Flera romare hyser en överdriven fruktan för drag, få av dem riskerar att somna med öppet fönster och så fort luften mättas med fukt och kyla byltar de på sig ordentligt och lämnar motvilligt sina överdrivet uppvärmda hem, bilar och kontor.

I Rom lever fortfarande fruktan för miasman, de mögligt skämda ångor som påstås sippra fram ur Den Eviga Stadens ruttnande innanmäte. Nästan omärkligt tränger de fram genom porös jord och Roms mjuka kalksten, tuffen och travertinen. Fukt och röta från vidsträckta och längesedan förgätna katakomber, ruvande på urgamla anhopningar av döda kroppar, råttor och annan ohyra. Rutten stank från nedstörtade kloaker, outforskade grottor, överbyggda träsk och underjordiska floder i vilka allsköns orenhet frodas. Bland barn och vuxna sprids skräckhistorier om hur andar och gengångare tillsammans med miasman stiger upp ur jorden för att förlama de levande med sin iskalla beröring, döda dem och ta dem med sig tillbaka under jorden, som sällskap i Aldilá, ”Där Bortom”.

Jag har ofta påmints om miasmans närvaro och ibland även känt av den. I guideböcker från artonhundratalet och tidigt nittonhundratal varnas romresenärer för dess skadeverkningar. Det var exempelvis inte rekommendabelt att efter solnedgången färdas i öppen vagn. När solvärmen inte längre pressade ner kylan i underjorden sipprade de skadliga ångorna fram ur jorden, vagnarnas och hästarnas rörelser virvlade upp feberdunster som sökte sig in i passagernas lungor. Det var heller inte nyttigt att dröja sig kvar på fel platser, på fel tid om året och på fel tid på dygnet. Speciellt farligt var det att efter skymningen befinna sig i närheten av arkeologiska utgrävningar. Jag tänkte på det där en kväll när jag tillsammans med min familj bevistade en uppsättning av Aida i Carcallas termer, plötsligt kände vi hur stråk av råkall, fuktbemängd luft letade sig fram under bänkraderna och spred sig i omgivningarna – det var miasman som kom svävande ur djupen.

Rom var länge känt som en osund plats. Förmögna romare flydde under Antiken, så fort deras plikter tillät det, staden och tog sig upp till den friska luften kring sina lantvillor i bergen, eller ner till havsstränderna. På tusentalet skrev Petrus Damianus, biskop i Ostia: “Rom människoslukerskan som tämjer männens stolta nackar. Rom, som stinn av febrar ständigt skördar död. Romerska febrar följer en obönhörlig lag. När de väl har angripit någon lämnar de honom sällan levande.”

I Rom är vatten alltid närvarande. Aron Borelius, min professor i konsthistoria sa en gång till mig: ”Jag är en mycket gammal man. Vill du veta hur gammal jag är? Jag är så gammal att när jag i min ungdom under nätterna vandrade genom Rom så kunde jag hela tiden höra ljudet från porlande vatten.” Han menade att i hans ungdom fanns ännu ingen nämnvärd biltrafik i Rom och i nattens stillhet hördes därför överallt ljudet från stadens fontäner och nasones, näsor, de talrika dricksfontäner från vilka det i flera av stadens gathörn fortfarande strömmar vatten.

Går man djupt ner under basilikan San Clemente i närheten av Colosseum hör man hur en av Roms underjordiska floder brusar under fötterna. Allt detta vatten har under tusentals år sökt sig ner till Tibern. Sönderfallande kloaker och gamla rör har år efter år i hänsynslöst förakt för folkhälsan spytt sitt avfall i Tibern. En flod som till råga på eländet med jämna mellanrum brukade svämma över sina bräddar för att sprida förödelse, sjukdomar och död.

