt av tanken att kanske även han kunde bli förvandlad till ”en fri vilde”. Han skaffade sig från Tyskland en duvhök. Fågeln var ”grym och fri”. White kom till slutsatsen att enda sättet att tämja höken vore att beröva den sömn, vilket hade till följd att även White blev sömnlös. Enligt honom hamnade man och fågel i ett gemensamt tillstånd av delirium, attraktion och frånstötande. Det kunde liknas vid ett kärleksförhållande. White lyckades aldrig tämja sin hök, men fann att det fanns ett samband mellan människa och djur som kunde vara såväl befriande, som plågsamt.

En uppslukande passion för jaktfalkar tycks vara speciellt levande i Abu Dhabi, något som inte enbart Schejk Zayeds museum bar vittnesbörd om utan även emiratets eminenta falksjukhus.

En plats där sjuka och skadade falkar får utmärkt vård i operationssalar och individuella lufkonditonerade rum med plats för fler än de 200 falkar som vårdas där, utöver de 11,000 rovfåglar som varje år besöket sjukhuset. Sjukhusets tyska chef, Margit Müller, förklarar:

Falkar är fascinerande, var och en har sin speciella, oberoende karaktär, sättet de uttrycker sig på är helt unikt, nästan magiskt. Inom den arabiska kulturen betraktas de inte som husdjur, utan anses snarare vara familjemedlemmar som bör fostras och vårdas som sådana. De bor tillsammans med familjen, har sin egen sittplats i vardagsrummet och många sover till och med i sina ägares sovrum.

Falksjukhuset utvärderar även jaktfalkar och hökar på bas av deras styrka och hälsa. De medicinska falkauktoriteternas utlåtanden kan vara av stor betydelse i ett land där falkar är en exklusiva statussymboler. Jaktfalkar (Falco rusticolus) är den största falkarten och dess naturliga habitat är fjäll och tundror. Speciellt eftertraktade var förr de isländska jaktfalkarna. Den stora ön gick stundtals under namnet Falkarnas ö och den vita jaktfalken skymtas uppe till vänster på den isländska republikens landsvapen.

De vita jaktflygarna är också den dyraste falkvarianten. Ett praktexemplar kan vara värt mer än 150,000 USD. I november 2021 såldes den unge jaktfalken Shaheen i Libyen för 450,000 USD.

Värdefulla falkar vårdas ömt av sina förmögna ägare och flera av dem tar till och med sig sina falkar på flygresor, speciellt då det gäller att introducera dem för ett speciellt vilt. Framför allt en slags ökentrappfåglar som kallas houbara. De är strykfåglar och rör sig över torra områden i Nordafrika, arabiska halvön och är under vintermånaderna speciellt talrika i Afghanistan.

Fåglarnas förekomst i det landet höll på att leda till en katastrof för emiratens förmögna schejker, av vilka flera, speciellt Abu Dhabis Sheikh Kalifa bin Zayid och Dubais Sheik Makhtoum, som tillsammans med andra jaktfalksaficionados varje år brukar bege sig till de houbararika områden i södra Afghanistans gränstrakter till Pakistan, där även Bin Laden brukade uppehålla sig. Bin Laden hade vuxit upp i Saudi Arabiens beduintradition och var även han en jaktfalksaficionado.

I slutet av februari och början av mars flockas houbara i svåråtkomliga, torra trakter söder om Kandahār. Under jaktsäsongen flög, och kanske de fortfarande gör det, den arabiska halvöns förmögna schejker med sina falkar in i Afghanistans houbaratäta områdena och upprättade där luxuösa tältläger. I februari 1999 meddelade CIA:s Bin Laden Tracking Team att det genom satellitbilder övertygats om att den efterlyste terroristen rörde sig kring falkjägarnas tältstäder och möjligen även jagade tillsammans med schejkerna. Gary Schroen, CIA:s platschef i Riyadh och tongivande i CIA:s Near East Division förordade att hela tältstaden skulle bombas:

Låt oss bara spränga hela alltet i luften. Och om vi dödar bin Ladin, och fem schejker stryker med, är jag ledsen. Men, vad har de att göra med bin Ladin? Han är en terrorist. Ligger man med hunden vaknar man upp med loppor.

Det var alltså ytterst nära att UAEschejkerna blev offer för sin falkjaktspassion, men i sista stund avrådde Richard Clarke, Nationell samordnare för säkerhet, infrastrukturskydd och bekämpning av terrorism, attacken. Clarke var nära bekant med UAE:s mäktiga emirfamiljer speciellt Abu Dhabis Nahayan klan och han var väl medveten om att UAE:s hamnar, olja och gas var ytterst viktiga för USA:s krigsinsatser. Han kunde för den skull överse med det faktum att falkenering gjorde sina utövare blinda för om andra deltagare i jaktlaget var terrorister. Det var jakten och inte politiken som var huvudsaken, i varje fall under den begränsade tid som houbara flockades i Kandahārs ökentrakter.

De som levt med araber visste hur viktiga falkarna är för dem, speciellt de som är mäktiga män. Abdelrahman Munif, en saudier född i Jordanien och verksam inom oljeindustrin i Mellersta Östern skrev en fascinerande berättelse i fem delar om hur oljan förändrat livet på den arabiska halvön och genom lyx och överflöd korrumperat dess ledare. Det är ett omfattande verk där varje volym omfattar mer än sexhundra sidor, enbart de två första delarna av Städer av salt har översatts till engelska.

