Då jag för ett par månader sedan, det var innan coranaviruset nCoV-2019 dök upp, tog bussen här i Rom hamnade jag bredvid en ung man med ett ovanligt brutalt utseende. Stor och kraftig med knäckt näsben såg han ut som nidbilden av en huligan. Jag uppfattar mig själv som relativt fördomsfri och ett långt liv har lärt mig att inte döma människor efter utseende. Därför satte jag mig utan tvekan bredvid honom (nåja ... det fanns ingen annan sittplats tillgänlig). Jag blev dock lätt oroad då jag förstulet sneglade mot honom och upptäckte att han på halsen bar en tatuering av ett spöknippe, fascio. På samma sätt som hakkkorset är en symbol för nazister och vasakärven (vasen) var det för deras svenska motsvarighet (och kanske fortfarande är det, tillsammans med solkorset) så är spöknippet en symbol för fascisterna.

Spöknippe? Under den antika Republiken styrdes Rom av trehundra senatsmedlemmar som varje år valde två konsuler till att vara Republikens överhuvuden. Dessa hade en purpurkantad toga och föregicks av inte mindre än tolv poliskonstaplar, liktorer, som var och en bar på en fasces, en bunt hopbundna käppar med en bila i mitten. De där anordningarna symboliserade konsulernas rätt att låta prygla och avrätta folk och antogs av Mussolini vara en värdig symbol för hans diktatoriska makt.

Nu satt jag bredvid en ung man som hade ett spöknippe intatuerat in på sin hals. Han kastade en blick mot mig, uppenbarligen hade han märkt att jag sneglat mot tatueringen. Besvärad blickade jag rakt ut i luften, men kunde inte avhålla mig ifrån att efter en stund försöka fånga upp vad han läste. Han hade nämligen en hopslagen bok vilande över knäna – León Degrelle: Apello ai giovani europei, León Degrelle: Apell till unga européer. Jag visste vem författaren var; en bedrövlig nazistisk medlöpare och SSsoldat som förvandlats till ”intellektuell” guru för Europas värsta avgrundshöger. Antagligen höll jag blicken fästad alltför länge mot bokomslaget och min fascistiske granne kunde åter fånga upp mitt intresse för fascistiska indikationer. Antog han att jag var en likasinnad fanatiker? En vit suprematist med hjärnan fyll av samma smörja som han. Ty jag antog att han knappast hade något akademiskt intresse av nazister som Degrelle, en ”ideolog” som hyllade aggressiva, ”pragmatiska insatser” för att tysta ”vulgärdemokrater” och därmed gynna framväxten av en nazistisk samhällsordning.

Mina farhågor tycktes besannas då den uppseendeväckande fascisten; med sitt kortsnaggade hår, grå bomberjacka, kamoflagebyxor och Doc Martenskängor, tog fram sin mobiltelefon och uppenbarligen demonstrativt för mig avlöjade dess ”profilbild” – ett officiellt porträtt av Der Führer. Min bussgranne började intensivt ägna sig åt ett mobilknappande, alltmedan han gång på gång riktade i det närmaste omärkliga ögonkast i min riktning. Ville han inleda samtal? Var hans uppseendeväckande uppenbarelse avsedd att fungera som lockbete för själsfränder? Antog han kanske att jag liksom Degrelle var en borgerligt rekordelig äldre herre som liksom den forne SSsoldaten drömde om ett fascist/nazistiskt Europa. Ville han locka mig till sin terroristcell och där introducera mig för sina samhällsomstörtande kumpaner?

Kanske skulle jag kunna gå undercover, spela med och slutligen spränga deras extremistcell, för att sedan i böcker och artiklar likt en äldre upplaga av Roberto Saviano inför hela världen avslöja deras fördärvliga förehavanden? Aldrig i livet. Bäst att vore att hålla sig så långt borta som möjligt från den sortens figurer. Jag greps av äckelkänslor inför min mobilknappande granne och steg av vid nästa busshållplats.

Sittande på en bänk funderade jag över de parallellvärldar som finns omkring oss. Som jag inte har något som helst samröre med, men som för sina invånare utgör deras existens, deras referenspunkt, hela deras tillvaro – maffiavärlden, drogvärlden, prostitutionsvärlden, terroristvärlden och en mängd andra skräckinjagande universa som lever och frodas i vår absoluta närhet.

Den tatuerade ynglingen på bussen vistades säkerligen i en sådan värld där han hade sina vänner och hämtade sina åsikter. Antagligen var den fascistoida tillvaron hans främsta raison d'être, hans existensberättigande, mening med livet. Det finns andra människor som ser sin feminism, homosexualitet, ras, invandrarstatus, yrkesverksamhet och allt möjligt annat som det nav kring vilket hela världen cirklar.

Kom att tänka på Håkan Jaensons böcker om Nussekudden. De handlar om en vuxen mans bundenhet till en tröstkudde. Utan sin tröstkudde kan huvudpersonen inte föra ett normalt liv – då han förlorat den brister hans äktenskap. Han förlorar sitt arbete och sjunker ner i blandmissbruk. Kalle kommer inte på fötter förrän han inom en hemlig klubb finner likasinnade nussekuddefanatiker. Efter att ha funnit hans kudde kontaktar nussekuddeklubben Kalle och han kan till slut dela sitt kuddberoende med likasinnade. Håkan Jaensson, som var kulturchef på Aftonbladet, var säkert medveten om vad hans skojfriska barnböcker om Nussekudden – kongenialt gestaltade genom den skickliga illustratören Gunna Grähs – verkligen handlade om … att få leva ut sina dolda begär, finna ett sammanhang, en roll, ett bejakande av vem du tror dig vara.

