När jag i dagarna fyllde sextio år skickade vänner och bekanta bilder på en ung man. När jag nu betraktar dem förundras jag. Vem är denne frejdige yngling med yvig hårman och vita tänder? Det är definitivt inte samme tunnhårige man med gulnande tänder vars åldrade ansikte jag varje morgon möter i badrumsspegeln. Under flera år har jag trott mig vara identisk med den där leende ynglingen, detta trots att han inte längre existerar. Nja, kanske inte riktigt, det måste erkännas att han fortfarande lever, i varje fall i den mening som William Faulkner tycks hänvisa till när han skriver: ”Det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet”.

Drygt tio år efter det att kortet tagits i Santo Domingo var ynglingen fyrtio år och bodde i New York med hustru och två vackra döttrar. De bodde i en skyskrapa med trettioen våningar, belägen på på 31:a Gatan, ”mellan Lexington och Third”, som man sa i New York

Lägenheten var liten, men ombonad och ljus. Den var dock i viss mån ett fuskbygge, exempelvis så förde familjen en ständig kamp mot de horder av små kackerlackor som trots regelbunden besprutning envisades med att återkomma till köksskåpen. Lägenheten var till största delen uppförd med gipsplattor och annat billigt material, fast byggnaden gav ett lyxigt intryck. Vid entrén fanns en trädgård med en paviljong. Lobbyn var elegant, eller snarast något vräkig och försedd med en disk ständigt bemannad med två uniformsklädda, manliga receptionister. På en imponerande översta våning fanns en swimmingpool och en fitnessklubb.

När man simmade i bassängen, som var omgiven av panoramafönster, kändes det som att sväva bland Manhattans skyskrapor och när ynglingen sedan sprang på ett av fitnessklubbens rullband kunde han genom fönstret, som framför honom löpte från tak till golv, blicka ner i de djupa ravinerna där en aldrig sinande ström med gula taxibilar flöt fram mellan de skyhöga byggnadernas blänkande fasader, som om dagen reflekterade himlen med dess drivande moln och under kvällen ljusspelet från tusentals upplysta fönster, neonljus och förbipasserande flygplan. Ofta satt han i bastun och samtalade med sina grannar, många av dem unga börsmäklare som jobbade på Wall Street.

Så gott som dagligen promenerade han i sakta mak till Mid-Mahattan Library i vars spatiösa läsesal han skrev på sin avhandling. Där som på så många andra platser i New York greps han emellanåt av en känsla att ha varit där någon gång i ett tidigare liv, något som antagligen berodde på alla filmer han sett. Biblioteket hade exempelvis varit med i Ghostbusters och säkerligen i flera andra filmer eller TVserier. När han satt i den väldiga läsesalen och plitade i sina skrivböcker tänkte han ibland på vad en berusad man en gång berättat för honom i cafeterian, nämligen att Melville skrivit på Moby Dick i samma sal, något som vid närmare eftertanke varit omöjligt eftersom den store författaren varit både död och begraven då biblioteket byggdes.  Den unge mannen arbetade också en hel del iSchomburg Library i Harlem, där husen var lägre och människorna mörkare än iDowntown Manhattan.

Familjen hade flera goda vänner i huset och ibland var han ute på stan tillsammans med sin originelle och lättretade vän från Guatemala, David Stoll, som skrivit en kritisk och kritiserad bok om Rigoberta Menchú. Då David dök upp i Windsor Courts lobby hänvisades han av receptionisterna till varuingången på byggnadens andra sida, detta eftersom han hade med sig cykel och var iklädd en märklig ”sportmundering”. Den unge mannen fick ta hissen ner för att möta David bland sopcontainrar och tidningshögar.

David Stoll ordnade så att hans vän från Guatemala kunde ge ett par föreläsningar på New York University, någon kväll gick de på pub tillsammans och vid sådana tillfällen hände det att den unge mannen fick träffa några av Davids tidigare professorer och mentorer. Antagligen ville David Stoll hjälpa sin svenske vän i hans akademiska karriär, men på den tiden begrep han det inte.

