Litteraturen möter oss någonstans mellan dikt och verklighet. Vi läser inneslutna i oss själva, ser genom de ögon livet skapat oss. Jag tillbringar det mesta av min tid ensam i vårt hus, i skogen vid sjön. Visserligen är jag tre dagar i veckan verksam på en skola i Landskrona, men där känner jag mig som en tillfällig gäst. Så har det ofta varit för mig - en gäst hos verkligheten. Jag har förstått att mina arbeten varit tidsbegränsade, från ett par månader till flera år och ofta på vitt skilda platser, inom skilda miljöer. Mitt liv har gjort mig iakttagande. Jag har blivit en betraktare. Det händer att jag tänker på några verser ur Paul Simons You can call me Al. En hymn till främlingsskapet:
A man walks down the street
It's a street in a strange world
Maybe it's the third world
Maybe it's his first time around
Doesn't speak the language
He holds no currency
He is a foreign man
He is surrounded by the sound, the sound
Cattle in the marketplace
Scatterings and orphanages
He looks around, around
He sees angels in the architecture
Spinning in infinity
He says, "Amen and Hallelujah!"
En man går nerför gatan
En gata i en underlig värld
Kanske är det den tredje världen
Kanske är det första gången han är där
Talar inte språket
Han har ingen valuta
Han är en utländsk man
Han är omgiven av ljudet, ljudet
Boskap på marknaden
Avfall och barnhem
Han ser sig omkring, omkring
Han ser änglar i arkitekturen
Virvlande i gränslösheten
Han säger, "Amen och Halleluja!"
Nu bor jag mellan Bjärnum och Rom. Emellanåt tömmer jag tillsammans med en av mina systrar vårt föräldrahem, en epok har gått i graven, fylld med minnen, varav många är förgätna. På väg mellan Bjärnum och Hässleholm lyssnar jag på radion, den är liksom tidningar och TV fylld till brädden med #MeToodebatten, hashtaggen som skapats för att uppmärksamma sexuella trakasserier mot kvinnor. Det går en rysning genom nationen. Alla talar och debatterar om något som alltid varit uppenbart. Det förvånar mig hur totalfixerad den svenska debatten är vid en fråga i taget – allt eller intet.
Jag har i allmänhet arbetat inom miljöer som dominerats av kvinnliga medarbetare – på restauranger, skolor och inom ”biståndet”, där jag ofta arbetat med jämställdhetsfrågor, såväl i fält som på olika ”huvudkontor”, bland annat på UNESCO i Paris, där jag under ett par år var verksam på organisationens jämställdhetsavdelning, som var direkt underställd Madame Bukova, UNESCOs generaldirektör.
I olika sammanhang har jag bevittnat hur maktstrukturer styr och präglar människor - kvinnor såväl som män. Visst har jag sett män missbruka sin ställning – tafsat på, kränkt och förolämpat kvinnor, tryggt vilande inom sina maktpositioner, bland beskyddande polare. Men, jag har även upplevt hur makthavande kvinnor kränkt sina underlydande, kvinnor såväl som män. Hur även de allt som oftast har använt könsvapnet: ”Se på Sture, han är en rekorderlig man som tar ut sin föräldraledighet för att stödja sin hustru.” ”Greta! Hur kan du få för dig att begära ledighet enbart för att ta hand om din förkylde son? Då jag hade ett sjukt barn satt jag minsann vid hans sida, dag och natt, medan jag skötte mitt arbete från sängkanten. Inte tog jag ut någon barnledighet.” Eller då en av mina chefer anklagades för att ha kränkt sin kvinnliga personal och undgick internutredningen genom att anklaga den manlige chefsjuristen för sexuella trakasserier gentemot henne, något som fick till följd att undersökningen lades ner och de talrika klagomålen på henne lämnades utan åtgärd.
Nej, nej, jag försöker inte alls förminska de anklagelser om sexuella trakasserier som kvinnor i alla samhällssystem är utsatta för, enbart peka på att diskriminering, olika former av kränkningar i allmänhet grundar sig på makthierarkier. Vem upprätthåller och gynnas av den ekonomiska, sociala och politiska makten? Vem är stark nog att kränka andra? Ofta är det män som agerar utifrån den kultur de verkar inom och den är dessvärre till stor del fortfarande patriarkalisk.
Därmed inte sagt att ett individuellt oskick kan försvaras med hänvisning till en förtryckande maktstruktur. En sadistisk koncentrationslägervakt eller medlem av ett judemassakrerande Einsatzkommando slipper inte undan sitt personliga ansvar genom att hänvisa till en högre makt, lika lite som en Kulturprofil kan skylla sitt driftstyrda vilddjursbeteende på att han är fången inom en machokultur.
Det går heller inte att som den förtvivlade lustmördaren i Fritz Langs film M - en stad söker en mördare skrika Aber ich kann nicht! Men, jag kan inte!
