I ett blogginlägg berättade jag att min äldsta dotter en gång konstaterat att Rom lever ett eget liv. Om människorna försvann från staden skulle den likväl ha kvar en oförklarlig närvaro. Jag tror hon hade rätt. I andra stora städer, som New York, Paris, London och Stockholm har jag inte känt den närvaro jag anar i Rom. Däremot finns den i den stad som Janna nu bor i. Prag lever. Kanske är stadens kraft där till och med starkare än i Rom. När Gustav Meyrink i sin roman Golem skriver om Prag tycks det som om staden behärskar människorna och inte tvärtom:

[Jag] betraktade de fula färgerna på husen som låg hopkrupna i regnet som trumpna gamla djur. Vad kusliga och förfallna de såg ut! De stod där planlöst uppställda som ogräs som bryter fram ur jorden. Mot en låg, gul stenmur, den enda kvavarande resten av en äldre, långsträckt byggnad, har de lutats – för två århundraden sedan, precis som det föll sig, utan hänsyn till de andra. Här ett halvt, snedvinkligt hus med bakåtlutad panna; - att annat bredvid: framskjutande som en hörntand. Under den dystra himlen såg de ut som om de sov, och man märkte ingenting av det lurande, fientliga liv som ibland strålar ut från dem när höstkvällens dis ligger i gränderna och hjälper dem att dölja sitt stillsamma, knappt märkbara minspel.

Under den människoålder som jag har bott här har ett intryck fastnat i mig som jag inte lyckats befria mig från: det är som om det finns vissa timmar på natten och den tidigaste gryningen då de ivrigt håller en ljudlös, hemlighetsfull rådplägning. Och då far ibland en svag darrning genom deras murar, utan förklaring, svaga ljud sveper över deras tak och faller ned i stuprännorna – och vi upptar dem med våra slöa sinnen utan att bry oss om dem, utan att söka efter deras orsak.

Ofta har jag drömt att jag lyssnat på dessas hus i deras spökaktiga verksamhet och med ångestfull undran insett att de är grändernas hemliga, verkliga herrar, att de lämnar från sig sitt liv och åter drar det till sig - lånar ut det til invånarna om dagen bara för att följande natt fordra det tillbaka med ockerränta.

I en av sina noveller, Öronsus från början av förra seklet, kopplar Meyrink sjukdomstillståndet tinnitus, dvs. att man utan yttre påverkan hör ljud som kan beskrivs som antingen ett ständigt pipande, djupa bastoner eller ett dovt brus, med ett fenomen som enligt honom söker sitt ursprung i Prags dolda djup. I det distrikt som kallas Lillsidan ligger ett dystert gammalt hus som ”upp till sin mage är begravt i marken”.  I dess källare finner du en fallgrop täckt av en järnlucka, om den öppnas blickar du ner i ett bottenlöst schakt som avger en kylig stank av fukt och förruttnelse. I forna tider har folk med rep sänkt ner ljus i djupet, men det blir allt svagare tills det inte längre kan urskiljas, antingen för att det har slocknat på grund av syrebristen, eller för att schaktet är så djupt att ljuset på sin färd mot dess botten till slut blir osynligt. Men som Meyrink skriver: ”den som kan se gör det även utan ljus. Han ser i mörker och när andra sover”. Meyrink vet att innan folk somnar efter sina hårda arbetsdagar så föds tankar ur deras besvikelser, hämndbegär och girighet, När bittra och uttröttade människor somnat, snarkande och dräglande, så sjunker drömmar som fötts ur deras begär, eller önskan om vedergällning ner i djupen under dem. Längst ner i det svarta, fuktdrypande schaktet står Satans slipsten, den snurrar dag och natt, alltmedan den slipar onda begär till dödliga vapen. Det är dess surrande vi hör i våra öron och som vi misstar för tinnitus.

Tanken att Prag inom sina byggnader föder och döljer krafter som kan ta makten över dess invånare och tillfälliga besökare dyker upp i flera skildringar som funnit sitt ursprung i staden. Kafka älskade och hatade staden som format hans identitet och hjälpt till att skapa hans liv. Ofta kunde han känna hur den stängde in honom, begränsade hans horisont och tänkande. 1902 skrev han till sin vän, Oskar Pollak:

Prag släpper inte taget. Inte om oss båda. Denna lilla mor har klor. Under sådana omständigheter måste man underkasta sig eller -. Om vi satte staden i brand på två ställen, på Vyšehrad och på Hradčany, då vore det möjligt för oss att komma loss. Du kan väl tänka på saken, fram till karnevalen.

