Varför skriver jag min blogg? Det är inte många som läser den. Den ger inga inkomster, inga kontakter och bidrar varken till debatt eller förändring. När jag som vanligt sitter på tåget mot Växjö och ännu en dag i skolan väntar mig så inser jag att bloggskrivandet är ett behov, som när jag periodvis har ägnat mig åt löpning. I början tar det emot, fast när jag väl kommit igång kan jag inte avhålla mig från den dagliga motionen. Några dagars uppehåll får dock till följd att jag upphör med hela verksamheten. Sista gången jag sprang var för ett par år sedan i Paris där jag varje dag joggade några varv i Jardin des Plantes. Nu har jag åter blivit lat och rund kring midjan. Bloggen har tagit löpningens plats, blivit till ett behov som jag har svårt att avstå ifrån, fast jag vet att även det begäret snart kommer att försvinna. Samtidigt inbillar jag mig att bloggskrivandet är en slags mental träning – det håller min engelska och svenska vid liv, kuggar och hjul i hjärnkontoret smörjes allmedan det rostiga maskineriet sätts i arbete.
Ser mig omkring. Flera medpassagerare sitter med hörapparater inpluggade i öronen. Eftersom jag sitter i en ”tyst avdelning” ‒ det låter som om jag hamnat på någon slags inrättning på ett mentalsjukhus ‒ och mina medresenärer därför är förbjudna att använda sina mobiler antar jag att de lyssnar på nyheter eller musik. Fantasin börjar spinna, en blogg tar form. Någonting om musik ‒ kanske ”Musik som tröst och flykt”?
Tanken på löpningen förde mig till Paris och därifrån till slagfälten utanför Verdun, som jag under min tid i Frankrike besökte flera gånger. Om en månad blir det hundra år sedan Första Världskriget började och den 18:e februari 1916 inleddes den blodiga slakten vid Verdun. Arméerna böljade under ett års tid fram och tillbaka mellan skyttegravarna, alltmedan de bördiga vinbergen förvandlades till ett månlandskap och tusentals stinkande, obegravda lik av granatelden maldes ner tills de förenade sig med den sega gyttjan i Ingen Mans Land. Att striderna ”böljade” var fel ordval, soldaterna kröp och snubblade genom taggtrådshinder och ofta midjedjup dynga. I kampen om åtta kilometer mark miste mer än en halv miljon fransmän och nästan en halv miljon tyskar sina liv.
.jpg)
Tillsammans med min yngsta dotter vandrade jag en gång kring i fortet Douaumonts underjordiska labyrinter, där franska och tyska soldater under skilda perioder suttit instängda månad efter månad medan bombkrevader och oavbruten eldgivning larmade ovanför dem och fick fortets massiva betongväggar att skaka. Först var det fransmännens fort, sedan erövrade tyskarna det och så tog fransmänen tillbaka det. För det mesta var de instängda soldaterna belägrade, periodvis led de av svält och törst och det påstås att det gick så långt att de slickade de fuktiga väggarna för att stilla sitt våldsamma vattenbehov. Emellanåt exploderade allt i slakt och handgemäng, fienderna trängde in i de mörka gångarna, mörka när de inte lystes upp av eldkastarnas flammor som brände motståndarna till döds.
Medan jag betraktar mina medresenärer där de sitter kopplade till sina olika apparater tänker jag att även nere i Douaumonts helvete fanns det sång och musik. Det finns överallt där människor är, inte minst i krig och elände. Kanske hade soldaterna i Douaumont med sig några av de nyuppfunna grammofonerna, eller så spelade några av dem mun – eller dragspel och säkerligen sjöng man. Om de var fransmän kanske de sjöng den nyskrivna, patriotiska sången om Verdun.
Et Verdun, la victorieuse,
Pousse un cri que portent là-bas
Les échos des bords de la Meuse,
Halte là ! on ne passe pas...
Plus de morgue, plus d'arrogance,
Fuyez barbares et laquais,
C'est ici la porte de France,
Et vous ne passerez jamais.
Les ennemis s'avancent avec rage,
Énorme flot d'un vivant océan,
Semant la mort partout sur son passage,
Ivres de bruit, de carnage et de sang;
Ils vont passer... quand relevant la tête,
Un officier dans un suprême effort,
Quoique mourant, crie : À la baïonnette
Hardi les gars, debout, debout les morts!
Och Verdun, den segrande,
gav upp ett vrål som ekade
längs Meuses stränder.
Halt! Ni kommer inte förbi!
Fler bårhus, mer arrogans.
Fly barbarer och lakejer!
Ty detta är Frankrikes port
och ni kommer aldrig förbi.