Gång på gång måste jag vandra längs gatorna och jag känner då att någon förföljer mig. Men, jag hör det inte. Det är mitt egna jag! Ibland är det som om jag sprang bakom mig själv. Jag vill fly – bort från mig själv, men jag kan inte – jag kan inte fly från mig själv!
Mördaren i M är en underdog, en patetisk man i underläge, utan skydd från en upphöjd social position, kanske en bidragande orsak till varför han våldför sig på sådana som är maktlösare än vad han är - småflickor. Därigenom skiljer han sig från en annan fiktiv kvinnokränkare – latinläraren Caligula i Alf Sjöbergs Hets. Visserligen försvarar även Caligula sin ondska genom att förklara: ”Jag har varit sjuk, mycket sjuk.” Men, vi har sett honom i full verksamhet, då han skoningslöst utövar sitt sadistiska terrorvälde över maktlösa elever, skyddad av sitt överlägsna latinkunnande och med skolledningen i ryggen, njuter han av att knäcka eller upphöja de stackare som är beroende av honom:
- Jag håller upp ett raster – ser till att idioterna, lathundarna och svamlarna … fastnar.
Caligulas tårar är krokodiltårar. Trots att han erkänner att han är fånge under sina drifter betraktar han sig som en undantags- och övermänniska. Genom sin överlägsna språkkunskap och säkra position inom läroverket är Caligula en Kulturprofil, med makt och myndighet att höja eller sänka de som lyder under honom. Ett övertag han även utnyttjar då det gäller att för sina sexuella böjelsers skull utnyttja en stackars skyddslös dam, som arbetar i tobaksaffären framför skolan, och slutligen förgöra henne.
Makt, sex och kultur. I mer än tjugo år drev en annan Kulturprofil en kulturklubb på Sigtunagatan i Stockholm. Gift med en akademiledamot och omgiven av den svenska kulturelitens crème de la crème kunde han ostraffat våldföra sig på unga kvinnor, som förhoppningsfullt sökt sig till småpåvarnas häckningsplatser, för att där kanske erbjudas en chans att njuta av det litterära kändisskapets värme. En position som i allmänhet inte ger någon inkomst, snabbt övergående uppmärksamhet och ett förnedrande beroende av personer som avgör om du skall bli publicerad och hyllad, eller refuserad och förkastad.
Inom varje slutet sällskap, om det så är Hell´s Angels, Rotary, Godtemplarorden eller företagsledningen, finns hierarkier och en värmande känsla av välbehag i förvissningen om att sällskapets medlemmar inte är som ”alla andra”, att de som anslutits till den priviligierade gruppen är utvalda, att de har befunnits värdiga att tillhöra en exklusiv krets. Som reklamen för American Express Gold Card konstaterar Membership has it´s privileges, medlemskap har sina förmåner. Bibeln tycks stödja en sådan tillhörighet: ”Han har prövat mig och jag har befunnits lik guld.” Du har passerat tröskeln och nått ditt mål.
Kanske bidrog Kulturprofilen till ditt inträde i kulturelitens sfär. Trots inledande förödmjukelser kan du slutligen delta i hyllningskören: ”Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in!” Att ha deltagit i aktiviteterna på Kulturprofilens källarklubb Forum, gav dig kanske en försmak om vad som kunde förväntas högre upp i de kulturella paradiskretsarna:
Han är supergenerös och väldig schysst. Han har många trevliga sidor, det är därför han har lyckats. Han pratar med tjugo personer under en kväll, och bjuder alltid ut någon på middag eller ett glas. Han är en mingelmästare och bjuder på mycket.
Inte vet jag, det kan mycket väl hända att Kulturprofilen är en underbar människa, chevaleresk, gentlemannamässig. En världsvan charmör som förärats Nordstjärneorden för att, som en annan kulturomstrålad herre på den Svenska Parnassen har deklarerat, har gjort stora insatser för svenskt kulturliv:
Det är en fråga om en enastående insats för litteratur, musik, konst - med bl a läsningen av hela Prousts romansvit. Många musiker, konstnärer och diktare har mer eller mindre inlett sin karriär mot höjderna i denna oansenliga källare och ställer ofta upp gratis där. Få vore så högt förtjänta av Nordstjärneorden.
Läsa Proust? Kan du inte göra det hemma? Varför skall du tvunget gå till ett sällskap för inbördes beundran för att få höra hans ”romansvit” läsas upp? Och – ”inlett sin karriär mot höjderna”, vilka höjder? Att sitta och grogga med kulturpersonligheter, som ostraffat tafsar på unga kvinnor? Som på Kulturprofilens klubb där ”den ruffiga, fönsterlösa lokalen” lystes upp genom att vara
en geniernas tummelplats där landets ledande författare, skådespelare och musiker samlades för att dricka vin, framträda och lyssna till varandra.
