Jag tror att jag redan nämnt att en motivation bakom mitt bloggskrivande är att jag betraktar bloggen som ett skafferi för förvaring av såväl läsefrukter som minnen. Nyss hemkommen från en härlig påskvecka med familjen i Rom tänker jag att det vore skada om flera av mina mer eller mindre märkvärdiga minnen från sådana besök gick förlorade.
I en av sina noveller lyckas Stephen King beskriva skräcken över att förlora sitt förflutna. Langoliers är enorma, köttbulleliknande varelser, med gap som mörka grottor och tänder som motorsågar, som slukar allt i sin väg enbart för att lämna efter sig svart intighet. Jag grips ibland av en känsla av att Langoliers följer mig i spåren och slukar minnen av vänner och erfarenheter. Kanske kan bloggen hjälpa mig att bekämpa dem?
Vid samma årstid som nu, for jag för fem år sedan med bil från Paris till Rom. Min yngsta dotter fyllde år den 17:e april och ville så gärna att jag skulle komma till hennes födelsedag. Det ville sig dock inte bättre än att vulkanen Eyjafjallajökull på Island exploderade på onsdagen tre dagar innan min planerade avresa, ett askmoln spred sig över Europa och förhindrade all flygtrafik.
På fredagsmorgonen sades det att flygplatserna skulle öppnas igen klockan två på eftermiddagen och det passade mig alldeles utmärkt eftersom mitt flyg skulle avgå klockan sex. Jag packade resväskan för att kunna ge mig av direkt från mitt jobb på UNESCO. Där hade jag samma dag en del åtaganden, bland annat skulle det under eftermiddagen firas att jämställdhetsavdelningen skulle flyttas till Generaldirektörens sekretariat. Jag hade erbjudit mig att baka en tårta, främst för att jag tidigare lovat ordna med en sådan till den Internationella Kvinnodagen, det fanns nämligen enbart kvinnor på jämställdhetsavdelningen, men den festen hade blivit inställd. Med tanke på min förestående avresa hade jag dock inte haft tid att baka den där tårtan utan rusade under lunchen iväg för att köpa en sådan på ett av Paris finare konditorier, där jag även passade på att skaffa en del godsaker för att fira min dotter med.
Under tårtkalaset visade det sig att flygplatserna, som varit öppna ett par timmar, åter stängts och inte skulle öppnas förrän efter klockan sju på kvällen, något som betydde att jag skulle missa mitt flyg. Efter att ha slukat en tårtbit gick jag därför in till min dator för att söka efter alternativ till flygresan. Underligt nog fick jag kontakt med flygbolaget, som mot förmodan lovade att ersätta mig för den inställda resan och jag lyckades till och med boka en ny biljett till det sista flyget från Paris till Rom. Det skulle gå klockan tio på kvällen. Men, nya askmoln svepte in över kontinenten och då jag skulle ge mig av till flyget visade det sig att Orly inte skulle öppnas för en obestämd tid framöver, jag förlorade alltså även den flygbiljetten. Nu såg det mörkt ut.
Den alltid lika hjälpsamma och effektiva Marie Pierre, avdelningssekreteraren, hjälpte mig att på nätet söka efter bussar till Rom, alla visade sig dock vara fullbokade sedan flera dagar tillbaka. Till slut fick vi få tag på en biljett till en buss som skulle avgå från Lyon - fem timmar från Paris - vid midnatt. Det betydde att jag kunde försöka hyra en bil i Paris för att sedan ta mig till Lyon precis i tid för bussens avgång. Men, det visade sig att det inte fanns några hyrbilar att tillgå någonstans i Paris. Jag fick glömma bussen i Lyon och avbeställde biljetten.
