Väl dold i djupet av Rysslands milsvida skogar ligger sedan urminnes tider häxan Baba Yagas boning. Det är sannerligen inget pepparkakshus, byggt för att locka till sig aningslösa skogsvandrare, även om dess ägare allt som oftast har en glupande hunger efter människokött, helst mört sådant från välgödda spädbarn. Det tycks istället som om Baba Yaga genom husets skräckinjagande utseende och beteende, det har nämligen en egen vilja, söker hålla de människor som förvirrat sig till dess närhet på avstånd. Gärdsgården som omger häxans stuga är gjord av benknotor och gärdsgårdsstörarna pryds med döskallar, från vars ögonhålor ett kyligt sken sprider sig i nattmörkret. En spetsad stör står alltid tom i väntan på en olycklig besökares skalle. Häxan sätter dit den efter det att hon tillrett sitt offer och gnagt hans kranium rent.
Det händer ibland att någon djärv yngling, eller fördrivet flickebarn, frivilligt söker sig till denna skräckens boning. Käringen som bor där ruvar nämligen på stora rikedomar och hon råder över skogens alla väsen. Rovdjur och fåglar lyder under henne, liksom vilsegångna kor och åtråvärda vildhästar. Det sägs att hon är allas urmoder, ja att hon är identisk med Moder Jord. Att hon kan förvandla sig till ett moln, att till och med sol och måne lyder under henne. Hennes boning står vid Dödsrikets gräns; kanske är hon Döden själv. Under alla förhållanden lyder demoner och drakar under henne.
Hennes hus har som sagt ett eget liv. Det vilar på kraftiga hönsben och varifrån man än nalkas så vänder det sig mot besökaren. Vill man stiga in i huset måste man hejda dess rörelser genom att befalla det: ”Lilla stuga, lilla stuga, vänd ditt ansikte mot mig och baken mot skogen”, då böjer sig huset fram likt en höna och öppnar dörren. Den oförvägne lycksökare som då stiger in ser först inte käringen, som antingen likt en katt ligger hopkrupen på hällen ovanför sin väldiga bakugn, eller har sträckt ut sin gängliga lekamen längs stugans ena långvägg, så att besökaren misstar den för en trästock, knotig och skrovlig som hon är. Men så hör han häxans knastertorra röst som ilsket fräser något om: russkim dukhom, ”stanken från en ryss”. Likt alla hinsides varelser känner Baba Yaga skillnaden mellan en gengångare, en gast och en levande själ. Hon vädrar med sin vassa näsa, lyfter på huvudet och betraktar med självlysande ögon sin besökare.
Vacker är Baba Yaga inte i sin sanna skepnad, men hon kan förvandla sig till en åtråvärd medelålders kvinna.Särskilt vid sina sällsynta storstadsbesök.
Hemmavid föredrar hon dock sina insjunkna kinder, skäggstubb och sjukligt gula hud, som spänner över hennes kranium. Flottiga, gråa hårtestar omger hennes höga panna och smutsiga ansikte, underkäkens huggtänder lyser blottade vid mungiporna.
En egenhet som Baba Yaga delar med många andra sagoskurkar är en synlig fysisk åkomma. Baba Yaga saknar ett ben. Det är ersatt med ett konstgjort sådant, antingen av trä, eller lera. Häxan i Hans och Greta har även hon svårt att gå och lutar sig på en käpp. Kanske antyder detta att även mäktiga monster kan skadas, eller att deras inre deformitet speglas genom deras utseende; att deras ondska har samband med en inre kluvenhet – skadan drabbar alltid en del av ett par; som ett öga, ett ben, eller en arm.
Många anser att det finns fler än en Baba Yaga, att hon på olika platser har systrar och döttrar och att dessa märkliga kvinnor fortplantar sig själva, ingen man tycks ha haft något att göra med deras tillblivelse. Andra anser att de olika Baba Yagorna är skilda aspekter av samma Baba Yaga, som när Jungfru Maria uppenbarar sig i annorlunda skepnader, med skilda budskap på olika platser. Kanske alstrar Baba Yaga av egen kraft, likt den fruktbara jorden, både växter och djur, beskyddar och göder dem. Förutom sina spinkiga och skadade ben som amtyder hennes koppling till död och plåga, har hon väldiga, mjölkstinna bröst.
Baba Yaga är möjligen inte genomrutten, inte alltigenom ond, snarare skadad eller förpestad av alltför mycket makt. Fattar häxan motvilligt tycke för någon besökare avstår hon från att slakta henne/honom och sätter istället den oförvägne/a på prov för att därigenom förvissa sig om att hon, eller han, är värdig hennes förtroende. Överlistar de käringen kan hon bli givmild och beskyddande. Är hon dock inte mild till sinnes, utan hungrig och vildsint, kan Baba Yaga störta sig över den arma människa som stigit in över hennes tröskel, slita halsen av henne och tillreda kadavret i bakugnen för att sedan få sig ett ordentligt skrovmål. Hennes hus är minerad mark, varje tanke, vart mått och steg måste övervägas. Glöm absolut inte att tiga innan häxan talar. Maktens folk hatar att bli emotsagda, undervisade och tillrättavisade. Svara om du blir tillfrågad, men väg dina ord, häxor vädrar efter misstag och dyker ett sådant upp griper de efter det likt en svulten varg.
Det går inte att fly från Baba Yaga. Rusar du ut genom dörren, kastar hon sig i ett huj upp i sin väldiga trämortel och flyger med den, hack i häl efter den flyende, alltmedan hon med en virvelstorms hastighet stakar sig fram med mortelstöten och med en kvast sopar igen spåren efter sig. När den förföljde inte orkar längre, stapplar och faller till marken lutar sig häxan över sitt offer och spärrar upp sin väldiga käft, som kan fås att sträcka sig från jord till himmel. Den är inget annat än helvetesgapet som slukar den olycklige med hull och hår, utplånande alla spår efter hans/hennes tid på jorden.