Fienden avancerar med raseri,
en enorm tsunami från ett upprört hav
som längs sitt anlopp sprider död,
drucken av larm, slakt och blod;
de håller på att bryta sig igenom ...
Med en stor anstängning höjer en döende
fransk officer sitt huvud och skriker:
På med bajonetterna! Fatta mod, kamrater,
res er, stå upp för att döda!
Musik väcker både positiva och negativa känslor. Den kan förena soldater i kärlek till fosterlandet och egga dem till kamp för dess försvar. Inte minst gynnar den det som har visat sig vara mest effektivt i varje krig, nämligen stärkandet av sammanhållningen inom de egna leden och den väcker också vrede, avsky och förakt gentemot fienden. Hetsande toner, sporrande marschmusik manar till strid och storvulna, chauvinistiska ord berövar motståndarna deras människovärde, förvandlar dem till främmande varelser som vi kan avsky och utrota. Ett hot mot oss, vårt land, våra familjer. I Douaumont sjöng fransmännen sina visor, tyskarna sina
Deutschland ist ein schönes Ländchen
Frankreich denkt, wie kann das sein
doch wir holen uns ein Endchen
an dem schönen grünen Rhein
Ach, es fällt uns ja so schwer
über´n Rheinstrom zu geh´n
weil die Deutschen da gewappnet
wohl auf Posten, Posten steh´n
Monsieur Louis, siehste wohl
du kannst geh´n
Tyskland är ett vackert, litet land
Frankrike tänker att visst är det så
och ”vi skall stjäla oss en bit
av den vackra, gröna Rhen.
Ack, men för oss så blir det alltför svårt
att ta oss över Rhens vatten
ty där står beväpnade tyskar
redan på sin post, på sin post står de där”.
Monsieur Louis du begriper väl
att du bör ge dig av.
Bland det värsta som kan hända en krigförande armé är att dess soldater börjar hysa medlidande med sina fiender. Då soldaten begriper att mannen i skyttegraven på andra sidan av Ingen Mans Land säkerligen lider lika mycket som han av löss, loppor, råttor, kyla, fukt, leda, dödsskräck, ruttnande fötter och arroganta officerare. När myterier spred sig efter de meningslösa masslakterna under 1917 kunde man bland de franska trupperna höra förbjudna sånger om deras och de tyska soldaternas gemensamma lidande:
Non, non, plus de combats!
La guerre est une boucherie.
Ici, comme là-bas
Les hommes n'ont qu'une patrie
Non, non, plus de combats !
La guerre fait trop de misères
Aimons-nous, peuples d'ici-bas,
Ne nous tuons plus entre frères!
Nej, nej, inga fler strider!
Krig är ett slakthus.
Här som där
har männen ett land.
Nej, nej, inga fler strider!
Krig skapar alltför mycket elände.
Vi älskar, även er där borta,
nog med dödandet mellan bröder!
Och som en ständigt malande plåga bakom allt fanns hemlängtans plåga, eller nostalgin som den kallades, från grekiskans νόστος "hemkomst" och ἄλγος "smärta". De amerikanska trupperna sjöng:
I want to go home, I want to go home.
I don´t want to go in the trenches no more,
where whizzbangs and shrapnel they whistle and roar
Take me over the sea, where the Alleyman can´t get me.
Oh my, I don´t want to die, I want to go home
I want to go home, I want to go home
I don´t want to visit La Belle France no more
For oh the Jack Johnsons they makes such a roar.
Take me over the sea, where the sniper can´t get me.
Oh my, I don´t want to die, I want to go home
Jag vill hem. Jag vill hem.
Jag vill inte längre ner i skyttegravarna,
där whizzsmällare och shrapnel,
de visslar och ryter
Ta mig över havet, där tysken inte kan nå mig.
Gud mig bevare, jag vill inte dö, jag vill hem.
Jag vill hem, jag vill hem
Jag vill inte längre besöka La Belle France
Ty ack, Jack Johnsongranaterna för ett
så väldigt väsen
Ta mig över havet, dit där prickskyttarnas
kulor inte kan träffa mig
Gud mig bevare, jag vill inte dö, jag vill hem
Jack Johnson, ”jätten från Galvestone”, var den förste afroamerikanen som blev tungviktsmästare och han fick därmed ge namn åt de tyngsta tyska granaterna. Whizzbangs kallades de tyska fältartellerigranaterna. Alleyman var amerikanarnas variant av franskans allemands, tyskar.
