För ett par dagar sedan reste vi till stranden vid Sosúa. Det var den första strand jag kom till efter det att jag 1980 som nygift rest till Dominikanska Republiken från Puerto Rico. Sosúa var en liten by som till stor del bestod av vitmålade trähus. Där fanns en synagoga och ett mejeri, som likaledes var uppförda av vitmålade plankor. Några år senare besökte vi Sosúa med mina föräldrar och min mor brukade minnas hur det lät då hästarnas och åsnornas hovar klapprade mot stenläggningen då de passerade utanför Becks pensionat, där vi brukade bo.
Om jag inte minns fel så satt jag en gång med paret Beck på deras veranda och talade tyska, de var från Wien. På den tiden var Sosúa en pittoreskt, lantlig by med ett fåtal, mestadels inhemska turister och vi brukade gå barfota nerför backen till en perfekt halvmåneformad sandstrand, kransad av arboles de uva, druvträd.
Nu var allt annorlunda. Byns trähus hade försvunnit och ersatts med en stökig, hårt trafikerad stad med kasinon, hotell och restauranger. Skuggade av strandens druvträd låg skjul efter skjul belamrat med krimskrams, usla hötorgstavlor med motiv som damrumpor och Bob Marley och det ena restaurangkyffet efter det andra, med menyer på engelska, tyska, franska, italienska och ryska. Förra årets orkan hade skapat en sidenmjuk strand, men under havsytan var bottnen stenig. Så var det inte förr – då var även bottnen mjuk av len, vit sand och vattnet kristallklart. Tiden går och upprepar sig inte. Varför beklaga sig?
Vi hade en fin stund vid stranden, Rose, Mayra, Vicky och jag. Vi drack landets sällsynt utmärkta pilsner, Presidente, och åt utsökta fiskrätter serverade av en äldre, allvarlig man som säkerligen var medlem i en frikyrkoförsamling, han kallades El Lobo, Vargen.
Vicky är en Roses systerdöttrar, visserligen hade hon som liten bott i Dominikanska Republiken, men hade sedan dess tillbringat största delen av sitt liv i USA och därför förundrade hon sig över den mängd märkliga historier om ön som vi berättade för henne.
1938 insåg alltfler att Tysklands judar levde farligt att det fanns en risk för att de inte enbart skulle deporteras, utan även mördas. Man förskräcktes av det gränslösa hat som riktades mot dem av myndigheter och ”vanliga, anständiga” medborgare. Flera krävde att världens nationer skulle öppna sina gränser för de förföljda judarna. Det var antagligen ädla skäl till varför Förenta staternas president Franklin D. Roosevelt den sjätte till femtonde juli sammankallade en konferens i den franska kurorten Évian-les-Bains med syfte att övertala världens nationer att öppna sina gränser för de förföljda judarna. Men, trots allt - en avgörande orsak kan ha varit att Roosevelt ville avleda uppmärksamhet och kritik från en politik som strängt begränsade kvoten av judiska flyktingar som välkomnades till USA.
Representanter från 32 regeringar deltog, men enbart Costa Rica och Dominikanska Republiken gick med på att ta emot några judiska flyktingar. Den svenska delegationen ställde sig tveksam inför sitt glesbefolkade lands möjligheter att ta emot judar på flykt. Dess ledare, utrikesrådet Gösta Engzell, förklarade att Sverige möjligen kunde ta emot ett litet, begränsat antal, men ansåg att ”judefrågan” måste lösas genom att judar tilläts bosätta sig ”utanför Europa”.
Dominikanska Republikens regeringsrepresentanter försäkrade att deras land skulle välkomna 100 000 judiska flyktingar. Varje judisk familj skulle erbjudas 38 hektar land, tio kor, en mulåsna och en häst. Om de hade barn skulle de erbjudas två extra kor per barn. Varje familj skulle även erbjudas ett lån på 10 000 USD, med en procents ränta.
Det generösa erbjudandet var dock inte fullständigt grundat på humanitära motiv. Under oktober 1937 hade Republikens allsmäktige diktator Rafael Leonidas Trujillo beordrat armén att massakrera haitier på den dominikanska sidan av gränsen mot Haiti. Den haitiske presidenten Elie Lescot förklarade att antalet brutalt slaktade haitier var 12 168, men senare dominikanska uppskattningar har satt antalet till omkring 35 000. Den statsunderstödda massakern uppmärksammades internationellt och Trujillo beordrade att allt skulle göras för att mildra den hårda, internationella kritiken och erbjudandet i Évian var del av en sådan politik.