Baba Yaga har många tjänare, otäckast är Koščéj den Odödlige, kanske häxans manliga aspekt, fast Koščéj har ett eget liv trots att han är underordnad den mäktiga Baba Yaga och måste komma så fort hon kallar honom till sig. Koščéj är en mäktig tsar med ett vidsträckt rike och och en väldig armé, möjligen är det Dödsriket han härskar över, namnet Koščéj låter nämligen som det gamla slaviska namnet på den platsen - Koshchnoye. Likt Hades har Koščéj en svaghet för vackra kvinnor som han rövar bort från deras män och anförvanter och sedan försöker förföra. Märkligt nog händer det att den gamle vällustingen lyckas i sitt uppsåt, något som kan tyckas märkligt med tanke på att han ser milt sagt anskrämlig ut. Koščéj dör inte, men åldras. I en och annan saga väljer en fager mö valt att överge sin älskare för åldringens skull och det sker i allmänhet efter det att hon sett den gamle demonens rikedomar och erfarit hans makt.
Långt tillbaka i tiden fann Koščéj en metod att skilja kropp från själ, om de lever åtskilda kan ingen av dem dö. På den tiden var Koščéj en stilig, oförvägen krigare, som gömde sin själ för att förbli bli obesegrad i varje strid.
Priset var högt. Han ser nu ut som ett kadaver, möjligen kan Koščéj genom sina magiska krafter likt Dorian Gray dölja sitt rätta utseende, eller så förvänder han synen på sina offer. Genom sin makt och rikedom smickras han ständigt av sin omgivning och då någon bortrövad mö försäkrar honom om att hon beundrar, ja till och med älskar honom, då tror han henne. I sagorna finns scener när någon bortrövad mö låter det gamla monstret vila sitt huvud i hennes knä alltmedan hon stillsamt ställer frågor till honom, reder hans toviga hår och befriar det från löss. Då blir Koščéj lugn och bländas av sin egen förträfflighet; hans svaga punkt.
Koščéjs kropp kan inte skadas, men finner någon hans själ, hans sårbara mänsklighet och sårar honom där, då går Koščéj under. Det är genom att förneka och gömma det som är ömtåligt - kärlek och medkänsla – som Koščéj har lyckats förvandla sig till en mäktig och osårbar varelse. Han har plockat själen ur kroppen. Likväl är han ständigt på jakt efter kärlek, men finner den givetvis inte. Genom att röva bort unga kvinnor tillskansar han sig erotik. Koščéjs brist på själ gör dock att han varken kan ge eller få kärlek, möjligen beundran, men det är en aktning grundad på skräckblandad undergivenhet. Som den maktmänniska han är tvekar Koščéj inte att utnyttja sina tillfångtagna kvinnor, bland annat låter han dem väva arméer och föda de onda demoner som betjänar honom i form av duvor.
Kanske på grund av sin ålder och sitt självhävdelsebegär ägnar sig den gamle häxmästaren åt krävande aktiviteter, exempelvis så jagar han varje dag uppflugen på en av sina snabba hästar, varav några har tre eller sju ben, de kan alla tala och då de snubblar är det ett tecken på att fara är å färde. Koščéj är en livsnjutare som ständigt söker bekvämlighet, bland annat har han en pälsfodrad mantel, som är varm om vintern och sval om sommaren. Fast åldern tar ibland ut sin rätt och ofta är han så trött att en tjänare tvingas stå bakom tronen och emellanåt lyfta hans tunga ögonlock. Det händer att Koščéjs tungsinne tar hans hov i besittning; demoner och människor i hans omgivning kan förvandlas till sten och kan då enbart väckas till liv vid ljudet av en gusli, en slags cittra. I all sin maktfullkomlighet är Koščéj en enslig, osäker och därmed farlig figur.
Om någon finner Koščéjs själ och lyckas avslöja hans mänskliga nakenhet och sårbarhet, då mister han sin makt. Därför har han med magiska medel gjort allt för att göra sin själ oåtkomlig. Den lever, men finns spetsad på en nål som Koščéj placerat i ett ägg, lagt i en anka som lever i en hare, innesluten i en järnkista, över vilken en mäktig ek vuxit upp. Koščéjs odödlighet har gjort att eken nu vuxit sig stark och omsluter kistan med sega rötter. Det mäktiga trädet finns i en skog på en ö långt ut på ett öde hav.
Som all makt växer Koščéjs styrka genom bekräftelse. Den gamle demonen har begått alla upptänkliga synder och brott, men vad som blir hans slutliga fall är hans stora fåfänga. Som Djävulen själv har konstaterat: ”Min favoritsynd, genom fåfänga och självöverskattning kan jag få vem som helst i min makt.” Koščéjs farligaste motståndare är därmed de kvinnor som förmår smickra hans fåfänga, som den vackra och intelligenta Vasilsa Kirbitevna, som en dag när Koščéj kom hem efter jakten:
lade armarna om hans hals och kysste honom. ”Du käre jag har saknat dig så”, sade hon. ”du var borta så länge att jag blev rädd att de vilda djuren hade ätit upp dig.” ”Så tokiga ni kvinnor är”, skrattade Kosjtjej. ”Hur skulle de vilda djuren kunna döda mig? Jag har inte min död i min egen kropp.” ”Var har du den då?” frågade Vasilisa, ”I kvasten som ligger vid tröskeln”, svarade Kosjtjej. Så snart Kosjtjej hade gett sig av sprang Vasilisa till Ivan och Bulat den modige och berättade för dem vad hon hört. ”Nej, det är en lögn som han försöker slå i dig. Försök vara listigare nästa gång.” Vasilisa fick en idé. Hon tog kvasten och målade den med guldfärg, prydde den med färgade band och lade den på bordet. När Kosjtjej kom flygande hem igen frågade han varför kvasten låg på bordet. Vasilisa svarade att hon tyckte att det inte var rätt att hans död skulle ligga på golvet. ”Dumma kvinna”, svarade han, ”min själ finns inte där. Den är gömd i geten.”
Efter det att Vasilisa målat getens horn med guldfärg och smyckat djuret med färgade band och klockor blev Koščéj smickrad. Han trodde att den listiga flickan menade allvar med sin beundran och han berättade därför om sin själs gömställe. Det avslöjandet blev givetvis Koščéj Dödstrotsarens slutgiltiga död.
Om Koščéj berättas det i många ryska sagor, hjälten i dessa heter för det mesta Ivan, men den starka och listiga flickans namn varierar, hennes vanligaste gestalt är den undersköna krigarkvinnan Marja Morevna, om henne berättar ofta Afanasiev, som av många anses vara Rysslands motsvarighet till de tyska bröderna Grimm.