Det är en fascinerande läsning. Berättelsen skrider fram i ett lugnt, tålmodigt tempo, läsaren får nästan en känsla av att han/hon färdas fram genom öknen på en envist strävsam kamel. Munifs historier är fyllda med en säregen symbolism. De har inga hjältar, men tusentals gestalter och namn passerar revy och skapar en tät väv av röster och legender, samtidigt som moderniteten obevekligt förändrar och omvandlar allt. Munif ogillade att urgamla traditioner förfuskats på ett sådant sätt att de använts som försvar av totalitarism, korruption och subtilt förtryck. Hans romaner är totalförbjudna i i Saudi Arabien, men tillåtna i UAE.

Ett avsnitt i den första romanen handlar om hur en emir kommer till den fiktiva hamnstaden Harran. Han ogillas av stadens arabiska befolkningen, alltmedan de oljeprospekterande amerikanerna och sluga köpmän svassar kring honom. Emiren påstod att han kommit till staden för skipa rättvisa och instifta lag och ordning, men det visade sig snart att han främst ville berika sig genom samröret med amerikanerna och han lyssnade förstrött till stadsbefolkningens önskningar och krav.

Dabbasi, stadens slugaste köpman, får rykte om sig att vara en djävul eftersom han visste hur han skulle manipulera Emiren:

eftersom han från den minut han började tala om jakt genomgick emiren en total förvandling – när han lyssnade till Dabbasis berättelser blev han som ett litet barn Efter all den kyla och antipati hans ord lagt i dagen under den första tiden av sitt besök, så mjuknade han genom Dabbasis berättelser och bad honom sitta ner vid hans sida.

Dabbasi hade sett hur flera av emirens män hållit sina falkar på handlederna och kärleksfullt smekt och samtalat med dem alltmedan emiren ointresserad suttit till doms över Harranborna. Dabassi hade då med hög stämma plötsligt konstaterat att trakterna kring Harran var välkända för sina houbaras, som dök upp under vintermånaderna. Emirens ansikte lyste upp och han blev idel öra för allt vad Dabassi hade att förtälja om falkjakt. Då Dabbasi fångat emirens intresse fick han honom att även intressera sig för lokalbefolkningen och vända amerikanerna ryggen: ”Sanning är sanning och de infödda står oss närmre än främlingarna,” konstaterade emiren innan han åter fördjupade sig i samtal kring houbaras och jaktfalkar. Då emiren efter en tid tog farväl var det från en välvilligt inställd stadsbefolkning och då han steg upp på sin kamel vände han sig till Dabbasi med orden: ”När vintern kommer, den kallaste delen av vintern, då kommer jag tillbaka och då skall vi gå på jakt på de platser du nämnde.”

Sir Wilfred Patrick Thesiger (1910-2003) föddes i Addis Ababa som son till den brittiske generalkonsuln. Som artonåring sändes han till England och utbildades i Eton och Oxford, där han främst studerade i historia. 1930 inbjöds han till Etiopien av faderns vän Haile Selaisse och på kejsarens uppdrag genomförde Thesiger flera forskningsfärder. Under Andra världskriget förde Thesiger befäl över etiopiska styrkor som stred mot italienarna och druser som bekämpade Vichystyret i Syrien. Efter kriget var Thesiger verksam inom bekämpningen av vandringsgräshoppor på Arabiska halvön och levde med beduinerna som han följde på deras vandringar genom det stora ökenområdet Rub al-Khali – det tomma området.

I sin bok Arabian Sands från 1959 beskriver Thesiger ett tidlöst område med människor som levde på samma sätt som de gjort i tusentals år. Han deltar i räder mot fientliga beduiner, jagas och tillfångatas av banditer, hans resesällskap hotas av blodshämnd, slavjägare lurar på ensamma vandrare. Thesiger möter gästfria schejker som vördas av sina män alltmedan de omger sig med harem, slavar, värdefulla kameler och jaktfalkar.

Thesiger skrev att han alltsedan sin etiopiska ungdom drivits av

lockelsen från barbarisk prakt, vildhet och färg och även erhållit en bestående respekt för tradition och en beredskap att acceptera en mängd olika sedan länge etablerade kulturer och seder. Jag växte upp till att känna en ökande förbittring mot västerländska innovationer i andra länder och en avsky för den tråkiga monotonin i vår moderna värld.

Efter att ha genomkorsat Rub al-Khali når Thesiger 1948 byn Muwaiqih i oasen Buarimi, Zayed bin Sultan Al Nahyans domän. Han såg fram emot mötet med Schejk Zayed, som var välkänd bland beduinerna, som uppskattade honom för hans öppna, informella sätt, karaktärsstyrka, list och fysiska styrka:

”Zayed är en bedu. Han känner kameler och rider som en av oss, han är en god skytt och vet hur man slåss.”

Då Thesiger frågade efter schejken fick han till svar att det lämpade sig väl att tala med honom då ”han sitter”, det vill säga när han befann sig i en majlis, ett rådsmöte. Thesiger sökte upp legendomspunne schejken då han enkelt, traditionellt klädde och barfota satt direkt på sanden, omgiven av trettio män. Då hanfick syn på Thesiger nalkas reste sig Schejk Zayed och bjöd engelsmannen att slå sig ner på en matta framför sig, medan han respektfullt åter satte sig på sanden.

Zayed hade ett starkt, intelligent ansikte, med stadig blick, observanta ögon och hans sätt var stillsamt och tystlåtet, men dominerande […] han bar en dolk och ett patronbälte; hans gevär låg på sanden bredvid honom. […] Jag betraktade honom medan han med stor uppmärksamhet lyssnade till varje rättssak som lades fram inför honom. Kontrahenterna argumenterade upprört och avbröt varandra ständigt, vilket är deras vana. Zayed hade ingen önskan att förarga förbrytarna, men inte heller förlora sitt anseende för rättvisa. Det var bevis för hans skicklighet att han med sina domslut i allmänhet lyckades tillfredsställa de olika falangerna.