Ett annat, rasistiskt motiv var att Trujillo genom att främja en massiv europeisk invandring ville bidra till att landets ”mörka” befolkning ”blektes”. En antydan om det syftet var att Dominkanska Republikens Bosättningsförening (DORSA) som i Europa behandlade de judiska migrationsansökningarna och intervjuade de sökande, hade fått klara direktiv att prioritera uthållighet, anpassningsförmåga, sociala färdigheter och ungdomlighet. Istället för företagare, läkare och advokater skulle de vinnlägga sig om att identifiera kraftfulla jordbrukare, detta trots att de flesta sökande kom från tyska och östeuropeiska storstäder.
Underligt nog skeppades inga av de utvandrande, europeiska judarna direkt från Europa till Dominikanska Republiken, samtliga var tvungna att ta vägen över USA, vars myndigheter måste godkänna deras transitvisa, något som ledde till att ytterligare flyktingar gallrades ut. Innan Tyskland i oktober 1941 definitivt stängde sina gränser för fortsatt judisk utvandring hade enbart 500 av dem kommit fram till Sosúa. Något mer är 4 000 judar hade dock med dominikanska visa kunnat lämna Tyskland och Österrike.
Det var alltså i Sosúa de judiska invandrarna hamnade. Landskapet var jungfruligt och stranden härlig, men jorden var mager. De flesta av invandrarna var stadsbor som med stor möda försökte tvinga fram goda skördar ur den tropiska marken.
De var fler män än kvinnor, fast det kom även familjer med små barn. De flesta var unga och för att imponera på DORSAs personal hade de flesta av dem överdrivit sina jordbrukskunskaper. Flera var också misstänksamma mot de dominikanska myndigheterna. Landet lydde ju liksom Tyskland under en rasistisk diktator, men som en av invandrarna konstaterade:
Folk frågade mig hur det kändes att flytta från en diktatur till en annan. Det var tufft, men en diktator ville döda oss eftersom han ansåg oss vara mindervärdiga, medan den andre välkomnade oss eftersom han oss vara överlägsna [den inhemska befolkningen].
De försökte sig på jordbruk i stor skala, men bortsett från trädgårdsodlingar blev resultatet magert.
De satsade på boskapsuppfödning och mejeriproduktion. Deras omsorg om kvalitet och hygien gjorde snart deras ostar och mjölk populära bland lokalbefolkningen, som också välkomnade deras närvaro, som helt i enlighet med Trujillos planer förde med sig att den isolerade landsdelen snart började utvecklas ekonomiskt, speciellt efter det att en av de driftigaste immigranterna, Arthur Kirchheimer, som verkligen hade tidigare erfarenhet från jordbruk, lyckats importera grisar från USA som snart förbättrat de degenererade lokala varianterna. Själva åt de judiska invandrarna enbart nötkött, men fläsket blev populärt bland lokalbefolkningen och snart exporterades köttprodukter till USAs fastland och Puerto Rico, alltmedan smör, ost och mjölkproduktionen fortsatte öka. Företaget Productos Sosua som grundats av Paul Cohnen och Werner Meyerstein existerar fortfarande, fast de har nyligen slutat producera köttprodukter.
Däremot blev det inte så mycket med Trujillos hopp om att “förbättra den dominikanska rasen”. Enbart ett fåtal av de judiska ungkarlarna gifte sig med dominikanskor och bildade familj på ön. Då kriget tog slut bekostade de flesta av de judiska Sosúaborna sina barns högre utbildning i USA och snart följde de dem till det stora landet i norr, kvar blev de som gift sig med dominikaner och det var några av dem som jag och Rose mötte då vi kom till Sosúa i början av åttiotalet. På den tiden hade som sagt den lilla byn inte vuxit nämnvärt från den tid då den bestod av spridda, vitmålade trähus, ett mejeri, boskapsstallar, slakteri och en synagoga. Numera kan de bofasta judiska invånarna knappast vara fler än ett tjugotal.
Då vi satt och samtalade i skugga av strandens druvträd fick Vicky syn på en välbyggd ung, mörk man med gyllenblont hår. Vi förklarade att det var en sanky panky. Vicky undrade vad en sanky panky var för en slags person. Vi skrattade hjärtligt eftersom sankypankism är ett mycket välkänt begrepp på ön och Sosúa var faktiskt ett av de ställen där fenomenet först blev känt.