Bland andra fick han träffa den vitskäggige och skallige Michael Harner, en legendarisk antropolog som skrivit ett standardverk om Jivaró, de huvudkrympande indianerna som bodde i Amazonas djungler. Redan på den tiden hade Harner blivit en schamanistisk guru med egen kult och devota anhängare. Professorn gav ett stillsamt intryck, verkade inte vara speciellt fanatisk och lyssnade intresserat när den unge mannen berättade om sin avhandling om dominikansk olivorism. Efter det animerade samtalet skrev svensken ett brev till Harner, men den skäggige antropologen svarade inte och kontakten glömdes bort.

Genom David Stoll träffade han också Michael Taussig, vars böcker den unge mannen på den tiden var fascinerad av. Taussig undervisade på Colombia University och var en revolutionerande nytänkare kring konst, magi, neurologi och kulturkritik. Tillsammans såg de Fritz Langs M på en filmklubb och hade sedan en lång diskussion kring filmens symbolspråk. Till Taussig skrev dock den unge mannen inget brev och det var antagligen ganska dumt, de hade ju kommit bra överens och Taussig hade möjligen kunnat bli en bra kontakt för framtiden.

Mer minnesvärt och något som säkerligen bidrog till att forma den unge mannens karaktär var de möten han en gång i månaden hade med den charmerande och älskvärt naiva, men samtidigt intellektuellt skarpa författarinnan Esther Hautzig. Esther, som var född i Vilna, uppvuxen i Sibirien och gift med en konsertpianist, var alltid vänlig och uppmärksam då de tillsammans drack te på något ryskt eller judiskt café. I flera år brevväxlade han sporadiskt med Esther tills hon sakta men säkert gled in i Alzheimers skuggvärld. Medan han var i New York skrev den unge mannen ibland ett och annat brev till sin farbror Otto, men hans svar blev allt underligare och antog karaktären av de samtal han mer än tio år tidigare hade haft på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, där han en gång extraknäckt som vårdare för gravt schizofrena patienter. Ett samtal kunde där börja på ett normalt sätt, enbart för att efter hand nästan oförmärkt glida in på klagomål över hur demoner vred om tarmarna på den schizofrene, alltmedan de ondskefulla varelserna undrade om det ”skulle bli någon fisk idag”, de själssjuka strök stillsamt imaginära kattor som kelsjukt vilade i deras knän eller berättade om hur fanatiska kommunister försökte förgöra dem med hjälp av elektrisk energi som riktades mot dem från en generator gömd i vårdhemmets källare, en villfarelse de delade med författare som August Strindberg och Nelly Sachs.

Panta rei, allt flyter, inget är beständigt. Den unge mannen har flutit bort, han och hans värld har succesivt förlorats. Kvar finns dunkla minnen, som i Werner von Heidenstams dikt:

En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Inte enbart har hans värld förändrats, även människor han känt har försvunnit. Farbror Otto hade blivit alltmer förvirrad och till slut åt han upp breven istället för att besvara dem. Nu är han, liksom Esther Hautzig, avliden. I New York fanns även Doktor Thomas, min psykoterapeut, som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg.  

När jag för några månader sedan skrev det där blogginlägget letade jag på nätet upp en bild på Dr Thomas och fann då att han skrivit ett par böcker, bland andra en fackbok med titeln The Shame Response To Rejection, ”Skamkänsla som svar på bortstötning”. Jag antar att den boken berör de teorier om det skadade och försummade barnet som Dr Thomas brukade samtala med mig om och som han under många år testat på patienter inom kriminalvården. Jag skaffade en annan bok av Dr Thomas, med titeln Have Faith In The Good, ”Tro på det goda”, något som stämde väl överens med det intryck jag fått av honom som en vänlig, insiktsfull man med en lång och rik erfarenhet vunnen genom hans verksamhet som själasörjare för våldsbenägna fångar. Jag visste att Dr Thomas var religiöst intresserad och att han hade vid något tillfälle antytt att han hade en stark kristen tro.

