För snart fyrtio år sedan reste jag, Mats, Stefan, Hasse och Boris genom Europa, Turkiet, Syrien och Libanon, en härlig, omtumlande resa. Minnena finns som om jag riktade en flicklampas sken mot hörnen av ett mörkt rum. Inom ett kompakt mörker lyses en avgränsad värld upp . Kanske är minnena förvrängda, men för mig är de tydliga. Ibland förundras jag över hur skarpa de kan vara. Det är långt tillbaka i tiden. Som om jag stod och blickade ut över ett vitt, stort fält. Jag har en hund med mig:
- Apport! befaller jag honom.
Hunden springer ut i minnesterrängen och viftande med svansen återvänder han med ett minne. Först tittar jag förundrat på vad han funnit. Jo! Det är från Palmyra. Palmyra som sedan den den tjugotredje maj i år befinner sig i IS-galningarnas våld.
Som så mycket annat de underliga människorna företar sig svider det i bröstet på mig när jag tänker på dem och Palmyra. Vad är de för varelser som med glädje och övertygelse kan halshugga oskyldiga människor, eller meja ner dem med kulsprutor i Bagdad, Beirut, Mosul och Paris – klippa av livstråden för unga människor som knappt börjat leva, som kunde gett glädje och tröst till så många andra? Dessa Guds stridsmän som högt upp i skyn sliter intet ont anande turister i stycken, som besudlar och våldtar unga flickor, sargar dem och förstör dem för livet.
Förklara sådant med en Guds vilja den som kan. Med att torterare och mördare skall få sin belöning efter döden. Vem tjänar de? Vad heter deras Gud? Möjligen Iblis, Den Misströstande, för om det fanns ett liv efter döden skulle sådana mördare och våldtäktsmän sannerligen misströsta om nåd, eller kanske möter de Shaytan, Anklagaren, ty anklagas borde de. Se sina offer djupt in i ögonen och känna hur deras hat och förtvivlan bränner i dem. Ty knappast kommer de att möta Allah, ty vilket av Hans nittionio namn skulle kunna tillämpas på någon av de där uslingarna – Den Barmhärtige, Den Välgörande, Den Oändligt Gode, Den Nåderike, Välsignaren, Fredens Källa, Den Evigt Förlåtande, Den Rättvise, Givaren av Skam, Vännen som Beskyddar, …? Välj vilket av Guds namn du vill och tillämpa det sedan på de som kallar sig IS mujaheddin. Stämmer det? Knappast? Skulle en sådan Gud, någon som skapat oss till sin avbild, visa dem välvilja, ge dem belöningar?
Palmyra? Vad jag minns var vi och muséets vakter så gott som de enda som fanns där ute i ökenhettan, Vi var förbluffade och överväldigade. Vi hade inte förväntat oss något sådant. Zenobias sägenomspunna rike öppnade sig inför oss. Det låg som en vidsträckt hägring i öknens mitt. Vi befann oss där utan att begripa varför vi fått ynnesten att uppleva något så märkligt. Ensamma snubblade vi fram under valvbågar, mellan skyhöga pelare och ner i gravkammare. Vi betraktade de hemlighetsfulla, obeslöjade, tvåtusenåriga arabiskorna på muséet, där vakterna i varje rum, efter att ha försäkrat sig om att deras kollegor inte fanns i närheten, ur fickorna tog fram rullsigill och andra märkvärdigheter som de påstod var tusentals år gamla även de – och det var de antagligen också.
Finns de magnifika bysterna kvar? Har inte en aning. Antagligen är de sönderslagna av IS. När de stormat in i den flertusenåriga staden, ett världskulturminnesmärke som tillhör hela mänskligheten, deklarerade IS-hordernas ledare i Palmyra, Abu Laith al-Saoudy, storsint:
Då det gäller den historiska staden, skall vi bevara den och den kommer inte att bli skadad, om Gud så vill. Vad vi kommer att slå sönder är avgudabilderna som de otrogna har dyrkat. De historiska byggnaderna kommer inte att röras och vi kommer inte att ta till några bulldozers för att förstöra dem, som vissa människor tycks tro.
