I MINNETS LABYRINT: Bo Cavefors och Julius Evola

Mina blogginlägg kan liknas vid leken då du drar ett streck mellan sifferförsedda punkter tills en bild skapas. För mig utgör punkterna skilda minnen; en del nära, andra långt borta. Till en början tycks minnespunkterna vara oförenliga, men snart framträder ett sammanhang, en berättelse. Processen inleds då något jag läst, hört eller sett följs av ett pärlband av minnen.

Utgångspunkten för min essä är en kommentar som President Trumps rådgivare och “chefsstrateg” Steve Bannon fällde i juli 2013. Bannon var då chef för The Government Accountability Instititute (GAI) ett konservativt “forskningsinstitut” med syfte att “undersöka och avslöja kumpankapitalism, missbruk av skattebetalares pengar och andra former av statlig korruption och maktmissbruk.”

Bannon karaktäriserar sig som en alternativt konservativ katolik och hade av sin vän Benjamin Harnwell, grundare av Dignitatis Humanae Institute (DHI), blivit inbjuden att hålla ett föredrag vid institutets årliga konferens i Rom. DHI är en av många arbetsgrupper verksamma under det Europeiska Parlamentets paraply. Organisationen anordnar varje år en konferens i Vatikanen, med exklusivt inbjudna deltagare. DHI anger sitt åläggande som att bevaka och främja vad dess medlemmar har definierat som "mänsklig värdighet" nämligen att eftersom människan är skapad till Guds avbild innebär det att hon utvecklas från befruktningsögonblicket till den naturliga döden. Det mest effektiva sättet att värna om detta faktum är att ”aktivt främja den kristna tron i det offentliga rummet”. Detta betyder bland annat att DHI är motståndare till aborter och homosexualitet och vill motverka sådana krafter som underminerar den traditionella familjen och därmed "urholkar en av det västerländska samhällets grundpelare.” DHI deklarerar stolt att det är en konservativ organisation som upprätthåller traditionellt katolska värderingar.

Steve Bannon var 2013 förhindrad att personligen delta i DHI:s årliga konferens och höll därför sitt anförande och besvarade frågor via internetlänk. En fråga om Vladimir Putins världsbild besvarade han genom att konstatera att Putin är ”mycket, mycket, mycket intelligent” och att:

Om du verkligen skärskådar grunderna för en del av hans rådande åsikter, kommer du att finna att flera av dem har sitt ursprung i vad jag kallar eurasianism; han har en rådgivare som stöder sig på Julius Evola och olika författare verksamma under det tidiga 1900-talet. De var anhängare till vad som har kallats den traditionalistiska rörelsen och som så småningom utkristalliserade sig till den italienska fascismen. Många människor som idag räknar sig som traditionalister lockas av deras åsikter.

Julius Evola? Namnet väckte hos mig ett pärlband av minnen som tar sin början 1977 då jag skrev en roman. I vanlig ordning skapades berättelsen medan jag skrev och efter en månad var jag klar med Alfio Scandurra. Namnet fick jag från en siciliansk carabiniere som skrivit under ett papper som intygade att jag blivit bestulen på ett armbandsur. Så fort jag kommit tillbaka hem till Sverige och genom försäkringen fått en ny klocka började jag skriva.

Nils Schwarz som sedermera blev tongivande kritiker på Expressen tyckte i Helsingborgs Dagblad att: ”Det enda försonande med Lundius roman är att den bara är nittio sidor lång”, andra recensenter tyckte att den var ”totalt ointressant”, eller ”alltför rörig, förvirrande och substanslös”. Inte vet jag. Jag har inte läst den sedan jag fick den publicerad på Bo Cavefors förlag.

Att jag sänt manuskriptet till Cavefors berodde på att jag bodde i Lund och hyste en vag förhoppning om att personligen kunna träffa förläggaren då boken hade refuserats. Redan efter en månad kom ett vänligt avslag skrivet av Bo Cavefors. Eftersom jag hade höga tankar om både Cavefors och hans förlag blev jag glad och tacksam.

Jag var en ivrig läsare av stora delar av förlagets utgivning och hade slukat dekadenta och patafysiska berättelser i samlingar som Fantastika och På spaning efter den gris som flytt, Cavefors presenterade dessutom spännande bekantskaper som Tadeusz Borowski, Slas, Roald Dahl, Harry Järv, Karl Marx, Brautigan, Ivan Gontjarov, Foucault, Hermann Broch, Ezra Pound, Lautréamont, Alfred Jarry och Bruno K. Öijer, samt afrikaner som Ngugi wa Thiong´o, Wole Soyinka, Sembene Ousmane och Camara Laye. Bo Cavefors bokutgivning var kunnig, personlig och egensinnig, fast där fanns även en del rejäla bottennapp, som Maos militärpolitiska skrifter, för att inte tala om Kim Il Sungs oläsliga alster.

Bo Cavefors skrev att han med stort intresse hade läst min roman och fast den ”var långt ifrån färdig” var jag välkommen att titta in till förlaget, om jag ville. Givetvis ville jag det. Det låg på Sandgatan mellan Universitetsbiblioteket och Akademiska Föreningen. Cavefors tog emot mig bakom sitt skrivbord i en ljus och elegant sal med joniska kolonner. Den då fyrtiotvå-årige Bo Cavefors gjorde med sin höga panna, tunna hår och ovanligt blåa blick ett karismatiskt intryck. Av någon anledning kom jag att tänka på Mussolini, inte i någon negativ bemärkelse, snarare så att Cavefors gav intryck av att vara säker på sig själv. Mussolini hade förblindats av rollen spelad av honom själv, medan Cavefors däremot gav ett ärligt intryck; öppenhjärtlig, vänlig och genomskådande. Han undrade om jag blivit sårad av att han skrivit att min roman ”var långt ifrån färdig”.

- Inte alls, svarade jag.

- Jag gillade den, tillade han och fortsatte:

- Du skriver inte som flertalet unga författare gör nu för tiden. Skickade du manuskriptet till mig eftersom du anade att jag skulle uppskatta det?

Jag medgav att jag gillade de flesta böcker han gav ut.

- Jag skall vara ärlig, konstaterade han. Jag tror att du har goda utvecklingsmöjligheter som författare och redan nu tycks du ha en ordentlig erfarenhetsreserv att ösa ur. Men, om jag ger ut din roman kan det bli en björntjänst. Om en ung debutant som du redan nu får en bok förlagd kan det innebära att du fortsättningsvis får svårt för att skriva en ny roman.

- På grund av de negativa recensionerna?

Cavefors log:

- De blir nog ganska välvilliga.

- Varför skulle jag då få svårt för att skriva?

- Som jag sa … din roman är inte färdig. Den kan bli bättre. Men, om du vill så ger jag ut den.

- Visst, jag vore mycket tacksam om du gav ut den.

 

Och han gav ut min roman. Det gick fort och för mig var det trevligt och inte alls hämmande att se den i tryck. Bo Cavefors ord har följt mig genom livet. Jag glömde inte vad han sagt om ”erfarenhetsreserven” och vad jag uppfattade som en varning för att ta mitt ”författarskap” alltför mycket på allvar. Jag betraktar mig som en skrivande amatör, någon som skriver för sitt eget nöjes skull och det har antagligen skyddat mig från skrivkramp och överkänslighet för svidande kritik.