Boken gjorde mig konfunderad. Kunde den verkligen vara skriven av densamme Dr Thomas som jag fascinerats av? Den var underlig och förvirrande, kanske var den åldrande Dr Thomas likt Esther Hautzig och Farbror Otto på väg in i Cuckooland, som i Amerika var den populära beteckningen på senilitetens skuggvärld?  Kanske hade Dr Thomas, som man säger i Göinge: ”Inte alla hönsen hemma”? Vad som främst utlöst mitt tvivel på doktorns mentala balans var nog att jag i hans bok hade förväntat mig att finna något fullkomligt annorlunda än det han skrev. Kanske en fördjupning av det Dr Thomas brukade tala med mig om, nämligen om människors rädsla och osäkerhet inför godheten; om vikten av att visa kärlek, omtanke och vänlighet. Hur viktigt det är att söka godheten inom sig själv och hos andra, att inte lättvindigt förfalla till ilska och våld – Have Faith in the Good. Dr Thomas hade uppenbarligen sökt det goda, inte enbart hos sina patienter och de medmänniskor som levde ett liknande liv som han, utan även hos kriminella våldsverkare.

Den unge mannen på det snart fyrtio år gamla fotografiet har förändrats. Kanske till oigenkännlighet. Hade Dr Thomas också blivit annorlunda?  Fanns det likheter mellan honom och mig? Korrespondenser? Jag hade en gång skrivit en universitetsuppsats om Emanuel Swedenborg, den oerhört produktive svenske sjuttonhundratalsmystikern som grundat en kyrka och påverkat beundransvärda författare som Blake, Balzac, Baudelaire och Strindberg, främst genom sin märkliga korrespondenslära som grundade sig på tanken att allt som sker i vår jordiska tillvaro avspeglar sådant som finns och sker i en annorlunda, en ”andlig” värld. Enligt Swedenborg pågår ständigt en växelverkan mellan dessa två existensformer, en ”korrespondens”. Dr Thomas skriver:

… enbart en tunn hinna skiljer Himmel från Jord. […] I Jerusalem finns det ingenting som skiljer Himmel och Jord. Vissa individer, traditionellt kända som änglar eller budbärare, passerar synbarligen obehindrat fram och tillbaka mellan de två verkligheterna. […] Finns det en femte dimension där tid som vi förstår den inte existerar? Jag tror det.

Mer än lovligt galet. Men, korrespondenser? Finns de? Kanske rör det sig enbart om obetydliga incidenter som vår förprogrammerade verklighetssyn förlänar en djupare mening än de i egentligen har? Livet är fyllt av sådana korrespondenser, exempel kan plockas överallt. Även kring Dr Thomas bok. Förordet är skrivet av en viss Michael Hogan, som jag har träffat, inte i New York utan i Guadalajara i Mexiko. Jag minns honom eftersom jag en gång av Anastasia Clafferty, en vän och kollega på FAO i Rom, fick låna en bok av Michael Hogan. Anastasia som är en stolt, irländsk patriot tyckte att  jag borde läsa Hogans The Irish Soldiers of Mexico, som handlar om hur irländska soldater under det amerikansk-mexikanska kriget 1846-48 deserterade från USAs armé för sluta upp på mexikanernas sida i deras kamp mot den mäktige grannen i norr.

Medan jag läste boken kom jag att tänka på att jag flera år innan dess under en mottagning på universitet i Guadalajara hade träffat Michael Hogan. Jag minns inte mycket mer om honom än hans namn och visste på den tiden inte att han kände Dr Thomas. Det var Atilio Boron som introducerade honom för mig och Berit Olsson, min chef på Sida/SAREC. Atilio var föreståndare för CLACSO, ett panamerikanskt forskningsinstitut som Sida finansierade och han var liksom Michael Hogan en stor beundrare av Noam Chomsky. Hogan hade något med universitet att göra, fast på den tiden arbetade han på den amerikanska skolan i Guadalajara. 

I samband med Guadalajara kommer jag att tänka på ett annat sammanträffande. En korrespondens? När Berit och jag för att träffa rektorn för Guadalajaras universitet stiger ur en taxi nedanför entrén till universitets imponerande huvudbyggnad, där rektorn och hans fru väntar på oss vid trappans krön, utropar hans fru på svenska redan innan vi kommit fram till dem:

- Men Jan, är du här!

