SKALLEN UNDER HUDEN: Konst, frimureri och odödlighet

Som jag ofta gör nu för tiden vaknade jag alldeles för tidigt och stapplade ut i badrummet. I det starka, elektriska ljuset avslöjade spegeln mina slitna, åldrade drag. Så detta var jag. Så såg jag ut. Allt djupare rynkor, infallna kinder, löst hängande skinn, skäggstubb. Sakta, men skoningslöst nerfallande ögonlock och ögonvrår är i färd med att dölja min gråblåa blick. Det irriterar mig att mungiporna på gamla mäns vis vänds neråt. Någon har sagt mig att jag börjar likna Marlon Brando i rollen som Gudfadern. Vet inte om det är smickrande, eller motsatsen. Under det hela finns min skalle, med sitt vita, hårda ben, opåverkad av tiden. Tänkte på T.S. Eliots dikt Whispers of Immortality, Odödlighetens viskningar:

Webster was much possessed by death          Webster var mycket besatt av döden

And saw the skull beneath the skin;                  Och såg skallen under huden;

And breastless creatures under ground            Och bröstlösa varelser under jorden

Leaned backward with a lipless grin.                 Bakåtlutade med ett läpplöst grin

Daffodil bulbs instead of balls                           Påskliljelökar istället för ögonglober

Stared from the sockets of the eyes!                Stirrade ur ögonhålorna!

He knew that thought clings round                   Han visste att tanken klamrar sig fast

dead limbs                                                        kring döda lemmar

Tightening its lusts and luxuries.                      Stramande åt dess drifter och överflöd.

Döskallen, sinnebild för dödsskräck, med sitt beständiga grin finns den där bakom förfallet, alltmedan kött och hud åldras och förändras. Den tycks hånle åt oss i förtid dömda varelser på vår vandring mot en obeveklig död. Döden besegrar allt. Som inskrifterna i kapuchinergravkamrarna här i Rom, med dess överflöd av snillrikt arrangerade skelettdelar, torrt konstaterar: ”Såsom vi nu är, kommer du också att vara”. Eller som när Hamlet i sin slitna, men vackra monolog säger:

Ack, stackars Yorick! – Jag kände honom. Horatio, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl. Han har väl tusen gånger burit mig på sin rygg och nu, vilken fasa för min inbillning. Jag äcklas av det. Här satt dessa läppar som jag kysst oräkneliga gånger. Var är nu dina stickrepliker, dina krumsprång, dina visor, dina blixtrande infall, som fick hela bordssällskapet att skratta? Nu har du ingenting att göra dig lustig över, hur fult du än grinar. Nu är du handfallen. Gå in i Drottningens sängkammare och säg henne att även om hon sminkar sig centimetertjockt så kommer hon ändå till slut att få denna din fysionomi. Få henne att skratta åt det.

I Hamlet, prins av Danmark är döden ständigt närvarande. I sin existentiella förtvivlan ropar Hamlet: ”O kunde detta alltför fasta kött få smälta, töa, lösas upp i dagg!”. Men, så vacker är inte förruttnelsen. Få ting är så vedervärdiga som ett uppsvullet, ruttnande kadaver – stinkande, blåsvart med sprucken buk och framvällande inälvor. Människor förundras över varför en människas övergång från kropp till skelett måste vara så osedvanligt vämjelig. Den ruttnande kroppen är långt ifrån så vanlig inom konsten som det torra, betydligt vackrare skelettet, ett ord som egentligen betyder ”uttorkat”, från grekiskans σκελετός, skeletós.

Förekommer ruttnande kroppar i konsten är det som memento mori, ”kom ihåg att du är dödlig”. För att skrämma människor till insikt om nödvändigheten av att ta vara på sitt liv och under dess korthet inte orsaka andra smärta så görs döden så motbjudande som möjligt. Vad är mer frånstötande än ett ruttnande, stinkande kadaver?  Inom konsten kallas gravskulpturer som framställer multnande kadaver för transi, eller som i Flandern, där de var relativt vanligt förekommande under femtonhundratalet – l´homme à moulons, ”man äten av maskar”.

Inom buddhismen kan åsynen av ruttnade kroppar användas för meditation över alltings förgängelse, över livets avskyvärdhet. I Satipatthana Suttan som antagligen skrevs ner på pali omkring 20 f.Kr. beskriver Buddha för sina lärjungar hur de bör meditera för att överkomma sina kroppsliga och själsliga begränsningar och därigenom uppnå Nibbana:

Detta är den omedelbara vägen för renandet av varelser, för att övervinna sorg och klagan, för avlägsnandet av smärta och lidande, för att finna den rätta metoden och förverkliga befrielsen.

Vägen bort från smärta inleds med meditation över kroppens begränsningar, dess ringa varaktighet och orena existens:

… en munk mediterar över hela denna kropp. Från fotsulorna till hjässan och ner igen är den omgiven av hud och fylld med orena, förgängliga ting: "I denna kropp finns huvudhår, kroppshår, naglar, tänder, hud, kött, senor, ben, benmärg, njurar, hjärta, lever, lungsäckar, mjälte, tjocktarm, tunntarm, anus, avföring, galla, slem, var, blod, svett, fett, tårar, saliv, slem och urin.”

Och allt detta kommer att ruttna bort på ett frånstötande och stinkande sätt:

Och om han [dvs en munk] skulle se ett lik bortslängt i ett bårhus – en människa som varit död en dag, två dagar, tre dagar - uppsvälld, askgrå, fylld med var, då skall han tillämpa dessa tankar på det kadavret. Sådan är kroppens natur, sådan är dess framtid, sådant dess oundvikliga öde [...] bortkastad, plockad och gnagd av kråkor, gamar, och hökar, av hundar, hyenor, och diverse andra varelser ... ett skelett sörjigt av kött och blod, sammanhållet av senor ... eller så har benen lossnat från sina senor och spritts i alla riktningar - här en hand, en fot, här ett skenben, där finns ett lårben, här höftbenet, här ett revben, där ett bröstben, ett skulderblad, ett halsben, ett käkben, en tand, här en skalle ... ben vitnande till färgen på ett äggskal ... uppstaplade, mer än ett år gamla ... eller nermalda till benmjöl: Betänk även det. Sådant är allt till sin natur, sådan är dess framtid, sådant dess oundvikliga öde.