Inte vet jag hur det går till på sådana klubbar. Men jag vet att de finns och att det sedan lång tid tillbaka har funnits åtkilliga exklusiva tummelplatser i Stockholm. Läste om Greve Carl Adam Lewenhaupts medlemsklubb Noppe Bar & Restaurang på Östermalm med sina 1 000 medlemmar, bland dem Sveriges konung. Där festade ”eliten”, enligt Noppe själv: ”En klick med adelsmän, artister och finansmän, men det stora havet är människor som ingen hört talas om.” Personalen hade tystnadsplikt och medlemmarna plastkort som öppnade dörren till klubben. Det var kring den platsen och dess beryktade ”gubbtolva” som rykten spanns om kungens och vännernas festande med så kallade "kaffeflickor".
Varje storstad har väl sådana ställen. Som ung man när jag var ute och tågluffade kom jag en gång till München. Trött och smutsig efter att inte ha duschat på flera dagar, fick jag syn på en skylt där det stod Sauna och tänkte då i min oskuld att ett rejält bastubad skulle göra susen. Ryggsäcken hade jag lämnat på stationens bagageinlämning och mina kläder såg väl antagligen inte fullt så sjaviga ut att jag skulle nekas inträde. Kom in i en mycket liten lobby, som såg alltför lyxig ut för att vara entrén till ett badhus. Med en undrande blick synade killen bakom disken mig – jag var ung och blond och hörde uppenbarligen inte till stamklientelet.
- Är du medlem? undrade han.
- Nej, jag är enbart på genomresa, svarade jag.
- Känner du någon av klubbens medlemmar?
- Nej, jag tänkte basta och ta mig ett bad. Kan jag göra det här?
- Visst, det går fint.
- Vad kostar det?
- Det här en medlemsbaserad verksamhet, men vi tar emot gäster. Ta en titt och om du vill stanna så kom ut till mig så sätter jag upp dig på gästlistan.
Leende öppnade han en guldförgylld dörr och jag hamnade i ett stort rum med en väldig kristallkrona i taket, röd heltäckningsmatta, en bar längs ena väggen, en pool och i den diskreta belysningen urskiljde jag hur välklädda män satt och hånglade med nakna damer, mellan dem cirkulerade likaledes nakna damer med brickor med drinkar. En del riktade nyfikna blickar mot mig, två servitriser stannade och betraktade mig med förvånade ansiktsuttryck. Jag vände omedelbart, vacklade ut och mumlade till den vänlige killen vid mottagningsdisken:
- Det var inte vad jag trodde.
Förmodar att Noppes inte var fullt så vulgärt, men det var säkerligen inte heller som det ställe som jag och en kompis hamnade på då vi tillsammans med en grupp från Drama, Teater och Film vid Lunds Universitet var på studiebesök i landets huvudstad. Som två pågar från landet beslöt vi på kvällen att få lite smak av storstadens nattliv och begav oss därför in i Gamla Stan. Men, det visade sig att de flesta ställena var stängda. Vi satte oss på en bänk och funderade över vad vi skulle hitta på. Ett gäng lätt berusade, uppspelta män i trettioårsåldern dök upp. De var välklädda och såg ofarliga ut. Min studiekamrat reste sig och gick fram till dem, medan jag avvaktande satt kvar på bänken. De skrattade tillsammans, gruppen lomade glatt iväg medan de vinkade till mig och kompisen berättade att det låg ”ett häftigt ställe” i närheten. ”Det är en svartklubb som serverar alkohol. Jag fick adressen. Allt vi behöver göra är att säga Domaszevski till killen vid dörren.” ”Domaszevski? Är det han som äger stället?” ”Antagligen inte, det är tydligen kvällens lösenord, det byts ut hela tiden. De sa så i alla fall.”
Vi kom fram till dörren, det stod storvuxen man med walkie talkie vid den. Vi sa ”Domaszevski” och släpptes in i en enkel källarlokal med vitmenade väggar och en mängd alldagliga, runda cafébord, belamrade med flaskor och glas. Det var rökigt och smockfullt. Vi fick plats vid ett bord med tre tjejer, de skrattade åt oss då de såg vår förvirring och undrade om vi ville bjuda dem på vin. Visst ville vi det. Vi beställde in en flaska vitt, men knappt hade vi hällt upp förrän någon gick från bord till bord, lutade sig fram och på bred stockholmska halvviskade: ”Razzia”, ”Razzia”. På nolltid var lokalen tom. Jag och min kompis satt förvirrade kvar, vi ville inte lämna vinflaskan som vi betalat dyra pengar för och på ett underligt, avtrubbat sätt var vi nyfikna på vad som skulle hända. Det var som på film. Vi satt ensamma kvar i den tomma lokalen och drack upp vinet. Sedan reste vi oss och gick, först fruktade vi att entrédörren skulle vara låst, det var den inte och det fanns heller inga människor ute på gatan. En absurd och gåtfull episod. Vi utgjorde definitivt inte en integrerad del av Stockholms nattliv.