Kalle förs av en mystisk, lätt hotfull man ner i en källarlokal där nussefanatikerna håller till. De kommer från alla samhällsklasser och yrkeskategorier, men deras nussekudde- och gosedjurberoende gör dem till ett hemligt, väl sammansvetsat gäng. Hade den den brutale ynglingen på bussen haft ett liknande syfte som dörrvakten i Jaenssons bok? Att locka vad han antog vara en likasinnad fanatiker in i en hemlig värld av outsiders? Och Degrelle? Hur kom det sig att jag kände till honom? Var även jag fascist? Mitt Degrellekunnande, som förvisso är ytterst marginellt, härrör sig liksom Kalles nussekuddebegär till ett intresse, förvisso marginellt även det, som jag utvecklade redan i min barndom.

Min kusin Erik Gustaf, vars föräldrar var konstnärer, bodde i ett stort och i mitt tycke ganska spöklikt före detta ålderdomshem i Barkaby utanför Stockholm. Han var ett år äldre än jag och visste sådant som jag inte kände till. Jag hade knappt lärt mig läsa då han visade mig en seriebok, Enhörningens hemlighet, som handlade om den unge journalisten Tintins och sjökaptenen Archibald Haddocks rafflande sökande efter piraten Rackham den Rödes skatt. Det omväxlande, oavbrutet spännande äventyret och de fantasieggande illustrationerna grep mig. Gång på gång stavade jag mig igenom berättelsen. En ny värld hade öppnats för mig.

På den tiden, d.v.s. i början av sextiotalet, sålde och distribuerade skollärare en tidning kallad Kamratposten. Om jag inte minns fel fick elever vid skolstarten en gul lapp som de kunde ta med sig hem för föräldrarnas underskrift och fick sedan ett års prenumeration på Kamratposten. Tror mig minnas att tidningen faktiskt var gratis. Det gick något rykte om att kungahuset betalade för den, men det är kanske alltför otroligt för att vara sant. Nåväl, jag minns ingenting av Kamratpostens innehåll, annat att den 1963 började publicera Kung Ottokars spira med ett uppslag som var både i svart-vitt och färg. Jag rev ut de där uppslagen och sparade dem i flera år, tillsammans med Prins Valiant som jag rev ur min min systers Hemmets Journal, en veckotidning hon köpte i kiosken enbart för Valiants skull.

För mig blev Kung Ottakars spira en än mer omtumlande Tintinupplevelse än Enhörningen, kanske beroende på att min läskunnighet hade ökat så pass att jag kände igen den spännande miljön från en av mina favoritromaner, Fången på Zenda av Anthony Hope, en äventyrsroman som faktiskt håller måttet och för en vuxen man går att läsa om med nästan samma uppskattning som den en bokslukande elvaåring kunde finna i allsköns numera för mig erbarmliga alster. Två år senare dök Tintin åter upp i Kamratposten och då med ett äventyr bland egyptologer och drogsmugglande hemliga sällskap, Faraos Cigarrer. Sedan försvann Kamratposten ur mitt liv. Kanske hade jag vuxit ifrån den, men jag tror att den yttersta orsaken var att skolorna slutat distribuera tidningen. Tack och lov dök Tintin upp igen, denna gång i serietidningen Banggg, där figurerade han i ett annat rafflande och mer sofistikerat äventyr kallat Det hemliga vapnet. Sedan dök han upp i olika serieböcker som jag lånade på biblioteket.

Som vuxen har jag emellanåt läst ett och annat om Tintins skapare, belgaren Georges Prosper Remi, Hergé, och har förvisso uppmärksammat all den kritik hans seriealbum fått utstå för sina rasistiska klichéer, speciellt de som förekom i tidiga Tintinserier. Hergé tog vid flera tillfällen avstånd från det där. Han skrev i senare upplagor av sina serier om flera av de mest iögonfallande fördomarna, fast det kan inte förnekas att ett så pass sent album som Koks i lasten från 1958 fortfarande lider av en karikatyrartad framställning av afrikaner. Hergés undanförklaring var att han som barn blivit matad med enfaldiga stereotyper och förtäckt rasistisk propaganda. Något som förvisso även gäller en svensk pojke som föddes femtio år efter Hergé.

Serien Tintin i Kongo som gavs ut som serie 1930 till 1931 har befunnit sig i skottlinjen då det gäller Hergés rasism. När jag nu läser om den mindes jag hur jag vid sjuårs ålder i skolan lärde jag mig läsa genom Nu ska vi läsa, en bok med bilder av illustratören till flera av Astid Lindgrens böcker, Ingrid Vang Nyman. Vid bokstaven N fanns följande illustration och vers:

Ända sedan början av nittonhundratalet hade svenska läseböcker reproducerat löjeväckande schablonframställningar av mörkhyade männsikor. Pyttans A-B och C-D-lära skrevs 1896 av sådana litterära giganter som Verner von Heidenstam och Gustaf Fröding, alltmedan Albert Engström illustrerade den på sin tid mycket populära barnboken. I Pyttans läsebok kunde du finna inslag som:

Kaffrer var på den tiden det gängse namnet på bantufolk från kusten söder om Sambesifloden i sydöstra Afrika, Namnet fann sitt ursprung i arabiskans kafir, otrogen. Fortsättningsvis var det vanligt att bokstaven N i officiella läseböcker illustrerades med ”vitsiga negerbilder”, exempelvis Den Lustiga ABC-boken som illustrerades av Solstickans skapare Einar Nerman.