Antagligen har han hållit löftet om att förstöra “avgudabilderna”, i varje fall vet man att en skulptur av ett lejon utanför museiéntren har slagits i bitar, hur det ser ut inuti tycks ingen veta utanför Palmyra. Däremot vet man att löftet om att skydda byggnaderna var en lögn – två muslimska helgongravar sprängdes, följda av det stora Beltemplet från 32 e.Kr. ett av de bäst bevarade romersk-syriska monument som fanns, snabbt följt av det likaledes unika och ovanligt eleganta Baal Shamintemplet, helgat till en fenicisk gudomlighet. Och varför skulle man lita på en galning som inte har någon som helst omtanke om varken kultur eller människor? En vecka efter det att Abu Laith al-Saoudys horder intagit Palmyra visste man i Homs att 90 människor avrättats i den lilla staden, bland dem elva barn.
I slutet av juni arrangerade och filmade IS en ovanligt brutal föreställning på Palmyras amfiteater. Slagna och förödmjukade fördes tjugofem regeringssoldater in framför den fullsatta åskådarläktaren. De tvingades knäböja i en rad på scenen och under högtidliga former marscherade sedan unga pojkar in, alla under femton år. De var iklädda identiskt lika sandfärgade uniformer och rostfärgade bandannor. Var och en av dem placerade sig bakom en knäböjande soldat, höjde samtidigt en pistol och avfyrade den mot huvudet på den dödsdömde. Sedan marscherade de ut under tystnad medan soldaternas blodiga kroppar låg kvar på scenen. Vilken mentalsjuk arrangör samlar tjugofem pojkar och låter dem uppträda i en välregisserad avskyvärdhet?
Förödelsen fortsätter. UNESCO´s generaldirektör Irina Bokova har uttryckt sin ”stora bedrövelse” över ödeläggelsen av Palmyra, men påpekar samtidigt att handlingen inte ”kan utplåna 4 500 års historia”. Jaha, och vad betyder det? Inget speciellt antar jag. Tror att man kan utplåna historia på alla möjliga sätt, nagga en liten bit i taget så att säga, bland annat genom att spränga flertusenåriga monument i luften och komma med meningslösa uttalanden. Och vad är det för tröst att veta att 4 500 års historia består? Vad består den av? Tiden är ett svårfångat begrepp. Men, ett tempel eller ett konstverk existerar tills dess det utplånas. En sprängladdning och sedan är det borta. Försvunnet för all framtid.
Minns inte hur länge jag och kamraterna var där ute i den dallrande värmen. Vi hade kommit med en reguljär buss och innan vi for tillbaka åt vi kvällsmat i en skuggig oas, där små bäckar sorlade fram genom ett sinnrikt anlagt kanalsystem, inom vilket de med jämna mellanrum tvingades ändra riktning. Det var Ramadan, men som på så många andra ställen i Syrien bjöd restaurangvärden oss på öl. Den var kall och god, hette Al-Shark och bryggdes i Aleppo, friskare än Barada som vi fick i Damaskus. Jag skulle inte ha druckit den där ölen. Vi hade knappt ätit klart när bussen tutade, vi stjälpte snabbt i oss ölen och rusade mot bussen.
Det var en lång färd mot det avlägset hägrande Homs. Eftersom vi kommit sist in i bussen hade man lämnat plats åt oss längst bak, där det var plågsamt varmt och luften tung och kvalmig. Framför oss var gången tillkorkad med passagerare och bylten. Så fort någon form av kontroll dök upp längs vägen gjorde någon ett tecken och folket i mittgången hukade sig ner, antagligen för att kontrollanterna inte skulle se att bussen var överlastad, en märklig försiktighetsåtgärd eftersom kontrollanterna måste ha vetat att så var fallet.
Tiden gick, hettan vibrerade, bussen skakade, svetten bröt fram i pannan och nu gjorde ölen sig påmind. Jag såg mig förtvivlat omkring, kamraterna plågades även de av hettan fast till skillnad mot mig tycktes haft vett nog att klara av toalettbesöken innan avfärden. Plågan blev allt intensivare. Jag kunde omöjligt klämma och snubbla mig fram mellan passagerare, bylten och korgar som trängdes i mittgången och om jag mot förmodan lyckats ta mig fram till chauffören skulle jag vara tvungen att förklara varför jag krävde ett uppehåll dessutom tvingas uträtta mitt behov på den platta stenslätten, mitt framför ögonen på busspassagerna. Det kunde inte komma på frågan.
Jag tvingades genomlida plågan i trängseln och hettan. Efter ett par timmar syntes ljusen från Homs gnistra i fjärran, men ökenfärden var inte slut än, den varade ännu en evighet. Men, allt har ett slut. Bussen bromsade och stannade, passagerare och packning baxades ut och sist kom vi. Kamraterna hade också lidit den sista biten av färden, men långt ifrån så illa som jag. De lämnade lättade den illaluktande pissoaren, men jag blev ensam kvar. Utanför tutade bussen. Jag hade fått kramp! Jag haltade ut, vinkade förtvivlat åt kamraterna att de måste lämna mig i det nattmörka Homs och fortsätta mot Damaskus. Jag blev ensam kvar i vägdammet och såg bussen försvinna. Inte visste jag hur jag skulle ta mig till Damaskus den natten.
