Mina föräldrar har berättat att jag inte talade förrän jag var mer än tre år. För mig låter det underligt, men med tanke på att deras barns utveckling står i centrum för de flesta goda föräldrar, så hade de säkert rätt. Märkligt är det dock, eftersom jag efter att ha öppnat munnen för att formulera begripliga ord har det inte varit någon hejd på min svada.
Det är ytterst sällan jag drabbas av tunghäfta och jag yttrar mig i tid och otid. Så länge jag kan minnas har jag dessutom utan tvekan talat offentligt, oavsett hur stor eller liten lyssnarskaran har varit. En av mina chefer, den sämsta jag haft, sa ofta: ”Jan, du måste lära dig att redigera dig själv”. Hon hade säkert rätt. Till min skam vräker jag ofta ur mig onödiga plattityder, låter mig rivas med av min egen snackesalighet och faller lätt andra i talet.
Detta trots att jag är en tämligen tillbakadragen person, som trivs med att vara för mig själv – ensam i storstäder eller ute i naturen, innesluten i rum bland böcker, musik och bilder, eller som nu – upptagen med onödigt skrivande. Likväl tycker jag om att vara med mina vänner, med mina nära och kära. Nu har jag under en längre tid varit ensam i mitt föräldrahem, fyllt av minnen efter mina avlidna föräldrar, speciellt den kvardröjande närvaron av min mor, som dog för mer än en månad sedan. Då jag hamnar bland andra blir jag därför som en kalv på grönbete. Ohämmat börjar jag tala om allt möjligt, som en alkoholist som efter en tid av påtvingad nykterhet förlorar sig i ohämmad spritförtäring.
Under den gångna veckan har det hänt mig vid två tillfällen. Först då jag besökte en god vän, som emellanåt hyser och hävdar åsikter som tycks vara motsatta mina. Hos honom örlade jag vitt och brett om allt möjligt. Medan jag tumlade kring i åsiktshavet fann jag hur bra jag trivdes med att bemöta hans kritik och att komma med motargument, som säkerligen var såväl dunkelt tänkta, som sagda. I öppet och ärligt uppsåt luftade jag åsikter och bemöttes med mothugg - yttrade i samma anda. Så bör ett samtal fortlöpa; dynamiskt och spännande. Till synes skilda uppfattningar konfronteras med varandra, stöts och blöts, finslipas och ombildas, uppeldade av god mat och fina drycker. Djupdykningar ner i det undermedvetna, syftningar till dagsaktuella frågor, sådant vi läst och hört, men också gamla uppfattningar som oväntat hämtats upp ”ur tidens grums och mögel”. Vår djurart är förvisso Homo Sapiens, men även Homo Ludens, Den lekande människan och Homo Interlocutor, Den samtalande människan. Motsatsen kan vara plågsamt tigande eller än värre - en uppretad ovilja att lyssna, parad med en vägran att vika en tum från förutfattade meningar. Ett tillstånd som kan leda till skrik och våld. Att bli ignorerad eller ringaktad är plågsamt för oss flockdjur.
Några dagar efter ovannämnda middag samtalade jag med prästen som skulle förrätta min mors jordfästning. Det blev en lång dialog om livets mening, Guds när- och frånvaro, om estetik och dogmatik. Snart blev både jag och prästen djupt rörda. Vi fann att vi utifrån våra skilda ståndpunkter med lätthet kunde utbyta tankar och erfarenheter på ett tankeväckande sätt. En ömsesidig och oförbehållsam dialog kan bli till ett tillfälle då ljus från tidigare okända känslor och kunskaper bryter in vår tillvaro och lyser upp hjärnans förgätna vrår och skrymslen.
Sådana tankebanor förde mig till Platon (428 - 348 f.Kr), dialogernas mästare. Det grekiska διάλογος består av διά, dia , ”genom” och λόγος logos ett ord om finner sitt ursprung i λέγω, ”jag säger”. Man brukar säga att logos motsvaras av det vi kallar för ”ord”, men givetvis fördjupade de grekiska filosoferna begreppet. Först ut var Herakleitos, som menade att logos är människors försök att uttrycka vad vi tror vara universums inneboende ordning, de regler som styr hela skapelsen. Ett djur med vingar och fjädrar kallar vi ”fågel” och jämför det sedan med andra, liknande djur, varigenom vi tror oss ha kommit naturens ”ordning” på spår och använder orden för att beskriva och jämföra fåglar med andra namngivna väsen och beteenden. Vi har skapat ett mönster inom vilket begreppet ”fågel” har fått sin givna plats, sålunda har vi skapat ordning i kaos. Vi lever inom en väv av ord som vi delar med andra människor – ett språk. Språket innefattar all vår ”kunskap” och blir till en gemensam värld vi kallar logik. Det som inte ryms inom en sådan konstruktion blir ”ologiskt” och därmed obegripligt.
