Hans Adolph Brorson, präst i den sönderjyllandska staden Tønder, skrev 1734 psalmen Jeg går i fare, hvor jeg går, vars tredje vers beskriver dödens visshet:
Jeg går til døden, hvor jeg går
og ved mig ikke sikker,
ej nogen dag og time, når
han har mig alt i strikker;
et lidet åndefang
kan ende al min gang,
så jeg i evigheden står.
Jeg går til døden, hvor jeg går.
Jag går mot döden vart jag går
och vet ej med säkerhet
den dag och timme
då han fångat mig i sitt nät;
ett hejdat andetag
kan vara slutet på min väg
och föra mig i evigheten in.
Jag går mot döden vart jag går.
Det händer att jag tänker på de där psalmraderna, men då i Johan Olof Wallins svenska tolkning, som sjöngs i kyrkan då jag var liten:
Jag har ej annat val:
Igenom fröjd och kval
min gång sig närmar till min bår.
Jag går mot döden, var jag går.
Här finner vi också den ständigt melankoliske flanören Hjalmar Söderberg, till synes hjälplöst vandrande genom tillvaron. Plågad av omgivningens hårda krav betraktade Söderberg kallsinnigt sådant han mötte under sitt flanerande. Obotligt ensam sökte han en kärlek som han dock visste var övergående. Någon gång tog Söderberg, eller hans romangestalter, djärva beslut, genomförde dristiga handlingar, men visste att de i slutändan inte skulle leda någonvart: ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.”
Redan som ung inbillade sig Söderberg sig att ålderdomens aftonglöd skulle ge honom lindring. Att hans ålderdom skulle bli lugn och stilla. ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt,” Så skrev han 1907, trettioåtta år gammal och samtidigt diktade han:
Det mörknar över vägen,
det börjar bli tungt att gå,
och tunga bli alla tankar
när skymningen faller på.
Då var Hjalmar Söderberg knappast vid vägs ände och hans berömda, allmänt beundrade romaner kom senare.
Men jag? Visst händer det att jag tycker det mörknar över min väg. Några av mina vänner har dött och så har mina föräldrar. Flera av mina vänner har varit svårt sjuka. En och annan av dem är nu genom sjukdom och skröplig ålderdom nära döden. Visst vet jag vart vår vandring leder. Minns oljetrycket med livstrappan, som hängde över bäddsoffan i vårt torp. Jag är nu sextiofyra år och har sedan flera år tillbaka börjat vandringen neråt.
Plågar tanken mig? Inte alls, än mår jag bra, min hälsa är helt OK. Jag vet dock att om jag lever ytterligare en tid så kommer stelbenhet och artrititis att drabba mina leder och andhämtningen kommer att försvåras. Forskning har obönhörligt bevisat att efter sextioårs ålder mister hjärnan sin förmåga till förändring. Den får allt svårare att lära sig något nytt, bland annat därför att den har mist förmågan att reparera sig själv. Nervceller börjar åldras och dö redan innan vi blivit trettio år, men då vi blivit över sextio ökar detta sönderfall och hjärnan krymper med ungefär fem gram om året. Jag får allt svårare att behålla mina kunskaper och färdigheter, samtidigt som jag anar hur nervceller bryts ner och hur demensens slagskugga lurar i framtidens töcken.
Min omgivning märker hur jag åldras. För länge sedan har jag passerat stadierna i HasseåTages illusionslösa visa, Stetsonhatt:
Vid trettitre,
e' man passe,
vid trettifem,
så kan man hälsa hem,
vid fyrtio jämnt,
e' man ett skämt,
å högre opp,
så åker man väl på en propp
Man får väl vänta vid sitt vattenhål
på döden, som en gammal elefant.
Eller måste man till Sundbyberg
å dansa tango med en tant.
Det e kanske bäst att man ger upp
och inser djungelns hårda lag.
Hänger sig i slipsen eller
förorenar närmsta vattendrag.
Äsch, så farligt är det inte. Livsvägen leder inte enbart framåt. Vi kan även blicka bakåt, visserligen är det dimmigt även där och mycket har gått förlorat i det förgångnas dis. Möjligen är det en lättnad att mycket grums rensas bort ur minnet. Min gode vän Didrik konstaterade en gång, det måste ha varit någon gång i vår ungdom, att han inte skulle skriva några memoarer före sjuttio års ålder:
̶ Då har ett svikande minne slipat ner all oro, alla kantigheter. Hets och prestationsångest har dunstat bort. Jag undrar om inte bristen på minnesskärpa kommer att göra min litterära stil modern och hemlighetsfull. Antagligen kommer vi att i vår ålderdom se vår begränsade framtid i minnets ljus. Det som några av oss kallar för erfarenhet.
