MITT MINNESPALATS: Om glädjen med en morfar

Lindevägen 26 i Enskede. Jag har svårt för att minnas siffror, men kommer efter mer än fyrtiofem år ihåg mina morföräldrars adress, där deras hem Tallebo låg och antagligen fortfarande ligger kvar. Men det måste nu vara fullkomligt olikt det minnespalats jag har bevarat inom mig.

Ut mot gatan fanns ett rödmålat staket övervuxet av vildvin, med en vit grind under en frodig lövbåge. En nykrattad gång löper längs husgaveln, givetvis skiner solen och dofter omger mig, det gör de alltid. Dofter lever i minnena, men de kan inte återskapas. Inte återges på samma sätt som en syn, eller ett ljud, de är undflyende och enbart då du åter drabbas av dem kan du förknippa dem med en plats, ett minne.

Till höger reste sig en kraftig lind med ett väldigt lövverk följd av en gräsmatta i vars mitt fanns en rabatt med en mängd olika blommor av vilka jag främst minns de mångfärgade lejongapens färgexplosioner. Till vänster reste sig den vildvinsbevuxna vitkalkade husfasaden, som i min barndom tedde sig mycket hög under sitt sadeltak. Bakom knuten ledde en trappa upp till de dubbla dörrarna som öppnade sig mot en farstu med stora fönster och en mängd krukväxter. På väggen bredvid dörren fanns Morbror Gunnars kopia av Karl den tolftes likfärd och en liten reproduktion av Christan Kroghs målning av en sjökapten, som under svår sjögång, med yvigt skägg och ett väldigt sjöställ lutar sig över ett sjökort i en vitmålad kajuta. Morfar var fascinerad av havet efter det att hans far Severin Caspersson varit skutskeppare i Varberg med flera fartyg, dock aldrig samtidigt, jag tror att två av dem förliste. Om jag inte minns fel berättade Morfar att de seglade på Baltikum och med tjära och gruvstöttor till Newcastle, varifrån jag antar att förde koks med sig tillbaka.

I det blomsterdoftande förrummet visade mig Morfar hur man mellan fingrarna försiktigt kunde dra bladen till en citronmeliss och hur den friska doften av citron då dröjde sig kvar på dem. Hans mor Hanna, som min mor mindes som en mycket sträng och småvuxen, schartauansk dam, hade kallat växten för Hjärtansfröjd den plantan sades ha stärkande effekt på hjärtat och hjälpte mot melankoli.

- Melankoli?

- Det är nu du är så ledsen och dyster att det förgiftar hela kroppen. Allt blir mörkt och svart omkring dig.

Morfar, som varit lärare, berättade och förklarade mycket för mig. Han visade ofta vad han berättade om. Det var kanske därför som så mycket av vad han sagt har stannat i minnet. På det viset påminde Morfar om min far. Han var också en stor berättare som gärna och ofta visade mig olika märkvärdigheter.

Där fanns givetvis de egendomliga lejongapen i Morfars trädgård, som då man drog i deras kronblad öppnade sig likt en rovdjurskäft och blottade sitt intensivt gula inre. Eller stormhattens blåa blomma, vars övre del ser ut om en hjälm och om som de flesta barn vet gömmer en hemlighet, ty om du försiktigt drar undan hjälmen visar sig ståndarna som två små hästar som med fina stänglar drar efter sig de kupade blombladen, likt sagovagnen i Askungen. Morfar kunde, fylld som han var med antika sagor, berätta att stormhatten innehöll dödligt gift. Då droppar av fradgan från helveteshunden Kerberus käftar föll till marken förvandlades de till stormhattar ur vilka häxan Medea utvann det gift med vilket hon tänkte döda sin styvson Teseus. Morfar öppnade en av stormhattens blommor och förklarade:

- Se hur hästarna springer fram, precis som de bevingade drakar som efter sig drog Medeas vagn genom luften då hon efter mordförsöket på Teseus, med sin son Medes, flydde från Aten till ariernas land i Persien, där sonen blev kung och folkets namn ändrades till meder.