I dialogen Faidros träffar Sokrates i förbigående den unge Faidros, som upprymd efter en morgon i sällskap med vältalaren Lysias beslutat sig för att ta en promenad ”utanför murarna” för att där samla sina tankar. Inför den betydligt äldre Sokrates hyllar Faidros Lysias fenomenala vältalighet och berättar entusiastisk hur Lysias med bländande retorik förklarat varför en äldre älskare egentligen inte behöver älska objektet för sin passion, att en förnuftsmässigt baserad och klarsynt relation är att föredra.
Talet var så välformulerat att Faidros sökt sig till ensamheten för att erinra sig dess detaljer. Sokrates ber Faidros upprepa talets höjdpunkter, men denne förklarar att det klarar han inte av. Sokrates upptäcker då att ynglingen under mantelvecken fumlar med en skriftrulle och förstår att han bär med sig det nedskrivna talet och lyckas övertala Faidros att läsa upp det för honom.
Genom Platons friska och smidiga berättande förflyttas vi till en förgången, främmande värld i vilken förmögna män ägnade en stor del av sin tid åt vinindränkta gästabud, där gossekärleken frodades, medan kvinnor och slavar enbart skymtade i periferin, förnekade de flesta av sina mänskliga och medborgerliga rättigheter.
Men, det är en värld där de skildrade männen yttrar sig vältaligt och delger oss tankegångar som efter mer än tvåtusen år kan få oss att tro att de inte alls är oss så främmande. Dessutom framstår flera av dem som ovanligt förnuftiga människor, inte minst den skarpsinnige och tolerante Sokrates.
Med säkra penndrag frambesvärjer Platon genom sin perfekt kontrollerade dialogform ett arkadiskt landskap som inramning till Faidros och Sokrates stimulerande samtal kring kärlek, skiftande uppfattningar och skrivkonstens begränsningar:
Vid Hera, vilket härligt rastställe! Platanen är hög, kronan bred, kyskhetsträdet står högrest med underbar skugga och när det blommar får det hela platsen att dofta så ljuvligt. Ur den härliga källan under platanen strömmar det svalkande vatten – det känns på foten […] Du märker hur underbart ljuvligt det fläktar! Det är sommarens melodiska sång som besvarar cikadornas kör. Men, det finaste av allt är det här gräset: det bildar en så mjuk sluttning att det blir ett idealiskt stöd för huvudet när man lägger sig ner.
De slår sig ner i det frodiga gräset vid den porlande källan. Faidros läser andäktigt upp Lysias tal. Sokrates hyllar dess ordval och komposition, men vi finner snart att han anser det vara skickligt hopkommet som ett exempel på vältalighet, men att det är en ytlig skapelse. Ett hantverk utan djup eller mening, som genom snillrikt upprepade och varierade fraser inte säger något av värde. Sokrates kritik gör Faidros upprörd och han ber honom hålla ett bättre tal. Sokrates låtsas vara ovillig men är egentligen inte nödbedd utan levererar snabbt inte ett, utan två tal, som vart och ett krossar Lysias argument.
I sitt första tal liknar Sokrates kärleken vid ett vanvett som inte kan behärskas genom förnuft och beräkning. Trots att Sokrates ofta hävdat att retorik i stort sett är värdelös, en publikfriande inställsamhet, jämförbar med kockarnas och kosmetologernas färdigheter, så bygger han sitt tal på strikt retoriska regler. Sokrates tystnar dock snart. Han känner obehag inför sin känslolösa argumentation och vill gå sin väg. Faidros övertalar honom att stanna och Sokrates beslutar då att ”rena sig” genom att uttrycka sina känslor på ett är ärligare sätt. Han kastar sig in i mytskapande kring själens kosmiska flykt, genom vilken den lyckas frigöra sig från kroppsfixering. I sin strävan efter att släcka sina våldsamma begär lyfts älskaren genom sin kärlek bortom vardagslivets begränsningar och inskränkta ofullständiga förklaringar.