Då den dominikanska nordkustens vidsträckta sandstränder i slutet av 1980-talet började hårdexploateras och ”strandstäder” likande de som finns över hela världen började plötsligt dyka upp, för att efterhand ersättas med allt större hotell och kasinon. Varhelst du besöker en strand, såväl på Kanarieöarna som Pattaya, ser de där strandstäderna i stort sett likadana ut – barer med bambu väggar och takfläktar, butiker med färggranna skjortor, kjolar, badbyxor, surfingbrädor, snäckskal, rom, vodka och krimskrams som försäljs av brunbrända ungdomar och övervintrade hippies från jordens alla hörn. Små garagefirmor erbjuder fiske-och dykutfärder, safari med jeepar eller hästar, nattliga cabareter med exotiska shower och fria drinkar.
”Utvecklingen” gick rekordsnabbt och markpriserna steg snabbt. Andra generation judar som nu till största delen bodde i USA sålde med ansenliga vinster sina föräldrahem, medan föräldrarna njöt sin ålderdom i välförtjänt välmåga och trygghet i Floridas eller Kaliforniens åldringsparadis. Äldre herrar och damer började turista på Karibiens ständer och det är främst bland de senare som sanky pankies började söka sitt klientel.
Sanky pankies lever vid havet och av havet. De värnar om sina kroppar, ägnar sig åt muskelbygge och work-out, fiskar, simmar, dyker, joggar, dansar nätterna igenom och surfar. Flera har arbete, eller ägnar sig åt arbetsmarkerande insatser – som instruktörer i scuba diving eller vindsurfing, ”animatörer” på hotell och för sällskapsresor, dvs de håller gästerna på gott humör genom dansinstruktion på stranden, poolgympa, eller kvällsshower där de dansar utklädda till indianer eller pirater. Flera är gifta och har barn, men det döljer de för damerna de raggar upp.
Viktigast av allt är att hålla kroppen i trim. Förbättra utseendet med subtila medel, med diskreta, exotiska tatueringar, guldkedjor och ringar i öronen. Många bleker håret för att det skall se ut som om saltvatten, sand och sol har gjort det. De är jägare. De söker och förför kvinnor, åldern har ingen betydelse, som kan försörja dem under den tid damerna semestrar vid de paradisiska stränderna; fria, bortom plikter, arbetsrutiner och depressioner. En del kvinnor låter sig luras, andra känner spelet och deltar fullt medvetet i charaden.
Sanky pankies är exotiska inslag i en värld av make-belief, med konstlad generositet, falsk skönhet, kärlek och glamour. Sankies spelar en roll som förväntas av dem. Enkla killar som attraheras av de västerländska damernas öppenhet, tillgivenhet och nyfikenhet. De gör sådant som andra män tvekat göra med dem, smeker dem, viskar ömma ord – ”mi amor, du är allt för mig, den kvinna jag alltid sökt, mogen och erfaren, med väl tilltagna former, sådant tänder mig. Du är ingen förvirrad, liten, korkad bimbo. Inte som kvinnorna här i landet. Elegant, sofistikerad och kultiverad. I want you, I cannot live without you, sedan jag träffade dig har mitt liv förändrats, du har öppnat världen för mig, jag inser nu att jag inte kan leva utan dig. Jag är en fri, obunden man, en havets son. Jag är inte gift, men fattig och saknar sann, ärlig kärlek. En sådan som enbart du kan ge mig, I understand that now.”
En sanky panky säger sig vilja vara i ständig kontakt med sitt offer, både här och då hon lämnat honom ensam kvar på ön, men dessvärre förlorade sin mobiltelefon ute på havet förra veckan. Kanske kunde hon köpa honom en ny, som tecken på deras nyfunna kärlek. Han skulle vilja betala för drinkarna och maten, men han förlorade sina pengar på moderns sjukhusräkningar. Han förlorade sitt jobb, anklagad för att ha stulit pengar som en annan anställd tog. Medvetet bryter en sann sanky panky mot den dominikanske machomannens viktigaste regel – låt aldrig en kvinna betala för din mat, ditt uppehälle eller dina drinkar.