Aleksandr Nikolajevitj Afanasiev (1826 – 1871) var Rysslands genom tiderna störste insamlare och publicist av sagor. Många menar att han var större än bröderna Grimm i den bemärkelsen att han skrev ner sagorna så som de berättades bland bönderna och gjorde mycket försiktiga ändringar. Afanasiev arbetade som bibliotekarie vid de kejserliga arkiven i Moskva och det var genom sitt yrke han kom i kontakt med folksagor och sådana personer som samlade in dem. Intresset blev till en besatthet, Afanasiev publicerade en samling med mer än 600 ryska folksagor och fortsatte sedan skriva en analys av dem, Slavernas poetiska syn på naturen, i tre band, vart och ett på mer än 700 sidor.
Det var Afanasievs strävan efter perfektion som blev hans fall. I sin försiktiga redigering av folksagorna - de bästa hade insamlats av hans vän språkspecialisten Vladimir Dal, som skrivit ner dem så fonetiskt korrekt som möjligt – tvekade inte Afanasiev att publicera sådant som kunde irritera Makthavarna och Kyrkans män. Vad som väckte störst anstöt hos prästerskapet var de ryska böndernas frispråkiga berättelser om det lantliga driftslivet. När den kraftfulle Philaret, Vasilij Mikhaylovich Drozdov, Patriark av Moskva och därmed högste ledare över den Rysk-ortodoxa kyrka, och en gång nära vän till vän till Alexander Pushkin, attackerade Afanasiev för hans spridande av obscena historier, svarade bibliotekarien honom tillbaka i en tidningsartikel och drog därmed på sig Kyrkans ohämmade hat. Afanasiev skrev:
Det finns en miljon gånger mer moral, sanning och mänsklig kärlek i mina folksagor än i de skenheliga predikningar som levereras av Ers Helighet.
.jpg)
Vladimir Dal hade gett Afanasiev en stor mängd uppteckningar av erotiskt ohämmade berättelser och sagt honom: ”Jag har i mina samlingar många sådana berättelser som inte kan bli tryckta – det är ledsamt eftersom de är så underhållande.” Afanasiev kunde dock inte avhålla sig från att redigera de skabrösa historierna och gav några avskrifter till sin gode vän, den kände fritänkaren och exilryssen Aleksandr Herzen, när han en gång besökte honom i London. Givetvis fick den fruktade ryska Ohkranan, ”Avdelningen för beskydd av allmän säkerhet och ordning”, reda på att det där besöket ägt rum och efter det att Afanasiev kommit tillbaka från sin utlandsresa vände tsarens hemliga polis upp och ner på hans lägenhet och fann då manuskriptet till Russkie zavetnye shazki, ”Ryska hemliga folksagor”. Afanasiev avsattes från sin tjänst, blev svartlistad och fick inga nya anställningar. Den degraderade bibliotekarien sålde sitt eget mycket omfattande bibliotek för pengar till mat och framlevde sina sista dagar som en slusk ur någon historia av Gogol eller Dostojevskij, fick tuberkulos och dog utfattig, enbart fyrtiofem år gammal. Ivan Turgenev skrev i ett brev till en författarvän:
Afanasiev dog nyligen av hunger, men hans litterära meriter kommer, min käre vän, att bestå och uppskattas långt efter det att både mina och dina verk har slukats av glömskans mörker.
Det skrivs ofta att kvinnor i folksagor spelar en passiv roll; de väntar på att bli bortgifta med en prins eller bli räddade från en otäck kidnappare, i bästa fall hjälper de sin befriare genom att ge honom information om kidnapparens svagheter. Är kvinnorna smarta eller mäktiga så har de ofta en biroll som elaka styvmödrar eller goda féer. När jag läser sagor får jag dock ofta för mig att den där uppfattningen även den är könsrollsschablon. Visserligen speglar många sagor patriarkaliska samhällsförhållanden där kvinnor betraktas som varor eller svaga stackare som måste beskyddas, om de nu inte är elaka huskors eller allsmäktiga, ondskefulla häxor som Baba Yaga. Jag tycker mig dock även ha funnit ett minst lika stort antal ondskefulla gubbar och hänsynslösa tyranner, tillsammans med ett stort antal tuffa och dådkraftiga kvinnor, inte minst i Tusen och en natt och ryska folksagor.
Ta till exempel tsarevnan Marja Morevna i en av Afanasievs populäraste sagor, i den rider Ivan ut för att se hur det är med hans systrar som blivit bortgifta med prinsar, som alla kan förvandla sig till fåglar. På vägen till sina systrar kommer Ivan till ett fält där liken efter en väldig krigshär ligger utspridda. ”Finns någon i livet här?” ropar han, ”må han säga mig vem som besegrat denna stora här!” En av de dödligt sårade reser på överkroppen och svarar: ”Hela denna stora här har den sköna drottningen Marja Morevna besegrat.” Ivan rider vidare och kommer till drottningens tältstad och träffar där den undersköna tsarevnan, som frågar honom: ”Vart ämnar du dig, är det av tvång eller fri vilja du färdas?” Varvid Ivan svarar: ”En friboren ungersven handlar inte av tvång.” Tycke uppstår och de är snart gifta.
Ivan tar inte med sig den självständiga och mäktigare drottningen till sitt rike, utan flyttar istället in i hennes slott och då hon tvingas ge sig ut på ett nytt krigståg lämnar hon "sitt rike och allt däri i makens vård”. Då hon ger honom nycklarna till slottets alla gemak visar hon en av dem som går till ett rum han inte får beträda. Givetvis skyndar sig Ivan dit så fort hans hustru lämnat honom och där finner han Koščéj Dödstrotsaren, en utmärglad gubbstackare fastsmidd vid muren med tolv kedjor. Den gamle demonen klagar: ”I tio år har jag plågats här, utan mat och dryck – min hals är alldeles förtorkad.” Ivan kan inte begripa sin hustrus grymhet och bär vatten till den gamle stackaren, som slukar inte mindre än tre spannar och sedan spränger sina kedjor med orden: ”Tack skall du ha, Ivan-tsareveitj, nu får du aldrig se Marja Morevna!” Som en virvelvind far demonen ut genom fönstret, söker upp Marja Morevna på slagfältet och rövar bort henne till sitt slott. Märkligt nog hämnas inte Koščéj på sin forna fiende utan tror på hennes smicker och inbillar sig att hon har fallit till föga för hans kraft och charm.