Jag kan inte låta bli att tolka Kafkas ständigt återkommande skildringar av slutna rum, underjordiska gångar och kvävande arkitektur som uppkomna ur en känsla av instängdhet, alstrad inom Prags trånga lägenheter och smala gränder. I novellen Beskrivning av en strid irrar Kafkas alter ego mardrömslikt mellan namngivna platser i och omkring Prag. Som i en Meyrinknovell sammanfaller emellanåt berättarens inre och yttre landskap. Det är som om han viljemässigt kan styra sin omgivning, och tvärtom – låta sig styras av den. Någon gång grips han av en befriande känsla, en expansion som lyfter honom ur stadens kvävande närvaro, som när han halkar omkull på en isfläck på Korsriddarnas torg, alldeles framför Karlsbrons borgtorn, och blir liggande där under flera minuter alltmedan han fascinerat betraktar sin omgivning. Då han åter vacklande kommer på fötter, öppnar han lycklig sina armar som för att omfamna månen, gör simtag och med en ovan lätthet rör han sig framåt alltmedan hans huvud ”vilar” fritt i den svala kvällsluften.

Vid mitten av sjuttiotalet sipprade Prags underligheter in i mitt liv. Jag befann mig av någon numera bortglömd anledning i Malmö, där jag i en bokhandel köpt romanen Golem, som Meyrink skrev 1915. Flera år tidigare hade jag i All Världens Berättare, en tidskrift som min far prenumererade på, med fascination läst Meyrinks novell Urmakaren. Vad som gripit mig var den säregna blandningen av realism och fantasteri, av hur inre tankar påverkades och blandades med utifrån kommande intryck på ett sådant sätt att en parallell verklighet skapades.

Meyrink var en märklig man. Som flera mystiker för honom, inte minst den store Emanuel Swedenborg, var han både svärmare och praktiker; bankman, skicklig fäktare, roddare i världsklass och en elegant snobb, samtidigt som han var kunnig i det mesta som rörde religion och ockultism. Han utövade dagligen yoga och meditation och var inte minst en av sin samtids mest framgångsrika skribenter. Mellan 1901 och 1908 publicerade han i den tyska tidskriften Simplicissimus 53 noveller och hans bidrag var en starkt bidragande orsak till att tidskriftens upplaga ökade lavinartat. Simplicissimus lästes och diskuterades livligt bland tysktalande intellektuella över hela Europa. Kanske skulle den med sitt fräcka och hämningslösa tonfall, åstadkommit genom bidrag av utmärkta skribenter och skickliga karikatyrtecknare, något tillspetsat kunna kallas för den tidens Charles Hebdo. Fast Simplicissimus hade en större internationell räckvidd och en betydligt högre konstnärlig nivå än den franska satirtidskriften

På ett kafé hade jag i Malmö börjat läsa min nyinköpta Golem och blev då så tagen att jag glömde tid och rum. I Lund hade jag avtalat ett möte med min kamrat Stefan och på väg till stationen rusade jag in i en telefonkiosk för att slå en signal till honom och ursäkta att jag blivit mer än en timme försenad. Stefans telefonnummer är ett att av de få jag kan utantill och jag slog det utan att tänka. Min förvåning blev därför stor då jag ur luren hör Margarete Hasslows röst:

-  Nej Jan, det här är inte hos Stefan. Du har kommit till pastor Hasslow. Jag kan förresten hälsa dig från din far, jag träffade honom alldeles nyss hos Göran.

Fullkomligt förbluffad stod jag efter samtalet kvar och glodde på telefonen. Familjen Hasslow bodde i Hässleholm och inte alls i Lund. Jag hade aldrig tidigare ringt till dem och då jag senare kollade upp deras nummer fann jag att det var fullkomligt annorlunda Stefans. Göran Hasslow var en min fars bästa vänner och då jag ringde låg han för döden. Men, jag hade inte tänkt på det när jag slog numret. Jag minns inte ens om jag kände till det.  Och än märkligare -  när jag några dagar senare kom på besök till mitt barndomshem i Hässleholm sa Far:

-  Jag tänkte på dig för några dagar sedan och köpte den här boken till dig.

Det var Golem av Gustav Meyrink.

Ovanstående episod är enligt min mening obegiplig, men händelsen tycks likväl kräva en förklaring. En sådan finns säkerligen inte, vad som hände var meningslöst. Så känner jag inför en hel del av det som Meyrink skriver, det är både fascinerande och lite kusligt. Vad som berättas tycks förmedla någon form av insikt, men vad den insikten består i vet jag inte.

Jag tror att en vanlig upplevelse för de flesta av oss är att då vi intressear oss för något så dyker det upp i det mest oväntade sammanhang. Som nu då jag skriver de här raderna. Jag gjorde en kort paus för att dricka en kopp kaffe och medan jag gjorde det botaniserade jag på måfå bland böckena i min fars bokhylla och drog då ut en volym av Dan Anderssons Samlade Skrifter - Posthuma noveller. Döm om min förvåning när jag slår upp en rubrik Litteraturkritik - två uppsatser och finner att den ena av uppsatserna, med titeln En modern mystiker, är en recension av en bok av Meyrink,  Det gröna ansiktet,  i vilken Dan Andersson tycks beskriva samma känsla som jag har inför Meyrinks skrifter:

Denna bok är enligt min mening den moderna mystikens fullständiga genombrott i romanens form. Men, då jag nu går att något behandla densamma kan jag icke lova att redogöra för berättelsens gång. En resumé av romanen skulle tarva en skicklighet i uttryckssättet som icke står mig till buds; dess handling - om man med detta ord kan beteckna ett förlopp av visionärt målade företeelser dels i andens, dels i kroppens riken - kan icke utan fara för grovt missförstånd rabblas upp i ett kort sammandrag, liksom när man anmäler en ny bok för hängmattan.