Månader, år av erfarenhet har lärt sankyn vad en turistande kvinna trånar efter och hur hon bör behandlas. Hans rörelser, tal, åsikter, blickar, minspel och förtroenden är väl inövade. Sanky pankyn använder inte sex som sitt främsta lockbete, det blir först senare en del av spelet, visserligen en viktig del, men mer som ett sigill på ett spelat förhållande, en pesudoförälskelse arrangerad så att hans offer tror på den. Sany pankyns mål är nämligen mer än att bli försörjd under sommarflirt. Han vill komma till USA eller Europa. Han söker ett fast förhållande, giftermål, inte utav kärlek utan för att få ett visum så att han kan få del av den andra världens lockande rikedomar. Då sankyn säger att han behöver pengar och stöd för att klara sjukhusräkningar för fattiga släktingar, för att köpa en båt eller ett kylskåp, kan det vara såväl lögn som sanning, det väsentligaste är att han vill få ut något av förhållandet, tjäna på det. I så måtto är han en prostituerad, men han ger också något utöver sex. Han skänker sitt offer en upplevelse, får henne att känna sig fri och eftertraktad. Lär henne något om det obundna livet i tropikerna. Hur en stark, vacker och välbyggd man kan bli attraherad av någon som hon. Är kapabel att skänka henne ett äventyr för livet.
En annorlunda version av en sommarromans, men med ett liknande tema är en charmig engelsk film från 1989, Shirely Valentine, i vilken en medelålders, typisk hemmafru från Liverpool som på en resa till en grekisk ö, tillsammans med en utåtriktad väninna i samma ålder, blir kär i en restaurangägare och fiskare, som får henne att känna sig som en attraktiv kvinna och ägnar henne passionerad älskog. Men Costas Dimitrades visar sig dessvärre vara i bransch som sina Dominikanska motsvarigheter och dajtar rutinmässig besökande damer i Shirleys ålder. Filmen har dock inget tragiskt slut. Sommarromansen gjorde Shirley gott, hon fick ett nytt perspektiv på tillvaron, och känner sig som en bättre och mer självständig kvinna.
En sanky panky tillhandahåller inte enbart sex. Han säljer ett helt koncept och är beredd att offra sig för det, använda sin ”kärlek” för att genom den komma till sitt förlovade land. Fast givetvis finns sankies som söker andra lösningar. Som väljer att stanna kvar i Dominikanska Republiken och där ta emot wire transfers för sitt uppehälle alltmedan de säger sig vänta på slutligen få förenas med sin älskade i ett annat land, något som aldrig kommer att ske.
Vi satt vid bordet i skuggan under druvträdet och betraktade förbipasserande sanky pankies och frågade El Lobo om hans kusin som gjort karriär som sanky panky och belönats med ett giftermål i Tyskland. Hur trivdes han där?
- Han har det inte bra. Det blev inte alls som han trodde att det skulle bli.
Även om de är ett standardinslag i dominikansk humor och gisslas i karikatyrer och underhållningsprogram är många sankies egentligen tragiska figurer – fattiga, självföraktande, outbildade blir de ofta offer för sitt eget spel. De fruktar att de skall förlora sitt enda kapital – sin charm, sina välbyggda kroppar och sin ungdom.
Jag och Vicky började fantisera om att vi inte borde göra ett filmmanus och sälja det till Hollywood. Vi skulle kalla vårt filmförslag Geishas of the Sea Havets geishor. Jag visste inte då att en spansk regissör vid namn José Pintor redan spelat in inte mindre är tre filmer i Dominikanska Republiken – Sanky Panky 1, 2 och 3. Uppenbarligen var samtliga tämligen fjantiga underhållningsfilmer och jag har ingen speciell lust att se någon av dem.
Vår Sankyfilm skulle bli annorlunda, allvarligare och mer tragisk. Den skulle koncenteras på sankypankykulturen, på dess kulturella särtecken, det som kallas cultural markers. Sanky pankies utseende, deras rörelser, förföringstekniker, skådespeleri och ensamhet. Likt geishor fångna i en säregen kultur, som både skapat dem och som de själva varit med om att skapa. Fattiga dominikaner som söker inträde i en existens som egentligen är dem fullständigt främmande och då de slutligen trätt in i sin drömvärld går flera av dem under – en förstad till Minneapolis eller Frankfurt har inte mycket gemensamt med en strand i Dominikanska Republiken.
”Men” undrade Vicky, ”var kommer egentligen ordet sanky panky ifrån?” Utan att tänka mig för hade jag ett direkt svar på den frågan.
- Det måste komma från hanky panky.
- Hanky panky?
Mitt svar kom sig av att jag mindes en av mina favoritlåtar från 1990-talet, den danska gruppen Aquas fyndiga och medryckande tuggummidiscorocklåt I´m a Barbie Girl:
I'm a blond bimbo girl, in a fantasy world.
Dress me up, make it tight, I'm your dolly
You're my doll, rock´n roll, feel the glamor in pink.
Kiss me here, touch me there, hanky panky.
You can touch
you can play
if you say "I'm always yours”.
Jag är en blond bimboflicka i en fantasivärld.
Klä upp mig, gör det snävt, jag är din lilla docka.