Till skillnad från andra sagor om den odödlige demonen letar Ivan inte rätt på Koščéjs själ utan söker tjänst hos Baba Yaga. Med hjälp av sina fågelsvågrar och diverse djur han förbarmat sig över lyckas Ivan tämja häxans vilda hästar och mot hennes vilja lägga beslag på hennes bästa hingst, som till och med är snabbare än Koščéjs magiska riddjur. Ivans mirakelhäst sparkar och trampar ihjäl Koščéj , som annars enbart kan dödas om man fångar och förstör hans själ, eller bränner upp honom. Slutet blir lyckligt, Ivan och Marja Morevna vänder tillbaka till sitt rike ”där de levde på bästa sätt, kanske dricker de ännu det söta mjödet”.
Slutet i en annan sagoversion är otäckare. Koščéj har besegrat Ivan och bundit honom till händer och fötter. I ett försök att skona sin make ljuger Marja Morevna för Koščéj och övertygar den grymme demonen om att hon kommit att beundra honom, ja till och med älska honom. Koščéj för henne då med sig in ett tält, men knappt har de kommit ditin förrän Koščéj genom tältduken hör hur en örn, som i själva verket är en av Ivans svågrar i örnhamn, ropar att Marja inte älskar Koščéj. Rasande rusar Koščéj ut och skjuter en pil mot örnen, men pilen vänder i luften och genomborrar Koščéjs hjärta. För att försäkra sig om att monstret inte skall återuppstå eldar den befriade Ivan och Marja upp liket. Men … som hämnd för vad han missuppfattat som Marjas “svek” när hon i själva verket velat rädda honom, hugger Ivan sin hustru i småbitar.
Sagorna om Koščéj den Odödlige är i allmänhet otäckare och märkligare än de flesta andra ryska sagor. Psykoanalytiker har framhållit att Koščéj framstår som ett slags alter ego för den “onde fadern”. De ägg som dyker upp i samband med Koščéj kan möjligen symbolisera testiklar, när de krossas förstörs Koščéjs makt. Antingen finner hjälten ägget som omsluter demonens själ och förstör det, som regel genom att trampa på det, eller så tar han det med sig sig för att slutligen krossa det mot Koščéjs panna, ett säkert sätt att döda demonen. Oavsett vem han är - Baba Yagas bror eller tjänare, Dödsrikets herre eller en perverterad fadersgestalt - så associeras Koščéj med förförelse, lögn, otrohet, hemlighetsmakeri och förräderi. En maktmänniska som döljer sanningen för att därigenom skaffa sig personliga fördelar.
Den ryske litteraturvetaren Vladímir Jakolevič Propp (1895 – 1970) som detaljanalyserat Afanasievs folksagor skriver att en sagogestalt främst bör klassificeras genom sina gärningar och inte genom sitt namn eller utseende. Koščéj kan förkomma under flera andra namn och som en naturkraft; en drake, en djävul, en falk, en vampyr eller en tsar. Främst likställer Propp Koščéj med Döden, som i många kulturer franställs som ett benrangel som rövar bort människor. Propp kallar konsekvent Koščéj för Skelettet. Helt klart är dock att i varje skepnad rövar Koščéj bort kvinnor, framstår som en ondskefull rival till hjälten och saknar själ.
Att röva bort närstående är en av Koščéjs aktiviteter som förekommer i varje saga som introducerar honom. Detta har lett att forskare som sökt demonens ursprung har funnit likheter mellan honomoch tsarens roll inom rysk bondekultur, nämligen att ryska härskare tar ut bönder till krigstjänst, förflyttar dem i deras egenskap av livegna, eller helt enkelt deporterar hela folkgrupper. Tsarer förekommer ofta i folksagorna, men vad som betecknar Koščéj, som är tsar även han, är hans kyla, omänsklighet och att hans rike är skilt från människornas vardagsvärld.
Flera etnologer har hävdat att ryska bönder ofta tycks ha delat en uppfattning om att tsaren likt Gud befunnit sig långt borta från dem, i en annan sfär, men att han likväl hade obegränsad makt över dem. Olga Semyonova som ägnade fyra år vid sekelskiftet åt en noggrann etnografisk studie av bönderna kring familjens gods skrev att flera av dem ansåg att ”Tsaren är långt borta från oss, vid andra änden av Jorden, borta som i en dimma”. Enligt Semyonova var ”böndernas Gud” en påtaglig gestalt som gav regn, torka, hälsa och sjukdom, medan tsaren försvarade hem och nation och därigenom hade det yttersta ansvaret för böndernas välbefinnande, men han var lika avlägsen och allsmäktig som Gud.
Bland bondemassorna finns det egentligen ingenting som är mystiskt i deras förhållande till tsaren och Gud, det är heller ingenting mystiskt i deras förhållande till livet efter detta. Allt är lika påtagligt. De funderar helt enkelt inte så mycket på det hinsides, lika lite som de undrar över vad nästa år kan föra med sig.
Tsarens makt blev för dem lika evig, odödlig och obegriplig som Guds närvaro. Svält och missväxt drabbade lika obönhörligt som krig och beskattning. Om Gud eller tsaren hade en själ var en ovidkommande fråga, de stod över sådant och var därmed kopplade mer till ödet än till ”mänskligheten”.
Flera forskare har i folksagorna tyckt sig finna spår efter Ivan den Förskräckliges inflytande och har i Koščéjs gestalt funnit antydningar om den legendariske tsarens grymhet, nyckfullhet och maktfullkomlighet.
Liksom Koščéj hade sina demonhopar hade Ivan den Förskräcklige (1530 – 1584) sin hänsynslösa privatarmé, de så kallade opritjniki, som med sina exklusiva sociala och ekonomiska privilegier lydde helt under tsaren. Ivan använde deras terror för att sätta skräck i de boyarer, adelsmän, han ansåg vara otillförlitliga. Sjukligt misstänksam mot varje möjlig usurpator lät Ivan sina opritjniki tortera och mörda såväl boyarer, som biskopar, munkar och bönder. Opritjniki hade oinskränkt makt över bönderna i de distrikt som var ämnade som deras belöning och inkomst. Bönder dödades och skinnades hänsynslöst, flera flydde med sina familjer in i skogarna och jordbruksproduktionen sjönk.