Som hjälpmedel för meditation över livets korthet och alla varelsers lidande kunde en buddhistmunk använda sig av bilder av förruttnelse, exempelvis en framställning som japanen Kobayashi Eitakus sidenmålning, som i nio scener visar förruttnelsen av en kurtisans kropp.

Men, vad blir då kvar? Skelettet. Jag måste tillstå att efter det att min yngsta dotter studerat rättsmedicin finner jag inte skelett skrämmande. På mig ger de ett både vackert och fascinerande intryck. Förruttnelsens stank och vämjelighet har lämnat dem och rentvättade kan de berätta om en människas liv. Tänder, förslitna leder, hållning - varje detalj hos ett skelett kan berätta om en individs sjukdomar, arbete och slit, vad hon/han har ärvt för kroppsliga funktioner och tillkortakommande, eller vad som drabbat henne/honom under hennes/hans långa eller korta liv. Hur människor dog och var.

Skelett är beständiga, de är vad som finns kvar under ytan, något helt annat än förgängligt kött och bortdunstade kroppsvätskor. Strukturen bakom allt, benen som bär upp och innesluter våra förgängliga liv. Inom skallbenen finns människans förunderliga hjärna, bakom revbenens spjälverk rör sig lungor och hjärta, i kvinnornas bäckenben vilar foster. Benen är fäste för kroppens kommunikationsnätverk, för blodådror och nerver. Ett under av funktionalism.  Visst kan skeletten tyckas skrämmande, men egentligen är de vackra. Man förmärker fascinationen i da Vincis teckningar, eller i de vackra etsningarna i Vesalius anatomiska lärobok.

De vackra skeletten finns inte enbart som bilder. I Rom finner jag lite varstans magnifika framställningar av skelett och skallar. Vad är egentligen ett skelett? Det är skapat av kalk, som också är ursprunget till marmor. En putsad skalle är egentligen inte så väsensskild från en skulptur framställd i carraramarmor.

För en tid sedan strövade jag kring i Sant´Agostinobasilikan i närheten av Piazza Navona. Som så ofta förr ville jag ta en titt på Caravaggios Madonnan från Loreto, som håller upp sitt barn inför två knäböjande pilgrimer. När jag ser henne kommer jag att tänka på min konstprofessor Aron Borelius kommentar om att det måste ha varit irriterande för en präst att medan han förrättade nattvarden ha de där smutsiga fötterna mitt framför näsan. Men, kanske var det helt enkelt så att Caravaggio ville att prästen då han lyfte kalken också skulle lyfta blicken från det påtagliga och jordnära, från den fattige pilgrimens smutsiga fötter, upp mot Madonnans ljusomstrålade, utomjordiska skönhet.

Jag flanerade vidare i kyrkan och hamnade då framför Pietro Braccis monument över kardinalen Giuseppe Renato Imperiali. Det hade jag inte lagt märke till förut. Men, eftersom jag börjat fundera kring skelett och döskallar upptäckte jag på var sida om namnplattan två magnifika, bevingade döskallar.

Så är det i den här i staden – varje dag en ny upptäckt och har du väl kommit något på spåren dyker det upp hela tiden. Nu såg jag vackra skelett och döskallar lite varstans. En favorit är Berninis bronsskelett på gravmonument över påven Alexander VII i Vatikanen, avslutat två år före den store mästarens död vid åttioett års ålder. Döden döljer sitt ansikte alltmedan han svävande lyfter sitt timglas under den tunga draperingen vid påvens fötter.

På hemväg efter att ha varit i San Agostinokyrkan tittade jag in i San Pietro in Vincoli för att betrakta Michelangelos staty av Moses. Jag hade inte sett den på flera år. Och vad finner jag där? Ännu ett fantastiskt marmorskelett, denna gång på Kardinal Cinizio Aldobrandinis gravmonument. Det hade jag heller inte lagt märke till tidigare.

Skeletten fanns också under min tid i Frankrike. Exempelvis den kanske mest berömda av alla transi – René de Chalons flådda kadaver i kyrkan Saint-Étienne i den lilla staden Bar-le-Duc, söder om Verdun. Att jag hamnade där berodde på att jag utanför Verdun sett det makabra monumentet på Le Mort Homme. Den Döde Mannen, en 300 meter hög kulle varifrån fransmännen kunde dirigera sitt artilleri mot tyska posteringar. Under mars och april månad 1916 dog mer än 100 000 tyskar och fransmän under tyskarnas misslyckade försök att erövra den där kullen. Det mesta av tiden ösregnade det och många av männen dog medan buken svullnade upp på dem efter det att de galna av törst hade druckit vatten förgiftat av de många liken.

Den flera meter höga skulpturen som 1922 restes till minnet av den vansinniga bataljen visar hur Döden med ena handen för undan sin svepning för att blotta sin utmärglade kropp. Över den andra armen bär han en hoprullad fana och på sockeln till monumentet står Ils n'ont pas passé ”De passerade inte”. Ett svar på generalernas motto och order On ne passe pa pas! ”Ingen passerar”. Jag har varit tre gånger på slagfältet i Verdun och varje gång var det rått, kallt och regnigt, som om en förbannelse vilar över området, förstärkt av att själva jorden tycks vara förgiftad.  För hundra år sedan luckrades den upp av det oavbrutna bombardemanget, som i den svarta myllan malde ner liken efter hundratusentals döda unga män . Då jag i regnet och snålblåsten ensam betraktade monumentet tyckte jag mig ha sett något liknande tidigare.