Thesiger och Schejk Zaued blev goda vänner. Han lånade engelsmannen sin vittberömda, vita kamel Ghazala och Thesiger återvände vid flera tillfällen till Muwaiqih och stannade där under längre perioder. Vid ett tillfälle följde han Schejk Zayed och hans män under en flera veckor lång jaktexpedition, när Zayed visade sin stora förtrogenhet med falkeneringens intrikata moment. Han förklarade för Thesiger att jakt med falk är den ädlaste sport som finns, eftersom jägaren genom den förenas med sin falk, ser och tänker som honom och jagar sina byten genom falken. Det är något helt annat än att sikta på ett djur och fälla det med ett gevär. Precis som doktor Müller vid Abu Dhabis falksjukhus fann Thesiger för en inbiten falkenerare framstår falken som en en familjemedlem. Falkenerare sov med sina falkar vid sängen och då Zayeds män satt och samtalade med Thesiger hade de ofta med sig sina falkar, som de smekte och viskade till.

När Thesiger träffade Schejk Zayed en sista gång 1977 var denne redan på väg att bli en världens förmögnaste män, men enligt Thesiger var Zayed lika respektfull och stillsamt tillmötesgående som trettiofem år tidigare. Även om han nu bodde i ett palats var Zayed fortfarande omgiven av sina jaktfalkar.

Liksom fallet var för Schejk Zayed var Frederik II av Hohenstaufens falkintresse följden av en sekellång tradition. Normandernas vikingaförfäder hade varit ivriga falkjägare, något som flera runstenar bär vittnesbörd om, exempelvis den norska Alstedstenen.

På Bökstastenen i Uppland ser vi hur en beriden jägare, följd av en man på skidor, nedlägger en älg som angrips av hans hundar och jakthökar. Stenen kröns av en bild av en jakthök med stora klor.

Något som får mig att tänka på Jämtlands märkliga landskapsvapen som bygger på ett sigill skapat 1635 på order av den danske kungen Kristian IV, men det svårtolkade motivet kan vara äldre än så. Jag undrar om det inte kan vara besläktat med bilden på Bökstastenen, som sägs vara en framställning av skid- och jaktguden Ull, som den danske krönikeskrivare Saxo Grammaticus (1150/60-1206) berättade om.

I nordiska myter och legender fanns det gott om fåglar och jaktfalkar. Den danske kungen Rolf Krake sägs ha haft en jakthök vid namn Hábrók som under en strid vid Uppsala sägs ha dödat inte mindre än trettio stycken den svenske kungen Adil den Mäktiges jaktfåglar. Liksom normanderna tycks alltså vikingarna ha fört med sig sina jaktfalkar i såväl strid, som till vardags.

Den norske kungen och sedermera helgonförklarade Olav Tryggvason, som för övrigt var född i Kiev och där blivit omvänd till kristendomen under Valdemar I, lär ha haft ett våldsamt humör. Han grep i vredesmod sin syster Astrids älskade jakthök och plockade fjädrarna av den efter det att systern vägrat hjälpa honom att fria till en kvinna som skulle göra så att han skulle kunna ingå en allians med en av sina många fiender.

Den ryska ikonen nedan framställer dock inte Sankt Olof, utan helgonet Tryphon, vars namn betyder ”mjukhet/finkänslighet”. Inom ortodox kristendom dyrkas Tryphon som beskyddare av fåglar och böner till honom ber om skydd mot angrepp av gnagare och gräshoppor. Innan han blev helgon på 200-talet tog Tryphon hand om gäss i det frygiska Kampsade, men då vikingen Valdemar I införde hans kult i Kiev förvandlades han till beskyddare för falkenerare och bär på en stenfalk.

För övrigt nämns i de nordiska sagorna jakthökar oftare än jaktfalkar, som användes mer av normanderna och ryska vikingar. Det berodde på att de dyrbarare och bättre ansedda falkarna jagade på öppen mark, medan i de djupa skandinaviska skogarna var hökar betydligt skickligare jägare. Det nämns att nordborna även använde ugglor som jaktfåglar.

Kungen Gautrek av Västergötland hade alltid med sig sin jakthök och då hans älskade hustru dog lämnade han tronen till sin son och satt sörjande på hennes gravhög, medan höken förde med sig mat till honom.

Man finner ofta rovfåglar i vikingagravar, hos såväl män som kvinnor och det rör sig antagligen om deras älskade jaktfåglar, men bruket kan också ha haft en religiös betydelse. I nordisk mytologi tjänar fåglar som budbärare och en länk mellan olika världar, inte minst mellan liv och död. Berömda är döds- och visdomsguden Odins korpar, Hugin och Munin, som bar honom bud från världen och viskade i hans öron. Hugin betyder ”tanke” och Munin ”minne”.

Korparna hade också en sinister aspekt i samband med att de var likätare och därmed även kopplade till Odins roll som en fruktad dödsgud. Den isländske skalden Torbjörn Hornklof skrev i ett kväde till Harald Hårfagre:

Kraxande korpar

vadan kommen I, sägen,

med blodiga näbbar

vid början av dagen.

Kött låder vid klorna;

liklukt ur munnen.

I natt i nedslogen

i närhet av likskörd.

I kronan av världsträdet Yggdrasil sitter örnen Hreasvelgr, Liksväljaren, och skapar genom sina vingslag vindarna. Likt Odin har Hreasvelgr sin förtrogne budbärare och informant, höken Väderfölne, som vilar på hans huvud.

Hreasvelgr har en tvilling, örnen Are, som på helvetesgudinnan Hels uppdrag hämtar de som vid Tinget dömts till döden ner till pinohålorna i Helheim.