Berit betraktade mig storögt och jag var lika förvånad som hon, inte minst då det visade sig att den översvallande damen som jag inte alls mindes, kom ihåg mig mycket väl. Hon var chilenska och hade tidigare varit gift med ägaren till Oves pizzeria i Lund, den hette egentligen O´Vesuvio och hade 1971 öppnats som en av Skånes första pizzerior (på den tiden var den också pianobar). Nu kommer jag dessvärre inte ihåg vad damen hette, men hon var väninna till Alicia en av våra bästa vänner i Lund och liksom Alicia hade hon arbetat som undersköterska på Lunds lasarett. Sista gången jag träffat damen ifråga var ett tiotal år tidigare då jag hjälpte Alicia och Miguel att flytta från en del av Lund till en annan. Sedan dess hade hon skilt sig från Oves ägare, rest tillbaka till Chile, men sedan sökt jobb som sekreterare vid universitetet i Guadalajara, där rektorn förälskat sig i henne, de hade gift sig och hade flera barn tillsammans. 

Nåväl, tillbaka till Dr Thomas märkliga bok. Förutom att han är historiker är Michael Hogan poet och han hade träffat Dr Thomas då denne bjudit in honom till en författarworkshop  på Pittsburghs Centralfängelse, där Dr Thomas  arbetade som psykiatriker. Inbjudan gällde en årligen återkommande konferens för USAs ”fångna konstnärer” som organiserades av  Dr Thomas tillsammans med en viss John Paul Minarik.  Denne livstidsfånge och poet hade 1971 med en yxa mördat sin flickvän och dömts till livstids fängelse. Vad jag funnit om Minarik tyder på att han fortfarande sitter inlåst i Pittsburgh.

I sin bok skriver Dr Thomas:                                                                                  

Jag tror att mitt arbete som psykiatriker, ansvarig för vården av oräkneliga män inom fängelser byggda för maximal säkerhet, först i Michigan och sedan i Pennsylvania, har varit den viktigaste tilldragelsen i mitt liv. Många av de fångar jag mötte och mycket som inträffade under dessa år framstår fortfarande mycket tydligt i mitt sinne. Min utbildning i psykoterapi hjälpte mig att bättre förstå mina klienter och vi kunde relatera till varandra som närstående individer.

När jag läste de raderna trodde jag mig att Dr Thomas skulle berätta om sitt samröre med livstidsdömda fångar, men istället beskriver han slumpartade möten med främst tiggande och hemlösa individer, udda människor som enligt honom fungerar som budbärare från en högre verklighet. Likt August Strindberg under sin infernokris tycks Dr Thomas ha hamnat i en värld där minsta triviala detalj tolkas som om den innefattade den djupaste andliga sanning, helt i enlighet med Swedenborgs korrespondenslära. 

Genom mina samtal med Dr Thomas vet jag att han läst Swedenborg. Vid ett tillfälle nämnde jag nämligen den svenske profeten, Dr Thomas som inte kände till honom bad mig då skriva ner hans namn och läste tydligen senare en hel del om och av Swedenborg. I sin underliga, lilla bok nämner han dock inte den svenske mystikern utan hänvisar istället till Leonard Susskind, en teoretisk fysiker som skriver om sådant jag inte begriper.

Susskind forskar kring kosmisk holografik, en teori som innebär att universum kan beskrivas som ett gigantiskt hologram, något helt annat än den verklighet vi tror oss leva i. En plats där varken tid eller rum existerar, där varje del innehåller helheten, liksom varje cell hos en flercellig organism inom sig rymmer information som är tillräcklig för att bygga upp en hel kropp, med hjärna och allt därtill. Varje cell kan således även sägas innehålla hela kosmos, galaxerna vilar latent i ett av våra hårstrån. Allt är sammanlänkat, världen består inte av oerhört små, enskilda partiklar utan av vibrerande strängar. Inom fysiken kallas detta synsätt för "supersträngteorin".