I skolbiblioteket kunde jag finna en hel del barnböcker som visade hur små negerbarn åts upp av krokodiler, hur de inte kunde tvättas rena och hur de civiliserades av välvilliga vita männsikor.

Det fanns också små berättelser om barn som målar sig svarta och leker ”negrer”, som Kalle Neger i en rimsaga från Min Skattkammare:

Kalle är en negerkung ifrån Kongo-landen.

Båge, pil och giftig pung, assegaj i handen.

Han är neger sen i går, då vi brände stubbar.

Det blev färg för flera år åt små negergubbar.

Öronringar har han ren, lockigt krull i håret,

svart syn och svarta ben, svarta hela året.

Han bor i ett videkrål, ensam, det är givet.

Vid hans vilda kongovrål, man kan mista livet.

Bara när det vankas mat, kungens mordlust lättar.

Han blir snäll och högst privat, då han vädrar plättar.

Då blir Kalle kvickt igen, vit i syn och händer.

Men hans ben är evigt än, från de Kongo-länder.

Reklam gjorde anspelningar på svarta afrikaner, speciellt om det rörde sig om svarta produkter som lakrits och skokräm, eller bruna som kaffe. Till och med trycksvärta kunde helt aningslöst kopplas samman med ”negrer´” som i den här reklamen för Sydsvenskan:

Liknande associationer skapades kring mörker och ljus, som reklam för glödlampor:

På en neger svart som natten

biter icke tvål och vatten

men i PHILIPS lampors sken

strax han verkar vit och ren.

Förutom vitsande kring ”negrernas” hudfärg fanns otaliga skämt om deras barbari, speciellt kannibalism som under årtionden associerades med ”afrikaner”. Det finns oräkneliga mängder skämtteckningar kring ”afrikanernas” stora kannibalgrytor och de var inte minst rikligt förekommande i barnfilmer.

Myter om afrikanskt barbari kan även idag dyka upp i en mängd osmakliga anspelningar. Välkända blev exempelvis Sergio Belusconis bungabungafester, som enligt flera vittnesmål fick sitt namn från en vulgär vits som den italienske premiärministern gillade att berätta och som han påstod sig ha hört från Muammar al-Gaddafi:

”Tre västerlänningar infångades av en primitiv afrikansk stam. Hövdingen gav var och en av dem valet mellan död och bunga bunga. De första två valde bunga bunga och torterades sexuellt på olika sätt innan de dödades. Den tredje, som bevittnat vad som försiggått valde döden, varvid hövdingen suckade och deklarerade: ”Död har du bett om och dö skall du , men först lite bunga bunga.”

Efter att som barn ha bläddrat i sagoböcker om primitiva negerbarn kunde jag gå till kiosken och köpa godis i form av negerhuvuden, citronfyllda lakritsstänger eller GBs Chokladpuck.

Med tanke på allt detta blir jag inte speciellt chockad av Tintin i Kongo där de svarta kongoleserna visserligen i allmänhet framställs som tämligen korkade, men likväl är vänliga och godmodiga. Deras ”dumhet” förklaras i stort sett genom att de inte har ”civiliserats” tillräckligt av välmenande missionärer och europeiska administratörer. Istället låter de sig manipuleras och utnyttjas av vita kapitalister. Det visar sig i Tintin i Kongo att den värste skurken och manipulatören är i tjänst hos ett amerikanskt gangstersyndikat som är ute efter att exploatera landets diamantfyndigheter. Tintin arbetar däremot för missionärer som betraktar kongoleserna som belgiska undersåtar som enbart behöver civiliseras genom undervisning och rättvis behandling. Detta helt i avsaknad av insikt om den hänsynslösa rovdrift som belgarna under Leopold II (som regerade mellan 1865 och 1909) utsatte kongoleserna för och som under ett tjugotal år genom mord och terror halverade områdets folkmängd, vilket motsvarade motsvarade mellan 8 och 30 miljoner döda, beroende på vilken befolkningsuppskattning som gjorts. Ett helvete som skildrades av Joseph Conrad i Mörkrets hjärta, som trots sitt fördömande av belgarnas barbariska vinningslystnad och kongolesernas lidande är betydligt mer rasistisk än Tintin i Kongo.

Hergé tecknade om och färglade sin Kongoserie 1946 och passade då på att ändra en del av innehållet. Till exempel byttes en geografilektion där Tintin undervisade barnen om "ert fosterland Belgien" ut mot en politiskt mer okontroversiell matematiklektion.

Hergés rasism var utan tvekan ett barn av sin tid, som var än mer rasistisk än min barndomstid med sina kannibalgrytor, klichéartade små negerbarn som skulle tvättats rena, negergodis och allsköns kränkande reklam som framställde svarta som ignoranta barbarer, vitt skilda från oss upplysta, vita ”västerlänningar”. ”Godmodigt naivt och oskyldigt” har det sagts, men inte desto mindre farligt. Är du mörkhyad så är det sannerligen inte så naivt och oskyldigt att bedömas som tillhörande en grupp ”annorlunda” människor som inte ens betraktas som jämbördiga varelser utan genom djupt kränkande klichéer framställs som mindre vetande barbarer. En ”godmodig” rasism som i USA under samma tid som Hergé skrev och ritade Tintin i Kongo resulterade i skrämmande lynchningar och ett lavinartat växande Ku Klux Klan och i Europa visade sig genom brutalt utnyttjande av och massmord på ursprungsbefolkningar (exempelvis Italiens bestialiska folkmord i Libyen och på Afrikas horn) och som snart skulle explodera i nazisternas utrotande av ”andra” befolkningsgrupper och oliktänkande.