Ordet ”nostalgi” skapades 1678 av en ung, tysk läkare för att beskriva ett allvarligt sjukdomstillstånd: "En hemlängtan så stark att den framkallar sjukdom. Nostalgin kan bryta ner kroppen och leda till döden. Den kan förvandla en blomstrande yngling till en tom ansiktsmask eller ett hulkande barn." Det var militärläkare som diagnostiserade nostalgin och försökte råda bot på den. Till en början var det främst bland unga, schweiziska legoknektar i såväl Frankrike som Tyskland som man fann de värsta symptomen. Läkarna spekulerade om det möjligen var de ohälsosamma lågländerna som bröt ner starka, friska herdepojkar vana vid höga alpdalars friska luft och sunda leverne.
Man upptäckte också musikens roll som både orsak och botemedel för nostalgins härjningar. När schweiziska herdar vallade sina kor sjöng de en vallåt, som också kunde spelas på horn, kallad Kühe Reyeh på tyska, eller ranz des vaches på franska. Melodins effekt påstods bli förstärkt av den höga, tunna alpluften och de betagande naturscenerierna, för att sedan förfölja de stackars soldatpojkarna under deras lidande på Tysklands och Frankrikes vattensjuka slätter.
En enkel melodislinga blev till ett smärtsamt minnesinstrument som borrade sig in i soldaternas hjärnor och förgiftade hela deras organism. Genom att den skapade en fix idé om att valet stod mellan ett återvändande hem eller döden så fick melodin en märklig makt över soldaternas sinnen och hälsa; feberepidemier kunde bryta ut, självmordsförsök och deserteringar spred sig som en löpeld genom kaserner och härläger. Den schweiziska locklåtens kraft uppmärksammades av Rosseau som skrev om den i sina musikartiklar för den Stora Franska Encyklopedin:
Denna melodi så älskad av schweizarna att det under hot om dödsstraff blivit förbjudet att spela den för trupperna, den får dem att smälta bort i tårar, desertera eller dö […] Den påminner dem om deras land, deras gamla nöjen, deras ungdom och levnadssätt och väcker en intensiv smärta över att ha förlorat allt detta.
Jean-Jacques Rousseau var bland de första som kom att associera den dödliga sjukdomen nostalgi inte enbart med hemlängtan, utan också med ett mentalt tillstånd som hade med tiden att göra ‒ en omöjlig längtan tillbaka till det som varit, till sådant som inte kan fås tillbaka. En känsla som kan väcka bitterhet, men också leda till ett vällustigt vältrande i minnen av en tid som aldrig har funnits, men som likväl förlänas ett rosenrött skimmer genom det eländiga tillstånd som nostalgikern tror sig ha hamnat i.
Politiker och patrioter återuppväcker myten om ett förlorat paradis där rasrena, blonda vikingar med svärd och stridsyxor omformade en degenererad omvärld, eller en svensk, muromgärdad lustgård där strävsamma odalmän och kraftfulla arbetare samarbetade med patriarkaliska kapitalister för att bygga ett tryggt folkhem, fritt från invandrande parasiter. Nostalgin frodas också bland emigranter som i sitt sökande efter inkomst och frihet sökt sig bort från misär och förtryck, men likväl drömmer om en förlorad lycka i sina förgätna hemländer. Nostalgin lever hos övervintrade hippies som minns sin ungdom bland Flower Power´s haschångor och AIDSfria promiskuitet. Till toner från Internationalen eller Nationalteatern drömmer proggare sig tillbaka till internationell solidaritet och arbetarklassens kampenhet. Trädgårdsgrillande och hemsnickrande familjefäder minns sina raggaråk och rocka-billymusik. Vid tiden för de stora familjehögtiderna drömmer soldater och sjömän, fjärran från hem och härd, om sin hembygds lycka, i varje fall om vi kan tro schlagertexterna:
I den stora tysta natt,
står jag här vid skeppets ratt,
under himlens stjärnehär,
man på post mig satt.
Efter lång och strävsam dag
hör jag fjärran vingeslag,
svalors flock, som återgår
mot nord, mot ljus, mot vår.
Hälsa dem där hemma,
hälsa far och mor,
hälsa gröna hagen,
hälsa lille bror.
Om jag hade vingar,
flöge jag till dig!
Svala, flyg mot hemmet!
Hälsa ifrån mig!
Lilla svala, fastän svag,
dag och natt, och natt och dag,
förer dig till målet fram
snabba vingeslag.
Svala, tänk också på mig!
Gärna flöge jag med dig!
Hemma står väl ängen grön!
O, svala hör min bön.
I början av sextiotalet sjöng Göingeflickorna den här sången, som ursprungligen är en dansk revyvisa skriven i början av 1920-talet, tillsammans med en hel del andra tårdrypande nostalgivisor som Min barndoms klockor och Kära Mor. Den senare blev 1961 ”dödskallemärkt” som av Sveriges Radiotjänst som varande alltför sentimental, men ett ramaskri från radiolyssnarna tvingade ledningen att ändra åsikt och Kära Mor blev sedemera vald till ”Årets Låt 1961”. Det är inte första gången som nostalgisånger har förbjudits.
