Häromdagen hade vi besök av ett par mexikanska vänner som skulle resa till Ecuador. Vi talade om landet där jag för flera år sedan hamnat högt upp i bergen på en plats i landets södra delar. När jag nu flyger hem mot Sverige från Rom och tittar ut genom fönstret finner jag det märkligt att jag inte grips av svindel. Trots allt befinner jag mig tusentals meter upp i luften, med ingenting mellan mig och marken.
I bergen ovanför Hatun Cañar skulle jag samla material för att skriva om ett jordbruksprojekt, som bland annat innefattade en komponent för att öka kapaciteten hos redan befintliga bevattningssystem och även engagera lokalbefolkningen i konstruktionen av en ny och effektivare kanal.
Fälten i Hatun Cañars högländer hade redan under Inkaimperiets tid bevattnats genom snillrikt konstruerade kanaler och flera av dem var fortfarande i bruk. Jag fick idén att följa en av de gamla kanalerna från dess källa högt upp i Anderna ner till den plats där dess vatten sinade efter att ha bevattnat fälten under sin väg över terrasser och branta bergssidor. Vid ett par platser längs vandringen var jag och mina följeslagare tvungna att ta oss fram längs smala bergsstigar, med klippväggen på ena sidan och branta stup på den andra. Vid ett par tillfällen greps jag av svindel, men inför de tre omtänksamma cañariindianerna som vägledde mig ville jag inte avslöja hur jag kände mig, hur nära paniken jag var.
På bergsstigarna var det inte enbart svindeln som grep mig, utan också en känsla av att jag nu hamnat på en plats jag drömt när jag som liten bläddrat i mina bilderböcker. Speciellt förtjust hade jag varit i en dansk barnbok som i svensk översättning hette Rasmus Nalle som bergsbestigare. Jag tittade ofta i den innan jag kunde läsa och vad som mest fascinerat mig då var bilderna på stigar som löpte längs branta bergssidor. Liknande stigar mötte jag sedan i exempelvis Kalle Ankatidningar, och i boken Tintin i Tibet. Då hade jag tyckt att det vore ett fint äventyr att få vandra längs sådana stigar. Nu hade jag efter mer än trettio år hamnat på en sådan plats, med blå himmel och höga berg omkring mig. Men det hela hade en betydligt obehagligare närvarokänsla än den jag fått genom bilderna i en bok.
Då jag bläddrat i barnböckerna hade jag inte kunnat föreställa mig hur smala, knaggliga, slippriga och osäkra sådana stigar är. Vid återkommande tillfällen kom vi till förrädiska passager där ras, vatten eller nerfallande stenbumlingar gjort så att stigen smalnat till en meters bredd. Underlaget med dess lösa stenar och grus gjorde att jag riskerade att snava, halka och glida neråt tills jag huvudstupa föll ner i avgrunden. Det fanns inget att gripa tag i. Jag var tvungen att pressa ryggen mot bergväggen och stirra rakt framför mig alltmedan jag försiktigt hasade mig fram. Stående på var sin sida om mig log mina följeslagare vänligt mot mig, beredda att gripa tag i mig om jag skulle förlora fotfästet. Jag var alltför rädd för att känna mig löjlig. Varför hade jag gett mig in på ett sådant idiotiskt äventyr? Jag hade inget annat val än att hålla god min, fortsätta framåt, steg för steg, med blodet bultande vid tinningarna och hjärtat i halsgropen. Det var inte under några längre sträckor som stigen var så smal och usel att jag måste trycka mig mot bergväggen, men de otäcka ögonblicken räckte för att upplevelsen skulle etsa sig fast i minnet och emellanåt dyka upp i mina mardrömmar.