Då jag under en helg för några veckor sedan i Prag besökte min äldsta dotter gick vi på mu séer, teater och konsert. Vi såg Jan Schwankmeiers märkliga skapelser som inspirerats av kejsar Rudolph II:s Wunderkammer med dess missfoster och andra märkvärdigheter, Kupkas katedralmålningar som vuxit fram ur hans esoteriska idéer, slottet Hradčany, Guldmakarnas Gränd och Peter Parlers katedral, men det mesta av vår tid vandrade vi gemensamt gata upp och gata ner. 

På kvällarna och natten, då turisterna försvunnit in på hotell och krogar, när dimsjoken smög sig in från Moldaus strömmande vatten och dämpade lyktornas sken i de smala gränderna, då kände vi hur den gamla staden andades och förstod varför den fått så många författare och konstnärer i sitt våld.

Poeten Rainer Maria Rilke, liksom Kafka född och uppvuxen i Prag, kunde likt honom och Meyrink också koppla ihop pragborna med döda ting; som möbler och hus. I ett brev till sin älskarinna, Lou Andreas-Salomé, som varit Nietszches stora, men ofullgångna kärlek, liknar Rilke folket i Prag vid 

de tunga, gåtfulla möblerna som belamrar stadens röriga lägenheter. Det är deras förflutna som hålls vid liv i dessa stolar, garderober och bilder. Deras små rum, tre trappor upp, är genomsyrade av deras märkliga förflutna. Deras ansikten har ärvt sina uttryck och känslor från någon förgäten förfader och de kan på grund av sina svaga hjärtan knappt bära tyngden. De är som kadaver som inte kan finna ro och i nätternas mörker passerar de förbi varandra över hårda gravar. De har ingenting kvar, deras leenden vissnar på läpparna och ögonen vattnas av tårar som om de flöt på skymningsfloder. All deras framtid förfuskas, deras likkistor ruttnar, deras kläder löses upp, alltmedan de själva smulas sönder och blir allt tröttare, de förlorar sina fingrars kraft, som om de vore gamla minnen. Med sina döda röster berättar de långrandiga historier för varandra. 

Prag associeras ofta med sin judiska kyrkogård, under 300 år var det den enda begravningsplats som var tillåten för judar. Den grundades 1478 och är fortfarande inte mycket större än den var under Medeltiden. Genom utrymmesbristen tvingades man begrava människor ovanpå varandra, i upp till tolv lager. Idag finns mer än 12 000 gravstenar på den begränsade markytan och under dem ligger mer än 100 000 människor begravda.

Den usle författaren Herrman Goedsche, som efter en sjaskig förfalskningshistoria avskedats från det preussiska Postverket i Berlin och blivit delägare i en ultrakonservativ tidning, skrev 1868 under pseudonymen Sir John Retcliffe en historisk roman, Biarritz, som till största delen var plagierad från en satirisk bok skriven av fransmannen Maurice Joly, i vilken Machiavelli och Montesquieu diskuterar olika metoder för att förgöra mänskligheten. Goedsche gjorde dock ett avgörande tillägg – istället för att lägga de djävulska planerna i munnen på de döda författarna skapade han fiktionen att ett anonymt vittne, dolt bland gravstenarna på Prags Judiska Kyrkogård, hade sett hur Det Högsta Rådet för Israels Tolv Stammar vid midnatt hållit ett möte som upprepades enbart vart hundrade år. Rådslagningen hade skett i närvaro av ingen mindre än Den Vandrande Juden. Det rörde sig om avläggandet av en rapport om hur långt judarna kommit med sitt övertagande av världsherraväldet och vad de hade för planer inför framtiden. Mötesledaren, en rabbin vid namn Levit, deklarerade att de med största säkerhet skulle nå sitt mål inom hundra år.

Den ryska säkerhetstjänsten i Paris lyfte rabbinens tal ur romanen, översatte det till ryska och under sken av att det var en tillförlitlig rapport om ett internationellt judiskt möte i Prag sände de det till sina arbetsgivare i Petersburg. Snart spreds ”rapporten” i massupplagor över hela tsardömet. Sergei Nilus, en religiös svärmare och anitsemit, översatte några franska anitsemitiska pamfletter, anpassade dem till den förmenta polisrapporten och åstadkom en bok som fick namnet Sions Vises Protokoll. Nu var allt sken av fiktion borta och boken såldes som ett officiellt, judiskt protokoll från det förmenta kyrkogårdsmötet i Prag. 