I Hässleholm hade fadern till en före detta klasskamrat till mig, Per-Erik Lindahl, skrivit en omfattande biografi, Ångesthjulets svängningar, om den märklige Erik Hermelin som intagen på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund från persiskan hade översätt en mängd poeter och mystiker, men också kristna mystiker som Emanuel Swedenborg som han översatt från latin och Jacob Böhme från tyskan. Året innan Cavefors publicerade min Alfio Scandurra, hade han gett ut Lindahls bok. Per-Erik Lindahl, som var svensklärare på Hässleholms Tekniska Skola där min mor var skolsköterska, varnade mig den enda gång jag träffade honom:

- Akta dig för Cavefors.

- Hur så? undrade jag förvånat. Han har varit mycket schysst mot mig.

- Betalade han dig?

- Absolut! Han läste själv mitt manuskript. Jag fick ett ordentligt standardkontrakt och betalt enligt avtalet.

-Jaså, det var intressant. Han har nämligen dragit mig vid näsan på olika sätt och vis. Cavefors är en intelligent, mycket kultiverad och beläst man, men han hyser en hel del underliga idéer och är absolut inte att lita på.

Det var genom Lindahl jag fick reda på att Bo Cavefors planerade att ge ut den gamle nazisten Per Engdahls memoarer. En kollega till Lindahl, matematikläraren Barwart Giese, var en obotfärdig nazist från Malmö som jag en gång råkat i luven på då min mor en sommar bjudit medlemmarna i Hässleholms kyrkokör till vårt torp. Vid det tillfället hade den humorlöse Giese hämningslöst hävdat nattståndna och vedervärdiga rasiståsikter och därmed fått alla att besvärat skruva på sig. Ung och oerfaren som jag var kunde jag inte hålla käft och det blev ett otrevligt meningsutbyte mellan oss. Jag tyckte Giese var en ondsint gammal gubbe, men på den tiden var han faktiskt yngre än vad jag är nu.

Min far, som arbetade på Hässleholms lokaltidning Norra Skåne, berättade för mig att Giese var ordförande för Sveriges Nationella Förbunds (SNF) Malmöavdelning, en ökänd nazistorganisation som överlevt Andra Världskriget. Jag vet inte om Giese fortfarande var i livet då SNFs Malmöavdelning 1990 ansökte om medlemskap i amerikanska Ku Klux Klan. Det är möjligt, om så varit fallet hade Giese vid det tillfället varit 79 år.

Nåväl, Per-Eric Lindahl berättade att Bo Cavefors hade kontaktat Barwart Gieses före detta partikamrat, den ökände fascist/nazisten Per Engdahl och bett honom skriva sina memoarer. För mig framstod det som ofattbart att den vänlige och skarpsynte Cavefors erbjudit en förstockad reaktionär att ge ut en bok. Jag kände mig illa till mods över att ha kommit ut på ett sådant förlag och funderade över vad Cavefors, som jag fram till dess betraktat som en hjälpsam mentor, egentligen kunde vara en för en märklig figur.

Grundbulten i Barwart Gieses politiska övertygelse var rasism och jag misstänker att det förhöll sig likadant med Per Engdahl, även om han framställde sig som en kultiverad poet och kulturpersonlighet, med vittgående internationella kontakter, god vän till och rådgivare åt sin tids beundrade svenska ledargestalter. Inte minst hävdade Engdahl i sin Fribytare i Folkhemmet att han stod på god fot med sansade och inflytelserika socialdemokrater som Ernst Wigforss och Tage Erlander. Det var dock ett välkänt faktum att Engdahl ute i Europa varit med om att uppväcka nazismens anskrämliga spöke och försökt att få det salongsfähigt igen. Inte minst hade han varit en av huvudorganisatörerna för vad som har kallats The Nordic Ratline.

Råttlinjerna var ett internationellt nätverk som efter kriget förde eftersökta massmördare och krigsförbrytare till säkerhet i Latinamerika och Mellanöstern. De främsta flyktvägarna gick över de spanska hamnstäderna Algeciras och Valencia till Buenos Aires och över den italienska hamnstaden Genua till Alexandria. Engdahl samarbetade med framstående nazistsmugglare som den f.d. SS-Obersturmbannführer Otto Skorzeny i Spanien och den kroatiske franciskanermunken Krunsolav Draganovic i Italien, den sistnämnde hade dessutom kontakter med USAs Counter Intelligence Corps (CIC) som sedermera integrerades med CIA. CIC intresserade sig för de vetenskapliga/tekniska kunskaperna hos en del naziförbrytare, samtidigt som de ville bygga upp ett spion- och motståndsnätverk inom det kommunistkontrollerade Östeuropa. I samband med sin ”räddningsverksamhet” besökte Per Engdahl framstående, övervintrande nazister och fascister i Frankrike, Spanien och Italien.

I sin självbiografi skildrar Per Engdahl de lidanden och avrättningar som drabbade nazister och fascister i efterkrigstidens Europa. Han kvalificerar Nürnbergsprocesserna som ”det hittills mörkaste kapitlet i europeisk rättshistoria”.

Nürnberg etsade sig in i vårt medvetande som en ondskans triumf. Om det någonsin skall talas om ”brott mot mänskligheten”, så är det Nürnbergprocessen.

Den statligt organiserade och systematiskt genomförda masslakten på miljontals judar, zigenare, krigsfångar, homosexuella, mentalpatienter, oppositionella m.fl. som saknar motstycke i mänsklighetens historia, nämner Per Engdahl endast en passant på det manipulativt ursäktande vis som genomsyrar hela hans självbiografi. Det framkommer inte att Engdahls ”frihetskämpar” i allmänhet var rasistiska massmördare, eller sådana som ursäktat mord och människoförakt. I hans skildringar framstår istället ogärningsmännen som ståndaktiga förkämpar för personlig frihet mot en förkvävande, förflackande demokrati som gynnar rasblandning och degeneration:

Grymheter har förekommit på båda hållen. De ursäktar inte varandra. Skillnaden är bara att den ena sidan i mer än 30 år givit en ständig publicitet åt motsidans ogärningar, medan de egna som inte varit en bit bättre, kunnat mörkläggas. Den ena sidan har förfogat över alla massmedia. Den andra har tvingats till tystnad. Det är i längden ett farligt spel. Den i årtionden upprepade parollen ”Vi får inte glömma” avlyssnas också den av den nertystade sidan. Den håller hatet vid liv. Minnet är inte sämre på den ena sidan än den andra. Hämndkravet hålls levande. Det förs vidare till en ny generation. Europa har inte råd med denna vendetta. Det är inte otänkbart, att undertryckta stämningar en dag kan komma en uppåtstigande utomeuropeisk supermakt väl till pass. Ännu dominerar de gamla segermakterna. Men hur länge? Och vad kommer sedan?