Ganska ofta drömmer jag om hur jag balanserar längs ett stup och en och annan gång händer det att jag faller ner i avgrunden. När jag i tonåren läste Edgar Allan Poes underliga roman The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket greps jag av skildringen hur romanens hjälte tar sig ner för en lodrät klippa:
men nu fann jag hur min fantasi hetsades vid tanken på de stora djupen under mig, hur lång färden neråt verkligen var, osäkerheten hos metallspikarna som slagits in den mjuka täljstenen och som utgjorde mina enda fästen. Förgäves sökte jag förskjuta tankarna och hålla blicken stadigt fäst vid den släta klippytan framför mitt ansikte. Men ju mer jag ansträngde mig för att inte tänka, desto mer intensivt levande blev mina vanföreställningar. Till sist grep mig en kris som kunde bli ödesdiger i min prekära situation; föreställningen om hur det skulle kännas att falla; den bedövande yrseln, kraftansamlingen att klamra sig fast, enbart för att strax därefter tappa sansen, förlora greppet, den sista grämelsen över att ha mistat allt och huvudstupa störta ner i avgrunden. Fantasierna skapade en egen verklighet, den inbillade fasan fyllde hjärnan. Knäna skakade våldsamt, medan fingrarna sakta men säkert förlorade sin fattningsförmåga. Ett ringande ljud ekade i medvetandet. Jag mumlade: "Dödsklockan dånar” och greps av en okuvlig drift mot djupet. Jag kunde inte, ville inte längre begränsa mitt synfält till klippväggen, ett obetvingligt begär tvingade mig att stirra neråt. Fången i en vild, odefinierbar känsla; hälften fasa, hälften lättnad, kastade jag en blick långt ner i avgrunden. För ett ögonblick behöll mina fingrar krampaktigt sitt grepp, medan ett blekt hopp om frälsning likt en skugga for genom mitt medvetande, men i nästa sekund uppfylldes jag av en vild längtan att falla, en triumferande åtrå, ett häftigt begär.
Svindelavsnittet är i stort sett det enda jag minns från Poes rafflande roman som var sprängfylld med otäcka och spännande moment – myteri, stormar, kannibalism och ishavsfärder. Redan då jag som en oerfaren pojke läste om frestelsen att släppa taget förstod jag att det inte enbart handlade om svindel. Bakom det hela fanns lockelsen att ge upp; att strunta i vardagens hårda kamp för överlevnad, goda arbetsinsatser, flitiga studier, betalda räkningar, ordnad ekonomi, hus och hem i ordning. Frestelsen att ge upp, att släppa taget, men det skulle innebära att fritt falla ner i avgrunden. Att ge upp inför oron för framtiden och grämelsen över begångna misstag. Det gäller att hålla blicken fäst vi klippvägen, ta det ena noga övervägda steget efter det andra, försäkra sig om ett ordentligt fotfäste – inte se sig omkring, inte titta uppåt/bakåt eller neråt/framåt. Då kommer svindeln, skräcken, den fatala frestelsen att släppa taget. Som Lennon sjunger:
Du måste leva,
du måste älska, du måste vara
någon, du måste slita,
men det är så hårt, det är riktigt hårt,
ibland känns det som att gå
ner
Om man lyckas ta sig till tryggheten väntar triumfen över att inte ha gett upp, att genom egen förmåga och med lite hjälp från vännerna ha tagit sig genom ekluten. Den trygga känslan av att allt det som tycktes så besvärligt och ansträngande slutligen har glidit bort i det förgångna.Lennon igen:
Men när det är fint, då är allt så skönt
och när jag håller dig i mina armar, min vän,
känns det ibland som jag går
ner
Efter att i mer än en timmes tid ha tagit oss fram längs den smala bergsstigen kom vi fram till en äng där vi kunde vila ut i det täta gräset vid bevattningskanalens klara, strömmande vatten. En följeslagare berömde mig för min goda kondition och djärvhet. Kanske var det enbart smicker, men det gjorde mig stolt och då jag lyfte på huvudet såg jag himlen över mig och de höga bergen omkring mig.
När jag skrev om Rasmus Nalle mindes jag Arthur Gordon Pym och när mina vänner nämnde ”Ecuador” och ”Anderna” tryckte bild på bild bak ögats lins. Men, en sammanbindande berättelse saknas. Som ett pärlband radas minnen upp längs en tråd som skulle kunna kallas ”Anderna och jag”. Episoder från mina besök i Ecuador, Peru och Bolivias högländer. Egentligen borde jag binda samman minnesbilderna för att skapa en sammanhängande berättelse, som jag sedan kan förvara i det skafferi jag vill att min blogg skall vara. En plats från vilken jag vid behov kan ta fram minnen och infall att fundera kring, eller kombinera till en smaklig anrättning.
Jag tar fram ett par pärlor och betraktar dem. De kommer från en färd genom trakterna kring de väldiga saltsjöarna Uyuni och Coípasa i Bolivias högländer. Jag och chauffören, som jag dessvärre glömt namnet på (det var en sympatisk man) for i rasande fart över sjöarna där de släta saltavlagringarna sträckte sig från horisont till horisont, som isen på en havsvidd. Eftersom grunt vatten täckte saltlagren och reflekterade himlen kändes det mer som att flyga än att åka bil.Chauffören berättade att på sina håll kunde saltavlagringarna vara över hundra meter tjocka och även om en del av sjöarna med jämna mellanrum svämmades över med vatten håller de tjocka saltlagren utan risk tyngden av en bil.