Du är min docka, rock´n roll, upplev glamour i rosa.
Kyss mig här, rör mig där, hanky panky.
Du kan röra,
du kan leka,
om du säger ”jag är alltid din”.
Men jag var osäker på från vilket språk ordet kom från. Eftersom vi var i Sosúa, ett av sankypankismens källsprång, fick jag för mig att ordet kunde ha ett östeuropeiskt, kanske judiskt ursprung. Det berodde även på att jag stött på ordet i en av mina absoluta favoritfilmer, bröderna Cohens mästerliga A Serious Man från 2009. Filmen utspelar sig under 1960-talet sig i en judisk miljö i en stad i Minnesota. Den allvarlige mannen är Larry Gopnik, en hunsad, välmenande matematiklärare som går ett omilt öde till mötes.
Som Gud prövade Job, testar han Larry Gopnik. Och bland en mängd andra missöden drabbas den hederlige och gode Larry som en blixt från ovan av att hans hustru förklarar att hon ämnar skilja sig och gifta sig med den väldige, bufflige och falskt hygglige Sy Ableman. Hustrun Judith och Ableman bjuder den slagrörde Larry på middag och förklarar att det nu är dags för honom att förbereda en skilsmässa. Det är för Larrys eget bästa och orsaken är att han inte förmår få Judith att förverkliga sig själv. Sys och Judiths förhållande är enligt dem ytterst respektfullt, allvarligt och inte alls byggt på något whoopsy-doopsie. Det måste Larry lära sig att förstå.
Larry är en allvarlig man, inte sant? Inte kan väl en moraliskt ståndaktig man som Larry tänka sig att Sy och Judith skulle bete sig som ett par ansvarslösa ungdomar? Då Larry försöker förstå vad som drabbat honom och söker upp advokateroch rabbiner, för att för dem förklara att hans hustru och Sy Ableman har sagt honom att det inte varit något hanky panky mellan dem, skakar de enbart på huvudena och berättar underliga historier för honom.
Det visade sig dock att jag misstog mig då jag antog att begreppet hade ett judiskt ursprung. Det var mer fascinerande än så. Enligt en ordbok jag konsulterade betyder hanky panky:
1. Dubbeltydigt eller misstänkt beteende. 2. Dumt beteende eller prat. 3. Olämpligt sexuellt beteende. [Variant av hokus pokus]
Hokus pokus 1. Trick, spetsfundighet eller lagvrängning. 2. Mystifierande jargong. 3. En besvärjelse som används av jurister eller trollkarlar då de utför någon form av bluff. 4. Bekräftad skicklighet eller lyckat trick. [Antagligen en form av svinlatin uppfunnen av taskspelare].
Jag gräver djupare och finner i Svenska Akademins Ordbok förklaringen:
Engelska - hocuspocus, även hocas pocas (1624), i äldre engelska även med beteckningen trollkonstnär, vanligen förklarat som en förvrängning av den katolska latinska nattvardsformeln hoc (enim) est corpus (meum), ”detta är min lekamen”, varvid filiokus (filias) skulle ha uppkommit av tillägget filii (corpus), ”sonens (lekamen)”.
Orden hokus pokus skulle alltså ha att göra med världshistoriens främsta förvandlingsnummer, nämligen då en katolsk präst under mässan genom att uttala Jesu ord vid Nattvardens instiftande förvandlar bröd och vin till Kristi kött och blod - Mysterium fidei, Trons mysterium.
Orden hocus pocus finns belagda för första gången i en mycket fri tysk översättning från 1590 av Shakespeares Så tuktas en argbigga, där Hortensio säger: ”Prästen frågar: ´Vill du nu ha denna jungfru som din äkta maka?´´Naturligtvis´ ropar han högt ´det är ju därför jag är här. Gör nu fort ert hocus pocus´.”
Det är först trettio år senare som orden dyker upp i skrift igen, denna gång i en pamflett som angriper jesuiter och katolska präster och säger sig avslöja deras knep, The Foot out of the Snare, Foten ur snaran, skriven som det står i Svenska Akademins Ordbok 1624. I den boken förlöjligar den protestantiske prästen John Gee jesuiter och katolska präster. Han konstaterar att I alwayes thought they had their rudiments from some iugling Hocas Pocas in a quart pot, jag begriper inte riktigt vad som menas, men jag antar att det betyder något i stil med ”jag har alltid trott att de fick sina ytliga kunskaper från någon bluffande Hocas Pocas enliterskruka”. Alltså att de blivit lurade av en marknadsgycklare.