Pesten förvärrade svälten, på ett år dog 10 000 enbart i den rika staden Novogrod, där borgarna i sin förtvivlan vände sig tsar Ivan och bad honom att i varje fall lätta på opritjnikis terror. Istället för att lyssna såg Ivan vädjandena som tecken på planerade uppror och lät sina opritjniki plundra och bränna staden och dess kringliggande byar. Det hela kulminerade i massavrättningar utanför den ödelagda stadens murar, där Ivan bevittnade den plågsamma tortyren av tusentals offer. Ivan vinnlade sig om att finna olika varianter av plågsamma avrättningar och dödade personligen flera av de anklagade.
Ivan misshandlade en gravid svärdotter så att det ledde till missfal och slog ihjäl en av sina söner, förde krig mot samtliga grannländer, spred terror omkring sig och avskaffade slutligen sitt oprjitninasystem i fruktan över att hans edsvurna män skulle vända sig mot honom.
Ivan IV:s sadism och totala hänsynslöshet förbluffade till och med hans ovanligt hårdhudade samtida. Det vore inte underligt om många kom att föreställa sig honom som en Koščéj, en demonisk gestalt i avsaknad av såväl en själ som vanliga mänskliga drag:
Han var fysiskt och andligt ett med sitt rike […]. Han sammanförde det mänskliga och det gudomliga, vilket berättigade honom att rena världen från synd genom att använda gudomligt våld. Han var ett förkroppsligande av denna förening, något som skänkte moraliskt berättigande åt allt han gjorde och som innebar att han var jämbördig med Gud. Det var denna Ivans identifikation med uppfattningen om heligt våld som beredde väg för hans tro på de renande inslagen i den grymhet han utövade, och som gjorde det möjligt för honom att acceptera den sadism han hängav sig åt och som förvandlade hans undersåtars liv till ett helvete var gudomlig till sin upprinnelse. […] Ivans fasta övertygelse att det var hans gudsgivna plikt att belöna och bestraffa sitt folk ingöt hos ryssarna en motsvarande känsla av att de skulle acceptera och lyda den gudomligt mäktige tsaren, vars dom de var underkastade som om den vore den yttersta domen.
När jag läser om Ivan den Förskräcklige dyker givetvis Iosif Vissarionvitj Djugasvili upp i tankarna, som 1913 blev Josef Stalin, Mannen av stål och som då han kommit till makten lät sin besinningslösa terror drabba 180 miljoner sovjetmedborgare. Skuggan från dessa demoniska härskare vilar tung över Ryssland. Den ryske regissören Pavel Lungin vann priset som bäste reggissör i Cannes 1990 och blev senare en av Putins kulturella supportrar. Förra året undertecknade Lungin exempelvis ett brev till stöd för Putins miltära aktioner i Krim och mot Ukraina. Pavel Lungin presenterade 2007 sin film Tsaren, som handlar om Ivan den Förskräcklige, med orden:
En del anser att Ivan den Förskräckliges ande försvinner allt längre bort från oss, medan andra drömmer om att en samtida motsvarighet till denna kraft åter skall samla allt det som fallit isär och förstörts genom år av reformer. Ty, som många historiker kan bekräfta, var det under Ivan IV som Furstendömet Moskva omvandlades till den Muskovitiska Staten, vår nations föregångare. Detta är den ryska statens hemlighet. Alla diktatorerna, var och en av de som på något sätt varit kopplad till våldet och som släppt loss en ocean av blod över sitt folk har varit kopplade till denna märkligt masochistiska kärlek till ett våldsamt förflutet.
Liknande tankegångar kan i viss mån kopplas till Vladimir Putin, som vid åtskilliga tillfällen har uttalat en önskan om att dagens läroböcker skall skrivas om på ett sådant sätt att de ”skapar en känsla av stolthet inför vår historia, vår nation”. Något som lett till att såväl Stalins som Ivan IV:s regimer har börjat omvärderas i en mer positiv riktning, i såväl läroböcker som officiell historieskrivning.Ett exempel på en sådan historierevision var lanseringen 2007 av Alexander V. Filippovs Rysslands moderna historia, 1945-2006, ämnad som historebok för gymnasieskolorna. Den åtföljdes av en lärarmanual som bland annat konstaterade att "det är viktigt att visa hur Stalin agerade utifrån en konkret historisk situation ... helt rationellt - som väktare av ett system och konsekvent anhängare av en vision för att omforma nationen till in en industristat. "
I Rysslands moderna historia betonas Stalins förhållande till den av Ivan IV grundade Moskovitiska Staten som inledde "en 500-årig politisk tradition som krävde att makten koncentrerades i händerna på en enda, enväldig härskare och hans centraliserade administrativa system." Filippov uppgav att Stalin prioriterat var ett stärkande av det nationella försvar, samt en ekonomisk moderniseringsprocess som skulle gynnas av en strikt administrativ kommandostruktur. Även Stalin's mest grymma metoder var enligt Filippov i slutändan motiverade av idén om en återförening av det forna ryska imperiet och dess omvandling till en industriell stormakt, detta efter att ha ha lyckats vinna ett krig av episka dimensioner. Vid genomförandet av sin politik var Stalin inspirerad av starka ledare som insett att enbart en stark statsmakt skulle kunna förändra samhället i positiv riktning:
Samma analys är tillämpbar på Ivan den Förskräcklige och Peter den Stores insatser. [...] Stalin ansåg sig själv vara arvinge till dessa föregångare på den ryska tronen. Han var en kännare av den ryska historien och som påpekats ovan respekterade han dessa historiska gestalter och betraktade dem som sina läromästare.