Hergé kunde likväl ha rätt i försvaret att han tanklöst arbetat inom en miljö där svarta människor helt naturligt betraktades såsom han framställde dem i Tintin i Kongo och att masslakt på ”storvilt” på den tiden precis som i hans serie betraktades som ett nöje och en sport. Så var det faktiskt även under min barndom. Dessutom arbetade Hergé för en ”djupt” kristen arbetsgivare som 1930 bett honom att i en serie för sin tidnings ”barnupplaga”, Le Petit Vingtième, på ett underhållande sätt lära belgiska barn lite mer om det ”belgiska ” Kongo och samtidigt uppmuntra kolonialismens och missionens ansträngningar att höja kristen moral hos afrikanerna, samt motverka kommersiella intressen från andra länder. Abbé Wallez tyckte dessutom att att det var dags att ta tillfället i akt för att uppmuntra belgiska barn att i framtiden arbeta i Kongo, speciellt efter Kung Alberts och Drottning Elisabeths ”framgångsrika besök i Belgiens koloni”.  

Jag är mer förtjust i Tintin i Sovjet än Tintin i Kongo. Första sidan av Hergés serie om Sovjet publicerades den 10:e januari 1928 i Le Petit Vingtième och sedan följde varje vecka en helsida med Tintins ryska äventyr. Den då tjugoettårige Hergé blev snabbt uppskattad och berömd bland den större delen av Belgiens barn och ungdomar.

Till skillnad från sina andra, tidiga Tintinserier förbättrade inte Hergé Tintin i Sovjet. Den gavs officiellt inte ut igen förrän 1981, två år före Hergés död. Förklaringarna som Hergé gav till sin motvilja att åter publicera serien var såväl estetiska som politiska. Då den tyska ockupationsmakten under Andra världskriget bad honom publicera Tintin i Sovjet som antisovjetisk propaganda ursäktade sig Hergé med att originalmatriserna var i dåligt skick. Han skulle bli tvungen att teckna om hela serien, som han dessutom ansåg vara klumpigt gjord – ett hastverk, ”en ungdomsförsyndelse”. Då efterfrågan ökade efter kriget och förlaget Casterman ville publicera sovjetserien förklarade Hergé att han generades av dess grovt förenklade propaganda.

Då jag nu läser om Tintin i Sovjet finner jag den vara utmärkt tecknad och dessutom ovanligt rolig, fartfylld och egentligen inte alls bredvid målet i sin kritik av dåtidens Sovjetunionen. Visst – serien onekligen barnslig, men på ett underhållande sätt. Varje ensidig bildsekvens slutar med en cliffhanger som fångades upp i följande veckas sekvens. Tempot är högt uppskruvat och infallsrikt. Det märks att Hergé har inspirerats av samtidens kortfilmsfarser, som Keystone Cops, och de som gjordes av mästare som Chaplin, Harold Loyd och Buster Keaton. Teckningsstilen påminner starkt om de tecknade kortfilmer som 1919 inleddes med Pat Sulllivan Studios´s Feline Follies och som samma år som Hergé började skriva sina Tintin historier var högsta mode efter det att Disney med sin Steamboat Willie hade lyckats synkronisera animerad film med ljud. Disneys tidiga kortfilmer ser ut som kopior av Pat Sullivans filmer och det gör också Hergés teckningar med sina grova linjer och förenklade figurer. Flera av den tjugoettårige Hergés teckningar är inte alls så enkla som de har framställts som. En hel del av dem demonstrerar skickliga och omväxlande bildlösningar, nästan i stil med futuristisk konst.

Vad innehållet beträffar är även det barnsligt förenklat, men under den naiva ytan framskymtar en sovjetisk verklighet som den unge Hergé inte personligen hade konfronterats med, men som han kände till från katolsk, antisovjetisk propaganda. Märkligt nog har Hergés kritik inga religiösa förtecken, något som kan tyckas märkligt med tanke på att serien publicerades i en fanatiskt högerinriktad katolsk tidning.

I seriens snabba sekvenser konfronterades de unga läsarna med kommunistisk repression, en ständigt närvarande hemlig polis, toppstyrda val, politiskt arrangerade ”turistresor” för manipulerade socialister från Väst, förföljelser av bönder som motsatt sig tvångsleveranser av säd, de s.k. kulakerna, förfall, svält och propaganda. Året innan serien publicerades hade Stalin konsoliderat sin makt, stärkt censuren, börjat förfölja sina opponenter inom och utom partiet och inlett en blodtörstig kampanj mot kulakerna. Landet hade ännu inte återhämtat sig från det förödande Första världskriget med följande revolutionsstrider och en förödande massvält.

Inte minst lyckades Hergé i förbigående uppmärksamma de miljontals besprizorgnye, ”utan kontroll, övergivna”, barn och ungdomar som fanns i alla ryska städer. Efter inbördeskrigens slut 1922 uppskattades besprizorgnye till mer än sju miljoner. Under hela tjugotalet utgjorde dessa hopar med föräldralösa, svältande barn ett stort problem. Drogade, sjuka och utsvultna ägnade de sig åt allsköns kriminalitet och återfanns ofta döda på gator och torg.