Forum, klubben som drevs av den nu så omtalade Kulturprofilen var säkerligen vitt skild från Noppes, den tyska bastuklubben och Domaszevskistället, men tycks även den ha varit ett tämligen absurt ställe. På Kulturprofilens Nordstjärneorden står det på latin Nescit Occasum, "den vet inte av någon nedgång", men det tycks inte längre vara tillämpligt på dess bärare. Kulturprofilen anklagas nu för att av unga damer ha krävt favörer för att sedan kunna öppna portarna till de litterära geniernas underbara sagovärld:
”Han höll fast mig och verkligen tafsade över hela kroppen. Jag lyckades slingra mig loss och röt till och då sa han ´med den attityden kommer jag att se till att du inte blir långvarig i branschen´ och ´vet du inte vem jag är gift med?´Jag visste inte alls vem han var då.”
Det fanns de som vägrade delta i dansen kring denne charmerande Kulturprofil. I varje fall betraktade en författarinna spektaklet med ironiskt kylig distans och skrev om ”det högtravande horeriet” som utvecklats av ”en ganska sagolik konstellation: borgerlig publik, snobbig filosofi och flickjakt.” Orden är Maja Lundgrens, en författarinna och kulturjournalist som förbehållslöst sprutat sitt etter över kulturetablissemangets småpåvar och därigenom av flera av dem offentligen förklarats vara mentalsjuk.
När jag läst om Maja Lundgrens olika uttalanden och nu även hennes ”dokumentärroman” Myggor och tigrar, kommer jag att tänka på vad en äldre kollega för många år sedan konstaterade då jag under några års tid extraknäckte på SJs Trafikrestauranger, mellan Malmö och Stockholm:
Jan, vad är det egentligen hos dig som gör att du attraherar underliga, lätt hysteriska kvinnor? Gillar du att vara tillsammans med sådana damer? Mitt råd är att du bör undvika den sortens kvinnor. Du är ung och de kan faktiskt skada dig ordentligt. Tro mig, jag vet och det oroar mig att se hur de flockas kring dig.
Kanske hade han rätt och det är möjligt att jag på den tiden kunde ha uppskattat en dam som Maja Lundgren, som onekligen utstrålar problem, i varje fall genom sin nästan kusligt självutlämnande roman, som dessutom är ovanligt välskriven. Redan för tio år sedan gisslade hon i den boken Kulturprofilen och hans kotteri:
Jag blev inbjuden att uppträda på Forum år 2001. Forum är ett ställe i Stockholm med kraftiga underströmmar. Det väsentliga utspelar sig under den avancerade intellektualismen. Besökarna driver som löv på en malström.
Maja Lundgren fascineras uppenbarligen av Stockholms snobbigt ytliga kultursfär och dess kvinnojagande invånare, speciellt vänster- och kulturrävarna. Målmedvetet tycks hon söka sig till ”stockholmsbohemernas” ofta festliga stämning. Hon konstaterar dock hur många av ”kulturpersonligheterna” ständigt oroar sig för att göra fel, att inte platsa, inte hänga med i jargongen och tappa balansen i de komplicerade turer som tycks vara viktiga för att friktionsfritt kunna röra sig inom Stockholmskotterierna, där en speciell coolness tycks vara allenarådande.
Efter sin första uppläsning på Forum, som hon senare uppenbarligen uppsökte åtskilliga gånger, blir Maja Lundgren utbjuden av dess ägare:
Denne erotikens Groucho Marx, Jean-Claude Utan Nåd heter han, har ett förtjusande finurligt drag som gör att även en del intelligenta kvinnors tycks ha överseende med att han tafsar. Katarina Frostenson är den mest illustra av dessa toleranta kvinnor. Hon och Jean-Claude Utan Nåd var väldigt gulliga mot varandra och mot oss andra i sällskapet.
Jag har under långa perioder varit fjärran från Sverige och har därför stora kunskapsglapp då det gäller svensk underhållning, nyare litteratur, TVprogram, debatter, kändisar och annat som människor i min omgivning tycks vara väl införstådda med. De förvånas då de lägger märke till min stora okunnighet. Så missade jag exempelvis fullständigt den våldsamma debatt som uppstod kring Maja Lundgrens Myggor och tigrar.