Fåglar vet och ser mer än människor, något som hjälten Sigurd Fafnersbane erfor då han efter att ha dödat draken Fafner och på inrådan av Fafners förrädiske bror Regin stekte Fafners hjärta över elden. Regin ville ha det som belöning för att han hjälpt Sigurd dräpa Fafner. Men, då Sigurd med pekfingret kände på hjärtats stekyta och sedan stoppade det i munnen för att smaka av så hörde han hur mesar kvittrade i en buske:

Där sitter Sigurd och steker Fafners hjärta. Det skulle han äta själv, så skulle han bli den klokaste av alla.

Denna strävan att bli ett med fåglarna, och speciellt med falken, denne skarpsynt skicklige jägare, är något som förespeglat flera män och kvinnor som fostrat och tränat jaktfalkar. Vikingarna förde med sig sina jaktfalkar över haven och hade givetvis med sig dem under sina färder till Irland, England och Normandie, där de sedan bosatte sig och fortsatte med sin falkenering.

Wilhelm Erövraren var en inbiten falkenerare och på Bayeauxtapeten som berättar om normandernas erövring av England finns flera falkar och hökar framställda. Normandernas ättlingar förde sedan sina falkar vidare till Sicilien och hade även med dem på sina korsfararfärder. I Korsfararstaternas Outremer stötte de de normandiska aristokraterna säkert på likasinnade muslimska potentater som även de var inbitna falkenerare och de utbytte sina intressen och erfarenheter.

Den normandisk-tyske kejsaren Frederick II av Hohenstaufen hävdar i sin digra bok De arte venandi cum avibus, Om konsten att jaga med fåglar, att falkenering är den mest förfinade sport som finns, emedan den utgör ett sätt att lära känna och bli ett med naturen, en andlig övning som dessutom är en form av meditation, konst och vetenskap. Den traditionella jakten med vapen och hundar framstod för Frederick som brutal och tölpig, falkenering byggde däremot på ett subtilt samspel mellan fågel och jägare som skapar ett förhållandet mellan människa och natur som når sin högsta dignitet genom att falkeneraren, hans hästar och hundar alla är underställda den ädla falken.

Fredericks rovfågelsbeundran blir nära nog en sinnebild för Kosmos, den orörda naturens kraftfulla liv. Han betraktar rovfåglar som aristokratiska varelser och förknippar dem med jordiska härskare, likt honom själv, den tysk-romerske kejsaren, jordens mäktigaste furste. En sådan tanke påminner om de forntida egypternas falkdyrkan. För dem var falkguden Horus, Osiris son, den universella ordningens upprätthållare. Hans skarpsynta ögon liknades vid den livgivande solen och den tidskontrollerande månen. Han sammanställdes med Farao, härskaren som den mänskliga ordningens garant. Horus öga blev sinnebilden för hela Egypten, för den livgivande Nilen, för ett välordnat Kosmos, för de årliga nilöversvämningarna, regn och spirande fruktbarhet. Horus verkade i symbios med Farao och identifierades med honom, samtidigt som falkguden agerade som hans gudomlige beskyddare, en garant för att han stod under Kosmos skydd. En tankegång som påminner om den kristna tanken om Jesus Kristus, som samtidigt betraktas som Gud Fader och hans son.

Frederick var i mångt och mycket lik en farao. Som en sådan levde han i harmoni med naturen. Farao styrde över naturen i form av kontroll av Nilens årliga översvämningar, som under hans överinseende reglerades genom organiserat arbete och konstruktioner av dammar och kanaler, samtidigt som han till sin egen ära och makt, liksom Kosmos garant byggde tempel och palats år sig själv. Även Frederick var ytterst observant på naturens växlingar och som en av världens första miljökonservationister avsatte han stora landområden, som skulle skyddas och lämnas orörda till förmån för djur- och växtliv. Ett initiativ som kan sättas i samband med hans uppslukande intresse för falkenering. Han ville bevara naturområden så att rovfåglarnas bytesdjur kunde frodas.

Likaså kan flera av hans magnifika byggnadsverk sättas i samband med hans falkintresse. Jag fascinerades av Frederick då jag för flera år sedan besökte hans sandstensslott Castel del Monte. På en kulle med utsikt åt alla håll över det omgivande landskapet, lysande vitt mot en klarblå himmel. En perfekt oktagon med åtta torn, även de med åtta sidor. Harmoniskt och majestätiskt dominerar slottet sina omgivningar. Som en väldig kejsarkrona kröner det en blomstrande kulle, en sinnebild för kejsarens makt och kontroll över sitt land. Castel del Monte är dock ingen borg, det saknar vallgrav och vindbrygga. I själva verket är det en överdimensionerad jaktstuga, från vars torn Frederick kunde observera rovfåglarnas flykt och släppa ut sina falkar på jakt.

Frederick II var i mångt och mycket en märklig man. I sin grundbok Biologins historia, som gavs ut mellan 1920-1924 och översattes till en mängd språk sammanfattade botanikern Erik Nordenskiöld klart och koncist Fredericks personlighet och insats, som han ansåg ha haft stor betydelse för ornitologin som vetenskap:

Italiensk i sin fostran, halvt orientalisk i sina vanor och sitt sätt att tänka samlade han omkring sig lärde män från såväl öst som väst. Han lät översätta Aristoteles skrifter från grekiska till latin. Fredriks skrift om falkenering är så mycket mer än en redovisning för jakt, det är en omfattande redogörelse för fåglars anatomi och vanor.

Den remarkable Frederick II, som redan under sin livstid kallades för Stupro mundi et innovator, Världens mirakel och nydanare, var under sin femtiosexåriga levnad i det närmaste obegripligt verksam inom en mängd områden. Hans många och varierade prestationer var långt ifrån begränsade till falkenering och lärda utläggningar kring fåglars liv och leverne. Fredericks politiska bana var späckad med tvister kring hans tyska, italienska och orientaliska anspråk och präglades av ständiga belägringar, strider, och korståg, födda ur intriger av religiös, social och geografisk karaktär. Speciellt framträdande var han ideologiska och politiska sammandrabbningar med påven. Frederick kunde liknas vid en stormburen rovfågel flygande över Europas centrum och Levantens länder.