Det grekiska μῦθος, mýthos, kan sägas motsvaras av ordet ”saga”, men hos Platon är det mycket mer än så. För honom blir mytberättande ett sätt att förenkla och tydliggöra filosofiska resonemang. Liksom religiösa läromästare, exempelvis Jesus, Buddha och Muhammed, använder han sig av berättelser och legender för att göra sitt budskap mer förståeligt. Likt dem skapar Sokrates egna myter. ”Kärleken” befinner sig som en ”myt” bortom gott och ont, bortom sant och falskt. Myter utgör bilder, tolkningar av vår existens, av kosmos och endast genom dem kan kärleken åskådliggöras.
I sitt andra tal till Faidros beskriver Sokrates kärlek som själens strävan att frigöra sig från de fjättrar som skapas av det vi kallar ”verklighet”. Genom kärleken söker själen sina förlorade vingar. Den vill ge sig hän åt en strävan efter det goda och sköna, glömma att den är en främling på jorden.
Hos begränsade cyniker som Lysias förnedras kärleken till att bli en kroppslig drift, likt hunger blir den till en impuls som kan en tid kan mättas, innan den åter gör sig påmind. Hos en sann filosof, en vän av visdom, är förälskelse något helt annat. Ett minne av den kosmiska tidlöshet som vi alla en gång utgjorde en del av. Ett frigjort tillstånd inom vilket vi glömmer vår alldagliga strävan och oro. Genom kärleken förmår vi ingjuta känslor av lycka och harmoni, både hos oss själva och den vi älskar. Varje själ söker en vän som påminner om den gud som varit dess ledsagare under det kosmiska liv som föregick det liv vi nu lever.
Bortsett från kärlekslyckan, som dessvärre har en tendens att vara obeständig, är det svårt att finna den lycksalighet som dväljs bortom vår beklagansvärda vardagstillvaro. Kanske kunde poesin, musiken och konsten, som Sokrates möjligen var väl förtrogen med eftersom traditionen gör honom till stenhuggare och skulptör, ge oss en inblick i den lycka och harmoni som döljer sig bortom vår existens. Men även sådana insikter och njutningar som konsten och litteraturen kan skänka ärobeständiga. Platon tycks ringakta konsten och betrakta den som en chimär, ett övergående rus. I Faidros låter han Sokrates hävda att det är strävan efter skönhet och godhet som räddar oss från att dras ner i förtvivlans och ondskans fördärv.
Musik och konst kan inte direkt besvara våra frågor. Liksom vetenskap och matematik kan estetik enbart beskriva och förenkla. Platons tvivel på skriftspråket tycks basera sig på samma känsla av otillräcklighet. Likväl var han en ytterst produktiv författare. I Faidros skriver Platon att:
En filosof skriver för att förströ sig och för att på sin ålders dagar ha ett stöd för minnet – han skriver för sig själv och för var och en som vandrar samma väg som han själv.
Att ha sällskap på vägen - dialog, möten och samvaro är den lättast framkomliga vägen mot insikt. Som kärlek när den är som bäst – ett själarnas samtal och samförstånd. Skriftspråk har en mängd tillkortakommanden som samtalet inte har. En skriven text kan inte ändra sig. Den säger samma sak varje gång vi läser den. Om den vid olika tillfällen framstår annorlunda beror inte på texten – det är våra liv, erfarenheter och möten med andra som ändrar dess betydelse. Enligt Platon har en skriven text mycket gemensamt med en målning vars gestalter tiger, men som vi vid skilda tillfällen tolkar på olika sätt.
Skrivna texter svarar inte på tilltal och de kan heller inte söka upp oss. De utgör förvisso ett hjälpmedel i vårt sökande efter harmoni och lycka, men det är nära kontakt med andra människor som hjälper och styrker oss. Vår själ och andliga växt kräver dialogens värme och dynamik.