Mats och Stefan hade retat Hasse och mig för att vi efter en tid i Syrien hade gått över till att klä oss i burnus, något som vi försäkrade var ett alldeles utmärkt plagg eftersom man kunde gå naken i ökenhettan utan att någon märkte det och det dessutom fläktade det skönt kring benen när man promenerade.
Plagget visade sig nu åter vara ändamålsenligt. Krampen gjorde nämligen att jag enbart med långa mellanrum kunde frigöra mig från några droppar, därför drog jag mig emellanåt diskret i bakgrunden, lutade mig framåt och kunde då i vägdammet släppa ner några små vätskemängder, något jag ägnade mig åt i mer än en timmes tid - tills jag äntligen var i skick att ta mig ner mot Damaskus. Natten var dock nu så långt liden att bussarna hade slutat köra söderut. Märkligt nog fick jag dock lift med några herdar och for på ett lastbilsflak tillsammans med dem och deras bräkande och starkt doftande får ner till Damaskus där jag till slut med gryningsljuset dök upp hos mina oroliga kamrater.
Varför berättade jag en så löjlig historia i samband med allvaret och tragedin i Syrien? Jag försöker antagligen göra det begripligt för mig själv att platser jag varit på, där jag upplevt vardagliga eller smått löjliga incidenter, roat mig och träffat godhjärtade och trevliga människor, har förvandlas till obegripliga helveten. Som nu då jag slår på TV:n och ser hur ett hotell i Bamako har stormats av en grupp fanatiska terrorister. De gånger jag hamnat i den staden bodde jag på Hotell Azalaï Salam, som på den tiden var ett elegant ställe nere vi Nigerfloden och i vars foyer en man spelade kora, Malis tolvsträngade harpa. En natt hamnade jag dock på Radisson Blu, som var lyxigare, men betydligt tristare. Det var där som tjugotvå människor dödades under en terroristattack. Jag som trivdes bra i Mali och fann de flesta jag mötte så sympatiska.
När jag nyss skrev om ölen i Palmyra kom tanken på Aleppo, tillsammans med Damaskus antagligen världens äldsta fortfarande bebodda stad. Aleppo blev vårt första möte med Syrien. Vi kom dit sent på kvällen efter en lång palaver vid gränsen där folk varit ovanligt lättirriterade och upprörda eftersom det var Ramadan, skymningen hade fallit och alla ville komma hem för att äta. Vad som uppehållit resenärer och tullnärer var en böhmisk kristallkrona som någon vägrat betala tull för och det hela hade urartat till ett allmänt gräl. Vet inte hur vi fann vårt tämligen eländiga rum i en stor hyreskasern med loftgångar kring en kringbyggd gård i Aleppo. Det var livligt, exotiskt och spännande.
Vi vandrade kring i staden, besökte kastellet som låg isolerat på sin öde klippa. Vi promenerade i souquen, besökte muséet med uråldriga gudomligheter som stod stelt uppsträckta på tjur- och lejonryggar – Baal, Hadad och Astarte. Vi kom till den gamla moskén, såg kyrkor och synagogor och gistna ottomanska trähus, flera med överdådigt snidade andravåningar som sköt fram över de livliga gatorna. Allt var slitet och förfallit, men maten var god och människor vänliga. Redan på den tiden fann vi på kaféerna gäster som på engelska gärna talade politik och vi upptäckte snart att det fanns många som betraktade sig som skilda från maktklicken i Damaskus, som avskydde Assadfamiljen och ville ha ett ”fritt” Aleppo.
Nu har moskéer och kyrkor demolerats. Syriska armén finns kvar i de västra delarna av staden medan olika rebellstyrkor kontrollerar den östra delen, mellan dem ligger ett ödelagt Ingen Mans Land. Den väldiga Al-Medina Souq, den uråldriga basaren som var ett världskulturminnesmärke är till största delen förstörd och så är Aleppos stora moské. De flesta av de ottomanska husen har brunnit ner. Här i Rom känner jag en finsk dam som en gång tillsammans med sin make köpte ett ottomanskt hus i Aleppo och som de under flera års tid satsade alla sina besparingar på. De anställde en turkisk arkitekt för att övervaka restaureringsarbetet så att det blev så genuint som möjligt. Huset blev klart, men förstördes i stridigheterna under sommaren 2012.