Sådana försåtliga locktoner har fört såväl anings- som skrupellösa individer till avgrundshögerns fållor. Engdahls verklighetsfrämmande örlande om historia, poesi och politik abstraherar våld och lidande. Hans världsbild, liksom Trumps och Sverigedemokraternas, blir till ett förenklat planschverk utan djup eller skuggor och får mig att tänka på Jean Baudrillards beskrivningar av vårt postmoderna konsumtionssamhälle, där allt har förvandlats till skådespel. Ekonomi, konst, politik och sexualitet blandas samman till ett estetiskt spektakel, en show. Verkligheten finns inte längre. Vi har hamnat i en värld av illusioner. Vem kan på allvar identifiera sig med lidandet hos en koncentrationslägerfånge, eller en våldtagen flykting? Idiotiska extremistpartier hyllar ”sitt folks” unika kultur, reser murar och angriper meningsmotståndares yttrandefrihet:

… frihetstanken är en relativt färsk idé som redan nu bleknar bort från folks medvetande och uppförande; den liberala globaliseringen förvandlas till sin exakta motsats – en världsomfattande polisstat präglad av total medborgarkontroll, ett skräckvälde baserat på åtgärder som påstås befrämja ”lag och ordning”. Avregleringar har resulterat i en uppsjö av begränsningar och restriktioner, liknande de som råder i ett fundamentalistiskt samhälle.

Idékonstruktioner som nazism och ”alternativ konservatism” skapar drömmar om utopier, istället för att erinra om vad de verkligen resulterat i – hämningslös terror, skräck, masslakt och människoförakt.

Per Engdahls verklighetsförfalskande skönmålningar lockade 1942 den sextonårige, ytterst företagsamme och i många avseenden beundransvärde Ingvar Kamprad, IKEAs grundare, till att skriva ett brev i vilket han förklarade sig vara intresserad av ”äktsvensk litteratur” och undrade om han inte kunde få några gratisexemplar av Vägen Framåt, en tidning som gavs ut av Engdahls naziststödjande parti Svensk Opposition. Den vakne ynglingen avslutade sitt brev med ”i hopp om goda förbindelser och med en nordisk hälsning tecknar jag Ingvar Kamprad”. Goda förbindelser etablerades och en nära vänskap utvecklades mellan nazistledaren och Kamprad som bland annat bjöd in Engdahl, som en av sina få icke-släktingar, till sitt bröllop 1950.

Så sent som 2010 deklarerade Kamprad att ”Per Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.” I Älmhult, som inte är så avlägset från min födelseort och där jag hamnat emellanåt, är det ytterst få IKEAanställda och lokalbor som talar illa om Ingvar Kamprad. Det är möjligt att även Per Engdahl, trots sitt envetna försvar av massmördare och skrämmande rasism, var en sympatisk person. Det är lätt att överse med att trevliga bekantskaper hyser osmakliga åsikter och det kan helt enkelt bli så att du blir blind för människofientliga uppfattningar. Till försvar för sitt engagemang för ett öppet rasistiskt parti som överskylde nazismens illgärningar riktar Kamprad uppmärksamheten mot en helt annan aspekt av Engdahls tänkande:

Man kallade mig för nazist, men sanningen var den att i så fall skulle man ha kallat mig för fascist, därför att den korporativa läran, dvs att alla som jobbade t.ex. i läderbranschen dom höll ihop, och alla i lantbruksbranschen höll ihop, det var grundidén i de korporativa lärorna som jag då, som ung, trodde på. Men det visade sig att det var fel och i dag har jag en helt annan uppfattning.

Även Bo Cavefors nämnde korporativismen, men var tyst om rasismen, då han bad Englund skriva sin självbiografi:

Med tanke på den långa tid Ni varit politisk verksam i Sverige och internationellt för den korporativa rörelsen, tror jag det skulle vara ett allmänt intresse dels att få Er redogörelse över vad som varit och dels Era analyser för framtiden.

I Engdahls självbiografi lyser hans flagranta antisemitism med sin frånvaro. Engdahl framställer de osmakliga dityramberna i Vägen Framåt som sakliga argument för stödjandet av framväxten av ett rättvist svenskt samhälle – inte ett ord om den svavelosande rasismen som förkom i hans tidning. Samma år som Wannseekonferensen fastställde riktlinjerna för hur ”den slutgiltiga lösningen” för judeutrotningen skulle samordnas och effektiviseras kunde man i Vägen Framåt läsa Svensk Oppositions partiprogram:

Om ett folk både kroppsligt och själsligt är sunt, om det har goda anlag, som föras vidare genom släktleden, då behöver detta folk inte misströsta om sin framtid, då är dess ras fullgången. Men om ett folk icke skyddar de goda anlagen, om det låter mindrevärdiga raselement tränga sig in och blanda sig med de arbetande massorna, om det låter människor med dåliga anlag, kroppsligt lytta, obegåvade och moraliskt slappa utveckla sig fritt, då kommer folkets materiella och andliga standard att undergrävas.

I ärlighetens namn bör det påpekas att liknande tongångar kunde höras från samtliga, samtida svenska politiska läger, inte minst från socialdemokratiskt håll. Så kunde exempelvis Arthur Engberg, som var socialdemokratisk ecklesiastikminister under 1930-talet, under det tidigare decenniet välkomna grundandet av ett svenskt Rasbiologiskt Institut med orden:

Men det underliga är ju att, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara och skydda vår egna svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.

Men socialdemokraternas rasism var knappast så radikal och oföränderlig som hos Engdahls meningsfränder, som genom sina täta tyska kontakter var väl medvetna om nazismens skoningslösa förföljelser av ”mindrevärdiga raser”. Engdahl förespråkade visserligen inte direkt likvidering, men dock ”sterilisering av alla mindervärdiga raselement”, ”äktenskapsförbud med utomeuropeiska raser”, ”stopp för all judisk invandring”, ”inga judar på ledande poster” och att:

Alla judar i Sverige skola sammanföras till en judisk organisation, vars ledning ansvarar för judarnas uppträdande och sköter alla förhandlingar mellan den svenska staten och de i Sverige bosatta judarna.

Sådana åsikter framstår nu som absurda, men de hävdades under en tid som i stort sett var impregnerad av rasism. I inledningskapitlet till svenska arméns Soldatinstruktion som delades ut till värnpliktiga 1929 till 1938 slogs det fast att: 

Det är i folkets rasegenskaper som vår förmåga och kraft ytterst bottna. För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken. Nationens kraft, välstånd och kultur bero därav. Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk. 

Jag läste Engdahls djupt oärliga självbiografi, hans självgoda tillrättaläggande av sin livshistoria och förvrängda ideologi, samt en del som skrivits av och om denne mörkman som vi finner vid Sverigedemokraternas källsprång. Högerextremister hyllar fortfarande hans stora kunnande, intelligens och inte minst lyrik. I flera volymer gav han ut sin storvulna och usla poesi. Ett smakprov:

Har Du en fiende, trumpen och trist,

en som Du vill sätta på kneken,

sprid blott ett rykte att han är fascist,

sen är han ute ur leken.

Och om rivalen är fin i sitt sätt,

harmlös som Hasse och Frasse,

kan Du trots detta få bort honom lätt:

säga bara den han är nasse.