Bedömd efter en modern måttstock var han dessutom en frivol njutningssökare, trolös och tolerant, med mängder av frillor som i hans palats i Lucera efter orientalisk sed hölls i avskildhet och övervakades av eunucker.

Han skrev om och studerade matematik, arkitektur, naturalia och filosofi, läste och talade latin, italienska, tyska, arabiska, franska och grekiska. Ett av hans specialintressen var medicin och han reformerade den antika medicinskolan i Salerno samt krävde att läkare skulle examineras och registreras. 1224 grundade han universitetet i Neapel, det första i Europa med fastslagna statuter och läroplaner. Musik och litteratur blomstrade vid hans hov och tillsammans med muslimska och judiska vise män utforskade han naturens mysterier, inte minst genom obduktioner av människor och djur. Han skeptiska, praktiska och undersökande karaktär formulerades i en av av hans deviser Ea que sunt, sicut sunt, det [de] som är, är som det [de] är, en kritik av teologiska hårklyverier. Han var uppslukad av naturstudier. Så fort tid gavs från alla hans politiska bestyr, krig och intriger sökte han sig ut i naturen.

I Ferdericks fågelbok De Arte Venandi Cum Avibus finns helt omotiverat en bild av en man som lagt sina kläder vid stranden av en sjö, eller damm, och naken simmar i den. Kanske en framställning av Frederick själv. Hur han kopplar av från alla bestyr och bekymmer och uppgår i sin älskade natur. Bilden får mig osökt att tänka på en bild av Noman Rockwell som visar hur en sommarvarm handelsresande stigit ur sin bil för att ta ett uppfriskande dopp i en å.

Frederick studerade intensivt djurens beteende i såväl det fria som i fångenskap. Han ägde ett stort exotiskt menageri med elefanter, lejon, geparder dromedarer, kameler, apor, en mängd rovfåglar och det mest förbluffande av allt – en giraff, en vit påfågel och en isbjörn. Under sina talrika resor förde Frederick ofta med sig, som i ett cirkusfölje, djur från sitt zoo. Givetvis för att det roade honom att sysselsätta sig med djuren, men också för att locka till sig och imponera på andra potentater. Det hände också att han drog genom städer och byar och exponerade sina makalösa djur som om det rörde sig om ett sentida cirkusspektakel.

Giraffen gjorde överallt i Europa en stor succé och den vita påfågeln och isbjörnen imponerade på de muslimska potentater han förhandlade med i Palestina – han lyckades utan blodspillan garantera att de heliga platserna åter öppnades för de kristna och han blev själv, med muslimernas medgivande, i varje fall av deras tillfälliga makthavare, utropad till kung av Jerusalem. Giraffen fick han av kalifen i Kairo i utbyte mot sin isbjörn.

En stor beundran för Frederick lever kvar, speciellt i södra Italien där han hyllas som Den förste europén. Entusiasmen inför den tysk-romerske kejsaren delas dock inte av korstågens moderne krönikör, Steven Runciman, som skriver:

Han var en stilig man, inte lång men välbyggd, fastän tidigt benägen till fetma. Hans hår hade Hohenstaufarnas röda färg, men tunnades tidigt ut. Hans ansiktsdrag var regelbundna med en fyllig, tämligen sensuell mun och ett uttryck som tycktes vara vänligt tills man lade märke till hans kyligt gröna ögon, vars genomträngande blick dolde deras närsynthet. […] Han var väl bevandrad i filosofi, i vetenskaperna, i medicin, i naturalhistoria och grundligt informerad om andra länders seder och bruk. Hans konversation, när han valde den att vara så, var fascinerande. Men trots all sin briljans var han inte sympatisk. Han var grym, självisk och slug, opålitlig som vän och oförsonlig som fiende. Hans njutningslystnad rörande varje form av erotiska nöjen chockade till och med Outremers [Mellanösterns korsfararstater] lättsinnigt omoraliska normer. Han älskade att skapa upprördhet genom sina skandalösa kommentarer kring religion och moral. […] Han såg ingen skada i att intressera sig för andra religioner, särskilt Islam, som han hade varit i kontakt med hela sitt liv. Likväl förföljde ingen härskare mer skoningslöst kristna kättare, som katharerna och deras anhöriga.

Bakom och överallt fanns falkenering, under Fredericks resor, hans samtal och krig. Vid ett tillfälle slutade en belägring i en katastrof eftersom Frederick och hans följe lämnat sitt tältläger under bristfällig bevakning efter det att de gett sig ut på falkenering. Fienden bröt belägringen och förstörde Fredericks läger. Under de lediga stunder han fann studerade Frederick fåglarna och skrev på sin De Arte Venandi Cum Avibus, läste arabiska falkkännare och diskuterade deras rön med de muslimska lärde han hade i sin tjänst, det är möjligt att han även tecknade bokens unika illustrationer eftersom han även var känd som en kunnig konstnär.

Visserligen är fågelåtergivningarna långt ifrån så detaljrika och realistiska som Rudbecks, Audobons och von Wrights mästerverk, men de har en dekorativ och unik charm.

Det är långt ifrån enbart falkar och hökar som Frederick beskriver och avbildar, utan även andra fåglar,

och de människor som vårdar och tränar falkar.

Han beskriver även hur jakten går till och hur ryttarna lämnar sina slott i gryningen. Det var främst falkenering till häst som fascinerade Frederick.