Då jag senare åt middag inne i Verdun fick jag i ett vykortsställ syn på en bild av skulpturen jag tänkt på. Den hade gjorts av en viss Ligier Richier, som föddes år 1500 och fanns i en katedral i Bar-le-Duc, drygt tre mil söder om Verdun. Även om regnet öste ner sprang jag ut till hyrbilen och chansade på att kyrkan inte hade stängt. Då jag kom fram till Bar-le-Duc vid halv åtta-tiden hade molnen lättat, men skymningen föll och till min stora glädje fann jag kyrkporten stod öppen, den skulle stängas om en kvart.

Jag var ensam i den mörknande kyrkan och där bakom ett galler stod René de Chalon, en gång prins av Orange, i naturlig storlek, med huden söndersliten över sina blottade revben höll han sitt hjärta högt upp i högra handen, medan han höll den andra mot sin tomma bröstkorg. Han såg triumferande ut. Men varför? Med det förskräckliga utseendet? Medan jag stod där med händerna slutna kring gallerspjälorna blev jag djupt gripen. Skulpturen var förvisso makaber, men den gav underligt nog ett lugnande intryck. Mindes ett bibelcitat, jag visste inte varifrån: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” Det blev allt mörkare och skuggorna föll dramatiskt över den döde René de Chalon. Jag ryckte till när röst bakom mig viskade: Il est temps d'aller maintenant. ”Det är dags att gå nu.” Som om döden kallat mig, men det var kyrkvaktmästaren som meddelade att han skulle stänga kyrkan.

De döda fanns även i Paris. Vid ett par tillfällen var jag nere i katakomberna, där ben och skallar ligger tätt packade längs väggarna. Tunnelsystemet är mer än 300 kilometer i omkrets och började utvecklas redan under romartiden då man bröt kalksten därnere. När det vid slutet av sjuttonhundratalet misstänktes att smitta spreds från stadens många kyrkogårdar beslöt man att de flesta av dem skulle stängas och skeletten föras ner i gruvgångarna.

Jag såg en utställning på Musée Mailliol C'est la vie! Vanités de Caravage à Damien Hirst ”Det är livet! Vanitas från Caravaggio till Damien Hirst”. Jag gick dit bland annat för att jag hoppades få se For the Love of God, ”För Guds kärleks skull”, en döskalle täckt med 8 601 diamanter, den åttatusensexhundraförsta diamanten är skär och päronformad och placerad mitt på hjässbenet. Kanske är det föremålet ett exempel på smaklöst överdåd, som så mycket annat som Damian Hirst tar sig för, men det kan inte förnekas att i all sin bisarra smaklöshet, sin banala obehaglighet, utgör den diamantbesatta skallen en kommentar till vårt lyxinriktade, dödsfascinerade konsumtionssamhälle, med dess våldsamt upphaussade konst- och modemarknad, som döljer en skriande tomhet, orättvisor, meningslöst slöseri och fattigdom. Verket är prissatt till femtio miljoner engelska pund, alltså 600 miljoner svenska kronor och det är oklart om det har sålts. Nåväl, givetvis fanns inte diamantskallen på Musée Mailliol, annat än i form av en tredimensionell bild, men utställningen var imponerande med sin stora mängd framställningar av skallar från romartiden fram till idag.

Innan vi lämnar Paris vill jag nämna ytterligare några skelett. Främst Galerie d'Anatomie comparée et de Paléontologie, ”Galleriet för jämförande anatomi och paleontologi”, som ligger i Jardin des Plants, den biologiska trädgården inte långt från Square Adanson där jag bodde under min tid i Paris. Ofta tog jag tidigt på morgonen en joggingtur i Jardin des Plants eller satt och läste på en bänk i skuggan av de höga träden. Ibland besökte jag Le Galerie d'Anatomie, ett slitet ställe som uppenbarligen inte hade rustats upp sedan det öppnades 1898. Det består av två väldiga gallerier. Det på nedre våningen är fyllt med skelett från alla upptänkliga varelser, medan den andra våningen rymmer förhistoriska djur – dinosaurier, mammutar och jättehjortar. Även här greps jag av skelettens skönhet. Skapelsens stomme, fastheten, evigheten bakom det ruttnande köttet och alltings förgängelse. Samtidigt finns det något skört och naket över dessa skelett, inte minst de mänskliga. Det är svårt att beskriva den känsla de ger – kanske en slags patetisk naivitet, en skör barnslighet, möjligen för att de är så nakna. De saknar sitt skyddande hölje av muskler, hud och hår.

Tänker på slutkapitlet i den stora parisroman som på franska heter Notre-Dame de Paris, eftersom huvudpersonen är katedralen, men på svenska blev titeln Ringaren i Notre Dame. Vad som grep mig då jag som liten läste romanen var det tragiska slutet, fjärran från Disneyversionen. När Esmeralda hängts och Claude Frollo störtat mot sin död försvinner den godhjärtade, men ohyggligt vanskapte, Quasimodo efter ha snyftat: ”Ack, allt som jag har älskat”. Bokens sista kapitel bär titeln ”Quasimodos bröllop”:

Omkring två år eller arton månader efter de händelser som avslutar denna berättelse kom man för att i Montfaucons gravvalv leta rätt på liket efter Olivier le Daim, som hade blivit hängd två dagar tidigare men av Karl VIII blivit beskärd nåden att få begravas på Saint-Laurent-kyrkogården i bättre sällskap. Man fann då bland de hemska liken två skelett, av vilka det ena höll det andra omfamnat på ett egendomligt sätt. Det ena av de båda skeletten, som var av en kvinna, hade ännu kvar några flikar av ett tyg som hade varit vitt, och runt om sin hals ett halsband med en liten sidenpåse som var prydd med ett grönt glassmycke. Denna påse var öppen och tom. Det andra skelettet, som höll det förra tätt omfamnat var ett mansskelett. Man lade märke till att dess ryggrad var krokig, dess huvud nertryckt mellan skulderbladen och det ena benet kortare än det andra. Ryggraden var för övrigt inte bruten vid nacken, och han hade följaktligen inte blivit hängd. Den man som skelettet hade tillhört hade alltså kommit dit själv och dött där. När man ville ta loss det från det skelett som det omfamnade, föll det sönder till stoff.