Hergé kände till sådana problem och flera andra drag från det repressiva sovjetiska samhällssystemet genom Joseph Douillets bok Moscou sans Voiles: Neuf ans de travail au pays des Soviets, Det obeslöjade Moskva: Nio års arbete i sovjeternas land. Hergé hade fått boken av sin chef, prästen Norbert Wallez, och den blev i stort sett hans enda källa för Tintin i Sovjet. Doullet hade levt i Ryssland sedan 1891 där han varit belgisk konsul i miljonstaden Rostov-na-Donu, innan han 1925 arresterades och tillbringade nio månader i fängelse och därefter utvisades till Belgien.

Jag kan alltså tycka att Hergés kritik mot Sovjetstaten var helt berättigad, värre var dock den grova antisemitism som frodades inom de konservativt katolska kretsarna kring den färgstarke prästen Norbert Wallez, intensiv beundrare av Benito Mussolini och chefredaktör för dagstidningen Le Vingtième Siécle, vars barn- och ungdomsbilaga Hergé ansvarade för. I serierna som följde efter Tintin i Kongo och Sovjet dyker flera skurkar upp som ser ut som de nidbilder som på den tiden var rikligt förekommande och som avsåg att framställa förment judiska kapitalister. Hos Hergé hade de namn som Blumenstein och Rastapopolous.

I Den mystiska stjärnan från 1942 gick Hergé helt överstyr och publicerade en grovt antisemitisk sekvens som sedan dess kom att förfölja honom genom livet och efter kriget blev en av orsakerna till att han anklagades för grovt nazistiskt medlöperi – en mantelklädd domedagsprofet dyker upp, slående på en gonggong medan han ropar: ”Ja. vi kommer att få pesten! … Böldpesten! … Och koleran! … Och det kommer att bli världens undergång, Satans tjänare!” Två judar betraktar galningen. En av dem undrar: ”Har du förstått, Isak? … Världens undergång! … Kan det vara sant?” Den andre vrider girigt sina händer och konstaterar: ”He! He! … Det vore utmärkt sak, Salomon! Jak är skyldigt mina leverantörer 50 000 francs. … På detta sättet behöver jak icke petala tem ...” Givetvis kände sig Hergé efter kriget sig tvingad att redigera bort de giriga judarna, men skadan var skedd och han var för evigt stämplad som antisemit.

Givetvis är detta en rimlig och beklagansvärd anklagelse. Men, till skillnad från fördomarna mot svarta som obehindrat fortsatte att grassera under många år och fortfarande gör det, blev antisemitismen efter nazisternas vansinniga utrotningspolitik ett känsligt anatema, fast det likväl fortsätter att lite varstans visa sitt fula tryne. Värre var det före kriget då antisemitismen uppfattades som minst lika rolig som ”negerskämten” om kannibaler och okunniga barbarer. Låt oss exempelvis ta en titt på en judekarikatyr hos en folkkär  konstnär som Albert Engström som emellanåt förföll till att framställa  antisemitiska skämt.

Även den älskvärde Ivar Arosenius med de godhjärtade Kattresan och Lillans bilderbok kunde förfalla till att teckna en otäckt grovt antisemitisk karikatyr med en grotesk judegök som pressar svenska fågelungar ur boet.

Dessa konstnärer och ett otal författare, skådespelare och filmregissörer kunde antagligen inte begripa hatet och vansinnet de eldade under genom sitt, i deras och andras ögon, oskyldiga skämtande kring giriga och svenskfrämmande, judiska parasiter.

Waldemar Hammenhög (1902-1971) var en flyhänt journalist och författare till ett fyrtiotal romaner och ungdomsböcker. Jag har endast läst hans roman Pettersson & Bendel från 1931 och bläddrat lite i Pettersson och Bendel på Sicilien från 1950. De är så kallade skälmromaner om småskojare, skrivna på ett lättläst språk, fyllda med dialoger med en vardaglig. lättflytande jargong och en rapp handling, utan någon djuplodande psykologi. Med andra ord passar de alldeles utmärkt för filmatiseringar och en stunds underhållningsläsning. De påminner om Frank Hellers elegantare romaner om gentlemannabedragaren Filip Collin och Stig Trenters deckare om Harry Friberg.

Pettersson & Bendel inleds med att den stilige, men något arbetsskygge Kalle Pettersson, som arbetslös har blivit uteliggare och under en presenning i Stockholms hamn träffar Joseph Bendel från Reval, det nuvarande Tallin. Bendel är smart och företagsam, han talar utmärkt svenska om än med en viss brytning. Då den troskyldige Pettersson får höra att Bendel tycker att svenskar är utmärkta att göra affärer med undrar han om den finurlige och snabbtänkte Bendel är jude, denne förklarar dock att han är kristen (Hammenhög var katolik) att hans far var polack, medan hans mor var till hälften judinna.

De två motsatserna finner varandra och blir med tiden ett samspelt par. Bendel använder den stilige Pettersson som lockbete för sina skumraskaffärer, en kuliss bakom vilken han kan dölja sin inte helt tillförlitliga, utländska bakgrund. I slutet av den första romanen skiljs de två kumpanerna efter det att de blivit eftersökta av polisen för sina bedrägliga affärer. Pettersson går fri, men Bendel flyr landet. De återförenas dock snart för vidare äventyr och varken Pettersson eller Bendel framstår som direkt otrevliga figurer, även om ingen av dem är att lita på och att Pettersson ständigt åter sig manipuleras av Bendel.

