LIVET ÄR UNDERBART: Bokhandlar, böcker och Benigni

Bokhandlarnas och skivaffärernas försvinnande är en av vår tids tragedier. Dessa vederkvickande oaser där en främling, varhelst han/hon befann sig i världen kunde finna gamla vänner och bekanta i form av skivor och böcker. Där gick det också att göra nya bekantskaper, inte enbart genom fynd i form av böcker med spännande omslag och titlar, utan också genom konversation med andra bokmalar som sökt sig dit.

I städer där det talas ett språk som är fullkomligt obegripligt och till och med böckerna är skrivna med ett annat alfabet, utgör bokhandlarna likväl en välbekant plats. Böckernas omslag och författarnamnen talar till dig och på sådana platser är det även möjligt att träffa personer som talar något språk du förstår. Det har exempelvis hänt mig på platser som Amman där böckerna är skrivna med arabiska skrivtecken, eller i Budapest med sitt för mig obegripliga språk. I en bokhandel även där har det funnits personer som talat begripligt till mig och delat med sig av sin stora entusiasm för det skrivna ordet. Inte för att de haft för avsikt att sälja mig något, eller lura och bedra mig, utan enbart för att vi delat samma intresse – en passion för böcker och musik. Sådana personer finns överallt. Inte enbart i de stora städerna, utan också i små städer på undanskymda platser.

Jag tänker med sorg på hur den uppväxande generationen kanske inte kommer att få tillgång till dessa underbara bokhandlar där vem som helst kan finna trygg glädje bland böcker och musik i världsmetropoler som New York, Buenos Aires, New Delhi eller Paris, eller ställen som Osby, Andahuaylas eller Ségou. Där det ofta väntar ett par stolar och kanske en kopp kaffe eller te. Allt som oftast finns där också möjligheter till en stimulerande konversation som öppnar upp vida horisonter, ofta en introduktion till och försmak av ett lands fascinerande kultur. En rejäl grund sökande efter information och bekantskaper.

Jag hoppas att kommande generationer kommer att få en möjlighet att njuta av den stora glädje som böcker ger. Inte enbart är det en stimulans som är annorlunda än den vi får genom film, TV och dataspel, njutningen ökas även genom det faktum att böcker, liksom LP- och CDskivor, är fysiska objekt, med en långt större påtaglighet än en läsplatta, en dator, eller en iPod.  

Förr vördades böcker genom att förses med en dyrbar utstyrsel, genom utsmyckade pärmar och exklusiva bindningar – lädersnittsband, blindstämpelband, pergamentband m.fl. Nyare böcker är i allmänhet billigare och betydligt enklare inbundna i klotband, linneband eller välska band. Men, till och med de enkla häftade pappersbanden har bevarat sin attraktionskraft genom vackra, lockande omslag, behaglig pappersstruktur och till och med en speciell doft. Till skillnad från läsplattor kan böcker i bokhyllor samsas sida vid sida där deras ryggar lockar med fascinerande läsupplevelser.  Du kan dra ut dem, bläddra i dem, ställa tillbaka dem och känna dig omgiven, omhändertagen av dem.

Tänker på en scen i François Truffauts film Fahrenheit 491 , som är något annorlunda än samma scen i Bradburys roman. En grupp brandmän i tjänst hos en totalitär regim letar fram de illegala böckerna, att äga en bok är ett brott, och eldar upp dem. Deras ledare ”Kaptenen” verkar vara beläst och känner innehållet i flera av de böcker som förstörs, medan de yngre brandmännen aldrig har läst en bok.

 I scenen jag tänker på bryter sig brandmännen in i ett hus hos en medelålders dam och finner där ett stort, hemligt bibliotek. Tillsammans med huvudpersonen, Montag, bläddrar Kaptenen i böckerna och förklarar för sin yngre kollega hur destruktiva de är. Hur böcker får sina läsare att tro att de är unika varelser, får dem att inbilla sig att världen kan vara annorlunda än den är. Sådant tänkande skapar enligt Kaptenen enbart förvirring och elände. 

Brandmännen samlar böckerna i en väldig hög i husets entré och innan de bränner dem beordrar de damen att följa med dem ut, men hon vägrar:

- Vill ni bli en martyr? undrar Kaptenen.

- Jag vill dö som jag levat, svarar damen, uppenbarligen menar hon att hon vill dö bland sina böcker.