OK, kanske det fanns ett tåg? Nej, det gick inte - de franska tågarbetarna hade beslutat sig för att strejka just den här vansinniga dagen. Till slut lyckades Marie Pierre och jag få reda på att ett tåg från FS, Ferrovie dello Stato Italiane, den italienska statens järnvägsbolag, skulle avgå från Paris-Gare-de-Lyon till Rom klockan tio på kvällen. Vi försökte boka en sittplats över nät och telefon, men det visade sig vara omöjligt. Vi ringde till Rom och genom biljettkontoret där lyckades vi få en sittplatsreservation.
Jag tog alltså tunnelbanan till Gare-de-Lyon där jag möttes av ett kaos som jag var tvungen att kasta mig in i. En vänlig italiensk konduktör lyckades pressa mig upp på tåget, men väl inne i vagnen möttes jag av ett våldsamt tumult, inte mindre än tre personer hade samma platsreservation som jag, alla lika desperata. Jag förlorade kampen mot en välsituerad amerikan som måste ha lyckats med att ge någon passagerare eller konduktör en ordentlig dusör för att försäkra sig om den eftertraktade sittplatsen och snart hade jag åter hamnat på perrongen bland desperata människor som skrek att de hade biljett och måste till viktiga möten, döende släktingar, barndop eller bröllop.
Jag rusade därifrån till ett galleri där biluthyrningsfirmorna låg. Men även där rådde virrvarr och tumult. Uppgiven gick jag ut på torget framför stationen, ringde till Rom och förklarade att det var omöjligt för mig att ta mig dit ner. Min dotter blev ledsen och medan jag över mobilen försökte trösta henne filmades jag av ett TVteam från franska TF1, som sedan ville att jag skulle kommentera situationen. Jag fick senare höra av kollegerna hur de skrattat tillsammans med sina familjer när de på TVnyheterna vi se se en rödflammig och välbekant svensk haspla ur sig något nervöst och obegripligt. Släpande på resväskan flydde jag från platsen.
Jag passerade en av de biluthyrningskontor där jag tidigare under kvällen desperat kokat ihop olika historier för att övertyga de anställda om att jag till varje pris måste få hyra en bil. Genom fönstret hos en av dem fick jag syn på någon som vinkade åt mig och bland de gastande människorna vid uthyrningsdisken lutade han sig fram och berättade diskret att han fått in en bil; en liten Fiat som var en av uthyrningsfirmans fem permanenta bilar och därför måste återlämnas på samma ställe, det betydde att jag på söndagen skulle vara tvungen att köra den tillbaka från Italien. Jag betraktade erbjudandet som ett tecken från ovan och hyrde omgående bilen, utan att för den vänlige mannen tala om att jag samma natt tänkte köra hela vägen till Rom.
Eftersom jag nyss meddelat att jag inte kunde komma tvekade jag om att åter ringa till familjen och berätta att jag var på väg ner med bil. Jag ville inte oroa dem i onödan. Men om något skulle hända mig på vägen? Mitt dilemma löste sig då jag körde ut på motorvägen mot Lyon. Min äldsta dotters pojkvän ringde över mobilen och berättade att han händelsevis passerade Paris och undrade om vi inte kunde äta kvällsmat tillsammans. Jag förklarade att jag var på väg mot Rom i en liten Fiat och bad att han inte skulle säga något till familjen i natt. Nästa eftermiddag skulle jag ringa honom från Rom, om jag kommit fram, annars kunde han ta kontakt med min familj. Lättad stannade jag på en bensinstation och köpte två skivor, en med usel fransk rock och en med mozartsymfonier, de höll mig vakna under en lång natt, tillsammans med rikligt med kaffe som jag varannan timme stjälpte i mig på olika rastställen.
Vid tretiden på morgonen anlände jag till den 13 kilometer långa Fréjustunneln mellan Frankrike och Italien och fann att den var avstängd för biltrafik fram till klockan fem. Trots kylan sov jag under två timmar djupt i den obekväma, lilla bilen. Då jag kommit fram till Rom skällde familjen givetvis ut mig för mitt idiotiska tilltag att tillbringa natten med att köra dit, men sedan blev allt frid och fröjd och födelsedagsfirandet var mycket lyckat. På söndagen åt vi en utsökt lunch på en takterrass med magnifik utsikt över Forum Romanum och Colosseum. Roms centrum var avstängt och under oss passerade en imponerande parad med romerska soldater, gladiatorer, senatorer och jag vet inte vad, för att fira Roms grundande som tydligen ägt rum den artonde april ett par tusen år tidigare.