För att vara säker på sina skrifters slagkraft och nytta måste en författare läsa dem för vänner som förstår, som förmår kritisera eller hylla dem. I Faidros jämför Sokrates skrivna texter med en bondes ”Adonistträdgårdar”. Adonis var en fruktbarhetsgud och en viktig del av hans kult utgjordes av ”trädgårdar”. Det innebar att en bonde tog fröer från sina skördar och sådde dem i krukor som han sedan bevarade inomhus, vårdade och vattnade så att de sköt skott långt tidigare än sådden grodde på hans fält. Efter några veckor, då ”trädgårdarna” blivit frodiga och gröna i sina krukor, bars de av unga kvinnor under sång och dans ner till hav eller sjöar där de slungades ut i vattnet.
Sokrates förklarade att i jämförelse med samtal och dialoger var adonisträdgårdar som författares skrifter – drivhusprodukter vars nytta var liten i jämförelse med sådden ute på fälten, som bar ax och frukt till nytta för dem som sår och skördar, liksom för dem som får födan till del.
Dessutom tillkommer en annan svårighet med det skrivna ordet. En författare är oftast ensam och kan i allmänhet varken få hjälp med eller reaktion på sitt skrivande. Under ett samtal föds ständigt nya tankar och deras formulering blir betydligt lättare då andra hjälper dig på traven, alltmedan författande kräver konstskicklighet, kunskap om språket och dess olika uttrycksmöjligheter, kännedom om målgruppen och möjligheterna att bli publicerad. Något som kan få vem som helst att förtvivla och ge upp med sitt skrivande.
Gunnar Ekelöf, gravt alkoholiserad och ångestbenägen förtvivlade ofta om sitt skrivande och klagade på det skrivna ordens otillräcklighet:
… jag och han hon det. vi börjar om, jag
och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi bör-
jar om. Jag och han hon det
vi börjar om
krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, el-
den brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och
svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.
I det forntida Egypten var skrivare priviligierade medborgare och skriften helig. Ordet hieoroglyf är grekiska och betyder ”heligt tecken”, antagligen en överföring av den egyptiska beteckningen på skrift - Guds ord. Gud är singular och det är då möjligt att guden i fråga är Toth, medlare mellan gudarna och mellan gudar och människor. Han är alltings protokollförare, lagens upprätthållare, skriftens och skrivarnas gud. Toths uppgift är att se till att Universums regler följs, därigenom är han också matematikens och tidens gud. Det var Toth som förde skriften och datumkalendern till människorna. Toth var gift med Ma´at, sanningens, jämviktens, harmonins, lagens, moralens och rättvisans gudinna. Toth framställdes i allmänhet med en ibisfågels huvud, antagligen en allusion på att fågelns näbb liknar en halvmåne. Eftersom månen ansågs styra över tiden, mensturationscykler, tidvatten och månader, var Toth var även månens gud.
Vi har en tendens att betrakta forntiden som en period då människor levde långt ifrån varandra och kontakten var sparsam mellan de hettitiska, syriska, egyptiska, etruskiska och grekiska kultursfärerna. I själva verket var Medelhavsvärlden global även då – även under bronsåldern utbyttes handelsvaror och idéer mellan folk som bodde på vitt skilda ställen.
För några år sedan besökte jag och min hustru vår vän Hasan i Bodrum vid Egeiska havet. På stadens museum fick vi se vrakgods från ett skepp som fjortonhundra år f.Kr. hade förlist utanför Uluburun, ”Den stora udden”. Skepptypen och den medförda lasten, som bärgades mellan 1984 och 1994, antydde att fartyget seglat från en syrisk-palestinsk hamn. Varorna kom ursprungligen så långt bortifrån som Östersjökusten i norr till Afrika i söder, Sicilien och Sardinien i väst och Mesopotamien i öst. Likväl rörde det sig säkerligen om ett normalstort handelsfartyg.
I lasten fanns tio ton koppar och ett ton bly från Cypern och Hettiterriket. 149 krukor från Syrien som innehöll glaskulor, oliver, stora mängder med terpentin (pistacia) och 175 små block med turkos- och lavendelfärgat glas från Egypten. Stockar av ebenholts, elefant- och flodhästbetar, sköldpaddsskal och strutsägg från Afrika. Oljelampor och målade krukor, i form av kvinno- och fårhuvuden från Palestina, kosmetikaskrin från Egypten, en trumpet, två dussin ringar gjorda av pärlemor, mängder med bärnstenspärlor från Östersjön. Smycken i guld och silver, pil- och spjutspetsar, klubbor och dolkar, svärd från Mykene och Italien, plogbillar, vikter, brynstenar, yxor och sågar. En komplett rustning från Mesopotamien. I krukorna fanns rester av mandlar, fikon, oliver, granatäpplen, vindruvor, kummin, tistelolja, sumak, koriander, pinjenötter och vete. Nedan syns en monter med en del av de olika smycken som kom från Egypten.