Min nyfikenhet väcktes igår då jag slog på bilradion och hamnade i ett program där en dam hyllade Maja Lundgrens roman som ett litterärt mästerverk, som trots att det på sin tid sablades ner för sin skoningslösa öppenhet nu har visat sig vara rykande aktuell genom avslöjandena av kotterierna kring Jean-Claude Arnault och hans klubb. Hur denne tafsande manschauvinist, som fått öknamnet Jean-Kladd, har hållits om ryggen av kulturella höjdare, inte minst ett antal akademiledamöter, som ingår i det nätverk som Maja Lundgren för tio år sedan retade sig på. Hon påstod då att hon inte ångrade sig för att ha hängt ut en del av dem eftersom:
… en massa plumpa och dumdryga manschauvinister går omkring och förpestar de litterära miljöerna.
Hennes attack på dessa manschauvinister begränsar sig till romanens första hundrafemtio sidor, medan resten av dess femhundra sidor handlar om hennes tid i Neapel. Alltså kunde skandalsökande läsare koncentrera sig på den första delen som förolämpade ett antal ”spermarävar” inom Stockholms kulturelit, som ”flirtkulan” Carl-Johan Vallgren, Björn Larsson, som tillsammans med en fransk journalist utsatte ”en liten kulturgroupie” för "en erotisk korseld”, Björn Ranelid som ägnade sig åt fjantiga ”verbala trakasserier”, den labile och manipulerande Anders Paulrud, Tomas Lappalainen, som hon kallade Tompa Maffialainen och jämförde med den cyniske sadisten Valmont i Laclos Farliga Förbindelser och inte minst Dan Josefsson, ”strebern med vänsterfernissa”.
Maja Lundgren redogjorde i sin roman för sin olyckliga förälskelse i Aftonbladets dåvarande kulturchef Håkan Jaensson. Den skildringen kom mig att tänka på Lena Anderssons Egenmäktigt Förfarande i vilken huvudpersonen Ester Nilsson genomlider en i stort sett ensidig romans med den egotrippade, kulturikonen Hugo Rask, "ett praktexemplar på en kulturman." Även om Lena Andersson bestämt hävdade att hennes roman var en ”fiktiv” historia, identifierade många inom Stockholmskotterierna Hugo Rask med filmregissören Roy Andersson, något som även hävdades av honom själv.
Maja Lundgren tycks ha genomgått likande kval som den stackars Ester Nilsson genom sitt intresse för den betydligt äldre, religiöse och något osäkre Håkan Jaensson, som uppenbarligen var smickrad av den yngre journalistens åtrå, men som på grund av äktenskapets helgd begränsade sitt intresse till ett par till intet förpliktigande erotiska eskapader, one night stands, och några retsamma provokationer. Lundgren trodde sig finna, på ett i det närmaste neurotiskt sätt, att Jaensson genom olika notiser på Aftonbladets kultursida riktade förtäckta meddelanden, vädjanden och antydningar till henne. Allt som oftast påminner Lundgren om Strindberg, inte minst genom sina djärva påhopp på kulturpersonligheter och sitt nästan schizofrena sökande efter tecken och budskap i oväsentligheter. Likt Strindberg tycks hon heller inte rädas för att blotta sig själv genom sina skriverier. Hon namngav exempelvis Håkan Jaensson utan att rådgöra med honom. eller en tanke på vad hennes avslöjanden kunde betyda för hans familj. Maja Lundgren visade oförsynt upp sig själv som en bitter och försmådd älskarinna.
Hon jämfördes med Lars Norén, som året efter i sin En dramatikers dagbok på mer än 1 500 sidor lät sin vardag välla över läsaren, komplett med klädinköp, måltider, sjukdomar, skvaller, uthängning av vänner och fiender, förtvivlan och glädje, samlag och arbete, allt på ett fullständigt ohämmat och samtidigt egotrippat sätt. Vad har vi för intresse av allt det där? Och likväl klarade sig Norén i stort sett från att bli vansinnesförklarad. Något som däremot drabbade Maja Lundgren.
Hårdast attackerades Maja Lundgren av Dan Josefsson, med vilken hon haft en kortvarig romans och varit oförsiktig nog att sända några skarpa och obalanserade mejl. Som bevis på att Lundgren var paranoid och galen publicerade Josefsson de olika mailen i Dagens Nyheter och hans ursinne späddes på av tidningens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, som anklagade Bonniers för att ha publicerat en roman av en psykiskt störd författare:
… det hör till ovanligheterna att ett stort förlag ger ut en bok där en uppenbarligen labil person går bärsärkargång på sin namngivna omgivning. Att profitera på en skör människas verklighetsuppfattning och riskera att de som råkar komma i vägen blir groteskt uthängda är ansvarslöst.