Kaptenen antyder att sådana griller får man genom läsning, något som berättigar utrotandet av smitthärdarna och gör bokbränning till en hjältemodig handling. Damen visar på bokhögarna som omger henne och konstaterar med ett saligt leende:

- De här böckerna var levande, de talade till mig.

Hon stryker eld på en tändsticka och låter den falla ner bland de fotogenindränkta böckerna. Allt flammar upp omkring henne alltmedan hon likt en Jeanne d´Arc står upprätt bland de våldsamma lågorna. Brandmännen rusar därifrån, men in i det sista står Montag som förhäxad och ser hur böckerna brinner. Böcker har uppenbarligen en fruktansvärd makt över sina läsare och Montag känner sig oemotståndligt lockad av dem.

Bokläsande är onekligen en slags missbruk, ett uppslukande begär som dränker sina offer. Jag blir lätt rastlös om jag inte har en bok till hands. Som huvudpersonen i Stefan Zweigs kortroman Schack, som spärrats in och torterats av nazister. Efter fyra månader i en isoleringscell, i vilken han är nära att bli galen av ensamheten, förs han till ett förhör. Medan han väntar på att bli insläppt till förhörsledaren upptäcker han en bok som sticker upp ur fickan på en ytterrock, som hänger i väntrummet.

En bok! Och som ett skott for tanken genom mig: ta den! Kanske lyckas det, och du kan gömma den i cellen och sedan läsa, läsa, läsa, äntligen läsa igen!

Oändligt försiktigt, med fara för sitt liv – en vakt är hela tiden närvarande, lyckas fången stjäla boken. En utdragen och farlig process, detaljrikt och spännande skildrad av Zweig. Då fången kommit tillbaka till cellen gömmer han omsorgsfullt boken och dröjer med att ta fram den. Han vet ännu inte vad det är för en slags bok han stulit och undviker att titta närmare på den. Han vill först njuta av vetskapen om att den finns i hans närhet. Att den väntar på att bli läst. Till slut öppnar han den och blir då oerhört besviken. Det är en bok om berömda schackpartier.

Men, han läser noggrant boken, om och om igen och har slutligen lärt sig alla partier utantill. Han kan nu i sina tankar spela komplicerade schackturneringar och hans tänkande antar alltmer strukturen hos ett schackparti. Hela hans föreställningsvärld antar formen av olika schackpartier; berömda sådana och andra som han själv fantiserar ihop. Det blir hans räddning. Hans plågoandar tror med rätta att han har blivit galen och är fullkomligt oförmögna att få fram någon vettig information ur honom.

Då han slutligen släpps ut från det dårhus han förts till, utskriven av en sympatiserande läkare som också ser till att han får en båtlägenhet till Argentina, är den före detta fången en handikappad person. Hela tillvaron har nu för honom blivit ett komplicerat spel mellan vitt och svart, något som hindrar honom från att tänka och leva som en normal människa.

Hela historien som Zweig skrev innan han tog livet av sig som landsflyktig i Brasilien är mästerligt berättad, men vad jag främst fäste mig vid var den febriga skildringen av läsandets besatthet. Som beskrivningen av hur när fången planerar att börja sin läsning:

Nu förmodar ni sannolikt att jag genast tog fram den, tittade på den och läste den. Visst inte. Först ville jag riktigt njuta försmaken av att ha en bok hos mig, ville konstlat förlänga glädjen genom att fundera ut för mig själv vad slags bok jag helst önskade att det skulle vara. Framför allt borde den vara mycket tättryckt, så att den innehöll många, många bokstäver, och den borde ha många, många tunna blad, så att den måtte räcka länge att läsa. Och sedan önskade jag att det måtte vara en bok som tog mina själskrafter i anspråk, ingenting ytligt, ingenting lätt, utan något som man kunde lära sig, lära sig utantill, dikter till exempel och allra helst, vilken djärv dröm! – Goethe eller Homeros.

Bokhandlar kommer i många former, men nästan överallt kan du finna små kyffen med travar av böcker på golv och längs väggarna, ofta övervakade av någon mager, glasögonförsedd entusiast som glatt talar om sina böcker eller är inbegripen i en högljudd diskussion med någon lokal bibliofil, poet eller skollärare. Små kotterier som gärna bjuder in dig i sin krets efter det att de insett att även du kan vara en källa till information om en värld de älskar – böckernas outsinliga skattkammare.