Fanatiska jihadkrigare blandade sig med demokratiskt motiverade motståndskämpar, alltmedan regeringsstyrkor skoningslöst bombarderade bostadskvarteren och man slogs från hus till hus. Mer än 13 000 människor har dödats i staden, många av dem små barn. Plundring och förstörelse överallt, svält och sjukdom, medan fanatiker i de ”befriade områdena” genomför godtyckliga avrättningar och försöker införa egna versioner av sharialagar, alltmedan regeringstrupperna från sitt håll plågar de försvarslösa människor som inte lyckats fly.
Inte kunde vi ana vad som skulle hända i Aleppo långt efter det vi varit där. Inte visste vi att det fanns djävulssådd under marken, som snart skulle spira i besinningslöst våld och fanatism. En bild etsade sig fast hos mig. Någon av de första kvällarna i Aleppo fick jag se en man i trettioårsåldern, han satt under ljuset från en lyktstolpe. På marken framför honom låg ett tomt plåtfat. Han satt i en låda på hjul och dragsnöret slingrade sig kring fatet. Han saknade ben och under honom syntes en pöl av urin. Ansiktet var mörkt och hakan täckt med skäggstubb, ögonvitorna lyste vita och han betraktade mig intensivt.
För ett par år sedan, när lidandet tagit ordentlig fart i Syrien och människor vällde in över gränsen till Jordanien, befann jag mig i Amman. En dag for jag med en taxi ner mot Petra och Wadi Rum. Emellanåt följde vi den legendariska Hejazjärnvägens spår där det sträckte sig rakt genom öknen, det som en gång löpt hela vägen till Medina, men nu vänder västerut norr om gränsbyn Barqat Al Mudawwarah, strax norr om den saudi-arabiska gränsen.
Längs en speciellt öde järnvägssträcka var jag tvungen att be taxichauffören stanna så att jag kunde ta ett kort. T. H. Lawrence hävdade att han tillsammans med sina arabiska gerillakrigare längsmed Hejazjärnvägen under Första världskriget sprängde inte mindre 79 broar i luften och jag minns de magnifika scenerna i David Leans Lawrence of Arabia, då Peter O´Toole och Omar Sharif med svepande mantlar på stolta kameler gled fram över sanddynorna.
I sin bok Vishetens sju pelare beskriver Lawrence hur han och hans män ligger dolda på en höjd ovanför Mudawwarah, ser hur ett långt turkiskt tåg draget av två lok närmar sig nere i dalen och hur de sedan detonerar sprängladdningen de placerat under en bro:
…när fören på det andra lokomotivet passerade brokanten lyfte jag handen som tecken till Salem. Ett öronbedövande dån hördes och järnvägslinjen försvann fullständigt ur sikte bakom en bolmande kolonn av svart damm och rök, trettio meter hög och bred. Ut ur mörkret kom ljudet av dånande smällar och ett utsträckt, skärande gnissel av sönderriven metall, medan järnklumpar och lossbruten plåt kom virvlande genom luften. Ett intakt lokhjul for roterande ut ur röken, kastades svart mot skyn och seglade med ett svirrande läte rakt över oss, för att sedan tungt och långsamt falla ner i öknen. Med undantag för ljuden av de kringflygande föremålen hade allt plötsligt blivit tyst och stilla, utan skrik från sårade män eller ljudet av gevärsskott. Alltmedan den grånande dimman från explosionen drev bort från den sönderbrutna rälsen upp mot vår åshöjd, tills den försvann bland bergen.
Men lugnet är tillfälligt och förrädiskt. Strax förbyts allt i vild slakt och plundring. Lawrence beskriver kaoset på samma märkligt skarpa, mardrömslika vis; distanserat och kyligt, allt tycks gå i ultrarapid, som i en feberdröm:
Jag såg hur våra kulsprutor hackade ur sig bly över mitt huvud och hur de långa raderna av turkar som låg ovanpå vagnarna rullade över kanterna, sopades bort som bomullsbalar under det rasande kulregnet, som svepte över taken och stänkte upp moln av gula spån från bordläggningen.
… hans andra kanonskott föll ner bland lastbilarna i den djupa ravinen nedanför bron, dit turkarna tagit sin tillflykt. Det blev en enda röra av platsen. De som överlevt rusade i panik ut i öknen och kastade bort sina gevär och sin utrustning medan de sprang. Detta var en fröjd för Lewis artillerister. Sergeanten skrattade själv bistert medan han sände iväg den ena gevärssalvan efter den andra, tills den öppna sanden var nerskräpad med kadaver.