Grekland var alltså långt ifrån isolerat från sin omvärld och det är därför inte alls förvånande att egyptiska myter ibland dyker upp hos Platon. Exempelvis berättar han i sina dialoger Timaios och Kritias om den sägenomspunna ön Atlantis. Platon berättar att den grekiske lagstiftaren Solon fick höra om det försvunna öriket från präster vid Neiths tempel i Sais. Neith var en mäktig skapelsegudinna, som härskade över krig, jakt och vävnadskonst. Inom parentes sagt befinner sig just nu min yngsta dotter i Sais, som ligger i Nildeltat, där hon deltar i utgrävningar på jakt efter Neiths försvunna tempel.
Platon anger noggrant var hans egyptiska myter kommer ifrån. Så berättar han i Faidros, i samband med sin kritik av skriftspråket, följande om den egyptiske guden Toth:
Vid Naukratis i Egypten fanns en gång, hörde jag, en av landets gamla gudar; den fågel som kallas ibis är helgad åt honom, och gudomen själv heter Theut. Han hade uppfunnit siffrorna, räkningen, geometrin och astronomin och dessutom brädspelet och tärningsspelet och så bokstäverna.
Naukratis var sedan början av 700-talet f.Kr. en grekisk handelsstad i Nildeltat och förblev under flera sekler den mest betydande grekiska kolonin i Egypten, med en intressant egyptisk-grekisk blandkultur. I modern tid har flera papyrusblad med grekiska texter grävts fram i Naukratis och det var länge söderut, i staden Oxyrhynchus, som man 1897 fann den äldsta, fragmentariska versionen av Faidros, som år 109 hade skrivits ner på ett papyrusark.
Platon och hans samtida kände säkert till de stora bibliotek som fanns i de egyptiska templen och som kallades Livets hus. Egypten betraktades av flera grekiska filosofer som ett visserligen främmande och exotiskt land, men med en uråldrig vishetstradition och de ansåg att en för dem så grundläggande vetenskap som matematik hade sitt ursprung där. De visste också att egyptierna var de första som använt sig av ett skriftspråk.
I Platons dialog berättar Sokrates att i en fjärran forntid hade guden Thot uppenbarat sig för en egyptisk farao vid namn Thamus. Thot berättade för faraonen om de uppfinningar han genom Thamus ville skänka till det egyptiska folket. Efter varje gåva gladde sig Thamus och hyllade gudens generositet. Slutligen presenterade Thot bokstäverna och förklarade:
Min konung! Om egyptierna lär sig det här blir de visare och mer minnesgoda, för det här har jag uppfunnit som en drog för minne och vishet.
Konungen svarade: - Mångkunnige Teuth! En kan framföda konstprodukter, en annan avgöra vilken skada och nytta de medför för dem som ska använda dem. Nu är du bokstävernas far, och av välvilja säger du att deras verkan är motsatsen till den verkliga. När man lär sig dem försummar man nämligen minnet, vilket leder till glömska, för i förlitan på skriften låter man sig påminnas av främmande tecken utifrån, inte inifrån av egen kraft. Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig. Dina lärjungar ger du skenvishet, inte sann vishet.
Genom Thamus beskriver Platon skrift som en drog. Ordet han använder är farmakon, som kan betyda ”botemedel”, ”drog”, ”trollmedel” och ”gift” och Platon är väl medveten om ordets olika betydelser.
Medveten om dess välfyllda bibliotek och uråldriga skrifttradition tycks Platon betrakta det egyptiska riket som en kultur som inte gynnade djärvhet, förändring och personliga initiativ, utan använde sina bevarade skrifter som en garanti för att gamla sedvänjor och stabilitet respekterades. I sin dialog Lagarna beskriver Platon den egyptiska konsten som statisk och styrd av hårda, oföränderliga lagar.
