Nyligen hörde jag det igen – en god vän hävdade att könsroller är förutbestämda genom olika fysiska och psykiska förutsättningar hos kvinnor och män.  Påståendet fick mig att rota bland mina papper och jag fann till slut en essä jag skrivit om "kultur, jämställdhet och utveckling".  Jag hade blivit ombedd att skriva den när jag för några år sedan jobbade på UNESCO i Paris. Tydligen lästes den inte alls, i varje fall var det ingen kollega eller överordnad som kommenterade vad jag skrivit och jag antog därför att essän varit alltför tråkig eller irrelevant  för att göra sig förtjänt av någon större uppmärksamhet. Likväl, medan jag skriv den lärde jag mig en del och kanske kan den här förkortade och reviderade versionen  av ett avsnitt vara av allmänt intresse:

Önskar inte de flesta av oss att bli respekterade som individer, betraktade som unika personligheter som skiljer sig från andra varelser? Jag är inte helt säker, det finns ju alltid undantag. Men jag tror mig veta att många av oss alltför villigt överlämnar oss till illusioner som innebär att vi identifierar oss med människor som vi inte ens känner. Vi styrker vår självrespekt genom att söka stöd bland generaliserande klichéer, som stjärntecknen, nationaliteter och suspekta könsidentiteter. "Jag är en svensk man med traditionella värderingar, typiska för någon som liksom jag är född i lejonets tecken och präglad av manliga dygder".

Könsidentitet? Vad är det? Vi känner det sönderciterade påståendet av Simone Beauvoir: "Man föds inte till kvinna man blir det”. Ett yttrande som Beauvoir grundat på en övertygelse om att kvinnor tillhörde en speciell sociokulturell grupp och i jämförelse med män förvandlats till en missgynnad minoritet. Kvinnor har tvingats in i en underordnad position där de flesta av dem upplever sin existens i förhållande till män, de har anpassat sig till en undergiven roll som förlänats dem av dominanta hannar. Kön är således resultatet av ett maktspel där män slutgiltigt har lagt beslag på makten.

En filosof som Aristoteles, eller en forskare som Darwin, kunde förklara manlig dominans genom att hänvisa till männens naturliga strävan efter dominans. Männens privilegierade ställning kan således förklaras som resultatet av manlig styrka. Med en reservation baserad på en annan truism, denna gång uttryckt av Mark Twain, nämligen att "det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och statistik" presenterar jag nedan några jämförelser av fysiken hos kvinnor och män:

I de övre delarna av sin kropp har en typisk kvinna 52 procent av en genomsnittlig mans styrka och cirka 66 procent i de nedre. Män har cirka 30 procent högre lungvolym per kroppsmassa och ett större hjärta än kvinnor i allmänhet. Tio procent fler röda blodkroppar, högre hemoglobinhalter, en bättre syrupptagningsförmåga och en effektivare koagulationskapacitet som leder till snabbare läkning av sår och större smärttolerans än kvinnor.

Påverkar en genomsnittligt högre fysisk styrka manligt beteende? Är den orsaken till varför de kan dominera kvinnor? Det råder ingen tvekan om att många samhällen har uppmuntrat unga män att utveckla och uppvisa mod och aggressivt beteende. Konstant krigföring har orsakat fascination inför manscentrerade och farliga tävlingsidrotter, samtidigt är det inte ovanligt att män uppfattar sig som överlägsna kvinnor och många skryter om sin sexuella aptit och aggressiva manlighet.

I sina försök att förklara manlig aggressivitet har forskare vänt sig till schimpanserna, de  som ofta har kallats för våra kusiner i djurriket. Dessa apor är tydligen ständigt sysselsatta med maktkamp. Schimpanser och människor har testats för att se om testosteron har betydelse för utvecklandet av manlig aggressivitet. Testosteron är en androgen, ett manligt könshormon.  Hos den vuxne mannen utvecklas i genomsnitt 5 – 10 mg testoseron per dygn, medan testosteronnivåerna hos kvinnor vanligen är 5 till 10 procent av de som förkommer hos män. I motsats till vad som allmänt brukar antas har aggressivt beteende större samband med låga testosteronnivåer än höga sådana.

Vad testosteron bland annat genererar är en drift att uppnå högre social status. Vad händer om en man med höga testosteronnivåer blir frustrerad i sina försök att dominera andra män och kvinnor? Serotoninet kommer in i bilden, det är en signalsubstans som kontrollerar aptit, humör och ilska. Om en schimpans med höga testosteronnivåer blir förnedrad sänks serotoninnivåerna och därmed uttöses antingen aggressivitet eller depressioner. Det har konstaterats att låga serotoninnivåer tenderar att kombineras med förhöjda nivåer av stresshormoner.

Bland babianer har dominanta hannar låga nivåer av stresshormoner, medan dessa är rikligt förekommande bland underordnade hannar. Följaktligen uppvisar babianer med låga sociala positioner tecken på stress och fysiska funktionshinder, något som ofta leder till aggressivt beteende gentemot sådana babianer som befinner sig lägre ner i den sociala rangordningen, dvs honorna.