I en dikt har den ungerske poeten Sandor Weöres kopplat Emanuel Swedenborgs filosofi till ett sådant komplicerat universum, där det oändligt stora motsvaras av det lilla och det faktum att Swedenborg såg kärleken som en kraft som skänker liv. Meningen med den krsitna tron är enligt Swedenborg att den skall leda till en vilja att utföra godhet närhelst det är möjligt.

Swedenborg in memorian

Vid urkällan rannsakar vi vår kärlek

och blott den stumma rymden kan ge svar

så klart, att ej de stora ordens fångstkärl

kan samla det, som fyllt det minsta ord.

I denna värld av kosmisk holografik tycks Dr Thomas finna sig väl tillrätta. När han skriver om sin sista dag på the State Correctional Institution of Pittsburgh där flera dödsdömda fångar sitter inlåsta, beskriver han inte vad som utspann sig under hans sista möte med en livstidsdömd fånge, utan berättar istället hur han då han efter sitt avsked från honom går nerför trapporna en flock sparvar flyger fram och tillbaka i utrymmet mellan loftgångarna, som i fem våningar sträcker sig längs betongväggarna. Dr Thomas hade tidigare inte sett några fåglar därinne och uppfattade därför händelsen ”som en avskedssalut, något jag aldrig kunde ha föreställt mig” och han fortsätter med att konstatera att ”min ökade medvetenhet om existensen av en annan verklighet är vad jag nu vill dela med läsaren.”

Hur yttrar sig då, enligt Dr Thomas, denna ”ökade medvetenhet”? Brytpunkten fastställer Dr Thomas till år 2001, då han sjuttiotre år gammal tillsammans med sin hustru av sina barn får en italienresa i present för att fira deras femtioåriga äktenskap. Utanför katedralen i Orvieto blir Dr Thomas stående framför en framställning av hur djävlar med treuddar driver de helvetsdömda in i Infernos eviga eld. Plötsligt inser han att dessa djävlar ”är välkända och alltid har varit det, eller i varje fall under en mycket lång tid. Man bör ta dem på allvar”. Dr Thomas kan inte förklara varför just  tanken slog honom med en så våldsam kraft, men förstår att något kommer att hända, Vid återkomsten till USA förnyar han därför sitt kanadensiska pass och flyttar sina besparingar till ett konto i Kanada.

Den elfte september samma år äter han tidig frukost på Manhattan när en plötsligt påkommen ångest drabbar honom. Oroad ställer han in dagens psykoanalyssejourer. Då han kommit ut på gatan får han veta att ett plan flugit in iWorld Trade Center, men tror först att det rör sig om en en olycka, likt den som ägde rum 1945 då ett flygplan i tät dimma kraschade rakt in i Empire State Building. En sång, Wales för evigt, dyker upp i skallen på honom och leder till att han går in i en delikatessaffär och köper två flaskor Welsh Tynant Spring Water,sedan fortsätter han ner längs Madison Avenue för att besöka sin dotter och skänka henne flaskorna. När han lämnar dotterns bostad förmörkas den blå himlen av ett väldigt dammoln, han förstår att en katastrof ägt rum. När Dr Thomas får veta att tvillingtornen störtat samman undrar han över det underliga infallet som fick honom att köpa två flaskor walesiskt källvatten. Ett tecken! De fallna tvillingtornen! Han mors farfars far kom från Wales och det gjorde även hans fars farfars far, de var bröder! Dr Thomas inbillade sig därför att det fanns ett samband mellan honom och de nedstörtade tvillingtornen. Enligt honom hör allt samman och det har något med en annan dimension att göra. Händelserna kring tvillingtornens fall får honom att söka efter ett sätt att få kontakt med ”den andra sfären”.

Enligt Dr Thomas söker människor på speciella platser kontakt med en annan, en andlig dimension. Han fann en sådan närvaro i Orvieto och antog att sökandet efter sådana upplevelser är ursprunget till pilgrimsfärder. Männsikor vallfärdar till heliga platser som Mekka, Rom eller Benares eftersom de tror att det är där det gudomliga manifesterar sig. Eftersom Dr Thomas är kristen antog han att Jerusalem måste vara den plats där han lättast kunde få kontakt med den andliga sfären.