Nilus hopkok översattes till en mängd språk och spreds snabbt över världen, det finns flera, olika svenska upplagor. Jag köpte mitt nytryckta exemplar på spanska på ett apotek i Santo Domingo och jag har sedan dess sett boken på olika håll i världen. I länder som Egypten och Iran är den fortfarande en storsäljare. Givetvis fick eländet stor spridning i Nazityskland.

Sions Vises Protokoll kan betraktas som den mest beklagansvärda giftblomman av vad som kommit att kallas Det Magiska Prag.  En mystisk plats där alkemister, magiker och judiska kabbalister kommunicerar med demoner och änglar, ställer horoskop, blandar gift, gör guld och skapar homunculi, konstgjorda varelser och människor. Speciellt kring sekelskiftet frodades en litterär genre kring det ålderdomliga Prag, Europas gåtfulla hjärta.

En intressant, men något förvirrande representant för denna litterära särart är Francis Marion Crawfords The Witch of Prague, skriven 1890. Personen Crawford hade vissa likheter  med Gustav Meyrink. Han var en konstnärligt begåvad kosmopolit, född i Italien av amerikanska föräldrar och kännare av orientalisk mystik – under flera år hade han studerat sanskrit både i Indien och vid Harvard – och inte minst utgjordes största delen av hans litterära produktion av skräckromatiska berättelser, av vilka en del är riktigt kusliga.

I The Witch of Prague smyger flera märkvärdiga karaktärer omkring bland den judiska kyrkogårdens gravvårdar; bland andra en småvuxen och snackesalig arab som experimenterar med mumier och försöker få liv i döda kroppar och en stilig jude, som spionerar på den vackra häxan Unorna, som också brukar hålla till bland gravarna. 

I centrum för berättelsen finns en man som enbart kallas Vandraren och som i romanens inledning i ett åldrigt hus, som omsluter ett prunkande orangeri, möter Unorna, ”Häxan från Prag”, som likt honom söker ”den sanna kärleken”. Medan hon uppvaktas av den gränslöst förälskade Israel Kafka blir Unorna oåterkalleligt förälskad i Vandraren, som dock är på jakt efter sin egen förlorade kärlek – Beatrice, som utan hans vetskap av sin grymme far har förpassats till ett kloster. Vandraren beskrivs som en betraktare, med en undflyende natur, medan den unge Kafka tycks vara förlänad med en apparition och karaktär helt väsensskild från sin betydligt mer berömde namne, Franz. Han har nämligen:

… skepnaden och utseendet hos en yngling som representerar det ädlaste hos den judiska rasen. Det var omöjligt att betrakta honom utan att föreställa sig en ung bergsörn; ivrig, smidig, säker, skarpsynt och outtröttlig, snabb att gripa sitt byte och hålla fast vid det, vacker med en glänsande, slät fjäderskrud, ständigt svävande, lyft av hög och klar luft.  

Den högstämda stilen ger en antydan om det odrägliga framställningssättet i Crawfords trots allt ganska fascinerande roman, som emellanåt förvandlas till en tradig encyklopedi om historia och ockultism, eller förfaller i sega dialoger. Det talas oavbrutet, sida upp och sida ner. Fast ibland glimmar det till i beskrivningarna av ett trångt och förfallet Prag:

Den vinter som lägrar sig över det frusna Moldau är en gravens vinter, mulen som en eftermiddag, en kulen sörja av fuktdrypande luft som tjocknar likt olja, men vägrar frysa till snö eller is, alstrande en melankoli likt den som råder på en steril klippö i ett livlöst hav.

Även hos Crawford förlänas Prag med eget liv. Som när Vandraren första gången närmar sig Unornas bostad:

De höga fönstren på första och andra våningen flankerades av väldiga helgonskulpturer i märkligt förvridna ställningar, de var svarta av seklers sot och damm, svarta som det gamla Prag är svart, genom ständigt bolmande rök från det bruna, böhmiska kolet uppblandat med mörker från långa höstars tunga dimmor och tio skoningslösa vintrars stelfrusna köld.

Det mystiska Prag har fått sin sinnebild i Golem, som enligt legenderna skapades 1580  av Rabbi Judah Loew ben Bezael. Av lera hämtad från Moldaus stränder formade rabbinen en varelse som var större och betydligt starkare än en människa. I munnen på sin skapelse lade han en lapp på vilken han skrivit en shem, en formel bestående av ett av Guds heliga namn, när ordet emet, sanning, lades till gudsnamnet lyckades rabbinen ge liv till sin Golem (en hebreisk term för något oformligt och själlöst).