Så var det ofta med Morfar, han berättade en historia som var likt en rysk docka, den innehöll andra berättelser som ledde till fler frågor. Genom en handling som öppnandet av stormhattens blomma förde Morfar mig till Medeas mörka historia om styckningen av sina bröder, giftmord på äkta män och släktingar och slutligen det sanslösa dråpet av sina egna barn, enbart för att hennes man övergivit henne. Morfars öppnade av den lilla blomman förde oss också till flygande drakar och fjärran länder, som Persien där Scheherazade lärt sig sina sagor. Berättelser jag sedan fann och kunde utöka genom bläddrandet i Morfars många böcker. En fantasivärld som förvandlade trädgården som höjde sig längs ”Berget” bakom huset till ett Eldorado där varje blomma gömde en berättelse, som Morfar kände till och kunde ge till mig.

Likadant hade Morfar säkert gjort med min Morbror Gunnar, som bakom husets vindskontor hade haft ett litet rum där han tecknat och skapat sina drömvärldar. I lådor och kartonger däruppe fanns tusentals små, minituöst målade pappfigurer som jag kunde ställa upp till hela arméer genom att vika ut flikar vid deras fötter. Morbror Gunnar hade gjort hela Karl den tolftes armé; fotfolk, ryttare, kanoner, trossvagnar. Han hade också återskapat Tusen och En Natt med dess sultaner, haremsdamer, onda trollkarlar, prinsar, elefanter, kameler och palats. Jag och min kusin Erik Gustaf kunde tillbringa timmar däruppe på den dammiga och dunkla vinden, medan vi lekte med figurerna som hans far ritat, målat och klippt ut som barn. Jag undrar var allt det där tog vägen, antagligen finns det enbart kvar i mina, min systers och mina kusiners minnen.

Från förrummet kom jag in i den rymliga hallen, med sin stora trappa, som i en spännande vinkel vred sig upp till andra våningen. Jag fascinerades av hur trappstegens ena sida smalnade medan de svängde upp till övervåningen, som de mötte mellan två mörkbrunmålade balustrader, som jag brukade klänga på. Den där trappan, där kanten på varje trappsteg skyddades av guldglänsande mässingsskenor, kunde med lätthet förvandlas till berg, skeppsmaster eller någon slottstrappa där pirater, musketörer eller riddare fäktades som Errol Flynn och hans likar gjorde på matinéfilmerna.

Bredvid trappan satt telefonen på en hylla och under hängde en pappskiva med viktiga telefonnummer. Mitt dåliga sifferminne till trots kommer jag fortfarande ihåg telefonnumret, eftersom man på den tiden svarade med numret istället för sitt namn – 49 07 05. Det fanns en stol under telefonen, men helst satt jag i trappan då jag talade med någon. I trappan satt jag också ensam en mörk kväll då mina kusiner, Far och Mor, och mina morföräldrar gett sig av för att se Windjammer, en film om ett norskt segelfartyg. Jag var fem år och det var första gången jag var ensam. Jag hade tydligen sovit så djupt att gänget gett sig av utan att de tordes väcka mig, jag har alltid haft lätt för att sova och vaknar sällan under natten. Den här gången vaknade jag dock i det stora, tomma huset och kunde inte begripa vart alla människor tagit vägen. Jag satte mig i trappan för att vänta på dem alltmedan månskenet föll in genom fönstret som fanns på väggen i trappan.

På den tiden levde min mormor, en vacker, ljushårig dam som påminde mycket om min mor men som jag dessvärre inte har så många minnen av, bortsett från hennes vänliga leende. Hon dog när jag var sex år, men Morfar brukade berätta att han kände hennes närvaro i huset. Då jag var ensam på besök hos Morfar brukade jag sova bredvid honom i Mormors stora säng. En gång berättade han:

- Jag låg och sov här då jag plötsligt vaknade av att det kom in ljus under dörren, som sedan sakta öppnades och Irene kom in i rummet. Hon kom fram till sängen, böjde sig över mig och kysste mig på pannan.

Det där skrämde upp mig ordentligt och tillsammans med min kusins berättelser om att Morbror Gunnar sett änglar gjorde att jag under lång tid inte tyckte om att på kvällarna vistas ensam på husets andra våning.