Efter upplevelsen i New York reste Dr Thomas var tredje månad till Jerusalem där han inledde en rutin som innebar att han klockan fyra varje morgon gick till en hög palm som han tror växer på den plats där Jesus korsfästes. Han hade med sig en plastpåse och rensade platsen från skräp, något som tog honom ungefär två timmar, sedan satte han på en bänk, eller promenerade i en närbelägen park. Ibland mötte han tiggare, eller outsiders, som han antog var ”sändebud”, eller ”änglar”.

En morgon satt Dr Thomas djupt försjunken i tankar då han kände en oroande närvaro. Han lyftte på huvudet och fann då att alldeles framför honom stod en ung, välklädd och ovanligt fräsch man. Trots mannens lugna utstrålning och välvårdade yttre kände sig Dr Thomas till en början mycket illa till mods. Helt oförmodat frågade mannen: ”Vad är egentligen grejen med Jesus Kristus?” Utan att svara pekade den amerikanske läkaren mot den höga palmen och den okände mannen föreslog att de skall gå fram till den, efter att under tystnad ha betraktat trädet satte de sig på en bänk i dess närhet. Mannen var omsorgsfullt rakad, doftade rakvatten och var klädd i vad Dr Thomas beskriver som en svart sandhurstuniform utan vare sig knappar eller gradbeteckningar. Främlingen sa inget mer, men Thomas skriver: ”En mer behaglig person har jag aldrig mött”.

Vid ett annat tillfälle blev Dr Thomas vid palmen attackerad av en flock svarta hundar, som dock vek undan utan att skada honom. En man kom fram till honom stöd på en käpp och producerade ur tomma luften en bok som han lade på käppen och slog upp. Dr Thomas skymtade orden ”Templet” och ”Messias”. Mannen frågade Dr Thomas om han visste vem Messias var och när han svarat ”Jesus Kristus” gick mannen sin väg. Då Dr Thomas en dag gick med blommor till Jungfru Marias grav passerade han en svartklädd, äldre dam med ett så strålande vackert ansikte att han riste våldsamt inombords, hon log mot honom. Vid ett annat tillfälle återsåg han han henne, denna gång satt hon tillsammans med en ung, likaledes svartklädd, kvinna som lutade sitt huvud mot den äldre damens axel. De log mot honom. Dr Thomas kunde inte upptäcka om de satt på något, det verkade som om de svävade i luften.

En morgon ringde Dr Thomas mobiltelefon, när han tände den upptäckte han att samtalet inte var riktat till honom. Han hörde någon säga till en annan person att någon för sin hälsas skull måste vila upp sig under två år. Detta ledde till att Dr Thomas under två års tid avstod från att resa till Jerusalem. Ett klokt beslut eftersom det gav honom möjlighet att ordna upp sina affärer i USA och Kanada, något som resulterade i att han blev skuldfri och ekonomiskt oberoende. Medan Dr Thomas vistades  i New York mötte han flera personer som han antog vara budbärare från en andlig dimension, mestadels hemlösa tiggare.

Mötena Dr Thomas beskriver tycks mig vara tämligen slumpartade och meningslösa, men de har stor betydelse för honom. Jag begriper inte varför Dr Thomas berättar allt detta i sin bok, samtidigt som han avstår från att nämna sådant som i mitt tycke skulle vara betydligt intressantare, exempelvis hans verksamhet som psykiatriker för livstidsdömda våldsmän, eller sådant som vi brukade samtala om – barns problem, skamkänslor, människors våldsbenägenhet, den inneboende kärleken som många människor kväver och har svårt för att uttrycka. Istället ägnar han sida upp sida ner åt detaljrika skildringar av vardagliga möten och händelser som tillerkänns en stor, högst personlig betydelse. Allt berättat på Dr Thomas enkla, lugnt auktoritära och ytterst vänliga sätt, även om språket ofta ger ett opolerat och tämligen taffligt intryck.