Quasimodo blev till stoff, kanske en bild av hur apart han alltid varit, annars skulle kanske hans skelett ha bevarats som en kuriositet, som skelettet av ett annat milt och missförstått missfoster – Joseph Merrick, Elefantmannen, som fortfarande finns på Royal London Hospital, men det visas numera inte utan har förpassats till källaren. Man har dock iordningställt en liten utställning med några av hans personliga ägodelar.

Jag skiver den här essän i ”studion”, ett garage vi hyr här i Rom och som vi inrett så att första våningen har blivit en plats för att måla och den andra en ”skrivarstuga”. Det hade varit en grå och trist dag med kyla och ösregn. När det blev uppehåll gick jag ner till järnvägsstationen för en sen lunch, på vägen dit mötte jag våra vänner Belén och Danilo. Vi gick till en bar och drack kaffe tillsammans. Som så ofta sker när jag skriver på ett blogginlägg tycks slumpvisa samtal och händelser osökt koppla till mina tankespår.

Belén och Danilo hade nyligen varit i Neapel och berättade att de då bland annat besökt Sanseverokapellet och förundrats över Giuseppe Sanmartinos Il Cristo Velato, ”Den beslöjade Kristus”. Virtuost framhuggen ur ett marmorblock skymtas Kristi kropp under en tunn, genomskinlig slöja. När Belén och Danilo entusiastiskt berättade om den obegripligt skickligt gjorda skulpturen mindes jag mitt besök i kapellet för mer än fyrtio år sedan och då inte enbart Sanmartinos skulptur utan även andra av kapellets märkvärdigheter, av vilka en del har dröjt sig kvar, inte minst i form av mardrömmar.

Kapellets upphovsman, Raimondo di Sangro, var en av de många udda, mytomspunna genier och charltaner som under sjuttonhundratalet dyker upp lite varstans i Italien och vid de europeiska furstehusen, män som Casanova eller Cagliostro. Liksom de var Raimondo de Sangro fascinerad inte enbart av upplysning och naturvetenskap, utan också av mystik och alkemi. Som många alkemister sökte han efter livets ursprung. Hans dröm var att likt doktor Victor Frankenstein väcka de döda till liv.

För att bättre begripa Raimondo di Sangros tankegångar kanske det kan vara på sin plats att för en kort tid träda in i sjuttonhundratalets snåriga frimurarvärld. Frimurarrörelsen var ett brokigt närverk av hemliga, ytterst exklusiva herrklubbar som spred sig över hela Europa. Officiellt har frimureriet sitt ursprung i London 1717, då The Grand Lodge, Den Stora Logen, grundades genom att fyra olika byggnadsloger slogs samman. Men dess historia är oändligt mycket mer komplicerad än så. Det kan kanske räcka med att konstatera att 1710 var den store arkitekten Christopher Wren stormästare i i en frimurarloge i London. Den kunde betraktas som en forsättning av Medeltidens skråväsen då arkitektmästare genom hemliga riter invigdes i andra mästares krets. Snart utvecklades en hel mytologi kring dessa sällskap, bland annat baserad på legender kring konstruktionen av templet i Jerusalem som under sjuttonhundratalet, inom den så kallade skotska riten, kompletterades med en legend om att frimurarna hade varit inflytelserika inom de så kallade korsfararordnarna, speciellt tempelherreorden, Kristi och Salomos tempels fattiga riddare.

Under 1700-talet invigdes inflytelserika män utan någon koppling till arkiterktur och byggnadshantverk i logerna och kärnan i deras ideologi kom att bli ett krav på frigörelse från 1600-talets religiösa intolerans som hindrat den enskilde att själv söka lycka, kunskap och erfarenhet utan myndigheternas inblandning. Frimurarna kom att bli en del av den radikala upplysningsrörelsen, fast de underliga ritualerna och hemlighetsmakeriet kring deras sammankomster bidrog till att dölja det rätta förhållandet. Vad det i grunden handlade om var att upprätta en sekulariserad och av upplyst förnuft präglad, manlig gemenskap till mänsklighetens glädje och fromma.

I skydd av sina hemliga klubbar vägrade flera ordensbröder acceptera den kristna läran och förkastade den kristna metafysikens mest grundläggande antaganden, Det formulerades ett helt nytt tänkande baserat på nya upptäckter kring hur naturen i själva verket fungerade. Inom logerna spekulerades och filosoferades det flitigt. Man vinnlade sig om befrämja ”solidaritet och ärlighet mellan män”, något som betydde att klubbmedlemmarna försökte kommunicera sina känslor genom ett så enkelt och rättframt språk som möjligt. Inom statuterna för flera loger fanns det inskrivet att man skulle tillämpa en ”enkelhetens retorik” och undvika alltför vältaliga utsmyckningar av språket. Vid initiationsceremonier försäkrade ordensbröderna varandra att de skulle tilltala varandra på ett sådant sätt att det röjde vad själen kände. Allt falskt användande av slentrianmässig kutym och oprövade sanningar förkastades, något som säkerligen kunde kännas som en befrielse för den tidens miltärer, jurister och hovmän.