Och likadant kan det vara i musikens parallellvärld. Minns exempelvis hur jag och några av mina vänner någon gång i slutet av sjuttiotalet hamnat vid en grottmynning högt ovanför Antakya, den turkiska staden som en gång var Antiokia. Medan vi låg där på det torra gräset och såg ut över den berömda stadsmuren, dök det upp ett par soldater som satte sig ner hos oss. De tycktes vara angelägna om att förklara att vi befann oss på en plats där något välkänt helgon blivit halshugget. De visade hur huvudet studsat nerför slänten framför oss. Det hela var något förvirrande och vi begrep inte om det varit Paulus, Petrus eller någon annan kändis som mött sitt slutgiltiga öde där vi satt. Stämningen lättade dock upp då vi genom att nämna namn som Rolling Stones, David Bowie och ABBA snart fann att vi delade samma stora musikintresse och genom sång, gester och minspel var vi snart inbegripna i en entusiastisk diskussion om musiksmak, alltmedan solen sjönk bakom det sägenomspunna Antiokia.

Några år senare bodde jag i Santo Domingo med min fru Rosmery och vår nyfödda dotter Janna. När jag tänker tillbaka på den tiden inser jag hur viktiga bokhandlarna var för mig även där. Det fanns ovanligt många sådana, speciellt längs en gata i Gamla Stan – Arzobispo Noël, där det också fanns ett parkeringshus, som i ett hörn längst in på nedre botten hyste en äldre man med ett stort lager malätna och illaluktande böcker, som dock utgjorde en förbluffande samling värdefull litteratur om dominikansk och karibisk historia. Jag var ofta där och rotade bland böckerna, i allmänhet efter att på samma gata ha besökt de betydligt fräschare Librería Nacional eller Instituto del Libro, som hyste ett stort sortiment med intressant, nyutkommen litteratur och där jag också kunde stöta på personer som gärna talade litteratur och politik.

Jag tror det var i någon av de där bokhandlarna som jag köpte Vittorio Lanternaris bok  Movimientos religiosos de libertad y salvación de los  pueblos oprimidos, ”De förtryckta folkens religiösa frihets- och frälsningsrörelser.” En fantastisk bok som fick stor betydelse för hur jag skulle organisera och behandla de uppgifter jag börjat samla in kring kulten av Dios Liborio, en bondeledare som 1922 hade dödats av den amerikanska ockupationsmakten och nu dyrkades som Gud i gränstrakterna mot Haiti.

Lanternari beskrev hur folklig religiositet fungerar som ett sätt att uttrycka en ursprungsbefolknings eller bönders tankesätt. Ritualer, myter, legender och sånger speglar hur de betraktar sin omgivning och sin position inom samhällen och sociala hierarkier. Religionen blir till ett medel för att hålla samman sociala grupperingar, vädra frustrationer och uttrycka förhoppningar. En fast punkt i en förvirrande tillvaro, en källa till solidaritet och tillhörighet, samtidigt som religionen blir till ett språk som kan användas av var och en för att uttrycka både känslor och världsuppfattning.

När upplösning, förtryck och andra faror hotar ett fast sammanhållet samhälle blir religionen ofta det medel som en hotad grupp människor använder sig av för att hävda sin rätt och särart. Lanternari ger en rad exempel på sådant från skilda tider och platser. Som religionsvetare och antropolog med erfarenhet från ett liv tillsammans med marginaliserade grupper var Lanternari en utmärkt förmedlare av insikter om religion som ett socialt, mänskligt fenomen med stor betydelse för både samhällsutveckling och som en form av social protest.

Laternari fick mig att tänka att religion är en mänsklig skapelse. En storstilad, fantastisk skapelse – som musik, konst, matematik, filosofi och litteratur - ett fenomen på vilket man man tillämpa Nietzsches ord: ”mänskligt, alltför mänskligt”. Som andra mänskliga skapelser är religion något oändligt mycket större än en enskild individs värld och tänkande, liksommusiken ger den en aning om kosmos obegänsade möjligheter.

Men, religion innefattar även motsatsen till skönhet och godhet – grymhet, småskurenhet, intolerans, skrämsel och hot. Likväl - varför förneka religionens storhet på grund av dess brister? Religion är ett mysterium. Något som övergår vårt förstånd, vår uppfattningsförmåga  – som oändligheten, universum, kvantteori och livets mening.