 

 

Att Bo Cavefors öppnade sitt förlag för denne bokstavligt blinde chauvinist kan möjligen försvaras med att han genom att ge röst åt nazistanstrukna svenskar bidrog till att ge relief åt den politiskt korrekta och tillrättalagda historia som medias huvudfåra förkunnar. Cavefors har antagligen rätt då han deklarerar:

Jag har den definitiva åsikten att man kan aldrig debattera eller kritisera en annan människa, en religion eller en politisk rörelse, terrorister eller demonstranter, om man inte vet vad åsikterna går ut på. För att bemöta Hilding Hagberg måste man till att börja med ta honom på allvar. Men visst provocerade jag med den här RAF-boken, och det har jag gjort hela tiden. Jag gav ut Hagbergs memoarer, Kim II Sung, Marx, Stalin, Lenin, Althusser, Jünger – hela raden.

Den svenske kommunistledaren Hilding Hagberg kan möjligen betraktas som nazisten Per Engdahls motsats, men de sammanfaller i sin beundran för maktgalna envåldshärskare och deras brutala förföljelser av oliktänkande. Hagbergs åsikt om Stalin kan mycket väl likställas med Engdahls uppskattning av den ”gudasände” Hitler: ”Stalins verk symboliserar allt vad människornas bästa andar format i sina drömmar och velat skapa i sin kamp”.

Kanske kan Cavefors distansierande, ”objektiva” syn på sin bokutgivning sökas hos bland andra Ernst Jünger, som i sin roman Eumeswil utvecklar sina tankegångar kring anarken. Romanen saknar i stort sett handling, texten tycks på ett märkligt sätt bölja fram som en ocean. Den har en berättare, Manuel Venator, som jämte sin syssla som historiker är nattsteward på Kasban, residenset för den lilla staten Eumeswils diktator. Landet ger intryck av att vara en slags tusen-och-en-natt inspirerad feodal stat, belägen i norra Afrika vid Medelhavets stränder. Vi befinner oss i en avlägsen framtid där ideologierna, eller som postmodernister säger ”de stora berättelserna” har blivit ”förbrukade”. Samhället är globalt i meningen att människor och kulturer från jordens alla hörn samsas i Eumeswil, som lyder under en machiavellisk tyrann som styr sitt rike genom en överallt närvarande kedja av informanter. Om hans makt hotas tvekar inte Kondoren att utöva våld, likväl låter han sina undersåtar i stort sett leva fria från repressiv kontroll och komplicerade regelverk.

Manuel Venator inser att världen är ofullkomlig, att något är fel från begynnelsen. Några mänskliga paradis kan inte skapas och därför bör vi inte eftersträva en ideal samhällsform. Vi bör istället  befria oss från progressivt tänkande och även inom ett diktatoriskt system värna om vår egen personliga frihet. Vi bör lära oss att känna oss själva, samtidigt som vi grundligt studerar de spelregler som styr vår tillvaro. En fri människa är någon som:

… det ligger fjärran att uppoffra sig för att den ena bristfälligheten ska avlösa den andra och att ett nytt maktsystem triumfera över det gamla.

En anark begränsar sig till att studera sin omgivning och fördjupa sig i allsköns kulturyttringar, främst böcker. I en essä förklarar Bo Cavefors:

… kärleken är anarkisk men inte äktenskapet, ”krigaren är anarkisk men inte soldaten. Dråpet är anarkiskt men inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus”. Den fria människan är anarkisk men inte anarkisten.

Jag besväras av en sådan livsfilosofi, den tycks mig högdragen och misantropisk. En anark fjärmar sig från det som jag uppfattar som väsentligt för mänsklig gemenskap, nämligen medkänsla. Den temperamentsfulle Dantekännaren Giacomo Oreglia definierade Dante som anark, men fullständigt annorlunda den tolkning som Jünger gav begreppet, nämligen någon som strävade efter att:

 

skapa övernationella och universella strukturer, med andra ord ett världsparlament [baserat på] självstyre för kommunala och regionala samfund, under aktiv medverkan av alla människor, förenade under frihetens tecken [...] ett återupprättande av Andens och Kärlekens rike.

 

Oreglia rasade mot Jünger som enligt honom besudlat anarkbegreppet med egoistiska och hänsynslösa motiv. "Den hårdföre nationalbolsjeviken junker Jünger" som ideologiskt sett befann sig ljusår från Dantes medeltida idealism, hade enligt Oreglia lagt beslag på en beundransvärd idé och förvandlat den genom att besmitta den med "helt speciella inslag":

 

… titaniska, egocentriska, nekrofila och nihilistiska, med nyanser hämtade från bl.a. Sade, Nietzsche, Stirner och Marinetti.

Människor som valt att tillhöra en viss grupp, det kan röra sig om allt från UFOfantaster, gangsters, nynazister och jihadister, till radikala feminister eller sadomasochister, lever ofta i parallellvärldar vars existens icke-initierade inte ens kan ana. Den homosexuelle författaren Chrisopher Isherwood skriver i sina dagböcker hur han om nätterna kan lämna den vanliga Svenssonvärlden och stiga in i bögarnas undre värld:

En enorm underjordisk värld, en läcker skärseld, en naken demokrati där de enda klasskillnaderna är anatomiska. Denna underjord har enbart ett visst antal olika ingångar och vestibuler i alla städer i världen. Du kan stiga in i den i Sydney och då du stigit ut igen kan du befinna dig på Jermyn Street [en gata i centrala London med en mängd specialbutiker för förmögna herrar].

1997 gläntade författaren Bengt Jangfeldt på dörren till en sådan värld. Jag skulle få en essä publicerad i tidskriften Artes som sköttes av honom och poeten Gunnar Harding och besökte därför deras kontor på Kungliga Musikaliska Akademin i Stockholm för att lämna in ett par illustrationer. Jangfeldt som sett att jag publicerat en roman hos Cavefors tog fram en tidning:

- Vet du vad Bo Cavefors sysslar med nu för tiden, då han inte längre har sitt bokförlag?

Nej, det visste jag inte. Jag bodde inte längre i Sverige och hade dålig koll på vad som hände i landet.

- Sådant här. Jag begriper inte värdet i det hela, på mig ger det ett otrevligt intryck.

Han gav mig tidskriften, Svarta Fanor, rikligt illustrerad med explicita fotografier på homosexuell sadomasochism, artiklar om angränsande fenomen och författare som ägnade sig åt sådant, en hel del av dem kända för åsikter som kunde betraktas som stående långt till höger om gängse uppfattningar. På Cavefors manér var de ofta välskrivna, men genren framstod för mig som direkt osmaklig. Det tycktes också som om Cavefors omgav sig med ett kotteri av likasinnade unga män, som även iscensatte teaterstycken, ofta med den nakne Bo Cavefors i centrum. Jag kom att tänka på andra bisexuella kulturpersonligheter. Författare som Oscar Wilde, Stefan George och Yukio Mishima som betett sig på samma sätt.

Vad som oroade mig var den perverterade lockelsen till det ”förbjudna” och kriminella. Som Pasolinis hyllningar till ragazzi di vita, livets pojkar; fattiga, småkriminella och sexuellt frigjorda ynglingar. Hans samröre med sådana ragazzi kom att kosta honom livet. Liksom Fassbinder tycktes Pasolini både attraheras och avskräckas av perversionerna i samhällets skuggsida. Hans sista film var den osmakligt sadomasochistiska Saló, eller Sodoms 120 dagar och Fassbinder förlorade sig i en estetiserande skildring av homosexualitet och kriminalitet i sin sista film, som byggde på Jean Genets Querelle. ”Matrosen och stjärnan”.