Jag tror inte att jag har blivit klokare med åren och det är faktiskt ganska otäckt att tänka på hur stora minnesblock har fallit bort ur mitt medvetande. Men, kanske har Didrik rätt ̶ några minnen framstår med ett sällsamt skimmer, som om de vore hämtade ur en roman. De är inte längre skarpa och klara, men de finns där, som om de vore läsefrukter från en gången tid.
Min vän Claes dog innan han blev trettio och saknaden efter honom blev stor hos kamraterna. Minns hur vi stod kring hans kista och ömsom betraktade den och varandra. För flera av oss var det första gången som döden kommit oss riktigt nära. Flera år innan dess mötte jag och Claes ålderdomen på ett sätt jag inte glömt. Inte enbart ålderdomen, något annat också. Mötet med tjänstefolket på ett slott förde oss tillbaka till en svunnen tidsålder. Till ett ståndssamhälle vi trott vara försvunnet hundra år tillbaka i tiden. Vi möttes av en doft av absurd ålderdom. Visserligen hade jag vid besök på sjukhus och ålderdomshem bevittnat ålderns härjningar, men detta hade varit något helt annat. Både roande och tragiskt. Jag tror att samtliga som var med vid det besöket, förutom jag, nu är döda, men det är likväl bäst att jag inte avslöjar vilket slott vi besökte.
Vi gick fortfarande på gymnasiet, men det måste ha varit under det sista året eftersom, om jag inte minns fel, det var Claes som körde oss till slottet. Han var ett år äldre än jag och hade körkort. Claes mormor var kokerska och eftersom det åldriga greveparet (även det exakta adelskapet bör jag nog hemlighålla) var bortrest och deras betjänt, låt oss kalla honom Öman, hade erbjudit sig att visa mig och Claes det inre av slottet.
Öman tog emot på slottstrappan. Hans utseende överraskade mig. Då tyckte jag att han var en gammal man, i själva verket var han kanske yngre än vad jag är nu. Ömans livré var av gammalmodigt snitt; en högt skuren jacka över en svart och gulrandig väst, den var elegant men remarkabelt fläckig och solkig.
Öman var påtagligt berusad och sluddrade lätt, fast jag hade en känsla av att det också kunde bero på att tandgarnityret inte var helt korrekt inpassat i hans mun. Betjänten var på strålande humör, godmodig och humoristisk förde han oss till slottsköket där Claes mormor mötte oss bland vitkalkade väggar och glänsande, välskrubbade kokkärl. Efter kaffe och bullar vid ett stort bord i kökets mitt tog Öman mig och Claes på en rundtur genom slottssalarna, alltmedan Claes mormor pysslade i köket.
Redan på den tiden var jag intresserad av konst och flera av slottets tavlor var utmärkta och spännande. Öman var duktig på att beskriva dem och visade på äkta mattor och orientalisk keramik. Förbluffande var dock då han med ett hemlighetsfullt leende tryckte på en strömbrytare och två stora alabastervaser lystes upp genom lampor som dolts inuti dem. En av vaserna var ordentligt sprucken, men omsorgsfullt hoplimmad.
̶ Jag välte och limmade ihop den, upplyste oss Öman.
̶ Men, vad sa greveparet då de upptäckte att vasen gått sönder?
̶ Äh, de har inte märkt något. De är gamla och går i sina egna världar.
Ömans påpekande gjorde oss uppmärksamma på fler skavanker. Under ett av elementen fanns en pöl med något som tycktes vara urin.
̶ Nu har hundeländet pinkat inne igen. Det är Grens uppgift att släppa ut den där golvmoppen, men så länge greveparet inte är hemma struntar han i det .
̶ Hunden?
̶ En liten ettrig rackare, vet inte var han håller hus just nu. Ingen gillar honom, men de måste tydligen ha hund i huset. Tror att försäkringen kräver det som skydd för samlingarna. Vill ni inte ha en hutt, pojkar?
Ur en kinesisk urna fiskade Öman upp en flaska portvin, tog sig en slurk, korkade igen och satte tillbaka flaskan då jag och Claes hade avböjt en slurk. En förbluffad Claes undrade:
̶ Har du den där, även då greven är hemma?
̶ Visst, inte märker han det. Jag har förresten några skvättar på andra ställen. Det är en av poängerna med det här jobbet.
Claes rynkade förvånat pannan:
̶ Hur så?
̶ Då det är bjudning här på slottet krävs stora beställningar och det får vi göra flera gånger om året. Vi kan alltid skarva lite och lägga undan några flaskor för egen räkning. Det märks inte.