Hasse Alfredsson gjorde 1983 en film inspirerad av Hammenhögs roman som han kallade P & B och förflyttade till finanshajarnas och skojarnas åttiotals-Stockholm. Även om Alfredsson omgestaltat och moderniserat miljön, så förblir handlingen i hans film i stora drag identisk med den den ursprungliga Pettersson & Bendel. Kalle Pettersson är även hos Alfredsson till en början en uteliggare, om än även blandmissbrukare. Bendel förblir av utländsk börd, dock inte jude utan grek. Även Hergé gjorde sin ärkeskurk Rastapopolous, som framstår som en sedvanlig karikatyr av en judisk kapitalist och skurk, till grek. Jag har inte sett om Alfredsson film, men vet att jag gillade den, bortsett från Lena Nymans irriterande överspeleri som den alltför flamsiga Mia, Petterssons flickvän. En episod jag minns är när skumraskfriman P & B säljer biljetter till en Rod Stewart show som de säger sig arrangera. Biljetterna säljer snabbt slut, en alltmer uppretad publik väntar otåligt på sin idol, men då ridån går upp är det den svenske Little Rodney, med efternamnet Stewart, som inför en nu rasande församling sjunger en kuplett.

Alfredsson lyckades undvika de rasistiska fallgroparna i Hammenhögs roman men då den välkände skådespelaren Per-Axel Branner 1933 filmade Pettersson & Bendel gavs Joseph Bendel, spelad av den judiske Semmy Friedmann med rötter i Kristianstad, en omisskännligt stereotyp judisk framtoning. Jag har inte sett hela filmen, men i de avsnitt som står att finna på Youtube får vi se hur en hukande, handvridande Friedmann som med en stark öststatsbrytning spelar ut alla illasinnade klichéer som fram tills dess inom svensk film hade kopplats till judar. Judekarikatyrer var nämligen vanlig inom filmindustrin och flera framgångsrika svenska filmer försågs med minst en ockrande och lismande jude, exempelvis Livet på landet, Dollarmiljonen, Trötte Teodor, Söderkåkar och Panik. Den sistnämnda filmen, som hade premiär 1939, blev dock nergjord av en så gott som enig kritikerkår och i en stockholmstidning kallades den för ”nazistisk dynga”. Filmen handlade om hur en judisk firma, Brody, Nathan och Kohn, genom en mängd bedrägerier fick den mäktige finansmannen Ivar Kreuger på fall.

Några år tidigare kunde dock Stockholmstidningen Nya Dagligt Allehanda utan invändningar kunnat hylla Friedmanns insats i Pettersson & Bendel som en mästerlig framställning av ”en oljig liten halvjude med smygande gång och tvålade rörelser, slug som en räv och rädd som en hare.” Dagens Nyheters filmkritiker konstaterade att slutscenen skildrar ”på ett överlägset sätt den nordiska rasens djupa förakt för de jämmerliga kryp, den ras med vilken den ej finner några beröringspunkter och från vilka världar skiljer oss”. Onekligen en överdriven tolkning av en scen som visserligen har sådana tendenser, men långt ifrån så starkt uttryckta. En enda recensent fann den judiska nidbilden vara lite väl magstark, men skylde strax över sin känsla genom att påpeka att den antisemitiska tendensen ”förmodligen var oavsiktlig”.

Denna mer eller mindre aningslösa blågula inställning kring faran av osmaklig rasism emotsades dock då Pettersson & Bendel två år senare fick en bejublad premiär i Tyskland. Goebbels var begeistrad, hyllade filmen som staatspolitisch wertvoll, statspolitiskt värdefull, och såg till att den distribuerades i långt fler kopior än vad som var brukligt. Filmen blev en succé och visningarna ackompanjerades av stora antijudiska manifestationer.

Vi skall inte inbilla oss att den svenska antisemitismen dog ut med chockrapporterna om den statsunderstödda och systematiska judeutrotning som nazisterna utfört genom sina Einsatzgruppen, och koncentrationsläger. Kopplingen mellan nidbilder av judar och kapitalism var så ingrodd att den till och med dök upp i socialdemokratisk valpropaganda. Per Albin svarar – Välkomna till oss: Arbetarepartiets valrevy 1946, regisserades av den vid tiden uppskattade Arne Bornebusch och visades som ett halvtimmeslångt huvudfilmsförspel på svenska biografer.

Kortfilmen inleddes med att den trygge landsfadern Per Albin Hansson sitter på en trädgårdssoffa och besvarar frågor från en ”ägare av en handelsbod” och för honom bedyrar att socialdemokraterna inte hotar några näringsidkare utan gynnar dem och alla andra flitigt arbetande svenskar. Sedan följer en nummerrevy uppblandad med filmade inslag i vilka bland annat den populäre Sigurd Wallén spelar en klurig gammal fiskargubbe som hyllar det nya pensionssystemet. Åke Grönberg spelar domare, gammal vaktmästare, kommunistagitator och leder varitésångruppen The Bobbies i slutnumret. Finansministern, docent Ernest Wigforss, omdanare av socialdemokratins ideologi och en av de främsta ”byggmästarna av det svenska folkhemmet”, spelar sig själv i en drömsekvens inom vilken han inför en himmelsk domare förklarar hur alla svenskar kommer att vinna på ett rättvist fördelningssystem. Det hela är underhållande, om än lite väl överdrivet didaktiskt. Som beundrare av de socialdemokratiska samhällsbyggarna tyckte jag att det var tämligen korrekt, om än naivt.