Religion är ett mysterium, eller som Rudolf Otto konstaterade ett mysterium tremendum et fascinans, en skrämmande och fascinerande gåta. Liksom många andra stångade den tyske professor Otto pannan blodig genom sina försök att beskriva fenomen som ”liv” och ”religion”. Tvivel på meningen med sin forskning och sina grubblerier fick honom att falla ner i nattsvart förtvivlan. Hans vän, teologen Ernst Troeltsch, försökte rycka upp Otto ur hans levnadsfientliga letargi och skrev till honom att han måste upphöra med att låta den stora, olösliga gåtan om livets mening förgifta hans egen existens:

Du måste framför allt försöka ta dig samman, ständigt påminna dig själv om din egen existens som en enskild man, skilja den från allsköns teologi. Du måste hysa åsikter för eget, personligt bruk. Vad du använder teologin till, det kan vi diskutera närmare vid ett annat tillfälle ... Om det inte fungerar, då måste du börja om med något annat. För tillfället bör du ägna dig åt att endast skapa egen sinnesfrid, åt att finna styrkan i ditt inre.

Otto gav ett strikt och formellt intryck och hade rykte om sig att vara en usel föreläsare. Teologistudenterna vid Marburgs universitet, av vilka de flesta skulle bli präster, hånade honom öppet och flera påstod att vad han undervisade var inte kristendom, utan hedendom.

Då Otto var 66 år gammal internerades han på ett mentalsjukhus för att avgiftas från morfinmissbruk. Han avvek från sjukhuset och återfanns någon dag senare med brutet ben och fot efter ett fall från ett tjugo meter högt torn. Efter att skadad ha legat i kylan i flera timmar hade han fått lunginflammation, något som ledde till hans död några månader senare.

Det konstaterades att den världsberömde Rudolf Otto hade fått hjärtslag uppe i tornet och att det hade orsakat hans fall. Få trodde på den förklaringen, speciellt som Otto brukade sitta på sitt sjukrum och gråta timme ut och timme in. Några veckor innan fallet från tornet hade Otto fångats in utanför mentalsjukhuset, efter det att han sagt att han tänkte kasta sig under ett tåg.

Jag kom att tänka på Ottos sorgliga öde medan jag skrev om Lanternari. Jag träffade nämligen den italienske professorn många år efter det att jag läst hans bok, närmare bestämt i Rom 1998. Då jag två år senare sände honom en bok som jag skrivit tillsammans med min vän Mats Lundahl, svarade han med ett vänligt brev:

Käre Jan, stort tack för din utmärkta bok som jag läst med stort intresse. Jag skulle gärna vilja skriva en recension, men befinner mig i en så djup depression att jag har svårt att företa mig någonting.

Jag träffade Lanternari enbart en gång men vi kom då mycket bra överens, bland annat kom vi att tala länge om Roberto Benigni, vars film Livet är underbart haft premiär några månader tidigare. Benignis film hyllar fantasin, humorn och livslögnen som medel för att klara av att handskas med nattsvart ondska och depression.

Benigni tar ofta världslitteraturen till hjälp i sin kamp mot pessimism och politiskt motiverad dumhet och cynism. Som sina i Italien bejublade scenframträdande Tutto Dante och I dieci commandamenti, då han med stor humor och kunnighet med utgångspunkt från kommentarer till Dantes Divina Commedia och Gamla Testamentets tio budord har predikat livsglädje, samtidigt som han häcklat Italiens korrumperade politiker och maffia.

Genom sitt maniska clowneri kan Benigni emellanåt vara något tröttande, men om du lyssnar noga till honom och oförbehållsamt accepterar hur han använder sin uppskruvade humor för att väcka publiken till kritiskt tänkande, kan han genom sitt humanistiska budskap och sin sentimentalitet påminna om Charles Chaplin. Liksom Benigni ansågs Chaplin felaktigt vara jude eftersom han i sitt mästerverk Diktatorn, liksom Benigni i sitt mästerverk Livet är underbart, spelar en vänlig, judisk småborgare som bemöter sin omgivning med älskvärd ironi och galen infallsrikedom.