Hokus pokus har alltså med förvandlingstricks att göra och det har antytts att orden, bortsett från latinet, också kan finna sitt ursprung i det slaviska ordet pokus, ”försök” eller ”experiment” och det kan då sättas i samband med de alkemister som under Kejsar Rudolf II (1521 – 1612) i Prag arbetade med att försöka framställa guld. Deras verksamhet kunde beskrivas som hokus pokus, där ordet hokus möjligen anspelar på det latinska ordet hoc, ”detta” och då är vi återigen tillbaka till den katolska mässan och frasen hoc (enim) est corpus (meum), som enligt Oxford English Dictionary av trollkarlar förvanskades till hax pax max Deus adimax som med tiden förvandlades till hocus pocus och sedermera till det engelska ordet hoax, bluff.
En sanky panky ägnar sig alltså tydligen åt hanky panky, sexuella tjänster som kännetecknas av falska förespeglingar, en slags trolleri som förvandlar verkligheten till ett raffinerat skådespeleri. Men en sanky panky är mer än så. Han är en del av en särpräglad kultur, en skenbild som han både anpassar sig till och skapar. Detta kom mig att föreslå titeln på en tänkt film som Havets geishor. Likt sina japanska motsvarigheter föreställer jag mig nämligen sanky pankies som en form av kurtisaner. En slags mellanting mellan prostituerad och sällskapsdam/herre som från antiken och framåt har betjänat förmögnare kvinnor och män genom att finodla uppträdande, utseende och kunskaper som lockar och tilltalar dem. Kurtisaner tycks uppträda inom alla mer eller mindre rigida klassamhällen där det finns stor skillnad mellan förmögna makthavare och ”vanligt” folk. En kurtisan kommer i allmänhet inte från de besuttna klasserna, men bereds tillträde dit genom att sin konstfärdighet tilltala mäktiga män och kvinnor, bli deras vänner och förtrogna, i såväl sällskapslivet som i den mer intima sängkammaren.
Antikens förmögna män hade sina hetärer, indiska brahminer och maharajor höll sig med tawaífs, ganikas, devadasis eller bajis. Kutisaner som underhöll dem sång, dans och poesi och även kunde anlitas som lärare i olika konstarter och för att lära såväl män som kvinnor hur de borde bete sig bland välsituerade, kultiverade sällskap.
Renässansfurstar hade cortigiane som sina förtrogna och älskarinnor, liksom deras franska motsvarigheter ända in i modern tid hade sina maitresse, courtisanes eller demi-mondaines, ofta hämtade från den parisiska nöjesindustrin kunde de vara allt från beundrade salongsvärdinnor, eller misstänkta spioner, som holländskan Mata Hari, som påstod sig vara en exotisk, javanesisk prinsessa.
Kinesiska mandariner och kejsare hade sina qiès, som levde inom välbärgade hushåll som allmänt accepterade sexualpartners för husets herre och förväntades föda barn åt honom. Ju mäktigare en man var ju fler qiès kunde han omge sig med. Qiès ställning ökade med deras herres makt och värdighet, likaså förväntades deras kulturella standard, beläsenhet och musikalitet förbättras ju mer respekterade de blev.
Koreanska taewangs försörjde gisaenger, yrkesartister som kunde vara såväl privat- som statsanställda. Deras uppgift var att underhålla adelsmän och kungligheter och de utvecklade en mängd konstnärliga färdigheter, samtidigt som de även kunde verka som sömmerskor och läkare. Gisaeng utbildades i allmänhet vid speciella akademier, gyobang, där de bland annat lärde sig behärska dangak- och sogakmusik, dans och teater.
Japanska samurajer och kejsare höll sig med geishor och oiran, kring vilka en speciell kultur utvecklades.
Kurtisaner som verkar inom de feodala samhällen, med förmögna mäktiga män, likt de som räknats upp ovan, kan inte karaktäriseras som prostituerade, snarare är de verksamma inom en sfär där nöje och lust samverkar. De är sällan födda in i de besuttnas krets, men antar vissa överklassbeteenden och privilegier i en slags förställning som blandar och överskrider klassgränser, på ett sätt som både skiljer och förenar dem med de kvinnor som de mäktiga männen officiellt är gifta med.
Inom privilegiesamhällen är giftermål i allmänhet en politisk fråga, det rör sig om bindande avtal, fördelning av förmögenheter, arv och landinnehav, ett fastställande av intressesfärer där gemåler blir till bevis att en pakt kommer att respekteras. Inom sådana äktenskap finns ingen garanti för någon kärlek och vänskap makar emellan. Deras förbund behöver inte alls ta sig uttryck i gemensamma intressen, förtroenden och ömsesidigt angenäma sexuella relationer. Det är inom en sådan sfär, bortom äktenskapliga, ekonomiska, religiösa och politiska åtaganden och plikter som kurtisanerna fyllde sin funktion.