Golem arbetade som tjänare i Rabbi Loews hus. Han sägs ha varit snäll, lite tafatt, men alltid tjänstvillig. Varelsen kunde dock inte tala. Varje sabbat plockade Rabbi Loew ut lappen med Golems shem och varelsen förvandlades därmed åter till en livlös lerstod. En sabbat glömde dock Rabbi Loew att avlägsna shemen och den okontrollerbare Golem flöpte amok tills Rabbi Loew lyckades få loss shemen ur monstrets mun och sudda bort e:et från ordet emet, som därmed blev met, död. Loew stoppade därefter tillbaka lappen i Golems mun och släpade med sina trosbröders hjälp upp lerkolossen på vinden till den Gammal-nya Synagogan, där den fortfarande ligger kvar för att kunna väckas till liv om ghettots invånare skulle hotas till livet. Golem är nämligen osårbar och kan på sin herres befallning slå ihjäl allt som kommer i dess väg.

Även om Golem sällan dyker upp i Meyrinks roman med samma namn, vilar hans ande över berättelsen och blir till en personifiering av Josefov, Prags judiska ghetto. Den väldiga, men undanglidande gestalten är i själva verket stadens ande och medvetande, oartikulerad fast ständigt närvarande. Berättelsen formar sig till en vision som drabbat huvudpersonen efter det att han förväxlat sin hatt med den som trettio år tidigare bars av en viss Athanasius Pernath, därigenom nästlar sig Pernaths tidigare tillvaro in huvudpersonens redan instabila föreställningsvärld, han har en längre tid varit inspärrad, antagligen på ett mentalsjukhus, och likt honom blir läsaren efterhand osäker på om det som händer är en chimär eller verklighet.

När jag läste romanen påmindes jag om annan läsupplevelse, nämligen Roland Topors Hyresgästen, där en man inbillar sig vara en annan person, en kvinna som tagit livet av sig då hon bodde i samma lägenhet. Jag är övertygad om att Topor måste ha inspirerats av Meyrinks Golem, båda romanerna har nämligen samma kusligt suggestivt drömska atmosfär och handlar om hur omgivningen bryter sig in en människas medvetande. Roman Polanskis utmärkta filmatisering av Hyresgästen ligger mycket nära det litterära originalet.

Däremot är Paul Wegeners film från 1920, Golem: Hur han kom till världen, inte alls vad som brukar påstås en filmatisering av Meyrinks roman, utan går tillbaka till de äldre legenderna kring Golem. Vad Wegeners film däremot har gemensamt med Meyrinks skildring är den stora betydelse omgivningarna haft vid berättelsens gestaltning. Filmen utspelar sig helt inom ramarna för ett kulisslandskap som skapats av den visionäre arkitekten, konstnären och scenografen Hans Poelzig och filmens skådeplats blir, helt i linje med de tankegångar jag försöker fånga med mitt blogginlägg, medagerande i en berättelse som knappast kan betecknas som kuslig, utan snarare som en mångbottnad, estetisk framställning av ett tillstånd präglat av alienation och oförutsägbarhet.

Allt som oftast har Golem och Prag brutit sig in i min tillvaro. När jag bodde ensam i Paris läste jag än en gång Meyrinks Golem och hans märkliga noveller, där läste jag även Topors Hyresgästen. Eftersom jag bodde ensam i en liten lägenhet i en stor stad där jag enbart delvis förstod språket var det för mig ingen svårighet att identifiera med huvudpersonerna i de likartade skildringarna. Under en av mina nästan dagliga långpromenader i det så ofta regniga Paris slank jag in på ett antikvariat och köpte på måfå en liten bok av Guillaume Apollinaire Le Passant de Prague och fann att den handlade om ett märkligt möte i Prag. Jag kämpade mig med min dåliga franska igenom den och tänker ge en kort redogörelse för innehållet, men innan dess skall jag kort skildra ett möte i Prag som fick mig att tänka på den boken och som inspirerade mig till att skriva det här blogginlägget.

Den främsta orsaken till att jag hälsade på min dotter i Prag var att hon tog sin masterexamen som scenograf vid DAMU, Prags Dramatiska Institut. Efter den stämningsfulla ceremonin åt jag middag tillsammans med Janna och ett par av hennes väninnor på en liten krog alldeles framför en av Prags många barockkyrkor. Med oss var en eterisk och egendomligt klädd dam i trettiofemårsåldern. Hon var en tjeckisk konstnärinna vid namn Astrid Sourkova, men hon hade under flera år bott i Berlin och där tagit sig artistnamnet Habima Fuchs. Habima var nog vad jag med en term från jiddisch skulle vilja beteckna som en Luftmensch, dvs. en person som med stort allvar hänger sig mer åt luftiga, intellektuella sysselsättningar än praktiska göromål, såsom att skaffa sig en ordentlig inkomst och fast förankring i tillvaron. Jag skrev att Habima varit ”bosatt” i Berlin, men det var snarare så att hon ägnade sin mesta tid åt att fotvandra kors och tvärs genom Europa, helt utan oro för sitt uppehälle. ”Det löser sig alltid”, förklarade hon. Likt Meyrink och Crawford visade hon sig också vara väl insatt i orientalisk konst och religion och hade i Japan tillbringat tid med zeninspirerade personer. Trots allt detta hade hon inte någon flummig new-ageframtoning  utan talade spontant och okonstlat om sig själv och sin konst. Jag har sällan stött på en sådan person och med tanke på att Habima i sina utställningskataloger istället för att skriva exempelvis "Habima Fuchs (1977, CZ), lives and works in Berlin" skriver "Habima Fuchs (1977, CZ), lives and walks in Europe" kom jag att minnas Apollinaires möte med annan vandrare.