I sitt berömda sluttal i Diktatorn lägger Chaplin av sig clownmasken och låter sitt allvar kontrastera den strålande satir han tidigare riktat mot Hitlers pompösa talekonst. Chaplins öppna och ärliga framträdande blir till en appell till hela mänskligheten, varav så många just då led under krig, barbari och maktgalna diktatorer.

Likaså kan Benigni låta liknande intentioner tränga igenom sitt clowneri. Som när han i sin film Tigern och snön spelar en engagerad, om än lite väl tankspridd, litteraturprofessor som försöker få sina förslöade studenter att inse att poesi och glädje berikar livet. Under en föreläsning ber han sina studenter att vakna till och lyssna - inte hastigt och våldsamt, utan lugnt och stilla. Se sig omkring och försöka ta till sig hans ord. De kan verka förvirrande, men är djupt och ärligt menade. Professorn talar knappast så lugnt och återhållsamt som Chaplin, utan rusar fram och tillbaka medan han talar med våldsam hastighet och vid ett tillfälle till och med lägger sig ner på golvet:

Slösa med er glädje. Var gärna ledsna och tysta, men var det i övermått, räds inte era känslor. Låt er glädje drabba dystra människor. Hur gör du det?  Visa mig dina anteckningar, som jag glömt kommentera. De som du var stolt över. Det är vad du bör göra! Jag har kanske inte ens läst dem! Men det är inte huvudsaken. Att bli bedömd. Viktigare är att du förmedlar glädje, det kommer att göra dig nöjd och lycklig. Till och med om du delar med dig av din smärta kan det bli en källa till bot. Var glad! Du måste lida, var inte rädd för lidandet. Hela världen lider! Eh? Och om du inte har möjlighet att göra som jag säger … oroa dig inte. För att skapa poesi behövs enbart en sak – Allt! Använd allt och förvandla det till poesi.

Benignis professor anar att i dessa tider vet de flesta av oss inte ens vad poesi är för något. Den har försvunnit ur våra liv. Han försöker ge den tillbaka till sina studenter. Försöker få dem att inse att den levde omkring dem då de var små och att den fortfarande finns kvar, mitt ibland dem:

Vad är då poesi? Sluta fråga mig, titta dig istället i spegeln: Dikten är du! Och klä dig omsorgsfullt med dikt! Dikta med omsorg. Sök efter de rätta orden, precis som när du väljer ett plagg i avsikt att göra intryck på andra! Du måste lära dig välja bland alla ord! Ibland kan det ta mer än åtta månader att hitta det bästa ordet! Välj med omsorg, smaka på orden, sök skönheten i uttrycket.

Professorn förklarar att diktning är ett sätt att se och uppleva, att genomskåda ytan och gå ner i djupet:

- Poeter tittar inte, de betraktar! De får oss att följa orden!

Professorn rusar fram till väggen bredvid den svarta tavlan, tar på den och vänder sig hastigt om:

Ordet ... "vägg"! ”Vägg” … om du använder ordet utan att tänka efter vad det verkligen innebär, då blir det inte poesi … använd det inte under åtta år! På det viset kommer du att lära dig vad det betyder! Vad menar jag med det? Bah! Inte vet jag! Det är ovissheten som är ordens skönhet! Känslorna de skapar hos dig. Det oförklarliga. Som de orden jag skrivit där.

Han pekar på några diktrader på olika språk, bland annat arabiska, som han skrivit på den svarta tavlan:

De där raderna, de linjerna, talar till mig och de borde kanske bli kvar där för evigt. Som ett sätt att förvandla allt, få det gamla att upphöra. Som tecken på att vi måste börja om på nytt. Lektionen är slut. Hej på er, vi ses igen på onsdag … eh, torsdag.

Jag gillade Benignis film, men den sablades i allmänhet ner av kritiken. Vad som upprörde kritiker och många i publiken var att filmen delvis utspelar sig i ett krigshärjat Irak. New York Times skrev bland annat:

Krig är ett helvete, men för Roberto Benigni är det enbart en annan romantisk komedi som väntar på att filmas. […] Herr Benigni spelar i huvudsak samma karaktär i samtliga sina filmer, här spelar han Attilio, en kärlekskrank poesiprofessor vars undervisning består av ett hysterisk kringskuttande och yttrandet av meningslösa aforismer - ”För att förmedla smärta, måste du vara glad!" […] enfalden hos hos dessa lustifikationer bleknar vid tanken på den kränkning de i själva verket utgör. För Herr Benigni blir kriget inget annat än en skådeplats hans besynnerliga ego.