Många beteendevetare som jämför djur och människor associerar gärna den effekt serotoninhalten har på schimpanser och babianer med vad som kan hända med mäktiga män. Högt uppsatta män upplever ofta en uppfriskande upprymdhet, medan deras missgynnade underlydande lätt kan drabbas av frustrationer eller depressioner. Det verkar som om plötsliga förändringar i tur och status stärker vinnare och lamslår förlorare, ofta blir förändringen dramatisk och sätter sina spår i både psyke och fysik. Jämför exempelvis fotografier av Hitler tagna medan han upplevde framgång efter framgång, med de som togs när han höll på förlora ett krig och vid 55 års ålder med en hårsmån hade undgått att dödas vid ett attentat.

Många av oss blir misstänksamma när naturdeterministiska åsikter luftas av manschauvinister eller militanta feminister och kan då fråga: ”Om nu manlig dominans är så intimt förknippad med biologiska egenskaper, hur kommer det sig då att kvinnor måste hållas på plats genom godtyckliga lagar, traditioner och ideologier? Om kvinnor begränsas av sin fysiska och psykiska konstitution, vad är det då som motiverar dem att ge sig i kast med mansdominerade områden och bli universitetslärare, tekniker, politiker, grävmaskinister, sjökaptener eller militärer?

John Stuart Mill, inflytelserik filosof, ekonom och tidig förespråkare för kvinnors rättigheter, pekade redan under artonhundratalet på faran av biologisk determinism:

"Av alla vulgära teorier som tillämpas för att förklara hur sociala och moraliska faktorer påverkar det mänskliga sinnet, är den mest vulgära den som förklarar skillnader i beteenden och karaktär som om de vore predestinerade av naturen."

Stuart Mill, och många efter honom, insåg att i motsats till djur har människan utvecklat sociala mönster som motsätter sig aggression och överdrivet själviskt beteende. Genom sina komplicerade och dynamiska samlevnadsformer har människor genom sina invecklade hjärnor lärt sig hur våld och dominant beteende är skadligt just genom det faktum att de är ”naturliga”, man har insett att när samhället förändras kan vissa naturligt utvecklade drifter bli destruktiva.

Mänskligheten har utvecklats både genom att  utnyttja och begränsa vissa naturliga tendenser. Vår framgång i kampen för överlevnad utgår från vår unika hjärnkapacitet, mer än från muskelstyrka och uthållighet. Människan har blivit en kulturell varelse i betydelsen ”odlare” (latinets cultura betyder ”bearbetning” eller ”odling”) . Myterna har förklarat vår kultur med att människor i tidens gryning åt av frukterna från ”Trädet som ger Kunskap om Gott och Ont” därigenom förvärvade vi egenskapen att  välja och förmågan att tänka bortom våra naturliga begränsningar. Vi lärde oss utnyttja naturen till vår egen fördel. Vi lärde oss ”kultur”, odling/förändring, Vi omformade naturen till ett effektivt verktyg för vår överlevnad. Människor omskapar ting och förändrar förutsättningar. Vi är inte som isbjörnar som nu går under genom klimatförändringarna, väldiga rovdjur som genom naturligt urval under miljontals år har anpassats till ett unikt habitat, men som skulle gå under om de förflyttades till tropikerna, alltmedan vi människor anpassar våra livsmiljöer till oss själva Detta är unikt för människan och vi har därför döpt vår art till homo sapiens, den tänkande människan. Genom kulturen har vi lärt oss utnyttja naturen. Att vara människa innebär att även om vårt beteende skulle vara förprogrammerat av testeronivåer eller förekomsten av stresshormoner så har vi lärt oss kontrollera dem, att som sociala individer förändra eller begränsa deras verkan. Vi har därmed upphört att vara som de andra djuren.

Ett sociobiologiskt tänkande riskerar att skylla våld på genetik och kan därigenom användas för att rättfärdiga förtryck och orättvisor och hämma positiva förändringar. Vår genetiska sammansättning är en sak, vad vi kan göra med den genom användandet av våra hjärnor är något annat. I själva verket skulle man kunna påstå att människor är genetiskt programmerade inte för att förbli på ett ”djuriskt” stadium där våra möjligheter till förbättring är hopplöst begränsade av instinkt och fastlåsta kroppsfunktioner, snarare är det väl så att vi har utvecklats för att använda vårt förnuft, vår kultur och fria vilja, ta ansvar för vårt och våra artfränders välbefinnande och överlevnad .

Män och kvinnor kan befria sig från de bojor som skapats av fördomar baserade på obskyra traditioner och misstolkad biologisk determinism. Det står oss fritt att skapa ett rättvist samhälle, ett habitat som garanterar våra möjligheter att förverkliga en värld som gynnar alla. Genom att förlita oss på våra unika kapacitet att skapa och förändra bör vi inrikta oss på att konfrontera de bakåtsträvare som överdriver skillnaderna mellan kvinnor och män. I kulturens/mänsklighetens namn bör vi göra oss av med de destruktiva ideologier som förser kvinnor och män med ohållbara myter som framställer tillvaron som tidlös och arketypisk, ofrånkomligt präglad av genetisk determinism. Istället bör vi värna om den frihet som är nödvändig för att skapa ett samhällssystem som gynnar oss alla ‒ kvinnor och män ‒ och som gör det möjligt för envar av oss att leva som en kritiskt tänkande individ.