Ordet kurtisan kommer från det italienska cortigiana, en kvinnlig motsvarighet till cortigiano, en hovman, och betecknade en dam som levde vid hovet och visste att föra sig där, som en respekterad, utbildad, kultiverad och självständig kvinna.
Den klassiska etikettboken för hur en sann hovman, en cortigiano, skall uppföra sig är Baldassare Castigliones Il Cortigiano från 1528. I sin bok förklarar Castiglione att den perfekte hovmannen skall vinnlägga sig om ett balanserat, till synes oberört sätt, hans tal skal vara välartikulerat, fyllt med elegant men lättförståeliga ord och exempel, uttalade med ett behagligt röstläge. Samtidigt skall en hovman sköta sin hälsa och fysik, röra sig med elegans, fast ett förfinat beteende och intagande är långt ifrån tillräckligt för framgång inom hovlivet. En cortigiano måste också vara kunnig och beläst, intresserad av konst och musik och framförallt ha sprezzatura. Hovmannen bör
I alla sammanhang bruka ett slags sprezzatura [nonchalans] som döljer det konstmässiga, och som visar att det han gör, och det han säger, utförs utan ansträngning, och nästan utan att han ägnar det en tanke.
Ovanliga för sin tid var Castigliones uppskattande åsikter om kvinnor, som han också vänder sig till i flera avsnitt av sin bok. Il Cortigiano är uppbyggd som en filosofisk diskussion vid hovet i Urbino, där den leds Elisabetta Gonzaga, hustru till den invalidiserade och impotente Gudiobaldo da Montefeltro, och hennes svägerska Emilia Pia. Under kvällens lopp fälls flera uppskattande ord om kvinnor:
Tror du inte att vi kan hitta många kvinnor med lika stor förmåga att styra städer och arméer som män? […] Kan du inte minnas hur du läst om flera kvinnor som varit kunniga i filosofi, om andra som var skickliga poeter och om sådana som blivit förföljda, anklagade och inför domare försvarade sig med stor vältalighet? […] Jag säger att allt män kan förstå, kan kvinnor också förstå och där en mans intellekt tränger in, ditin kan också en kvinnas förstånd komma.
Det har sagts att hustrur till mäktiga män upprätthåller släkt-och familjeband, alltmedan kurtisanerna ansvarade för tillfredställandet av männens behov av kultur, nöje och sexuella förlustelser. Kurtisanernas artistiska uttrycksmedel, i form av klädsel, musikalitet, beläsenhet, kroppslig skönhet och grace blev till medel för självbefordran, en slags personlig PR, ett skydd mot att falla i onåd, att förlora attraktionskraft och därmed sin härskares intresse, Deras känsliga ställning övertygade flera kurtisaner om att de, på ett helt annat sätt än en lagvigds hustru, för sin egen säkerhets skull måste sätta sig in i de aristokratiska hovfolkets manipulationer, politiska och personliga intrigspel. Många kurtisaner utvecklade sig till skickliga manipulatörer med omfattande nätverk av smickrare och spioner.
En kurtisan borde uppföra sig som någon som är betydligt mycket mer respekterad och kultiverad än en simpel prostituerad, en roll som speglas av det grekiska ordet hetär, hetaira, som betyder vän/följeslagare. Detta är säkerligen en orsak till varför det i allmänhet poängteras att en geisha inte tränats för att tillfredsställa sexuella lustar, även om det, trots allt, ofta har varit en av deras uppgifter. En geisha är en högst kultiverade dam som till skillnad från en yūjo, prostituerad, bär sin obi, kimonobälte, knuten på ryggen och inte framtill. En geisha är tvungen att gå igenom år av formell utbildning och flera av dem erbjuder inte alls några sexuella tjänster. Ordet geisha består av 芸 gei, som betyder ”konst” och 者 sha "någon som skapar". Men, liksom inom många andra kurtisansammanhang kan skillnaden mellan vän och älskarinna vara flytande.
Ända sedan Phrynes tid, en hetär som föddes 371 f. Kr., bjuder historien på en mängd historier som kurtisaner som varit berömda för skönhet och stora kunskaper. Phryne var eftertraktad både som konversationspartner och älskarinna och blev med tiden en förmögen dam. Hon stod modell för sin tids största konstnärer, bland dem skulptören Praxiteles och målaren Apelles.