Nyanländ till Prag kände sig den franske poeten något vilsen, hindrade en förbipasserande och frågade honom om han inte kunde rekommendera några av stadens sevärdheter. Mannen svarade på utmärkt franska att visserligen var även han en främling i staden, men han kände Prag sedan förr och om Apollinaire inte har något emot det så slog han gärna följe med honom. Apollinaire accepterade det vänliga erbjudandet.

Diskret betraktade Apollinaire sin följeslagares klädsel. Han var iklädd en långrock fodrad med utterskinn och hade smala byxor som avslöjade ett par ovanligt muskulösa vader. Likt ”tyska professorer” bar han slokhatt. Mannens gång var ovanligt tyst och smidig, ”som hos någon som inte tröttas av vetskapen om att han inte har något mål med sin vandring”.  Plötsligt hejdade sig mannen, som kunde ha varit i sextioårsåldern, fast likväl gav ett ungdomligt intryck och pekade mot husfasaderna som omgav dem:

-   Ursäkta mig, min herre, sa han. Men, betrakta nu dessa ålderstigna hus. Hur de har behållit de symboler som en gång särskilde dem innan husnumren dök upp. Där är Jungfruns hus och där Örnens hus, som numera är en herremans bostad.

Apollinaire betraktade portalen till Jungfruns hus där ett årtal var ingraverat. Hans följeslagare läste upp det med hög röst och tycktes sedan förlora sig i tankar:

-  1721. Var var jag då ...? Jo, den tjugoandra juni anlände jag till Münchens portar.

Apollinaire lyssnade oroat Hade han råkat ut för en galning? Mannen förlorade sig i ett minne kring hur han blivit arresterad av Münchens stadsväktare och förd till ”inkvisitorerna”, som dock frigav honom. Apollinaire log försmädligt:

-   Ni var säkerligen mycket ung på den tiden. Mycket ung! Inte sant?

Hans följeslagare tycktes inte lägga märke till ironin i Apollinaires påpekande utan svarade med ett oberört tonfall:

-   Ja, i det närmaste två århundraden yngre. Men bortsett från min klädsel såg jag likadan ut som nu. För övrigt var det långt ifrån mitt första Münchenbesök, innan dess hade jag varit där 1334.

Då hade han bevittnat en procession som anförts av en jude med åsneöron och en järnmask på vilken man målat ett djävulsansikte. Juden hängdes och bredvid honom en hund. Mannen konstaterade:

-   Jag tycker inte om djur och tycker därför inte att de skall behandlas som människor.

Apollinaire begrep vem han råkat ut för och undrade:

-   Ni är jude, inte sant?

-    Ja, jag är Den Vandrande Juden. Ni gissat rätt. Den Evige Juden - det är i varje fall vad tyskarna kallar mig för.  Mitt namn är Isak Laquedem.

-    Det var alltså ni som var i Paris förra året, i april? Och visst var det ni som skrev ert namn med krita på en vägg i London. Jag läste det en dag från andra våningen på en omnibus. Men, heter ni inte Ahasverus?

-    Herregud! Alla dessa namn! Jovisst, det är ett av de många namn man begåvat mig med genom tiderna. Men, jag har fått många fler än det.

Den Vandrande Juden började räkna upp alla möjliga namn och platser han besökt. Plötsligt stannade han igen och betraktade åter omgivningarna. Apollinaire förstod att Prag var som en sinnebild av honom – Den Evige Juden. En stad som ständigt förändrats, som bär på spåren och såren från tidens gång, men likväl evigt förblir densamma.

-   Betrakta nu kyrkan där borta, mumlade Isak. Den innehåller resterna av astronomen Tycho Brahe; där predikade Jan Huss och dess väggar bär på märken från både det trettioåriga och det sjuåriga kriget.

Apollinaire intresserade sig dock mer för Isak

-    Jag trodde att du inte existerade. Det föreföll mig som om legenden om dig enbart symboliserade ditt vandrande folk. Jag uppskattar er judar och finner det olyckligt att ni behandlas så illa … Så, du körde alltså bort Jesus?

-    Jo, det stämmer. Men, var nu snäll och tala inte om det.

Isak förklarade att han vant sig vid att vandra utan vila, utan sömn, att han slutat betrakta sitt eviga liv som en plåga. Han hade fått ett uppdrag av Gud. En mening med sitt liv. Det är få som förunnats en sådan ynnest. Genom årtusenden vandrade han fram och tillbaka över jorden. Varje dag lärde han sig något nytt. På den Yttersta Domens dag skulle han redogöra för sina insikter och erfarenheter. Vilken ära! Vilken glädje! Att ständigt se, lyssna och uppleva. Till en början plågades han av sin synd, sin förbannelse, men betraktade nu sin tillvaro som en välsignelse.  Inte ens några kärlekskval plågade honom.