I nedre trapphallen fanns en mörk ”smatt” dold bakom ett tungt förhänge, där inne fanns skoställ, hattar och överrockar. Stället kallades galoschhyllan eftersom det var på en sådan Mor och hennes bröder fick sitta och skämmas om de hittat på något otyg. Den där smatten brukade vara den sista tillflykten då vi barn lekte gömme och inte i tid kunde finna något bra gömställe. Trapphallen framstod som både hotfull och festlig. Under min mors barndom förvandlades den på julaftons morgon till en sagogrotta. Då Mor och hennes bröder från sina sovrum kom nerför trappan fann de att Mormor och Morfar under natten hängt upp bonader med julmotiv och tänt levande ljus, då de sedan kom in i salongen fann de julgranen klädd och smyckad. På den tiden låg det tydligen alltid stora drivor med snö utanför de stora fönstren. Även Mor och Far brukade på natten innan julafton smycka vår lägenhet medan vi barn låg och sov, något som gjorde att vi begrep att juletiden var något helt annat än vardagen, det var då magi och värme trädde in i våra liv och förvandlade allting.

På husets nedre botten fanns skjutdörrar, något som jag antar att min händige morfar åstadkommit, genom dem kom du från hallen in i salongen där det fanns en stor halvmåneformad och grå, öppen spis, kring eldstadsöppningen hade Morfar målat en bred slinga i vitt och rött. På spiselkransen fanns en massiv, sjuarmad ljusstake av trä, tillsammans med flera träfigurer, allt gjort av Morfar. Nej, förresten, där fanns även en del figurer som min far täljt och målat, samt en fin liten målad lerskulptur av en undulat, som han också hade gjort. Framför den öppna spisen fanns en omfångsrik, vinröd fåtölj, även den, liksom spisen, gjord av Morfar. På väggen bredvid fåtöljen fanns en tavla med Henners Fabiola, som på den tiden var vanlig i många hem. Jag undrade vem hon var och vet det fortfarande inte. 

Mina morföräldrars hus var fyllt med förvånande heminredningsdetaljer, oftast hopsnickrade av Morfar, och tavlor målade av Morbror Gunnar. I salongen hade det kasetterade taket av ljust trä och mörka ribbor gjorts av Morfar, som i fåtöljen brukade sitta och lyssna till radion, som stod bakom en soffgrupp bredvid en lång, grön dyscha över vilken det hängde en mäktig oljemålning föreställande Morfar inom en tung, grå ram, målad av Morbror Gunnar, som gått på Akademin. Min kusin Erik Gustaf påstod en gång att Morbror Gunnar sagt att Morfar och Mormor hade oroat sig för att ljudet från radion skulle verka förvirrande på deras medvetande som ännu inte vant sig vid att ta till sig tal från andra än sådana som var närvarande i rummet. Det var ganska sent som TV:n dök upp i huset. Men den stora tunga bokhyllan, bredvid det likaledes massiva skrivbordet framför det breda perspektivfönstret, hade alltid funnits där. Morfar satt ofta vid skrivbordet och det hände då att han for upp och hötte våldsamt med näven mot skatorna, som enligt honom stal fågelägg och sprätte kring bland hans älskade rabatter. En gång slog han ner den stora strindbergslampan vars marmorerade kupa krossades. Eftersom trädgården var anlagd på en bergsluttning tycktes den torna upp sig utanför fönstret och blicken möttes av ett blomsterhav som likt en mäktig havsdyning reste sig upp mot knotiga tallkronor och en blå himmel.