Men … mitt i det hela dyker skådespelerskan och den drivna kuplettsångerskan Hjördis Pettersson upp i rollen som en imponerande revyprimadonna. Hon sjunger en ironisk sång, till musik av Peder Olrogs nyskrivna Schottis på Valhall. Den handlar om PHM, planhushållningens motståndare, ett slagord mot högern som angrep socialdemokraternas skattepolitik. Hjördis Pettersson assisteras av av två dansande par i artonhundratalskostymering. De bär plakat med texten Fram för PHM och Lägre skatt för miljonärer, det senare bärs av en krumbent jude med stor näsa och svart kalott! Tillsammans med en kapitalist med hög hatt bär han vid slutet av revynumret fram en skattkista ur vilken han och övriga medverkande gräver bland guldpengar som de strör omkring sig, alltmedan juden girigt vrider vrider sina händer och passar på att stoppa några slantar i egen ficka.

Om svensk kultur under tjugo- och trettiotalen var ordentligt indränkt av antisemitism, så var den än värre bland franskspråkiga, konservativa katoliker. Ledstjärna för flera av dem var Charles Maurras, ledare för den högerextrema Action Française. Maurras hävdade att tron på en nationell, kollektiv särart borde vara ”vår” (d.v.s. de som är fransktalande) fasta punkt i tillvaron. En sann patriot, en sann fransman, är antiindividualist, antiliberal, antisemit och katolik (fast då det gällde det senare var Maurras något ambivalent, påven var ju trots allt inte fransman).

Hergés chef den katolske prästen Wallez, chefredaktör för Le Vingtième Siécle, var en hängiven Maurrasbeundrare och även en fascist som träffat Mussolini och hade diktatorns egenhändigt signerade porträtt stående på sitt skrivbord. Wallez hade samtidigt som han anställde den unge Hergé även anställt León Degrelle, som var ett år äldre än Hergé och ryktbar genom en hyllningsartikel till Charles Maurras i vilken han hyllat dennes nationalism och försökt förena den med sin åsikt om att konservativ katolicism var den bästa garanten för moral och patriotism. Liksom Hergé hade Degrelle varit en entusiastisk scout och strängt uppfostrad katolik. Degrelle var dock en flamboyant, stilig kvinnokarl och politiskt aktiv storskrävlare, i motsats till den blyge och stillsamme Hergé, som dessutom led av en ovanlig blodsjukdom, antagligen en form av porfyri. Hergé umgicks dock flitigt med sin kollega och de såg båda upp till Ábbe Wallez som en fadersfigur.

Som journalist och politiker blev Degrelle känd för sin svada, extrema åsikter och aggressiva språkbruk, något som gjorde att även om han ville framstå som en övertygad katolik fick flera kyrkliga ledare att ta avstånd från honom. För en belgare som Degrelle rörde sig katolicism inte så mycket om en kristen tro baserad på övertygelsen att Jesus Kristus är hela mänsklighetens frälsare, att dess grund är kärleken till vår nästa och försoning med en Gud som är en fader för oss alla, oavsett ras och ursprung. Degrelle såg sig främst som ”belgare”, men en vallon som talade franska, men inte var fransman, som var kristen, men inte protestant som flamländarna, som han betraktade som patriotismens fiender. Degrelle var nationalist i ett land som delades mellan ett folk där några talade franska och andra flamländska, några var katoliker och andra protestanter.

Katolicism var för patrioten Degrelle liktydigt med självhävdelse, en tro på att han var annorlunda – inte fransman, inte flamländare, utan belgisk katolik med en unik gudstro som innebar att Gud liksom han ”älskade” belgiska katoliker. En vallonsk Gud som var en motståndare till allt och alla som Degrelle föraktade, fruktade och hatade. Degrelle var en fanatisk sekterist och kunde likt en ”kristen” Sverigedemokrat säkerligen entusiastiskt ha kunnat sjunga:

Fädernas kyrka i fädrens land,
kärast bland samfund på jorden. […]

Komme nu åter till strid för Gud
skaran sin konung till möte,
väpnad och villig, i helig skrud,
samlad, som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.
Kristnade ungdom, dig gånge väl,
strid för Guds ära i Norden.

Fast om så hade varit fallet skulle Degrelle säkerligen ha bytt ut Norden mot Vallonien. Hans katolicism stod varken för kärlek eller försoning utan var istället kopplad till kamp och patriotism. Många katoliker betraktade Degrelle som en farlig orosstiftare. En kardinal konstaterade:

Herr Degrelle använder sig av sådana åsikter som gynnar hans personliga maktbegär [...] En sak är säker och det är att han har en enorm ärelystnad och drömmer, som han själv säger, om att regera sitt land. Den impulsivitet som han speciellt under sociala oroligheter uppvisar gör honom i stånd att begå bedrövliga tarvligheter.

Degrelles kampglädje passade dock den fascistiske prästen Wallez alldeles utmärkt och 1930 sände han honom på en framtidsavgörande reportageresa till Mexiko.

Mexikos författning fastslog 1917 att Staten skulle vara ”sekulär” och skilde därmed staten från kyrkan. Skolundervisningen skulle hädanefter vara strikt ”civil”, samtidigt förbjöds ”officiell religiös verksamhet utanför religiösa byggnader”. Prästerskapet tilläts inte att offentligt kritisera regeringen och religiösa ordnar kriminaliserades. Situationen förvärrades genom landets omfattande landreformer. Flera biskopar propagerade aktivt mot skolreformerna och speciellt land distributionen som drabbade Kyrkans omfattande markinnehav. Situationen förvärrades av att många egendomslösa bönder arbetade på kyrklig mark som ofta exproprierades för att sedan säljas till redan förmögna jordbrukare och boskapsuppfödare. Underblåst av katolsk opposition drabbades Mexiko mellan 1926 och 1929 av det blodiga Cristero-upproret (La Cristiada) som kostade minst 250 000 människor livet. I sin roman Makten och härligheten fångade Graham Greene skickligt den tidens mexikanska konflikt mellan religiös och politisk övertygelse.