Det senare kan sägas stämma med verkligheten. Den ryske historikern Robert Yurevich Vipper (1859 – 1954) skrev 1920 en bok om Ivan den Förskräcklige i vilken han jämförde den pågående revolutionen med den “militärisk-autokratiska kommunism” som enligt honom präglat Ivan IV:s regim. Vipper var vid den tiden inte bolsjevik utan sökte sig till universitet i Riga för att undvika den kommunistiska fanatismen. Han förstod dock att Litauen för eller senare skulle falla för den sovjetiska övermakten och började under trettiotalet omvärdera sin syn på bolsjevikerna och betrakta deras statsdiktatur som en värdig efterföljare till Ivan den Förskräckliges enhetssträvanden. Vipper ignorerade Ivan IV:s besinningslösa terror och betraktade honom mer som en duglig nationsbyggare. Sovjetunionens ledare skulle visa samma styrka och hänsynslöshet och därigenom upprätta Rysslands makt och ära. När Litauen annekterades 1940 blev Vipper medlem av Sovjetunionens Vetenskapsakademi och en ledande historiker vars forskning åberopades som stöd för Stalins strävan att återupprätta Ivan den Förskräcklige som en förebild; en duglig och beundransvärd ledare, Under en bejublad föreläsning i Kreml, som genom den statliga radions försorg sändes över hela Sovjetunionen, proklamerade Vipper att: ”Ivans muskovitiska stat var prototypen för USSRs multinationella stat”.
I detta sammanhang kan påpekas att epitetet "Den Förskräcklige" på ryska är Grozny, ett begrepp som kan motsvaras av "väcker fruktan och skräck". Afanasievs vän, språkmannen Vladimir Dal, identifierade ordet som ett ålderdomligt och förr ofta förekommande epitet på mäktiga ledare och att det då hade betydelsen av "modig, magnifik, suverän, hålla fiender i rädsla, men undersåtar i lydnad."
Stalin hade alltså inget emot att bli jämförd med den sadistiske tyrannen Ivan den Förskräcklige, men att bli kopplad till hans mytiske dubbelgångare, den ruskige Koščéj, var givetvis något helt annat. Det går att sammankoppla Osip Mandelstams dikt om bergsbon i Kreml med den otäcka sagovärld där Koščéj den Odödlige, demonen utan själ, härskar över ett Dödsrike fyllt av lismare, som plötsligt kan förstenas genom demonens ord.
Mandelstam läste i sin lägenhet i november 1933 upp sitt Stalinepigram för ett slutet sällskap. De som lyssnade var poetvännerna Boris Pasternak, Anna Ahkmatova och Sergei Petrovich, samt Osips hustru Nahdezha och enligt författaren Robert Littell i hans dokumentärroman Stalinepigrammet, en viss Zanaida Zaitseva-Antonova, som hade varit Mandelstams älskarinna. Enligt Littell var det Zanaida som skrev ner poemet och vidarebefordrade det till OGPU, den hemliga polisen som nästa år skulle bli det fruktade NKVD. Dikten blev Mandelstams dödsdom. Egentligen är det märkligt att några svarta tecken skrivna i på ett vitt papper och upplästa för fem vänner kan få sådana fruktansvärda följder:
Vi lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal.
Men där orden räcker till samspråk,
där minns man Bergsbon i Kreml.
Hans fingrar är feta som daggmask,
hans ord är som blytunga lod.
Kring honom bossar med tupphals
– han leker med deras fjäsk:
De piper och visslar och jamar.
Han ensam får peka och slå.
Som hästskor smids Bergsbons dekret
att slungas mot ögon och ljumskar.
Han suger på dödsstraff som hallon
– det är fest i hans breda bröst.
Putin har inte förnekat Stalins terror, men frågan är om han har en klar uppfattning om vad den innebar för de enskilda sovjetmedborgare som drabbades av den och hur den har skadat den ryska nationen och dess grannländer. Om han har det så är det svårt att förstå att varför han jämför de fruktansvärda, stalinistiska rättsövergreppen med andra typer av brott som begåtts av andra nationer. Under konferensen som introducerade den ovannämnda läroboken i modern rysk historia sa Putin bland annat i ett TVsänt tal:
Ja, vi finner fruktansvärda sidor i Rysslands historia. Låt oss minnas händelserna som följde 1937 [Stalins stora utrensining], låt oss inte glömma dem. Men, i andra länder, har det sagts, var det ännu värre. Ingen kan tillåtas skapa skuldkänslor hos oss. Låt dem tänka på sig själva. Men vi får inte och skall inte glömma de bistra kapitlen i vår historia. Fast vi har inte använt atomvapen mot en civilbefolkning. Vi har inte sprayat tusentals kilometer med kemilkalier och vi har heller inte över ett litet land fällt sju gånger fler bomber än vad som fälldes under det Stora Patriotiska Kriget.
När jag läste den ryska journalisten Masha Gessen spännande och djupt oroande bok om Putins väg till makten, Mannen utan ansikte, påimdes jag än en gång av hur den absoluta och hänsynslösa maktens stigma vilar tungt över Rysslands ledare. I sin bok beskriver Gessen med ett förbluffande mod hur den våldsamt lättstötte bråkstaken och medelmåttige eleven Vladimir Putin från enkla förhållanden i Leningrads halvmisär genom diverse skumraskaffärer stiger i graderna inom ett KGB som hotas av demokratiska reformer och sedan genom kontakter med mäktiga oligarker, flera av vilka han senare ger dolkstötar i ryggen och förvandlar till svurna fiender, hamnar bland de politiska ledarna för ett Ryssland som blir alltmer korrumperat och kontrollerat. Hur Putin tidigt inser mediernas stora betydelse för att nå och behålla makten och sedan bygger upp en image av sig själv som en omutbar karlakarl, som skall ställa allt till rätta. Han anklagas dock tidigt för att ha kommit till makten genom KGBstödda manipulationer, som bland annat skall ha innefattat terrordåd som trots att de ibland kopplades till KGB aldrig utreddes ordentligt utan omgående skylldes på tjetjeniska terrorister och därmed stödde Putins kampanj för att förlänga det smutsiga kriget i den autonoma delrepubliken och därigenom stärka sin makt, samtidigt som han enligt egen utsago skyddar Ryssland från terrorism.