Vissa intellektuella tycks lida av hybristophila, en sjuklig dragning till brott och förbrytare. Något som bland annat kan bero på en önskan att vara fria och obundna. Épater la bourgeoisie, att ”chockera bogarskapet” var ett stridsrop som samlade geniala poeter som Baudelaire och le enfant terrible Arthur Rimbaud, ohämmat bisexuell och småkriminell. Fixstjärnan för denna franska tradition var och är Marquis de Sade, som skrev kyligt långrandiga böcker, bräddfyllda med detaljerade skildringar av gräsliga, sexuella övergrepp, våld, kriminalitet, blasfemi och filosofiska attacker på katolicismen. de Sade blev ett ideal för modernister, dadaister och surrealister efter det att Guillaume Apollinaire i sin bok Le marquis divin från 1909 hyllat den perverterade aristokraten som den ”friaste ande som existerat”.

Apollinaires gränslösa beundran för en galen profet som kränkte all upptänklig anständighet och betraktade mänskligheten med becksvart förakt, har inspirerat så skilda författare och tänkare som Mishima, Céline, Beckett, Barthes, Weiss, Angela Carter, Susan Sontag, Adorno, Lacan, etc., etc.  I en essä Måste vi bränna de Sade? skrev Simone de Beauvoir att de Sade representerade en radikal frihetsfilosofi som leder fram till existentialismen.

Beauvoirs älskade livskamrat Jean-Paul Sartre, som alltid väckt en viss olust hos mig, skrev mer än sexhundra tättskrivna sidor om den självutlämnande Jean Genets böjelse för brott och andra former av gränsöverskridande beteende - Saint Genet, comédien et martyr. Michel Foucault och Georges Bataille skrev om, fascinerades av och praktiserade sadomasochism. I Sverige finner vi exempelvis Stig Larssons i mitt tycke osmakliga skryt om sin attraktion till kriminalitet och kriminella, skildrat bland annat i hans självbiografiska När det känns att det håller på ta slut. Folk tjusas av Charles Bukowskis skildringar av sex och alkoholism på samhällets botten eller William S. Burroughs vansinniga The Wild Boys från 1971, som fabulerar om en homosexuell ungdomsrörelse vars mål är den västerländska civilisationens undergång i en apokalyptisk förödelse vid slutet av nittonhundratalet.

En rak och effektivt berättad ”roman” om en författare och enfant terrible, som i sin gestalt innefattar en hel tidsepok är Emmanuel Carrères Limonov. Liksom Sartre i hans Saint Genet tycks Carrère överväldigas av sin huvudperson, dock saknar romanen i stort sett Sartres omfattande filosofiska spekulationer kring sin hjältes karaktär och uppträdande. Eduard Veniaminovich Savenko, som tog sig namnet Limonov, är en rysk, våldsbejakande, skicklig författare och poet, dissident, deltagare i krigen i Bosnien och Transnistrien, bisexuell, brinnande nationalist, stollig publicitetssökare, sanningssägare, m.m., m.m.

Limonov tycks som amerikanarna säger vara larger than life, större än livet och det är inte att undra över varför Carrère med en blandning av häpnad och beundran skriver om denne man. Limonov var ungdomsbrottsling, uppburen författare i Ryssland och Frankrike, homeless och därefter betjänt hos en miljonär i New York, krigsdyrkande vän och medlöpare till hänsynslösa, serbiska gangsters och krigsförbrytare som Željko Ražnatović, alias Arkan, och Radovan Karadžić. I Ryssland stödde han den ”svarte översten” Viktor Alksnis, en av grundarna av det ultranationalistiska partiet Den Nationella räddningsfronten och Yury Kostenko, en veteran från kriget i Afghanistan som ledde en högermilis i Transnistrien, en rysk utbrytarenklav i Moldavien. Kostenkos gangstermetoder var tydligen så överdrivna att de uppenbarligen fick hans egna anhängare att mörda honom. Det var hos Kostenko som Limonov träffade Aleksandr Dugin.

Dugin, som med sitt vildvuxna skägg kan föra tankarna till ryskortodoxa munkar, eller Grigori Rasputin, talar och läser en mängd språk. Hans tänkande är en snårskog av inflytanden från medeltida författare, alkemi, hermitism, orientalisk mystik, teosofi, rasism, panslavism, fascism och nationalsocialism. Fram till 2014 förestod Aleksandr Dugin institutionen för sociologi vid det statliga universitetet i Moskva, men tvingades avgå efter ett tal till stöd för rysk intervention i Ukraina, som han avslutade med att vråla: ”Döda, döda, döda!”

Aleksandr Dugins stora inspiration är Julius Evolas skrifter och som denne förespråkar han skapandet av elitistiska mansgrupper och liksom den italienske ideologen, som ringaktade fascismen, kommunismen och den nationalsocialistiska staten, men uppskattade SS och Himmlers befängda forskningsnätverk Ahnenerbe, kan Dugin utbrista i ohämmade hyllningar av nazisternas rasistbaserade ideologi, samtidigt som han med kluven tunga deklarerar att han:

… ingalunda stödjer de rasistiska och chauvinistiska aspekter av nationalsocialismen som bestämde karaktären av dess ideologi. De överdrifterna hade enbart sitt ursprung hos tyskarna […]  den ryska fascismen är däremot en kombination av en naturlig, nationell konservatism som grundar sig på en passionerad önskan om verkliga förändringar. […] Waffen-SS och i synnerhet den vetenskapliga sektorn i denna organisation, Ahnenerbe, var en intellektuell oas inom ramen för den nationalsocialistiska regimen.

En osmaklig rappakalja som påminner om Per Engdahls haranger:

Och visst hade Waffen-SS med sina nordiska, holländska, flamländska, spanska och franska formationer framstått som ett Europa i miniatyr, en samverkan mellan patrioter över gränserna i kamp för det gemensamma europeiska arvet. Koncentrationslägrens fasor skulle vi först senare bli fullt medvetna om, vi liksom de flesta andra. Men oberoende av detta fick drömmen inte dö, idén inte slockna.

Likt Engdahl är Dugin en chauvinist som samarbetar med likasinnade fanatiker i andra länder. Engdahl eftersträvade en europeisk union baserad på fascistiska/nazistiska tankegångar, medan Dugin eftersträvar vad han kallar en ”euroasiatisk union” och har därför i Ryssland grundat ett Euroasiatiskt Parti. Han är en välkommen föreläsare och rådgivare i Turkiet och Iran, där han förespråkar ett intimt samarbete mellan ”persiska arier, turkiska folkslag och slaver”.

Det var givetvis Aleksandr Dugin som Steve Bannon anspelade på då han nämnde att Putin ”har en rådgivare som stöder sig på Julius Evola” och nämnde att flera av Putins idéer finner sitt ursprung i vad Bannon kallade ”eurasianism”. Dugin är välkänd i Ryssland och tycks även ha haft en viktig roll då det gällde att medla mellan Putin och Erdogan efter det att turkarna skjutit ner ett ryskt attackplan i november förra året. Officiellt förnekar dock den ryska regeringen allt samröre med Dugin.