Liknande anklagelser hade 2009 riktats mot Anna Odell då hon i en film rekonstruerade ett psykiskt sammanbrott hon haft tio år tidigare. I sin ”konstfilm” spelade Odell psykotisk och självmordsbenägen, slogs med polisen och hamnade som planerat på ett sjukhus där överläkaren beslutade om tvångsåtgärder. Hon spändes fast i en bältessäng och gavs vid upprepade tillfällen intermuskulära preparat. Odell påstod att det hela blev en nästan exakt upprepning av vad som drabbat henne tidigare (fast flera röster menade att verkligheten inte alls motsvarade den dramatik som Odell gav sken av att den haft) och att hennes agerande var ett konstnärligt försök att gestalta och synliggöra olika maktstrukturer inom vården, samhällets syn på psykisk sjukdom och den offerroll som pådyvlas sjuka personer.
Jag påverkades av skriverierna och ansåg att Anna Odell måste vara en egotrippad konstnärstönt som utnyttjat hårt arbetande sjukhuspersonal och allmänna resurser för en ytterst dubiös happening. Jag kom dock att ändra uppfattning efter att ha sett Odells ”rekonstruktion” av den mobbning som hon utsatts för under och efter sin skoltid. Hennes film Återträffen från 2013 var enligt min mening en av de intressantaste svenska filmer jag sett, skickligt iscensatt och med tankeväckande innehåll.
Jag fann Maja Lundgrens bok vara både välskriven och fängslande. Att hon liksom så många andra kvinnliga författare av flera kritiska röster förpassades till de neurotiska kvinnornas skara är ju inte speciellt ovanligt. Hysteri (från grekiskans hysteria, "livmoder") ansågs ju fram till 1900-talet vara unikt kvinnliga, psykiska störningar, främst knutna till undertryckt sexualitet, men även andra otillfredsställda behov som hos kvinnor ansågs ge upphov till starka ångestkänslor.
I en studie som kom för två år sedan, Den sårade divan, beskrev Karin Johannisson utifrån Beckombergas sjukjournaler de mentala sjukdomstillstånden hos författarinnorna Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs, samt konstnärinnan Sigrid Hjertén. Johannisson redogjorde för hur dessa skapande kvinnor använde sina sjukdpmsdiagnoser i sitt skrivande. De blev till delar i ett rollspel. Deras öden utspelades på en scen skapad av en specifik kultur och en dominerande psykiatri som präglat deras och deras publiks uppfattningar om kön, kropp och sexualitet.
Kvinnorna var mentalt störda, men sjukdomens yttringar sammanblandades med den kultur inom vilken den manifesterades. Som konstnärer förenade de sin sårbarhet med det som var djärvt och starkt i deras skapande, sin gestaltningsförmåga. En "galen" kvinna är på samma sätt som en ”normal” kvinna ett offer för sina och andras förväntningar på det rollspel som ”kvinnlighet” förväntas fullgöra inom vårt speciella samhällssystem. I sin konst kan en kvinnlig författare således spela med extrema känslor och gester, skiftningar mellan känslolägen och stämningar. En vilja att bryta genom gränser, att ägna sig åt ”det högsta”, likväl som ”det lägsta”, kan leda till självdestruktivitet, eldad av erfarenheter från besvikelser, utestängning och skam. Litteraturens rollspel kan därmed också förvandlas till en verklighet inom vilken en "galen" kvinna exponerar yviga känslor, impulshandlingar, perversioner och ”vansinne”. Frågan är om inte män kan bete sig på ett liknande sätt, men deras beteende tolkas då utifrån ett "maskulint" rollspel och tillerkänns en helt annan betydelse än de avarter som manifesteras av "själssjuka" kvinnor.
Som många författare, kvinnliga, såväl som manliga (kanske med undantag för sådana som vill dölja sin sårbarhet bakom tillkämpade masker av stoicism och normalitet), spelar även Maja Lundgren med sin instabilitet, sin känslighet inför omgivningen. En författare är en skådespelare. Hon/han ställer genom sina verk ut sig till beskådande/bedömning:
Jag är rätt känslig. Det riskerar att slå över i paranoia. Jag tror att många personer uppfattar mig som en harmonisk person, men saken är den att jag också är extremt receptiv, extremt – för att använda ett ord jag egentligen har svårt för – sensibel. […] jag balanserar på en nålsudd vad gäller känsligheten. Jag tror att en viktig del av all kommunikation är ickeverbal. Jag tror att det är lättare att ljuga med ord än det är att ljuga med utomspråkliga signaler.
Det är kanske just det som Maja Lundgrens spermarävar gör då de tafsar på kvinnor. I sina romaner skildrar de lust och driftsliv, själva skrivandet är en manifestation av deras känslor och önskningar. När de sedan rör sig ute i det verkliga livet, omgivna av vad de tror vara unga beundrande ”kulturgroupies”, så övergår deras skrivna ”lögner” till ”utomspråkliga" signaler.