Vi kom in i biblioteket. Med en belåten suck slog sig Öman ner i en av fåtöljerna, öppnade ett etui som varit placerat på ett sidobord och höll fram det till oss:
̶ Slå er ner pojkar och pusta ut lite. Vill ni inte ha en cigarill?
Försiktigt satte vi oss i varsin fåtölj och tog emot de erbjudna rökverken. Öman tog en tändsticksask från ett silverställ och tände våra cigariller. Han lutade sig makligt tillbaka och lyckades till min beundran åstadkomma en perfekt rökring. Med välbehag konstaterade han:
̶ Detta är alla tiders. Varje dag försöker jag dra mig undan för att få mig en liten stund av lugn och ro här inne.
̶ Även då greveparet är hemma?
̶ Visst, det är enbart greven som brukar vistas i biblioteket.
̶ Sitter du här tillsammans med honom?
Frågan tycktes göra Öman uppriktigt förvånad:
̶ Det kan inte komma ifråga! Absolut inte. Då greven är här inne kan jag inte sitta här och röka. Det går verkligen inte för sig. Nej, nej, det är då han inte är i krokarna, som jag kan koppla av här i biblioteket.
̶ Men om han skulle överraska dig?
̶ Det gör han aldrig. Jag hör då han kommer. Han har käppar.
̶ Och röken?
̶ Äsch, den märker han inte. Han röker så mycket själv.
Vår rundvandring ledde oss till slottets nedre våning där gästrummen var belägna. Jag förvånades över hur smaklöst inredda de var. Fula sängöverkast och gardiner; brokiga, men blekta färger. Speciellt minns jag ett förhänge som var mönstrat med Disneys bambifigurer.
̶ Har greveparet ofta gäster?
̶ Det beror på. För det mesta är det ganska tomt i slottet, men ibland är det ovanligt mycket folk här. Speciellt under älgjakten och vid speciella högtider, då någon fyller jämnt eller så. Då kan det till och med hända att medlemmar från hovet dyker upp. Ja, både kungen och drottningen har varit här. Speciellt kungen.
Efter visningen bjöd Claes mormor oss på pasta och vin i köket och nu dök även Gren upp. Även han klädd i livré, men den var mer välskött än Ömans och Gren var också betydligt yngre. Han var lätt puckelryggig och hade en något böjd hållning, men liksom Öman hade Gren en humoristisk glimt i ögonvrån. Claes och jag frågade om hur det var på slottet då det var gäster där och Claes mormor svarade:
̶ Då kan det bli ganska livligt. Trots att flera adelsmedlemmar kan vara nog så åldrade spottar de flesta av dem inte alls i glasen och tillställningarna kan bli omfattande. För en tid sedan fick vi styrka personalen med inhyrt folk från Stora Hotellet i stan. Det händer faktiskt allt som oftast. I vanliga fall är det enbart jag som står för matlagningen, en och annan gång kan jag även få hjälp av Sara, som står för det mesta av städningen här på slottet, men hon är inte här för tillfället. Ja, ja, ni såg hur det stod till i en del av salarna, konstaterade hon ochslängde en anklagande blick åt Ömans och Grens håll, som låtsades som om de inte hade lagt märke till den.
̶ Den där tjocka käringen från Statt är för dråplig, konstaterade Gren, medan han fyllde på sitt och Ömans glas. Röker och skriker, full som en alika. Förstår inte hur hon kan hålla huvudet klart och stå på benen.
̶ Det är väl si och så med det, noterade Claes mormor. Sista gången halkade hon på golvet och for pladask på ändan. Eftersom hon har gott om hull för att dämpa fallet så var ingen större skada skedd. ”Hoppsan, jag snavade visst!” hojtade hon, medan en av servitörerna hjälpte henne upp. Värre var det med matlagningen. De hade glömt att sätta på potatisen, men hon tog ingen större notis om det: ”Skit i den! Ge dem äpplen istället. De märker ändå ingenting. De slevar endast i sig köttet och såsen!” Till efterrätt skulle vi ha chokladmousse och hallon, men tanten tyckte det var för jobbigt så hon skickade Gren och Öman till byn för att köpa glass och bananer istället.
Öman skrattade:
̶ Det var bråttom som tusan och vi höll på att köra i diket. Glass, för resten. Det var ingenting annat än sådant där sojabaserat mög de hade och bananerna var gröna. Men, hotellkäringen sa bara ”kör in smörjan, de har redan druckit så mycket att de inte ser någon skillnad på moussen och den där glassörjan och bananerna äter de ändå inte. De ser, hör och smakar lika dåligt hela högen”.
Claes mormor ryckte skrattande på axlarna:
̶ Ja, inte begriper jag hur vi kunde köra allt det där iland. Men, grevinnan var nöjd.