Jämfört med den abnormt instabile sadisten Ivan IV, som lät slakta mängder av sina undersåtar, men “grundlade Rysslands politiska struktur” och den paranoiske psykopaten Stalin, som orsakade död och skräck för betydligt fler än Ivan den Förskräcklige lyckades tillintetgöra, men som för en del hårdnackade beundrare fortfarande framstår som en mäktig ledare under en tid präglad av "enhet, styrka och nationell ära”, har Putin inte kommit långt i galenskap och terrormetoder, men liksom sina föregångare låter han sig villigt hyllas och för många är han mycket populär; en stark ledare som bringat ordning i ekonomi och samhällssystem.
Han tycks även ha inspirerats av personkulten kring Stalin. Nyligen såg jag ett avsnitt på TV av ett program kallat Alla är fotografer, där en av deltagarna fick till uppgift att fotografera brudpar. Hans kollega påpekade att det kom honom att tänka på den uppsjö av slentrianmässiga och trista porträttstudier i form av officiellt sanktionerade bilder på politiker, som i allmänhet avbildas i trista poser i talarstolar eller stelt uppsträckta bland kollegor och familjemedlemmar. Annat är det med Putin, bilderna på honom är betydligt livligare, tagna med fläkt och fart då han i spännande vinklingar avbildas som en ständigt aktiv macho i intressanta miljöer. Att vara Putins officielle fotograf måste vara betydligt mer spännande än att snubbla omkring i skuggan av europeiska politiker.
Fast Gessen och andra granskande journalister är måttligt roade av dessa spektakler och menar att man absolut inte skall underskatta farorna i Putins karaktär och den väg han och hans gelikar slagit in på. Hennes bok handlar om stenhård kontroll av media, mord på kritiker, grova lögner och manipulationer och framförallt om ett hämningslöst rofferi som gynnar en sluten, grabbig grupp av polare och politiker. Det är en berättelse om en maffiagrupp vars medlemmar genom politik, grov kriminalitet och ekonomiska manipulationer tagit makten över ett helt land och är i full färd med att berika sig själva. Putins kamrater från KGB har hamnat som direktörer på statliga bolag. De är de nya oligarkerna. Efter att ha tjänat staten har den hemliga polisen tagit över den, något som innebär att dess traditionella fiender – rättsaktivister, journalister och jurister - nu lever farligt.
Gessens bok innebär också ett sökande efter personligheten, eller varför inte själen, hos en uppenbarligen hänsynlös karriärist, som likt Koščéj i de ryska sagorna utstrålar kyla och oåtkomlighet, samtidigt som han vinnlägger sig om en machoimage av odödlighet, styrka och ungdomlighet, omgiven av en grupp synkopanter som låter honom sola sig i en självbild präglad av perfektion och handlingskraft. En småvuxen, lätt orolig och grå liten herre har förvandlats till storviltsjägare och kampsportsmästare. En stark och tuff, men innerst inne reko kille, med allt som krävs för att med en fast hand styra ett komplicerat imperium. En bild som inte solkats av ett vulgärt språkbruk, som när Putin efter hyreshusexplosionerna strax efter sitt makttillträde skyllde dem på tjetjenier, det nya Rysslands ständiga syndabockar och deklarerade: ”Vi skall förfölja terroristerna var de än befinner sig. Även om vi hittar dem på toaletten. Vi kommer att knäppa dem på skithuset. Slut på historien.”
För mig kvarstår Putins sanna natur en gåta. Han må vara en stor statsman, fast jag lutar dessvärre åt uppfattningen att han snarare är en Gudfader, en capo di tutti capi som får mig att tänka på Koščéj, den Odödlige, den hemlighetsfulle machogubben som gömt sin själ, men jagas av djärva kvinnor som Marja Morevna och Vasilisa Kirbitevna. I Putins fall heter de Masha Gessen, eller Anna Politkovskaja, som fick plikta med sitt liv för sina avslöjande, samt Karen Dawisha som i Putin’s Kleptocracy beskrivit den gangsterekonomi som en före detta KGBagent nu befrämjar.
Putin är en statschef som kan försvinna i flera veckor, utan att hans undersåtar vet var han befinner sig. Han är en man som med all rätt säger att: ”Jag har ett privatliv i vilket jag inte tillåter någon inblandning. Det måste respekteras.” Samma sak säger Putins gode vän Silvio Berlusconi, som liksom honom är mediekontrollant och miljonär. Till skillnad från Berlusconi förnekar dock Putin att han skulle vara miljonär, enligt honom är det en lögn som sprids från hans politiska motståndare och inget annat än ”skitsnack som vanligt”. Trots sina yttranden om "privatlivets helgd", tvekar varken Putin eller Berlusconi att ge order om att skrupellösa journalister skall rota i andras privatliv och sprida skandalrykten om sådana individer de betraktar som sina fiender.
För övrigt kan jag inte låta bli att undra över dessa beundrade mäns privatliv, speciellt efter att ha läst Berlusconis avlyssnade samtal med den lyxprostituerade Patrizia D´Addario: “Vänta på mig i den stora sängen, den med förhängena är Putins”, något som osökt påminner mig om den åldrige Koščéjs eskapader med unga kvinnor, eller varför inte otäcka, mäktiga gubbars missbruk av unga kvinnor, som Dominique Strauss-Kahn, eller våra egna svenska representanter av samma osmakliga släkte, som förre rektorn för Polishögskolan.
Men främst är det funderingarna kring Putins själ som fick mig att tänka på Koščéj. När Bush träffade Putin första gången 2001 deklarerade han:
Jag såg mannen i ögonen, fann honom vara mycket rättfram och pålitlig och vi hade en mycket bra dialog. Jag lyckades få en känsla av hans själ. Han är en man som är djupt engagerad i sitt land för vilket han har de bästa intentioner och jag uppskattade mycket den uppriktiga dialogen och det är början till ett mycket konstruktivt förhållande.
Tydligen grep Putin Bushs romantiskt, kristna själ genom att visa honom ett dopkors han fått av sin mor inför ett officiellt besök till Israel. ”Hon bad mig att få det välsignat och det gjorde jag och satte det sedan kring min hals, sedan dess har jag alltid burit det.” Är Putin religiös? I så fall borde han väl tro på själens existens? Han har sagt:
Först och främst bör vi alla styras av sunt förnuft. Men sunt förnuft skall baseras på moraliska principer. Och det är inte möjligt att ha en moral skild från religiösa värden.