Du kommer att finna att deras konstverk är målade eller modellerade i samma former som de hade för tiotusen år sedan; detta är verkligen sant och ingen överdrift – deras forntida målningar och skulpturer är varken bättre eller sämre än de som skapas idag och är gjorda med exakt samma skicklighet.
Det är svårt att avgöra om Platon anser detta vara en fördel, eller tvärtom. Antingen menar han att det strikta regelverket förhindrar den mångfaldens förvirring som präglar hans samtids konst, eller att det, likt skriftspråket, förhindrar dynamik, individuellt tänkande och initiativkraft. Istället för att förlita sig på sin egen intelligens och förmåga anammar bokläsaren, liksom den egyptiske konstnären, fastställda tankesätt. Även om Platon själv var en produktiv författare tycks han betrakta sitt skrivande som en begränsning och poängterar att hans idol Sokrates inte skrev en enda rad, men likväl lyckades förändra tänkandet hos sina efterföljare.
Då jag läser Platon kommer jag att tänka på Skolverkets direktiv, dess påpekande av faran i att okritiskt ta till sig det väldiga informationsflöde som intranätet dränker oss i:
Att kunna kritiskt granska och värdera information är en förmåga som behövs i skolarbete, studier och som medborgare i ett informationssamhälle. Vi har material som ger dig som lärare och skolbibliotekarie fördjupade kunskaper kring hur digitala verktyg stödjer lärande. I det ingår också att arbeta med kritiska perspektiv till internetanvändning. Det handlar om hur du kan handleda elever i informationssökning och källkritik. Du får också arbeta med att anlägga kritiska perspektiv på algoritmer, sökning och sociala nätverkstjänster.
Det tycks som om Skolverket likt Platon anser att skrift måste kompletteras med dialog.
Flera hundra år före vår tideräknings början skrev egyptiska präster om den enorma mängd skrifter som fanns i omlopp redan då, främst bland dessa präster var Mantho som levde omkring 300 f.Kr. Enligt honom fanns det 36, 525 böcker som hade författats av Thot och bevarade i flera olika tempels livshus. Något som får mig att minnas Borges berättelse om Biblioteket i Babel, vars böcker rymmer alla möjliga kombinationer av bokstäver, skiljetecken och mellanrum. De flesta av bibliotekets anställda drivs genom sin desperation till förlamande letargi eller vansinne, medan andra "vars namn är avskydda” förstör alla de böcker de anser vara nonsens, samtidigt som de sökte efter en plats de kallade för den Karmosinröda Hexagonen, vars magiska böcker och deras illustrationer skulle ge ledtrådar till bibliotekets innersta kärna av vishet och kunskap. Andra söker på måfå efter vad de tror vara en bok som innehåller ett perfekt, ämnesindelat register över bibliotekets bokförråd. Vissa tror på existensen av en messiansk figur de kallar Bokens Människa, som har läst bibliotekets index, förstått det och därigenom kan förmedla essensen av bibliotekets samlade information. I sin jakt efter denna mytiska figur färdas de i grupper genom bibliotekets väldiga universum.
Flera egyptiska präster och skrivare trodde även de att det existerade en bok som kunde förklara universums uppbyggnad, mål och mening. De kallade den för Thots Bok och det berättades att den bland annat innehöll trollformler som gjorde att den som uttalade dem kunde förstå alla människors och djurs språk. Andra formler gjorde det möjligt att se solen, månen och stjärnorna i deras rätta gestalt, se alla gudar i deras härlighet och förstå alla Himlens, Jordens och Underjordens hemligheter.
Legenden om Thots Bok berättar om hur en av Ramses hundra söner, Setne Chaemwase, på sin jakt efter Toths Bok tränger sig in i den sedan sekler bortgångne Prins Neterkaptahs gravkammare, i vilken han finner Neterkaptahs mumie, vid vars sida han möter prinsens hustru, Ahweres Ka, gravvålnad.
.JPG)
Ahwere berättar om sitt och makens sorgliga öde. Neterkaptah hade från en uråldrig präst fått veta att Toths Bok låg begravd under Nilens vatten vid en plats kallad Coptos. Där förvarades den stora papyrusrullen i en järnkista, som dolde en bronskista, som inneslöt ytterligare fem kistor av mullbärsträ, ebenholts, silver och guld. I utrymmet mellan varje kista kryllade det av skorpioner och ormar.