Raimondo di Sangro, som 1710 föddes i en gammal syditaliensk adelsätt, var en av grundarna av Neapels första frimurarloge. Han var en på många sätt genialisk man som talade flera språk och förstod ännu fler (bland annat arabiska och hebreiska). Han, var ytterst beläst och samtidigt en framgångsrik militär, uppfinnare, vetenskapsman och alkemist. Han uppfann en effektiv, lätttransporterad kanon, en bärbar pump som kunde pumpa upp vatten till vilken höjd som helst, en ljuskälla som avgav ljus flera månder i följd, mångfärgade fyrverkerier, en vagn som genom ett snillrikt paddelsysten kunde färdas över såväl land som vatten och en tryckpress som på samma ark omgående kunde trycka flera färger. Men, i sin vetenskapligt grundade strävan sökte han framför allt efter livets hemlighet. Hur tänds livsgnistan? Hur kan man hålla den vid liv? Är det möjligt att återuppväcka en död organism, främst en människokropp?

Raimodo di Sangro var till en början en förmögen person, med ruinerade sig sedermera genom byggandet av sitt kapell. Till en början spenderade han sina pengar på att bygga upp ett omfångsrikt bibliotek, medan han flitigt korreponderade med frimurarbröder på olika håll i Europa, av vilka flera var inflytelserika personer, vetenskapsmän och fritänkare. Så gott som samtliga var dessutom förmögna. Som exempel på kostnader i samband med frimureriet kan nämnas logerna i Göteborg och Stockholm. Som bland sina medlemmar inte enbart räknade högt uppsatta miltärer, jurister och aristokrater, utan även många akademiker, bland annat flera framstående linnélärjungar och i Göteborg dessutom ett stort antal ostindiefarare, speciellt de två senare grupperna hade omfattande internationella kontakter.

Frimurarlogen i Göteborg hade 1759, fyra år efter sitt grundande, över hundra medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar inom Ostindiska kompaniet och ytterligare 28 var sjöofficerare, av vilka de flesta hade deltagit i Ostindiska kompaniets resor. Snart uppgick de två grupperna till drygt 50 personer vardera. Inträdesavgiften var 100 daler silvermynt som skulle erläggas i förskott och därtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt.  En kapten i Ostindiska Kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden.

Under 1700-talets senare hälft fanns det frimurarloger i varje europeiskt land, de korresponderade flitigt med varandra och denna korrespondens var säkerligen en viktig källa för Raimodo di Sangros spekulerande och experimenterade kring livets ursprung. Han koncentrerade sig främst på hjärtats och blodomloppets funktion. Dessvärre vet vi inte så mycket om di Sangros studier eftersom hans släktingar efter hans död 1771 förstörde Raimondos laboratorium, brände hans korrespondens och en hel del av hans böcker. Visserligen skrev han många böcker och pamfletter, som han tryckte på sin press, men för det mesta använde han sig av olika pseudonymer. Alla dessa försiktighetsåtgärder var befogade. Påvestaten hade spioner överallt och de höll ögon och öron öppna för frimurarnas opposition mot kyrkans orubbliga dogmer.

1751 hade påven Benedict XIV genom bullan Providas Romanorum Pontificum fördömt frimurarna och flera europeiska regenter insåg genom bullan frimurarnas omstörtande verksamhet och förbjöd logerna. Karl VII av Neapel följde trenden och även han stängde frimurarlogerna, men året efter ändrade han sig. Kanske var även han frimurare? Karl VII var under alla förhållanden en populär regent och betraktades som en upplyst härskare. Under hans styre öppnades i Neapel handelskontor för ottomaner, svenskar, holländare och fransmän och täta kontakter med dessa nationer stimulerade frimureriets tillväxt.

Då Karl VII 1759 efterträddes av en av sina söner, Ferdinand, av napolitanerna kallad Re Nasone, Kung Stornäsa, försämrades monarkins relationer till frimurarna successivt och 1781 totalförbjöds deras verksamhet. Innan dess hade Raimondo di Sangro dragit sig tillbaka till anonymiteten i det alkemistiska laboratorium han inrett i källaren under sitt palats och även börjat konstruera sitt berömda kapell Sansevero. Något som kom att kosta honom så mycket att han emellanåt tvingades ägna sig åt en hel del ljusskygg verksamhet. Under flera år hade han exempelvis en omfattande illegal spelverksamhet i sitt palats, något som ledde till att han fängslades och tillbringade flera månader i en fängelsehåla i staden Gaeta.

Medan Raimondo di Sangro ägnade sig år alkemistiska experiment, småkriminalitet och en hemlig kult till Isis, Osiris och Horus, omorganiserade sig andra frimurare i olika motståndsceller, som senare gav upphov till de revolutionära Carbonari, kolarna, som också kallades skogsfrimurare eftersom de höll sina hemliga möten på landsbygden kring Neapel. Carbonari organiserade senare motståndet mot Napoleons invasion av Italien och deras organisation och idéer inspirerade liknande motståndsceller på flera olika platser i Europa. Under 1820 och 1830-talen var de verksamma under uppror i Neapel, Milano, Paris, Wien och Berlin och de fick stor betydelse för ledarna för Italiens enande.

Vari bestod då Raimodo di Sangros odödlighetsexperiment? Bortsett från spekulationer och makabra legender är inte mycket känt om dem, fast de har lämnat en del spår i litteraturen och framför allt i Sanseverokapellet. För att spåra en del av tankegångarna kan vi anta att di Sangro i sitt bibliotek hade skrifter av en viktig inspiratör för modern vetenskap - Andrea Cisalpino (1519-1603). Cisalpino var likt di Sangro inresserad av livets ursprung.  Han var verksam som föreläsare vid universitetet i Pisa; botaniker, filosof och naturvetare. För att komma skapelsens ordning och lagar på spåren inledde han den första växtsystematiken sedan Antiken och hans teorier inspirerade Carl von Linné. Cisalpinos tankar kring blodcirkulationen var också inspiration för engelsmannen William Harveys (1578-1657) upptäckt av hur den verkligen fungerade.