Antagligen sökte den tysk-romerske kejsaren i sitt falkintresse en befrielse från sin mångfacetterade tillvaro. Det är möjligt att han liksom flera andra fågelfantaster identifierade sig med sina jaktfalkar – drömde om att bli som en falk. Någon som definitivt tycktes vara en önskan för den solitäre, närsynte och originelle John Alec Baker (1926-1987). Det kan tyckas som om denne man var raka motsatsen till den mäktige, välkände och beundrade Frederick II av Hohenstaufen – en tämligen anonym tjänsteman på The Automobile Association’s, AA:s lokalavdelning i staden Chelmsford, huvudort i grevskapet Essex, nordost om London. AA är Englands motsvarighet till det svenska Motormännens Riksförbund och tillhandahåller fordonsförsäkring, körlektioner, haveriskydd, lån, bilrådgivning, och vägkartor. J.A, Baker saknade körkort, han hade inte ens TV i den enkla bostad som han i centrala Chelmsford delade med hustrun Doreen. Även Doreen arbetade på AA, paret var barnlöst och John Alec förblev hela sitt liv i Chelmsford. Till och med hustrun beskrev honom som ”något av en ensling”.

Men, det fanns något som förenade John Alec Baker med Frederick II av Hohenstaufen och Schejk Sayed av Abu Dhabi – falkarna. Detta trots att han aldrig ägt eller försökt tämja en rovfågel. Likt Frederick II ville Baker uppenbarligen vara ett med naturen och med stort tålamod närmade han sig de pilgrimsfalkar han fascinerades av. Enligt honom betraktade pilgrimsfalkarna alla andra varelser som hot, byte, eller som harmlösa. Speciellt svårt var det för en mänsklig varelse att framstå som ett oförargligt väsen, eftersom vi för djuren framstår som dråpare ”stinkande av död. Vi bär den med oss. Den täcker oss som frost. Vi kan inte slita oss från den.”

Det gällde att närma sig den ytterst skarpsynte pilgrimsfalken så stilla och obemärkt som möjligt:

För att bli igenkänd av en pilgrimsfalk måste man varje gång bära samma kläder, färdas samma väg, utföra sina handlingar i samma ordning. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsägbara. […] dölj din stirrande blick, göm händernas vita viftande.

Baker ville vara så nära pilgrimsfalken som möjligt. Han hyste ingen önskan att äga den, att behärska den. Det tycks som han istället önskade att falken skulle dominera honom, nästan som om det rörde sig om en obesvarad kärlek, en passion. Baker njöt och plågades av denna hopplösa kärlek, bunden som han var till en otymplig, ofärdig människokropp. En åskådare, en betraktare som försökte tänka som en falk, vara som som en falk, men som var oförmögen att lämna sin kropp, förneka sitt väsen, sin mänskliga särart. Det går inte att flyga, att se, att livnära sig som en falk. Baker tycks ha undvikit mänskligt sällskap, medveten om sin extrema närsynthet och en fumlighet som förvärrades av en obönhörligt förvärrad reumatisk artrit. Under sin barndom hade han varit sjuklig och som tonåring blev han efter ett nervöst sammanbrott, följden av en olycklig kärlekshistoria, under tre månader intagen på sjukhus.

Så ofta som han hade möjlighet vandrade, eller cyklade, den extremt närsynte John Alec ut till markerna öster om Chelmsford. Längs floden Chelmers frodiga stränder nådde han Essexs bördiga och mjukt böljande jordbrukslandskap som sänker sig mot ån Blackwaters mynning vid Nordsjöns låglänta kust.

Med stort tålamod och skarp iakttagelseförmåga följde John Alec fågellivet genom sin kikare. Genom att åtgärda hans olycksaliga närsynthet skänkte kikaren honom med något han liknade vid en ”höks vaksamhet”.

På de öppna fälten och sankmarkerna studerade John Alec ingående pilgrimsfalkens vaksamma väntan, dess flykt, vanor, jakt, badande och parning. I sin bok följer han likt Brusewitz och Lord Grey minutiöst naturens växlingar, dagarnas och speciellt gryningens skiftningar och ljus, väderleken, djurlivet, dofter och växter. Som en röd tråd genom den dynamiska och emellanåt metaforiskt överdrivna skildringen, som i stort sett följer dag på dag från oktober 1962 till april 1963, löper pilgrimsfalkens närvaro och John Alec näst intill totala identifikation med fågeln.

Han beskriver pilgrimsfalkens jakt. Letar rätt på resterna av dess bytesdjur, som han noggrant bokför Han beskriver ingående hur falken slitit dem i stycken och vilka delar av deras kött som den slukat. John Alec skildrar en värld där rovfåglarnas tillvaro präglas av olika former av dödande. Hans redogörelser är så gott som helt befriade från den fallenhet för ett förmänskligande av djurens beteende som ofta vidlåder romantiska naturskildringar.

I själva verket sammanställde J.A. Baker tio års trägna studier av pilgrimsfalken till en noggrann, men inte helt korrekt, destillation som utspelar sig under en höst och vinter under vilken han följer sin avsikt att ingående studera falken:

Varhelst han färdas under denna vinter, skall jag följa honom. Jag skall dela jägarlivets fruktan, eufori och tristess. Jag skall följa honom tills dess min rovgiriga, mänskliga skepnad inte längre genom skräck förmörkar det färgrika kalejdoskop som skimrar i djupets av hans oerhörda ögas fovea. Mitt hedniska sinne skall försjunka i vinterlandet och renas där.

Fovea är en fördjupning i näthinnans för ögats detaljcentrerarade seende. Hos en pilgrimsfalk är fovea betydligt mer utvecklad och effektiv än hos människan. J.A. Bakers (det är typiskt för John Alec gömde sig bakom initialerna J.A.) omnämnande av fovean är symtomatiskt för hans detaljspäckade framställningssätt. Det kan verka tröttande och alltför omständligt för någon som inte själv upplevt naturens subtila skiftningar, men på en sådan kan författarstilen ha en i det närmaste hypnotisk inverkan.