-   Mina kärlekar varar inte längre än ett ögonblick jämfört med min eviga tillvaro. Ingen kan följa mig genom tiden. Kom! Skratta och sluta frukta din framtid och död. Det är dags för middag, promenader alstrar aptit. Jag är en storätare.

Mustig pilsner, gulasch och zigenarmusik gjorde Apollinaire och hans nya bekantskap på gott humör.

-  Vive la France! utropade Isak Laquedem.

Natten blev orgiastisk. Isak tog sin franske bekant till lättfärdiga damer och Apollinaires skildring urartade till den vulgära pornografi han gjort sig känd för. I gryningen örlade de ut från en bordell. Isak hade betalat för kalaset och Apollinaire konstaterade:

-   Du lever verkligen livet.

-   Visst, gör jag det. Det är gudomligt. Jag känner mig som Odin. Aldrig tråkigt. Men, nu måste jag vidare. Jag har fått nog av Prag och du håller på att somna. Gå och lägg dig. Själv sover jag aldrig. Adieu!

-   Farväl. Vandrande Jude. Du lycklige, planlöse resenär! Din optimism är oändlig, det är enbart galna människor som tror dig vara mager och hemsökt av ångest.

-   Du har rätt och jag har Jesus att tacka för det. Han försköt mig, gjorde mig annorlunda, omänsklig och lärde mig därigenom livets värde.

Isak vandrade vidare, men föll ihop längre ner på gatan och vrålade som ett sårat djur. Apollinaire rusade fram till honom och knäppte upp hans skjorta. Isak tackade honom:

-  Tack. Tiden är mogen. En fruktansvärd kraft slog mig. Mitt liv är slut för tillfället, men Makterna skänker mig snart ett nytt.

För ett ögonblick såg han oroad ut och mumlade:

-   Oj, oj, ”vilket betyder `tyvärr´ på hebreiska”.

Medan poliser och ”knappt klädda män utan hattar och flickor i stärkta, vita morgonrockar” lyfte upp den döende Isak och bar bort honom, stod Apollinaire ensam kvar och såg efter dem. En gammal jude öppnade en dörr, betraktade honom misstänksamt och mumlade på tyska:

-   Det var en jude. De kommer alla att dö.

Han knäppte upp sin rock och slet sönder sin skjorta. En märkligt profetisk scen med tanke på att Apollinaires text skrevs 1902. Av Prags 39 395 judar år 1941, överlevde 7 540 nazisternas deportationer och massutrotning.

Det magiska Prag lever vidare, kanske inte så mycket i litteraturens värld men inom turistindustrin och nya media. Exempelvis så läser jag allt som oftast italienska serietidningar, mest för att mina knapphändiga språkkunskaper inte riktigt räcker till för att sluka romaner. I allmänhet blir det Dylan Dog eller Dampyr. Den senare utspelar sig ofta i nutiden, men i en mystisk verklighet där det förgångna bryter in i form av ett hopkok av myter och legender.

Prag och dess gåtfulla stadslandskap är centralt i den mytologi som frambesvärjs i Dampyr. I Prag bor Caleb Lost, en blek man med en uppenbarligen flegmatisk och kylig karaktär. I själva verket är han en amesha. Ameshas är välvilliga, odödliga andar som Ahura Mazda, den högste guden inom den zoroastriska religionen, använder sig av för att kommunicera med sin skapelse. Caleb leder ameshas kamp mot mörkrets fientliga makter och har sitt högkvarter i De Förlorade Stegens Teater, som enbart speciellt inbjudna kan finna där den ligger vid Verlorene Gasse, den Förlorade Gränden, i Prags Staré Mĕsto, Gamla Stad.

Författarna till Dampyr, Mauro Boselli och Maurizio Colombo, baserar varje nummer av seriemagasinet på studier av legender, skräckskildringar och mytologi. Historierna utspelar sig i alla tider, över hela världen, men ofta står Prag i centrum och ibland dyker såväl Meyrink som Golem upp när huvudpersonen Harlan Draka och hans märkliga vänner jagar monster och demoner i stadens gränder. De kan då ha Nikolaus till hjälp, en fallen ängel som håller till på Prags krogar. Nikolaus agerar som en slags undercover agent som officiellt arbetar för Nergal, ledaren för de mörka makternas underrättelsetjänst. Nikolaus besitter en grundlig kunskap om Prags alla hemligheter och tillsammans med sin älskarinna, Matylda Prusova, var han vid Calebs Losts sida då de under Andra Världskriget som medlemmar i den tjeckiska motståndsrörelsens bekämpade de nazistiska inkräktarna.