Då Dugin och Limonov 1993 umgicks under nätterna i Transnistria, hänfördes den vodkaberusade Limonov av Dugins svada och bildning, speciellt hans berättelser om sin stora förebild - den tysk-baltiske junkern och galningen Ungern von Sternberg, som 1918 utövade ett privat terrorvälde i Mongoliet, konverterade till buddhismen och såg sig själv som en inkarnation av Djingis Khan, alltmedan likhögarna växte omkring honom och han planerade att erövra både Ryssland och Västeuropa.

De två kumpanerna beslöt sig för att gemensamt grunda ett parti Nationalbolsjevikerna och ge ut en tidning Limonka, som betyder ”granat”. Partisymbolen blev den nationalsocialistiska fanan, fast med kommunisternas hammare och skära, istället för hakkorset i dess mitt. Limonov omgav sig med stiliga, svartuniformerade unga män och partiet väckte stor uppmärksamhet, men liten valframgång. Snart skildes Limonovs och Dugins vägar åt och partiet, som till en början stod på de ryska dissidenternas sida mot Putin och därigenom givetvis motarbetades av myndigheterna, fick till slut läggas ner. Under senare tid har dock Limonov och Dugin enats i sitt stöd för Putin och kriget mot Ukraina.

Några år efter mitt möte med Jangfeldt åkte jag tåg från Rom till Stockholm. Då jag åt lunch i restaurangvagnen dök tre välklädda, äldre herrar upp och undrade om de i den fullsatta vagnen kunde dela bord med mig. Alla tre var gråhåriga, kortsnaggade och rakryggade. På den tiden talade jag bättre tyska än vad jag gör nu och blev fascinerad då jag hörde att de var junkrar som med sina familjer tvingats fly från Ostpreussen efter Andra Världskrigets slut. De var jurister, experter på ”internationell rätt” och på något sätt kopplade till EU. De hade deltagit i en ”katolsk konferens” i Rom och var nu på väg till Innsbruck. Uppenbart roades de av att samtala med en svensk som visste lite, men inte mycket, om vad junkrar var för några och beställde in vin. Snart var de i full färd med att hylla sin samhällsklass och ösa gift över allt och alla de ansåg vara motståndare till den ”nya världsordning” som de så livligt förespråkade.

Junkrar var en gång adliga godsägare som ägde och kontrollerade det mesta av marken i Ostpreussen, där bönderna levde under statarliknande förhållanden. Då Tyskland enades 1871 kom de oftast mycket konservativa junkrarna att få ett stort inflytande i regeringen och inte minst inom armén. De distingerade herrarna vid restaurangbordet talade sig varma för vad de betecknade som das Preußische Krieger Ideal, det preussiska krigaridealet. En ärofull officerstradition som vidmakthållits inom deras aristokratiska kretsar ända sedan korsriddarna från den Tyska Orden sedan 1220-talet erövrat Preussen, kristnat, förtyskat eller helt enkelt utrotat de hedniska pruserna. Detta ideal hade sedan enligt mina bordsgrannar dragits i smutsen, först av de tarvliga nazisterna, sedan av de vedervärdiga kommunisterna och nu hotades junkrarnas höga ideal av anstormningen av Ossies, de hjärntvättade kommunister som rörde sig västerut efter Tysklands enande, för att nu inte tala om de framvällande ”horderna” av ”negrer och orientaler”.

Jag häpnade inför junkrarnas oförbehållsamma örlande och deras försäkran om att enbart ”ett starkt, enat Europa under ett monarkistiskt, feodalt styre” kunde hindra den allmänna dekadansen. Enbart religionen kunde rädda Europa och det var därför som de sökte stöd hos konservativa, katolska kretsar. Det var då jag för första gången hörde Julius Evola nämnas:

Hans ideal var europeiskt och aristokratiskt. Han vände sig till eliten och inte till de obildade, bastardiserade massorna. Krafter som kämpar för högre ideal än ekonomi, parti-intressen, feminism, konsumism och ryggradslös konformism. Samhället måste baseras på manliga ideal, som hos Indiens brahminer, Japans samurajer och - varför inte? - den Tyska Ordens Ständerstat.

Min fråga om de var katoliker irriterade junkrarna. Givetvis var de protestanter. Men, tänkande protestanter! Liksom Evola inte hade varit katolik, utan en tänkande buddhist. Han hade liksom mina preussiska bordsgrannar varit en traditionalist och enligt dem var tradition för en italienare det samma som katolicism. Traditionell katolicism! Liksom sina katolska vänner avskydde junkrarna allt som hade med det Andra Vatikankonciliet att göra. Ett enat Europa, en ny europeisk ordning, skulle göra slut på demokratin. De gamla europeiska furstefamiljerna och det preussiska krigaridealet skulle återinsättas vid makten! ”Läs Evola” uppmanade de mig.  

Jag var förbluffad. Var dessa galna kvarlevor från en feodal forntid verkligen högt uppsatta jurister inom EU? Hade jag likt Isherwood hamnat i en parallellvärld? Sedan dess har jag läst en del om och av Evola och förundrats över att ett sådant hopkok verkligen har kunnat tas på allvar och blivit seriöst omskrivet av personer som Cavefors och inte minst den högt bildade Marguerite Yourcenar, vars mästerverk Hadrianus minnen och en spännande roman om en dam som försökte mörda Mussolini, jag läst med intresse och beundran. Var det kanske hennes lesbiska läggning som fått henne att uppskatta bisexuella författare som Evola och Mishima?

Julius Evola började sin kulturella bana som futuristisk konstnär och dadaist. Hans abstrakta målningar är väl OK, men hans tafatta skildringar av kvinnor avslöjar hans amatörskap. 

Evola kan utan tvekan kallas en misogynast. Han föraktade kvinnor och citerade vid ett flertal tillfällen den stockkonservative Joseph de Maistres konstaterande att "kvinnan kan inte vara förmer än kvinna, från det ögonblick då hon önskar efterlikna mannen blir hon ingenting annat än en apa."  Enligt Evola måste kvinnan i allt underkasta sig mannen. Visserligen skrev Evola en hel del om heterosexuell sex och i sin ungdom deltog han med entusiasm i tantriska och sadomasochistiska orgier. Han var nämligen tidigt intresserad av hinduisk och japansk filosofi, av teorier om hur den manliga viriliteten kunde ökas genom disciplin, meditation och yoga. Han var också en skicklig bergsbestigare som hyllade adrenalinstegrande företag, inte minst krig och slagsmål. Cavefors skriver:

Som Jünger och Schmitt ingår Evola i en flerhundraårig konservativt radikal tradition. De är obundna av religioner, statsbildningar och etniska skillnader. […] Evola är främmande för estetiskt kompromissande, människans Vara måste ges möjlighet nå fram till djärva äventyr utan att behöva förlita sig på den inlärda grammatiken, på poesin och poeter "som fjäskar för verkligheten". Existentiell öppenhet kräver givetvis att den intresserade vågar och är villig att med öppna öron och ögon fånga in de mystiska existenserna bortom judendomens och kristendomens dogmer.

Cavefors vitmålar Evola och i ett senare blogginlägg tänker jag möjligen gå närmare in på Evolas och hans gelikars osmakliga rasism, som bland annat sipprat in i svensk vitmaktsideologi där Sverigedemokraterna finner en hel del av sina rötter.