Italiens store folkhjälte Giuseppe Garibaldi hade retat sig på sakernas tillstånd och 1875 lämnade han sin självalda exil på ön Caprera utanför Sardinien för att återvända till Rom och som medlem av Deputeradekammaren bekämpa malarian (mal – dålig, aria – luft). Garibaldi föreslog att flodfåran genom Rom helt enkelt skulle fyllas igen och Tiberns lopp ändras så att den passerade utanför staden. För att öka välstånd och välbefinnande i rikets nya huvudstad ville han dessutom att träsken söder om Rom skulle dräneras och förvandlas till sädesfält. Flodfåran täcktes inte igen, men 1876 började man konstruera de höga murar som nu skiljer Tibern från den omgivande staden.Om man jämför bilderna nedan syns det tydligt hur gångvägarna längs floden svämmas över under aqua alata, högt vatten.

På Garibaldis tid visste man ännu inte att malarian spreds genom en mygga utan skyllde sjukdomen dålig luft som ansågs komma från förorenat, stillastående vatten. Många antog att folk som levde i utdunstningarna från sådant vatten kunde drabbas av hopplöshet och dödlig letargi. Garibaldi och flera med honom befarade att flera romare genom de osunda utdunstningarna hade brutits ner och förvandlats till ett deformerat, degenererat och idiotiskt släkte.

Samhället hade stagnerat, ett ord som kommer från latinets beteckning på en vattenpöl – stagnum. Träsk och stillastående vatten uppfattades av många som ytterst skadliga och i vissa kretsar sammanställde man sådana vattensamlingar med ”feminitet”, alltmedan friskt, kraftfullt strömmande vatten ansågs vara ”maskulint”.

I sin fascinerande bok Mansfantasier beskriver Klaus Theweleit hur träsk inom fascistisk och nazistisk ideologi ibland kom att symbolisera ”kvinnliga” hot mot den manliga kroppens hårdhet, torka och okänslighet. Kvinnornas värld beskrevs som mjuk, formbar och våt. Om ett objekt faller ner i ett träsk absorberas det, det sjunker in i det, alltmedan ytan åter blir lugn. Likt kvicksand är ”det kvinnliga” både fast och flytande, det är också orent och dödligt, det skapar inte, det är lugnt, men kraftlöst och uppslukande. Tankar som passade som hand i handske för de virila fascisterna när de tog itu med att dränera de pontinska träsken och ledde vattnet från de stagnerade kvinnopölarna till den maskulint framporlande Mussolinikanalen. Mer om detta senare – nu till myggen, vars kvinnosläkte knappast kan kallas mjukt och passivt. Det är nämligen mygghonorna som suger blod och skaffar avkomma, medan hanarna i stort sett är ganska ovidkommande varelser.

Jag skriver detta i trädgården till mitt hus i Bjärnum. Ett ganska dumt tilltag eftersom solskenet gör att jag knappt kan se datamaskinens skärm, men jag kan inte sitta inne nu när hela naturen prunkar i en frodig, frisk grönska, solen värmer och fåglarna sjunger, snart kommer de att tystna när de får fullt upp med att sköta sina ungar. Alldeles nyss fångade jag en mygga och betraktar nu det lilla, men ytterst otrevliga djuret. Det var sådana som hon som var upphovet till malarian i Rom, det var alltså inte den dåliga luften som var boven i dramat.

Det var först 1898 som tre italienska vetenskapsmän, Grassi, Bignami och Bastianelli, lyckades bevisa att malaria orsakades av en encellig organism som spreds av anopheles en art av stickmyggor.  De finns över hela världen. Även i Sverige spred anopheles en gång i tiden malaria, som här kallades frossa eller sumpfeber. Den kom i form av häftiga skakningar, plötsliga feberanfall, illamående, kräkningar, huvudvärk, diarré och muskelvärk.

Jag betraktar myggan som nu börjat krypa över min arm. Jag kommer att smälla till henne så fort hon börjar suga blod. Med blotta ögat kan jag inte urskilja hennes raffinerade vapen; en bukett med sju stycken spjut som borras in genom offrets hud, innan hon genom en snabel suger upp blodet. Hennes snabel har både inåt- och utåtledande kanaler. Hon skall nämligen innan hon suger upp blodet spruta in sin saliv i såret, så att blodet inte levrar sig. I saliven lever svampar som retar vävnaden och ökar blodtillförseln, samtidigt som de hos anpophles sprider de encelliga djur som kommer att förgifta människokroppen.