Klockan fyra på eftermiddagen for jag tillbaka mot Paris. Jag startade från Rom med ordentligt med kontanter i fickan. Vid elvatiden på kvällen hade jag trasslat mig genom Milano och var på väg mot Alperna. Åkte förbi ett trevligt ställe som var öppet vid den sena timmen och kunde inte undgå att äta en härlig pasta innan jag fotsatte mot Simplon. Hade inbillat mig att det rörde sig om en lång tunnel, men fann att den var ämnad enbart för tåg. Jag tvingades ta in på en smal väg upp mot några väldiga snötäckta berg, som lyste under en stjärnklar himmel med kritvit halvmåne.
Vägen blänkte av fukt och det var råkallt när jag vid två-tiden hejdades av en schweizisk gränsvakt som klev ut ur sin glaskur och ville se mitt pass, som jag hade i min resväska i bakluckan. Jag hade inte tänkt på att Schweiz inte är med i EU. Pastan jag tidigare ätit på restaurangen vid motorvägen hade svällt i magen och jag hade därför knäppt upp byxorna medan jag satt bakom ratten, något som gjorde att jag höll på att tappa dem då jag följd av tullnären gick för att öppna bakluckan. Ovanpå väskan hade jag lagt en stor teckning jag fått av min dotter som gjort den i skolan. Den var ett slags potpurri av William Blakebilder som hon målat av och satt samman till ett Yttersta Domen motiv. Till min stora förvåning lyste tullkillen upp och sa på franska: Mais je le reconnais! C'est Guillaume Blake. C'est grand ! Est-ce que vous êtes un artiste?, eller något i den stilen, min franska är fortfarande usel.
Jag förklarade att det var min dotter som gjort teckningen och då rusade han entusiastiskt in i tullokalen och hämtade tre kollegor. Tullnären var tydligen en stor Blakefantast och ivrigt höll han upp teckningen och förklarade detaljerna för sina tämligen buttra kamrater. «Guillame Blake» utbrast han igen, «Fantastique! Ce qu'un artiste!» De började tala obegripligheter sinsemellan, tullaren lade försiktigt tillbaka teckningen, dunkade mig broderligt på ryggen och de fyra kollegorna vinkade sedan glatt av mig, utan att ha tittat på passet.
Någon halvtimme senare passerade jag passets högsta punkt. På tvåtusen meters höjd vakade en väldig staty av en örn, som i nattmörkret hade mer tycke av uggla, över den ensamma Fiaten som mellan höga snövallar for vidare genom Schweiz till tonerna av Johnny Hallyday, en artist jag aldrig varit speciellt svag för. Medan jag for genom ett komplett folktomt Schweiz, tänkte jag att om en satellit filmat landet från ovan kring tre-tiden på natten hade inget annat liv synts till än en och annan stenbock, samt en ensam, svart liten Fiat som färdades genom öde städer och byar, över höga berg och tomma slätter.
Då jag färdades genom det ödsliga landskapet stannade jag emellanåt vid tillbommade bensinstationer. Bilen saknade GPS och jag var på jakt efter någon indikation om var jag befann mig. Jag hade ingen karta och sökte efter skyltar som visade mot Geneve, men enbart Bern fanns angivet och jag visste att den staden låg åt galet håll. Sedan dök äntligen skyltar till Lausanne upp och det var först då jag anade att jag kunde vara på rätt väg, men istället började en annan oro sätta nerverna i dallring. Bensinen jag fyllt på i Italien började tryta. Jag hade inte tänkt på att bensinautomaterna i Schweiz enbart tar schweizerfranc och till min stora förvåning fann jag att maskinerna inte accepterade mitt kreditkort. Det hade fungerat alldeles utmärkt i Italien och jag visste att jag hade pengar på mitt konto, men, men inga sedlar fanns att få i de schweiziska bankomaterna.