William Harvey (1578 – 1657) skrev år 1600 in sig vid universitet i Padua, som var dåtidens centrum för anatomisk forskning. Under januari till februari varje år utförde universitets berömda vetenskapsmän offentliga obduktioner i stadens stora obduktionsteater. Att de gjordes under de månderna berodde på att de var de kallaste i Italien och att liken därför inte ruttnade så snabbt. Obduktionerna inleddes klockan åtta på morgonen och pågick under tre timmar. Publiken var upprymd och ofta berusad, det var karnevalstider och obduktionerna uppfattades av många som en makaber underhållning. En orkester spelade under hela förställningen, eftersom det ansågs ha en lugnande inverkan på publiken. Att anatomistudier hade så stor betydelse i Padua berodde på att Vesalius varit verksam som ”antomist” vid universitetet och hans överdådigt illustrerade anatomibok användes av läkare över hela Europa och lockade fortfarande femtio år efter hans död stora skaror till Padua, där Vesalius insatser hedrades genom alltmer sofistikerade dissektionsmetoder.

Harvey som skolats i Galenos (129-199 e.Kr.) klassiska anatomi och dessutom var djupt troende kristen ansåg att livets gåta och den gudomliga närvaron i en människokropp stod att söka i hjärtat. Enligt Galenos teorier var ”livsanden” närvarande både i luften, som pneumat, och i levern, som pneuma. Blod skapades i levern genom att mjölksaft från matsmältningsorganen fick liv av peneuma, som tilsatte kroppens inneboende livskraft. I hjärtat blandades naturens livskraft som pumpades in genom lungorna med blodet, som fått sin livskraft genom levern. I hjärtat förenades därigenom det gudomliga med det mänskliga.

Under mer än tusen år ansåg den kristna kyrkan att en människas hela levnad fanns inskriven i hjärtat, kroppens mötesplats med Guds ande. Efter sin död kommer människan till Domens Hus där hon öppnar sitt hjärta och Gud läser vad det döljer. I Capella degli Scrovegni i Padua ser vi på en fresk av Giotto hur Välgörenheten lyfter sitt hjärta mot Gud, så att han kan läsa vad som står inskrivet i det. Det är samma gest som hos René de Chalons ruttnande kadaver i kyrkan i Bar-le-Duc. Varken René de Chalon eller Välgörenheten skäms alltså för att visa sina hjärtan för Gud.

Det var under anatomilektionerna i Padua och läsningen av Andrea Cisalpino som Harvey först anade hur blodcirkulationen verkligen fungerar. Genom att efter sin återkomst i England utföra egna dissektioner och experiment på djur kunde Harvey slutligen kartlägga hela blodcirkulationsförloppet och även bevisa dess funktion genom en enkel demonstration:

Om man snörper åt en arm måttligt sväller de ytliga venerna, medan artärpulsen ännu känns. Snörper man åt armen ytterligare försvinner även denna. Om en ven på en underarm tilltrycks med ett finger och man med ett annat finger stryker längs venen i riktning mot hjärtat blir venen tom på blod, och när sista fingret avlägsnas, rusar blodet tillbaka, men blott till den närmast perifert om detta finger belägna venklaffen. Släpper man så det första fingret, fylls venen med blod i riktning mot venklaffen.

För Harvey fortsatte dock hjärtat att vara den plats där det mänskliga möter det gudomliga och varifrån Guds livgivande ande förs ut i kroppen. Han kallade hjärtat för ”kroppens vårdnadshavare” och hävdade att dess rytm även bestämmer våra känslor. Genom experiment på ålar fann han att blodet hos ”kallblodiga djur” flyter trögare och att starka känslor hos männsikor får deras hjärtan att slå fortare, att blodet hettar kinder och spänner kroppens muskler.

Och nu kommer vi åter till frimurarna. Under sextomhundratalet hade Holland blivit en fristad för fritänkare. Dit kom franska protestanter, hugenotter, på flykt från katolska fundamentalister, engelsmän på flykt från fundamentalistiska protestanter och judar på flykt från både katoliker och protestanter. Från England och Frankrike kom även frimurare och de växte sig starka i det toleranta Holland. I Leiden fanns Herman Boerhaave. Han var knappast någon frimurare utan en djupt troende kristen, dock var han en pragmatiker som övergett sina teologiska studier för att istället undersöka hur sjukdomsförlopp utvecklar sig, hur naturen går tillväga vid sjukdomstillstånd. Han studerade sjukliga förändringar, bland annat genom noggrann analys av avföring och urin och vid sina studier tillämpade han de senaste rönen från fysik och kemi. Snart flockades intellektuella från hela Europa för att lära sig från Boerhaave, bland många andra Carl von Linné.

Till Boerhaave kom också den unge, franske läkaren Julien Offray de La Mettrie (1709 – 1751), nästan jämnårig med Raimondo di Sangro och frimurare även han. Efter sin återkomst från Holland började La Mettrie tillämpa Boerhaaves lärdomar inom sin läkarpraktik och när han själv drabbades av en våldsam attack av feber och melankoli förstod han att psykiska tillstånd kunde spåras till kroppsliga åkommor och kom därigenom till slutsatsen att hjärnan och nervsystemet i själva verket är fysiska organ som producerar tankar och känslor, precis som andra organ producerar vätskor och sekret.

Tankar som han vidareutvecklade i sin revolutionerande bok L'homme Machine, "Människan, en maskin". Enligt La Mettrie är människan en djurart och som djur lär vi oss genom imitation. Vi är uppbyggda av samma grundelement som djuren, den enda skillnaden är att dessa element är organiserade på olika sätt och hos människan har det slumpat sig så att kombinationen har gjort att vi tänker och agerar på ett speciellt sätt. Gud existerar inte, hela tillvaron styrs av gundläggande naturlagar som vi snart kommer att kunna dechiffrera. Den enda filosofi som är värd att uppmärksammas är ett neutralt utforskande av naturlagarna, utan något hänsynstagande till religioner och ideologier.