En ordentlig slurk blod får myggans ägg att utvecklas och hon lägger dem sedan i stillastående vatten, där de blir till larver som oavbrutet med stor fermitet simmar kring med ryckiga rörelser i sin jakt på mikroskopiska plankton, innan de blir till puppor och slutligen som fullt utvecklade och blodsugande myggor kan ge sig av från vattnet. För att överleva i behöver mygglarverna syre och värme. Det betyder att de dör om vattenytan täcks med exempelvis olja. I kalla område, exempelvis i Norrland, lever mygglarverna vid ytan av pölar med stillastående vatten, just för att dessa snabbt värms upp av solen och att det inte frodas några rovdjur i dem, som fiskar och större insekter. I varma länder lever mygglarverna däremot i djupare vatten, som i träsk där vattnet är varmt och stilla. I Italien stortrivdes de i de väldiga Pontinska Träsken söder om Rom.

Min far hade ofta tid med mig och så långt tillbaka jag kan minnas brukade vi samtala med varandra. Tror inte att Far brukade behandla mig som ett mindre vetande barn. När jag blev äldre kunde han komma med en del bekännelser. Exempelvis så sa han en gång att: ”Jag har sällan skämts så mycket för mig själv och mina åsikter som när jag upptäckte att Mussolini var en uppblåst despot och bluffmakare, att fascismen var en otäck och skadlig ideologi. Jag hade nämligen som ung grabb till en början varit ganska imponerad av vad som uträttades i Italien, det var antagligen mina äldre vänner och bekanta som fick mig att tycka så”.

På den tiden hade jag redan sett filmer med gåsmarscherande svartskjortor och den pajasartade Mussolini som sköt ut med hakan, medan han gjorde idiotiska miner och teatraliska gester. Han hade krigat på Hitlers sida och till slut fått sitt eget folk emot sig. Hur kunde Far ha kunnat beundra en sådana pajas? ”Det handlade om kooperation, modernisering och annat som tycktes vara nytt, friskt och fräscht. Främst var det utdikningen av de pontinska träsken som imponerade på mig. Hur fascisterna lyckades utrota malarian. Vi inbillade oss också att de höll på att får bukt med fattigdomen. Men så anföll de 1935 Etiopen med attackplan och giftgas och då begrep jag äntligen de flesta framgångarna inte varit annat är förljugen propaganda.”

Allt det där var nytt för mig och det var först när jag flyttat till Italien och där började upptäcka en del likheter mellan socialdemokratin och den tidiga fascismen som jag begrep vad Far menat. Jag började också intressera mig för de pontinska träsken.

De väldiga träskmarkerna söder om Rom bildades genom att stora sandslätter hindrade vattnen från de volskiska och albanska bergen att nå havet. Samtidigt som de utgjorde ett skydd för Rom måste träsken även kunna forceras av de romerska trupperna och därför anlades den trädkantade Via Appia rakt genom träskmarkerna. Vägen var ett ständigt besvär, breda kanaler fick dikas ut för att skydda den mot översvämningar. Soldater som marscherade längs Via Appia och slavarna som underhöll den dukade ständigt under för malarian, medan förmögna romare på väg söderut föredrog att ta sjövägen. 

Fast landet var mycket bördigt gjrde malarian det glesbefolkat och vattensjuka områden alternerade med stora urskogar. Resenärer som Goethe och H.C. Andersen hyllade området som ett av Europas vackraste, fast H.C. Andersen förundrade sig över hur de fåtaliga invånarna ”var så bleka och sjuka med gulnat skinn”. Det var miasman som sög livet ur dem och förgiftade deras blod. Under artonhundratalet skildrade flera romerska konstnärer nöden och eländet i de pontinska träsken.