Hysteri är förvisso inte ett kvinnligt fenomen. På Beckomberga kunde de ovannämnda damerna säkerligen emellanåt även skymta manliga författarkollegor som behandlades för grav alkoholism och ångest – Nils Ferlin, Wilhelm Ekelöf, Johannes Edfelt, Stig Malmberg och Erik Lindgren, för att enbart nämna några av de medlemmar ur sin tids författarelit som emellanåt fick tas in för vård och vars eskapader inom ett tidigare stockholmskt författarreservat skildras i Olof Lagercrantzs postumt utgivna Vid sidan av, där vi även får bekanta oss med icke speciellt tilltalande sidor av personer som exempelvis Artur Lundkvist och Lars Ahlin, som var bland min ungdoms författarhjältar.
Utanförskapet är en väsentlig del i flera författares och journalisters liv. Deras yrke innebär ju att de antar en iakttagande roll som tillämpas på såväl de själva som på den omgivning de använder sig av i sina verk. Det händer att gränsen mellan fiktion och verklighet bryts ner. De behandlar människor i sin omgivning som om de vore en del av deras fiktionsskapande. Möjligen inser de inte hur svårt de kan skada de verkliga personer de skriver om. De lever i en parallellvärld.
Kanske var det något sådant som drabbade Lars Norén då han genom sitt pjäsprojekt 7:3 samarbetade med tungt kriminella, av vilka den ledande av dem var övertygad nazist och strax efter pjäsens sista föreställning gjorde sig skyldig till ett brutalt polismord. Norén tycks ha varit både blind och döv för vad som försiggick inom brottslingarnas parallella existens, inom deras privata livssfär, där de smidde planer spm var vitt skilda från Noréns teaterprojekt. Efter katstrofen frånsade sig Norén uppenbarligen ansvaret för sin del av vad som skedde:
Vi trodde naturligtvis att det fanns en ordentlig kontroll och tanke bakom deras straff och permissionstider. Vi trodde att det vi gjorde var en del av kriminalvårdens rehabiliteringsprogram.
Han sysselsatte sig med en helt annan sfär av mänsklig existens. Norén befann sig i ”det konstnärliga rummet”, uttolkarens, betraktarens elfenbenstorn:
Jag ville förstå grunden till hatet. Lära - på ett radikalt sätt - att behärska min egen rädsla - Att visa människorna. Det var mitt egentliga tema. Detta hade jag arbetat på i 40 år.
Det är hela jag! Jag har för mycket. När jag skriver är jag så koncentrerad att jag slår en ring runt mitt arbete för att skydda det. Men det har jag förstått på senare år, i andra sammanhang, att det inte är bra. Jag borde vara mer observant, mer lyhörd. Jag har inte reagerat.
Jag tycker mig hos flera författare finna en fascination inför en ”extrem” verklighet, En dragning till existensens skuggsidor. Till våld och hänsynslöshet. Jag retade mig exempelvis på Stig Larsons När det känns att det håller på att ta slut från 2012 där han vältrar sig i sitt drog- och alkoholberoende, sin ångest, sitt driftsliv och sin fascination inför de kriminellas värld. Hans bekantskap med brottslingen Kim och den än mer glamoröse Clark Olofsson. Samtidigt sticker han inte under stol med sin egen förträfflighet, sina framgångar som poet, romanförfattare, regissör, pjäsförfattare och sin intima bekantskap med litterära glitterati som Horace Engdahl. Likt Karlfeldt är Stig Larson en kulturman som kan förflytta sig från sfär till sfär, samtidigt både folklig och sofistikerad: ”han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”.
En sådan hybristofili, attraktion till kriminella personer, kan spåras hos flera av de kulturelitister som Maja Lundgren gav sig på. Exempelvis lyser en stark fascination för Stockholms undre värld fram i Carl- Johan Vallgrens Luciferdeckare. Förresten tycker jag att Maja Lundgren var lite väl föraktfull gentemot Vallgrens författarskap, han skriver bra och intressant. Antagligen retade hon sig på hans höga svansföring. Vallgrens slängkappa, laxrosa- och rutiga kostymer. Jag begriper inte varför en seriös författare tvunget måste spela pajas och emellanåt vräka ur sig vulgäriteter, som när Vallgren avslutade sitt sommarprogram med att säga att han ”skulle hem och slicka fitta”. Kanske är det så när man dagligen befinner sig inom ett kulturreservat tillsammans med andra tuppar som envisas med att spela rollen av sig själva.