Dampyr är fylld med litterära allusioner och i de olika Pragepisoderna dyker en mängd författare, konstnärer och tonsättare upp, som Casanova, Jaroslav Seifert, Dvorak, Smetana, Jaroslav Hasek, Meyrink, Mozart, Kafka, Rabbi Loew, Tycho Brahe, Egon Erwin Kisch, Rilke, Wallenstein och Jan Neruda,  tillsammans med mytiska gestalet som Golem, Karkonoš Rusalka och Libuse, eller mänskliga monster som Richard Heydrich, alla på ett eller annat sätt knutna til Prag. Bilderna är detaljrika och suggestiva. Märkligt nog tycks Dampyr, som så många andra Pragskildringar ha staden som medagerande i sina historier och samma sak kan man påstå om vissa datorspel som nu dyker upp.

Exemplevis så är den historiska miljöskildringen central i det mycket populära, kanadensiska Assassin's Creed  som sedan det introducerades í mars 2013 har sålts i över 55 miljoner exemplar. Liksom Dampyr kretsar spelet kring två gamla sekter och striderna rasar i olika tider och olika länder. I Assassin's Creed  rör det sig om Tempelherreorden och Assassinerna. Nutida figurer, som bartendern Desmond Miles, blandar sig med mytiska, historiska gestalter, som assassinen Altaïr Ibn-La'Ahad. Grunden till hela konceptet står att finna i en roman av den slovenske författaren Vladimir Bartol, Alamut som skrevs 1938.

Det är alltså ingenting att förvånas över att det magiska Prag, med sina alkemister och Golem även det dykt upp i Assassin's Creed, dock enbart som ett single-player spel på Facebook. Den så kallade The Divine Science Story Pack utspelade sig i Prag kring sekelskiftet mellan sexton- och femtonhundratalet, men blev tydligen ingen succé. Det lades ner och utvecklades inte vidare.

Men, det säger givetvis ingenting om det magiska Prags fortlevnad. Trots att det gamla ghettot revs, gatorna breddades och turisthorderna vällde in, lever Prag vidare. Många av de åldriga husen, borgarna, kyrkorna, gravarna och synagogorna finns kvar, under jorden löper underjordiska gångar och myter och legender fortsätter sina liv i romaner, filmer och nya media. Staden andas och leve, dess själ sipprar in i vår. Likt Rom är Prag en Cittá Eterna, en Evig Stad. 

I dessa tider av tanklös chauvinism kan det vara lämpligt att påminna om glädjen i att älska en speciell plats, att omfattas av dess själ, utan att därför förakta andra människor och deras platser. Vítĕzslav Nezval, en av Prags många poeter, skrev om sin älskade stad:

Jag hyser inga illusioner om de nationer som styr världens öden eller om fjärran länder.

Jag betraktar inte det folk vars språk jag talar som bättre eller sämre än andra människor.

Mitt öde är kopplat till världens katastrofer och jag har enbart en liten frihet för att leva eller dö.

men...

Till kommande generationer vill jag med en uppgiven suck testamentera 

en oavslutad sång som  både väckt och vyssjat mig till sömns.

Kom ihåg mig.

Att jag bodde och vandrade i Prag.

Att jag lärde mig att älska henne på ett sätt som ingen älskat henne.

Andersson, Dan (1930) Samlade Skrifter, Minnesupplaga IV: Postuma noveller. Stockholm: Tidens Förlag. Apollinaire, Guillaume (2010) La Légende du Juif errant suivi de Le Passant de Prague. Paris: Interférences. Cohn, Norman (1967) Warrant for Genocide: The Myth of the Jewish World Conspiracy and the Protocols of the Elders of Zion. London: Eyre & Spottiswoode. Crawford, F. Marion (2008) The Witch of Prague & Other Stories. Ware, Hertfordshire: Wordsworth Editions. Demetz, Peter (1998) Prague in Black and Gold: The History of a City. London: Penguin Books. Kafka, Franz (2000)  Beskrivning av en kamp och andra texter ur kvarlåtenskapen (-1915). Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2003) En bok måste vara  som en yxa för det frusna havet inom oss: Brev 1900 – oktober 1912. Lund: Bakhåll. Meyrink, Gustav (1994) The Opal (and other stories). Sawtry, Cambridgeshire: Dedalus/Ariadne. Meyrink, Gustav (2009) Golem. Sala/Södermalm: Vertigo Förlag. Mitchell, Mike (2008). Vivo. The Life of Gustav Meyrink. Sawtry, Cambridgeshire: Dedalus/Ariadne. Nezval, Vitezslav (2009) Prague with Fingers of Rain.Translated by Ewald Osers. Tarset, Northumberland: Bloodaxe Books. Pfeiffer, Ernst  (ed.) (2008) Rilke and Andreas-Salomé: A Love Story in Letters. New York: W.W. Norton & Company. Topor, Roland (2009) Hyresgästen. Stockholm: Spinx bokförlag.  Soukup, Vladimír (1995) Prag. Stockholm: Streiffert Förlag.