Gren svepte vinglaset i ett drag och medan han fyllde på igen vände han sig förtroligt till mig och Claes:
̶ Ni förstår, grevinnan är ingen höjdare då det gäller mat. Hon petar bara lite iden, äter som en sparv.
̶ Men, de skall alltid ha trerätters middag, insköt Claes mormor.
̶ De klär om till varje middag, fint ska det va´, konstaterade Öman och tillade:
̶ Uppdukat med silver och kristall och traditionsenligt som tusan. Jag står bakom greven; lägger upp och plockar undan. Gren står bakom grevinnan och gör samma sak. Greven äter alltid med god aptit, men jag har aldrig sett grevinnan avsluta en hel portion. Hon smuttar enbart på bordsvinet, fast hon dricker ordentligt med port till desserten. Och vet ni vad de alltid har stående mitt på bordet?
Medan betjänterna och Claes mormor betraktade oss nyfiket försökte Claes och jag räkna ut vad det kunde vara, men gav upp och undrade:
̶ Vad har de där?
̶ En gammal transistorradio på full volym! konstaterade Öman medan han tömde sitt glas.
̶ Vad spelar de? undrade Claes.
̶ Egalt vilket. De lyssnar på vad som helst.
̶ Men varför har de då radion stående mitt på bordet?
Gren log skevt:
̶ Men, tänk efter själv … vad har två så gamla människor att säga varandra efter alla dessa år?
Mer än något annat från den absurda aftonen har Grens konstaterande stannat hos mig. För mig har det blivit till sinnebilden för tragisk ålderdom. Ett åldrat par, helt ur spår i en tid som fullständigt gått dem förbi. Ensamma i ett stort slott, vars olika gemak de inte ens tycks lägga märke till där de vandrar mellan knähundens urinpölar och sönderslagna krukor, alltmedan deras tjänarstab insett att det inte lönar sig att lägga ner alltför mycket möda på herrefolkets väl och ve. Och sedan denna scen då de två gamlingarna stillatigande tuggar i sig sin mat, alltmedan en transistorradio sprider sitt skval genom tomma slottssalar.
Givetvis kan jag inte gå i god för att min historia är korrekt i alla sina detaljer. Kanske har tiden som gått sedan mitt slottsbesök tillrättalagt en del av vad som för länge sedan var ett friskt minne och har, liksom då Öman klistrade ihop den krossade alabastervasen, hopfogat olika minnesfragment till en enhet.
Vasen stod där i ett hörn och lystes upp inifrån då han slog till strömbrytaren. Men, ingen brydde sig. Greven och grevinnan såg den inte ens. Den stod där bortglömd, på samma sätt som min anekdot kommer att gå oförmärkt förbi, efter det att jag lappat ihop den med de rester jag funnit bland min hjärnas döda neuroner.
Som i slutet av H.C. Andersens berättelse om julgranen som bortglömd och anskrämlig släpas ner från ett vindsförråd för att eldas upp som bränsle under en tvättgryta. På gården sitter barnen och stirrar in i brasan. ”Piff, paff!” ropar de medan granen suckar och tänker:
̶ Slut! slut! Om jag åtminstone hade förstått att njuta av min lycka, när jag kunde! slut! slut!
Under den stora brygghuskitteln blossar brasan upp i ljusan låsa. Granens torra kvistar sprakar våldsamt i hettan och smäller emellanåt skarpt medan de sänder upp häftiga gnistregn. Piff! Paff! ropar barnen förtjust:
… men för varje knall, som var en djup suck, tänkte granen på en sommardag i skogen, en vinternatt därute, när stjärnorna gnistrade; den tänkte på julaftonen och Klumpe Dumpe, den enda saga, den hade hört och kunde berätta ̶ och så hade grannen brunnit upp.
Som de flesta av Andersens sagor är Granen en djupt tragisk berättelse och avslutas i en mollstämd coda:
Pojkarna lekte på gården, och den minste hade fästat guldstjärnan på bröstet, guldstjärnan, som granen hade burit sin lyckligaste kväll; nu var det slut med den, och det var slut med granen och med berättelsen också: slut! Slut, som det blir med alla berättelser.
Andersen, Hans Christian (1927) H.C. Andersens Sagor, nytt urval. Volym II. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds Förlag. Brorson, Hans Adolph (2003) Salme nr. 45 i Den Danske Salmebog. København: Det Kgl. Vajsenhus´ Forlag. Söderberg, Hjalmar (2015) Det mörknar över vägen. Stockholm: Bonniers. Wallin, Johan Olof (1937) Psalm 549 i Den svenska psalmboken. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.