Kanske var det enbart naturligt för en övertygad frimurare och vetenskapsman som Raimondo di Sangro att sysselsätta sig med återuppståndelsens möjligheter. Den tidens frimureri ägnade sig inte enbart åt diskussioner kring vetenskap och tankefrihet, utan för att beredas tillträde till de olika graderna, av vilka lärling, medbroder och mästare fanns inom varje loge, var det nödvändigt att genomgå komplicerade initationsriter. Inträdesriterna för den tredje graden – mästargraden – kretsade kring en legend om Hiram Abiff, som skall ha varit en mästerbyggare vid Salomos tempel och som mördats då han vägrade avslöja sina skråhemlighter. Ritualen är en magisk iscensättning av Hiram Abiffs död och uppståndelse, där initianden framställer mästerbyggaren.  

I sitt alkemistiska laboratorium arbetade Raimondo di Sangro likt hjälten i Mary Wollenstonecaft Shelleys roman Frankenstein eller den moderne Prometheus, med elektriska och kemiska experiment som syftade att väcka döda organismer till nytt liv. Han var väl medveten om spekulationer kring animalisk magnetism och statisk elektricitet och innan män som Alessandro Volta, Benjamin Franklin och Hans Christian Ørsted hade gjort sina revolutionerande upptäckter kring elektiricitet närmade han sig di Sangro liknande teorier och lösningar.

Raimondo di Sangros spekulationer var även påverkade av den inom italiensk alkemi mycket livaktiga hermetismen som grundats när Marsilio Ficino på fjortonhundratalet populäriserade en samling manuskript som behandlade idéer kretsande kring Hermes Trismegitos. Dessa skrifter hade förts till Florens av grekisktalande flyktingar från Konstantinopel, som hotades av de anfallande turkarna och slutligen föll i deras händer 1453. Skrifterna grundade sig på tankegångar som först skrevs ner i Egypten under det första århundradet e.Kr. och som var en blandning av nyplatonism och inhemska egyptiska traditioner kring visdomsguden Thoth. Hermes Trismegistos uppfattades som en person och hans lära ansågs vara betydligt äldre än den som förmedlats av Moses, Platon och Kristus. 

Mycket inom hermetismen bygger på magiskt tänkande, det vill säga att genom praktiska handlingar påverka världen med hjälp av de grundlagar med vilka den styrs. Någon som ivrigt studerade de hermetiska skrifterna var Isaac Newton (1642 – 1727), välförtjänt och gränslöst beundrad av Raimondo di Sangros samtida.

Neapel var grogrunden för återupplivandet av forntida egyptiska spekulationer kring Isis uppväckande från döden av sin make, fruktbarhetsguden Osiris. Enligt en folklig tradition hade Neapel under romartiden, i samband med sina täta handelskontakter, hyst en stor grupp egyptier och genom den välkände Giuseppe Balsamo (1743-1795), född i Palermo och kallad Cagliostro, spreds läran om egyptisk visdom genom frimurarloger i hela Europa. Spåren av sådana tankar finns exemplevis i Mozarts opera Trollflöjten i vilken man bland annat kan avnjuta Sarastros magnifika aria O Isis und Osiris. Redan innan Cagliostros inflytande hade Raimondo di Sangro infört egyptiska drag i Neapels frimureri, genom sin ”forntida” egyptiska rit Memphis e Misraïm.

Centralt i myten om Isis och Osiris, som berättades av den romersk-gerkiska författaren Plutarchos (46-120 e.Kr), var hur Osiris dödats av sin bror Set och styckats i tretton delar, som Set sedan spred över hela Egypten. Osiris hustru Isis och hans syster Neftys lyckades samla ihop alla bitarna. Anubis och Thoth sammanlänkade sedan kroppsdelarna och balsamerade Osiris kropp. Isis lyckades blåsa liv i sin make och bli gravid med honom, och födde Horus som blev härskare över Egypten, medan Osiris blev herre över underjorden och upprätthållare av allt liv på jorden.

Bland annat inspirerad av den myten började Raimondo di Sangro experimentera med död materia och livgivande krafter. Liksom Harvey och La Mettrie antog di Sangro att kroppen var konstruerad som en maskin vars livskraft genom blodcirkulationssytemet fördes till varje liten del av helheten. För att förstå hur systemet fungerade konstruerade di Sangro tillsammans med Giuseppe Salerno, en ”anatomist” från Palermo, två modeller av blodomloppet. Ett kvinnligt och ett manligt skelett täcktes med ett minutiöst och perfekt utfört nätverk av blodkärl och kapillärer. Ett rykte spred sig snabbt att Raimondo, likt romanfiguren Frankenstein, på olika sätt samlade ihop kroppsdelar från avlidna människor. Likt Isis och Thoth försökte han sedan förena dem och genom olika kemiska och elektriska processer få liv i dem. Det sades också att blodkärlen på de två ”mänskliga maskinerna” som han förvarade i sitt källarlaboratorium tillverkats genom att läkaren Salerno ”metalliserat” verkliga vener och kapillärer. Så sent som 2008 fann dock ett forskarteam från University College i London (UCL) att blodkärlen tillverkats av koppartråd täckta med färgad vax. De två makabra modellerna finns bevarade i glasmontrar i en kammare under Sanseveros kapell i Neapel och deras groteska utseende gav mig flera mardrömmar efter det att jag sett dem för flera år sedan.

Det är i det märkliga barockkapellet ovanför dem som man kan beundra Giuseppe Sanmartinos Den beslöjade Kristus. Slöjan genom vilken man tydligt kan skönja vare detalj i Kristi kropp är så virituöst utförd att folk under långa tider trodde att det var ett verkligt tygstycke som Raimondo di Sangro genom olika kemiska processer hade lyckats ”marmorisera”, liksom han i källaren hade ”metalliserat” verkliga blodkärl. Det blev dock för länge sedan bevisat att Sanmartino högg sin skulptur ur ett enda marmorblock.