Bredvid skrivbordet stod på höger sida ett bastant piano med en märklig pianobänk av ett vackert ljust trädslag, försett med små dörrar bakom vilka noterna förvarades. Även den möbeln var tillverkad av Morfar. Mormor, hennes dotter och två söner var alla goda pianister. Barnen gick till samma pianolärarinna inne i Stockholms centrum. Mor avskydde att gå det eftersom hon inte kunde sina läxor och pianolärarinnan slog henne på händerna. Mor blev dock, liksom Morbror Gunnar, sedermera duktig på pianospel och de kunde på ett känsligt sätt framföra sonater av Beethoven, Schubert och Schumann, medan Morbror Sven excellerade med att spela Alexander´s Ragtime Band i väldig hastighet. Bredvid pianot hängde en tavla som jag var djupt fascinerad av, det var ett träsnitt av Morbror Gunnar som föreställde örnen Gorgo i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Det fanns inte så många blommor inne i huset, förutom i den ljusa matsalen där Morfar placerat ett stort egenhändigt tillverkat bord, med tunga stolar försedda med snidade monogram. Därinne tickade en stor väggklocka från Morfars barndomshem, ett ljud jag aldrig varit förtjust i emedan jag alltid förknippat det med död och ålderdom. En serveringsgång med skåp med porslin och glas ledde in till köket. Längst ner i ett av skåpen förvarade Morfar vin och snaps. Det var sällan han drack, men det hände att han tog sig en sup för hjärtats skull. Bredvid köket fanns en litet matrum som tidigare varit pigkammare. Det var där vi åt för det mesta. Vad jag minns så hade Morfar stor aptit och glufsade med speciellt välbehag i sig vad han kallade för ”byxor”, dvs torskens romsäckar.

Köket var ljust och rymligt och där fanns ett stort skafferi som man kunde gå in i, mellan de tjockt målade träväggarna doftade det därinne gott från kaffe och grönsaker. Fortsatte du genom köket kom du fram till en trädörr med en stor nyckel och öppnade du den så fann du en brant trappa som ledde ner till ännu en av husets förtrollade delar – Morfars snickerikällare. Där nere, i ett fönsterlöst rum med grå cementväggar som doftade gott av hyvelspån och fernissa, hade Morfar sin stora hyvelbänk där han tillverkade den ena märkvärdigheten efter den andra, bland annat en stor bondgård i flera våningar med uthus och vagnsbod, där kärrorna även gjorts av honom. Jag fick den unika gården i födelsedagspresent och har den fortfarande kvar.

Där nere hade han också en toalett med en trädörr och därinne kunde jag sitta och titta på Morfar medan han hyvlade, spikade och målade vid sin snickarbänk. På trädörren hade han klistrat upp en massa tidningsurklipp, bland annat politiska karikatyrer av EWK. Bredvid toaletten fanns en stor trälår med koks, som användes för att elda i pannan i tvättstugan intill, där det också fanns en väldig träklädd tank för varmvattnet och stora sköljkar av sten.

Från Morfars snickerikällare kom du ut i trädgården genom ett rum med en stor potatislår och en vägg med skafferi för mat som inte skulle användas med en gång, på väggarna hängde bastsnören som Morfar använde för att binda upp sina blommor. Trädgårdsredskapen förvarade han i ett garage nere vid husets bakre grindar. Mormor och Morfar hade ingen bil. En brant trappa ledde upp till en berså täckt med vildvin, till höger om den fanns den prunkande trädgården, medan det till vänster löpte en smal stig, med oregelbundet lagda stenar mellan vilka det växte taklök och andra fetbladsväxter, förbi ett solur på en grovhuggen piedestal.

Ovanför blomsteröverflödet låg berget naket med mossklädda hällar där jag kunde ligga på rygg och njuta av solskenet, bredvid stod vita trädgårdsmöbler under en kraftig björk. Från dem blickade du ner över blomsterhavet som bredde ut sig bort mot huset och dess veranda ovanför de breda perspektivfönstren. Från den verandan hade jag iklädd en mjuk, ljusblå pyjamas tillsammans med mina föräldrar och morföräldrar hösten 1957 sett hur ryssarnas Sputnik som en ljusfläck sakta rört sig över en stjärnklar natthimmel. Satelliten var ju inte mycket större än en badboll, men jag är övertygad om att jag såg den som en liten vit prick som sakta rörde sig över himlen. Jag var tre år och det är ett av mina första minnen.

Morfar var mästare i att kombinera sina blommor och växter på ett sådant sätt att de bildade en nyansrik matta av ett överflöd av färger, en slags kaotisk ordning som kunde hålla blicken fången timme efter timme, speciellt som bin och andra insekter rörde sig bland dem. I Morfars hem fanns en kombination av yttre och inre världar; Morbror Gunnars leksakssoldater, Morfars hemsnickerier, den stora trädgården och böckerna, men också en inre värld skapad genom min tillvaro tillsammans med Morfar. Jag låg i  hans säng och lyssnade till honom när han läste berättelser ur Bibeln eller Iliaden, hur han sjöng psalmer, som den mäktiga:

Bred dina vida vingar,
o Jesus, över mig
och låt mig stilla vila
i ve och väl hos dig.