… Bron var borta och den främre vagnen hade rasat ner i ravinen, den hade varit fylld med sjuka och sårade. De hade alla krossats till döds, utom en tre eller fyra av de som döende rullat ner mot en blödande hög av kroppar som pressats mot den splittrade vagnsväggen. En av de som fortfarande levde vrålade i feberyrsel ordet tyfus. Jag höll mig borta från dem
… Dalen var en märklig syn. Araberna hade blivit spritt språngande galna och rusade omkring barhuvade och halvnakna, skrek, sköt i luften, och gick löst på varandra med naglar och knytnävar, de slet upp lastbilspressenningarna och stapplade fram och tillbaka nertyngda med enorma balar, som de slitit ut från vagnarna vilka de roffade sig fram genom medan de krossade allt de inte ville ha. Tåget hade varit fullpackat med flyktingar, skadade och sjuka, frivilliga som skulle tjänstgöra på flodbåtarna på Eufrat och familjer till turkiska officerare som var på väg tillbaka till Damaskus.
… Då de såg att jag inte deltog i plundringen rusade kvinnor fram till mig och grep tag i mig under tjut och böner om nåd. Jag försäkrade dem att allt skulle gå bra, men de klängde sig fast vid mig och släppte mig inte förrän deras män dök upp. De stötte bort sina fruar och grep förtvivlat om mina ben och fötter i vånda och skräck inför sin förestående död. En turk som brutits ner på ett sådant sätt är ett otäckt spektakel. Jag sparkade med mina nakna fötter undan dem så gott jag förmådde och lyckades bryta mig loss.
… en sårad vädjade på engelska efter en läkare som kunde se till hans skador. Vi hade ingen och det var ändå ingen idé att insistera, han var döende. Jag sa till dem att turkarna skulle återvända inom någon timme och ta hand om dem. Men han var död innan dess, liksom de flesta av de andra, speciellt som det utbröt en tvist mellan de sårade och min egen livvakt, en av dem sände iväg ett pistolskott efter den unge Rahail. Mina rasande män högg ner dem, alla utom två eller tre, innan jag hann ingripa.
Det finns flera liknande otäcka scener i Vishetens sju pelare, lika kyligt framställda. Värst är nog när Lawrence och hans följeslagare anfaller en trupp med flyende turkiska soldater som under sin reträtt massakrerat invånarna i flera byar. Chockad och upprörd befaller Lawrence att ingen nåd skall ges. Samtliga fyratusen turkar slaktas ner och inte ens de som ger sig utan strid skonas: ”Vi vände vår Hotchkiss (kulspruta) mot fångarna”, skrev han i sin officiella fältrapport och i Vishetens sju pelare berättar Lawrence “I en galenskap som fötts ur avskyvärdheterna vi bevittnat i Tafas dödade och dödade vi, vi sköt även rakt in i huvudena på de fallna och på djuren, som om deras död och flödande blod skulle kunna släcka vår ångest.”
Medan jag betraktade Hejazjärnvägen dök taxichauffören upp vid min sida. Han talade utmärkt engelska och på väg tillbaka till bilen började vi samtala om Lawrence av Arabien. Precis som jag hade han sett filmen flera gånger och gillade den skarpt, kanske mest beroende på Omar Sharifs medverkan och att den hade spelats in i Wadi Rum, ett område han kände väl till eftersom han var född och uppvuxen inte så långt därifrån. Jag undrade om det var en stad han kom ifrån och det visade sig att han kom från Ma´an, som ligger sydöst om Petra. Den är en av de kvarvarande stationerna på Hejazjärnvägen.
- Ma´an är distriktshuvudstad och har ett fint universitet, konstaterade han med stolthet.
- Gick du där?
- Jag studerade engelska där. Efter min examen flyttade jag till Amman.
- Du talar mycket bra engelska.
- Tycker du? han sken upp inför berömmet och tillade:
- Jag arbetar mycket med utlänningar.
Sedan ryckte han uppgivet på axlarna och blickade upp mot skyn:
- Allt kommer att bli förstört.
- Förstört?
Enligt chauffören, vars namn jag dessvärre har glömt, var hans hemstad fylld med religiösa fanatiker
- Det finns folk som har blivit infekterade där, kanske värre än på de flesta andra ställen i Jordanien.