 Även den svenska krtiken var nergörande, men här retade man sig inte så mycket på krigstemat som på Benignis "ständiga mundiarré", exempelvis i Svenska Dagbladets anonyma recension:

Ja, och så babblar han. Hela tiden. När den stackars Vittoria ligger i koma, och poeten babblar som vore babblet enda boten, önskar man bara att hon finge sova för gott och att denna alltför långa och enformiga film snart skulle vara över

I stort sett var det enbart den italienska kritiken som delvis var av en annan åsikt än den internationella kören av fördömanden och som i allmänhet hävdade att Tigern och snön var mer av en saga och en ”poetisk tolkning” av sakernas tillstånd i världen:

I "Tigern och snön", visar sig Benigni och manusförfattaren Vincenzo Cerami som öppna motståndare till invasionen av i Irak, men de föredrar att inte göra politiska ställningstaganden utan skapar istället en  anti-krigsfilm. I ”Livet är underbart” råder det ingen tvekan om att nazister och fascister är skurkarna, men i "Tigern och snön" finns det enbart en viss skillnad mellan utövare av humanitärt bistånd, aggressiva soldater vid vägspärrar och rädda människor, såväl bland inhemsk befolkning som förvirrade rekryter.

Det är förmågan att göra underhållning av tragedier, att skämta om människors lidande som uppenbarligen kränker många betraktare av Benignis filmer, parat med hans hysteriska förmåga att spela över. Själv blev jag chockad när jag såg hans film Livet är underbart. Visst, jag tyckte redan då att den var mästerlig, men blev illa berörd av att skildringen av koncentrationslägret i filmen var så långt från de otäcka helveten de i själva verket var. Hur skulle exempelvis någon som Benignis karaktär kunna smyga sig in i en vaktkur och över högtalaranläggningen nå fram med ett meddelande till sin hustru i ett angränsande kvinnoläger? Det skulle ha varit omöjligt och om det verkligen skedde skulle han som straff ha torterats till döds.

Ända sedan nazisternas vansinniga folkutrotningar blev allmänt kända har i stort sett varje försök att konstnärligt gestalta helvetet bemötts med argument i enlighet med Theodor Adornos välkända konstaterande från 1949:

Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt och detta leder till insikten huruvida det i själva verket är möjligt att ens skriva dikter.

Adorno nyanserade sitt konstaterande genom tillägga:

Ett ständigt återkommande lidande har lika stor rätt att finna adekvata uttryck som en torterad mans behov av att skrika; därför kan det ha varit fel av mig att påstå att efter Auschwitz kan man inte längre skriva dikter. Men det är inte fel att ta upp den inte lika kulturella frågeställningen huruvida man kan fortsätta leva efter Auschwitz - särskilt någon som varit bestämd att dö, men undkommit genom en slump.

Den sista anmärkningen bör kanske betraktas i ljuset av att Adorno hade judiskt påbrå. Hans mor var dotter till en korsikansk officer, men hans far var en judisk vinhandlare.  Adorno betraktades därför som icke-arier och flydde från Tyskland efter Hitlers maktövertagande.

För mig är det oerhört besvärligt att läsa Adorno och jag är inte helt säker på om jag har förstått så mycket av det jag har läst av honom. Men frågan kvarstår - Bör vi inte skriva poesi efter Auschwitz? Är det inte förkastligt att skämta om krig och massutrotning, även om syftet är att väcka eftertanke och medkänsla? Något som både Benigni och Chaplin har gjort.

När min gode vän Paolo Palmeri, som varit både elev och kollega till Vittorio Lanternari till min stora glädje bjöd hem mig i sällskap med Lanternari kom vi att tala om Livet är underbart. Då Lanternari frågade mig vad jag tyckte om filmen sa jag att jag funnit det chockerande att Benigni framställt koncentrationslägret i en så pass mild form. Lanternaris svar gjorde mig eftertänksam:

- Varför blev du chockad över det? Benignis film är ett konstverk. Inte en dokumentärfilm. Han förmedlar ett budskap, målar en bild och det är det som är det fina med hans film. Den väcker eftertanke. Den är inte ute för att chockera. Den vill spela på våra känslor, blanda skratt och tårar, samtidigt som den vill få oss att tänka. Så fungerar stor konst. Det gjorde Chaplin med Diktatorn, till vilken Livet är underbart är en högst värdig arvtagare. Vem kan glömma Diktatorn. Hur Chaplin lyckades med konststycket förlöjliga en sinister pajas som Hitler. En attack långt mer effektiv och dessutom sannare än varje dokumentär om det monstret i människohamn.