Tillsammans med Ahwere och deras treårige son Merib seglade Neterkaptah nerför Nilen till Coptos, där lyckades han dämma och omdirigera Nilens vatten så att bottnen frilades. På så sätt fann Neterkaptah kistan med Thots Bok. Hans fötter sjönk djupt ner i den våta sanden och han attackerades av horder med ormar och skorpioner, men lyckades genom mäktiga trollformler oskadliggöra ohyran. Men, inget bet på den jättelika orm som ringlade sig kring järnkistan, reste sig över den och med sina gifttänder högg efter Netrkaptah, som dock klöv den med sitt svärd. Knappt hade han hackat monstret i bitar förrän dessa åter förenade sig och ormen gick till anfall med stegrat raseri. Detta upprepades gång på gång tills Neterkaptah lyckades sprätta sand mellan de kluvna ormdelarna och på så sätt förhindra att de förenade sig på nytt. Ormen dog i våldsamma plågor. Med stor möda lyckades Neterkaptah bryta upp kistorna och kunde slutligen öppna papyrusrullen på vilken Thots Bok var skriven. Han fann trollformlen som gjorde att han förstod alla jordens språk och öven den som uppenbarade universums dolda sanningar för honom.
Den rasande Thot bad solguden Ra att förgöra den djärve skattplundraren – om en dödlig fick makt över universum genom uttalandet och tillämpandet av bokens magiska formler skulle Skapelsens ordning rubbas. Ra bländade därför Merib, Neterkaptahs son, så att han föll i Nilen och drunknade. Det gjorde även Ahwere då hon försökte rädda sin son och i sin förtvivlan kastade sig Neterkaptah efter dem och dog även han. Men, eftersom Neterkaptah hållit Thots bok tätt pressad mot sin kropp fick han med sig den in i graven.
Thot insåg att det skulle vara betydligt effektivare om hans bok skyddades av en människa som insett dess förödande kraft och som genom sitt exempel och stora kunskaper kunde avhålla andra människor från att missbruka dess kraft.
Innan sin död hade Neterkaptah dessutom på papyrus skrivit en kopia av hela boken, smulat sönder den i öl, blandat det hela i vatten och druckit upp dekokten. Därigenom hade texten verkligen förvandlats till en drog som då den spred sig genom Neterkaptahs ådror förvandlade honom till slav under Thots vilja.
I Neterkaptahs gravkammare lyssnar Setne Chaemwase andäktigt till Ahweres berättelse, men frestelsen blir honom övermäktig, han rycker till sig skriftrullen som ligger upprullad framför Neterkaptahs mumie, men innan han lyckas lämna gravkammaren ser han hur mumien reser sig upp, sliter guldmasken från sitt infallna ansikte och ropar: ”Du kommer snart tillbaka med boken med en kluven käpp i handen och en skål med rökelse på huvudet!”
Setne studerar intensivt den stulna boken, men innan han lärt sig de mäktiga trollformlerna möter han i Ptahs tempel en underskön kvinna, prästinnan Tabube, dotter till profeten Bastet av Ankhtawy. Setne blir förhäxad av hennes skönhet och gör allt hon begär för att få henne till sin. Tabube vill att Setne skänker alla sina rikedomar till henne och kräver även att han i hennes åsyn dödar sina arvingar, det vill säga sin hustru och deras döttrar. Galen av åtrå gör Setne gör Tabube till viljes. Vilande på divaner betraktar Tabube och Setne hur liken efter hans familj slits i stycken av kattor och hundar. Förblindad av lust som han är låter Setne det ske, men då han närmar sig den förföriska damens divan och försöker omfamna henne fylls hans händer med aska och allt omkring honom försvinner.