En välkänd historia förtäljer hur en av hennes älskare, vältalaren Hypereides, försvarade Phryne inför en domstol och då dess medlemmar av åklagaren övertygats om hennes skuld rusade Hypereides fram och slet av henne kläderna. Hennes skönhet var så bländande att domarna inte kunde förmå sig att döma en sådan ”prästinna till Aphrodite” till döden, utan frikände henne omgående.
En annan sägenomspunnen kurtisan var Jeanne-Antionette Poisson, Marquise de Pompadour (1721 – 1764). Som mätress till Ludvig XV utövade Madame de Pompadour ett stort inflytande över fransk politik, samtidigt som hon blev en välkänd vän och beskyddare av upplysningstidens filosofer, inte minst Voltaire. Hon var dotter till kungens hovstallmästare och genom olika intriger fann hon snart vägen till kungens hjärta och sängkammare. Då hovfolket frynte på näsan åt den vackra uppkomlingen adlade kungen henne, förlänade henne gods och vapensköld och hon kom därefter att leva som en härskarinna på Versailles.
Madame de Pompadour tog emot ministerrapporter och fattade i kungens ställe en mängd viktiga beslut, bestämde hur ämbeten skulle besättas och politiken utformas. Hon ägnade sig åt gravyr, blev en förebild inom modet, bidrog till att utveckla porslinsindustrin i Sèvres och finansierade en mängd skickliga konstnärer, bland dem François Boucher som gjorde flera mästerliga porträtt av henne. Hon intresserade sig också för litteratur, höll salong för filosofer och författare som Voltaire, d´Alembert och Diderot och bidrog till att den franska Encyklopedin gavs ut.
Givetvis är den högkulturella miljön kring hovgeishor och mätresser som Madame de Pompadour vitt skild från sanky pankies värld, men likheter finns. Sankies enkla bakgrund, deras koppling till en speciell miljö – havsstränderna och nöjescentra kring dem – det mode och den kultur de utvecklat för att göra sig intressanta för ett välbärgat (i varje fall i förhållande till dem) klientel, de färdigheter de skaffar sig, inte minst språkkunskaper och den kombination av nöje, äventyr och sex de värnar sig om att utstråla. De vinnlägger sig också om att framstå som exotiska, lättsamma machomän och beter sig som om de kan uppfylla sina väninnors önskningar, alltmedan deras främsta syfte är att själva komma upp sig i samhället. Att med hjälp av en kvinnlig välgörare kunna lämna sin fattiga tillvaro för det goda livet i USA eller Europa.
Även sekelgammal konkubinatkultur har anpassat sig till massturism och degraderande konsumtion. Vanlig, solkig prostitution lånar glans och glamour från drömmar om finess och exotism. Exempelvis så uppkom i Korea under 1960-talet en blomstrande sexindustri kring tidigare strikt traditionella och hårt styrda gisaengfester. Hundratusentals japanska män köpte sexresepaket genom japanska resebyråer och deltog i patetiska pastischer på gisaeng-sammankomster.
Så länge som det existerar stora gap mellan fattig och rik, parade med drömmar om kärlek, rikedom och fri sex kommer säkerligen kulturer som sankypankismen att skapas, alltmedan andra traditioner och vackra platser som Sosúa och dess strand kommer att degraderas och försvinna genom konsumism och skapandet av falska drömvärldar.
.jpg)
Bruce, Elsye (2015) Hocus Pocus. https://idiomation.wordpress.com/2015/06/04/hocus-pocus. Castiglione, Baldassare (2003) Boken om hovmannen. Stockholm: Atlantis. Feldman, Martha och Bonnie Gordon (eds.) (2006) The Courtesan´s Arts: Cross-cultural Perspectives. London: Oxford University Press. Gerner, Kristian och Klas-Göran Karlsson (2005) Folkmordens historia: perspektiv på det moderna samhällets skuggsida. Stockholm: Atlantis. Hanks, Patrick (ed.) (1980) “Hanky Panky” och “Hocus-pocus” i Collins Dictionary of the English Language. London & Glasgow: Collins. Kaplan, Marión A. (2008) Dominican Haven: The Jewish Refugee Settlement in Sosua, 1940-1945. New York: Museum of Jewish Heritage. Oxford dictionary of English (2013) “Hocus-Pocus”. London: Oxford University Press. Svenska Akademins Ordbok (1932) Elfte bandet h-hydda. Lund: Berlingska Boktryckeri- och Stilgjuteriaktiebolag.