Vi hade kommit tillbaka in i bilen och fortsatte färdas genom det flacka ökenlandskapet. Den vänlige chauffören påstod att han varje dag grubblade över vad som skulle hända med hans Ma´an. Tidigare under vår färd hade han nyfiket frågat ut mig om Sverige, men nu var det hans tur att tala om sitt land och den oro han kände inför dess framtid:
- Du ser vad som händer i Syrien. Det kommer att bli värre. Här i landet säger vi att ingenting kommer att hända med oss. Här har vi amerikanerna och vi litar på vår kung.
Han skrattade till, tystande och sa ingenting under några minuter. Jag teg också, medan jag undrade vad han skulle säga härnäst.
- Jag är orolig. Se på Ma´an. Ungdomarna där har inget hopp. Politikerna är korrupta, polisen är korrupt. Regeringen måste hjälpa dom därnere, om de fortsätter som de gör nu och bara skickar ner polis och säkerhetsfolk kommer det att gå illa. Mycket illa.
Han suckade djupt, själv kunde han inte ha varit mycket mer än trettio år gammal.
- Jag har det bra, men de som driver på gatorna i Ma´an har inget jobb. De blir kaxiga om någon bryr sig. Sådant gillar ungdomar. Tro inte annat.
- Vad då?
Han gav mig ett snabbt ögonkast:
- Ordning och reda. Ungdomar vill inget annat än att få något att göra, bli beundrade, tjäna pengar. Det är vad de vill. Att någon skall bry sig. De slöar och knarkar, velar runt, men om någon skulle sätta en kalashnikov i nävarna på dem och säga att de är bättre än alla andra, att de representerar Gud på jorden, då skulle de bli överlyckliga. Jag säger inte att det är rätt.
- Blir du inte orolig?
- Du vet … där har alltid varit bråk.
- Hur så?
- Du har sett Lawrence of Arabia.I öknen har det alltid funnits grupper som bekrigat varandra. Islam eller umma, palestinier eller jordanier, salafister eller wahhabiter, allt det där kan kvitta lika då det kommer till din klan. Din familj är dig alltid närmast. Ute i öknen står din släkt över allting annat. När jag gick i skolan och på universitetet bråkade stadsborna med beduinerna, som bråkade sinsemellan. Alla visste vem som var vem, var vi hörde hemma. När jag var liten slogs man med militären där nere. Staten har aldrig gillat beduinerna, ingen kan få dem i fållan som en skock får. Men nu är något helt annat på gång. Det kommer utifrån. Snart brinner Jordanien.
Han såg åter tomt framför sig. Vägen löpte nu genom ett flackt, tomt landskap, grus och sten så långt man såg:
- Vi talar om framtiden, men för de där killarna finns ingen framtid. De har ingen nu och de kommer inte att få någon heller. De är grundlurade, från början till slut.
Bortom Ma´an ligger Saudi Arabien och där reser sig över den platta, karga öknen det vidsträckta höglandet Najd, i vars centrum den kittel en gång kokade som skulle ge upphov till häxbrygden som nu sprider sig över hela Mellersta Östern, ja kanske hela världen. I en liten by i Najd, föddes 1703 Muhammad ibn Abd al Wahhab som son till en mufti, en rättslärd som verkade inom den strängaste av Islams rättsskolor - Hanbali. Abd al Wahhab studerade teologi i hamnstaden Basra och i Medina, där han befann sig samtidigt som Shah Waliullah Dehlawi, från Delhi, även han född 1703. Tillsammans studerade de den medeltida teologen Ibn Tamiyyahs skrifter som framställde Islam som i det närmaste ohjälpligt förstörd och korrumperad efter de "fromma förfädernas", Al Salafs, tid på jorden. Ibn Taymiyyah menade att man skoningslöst måste bekämpa alla motståndare till den sanna läran och med kamp menade han strid på liv och död. Det krävdes en ordentlig rening av hela världen och det kunde enbart ske om stat och religion förenades. Samhällets uppgift skall vara att bekämpa och förbjuda det onda och förbereda ett samhälle hängivet Gud.
Allt det där anammades entusiastiskt av Abd al Wahhab och Shah Waliullah den förste spred budskapet på den arabiska halvön, medan den andre spred det på den indiska. Den indiska varianten kom att kallas Daobandi och i Pakistans och Afghanistans bersgstrakter förenades den med pashtunernas traditionella livsstil och gav upphov till talibanrörelsen, "taliban" kommer från det arabiska talib, student. Det var alltså mycket som fanatiska arabiska kämpar som Bin Laden hade gemensamt med sina talibanska allierade då de förenade sig i kampen mot ryssar, amerikaner, kommunister och shiiter.