Eller ur minnet läste upp dikter från Topelius och Snoilsky. Sådant har stannat i minnet. Speciellt hur Morfar återberättade Snoilskys dikt om hur Swedenborg visat en ängel för en liten flicka, som visste att andeskådaren kände sådana. Swedenborg förde henne genom sin trädgård längs en gång utmed jordgubbslanden, under ett tak av kaprifol, tills de kom fram till ett lusthus, som nu finns på Skansen, där han lyfte upp den lilla flickan och genom ett fönster visade henne den ängel hon bett om att få se. Den lilla bävar förundrad inför synen: ”Vad kan det vara? Hon ser ett barnansikte”, men så skrattar hon och lyser upp: ”Fönstret var en spegel bara!”  

Jag frågade Morfar vem Swedenborg var och han förklarade att det var en man som levt i Stockholm och sagt sig kunna besöka himmel och helvete, något som han sedan beskrev i bok efter bok. Morfars berättelse gjorde att jag hyst ett livslångt intresse för Swedenborg, har skrivit om honom och till och besökt den store swedenborgkännaren och pastorn i Swedenborgs kyrka, Olle Hjern, men det är en annan historia som jag kanske återkommer till någon gång i framtiden.

Och här i Rom har jag emellanåt besökt rummet i Palazzo Corsini där Drottning Kristina dog 1689 och där läst hennes stolta ord på en marmorplatta ”Jag föddes fri, levde fri och ska dö frigjord”, då minns jag ofelbart hur Morfar med en stämma darrande av rörelse för mig läste upp slutorden i en annan av Snoilskys dikter. Den handlar om hur en fattig svensk student sitter nedanför Palazzo Corsini, som då hette Villa Riario, och sjunger en svensk visa, som den döende Kristina lyssnar till genom de öppna fönstren:          

De röde präster viska med varandra 
Och fatta forskande en kallnad hand. 
Vid svenska ljud Kristina Alexandra 
Förts över bron till obekanta land.

Nu frågar sig kanske mina läsare varför jag valt att så omständligt återbesöka mina morföräldrar hus.

Förklaringen står delvis att finna i två böcker av Frances Yates som fått stor betydelse för mig: Giordano Bruno and the Hermitic Tradition och The Art of Memory. I dem skildrar hon en metod som använts för att förstärka vårt minne, den kallas locimetoden, från det romerska ordet loci, som betyder ”plats”. Att söka efter olika memoreringsmetoder var populärt både under antiken och renässansen då böcker var dyrbara och sällsynta, något som gjorde att minnesträning ansågs vara av stor betydelse för filosofer och författare.

Tekniken går ut på att du tänker dig en byggnad och i tankarna fyller dess rum med föremål som väcker associationer till olika ämnen och minnen. Sedan kan du vandra genom ditt mentala ”minnespalats” och där plocka fram föremål som aktiverar ditt minne och dina associationer. Vad du då aktiverar är ditt eidetiska minne (från grekiskans εἶδος, eidos ”att vara sedd”), det vill säga din förmåga att minnas bilder, något som uppenbarligen är starkt utvecklat hos barn, men som försvagas med åren, om du inte tränar ditt minne minne genom att söka synintryck i det förflutna.

Din eidetiska förmåga är uppenbarligen kopplad till mycket ursprungliga hjärnfunktioner och tycks vara starkt utvecklad hos flertalet däggdjur. Det är hippocampus som utgör hjärnans centrum för eidetiska tankeprocesser och det är också där som fantasier och drömmar tar form.

Genom att i minnet vandra genom mina morföräldrars hus har jag försökt förstärka minnet av min morfar, återbesöka den stora betydelse han haft för mig och att jag gjort det beror på att jag för fjorton dagar sedan blev morfar till en liten flicka vid namn Liv och om jag för henne kunde bli den stora förebild och inspiratör som min morfar varit för mig, då vore jag mycket lycklig.

Snoilsky, Carl (1980) Svenska bilder. Stockholm: Niloé. Yates, Frances A. (1999) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. New York: Routledge. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: The University of Chicago Press.