- Men, Benignis skildring av judarnas situation i Italien framstår på ett sätt som tycks förmildra verkligheten. Jag kan inte låta bli att jämföra den med Primo Levis omskakande Är detta en människa?

- Det är olika skildringar av samma tragedi. Lidande är aldrig identiskt för var och en av oss. Jag är själv jude, född i Ancona, som jämte Ferrara, Livorno och Rom var den stad som hade flest judiska invånare då Mussolini 1938 utfärdade sina avskyvärda raslagar.

Jag blev mållös och kände mig löjlig över att överhuvudtaget ha örlat om mina åsikter inför en man som verkligen genomlevt den tid som Benigni skildrat och som dessutom var jude.

- Vår familj stannade kvar i Italien under kriget. Vi gömde oss i en liten by utanför Ancona. Alla våra grannar visste att vi var judar och vi var även välkända i Ancona. Men ingen angav oss. Varje dag kom brevbäraren cyklande upp till oss. Han hade ofta med sig brev och paket från våra vänner i staden. Givetvis var vi officiellt försvunna, men grannar och vänner visste var vi var. Det var min erfarenhet av judeförföljelserna i Italien och mitt minne av våra grannars anständighet och generositet. Vad jag och min familj upplevde är säkerligen unikt och speciellt. Det är kanske därför jag lever. Andra, som Primo Levi, råkade mycket värre ut. Jag berättar det här enbart för att understryka att Benignis film lever genom sin värme och medmänsklighet och vi får inte glömma att sådant också finns under krig och förföljelser, även om barbariet tagit överhanden.

Lanternari, som var en stillsam och övertygande man, lärde mig att uppskatta konst som konst, och inte verklighet. Jag har sedan dess sett Livet är underbart flera gånger och har då blivit gripen av vad filmen egentligen handlar om. Hur en far genom att göra om verkligheten till en lek för sin lille son räddar honom till livet och därmed lyckas få honom att genom helvetet föra med sig glädjen och tryggheten över att ha fått en far som vet att bortom all grymhet, allt elände, det också finns en värld av hopp och godhet.

Tragiken är att den vetskapen inte alltid räcker till. Mörkret, smutsen och grymheten tar oftast överhanden, besudlar och förstör oss. Liksom barbariet till slut tog död på den lille pojkens far. Likväl kunde han glädjestrålande utropa, då den amerikanska stridsvagnen dånar in genom koncentrationslägrets portar: ”Vi vann!” Och det gjorde de, även om fadern dog, överlevde hans styrka och godhet i den lille pojkens minne.

Vi får inte förakta det goda och starka hos konsten, religionen, litteraturen och musiken. De behövs, illusionerna behövs, glädjen och tron på godheten. Det är som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna; en illusion, ett idiotiskt företag – likväl vann Riddaren av den Sorgliga Skepnaden även den kampen. Han finns kvar hos oss och så gör även hans tro på det goda hos människan, något som det alltid är värt att kämpa för, hur hopplös den kampen än kan tyckas vara.

Adorno, Theodor W. (1981) Negative Dialectics. London: Bloomsbury. Bradbury, Ray (2013) Fahrenheit 491. Stockholm: Norstedts. Capps, Donald (1997) Men, Religion and Melancholia: James, Otto, Jung and Erikson. New Haven: Yale University Press. Catsoulis, Jeannette (2006) ”Dude, Where´s my Girlfriend:  Poet Pines in War Torn Irak”, i New York Times, 29 Dec.  Lanternari, Vittorio (1965) Movimientos religiosos de libertad y salvación de los pueblos oprimidos. Barcelona: Seix Barral. Lundius, Jan och Mats Lundahl (2000) Peasants and Religion: A socioeconomic study of Dios Olivorio and the Palma Sola Movement in the Dominican Republic. London: Routledge. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Press. Young, Deborah (2005) "La tigre e la neve" i La Repubblica, 14 octobre. Zweig, Stefan (1975) Schack, Amoklöparen: Två berättelser. Stockholm: Wahlström & Widstrand.