Medan Shah Waliullah predikade i Indiens moskéer drog Abd al Wahhab från stad till by i Arabien, ofta bortdriven eftersom folk retade sig på hans attacker på deras fromhet, krävde att helgongravar och moskéer som rests för att hylla minnet av fromma män och kvinnor skulle rivas ner. Den negativa tonen i hans förkunnelse kunde göra folk rasande och när han inspirerat och deltagit i stenandet av en "äktenskapsförbryterska" blev han bortdriven från sin hemby. Dock insåg emiren Muhammed Ibn Sa´ud, ledare för en klan i den närbelägna oasen Diriyah, dagens Riyadh, fördelarna med att förena sig med en övertygad förkunnare som Abd al Wahab. Ibn Sa´ud bjöd in honom till Diriyah och undrade vad Abd al Wahhab kunde erbjuda honom i utbyte för sitt beskydd. Den religöse förkunnaren svarade: "Om du svär mig en ed att du kommer att utkämpa jihad för att sprida Islam på de otrognas bekostnad, skall jag göra dig till muslimernas ledare under förutsättning att du låter mig styra i religösa frågor." Så blev det också. I Ibn Tamiyyahs anda predikade Abd al Wahab att utan en stark ledare och strikta regler kommer Islam inte att triumfera över månggudadyrkarna, till vilka han även räknade muslimer som inte följde hans linje.
Abd al Wahabs egen bror, Sulayman, frågade honom: "Hur många är Islams grundpelare?" "Fem." "Då har du fel, käre bror, eftersom du förkunnar att Islam har sex grundpelare och den sjätte är enligt dig att alla som inte tycker som du har fel." Brodern ledde ett uppror mot Abd al Wahab och Muhammed Ibn Sa´ud, men förlorade eftersom motståndarnas trupper var bättre disciplinerade och dessutom delade kirgsbyte rättvist mellan sig.
Allliansen mellan "Huset Saud" och wahabisterna har bestått sedan dess, men den är ett ständigt dilemma. Den stränga wahabismen har kunnat fortleva genom Saudfamiljens stöd, men inom deras led finns en pyrande kritik mot härskarhusets vällevnad och dess vänskap med otrogna makter, som England och nu USA. Då saudierna har hotats har de kunnat kalla fram sina trogna wahabiter, exempelvis de fanatiska Ikhwan, bröderna, som självuppoffrande slogs för huset Saud under tjugotalet och säkrade den arabiska halvön åt dem, enbart för att senare göra uppror mot vad de ansåg vara saudiernas kapitulation inför engelsmännens pengar, modernism och vällevnad. ´Abdelaziz Al Sa´ud fick dock hjälp av det wahabitiska ledarskiktet, den brittska armén och flygvapnet för att bemästra och besegra dem.
Saudierna både frodas genom och hotas av wahabiterna. Under pilgrimsmånaden 1979 ockuperades den Stora Moskéen i Mekka av en grupp beväpnade salafiter, som wahabiter föredrar att kalla sig. De gjorde det i protest mot det "dekadanta Huset Saud" som enligt dem inte var värdigt att beskydda den Heliga Staden. Återigen stödde det wahabistiska etablissmenanget saudierna, till priset av minst 5 000 döda upprorsmän.
Det sägs ofta att det religiösa förtrycket i Saudi Arabien, med dess hårda censur, offentliga avrättningar och förnekande av kvinnors rättigheter är eftergifter till wahabiterna för att de skall fortsätta med sitt månghundraåriga stöd till familjen Saud. Det har hävdats, inte minst av folk från interationellea säkerhetstjänster och oppositionella araber, att saudierna stödjer terrorister och yttterlighetspartier eftersom det är deras enda sätt att hjälpligt kontrollera dem, så att de inte ger sig på saudfamiljen, som är väl medvten om att de flesta av deras medlemmar knappast är några renlevande wahabister.
Det är väl nu mer än tre år sedan jag var i Jordanien och jag fruktar att chauffören hade rätt. Kanske brinner inte landet än, men det skulle inte förvåna mig om en del av ungdomarna nere i Ma´an nu har solidariserat sig med IS, som man inte hörde ett knyst om på den tiden. Det var faktiskt inte förrän i förrgår, efter massakern i Paris, som jag kom att tänka på samtalet i bilen på väg till Petra.