Tomas Lappalainen är kanske även han en hybristofil. Han har specialiserat sig på de syditalienska brottssyndikaten, samtidigt som han kryddar sina texter med utvikelser till Antikens Magna Graecia och olika filosofisk/historiska teman. Kanske delar jag med Maja Lundgren, som även hon har vistats i de trakterna och som i sin bok visar en större närvaro och förtrogenhet med miljöerna hon skildrar, en irritation över vad jag uppfattat som en elitistisk ytlighet hos Lappalainen, en form av brottsturism. Även jag är fascinerad av Syditalien och har vänner och bekanta därnere. Visst finns där brottssyndikat och jag inte förneka att jag fascineras av dem och läser om dem, men lika lite som jag skulle vilja umgås bland Stockholms kriminella har jag ett behov av att söka upp de syditalienska brottssyndikaten. Dessutom finns det mycket att hämta hos djärva kriminologer som kommer från samma område. Exempelvis professorerna Nocla Gratteri och Antonio Nicaso vid Reggio di Calabrias universitet, vars böcker den italienskkunnige Lappalainen kan finna i vilken italiensk bokhandel som helst, men som han inte nämner, även om de kunde ha berikat hans böcker ytterligare. Vill du dessutom lära känna Camorrans fruktansvärda brutalitet räcker det bra med att se den italienska TVserien Gomorra, som överträffar allt vad Lappalainen skrivit om Neapels undre värld.
En som i stort sett undgår Maja Lundgrens kritik är Stig Larson, som hon tydligen också varit tillsammans med. Kanske för att hon uppskattar hans något klunsiga öppenhet och uppenbara hybristofili. Det tycks som om Lundgren medvetet sökte sig till Neapels spanska kvarter i förhoppning om att få kontakt med ragazzi, ungdomar från de kriminella gäng som frodas där.
Hon råkar ut för två otrevliga äventyr, ett i Boscoreale, där hon blir tagen för en östeuropeisk prostituerad och tror sig ha blivit ofrivilligt vittne till ett mord och något som kan tolkas som både våldtäkt och ett obetänksamt erotiskt spel med en napolitansk camorrista.
Egentligen är det lite synd att Lundgrens napolitanska skildring hamnat i skuggan av den första delen om spermarävarna i Stockholm. Hennes tillvaro i sin lägenhet i Neapel, hennes betraktande av livet omkring sig, spelet omkring henne, kontakten med operasångare, förläggare, rika småfifflare och en och annan svensk, väckte en mängd associationer hos mig. Inte minst detta med att leva i ett Italien som jag trots allt inte är en del av. Att älska och fascineras av landet, samtidigt som jag förskräcks av dess avarter och även efter många år har svårt att begripa hur allt fungerar. Att vara utesluten för att jag inte har den förankring i en italiensk familj/släkt som jag antar är förutsättningen för att jag skall kunna lära mig språkets alla subtila nyanser och slutligen få uppgå i den italienska kulturen, något som faktiskt är ett lockande scenario för mig.
Maja Lundgren är en betydligt spänstigare stilist än Lappalainen och dessutom är hon självutlämnande. Hon sticker inte under stol med sitt inte helt korrekta driftsliv och sin fascination inför sådant som hon samtidigt vill ta avstånd ifrån. Som en del ”feminister” jag känner är hon både oroad och lockad av det intresse hon väcker hos olika män, inte minst kriminella och kulturelitister, en slags lek med elden och Lundgren erkänner att hon i Spanien har fascinerats av tjurfäktningarnas blodiga skådespel och lockats av den mystiska, säkerligen småkriminella, verksamheten på gatan under hennes napolitanska balkong.
Likt de kulturmän som hon spyr sin galla över, tycks hon spela rollen av sig själv. En cynisk iakttagare, med drag av en lockande femme fatale. Ett självblottande som gör att hon framstår som mer äkta än de egotrippade kulturrävar som attackerat henne.
Jag förmodar att Maja Lundgren är just en sådan, neurotisk dam som min kollega på TR en gång varnade mig för och det är möjligt att jag dessvärre skulle komma bra överens med henne om vi träffades.
Andersson, Lena (2013) Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek. Stockholm: Natur och Kultur. Browning, Christopher (1998) Helt vanliga män: Reservbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen. Stockholm: Norstedts. Johannisson, Karin (2015) Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S). Stockholm: Bonniers. Josefsson, Dan (2007) ”Moraliskt haveri”, Dagens Nyheter, 3 september. Lagercrantz, Olof (2011) Vid sidan av: Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. Dagboksanteckningar i urval av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Lapidus, Arne, Hanna Jakobson, David Baas och Alexandra Andersson (2017) ”Kulturprofilens maktspel, med hot, löften och misstänkta sexövergrepp,” Expressen, 1 december. Larsson, Stig (2012) När det känns att det håller på att ta slut. Stockholm: Bonniers. Lundgren, Maja (2007) Myggor och tigrar. Stockholm: Bonniers. Norén, Lars (2008) En dramatikers dagbok. Stockholm: Bonniers. Sjöberg, Tomas, Deanne Rauscher och Tove Meyer (2010) Den motvillige monarken. Stockholm: Lind & Co. Åsbrink, Elisabeth (2010) Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander. Stockholm: Natur och Kultur.