Setne finner sig ensam i öknen, halvt galen efter sitt fruktansvärda brott irrar han kring i ödemarken. Då uppenbarar sig en bärstol av ebenholts, buren av fyra nubier som ställer ner den bredvid Setne. Bärstolens ägare för undan dess förhängen och bjuder Setne att slå sig ner bredvid honom. Det är en storvuxen man i dyrbara kläder som leende lyssnar till Setnes berättelse om hur han för en kvinnas skull slaktat sina nära och kära. Den dyrbart klädde mannen förklarar då att Setnes hustru och döttrar lever. Allt var en illusion ämnad att lära honom en läxa, men den kommer att bli verklighet om Setne inte strör aska över sitt hår, placerar ett rökelsekar på huvudet och med en kluven käpp i handen återvänder till Neterkaptahs gravkammare och återlämnar Thots Bok. Plötsligt försvinner bärstolen och dess ägare. Setne är åter ensam i öknen, men skyndar tillbaka till Memfis. Han har förstått att mannen i bärstolem i själva verket var Thot. Då Setne återvänt till gravkammaren och lämnat boken till Neterkaptahs mumie befaller den honom att söka upp liken efter sin hustru och son, ge dem en ståtlig begravning och föra deras mumier till gravkammaren. Med stor möda lyckas Setne göra vad Neterkaptah bett honom om, förbannelsen bryts och han kan återvända till sin hustru och sina döttrar.
Det som tycks mig märkligast i denna underliga berättelse är när Neterkaptah dricker den söndersmulade Thots Bok. Det tycks som om de skrivna orden är förvaringskärl för betydelser som sprider sig i ölen och fortplantar sig i Neterkatahs kropp.
När jag en gång i Mali frågade en marabut om männen vi betraktade i en moské, där de satt vaggande och läsande vid sina koranställ, verkligen begrep den arabiska texten de mumlade. Marabuten förklarade att de inte läste för att förstå, utan för att känna. Då de läste Guds ord på det språk han uppenbarat sina budskap kände de Hans närhet. Orden fyllde dem på samma sätt som kärleken fyller en förälskad man. Det var något bortom förstånd och förståelse. Orden innehöll en mening som inte kunde förklaras, något som får mig att tänka på inledningsorden i en dikt av den danska poeten Inger Christensen:
Jeg genkender atter
en lysning i sproget
de lukkede ord
som er till for at elskes
og gentages indtil det enkle.
Jag upptäcker åter
en glöd i språket
de låsta orden
gjorda att älskas
och upprepas intill det enkla.
Det är tveksamt om Platon trodde på gudarna, men han var tveklöst en religiös person som liksom Thots dyrkare var övertygad om att Universum styrdes av obönhörliga lagar. Vi kan genom förvärvad vishet skapa oss en uppfattning om hur dessa lagar fungerar – deras grund är kärleken till vår nästa, ett återsken av de tillstånd som rådde inom den perfekta sfär som vi människor ursprungligen är komna ifrån. För att göra vår jordiska tillvaro dräglig gäller det att genom förnuftet återskapa minnet av det ideala tillståndet, något som enbart kan ske i samspråk och samverkan med andra människor. Vi måste lära från varandra och det är enbart möjligt genom en öppen, osjälvisk dialog med andra människor. Skrifter är enbart ett hjälpmedel och behövs egentligen inte alls om vi förmår lära oss att respektera, lyssna och lära från de människor vi finner i vår omgivning.
En vacker tanke, men låt oss inte glömma att Platon levde i ett samhälle som gjorde stor skillnad mellan människor från olika samhällsklasser. Han var en elitist - slavar och kvinnor hade en underordnad plats i hans utopi. Och vad han än påstår och skriver, så talar böcker till mig, inte minst de han skrev.
Bass, George F. (1987). "Oldest Known Shipwreck Reveals Splendors of the Bronze Age" i National Geographic, Vol. 172 no. 6. Borges, Jorge Luis (1998) Biblioteket i Babel. Stockholm: Bonniers. Christensen, Inger (1962) Lys. Köpenhamn: Gyldendals Forlag. Ekelöf, Gunnar (1962) sent på jorden med appendix 1962: En natt vid horisonten 1930 – 1932. Stockholm: Bonniers. Fowden, Garth (1993). The Egyptian Hermes: A Historical Approach to the Late Pagan Mind. Princeton University Press. Platon (2001) Skrifter. Bok 2. Stockholm: Atlantis. Harris, Geraldine (1985) Gudar & Faraoner i den egyptiska mytologin. Stockholm: Bokförlaget Legenda. Thesleff, Holger (1990) Platon. Lund: Pegas. Skolverket (2017) Källkritik. https://www.skolverket.se/skolutveckling/resurser-for-larande/kollakallan/kallkritik Szlezák, Thomas A. (1999) Platon och läsaren. Stockholm: Atlantis.