Jag och chauffören åt middag tillsammans på en restaurang som en släkting till honom ägde en bit innan El-Gi, den lilla staden som ligger vid Petra. De blev förnärmade då jag ville betala. Efter att i flera timmar ha traskat omkring i Petra, chauffören väntade på mig hos sin släkting och skulle hämta upp mig vid sex-tiden, hade jag en otrevlig upplevelse. På väg tillbaka in i den djupa hålvägen som mellan höga, brandgula klippväggar leder in till Petra vände jag mig om och skymtade Al Kazneh, templet som först möter besökaren till Petra.
Jag tog ett sista kort, tittade på klockan och förstod att jag nu måste skynda mig till mötet med chauffören. Plötsligt spärrar en skäggig karl vägen för mig och säger på utmärkt engelska:
- Ge mig kameran!
Först begrep jag inte vad han menade. Tänkte han råna mig mitt i turistströmmen?
- Ge mig kameran! upprepade han hotfullt och tillade rasande:
- Du tog kort på min fru!
- Din fru?
- Ja, du fotograferade min fru. Med avsikt!
Han pekade mot ett svart spöke vid sin sida. Någon som var helt täckt av en niqab.
- Ge hit kameran så att jag kan ta bort kortet! skrek han.
Nu blev jag rasande. Antagligen rann mitt tidigare samtal med chauffören upp i sinnet på mig. Var detta kanske en av de där galna fanatikerna som inom en snar framtid skulle komma att förstöra det vackra, gästvänliga Jordanien? Vad var det för en figur? Någon som talade perfekt engelska och täckte sin fru med ett svart lakan i ökenhettan och sedan hade mage att attackera en vilt främmande människa som oavsiktligt och ovetande råkat knäppa av ett kort på hans halloweenutspökade hustru.
- Räck omedelbart över kameran! skrek han medan folk började samlas kring oss.
- Vem tror ni att ni är som kan befalla mig att ge min kamera till er? Är ni inte klok!
- Du skall visa respekt! vrålade han.
- Respekt, för vem? nu var jag ursinnig och säkerligen högröd i ansiktet.
- För min fru!
- För er fru? Var är hon?
Jag vet inte vad som for i mig, men antagligen sporrades jag genom närvaron av de kringstående turisterna, av vilka säkerligen flera förstod vad den upphetsade ordväxlingen rörde sig om. Utan att tänka mig för skrek jag till den otrevlige skäggfjanten:
- Menar du det som är gömt under ett skynke där borta? Som det är utspökat kan jag väl inte avgöra om det är er fru eller en kamel!
Jag fattade inte att jag levde farligt och att talibanen kunde ha kastat sig över mig om inte en jordansk vakt och hans kollega dykt upp. Kollegan gick fram till den skäggprydde fanatikern medan den uniformsklädde jordaniern vände sig till mig och på engelska lugnt frågade vad uppträdet rörde sig om. Så gott jag förmådde förklarade jag vad som hänt. På soldatens min kunde jag inte utröna om han var på min sida eller inte. Han bad att jag skulle visa honom kortet, något jag inte kunde neka till och med darrande händer fick jag fram fotografiet – det fanns ingen niqabdam på det. Av någon anledning blev nu militären mycket upprörd, stegade fram till fundamentalisten och började skälla ut honom på arabiska medan han tecknade åt mig att skynda mig därifrån.
Med blodet bultande mot tinningarna gick jag med snabba steg mot El-Gi där chauffören väntade på mig vid entrén till Petra. Av någon anledning skämdes jag över intermezzot och berättade inte vad som skett för honom. Säkerligen hade jag varit tanklös och dumdristig, men när jag tänker tillbaka på episoden retar jag mig fortfarande på den oförskämde idioten. Han hade väl spökat ut sin fru i niqab för att man inte skulle se henne – vad fanns det då för fara i om någon råkade fotografera henne? Hur kommer det sig att religion kan skada människohjärnan på ett så orimligt sätt? Det måste som chauffören antydde röra sig om en slags infektionssjukdom som slår ut vissa hjärnfunktioner.
Allen, Charles (2007) God´s Terrorists: The Wahhabi Cult and the Hidden Roots of Modern Jihad. London: Abacus. Baer, Robert (2004) Sleeping with the Devil: How Washington Sold Our Soul for Saudi Crude. New York: Three Rivers Press. Lawrence, T.E. (2000) Seven Pillars of Wisdom. London: Penguin Classics. Menoret, Pascal (2010) L´Arabie: Des routes l´encens à l´ère du pétrole. Paris: Gallimard.