På högslätterna såg vi flockar med suris, strutsar och vicuñas, vilda lamadjur. En tidig morgon pekade chauffören ut en kondor som långt i fjärran svävade över ett snövitt bergsmassiv. Nätterna var kalla, sällan har jag frusit så mycket, men på dagen kunde temperaturen stiga upp emot tjugo grader. Vid ett tillfälle fick jeepen motorstopp på en flack och öde högslätt. Sand hade trängt in i motorn och chauffören tvingades blåsa eller torka bort sandkornen som hopbekade med olja och smuts lagt sig kring filter och packningar. Det tog lång tid, natten kom och med den kylan. Chauffören fick mig att krypa in under jeepen, där lite av motorvärmen dröjde sig kvar och jag virade in mig i en filt, alltmedan han fortsatte leta efter motorfelet. Himlen var oändlig, djupt violett och täckt med gnistrande stjärnor. När månen steg över högslätten lyste de fjärran bergsmassiven vita och stålblå, strimmade av djupa, svarta skuggor.
Det fanns ingen elektricitet i byarna, de låg mörka och kalla under himlavalvet. En månklar natt var det fest i en by där vi skulle sova över. Byinvånarna, både män och kvinnor, var ordentligt berusade och bjöd på singani och pisco. Snart dansade jag med dem, små skuttande steg till ackompanjemang av en orkester med gitarrer och charangos, små gitarrer med klanglåda av bältskal. Jag bad dem spela min favoritmelodi, den svidande vackra Fox Incaicon - Nevando Está, ”Det snöar”. När tonerna spred sig över torget där vi dansade till ljuset av flammande eldar började det snöa. Musiken tystnade, vi blev alla stående och betraktade andäktigt hur de stora flingorna föll från himlen, som nu svartnat. Allt var tyst, sånär som de sprakande, flammande eldarna. Efter någon minut eller två började musiken åter spela, men tystnaden på högslätten som jag lyssnat på tillsammans med byinvånarna är något som stannat kvar hos mig. Aymaraindianerna skrålar och skriker inte när de blir berusade, flera talar tyst och stilla, men många sluddrar och somnar.
En dag när solen hettade ordentligt och jag gripits av en lätt yrsel och illamående på grund av höjdernas syrebrist, tog mig chauffören till en släkting långt upp i bergen och då vi sökt upp honom i hans eländiga och mörka hus av adobe (obränd lera) och halmtak ledsagade han oss längs en smal bergstig till en plats där mumie efter mumie kantade vår väg. De satt hopkrupna i nisch efter nisch, uthuggna ur kalkstenen längs den branta stigen som ledde upp till ett förfallet altare, som av allt att döma fortfarande var i bruk. Skallar från människor, som man vördar och kallarñatitas, och lamadjur låg prydligt uppradade framför vad som kunde vara resterna av en chullpa, ett begravningstorn. Under tillbakavägen såg det ut som om mumiernas skrumpna benrangelsansikten tyst hånskrattade åt oss där de hukade i sina nischer, tjockt påbyltade med alpackaplädar. Den gamle mannen som tagit oss till altaret berättade att det var en helig plats vi besökt och att få människor utanför hans kommunitet kände till den. Nu var han dock orolig för att ”män som jag” kunde dyka upp och ta ”deras döda” från dem. Det hade hänt för fem år sedan, då en grupp ”tyskar” rövat bort tre mumier.
Då jag lämnade chauffören i det dammiga Oruro gick han runt jeepen för att omfamna mig. Dessvärre lämnade han dörren på förarsidan vidöppen och då en lastbil passerade i full fart slets den av från gångjärnen och for ut i körbanan. Lastbilen försvann i ett dammoln, som om inget hänt. Det var universitetets jeep och chauffören blev förtvivlad, men insisterade på att jag skulle ge mig av så fort som möjligt och absolut inte berätta något för universitetsmyndigheterna i La Paz. När jag vinkade till honom genom bussfönstret stod han gråtande kvar på torget i Oruru och jag har inte sett honom sedan dess. Han var en mycket vänlig man i femtioårsåldern, familjefar med sex barn i staden Potosí. Det är många människor jag lämnat och aldrig återsett.
Mycket av mitt liv har tett sig så. Perioder bortanför min vardag, som bergsstigen i Anderna eller högslätterna söder om Oruro, Kanske även likt bergväggen som Arthur Gordon Pym tog sig nerför – jag passerar en förbindelseled, går över en tröskel, men jag stannar inte. Visst kan något hända, jag kan störta eller förlora mig själv, men risken är liten. Jag är en tillfällig besökare som blickar in i något för mig okänt, där finns en fascination, kanske blandad med en viss oro. Men, jag stannar inte kvar. Jag hör inte dit.