I Rom visste man att miasman gled in över staden från Pontina, furstar, påvar och kardinaler dukade under i malaria och det var inte förrän jesuiten  Agostino Salumbrino 1631 hade med sig Quechuafolkets mirakelmedicin kinin från Peru som romarna fick hopp om att äntligen besegra vålnaderna i de pontinska träsken. Man trodde faktiskt att miasman kunde ta formen av onda andar som tog människokroppar i besittning. Då forensiska arkeologer grävt upp kyrkogårdar har man funnit att skelett som diagnostiserats med malaria varit behängda med tyngder som om man hade velat stänga in sjukdomsandarna och förankra dem i jorden.

Kininet var verkligen effektivt mot malarian och det sägs ha spelat en stor roll för kolonialismen. När spanjorer, fransmän, engelsmän och andra erövrare började dricka kinin upphörde de tropiska länderna med att vara ”den vite mannens grav”. Engelsmännen föredrog att mildra den bittra smaken med gin och uppfann därmed drycken gin and tonic som brukades flitigt av soldater och kolonialtjänstemän.

Med kininets hjälp skulle man kunna dränera och odla upp de pontinska träsken. Redan Goethe hade i Fausts andra del låtit sin hudvudperson drömma om att omvandla sankmarkarna till ett väldigt område där flera miljoner skulle kunna bo, ”om inte trygga så dock fria och aktiva” och det var också Garibaldis plan. Men skräcken för miasman fanns kvar och få ville ge sig i kast med den stora uppgiften, inte förrän man fann att det varken var onda andar eller ruttna dunster som fick folk att dö, utan en liten, till synes obetydlig mygga. 

Under 1900-talet tog planerna form och i början av 1922 inledde det italienska hälsoministeriet det första stadiet i sin Nationella Bekämpningsplan ‒ gratis kinin delades ut till träskinvånarna och alla de som skulle delta i det väldiga dräneringsarbetet; hus målades vita och stora skärmar sattes upp så att myggorna skulle bli synliga och kunna bekämpas. Man isolerade de malariasjuka inom stora anläggningar och behandlade dem med kinin. Malariaparasiten dog och när nyfödda anophelesmygg sedan dök upp för att suga i sig blod från tillsfriknade malariapatienter fick de inte i sig några malaria-amöbor och den dödliga sjukdomen började försvinna. Vetenskapsmän identifierade myggornas kläckningsplatser och göt fett eller olja över vattnet för att därmed kväva larverna. Som tur var togs DDT inte i bruk förrän 1938 och då var myggplågan i stort sett under kontroll så det skadliga giftet användes inte i någon större skala.

När etapp ett var igång kunde man planera för nästa stadium, ‒  dräneringen av träsken. Tusentals arbetare sändes in för att bygga kanaler och dammar så att vattnet kunde bevattna fälten för att därefter rinna ut i havet. När bevattningsbehovet var löst röjdes fälten för sädesodling medan städer och byar byggdes upp för bönder och servicepersonal. 

Det var antagligen Mussolinis stora lycka att allt detta tog sin början strax innan han och hans fascister fick makten i Italien. Nu kunde han hoppa upp i loket, som redan börjat rulla och vända sig till folket som entusiastiskt följde honom in i det nya äventyret: ”Italienare!” dundrade han med hakan viljestarkt framskjuten. ”Vi har inlett den stora kamp som redan Augustus drömde om. Som den store Garibaldi önskade, men aldrig förmådde inleda. Under min och fascisternas ledning skall vi nu utkämpa kampen mot träskmarkerna som kommer att följas av slaget för vetet, då tusentals lantmän skall så och skörda så att Italien slutligen blir totalt självförsörjande!”

Erövrandet av de pontinska träsken blev fascisternas stridsbanér som drev dem framåt och snart gick allt med en rasande fart. Mussolini avskaffade tryckfriheten och förbjöd alla andra partier utom sitt eget. Bostäder, byggnader och vägar växte fram, maffian tuktades. Efter ett par år hade landets veteskörd femdubblats. Sankmarker dikades ut, skogsområden röjdes, alltmedan Mussolini, likt spaghettin på varje bord, fanns överallt – han red, fäktades, löptränade, tävlingssimmade, spelade fiol, skidade, skrev usla dramer, flög, skördade, skrek och gormade, allt i sken från kamerablixtar och i centrum av beundrande folkmassor.