Vid betraktandet av den beslöjade Kristus kommer jag tillbaka till inledningen av min essä – ”skallen under huden”, hur det evigt oförstörbara döljer sig under förgänglig hud och kött, precis som den döde Jesus vilar under under tunn slöja som döljer honom, men likväl antyder hans närvaro. Likt en slöja som döljer sanningen om livets hemlighet. Slöjan som den återuppståndne Jesus kommer att kasta åt sidan, precis som vetenskapen, enligt många frimurare, slutligen skulle avslöja sanningen om sakernas verkliga tillstånd.

Men, trots all sin strävan fann aldrig Raimondo di Sangro gåtornas lösning, men han lyckades likväl åstadkomma märkliga ting – bestående konstverk. Som avslutning på denna irrande färd genom anatomi och mystik skriver jag ner några ord som jag såg när jag förra året besökte den grekiska ön Kos, till vilken i skrivande stund desperata flyktingar färdas från Syriens helveten i förtvivlade försök att nå tryggheten i Europa. Där läste jag en inskrift i närheten av ett träd under vilket läkaren Hippokrates sades ha undervisat sina elever:

Livet är kort, konsten är lång. Tillfället flyktigt, försöket farligt, omdömet svårt.

Förresten, enbart ännu ett litet sammanträffande. När jag kom hem idag föll min blick på en krukväxt vi har stående bredvid vår dörr. Den kallas Svärmors tunga och heter på latin Sansevieria trifasciata. ”Trifasciata” betyder förlängd, om artnamnet Sansevieria läser jag att beteckningen ursprungligen kom från den napolitanske biologen Vincenzo Petagna som en hyllning till sin välgörare Pietro Antonio Sanseverino, greve av Chiaromonte, men att namnet av ”okänd anledning” ändrades av linnélärjungen Carl Peter Thunberg för att istället hylla Raimondo di Sangro, hertig av San Severo.

Inte visste jag varför Thunberg ville hylla Raimondo di Sangro, men då jag slog upp hans namn fann jag flera märkliga beröringspunkter till min essä. Thunberg var frimurare och då han i Holland blev bekant med sin frimurarbroder Nicolaus Laurentius Burman, som studerat för Linné i Uppsala, övertalade denne honom att ta hyra som läkare på det Nederländska Ostindiska Kompaniets skepp och på så sätt blev Thunberg en mycket uppburen och noggrann utforskare av Sydafrikas, Ceylons och inte minst Japans flora. Nicolaus Burmans far, Johan Burman, som Thunberg också lärde känna, var en av Herman Boerhaaves främsta elever. Som vi sett var Boerhaave inspiratör för frimuraren La Mettrie, vars böcker antagligen förde Raimondo di Sangro till sina studier av blodomloppet och livets ursprung. Kanske går Thunbergs ”okända anledning” till att döpa Svärmors tunga till Sansevieria att finna i någonstans i frimureriets labyrinter?

Men sanningen kan vara enklare än så. I en omfattande artikel beskriver en italiensk historiker hur Petagna i Neapel hade funnit den märkliga växten i Pietro Antonio Sanseverinos trädgård, denne hade fått den från Etiopien. 1787 skrev Petagna ”eftersom jag misstrodde min egen förmåga att artbestämma växten sände jag en förklaring och en bit av den till den lysande Tunberg [sic] i Sverige och det var smickrande för mig då den svenske botanikern lät mig identifiera och namnge en helt ny art”. Men, i sin Flora Capensis, som Thunberg publicerade 1818, hade han gjort en smärre ändring av växtens latinska namn så att det kom att hänvisa till den betydligt mer välkände Raimondo di Sangro, istället för till Pietro Antonio Sanseverino, samtidigt framstod Thunberg som upptäckaren av den märkliga växten. Vincenzo Petagna hade då varit död i åtta år.

Berg, Olof P. Frimureriet bland Ostindiefararna https://www.frimurarorden.se/loger/tredje-fordelningen/elisabeth/historik/ostindiefararna Catello, Elio (2004) Giuseppe Sanmartino (1720-1793). Napoli, Electa, 2004. Eliot, T.S. (1977) Collected Poems 1909 - 1962. London: Faber & Faber. Galiano, Paolo Raimondo di Sangro - Rito di Memphis e Misraim https://www.memphismisraim.it/StonaiuoloAGGIUST.pdf Holmes, Richard (2008) The Age of Wonder: How the Romantic Generation Discovered the Beauty and Terror of Science. London: Harper Press. Horne, Alistair (1993) The Price of Glory: Verdun 1916. London: Penguin Books. Hugo, Victor (2002) Ringaren i Notre-Dame. Stockholm: Rabén och Sjögren. Jacob, Margaret C. (2006) The Radical Enlightenment Pantheists, Freemasons and Republicans. Lafayette, Louisiana: Cornerstone. Loiselle, Kenneth (2014) Brotherly Love: Freemasonry and Male Friendship in Enlightenment France. Ithaca, NY: Cornell University Press. Mangani, Roberto (2010) "La vera storia del nome Sansevieria", i Bulletino della Società Toscana di Orticultura, No. 2. Piedimonte, Antonio Emmanuele (2010) Raimondo di Sangro principe di Sansevero. La vita, le invenzioni, le opere, i libri, la Cappella, le leggende, i misteri. Napoli: Intra Moenia. Skuncke, Marie-Christine (2014) Carl Peter Thunberg – Botanist and Physician. Career-Building across the Oceans in the Eighteenth Century. Uppsala: Swedish Collegium for Advanced Studies. Thera, Soma (1981) The Way of Mindfulness: The Satipatthana Sutta and Its Commentary. Kandy, Sri Lanka: Buddhist Publication Society. Wellman, Kathleen (1992), La Mettrie. Medicine, Philosophy, and Enlightenment. Durham NC and London: Duke University Press. Wright, Thomas (2012) Circulation: William Harvey´s Revolutionary Idea. London: Chatto & Windus. Yates, Frances Amelia (2002) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. London and New York: Routledge.