I sin märkliga bok berättar John Alec knappt något om sig själv, annat än sina observationer av landskap och fåglar, sin oro inför människors besinningslösa åverkan på naturen och deras skuld till till pilgrimsfalkarnas utrotande. Emellanåt skymtas något som närmast kan betecknas som en ångest, till och med ett förakt, inför människans intrång i naturen. Ofta återkommer John Alecs längtan att bli som en pilgrimsfalk:

Jag sluter mina ögon för att utkristallisera min vilja till att dela ett ljusgenomdränkt prisma av hökens sinne. Varm och med säker gång genom det långa gräset, som doftar av solsken, sjönk jag in under hökens skinn, bland dess blod och kött […] Likt höken hörde och hatade jag ljudet av människa, denna ansiktslösa skräck bland förstenade platser […] Jag kände samma märkliga längtan att färdas därifrån.

En sådan längtan efter att bli en fågel har ofta gestaltats i litteratur och film. Då jag under en tid undervisade på den internationella skolan i Hanoi var en av mina kolleger Camille Du Aime, en storvuxen, amerikansk dam som vuxit upp på en flodbåt på Seine i Paris:

Det var en tämligen eländig och läckande båt. Jag kan inte påstå att jag trivdes på den. Mina föräldrar var bohemiskt lagda och medan jag levde med dem försökte min far livnära sig som konstnär. Han hade trauman efter sitt deltagande i Andra världskriget och han försökte genom konsten fördriva sina demoner. Det var först långt om länge han fann sitt rätta element genom skrivandet. Han blev rik och berömd, men då var det för sent för min del.

Camilles far, Albert William Du Aime (1925–2008), skrev under pseudonymen William Wharton och Birdy, hans första roman, skriven då han var över femtio år, blev en omedelbar succé och liksom de följande romanerna Dad och A Midnight Clear blev Birdy en kritikerrosad film (Wharton publicerade fler än tio böcker).

Birdy handlar om en känslig, något neurotisk ung man som drömmer om att bli fri som en fågel. Typiskt för hans beteende är då han efter en fumlig och misslyckad kärleksakt med en vacker flicka återvänder hem till ett fågelhus han byggt i sitt rum och liggande naken där föreställer sig hur han flyger kring i sitt rum, genom huset och ut i världen.

Efter att ha blivit inkallad till kriget i Vietnam, såras Birdy i ansiktet och drabbas därefter av ett svårt trauma, blir intagen på ett mentalsjukhus där han genom sina fågelfantasier bygger sig en mental mur. En mur som inte enbart utestänger honom från plågsamma krigsminnen, utan även från allt umgänge med människor och ett normalt liv.

Regissören Alan Parker Parker som 1984 gjorde filmen Birdy, kallade Whartons bok en ”underbar historia” och brottades till en början med hur han skulle gestalta den:

Jag visste inte hur jag skulle kunna ta bokens lyriska ton och omvandla den till filmatisk poesi, eller om en publik verkligen ville se ett sådant verk.

Vid filmfestivalen i Cannes 1985 vann Parkers film Grand Prix Spécial du Jury.

Birdy och flera andra verk, såväl romaner och vetenskapliga redogörelser.

som filmer, rör människors samröre med falkar, hökar och andra fåglar.

Alejandro Iñárritus mångbottnade film Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance) har genom sin förmåga att koppla samman realism med ett inre drama som påverkar verkligheten och därmed omskapar den, har av en del kritiker betraktats som ett lyckat försök att överföra den latinamerikanska magiska realismen till film. Filmen har också jämförts med Fellinis 8 ½ i så måtto att den skildrar en konstnärs/artists/regissörs värld, såväl utifrån som infrån och hur en slags writers block, skrivkamp, omvandlas till succéartad konst.

Iñárritu förklarade:

Det den här filmen handlar om vad jag har varit med om. Jag har sett och upplevt alltihop; det är hur jag har levt under de senaste åren av mitt liv.

För mig speglar Birdman mycket av det jag skrivit om i den här blogginlägget. Exempelvis hur filmen, liksom António Lobo Antunes Förklara fåglarna för mig realistiskt skildrar en förvirrad individs kamp med sig själv och sitt gångna liv, allt mot en fond av fåglarnas oförklarliga skönhet, skönsång och ”frihet”, som likväl uppenbarligen helt och hållet är drivet av instinkt. Birdman handlar om skådespelaren Riggan Thomsons kamp för att bryta sig ur den bur som skapats av hans roll som superhjälten Birdman. En berättelse präglad av en liknande olöslig konflikt som John Alec Barkers vilja att bli en pilrgimsfalk. En önskan/illusion som får sitt utlopp i skapande. I Barkers fall blev det en en bok, hos Riggan Thomson en realistisk pjäs med honom i huvudrollen, hos Alejandro Iñárritu – en film.

I allmänhet rör sig dessa verk kring tvångstankar och gränstrakter mellan fantasi och verklighet. Barry Hines (1939-2016) roman A Kestrel for a Knave, Kes Falken, är en alltigenom realistisk roman som utspelar sig vid mitten av sextiotalet i en grådaskig gruvarbetarstad belägen i Yorkshire. Romanens märkliga titeln, En tornfalk för en knekt, härstammar från en lista i ett manuskript från mitten av 1400-talet, The Booke of Hawkyng after prince Edwarde Kyng of Englande:

En örn för en kejsare; en jaktfalk för en kung; en pilgrimsfalk för en prins; en tatarfalk för en riddare; en stenfalk för en dam; en duvhök för en livgardist; en sparvhök för en präst; en musket [nordlig sparvhök] för en sekulärkanik och en tornfalk för en knekt.