”Mussolini har alltid rätt!” deklarerade jättelika propagandaaffischer och Ledarens allvarliga nuna syntes i varje hörn av det stora landet. Men, vi vet hur det slutade. Maktberusad och förblindad lät Mussolini sina trupper gasa ihjäl försvarslösa abessinska bönder, anföll med så tveksam framgång Jugoslavien, Albanien och Grekland att Tyskland och Österrike tvingades rycka in för att slutföra det hela. Mussolini tappade kontrollen över sig själv, sin politik och sitt folk, föll i famnen på Hitler och förnedrades inför den lille österrikiske korporalen som han under sin storhetstid kallat ”en rörmokare i regnrock – en dum liten clown”. Han sände italienare att dö långt borta i Stalingrads köld och svält, instiftade raslagar, avsattes av sin egen regering och fick uppleva hur fienderna invaderade Italien. Slutligen hängde Mussolinis lik upp och ner på en bensinstation på Piazza Loreto i Milano medan de flesta av hans utarmade och förödmjukade landsmän gladdes åt hans död.

Och utdikningen av de pontinska träsken? I början av 1930 hade skogarna fällts och över 16 000 kvadratkilometer täcktes av kanaler och diken, muddrade floder, dammar och pumpstationer. Kanalen Mussolini mynnade i Tyrrenska havet och förde äntligen vattnet bort från de förpestade träsken som successivt förvandlades till bördiga fält. Projektet nådde sin kulmen 1933, då det räknade med 124 000 anställda. Men trilskande bönder och arbetare internerades i överfulla läger omgivna av taggtråd. Lönerna var låga, arbetsdagarna långa, maten dålig och sjukvården bristfällig. Omsättningen på arbetare var ovanligt hög. År 1935 avfärdades samtliga utan föregående varning. Många av dem var malariainfekterade.

Regeringen hade placerat över 2000 familjer i Pontina, de flesta kom från norr och hade bedyrat sin fascistiska lojalitet. De placerades på landsbygden i standardiserade tvåvåningshus. Varje familj tilldelades dessutom en stallbyggnad, en ugn, en plog och andra jordbruksredskap, några kor och flera hektar mark, beroende på jordmånen och familjens storlek.

Fem välplanerade städer grundades ‒ Latina, Sabaudia, Pontina, Aprilia och Pomzia ‒ alla uppförda i en sparsmakad, funktionalistisk stil. Utanför dessa stadscentra anlades flera mindre borghi, byar. Malarian var på väg att försvinna och då området invaderades av stridande tyskar och allierade trupper vägrade många bönder evakuera sina hem.

När tyskarna retirerade stängde de pumparna och öppnade dammarna så att fälten täcktes med  bräckt vatten. De gjorde det inte enbart för att förstöra jordbruket och utplåna färskvattentillgången. De ville också att de allierade inte skulle kunna föra fram sina tanks och lastbilar mot Rom och i full medvetenhet om att malariamyggen trivdes bäst i bräckt vatten. En av krigets följder blev en våldsam malaria epidemi, men till slut fick Rom 1962 sitt sista fall av malaria. En flertusenårig förbannelse hade hävts och även om man om natten kan känna miasman i Rom är det inte längre samma malaria som plågat staden i flera tusen år.

Om Roms kamp mot malarian kan man läsa i Pick, Daniel (2005), Rome or Death: The Obsessions of General Garibaldi. London: Jonathan Cape. En italiensk bok handlar om Mussolinis dränering av de pontinska träsken:  Pennacchi, Antonio (2000), Palude. Storia d'amore, di spettri e trapianti. Roma: Donzelli.  Om stickmyggor  läste jag i Carl H. Lindroths  charmiga och välskrivna Från insekternas liv. Stockholm: Aldus/Bonniers, 1971. Ytterst intressanta idéer om nazism och misogyni finns i Theweleit, Klaus (1997), Mansfantasier I – II. Lund: Brutus Östlings Bokförlag Symposium. I  Latina finns ett alldeles utmärkt (och gratis) museum om de pontinska träsken genom tiderna: Museo della terra Pontina.