Och givetvis … på den öde motorvägen två mil utanför Geneve, inte långt från den hägrande gränsen på vars andra sida det fanns euroaccepterande bensinstationer, stannade bilen tvärt. Klockan var fyra på natten, jag klev ur och stod ensam bredvid en bensintom bil, inget annat fordon dök upp. Stjärnor och måne var försvunna; det var öde, tyst och råkallt.
Märkligt nog hade Fiaten, jag tror mig minnas att den hette Panda, stannat enbart några meter från en av de SOSstolpar som brukar finnas vid motorvägar och när jag tryckte på knappen svarade omedelbart en vänlig man och då jag på min fantasifranska lyckats förklara vad som hänt lovade han att någon skulle komma och hjälpa mig. Efter det att jag hade vankat av och an under en timmes tid, det var alldeles för kallt för att sitta still inne i bilen, dök det upp en bärgningsbil. En kraftig, jovialisk man med skäggstubb och kal skalle skrattade bullrande när jag förklarade att det var bensin som saknades. Han bröt på franska och jag förstod att han hade italienska som modersmål och då jag gick över till det språket, som jag behärskar en aning bättre än min usla franska, sken han upp och tycktes omgående betrakta mig som en frände. Italienaren förklarade att han visserligen skulle ha kunnat köra iväg och komma tillbaka med en dunk bensin, men enligt honom förbjöd schweizisk lag bensinpåfyllning vid sidan av en motorväg och min hyrbil måste därför forslas bort till en bensinstation.
Han vinschade upp Fiaten på bärgningsbilen. På väg mot bensinstationen började han entusiastiskt prisa sin hustrus matlagning och gav mig det ena härliga receptet efter det andra. Vi kom fram till en obemannad bensinstation, men problemet kvarstod – inga schweizerfranc, ingen bensin och mitt kreditkort var lika odugligt som tidigare. Jag förklarade för min matälskande räddare i nöden att jag var oförmogen att betala hans hutlösa bärgningskostnader. “Strunt i det”, svarade den jovialiske italienaren, “det är ändå så många som lurar oss”. Förgäves bad jag om att få betala i efterhand, men han vägrade hårdnackat att varken skriva upp min adress eller mina passuppgifter, istället gav han mig fem franc ”till kaffe” och for iväg med sin bärgningsbil. Jag och Fiaten blev kvar vid bensinstationen, som inte öppnades förrän halv sju.
Då bensinkillen kom accepterade han utan problem mina euros och fyllde tanken. När jag fem minuter senare kom in i Frankrike fann jag att kreditkortet fungerade helt utan problem och till tonerna av Mozart for jag i hög hastighet upp mot Paris. Allt gick bra, fast hopplöst långa köer frestade mitt tålamod på vägen in mot Paris centrum och eftersom jag dessutom måste lämna tillbaka bilen dök jag inte upp på jobbet förrän vid tvåtiden. Jag hade givetvis ringt och berättat att jag var försenad, så mina kollegor tog väl emot mig.
Jag sov djupt och gott den natten, men då jag efter en lång arbetsdag kommit hem, fann jag inte mindre än två bötesförelägganden i brevlådan. Jag hade under min färd från den schweiziska gränsen i för hög fart passerat inte mindre än två fartkontroller och bevisen fanns nu i form av två fotografier som visade både bilen och mig själv, där jag satt glatt leende bakom ratten. Något sådant hade jag inte sett tidigare och jag förundrades över de franska trafikmyndigheternas effektivitet.
Nåväl, varför berättade jag den här historien? Jag kan faktiskt inte ge något vettigt svar på den frågan. Berättelsen har ju varken mening eller moral, men jag kände likväl att den var värd att återges och bevaras.