Romanen skildrar en egensinnig femtonåring, Billy Kasper, som snart skall gå ur högstadiet och ge sig ut i arbetslivet. Han kommer från ett fattigt, splittrat hem med en lättfärdig, vulgär mor och en brutal halvbror, som arbetar nere i gruvgångarna, super sig full då han är ledig och regelbundet pryglar upp sin lillebror. Billy har ett förflutet som straffad medlem i ett kriminellt pojkgäng, som nu förföljer honom. Skolan är plåga och minst av allt vill Billy Kasper go down the pit, börja arbeta i gruvorna. Lycklig är han enbart då han vandrar kring i naturen som omger den dystra gruvstaden.

Billy är en känslig och uppmärksam pojke, som mot alla odds lyckats bevara sin glädje och självrespekt. Under en natt klättrar han med fara för sitt liv uppför muren till en klosterruin och fångar en tornfalksunge. Med hjälp av en diger bok han snattat i en bokhandel tränar Billy fågeln till att bli en skicklig jaktfalk. Kes, som han kallar falken, blir för Billy en flykt från hans eländigt kringskurna och sjaskiga tillvaro. Genom sin tålmodiga träning av Kes och sin befriande jakt med rovfågeln, som tyr sig till honom, styrks Billys självförtroende, men han förblir dock en främling i det omgivande samhället.

Det är en djupt gripande och mästerligt berättad roman som med tanke på mitt förflutna som lärare grep mig alldeles speciellt. Den själsdödande undervisningen, med dess bestraffningar och totala misslyckande i att finna godheten, styrkan, kunskapsviljan och trygghetssökandet hos en fattig, misshandlad pojke, kan även plåga en lärare med kärlek till sitt kall och en betagenhet inför undervisandets glädje.

En skickligt skildrad episod är då Billy Kasper av en empatisk lärare lockas att inlevelsefullt berätta om sin falkenering. Efter förlägenhet och tvekan grips Billy av sitt ämne och trollbinder hela klassen, samt imponerar på läraren, som sedan söker upp Billy då han jagar med sin falk på fälten utanför staden. Läraren inser att hans elev är en unik människa, vars intresse öppnat världen för honom och kan bli en väg bort från tristessen och gruvstadens hopplöshet, osäkerhet och fattigdom.

A Kestrel for a Knave rymmer såväl humor som glädje, men den är trots detta djupt tragisk i sin skildring av hur en i grunden god och fantasifull pojke ständigt hotas att kvävs i en brutal, fattig och oförstående omgivning.

Och nu tillbaka vid inledningen: “Somliga gillar att titta på fåglar som pickar i träsk. Men, vi gillar bio!” För mig är det dock en sanning med modifikation – visst gillar jag att se på bio, men som mitt blogginlägg förhoppningsvis visat är jag trots min okunnighet kring ämnet även fascinerad av fågelskådande – det respektfulla iakttagandet av dessa märkliga varelser. Fåglarna som ger liv och mening åt vår tillvaro.

Jag läste nyligen A Kestrel for Knave och det var min beundran för den romanen som ledde mig till mina fågelfunderingar. Att jag en gång köpte romanen berodde på att jag 1970 såg Ken Loachs Kes – falken på bio i Hässleholm och upplevelsen har dröjt sig kvar i minnet. Jag har inte sett om filmen, men skall nu försöka få tag på den, speciellt nu då jag läst romanen och fått veta att Loach gjorde filmen tillsammans med författaren Barry Hines. Orsaken till samarbetet var Loachs uppfattning att ”jag har aldrig läst en roman där varje scen med sådan lätthet kan överföras till film”.

Al Fahim, Mohammed A. J. (2013) From Rags to Riches: A Story of Abu Dhabi. Abu Dhabi: Makarem. Antunes, António Lobo (1995) Förklara fåglarna för mig. Stockholm: Månpocket. Audobon, John James (2001) The Birds of America. New York: Welcome Rain Publishers. Baeksted, Anders (1970) Gudar och hjältar i Norden. Stockholm: Forum. Baker, J. A. (2021) Pilgrimsfalken. Lund: Bakhåll. Bocaccio (1971) Decamarone i urval av Knut Hagberg. Stockholm: Forum. Brusewitz, Gunnar (1993) Strandspegling. Stockholm: En bok för alla. Brusewitz, Gunnar (1996) Dagbok från en sjö. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Coll, Steve (2005) Ghost Wars: The Secret History of the CIA, Afghanistan and bin Laden, from the Soviet Invasion to September 10, 2001. London: Penguin. Gresti, Paolo (ed.) (1992) Sonetti anonimi del Vaticano lat. 3793. Florens: Accademia della Crusca. Grey, Lord of Fallodon (1967) Fåglar och fågelsång. Stockholm: Pan/Norstedts. Hines, Barry (2000) A Kestrel for a Knight. London: Penguin Modern Classics. Kroll, Paul W. (2018) Critical Readings on Tang China: Volume 3. Leiden: Brill. Munif, Abdelrahman (1987) Cities of Salt. New York: Vintage International. Runciman, Steven (2016) A History of the Crusades II: The Kingdom of Acre. London: Penguin Classics. Tay, C.N. (1979) ”Two Poems of Mao Tse-tung in the Light of Chinese Literary Tradition,” i The Journal of Asian Studies, Vol. 29, No. 3, Thesiger, Wilfred (1991) Arabian Sands. London: Penguin. von Rosen, Björn (1978) Samtal med en nötväcka. Stockholm: En bok för alla. Wharton, William (1980) Birdy. New York: Avon Books. White, T.H. (2007) The Goshawk. New York: NYRB Classics. Wood, Casey A. och Marjorie Fyfe (eds.) (1969) The Art of Falconry Being the De Arte Venandi Cum Avibus of Frederick II of Hohenstaufen. Redwood City CA: Stanford University Press.