När jag läser Dr Thomas underligheter kommer jag tänka på de brev jag fick från Farbror Otto medan jag bodde i New York. Brev som skrivits medan han var på väg in i Alzheimers förvirrande värld. Han beskriver utförligt hur han varje morgon går och köper fisk, vad försäljarna säger, om hur de inköpta fiskarna omsorgsfullt slås in och läggs i en brun papperskasse. Som om varje handling, varje ord bar på en dold mening. Farbror Otto skriver om de fåglar och träd han betraktar, sakligt och utan några speciella funderingar eller kommentarer. Det rör sig enbart om noggranna beskrivningar, men likväl antar jag att Farbror Ottos pedantiska redogörelser för allsköns vardagsbestyr visar på en alldeles speciell strävan. Var det tanken på det mentala mörker som hotade honom som fick honom att för mig, brorsonen i det fjärran New York så detaljrikt som möjligt beskriva vad som hände med och omkring honom? Ett försvar mot den utplåning av hans hjärnfunktioner som redan hade startat? Och all fisk han köper? Kunde det bero att man brukar säga att fisk är nyttigt för hjärnan?

Vad drev Dr Thomas att skriva sin märkliga bok? Jag frågar en kollega som nyligen varit i USA hur hon tolkar det faktum att en välrenommerad, professionell psykiatriker som jag tidigare känt och beundrat skriver underliga böcker om  möten med himmelska budbärare. Hon svarade att det antagligen beror på att han liksom så många andra amerikaner tycks vara djupt religiös och därför inte tycker det är speciellt underligt att beskriva och bekänna sin något märkvärdiga tro för andra.

Jag funderar på varför jag fascineras av Dr Thomas underligheter. Finns det kanske korrespondenser i mitt liv? I Dominikanska Republiken gjorde jag under mina forskningar i religionshistoria bekantskap med en mer än hundraårig man som liksom Dr Thomas hävdade att ”här finns två världar i en”, en som var andarnas, Guds och drömmarnas värld och en annan, den som som jag kallade för ”verklighet”. Till skillnad från mig kände Julian Ramos den andliga världen och han vandrade från den ena världen till den andra likt en ”man som vandrar genom sol och skugga”

Då jag bodde i Paris läste jag Strindbergs Inferno, en bok i vilken han likt Dr Thomas upptäcker hur den andliga världen bryter sig in i hans tillvaro med tecken och varningar. Jag fann att Strindberg hade dessa upplevelser medan han vandrade genom samma gator som jag och ofta hamnade han liksom jag på Montparnassekyrkogården, i Luxembourgträdgården eller i den botaniska trädgården. Jag upptäckte också att hans mest skrämmande möte med ”andarna”, då han ”brottades med den Osynlige”, ägde rum på ett hotell vid en gata ett hundratal meter från min bostad – Rue de la Clef, Nyckelgatan.

Kanske är det så att om vi är uppmärksamma kan vi finna ”korrespondenser” var vi än befinner oss. Ett inre tillstånd framkallar syner och händelser. Bland tusentals möjligheter gör en känslig människa omedvetet de val som stämmer översens med hennes speciella förutsättningar – vi väljer vårt öde, vår slump. Möjligheten finns givetvis att män som Swedenborg, Strindberg, Julian Ramos eller Dr Thomas var mer eller mindre galna. Men, det kan också vara så att universum är uppbyggt av ”korrespondenser”. Att var och en av oss utgör en integrerad del av ett ofantligt, omfattande sammanhang. Något som enbart de känsligaste bland oss kan uppfatta. Där tid och rum inte existerar, där jag är identiskt med den unge man jag en gång var och han fortsätter att vara identisk med mig. Där galenskap kan vara en aspekt av förnuftet, eller tvärtom. Där – med Ekelöfs ord: ”allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början”, där man kan känna ”att här och nu är både ens avfärd och hemkomst”.

Hogan, Michael (1998), Irish Soldiers of Mexico. Guadalajara: Fondo Editorial Universitario. Susskind, Leonard (2005), The Cosmic Landscape: String Theory and the Illusion of Intelligent Design. New York: Little, Brown and Company. Thomas, Herbert E. (2011), Have Faith In The Good. New York: VBW Publishing. Sándor Weöres dikt är översatt av Géza Thinsz och Bo Setterlind och finns i Thinsz, Géza (1968) Sex ungerska poeter. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.