Det där låter inte så speciellt andligt, snarare praktiskt och det är möjligt att hans samröre med den Ryska Ortodoxa Kyrkan är maktpolitiskt betingat. Kirill, eller Vladimir Mikhailovich Gundyayev (hans namn som privatperson) som är Patriark av Moskva och hela Ryssland, har deklarerat att Putins styre är ”ett Guds mirakel” och säger sig dela Putins vision av ”den ryska världen” som en sfär med gemensamma ideologiska värden, som skiljer sig från de som råder i ”Väst”.
Mer än 75 procent av alla ryssar säger sig vara välvilligt inställda till den Ryska Ortodoxa Kyrkan och dess nära samarbete med Staten. Den ortodoxa kyrkan är inte en statskyrka och för sin finansiering är den därför beroende av privata medel, som bland annat kommer från inflytelserika politiker och oligarker, eller andra inkomstkällor, som exempelvis en nyligen avslöjad skandal kring skattebefriad cigarettimport. En kontroversiell finansiär av Kyrkan är miljonären Konstatin Malofeev, som även finansierar ryska separatister i Ukraina. Patriarken Kirill har bortsett från kritik över att han "politiserat" Kyrkan dessutom haft en del besvär med envisa rykten om att han under 1990-talet var kopplad till KGB.
Hillary Clinton gjorde i sin valkampanj mot Obama sig lustig över Bushs uttalande om att han sett Putins själ, det var i samband med att hon talade om Obamas oerfarenhet av internationella relationer och faran i att vara alltför personlig när man sysslar med sådant. Hon menade att Putin inte var att lita på och påstod att hon kunde talat om för Bush var Putins själ var, eftersom han ”varit en KGB agent. Per definition har han därför ingen själ”. Putin replikerade snabbt: ”Det minsta man kan begära är väl i varje fall att ett statsöverhuvud borde ha ett huvud.” Var yttrandet riktat mot fru Clinton, eller ett erkännande att Putin liksom Koščéj gömt sin själ utanför kroppen och i sin maktutövning enbart har nytta av huvudet?
Diskussionen om Putins eventuella själ fortsätter. Förra sommaren intervjuades USAs vicepresident Joe Biden i The New Yorker och han berättade då om ett möte han haft med Putin 2011: ”Jag hade en tolk med mig och när han visade mig sitt kontor sa jag: ´Det är förbluffande vad kapitalismen kan åstadkomma, är det inte? Vilket magnifikt kontor!´ Och han skrattade. När jag vände mig om var jag så här nära honom och jag sa: ”Mr. Premiärminister, jag kan se in i era ögon och jag tror inte att ni har en själ.” Intervjuaren undrade förvånat: ”Sa ni verkligen så? Det låter som något från en film?” ”Absolut, givetvis”, svarade Joe Biden och tillade: ”Han tittade tillbaka log och svarade: ´Vi förstår varandra. Biden lutade sig tillbaka och tillade: ”Det är precis så som den där killen är.”
Inte blev jag mycket klokare när jag läste Bidens skildring av sitt möte med Putin, men en hel del som skrivs om den ryske ledarens personlighet tycks kretsa kring hans själsliv och iskalla blick. Personligen tror jag att Putins själ, likt Koščéjs, faktiskt kan vara undangömd någonstans. Orsaken till ett sådant antagande är att jag en och annan gång har råkat ut för personer som blivit förgiftade av sin maktposition, förblindade i en sådan grad att de uppenbarligen trott sig vara felfria och allkunniga, fast de underligt nog samtidigt känt sig både hotade och osäkra och därför skadar sådana de ser som en fara för sin image av förträfflighet. Regissören Rainer Werner Fassbinder gjorde en gång en film som på svenska kallades ”Rädsla urholkar själen”, fast den tyska titeln var Angst essen die Seele auf, ”Rädsla äter upp själen”. Jag tänker på den filmtiteln och finner den adekvat, samtidigt föreställer jag mig att även makt äter upp själen.
Makt tycks i de flesta fall utgöra ett hot mot medmänsklighet och jag tror mig ana att det är sådana tankar som förmedlas genom folksagorna om Baba Yaga och Koščéj. Makt skapar monster. Ondska föds när känslan av maktfullkomlighet tillåts sluka själen.
Afanasiev, Aleksander (1962) ”Sagan om Marja Morevna”, i Ehnmark, Erland och Jan-Öjvind Swahn (red.) Världens bästa myter och sagor i urval. Stockholm: Natur och Kultur. Afanasiev, Aleksander (1992) Ryska folksagor. Stockholm: Fabel. Afanasiev, Aleksander (1999) Ryska erotiska folksagor. Stockholm: Fabel. Chandler, Robert (ed.) (2012) Russian Magic Tales from Pushkin to Platonov. London: Penguin Classics. Dawisha, Karen (2014) Putin's Kleptocracy: Who Owns Russia? New York: Simon and Schuster. Gessen, Masha (2012) Mannen utan ansikte. Stockholm: Brombergs. John, Andreas (2004) Baba Yaga: The Ambigous Mother and Witch of the Russian Folktale. New York: Peter Lang. Littell, Robert (2009) The Stalin Epigram, New York: Simon and Schuster. de Madariaga, Isabel (2008) Ivan den förskräcklige. Stockholm: Prisma. Mandelstam, Osiip (1976) Rosen fryser i snön. Dikter i urval och översätting av Hans Björkegren. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Osnos, Evan (2014) “The Biden Agenda: Reckoning with Ukraine and Iraq, and keeping an eye on 2016”, in The New Yorker, July 28. Platt, M. F. (2010) “Allegory 's Half-Life: The Specter of a Stalinist Ivan the Terrible in Russia Today” i Penn History Review Volume 17 Issue 2. Politkovskaja, Anna (2005) Putins Ryssland. Stockholm: Ordfront. Propp, Vladímir Jakolevič (1968) Morphology of the Folk Tale. Bloomington: University of Indiana Press. Propp, Vladímir Jakolevič (1992) Le radici storiche dei racconti de magia. Rome: Grandi tascabili economici, Newton. Semyonova Tian-Shanskaia, Olga (1993) Village Life in Late Tsarist Russia (edited by David L. Ransel). Bloomington: University of Indiana University Press. Warner, Elizabeth (1989) Hjältar, odjur och främmande världar ur rysk mytologi. Stockholm: Legenda.