Nu kan det räcka med att kortfattat nämna Evolas tro på teosofernas fjolliga idéer om ”rotraser” och sjunkna kontinenter. I sin bok  Il mito del sangue. Genesi del razzismo, ”Blodsmyten. Rasismens uppkomst”, från 1937 citerar Evola med gillande Herman Wirths idéer om den ”atlantiskt-nordiska rasens” uppkomst och vad jag vet så fjärmade sig Evola aldrig från de där töntiga teorierna.

Herman Wirth blev 1935 chef för SS:s forskningsavdelning Ahnenerbe, men avskedades redan 1938 då det uppdagades att han fifflat undan stora belopp och egenhändigt tillverkat en mängd ”fornfynd”, dessutom var Himmler inte speciellt förtjust i hans teorier om ett ursprungligt matriakat. Himmler fortsatte dock tro på det mesta av vad Wirth skrev och fortsatte stödja honom ekonomiskt. Efter kriget flyttade Wirth till en bondgård utanför Hässleholm, där han bodde till 1953 då han och hans familj flyttade till Bjärred utanför Lund. Wirth hade god kontakt med Per Engdahl, men efter upprepade ekonomiska oegentligheter och andra besvär flyttade han 1958 tillbaka till Tyskland.

Nåväl, i enlighet med Wirth hävdar Evola att det i forntiden fanns en stor kulturkrets på det norra halvklotet. En förskjutning av jordaxeln tvingade dock dessa hyperboréer att emigrera söderut, till den nu sjunkna kontinenten Atlantis, där strålade de samman med ”proto-mongoler” och proto-negrer” från en annan sjunken kontinent – Lemurien, som låg där södra Stilla Havet nu breder ut sig. Den atlantiska kulturen var patriarkalisk och strikt hierarkisk, medan den lemuriska var matriarkalisk och demokratisk. Genom ett strikt kastsystem undvek atlantiderna i stort sett att beblanda sig med lemurerna, som de behärskade och hänvisade till underordnade positioner. Men, de forntida kontinenterna gick under genom kontinentalförskjutningarna och av de fyra stora tidsåldrar som präglat mänsklig civilisation lever vi nu i den sista och värsta – Kali Yuga. Resterna av den högtstående atlantiska kulturen som präglades av feodalism, kastväsen, monarki och manliga krigarideal hotas nu att utplånas genom lemurernas dekadenta, feminiserade ättlingar som lever i ett tillstånd av demokratisk, hållningslös skörlevnad.

Inte begriper jag att en ”filosof” som hyser dylika idiotiska föreställningar kan tas på allvar. Evola var dock mycket inflytelserik i fascismens Italien, som han dock fann vara alltför ”demokratiskt” för sin smak. Han var också en uppskattad föredragshållare i Tyskland och dess lierade stater och vasaller. Evola föraktade nazisterna, men var attraherad av SS som han betraktade som en militärorden likt Indiens krigarkast och japanernas samurajer. Himmler och Hitler sökte hans råd och 1943 tillbringade Evola flera månader i Hitlers Wolfsschanze, ”Varglya”, Führerns högkvarter i skogen utanför det nuvarande Kętrzyn i nordöstra Polen. Av okänd anldning var Evola tillbaka i Wolfsschanze den 20:e juli 1944 då han i sällskap med Mussolini anlände enbart några timmar efter det misslyckade attentatet mot Hitler. Vi skymtar honom i bakgrunden på ett foto som togs samma dag.

Evola erbjöds en framskjuten plats i Mussolinis regering i Saló i Norditalien som upprättades efter det att resten av Italien kapitulerat och förklarat krig mot Tyskland, men han vägrade befatta sig med fascisterna utan började istället samarbeta med Ahnenerbe och Waffen-SS. Hans uppgifter har aldrig blivit klarlagda och Evola var själv förtegen om sin roll, men mycket tyder på att då Himmler insett att kriget var förlorat hade han planer på att övertyga de allierade om att de borde skona honom och hans SS för att använda dem för att infiltrera och kämpa mot kommunisterna i öst.

Tydligen fick Evola i uppdrag att bygga upp nazistiska morståndsceller och organisera dem som en form av frimurarloger, något han var expert på. Det var antagligen därför han befann sig i Wien den 21:a januari 1945 då han träffades i ryggen av bombsplitter och totalförlamades från midjan och neråt. I Wien hade han forskat bland nu försvunna handlingar kring Frimurarna som samlats in av Ahnenerbe. Under ögonen på de sovjetiska ockupationstrupperna vårdades Evola sedan under falskt namn på diverse sjukhem och sanatorier i Österrike och Ungern, innan han genom Röda Korsets försorg återvände till Italien den 10:e augusti 1948.

Sedan dess ruvade den förlamade Julius Evola likt en gammal gam i sin lägenhet i centrala Rom, där han skrev bok efter bok och samlade ett kotteri med unga neofascister omkring sig, alltmedan ”de gamla kämparna” dök upp med jämna mellanrum för att söka råd hos oraklet. Evola kan mycket väl karaktäriseras som en anark. I Rid tigern från 1961 skrev han:

Apoliteia är det inre avståndet, oangripbart för samhället och dess ”värden”; det accepterar inte att vara bundet av varken andlighet eller moral. När detta tillstånd är uppnått, kan sådant som hos andra begränsas av de nämnda känslorna, utföras med ett annat sinnelag.

Dock är han en sällsynt mordisk anark, som manar till våldsamma, kriminella handlingar. I sin Män bland ruinerna från 1953 skrev Evola att starka, krigiska män krävs för att förändra Europa:

 

Det återstår att se vilka och hur många män som trots allt fortfarande står upprätt bland så många ruiner, så att de förmår göra denna uppgift till sin. […] Det är inte fråga om att ifrågasätta och polemisera, utan om att spränga allt i luften. 

 

Evolas namn dök upp på internationella löpsedlar efter det att neofascister den 2:e augusti 1980 detonerat en bomb på Bolognas järnvägsstation, den dödade 85 människor och skadade 200. Det framkom att en av männen bakom terrordådet, Roberto Fiore, var entusiatisk beundrare av Evola i vars skrifter han anammat idéer om den så kallade ”tredje positionen” som innebar väpnad kamp mot såväl kommunism som kapitalism. Då attentatet i Bologna genomfördes hade Evola varit död i sex år, men hans lära kunde tydligen fortsätta att inspirera Europas avgrundshöger. Bannons omnämnande av Evolas namn inför en grupp reaktionära katoliker förvånade mig inte alls. I själva verket mobiliserar sig katolska högerkrafter för närvarande mot vår så hoppfullt vettige påve och flera av dem är väl förtrogna med Evolas skrifter.

Evola var visserligen en österländskt inspirerad mystiker som ofta angrep den katolska kyrkan, men samtidigt motiverades han av en religiöst inspirerad livssyn och förespråkade ett monarkistiskt feodalsamhälle, därigenom kunde han liera sig med katolska svartrockar. För några år sedan fick jag veta att en väninna i Rom under flera år hade plågats av en reaktionär make som var intensivt engagerad i en katolskt inspirerad fascistsammanslutning som bekämpade feminism och demokrati medan de bekände sig till den tredje positionen. Det skulle inte förvåna mig om flera sådana figurer lyssnade på Bannons tal inför Dignitatis Humanae Institutet. Fanatiker som nu vädrar morgonluft då katoliker som Bannon agerar rådgivare åt Trump och en galen Evolabeundrare som Aleksandr Dugin har Putins och Erdogans öra, medan mina junkerbordsgrannar från tåget till Innsbruck agerar jurister för EU:s räkning.