Efter det att hans fästmö lämnat honom satt den ungerske kompositören Rezsö Serres vid början av trettiotalet ensam vid pianot, bortsett från att ha blivit förskjuten av fästmön var Rezsö också nedstämd för att ingen förläggare ville ha något att göra med hans musik. I sin förtvivlan skapade han den älskade och ökända Szomorú Vasárnap, ”Dyster söndag” även kallad Den Ungerska Självmordssången. Den blev en omdelbar succé i hela Europa. Översatt som Gloomy Sunday blev sången en landsplåga i England och efter en mängd uppgifter om självmord i samband med att den sändes över radio förbjöds sången till slut att spelas på BBCs radiokanaler. Rezsö Seress blev tydligen också drabbad av sin kontroversiella sång. Han skrev till sin före detta fästmö och bad om försoning. Men några dagar senare fick han från polisen den chockerande upplysningen att hans före detta fästmö hade förgiftat sig. Bredvid henne låg en kopia av Dyster söndag. Rezsö Seress tog livet av sig 1968.
Den mest kända inspelningen av Gloomy Sunday är nog Billie Holidays version från 1941. En mer eller mindre ordagrann av den ungerska texten skulle tydligen bli något i stil med:
Det är höst och löven faller
All kärlek har dött på jorden
Vinden gråter med sorgedränkta tårar
Mitt hjärta hoppas inte längre på någon vår
Mina tåra och min sorg leder ingenvart
Människor är hjärtlösa, giriga och grymma
Kärleken har dött.
Världen har kommit till sitt slut
Städer faller samman, hopp är meningslöst
Ängarna är färgade röda av mänskligt blod
Lik ligger överallt på städers gator
jag ber en tyst bön
”Gode Gud, människor är syndare, de gör misstag
Världen har nått sitt slut!”
Originalet tycks vara mer präglat av ångest inför Världskrigets efterdyningar och varslen om vad som skall komma, än av den förlorade kärlekslycka som tycks vara huvudtemat i översättningarna. På Youtube finns en filmsekvens där en vacker ungersk dam, spelad av Erika Marozsán, sjunger sången på en nattklubb i Budapest, med en uppmärksamt lyssnande Wehrmachtofficer bland publiken.
https://www.youtube.com/watch?v=jOqiolytFw4
Polen har en tango Förra söndagen, komponerad 1936 av en viss Jerzy Petersburski och framförd av artisten Mieczysław Fogg. Den har en tragisk text om två älskande som skiljs åt. Även den tangon sägs ha orsakat en epidemi av självmord och kallades därför dödstangon. Det tragiska är inte det ogrundade ryktet att den inspirerade självmord utan att den ofta spelades då judar leddes till gaskamrarna i Auschwitz. Tangon är fortfarande mycket populär i Öst Europa och spelades exempelvis i Schindler´s List, i Krzysztof Kieślowski's Vita film från 1994 och i Nikita Mikhalkov's Brända av Solen. Ett av fotografierna längst ner på sidan visar hur Hans Bonaweritz förs till sin avrättning efter att 1942 ha misslyckats med ett flyktförsök, medlemmar ur Mautshausens koncentrationslägerorkester leder processionen.
Efter att ha varit förlorad i mitt skrivande och googlande lyfter jag på huvudet och ser mig omkring. Kanske någon av mina medpassagerare är försjunken i en nostalgitripp, förhoppningsvis inte av det dystra slaget, kanske måndagsmorgonen livas upp av ett potpurri med femtiotalsrock eller svenska dansband. Snart skall skoldagen åter börja, jag längtar redan hem.
Om helvetet i Verdun kan man läsa i Alistair Hornes utmärkta The Price of Glory: Verdun 1916. New York: St Martin´s Press, 1962. Jag lärde mig mycket om olika aspekter av nostalgi i Karin Johannissons Nostalgia. Stockholm: Bonnier Essä, 2001. En läsning som rekommenderas inte minst med tanke på vissa politiska partiers okunniga fabulerande om fornstora dar och folkhem. En högst beklaglig och oerhört skadlig form av nostalgi som dessvärre tycks sprida sig som en cancer över hela Europa, något som demonstrerades genom gårdagens EUvals ytterst sorgliga resultat. Mieczyslaw Fogg sjunger Jerzy Petersburskis tango på https://www.youtube.com/watch?v=N-hg58QQmdc
.jpg)