Och Cavefors? Hur är det med honom? Jag vet inte vad han pysslar med nu, men jag kunde inte hjälpa att bli både tacksam och rörd då jag för flera år sedan läste Cavefors recension av en av mina romaner i vilken han mindes hur jag dykt upp på hans förlag ”klädd i elegant vit kostym, smal och blond, ganska romantisk” och fortsatte genom att konstatera att ”Alfio Scandurra var en bok som inte passade in i tiden, sextioåttorna härskade nästintill oinskränkt över vad som fick sägas och skrivas”. Speciellt smickrande blev det då Cavefors hävdade att "att Lundius roman idag, år 2007, är mer rykande aktuell än det mesta som skrevs på svenska under 1970-talet". Fast nu efter allt vad jag skrivit i den här essän fruktar jag att Cavefors kanske betraktade mig som en av sina cyniska anarker, när jag i själva verket inte alls vill framstå som en världsfrånvänd elitist, utan snarare som en medmänniska utan några elitistiska ambitioner:

På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, 

Hvar hälst en usling finns, är han min vän, min bror.

 

Aarons, Mark och John Loftus (1998) Unholy Trinity: The Vatican, the Nazis, and the Swiss Banks. New York: St. Martin´s Griffin. Baudrillard, Jean (2002) The Spirit of Terrorism: And Requiem for the Twin Towers, London: Verso. Blomquist, Håkan (2001) Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Bower, Tom (1988) The Paperclip Conspiracy: The Hunt for the Nazi Scientists. Boston: Little, Brown & Company. Carrère, Emmanuel (2013) Limonov. Malmö: Pequod Press. Cavefors, Bo (2007) ”Jünger och kriget”, i Cavefors position Nr. 3/ Nya Svarta Fanor. Cavefors, Bo (2006) ”Julius Evola – från dadaismen till traditionen”, i Tidningen Kulturen, 21 december. Clover, Charles (2016) Black Wind, White Snow: The Rise of Russia´s New Nationalism. New Haven CT: Yale University Press. Dahl, Göran (2007) ”I backspegeln: Kuf, fuskare och nazist”, i Expo Nr. 2. de Turris, Gianfranco (2017) Julius Evola: Un filosofo in guerra 1943 – 1945. Milano: Mursia. Eklöf, Jonas (2004) ”Kärlek med förhinder”, i Folket i Bild Kulturfront, nr. 10. Engdahl, Per (1979) Fribytare i folkhemmet. Lund: Bo Cavefors Bokförlag. Evola, Julius (1937) Il mito del sangue. Genesi del razzismo. Milano: Hulrico Hoepli. Evola, Julius (2002) Men Among the Ruins: Post-War Reflections of a Radical Traditionalist. Rochester VT: Inner Traditions. Evola, Julius (2003) Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul. Rochester VT: Inner Traditions. Goodrick-Clarke, Nicholas (2003) Black Sun: Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity. New York: New York University Press. Isherwood, Cristopher (1997) Diaries, Volume 1:1939 – 1960. New York: HarperCollins. Jünger, Ernst (1981) Eumeswil. Zürich: Cavefors. Lee, Martin (1997) The Beast Awakens: The chilling story of the rise the neo-Nazi movements. London: Warner Books. Lindahl. Per-Erik (1976) Ångesthjulets svängningar, en biografi om Eric Hermelin. Lund: Bo Cavefors Bokförlag. Oreglia, Giacomo (2004) Dante: Liv, verk & samtid. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg. Sjöberg, Thomas (2015) Ingvar Kamprad och hans IKEA: En svensk saga. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Skott, Staffan (2000) Liken i garderoben lever än: Undanflykternas mästare. Om vänsterpartiets förflutna 1918-1998. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg. Soldat instruktion, allmän del: Vårt Fädernesland och dess försvar (1930) Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpeditions bokförlag. BuzzFeed News: This Is How Steve Bannon Sees The Entire World:

https://www.buzzfeed.com/lesterfeder/this-is-how-steve-bannon-sees-the-entire-world?utm_term=.ly8jXrdQvm#.tbmMze4Dn1

BLOG LIST

I began writing my blog in the early spring of 2014, working at a school in the southern Swedish town of Växjö. For a while I had left my wife in Rome, though I frequently went back there. The reason why I had ended up in Sweden was that I...
Det var i början av 2014 som jag började skriva min blogg. Jag arbetade då på en skola i Växjö, medan jag bodde hos min mor i Hässleholm. Jag hade för en tid lämnat min hustru i Rom, men åkte dit för jämnan. Att jag hamnat i Växjö berodde på att jag i Rom, som så ofta förr, inte hade något jobb och...
During these COVID months, when tragedies are exacerbated by the pandemic's overshadowing thundercloud, I open the door to my Inner Room. A place that strangely enough has been described in one of the few poems written by Sir Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes´s creator:   It is mine –...
Under dessa COVIDmånader då varje tragedi förvärras av pandemins allt överskuggande åskmoln, öppnar jag dörren till vad den finlandssvenske och tidigt bortgångne poeten Christer Lind kallat innanrummet. Platsen där var och en av oss förvarar våra högst...
Howlin´ Wolf, i.e Chester Arthur Burnett (1910-1976), was great in several meanings of the word. Not only was he one and ninety-eight centimetres tall, weighed one hundred and twenty-five kilograms and had fifty-one in shoe number. Howlin´ Wolf was also one of the greatest blues guitarists of all...
Howlin´ Wolf, d.v.s. Chester Arthur Burnett (1910-1976), var stor i flera avseenden. Inte enbart var han en och nittioåtta centimeter lång, vägde etthundratjugofem kilo och hade femtioett i skonummer. Howlin´ Wolf var dessutom en av tidernas största bluesgitarrister, hemmahörande på bluesens...
I open Facebook and among the usual cats I find plenty of photos depicting all kinds of dishes that friends of min have enjoyed. I why a good meal is worth remembering. Not only the food, but also the atmosphere that supports culinary pleasures; the ambiance, the friends with whom you...
Jag öppnar Facebook och som vanligt finns där gott om kattor, men alldeles speciellt – både från okända och vänner – bilder på allsköns maträtter som de avnjutit. Och jag förstår det så väl, en god måltid är värd att minnas. Inte enbart maten, utan även atmosfären som skapar den...
In the early 1990's, more precisely 1993-1995, we lived in New York where my wife worked at the policy department of the headquarters of the United Nations Development Program (UNDP). I struggled with a dissertation, taught Swedish and did one or two consulting assignments, including...
I början av nittiotalet, närmare bestämt 1993-1995, bodde vi i New York där min hustru arbetade på policyavdelningen på högkvarteret för FN:s Utvecklingsprogram (UNDP). Själv slet jag med en avhandling, undervisade i svenska och gjorde ett och annat konsultuppdrag, bland annat hos...
Items: 41 - 50 of 330
<< 3 | 4 | 5 | 6 | 7 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com