Två veckor efter det att den radikale och stridbare generalen Álvaro Obregón 1928 hade blivit omvald som president närmade sig den unge konstnären León Toral honom på en restaurang och visade Obregón ett par teckningar han gjort av honom. Då Obregón skrattande och uppskattande lutade sig över dem dödade Toral honom med sex nackskott. Toral erkände villigt sin skuld med förklaringen att presidentens död skulle leda till ”Kristus herravälde över Mexiko.”

Då Toral avrättades 1929 var hans sista ord ¡Viva Cristo Rey! Leve Kristus Konungen. Degrelle skrev i Ábbe Wallezs Le Vingtème Siècle ”Till varje ny Toral kommer vi att hjärtligt utbrista: Bravo!” Detta uppfattades allmänt som en grov provokation, en uppmuntran till politiskt våld. Wallez svarade på kritiken genom att sända Degrelle på en reportageresa till Mexiko, där han stannade flera månader, tog kontakt med Cristeros och sedan påstod att han deltagit i strider mot regeringstrupperna, något han utbroderade i en framgångsrik bok – Mina äventyr i Mexiko.

Antagligen inspirerad av sitt mexikanska äventyr grundade Degrelle efter sin återkomst till Belgien en politisk rörelse han kallade Christus Rex, Kristus Konungen. Till en början stödde hans rörelse det Katolska Partiet, men Degrelles militanta retorik distanserade honom allltmer från mer sansade katolska politiker, som han bland annat benämnde ”levande avföring”.

Vid sin återkomst till Belgien publicerade Degrelle även Histoire de la guerre scolaire. 1879-1884, en bok om den så kallade ”skolstriden” under vilken den belgiska regeringen hade försökt begränsa det katolska inflytandet över utbildningen, något som Degrelle efter sina upplevelser bland mexikanska Cristeros tycke skulle få en förödande effekt på all moral, nationalism och anti-socialism. Hergé tecknade bokens vinjetter och förklarade långt senare att det stöd han då gav till Degrelle var något han varken kände ”ånger eller irritation” över.

Den unge Hergé trodde även han att en stark katolsk tro krävdes för att stärka belgisk moral och patriotism och samtidigt som han illustrerade Degrelles bok gjorde han omslaget till sin vän Raymond de Beckers Pour un ordre noveau, För en ny ordning. de Becker var likt Wallez, Hergé och Degrelle en konservativ katolik som misstrodde demokratin och pläderade för en diktatorisk, katolsk statsordning som de Becker hoppades skulle införa ett moraliskt högstående samhällsskick som han inbillade sig hade rått under Flanderns storhetstid under den senare Medeltiden.

Vid parlamentsvalen i november 1932 kastade sig Degrelles grupp in i valstriden på det Katolska Partiets sida och distribuerade över hela Belgien en affisch med en bild av döskalle med gasmask och texten Mot invasionen [underförstått hotet från kommunister och socialister] rösta på katolikerna. Istället för att ange att Hergé var upphovsman till bilden angav affischen att den hade skapats av Tidningen Rexs studio. Hergé poängterade att han inte hade något emot att arbeta för Degrelle, men att han absolut inte skulle ha godkänt användandet av bilden innan han reviderat och förbättrat den. Hergé tog fallet inför Syndicat de la Propriété Artistique, Syndikatet för konstnärlig upphovsrätt, och begärde rättslig prövning. Det var först efter ett år av hårt meningsutbyte som Degrelle gav med sig och ersatte Hergé. Därmed var deras vänskap avslutad. Då Degrelle 1940 erbjöd Hergé att förestå en barnbilaga för hans tidning Le Pays Réel, avböjde den numera populäre konstnären erbjudandet.

I maj 1940 kapitulerade den belgiska armén för tyskarna. Kung Leopold III deklarerade att han skulle stanna kvar på sin post som landets konung och uppmanade alla de belgare som flytt landet att återvända. Hergé, som under den tyska invasionen flytt till Frankrike återvände och antog Raymond de Beckers erbjudande om att arbeta för den stora dagstidningen Le Soir, som nazisterna usurperat, förvandlat till sitt språkrör och utsett de Becker till chefredaktör för.

Under det gångna decenniet hade mycket förändrat sig både för Hergé och Degrelle. Den alltför extreme Ábbe Wallez hade av de katolska ägarna till Le Vingtième Siécle tvingats lämna sin post som chefredaktör och ett år senare lämnade även Hergé tidningen. Den driftige Wallez hade då ordnat så att förlaget Casterman på fördelaktiga villkor tog över publiceringen av Tintin. Befriad från Wallezs tvångströja började Hergé röra sig i en mer radikal riktning. Han angrep försiktigt såväl Hitler som Mussolini.

Det senare var inte i Wallezs smak, men eftersom han var mer facist än nazist hade han inte så mycket emot att Hergé tämligen diskret attackerade Hitler och nazismen, exempelvis i nedanstående serie där han låter en uppretad småborgare i hemlighet skriva en grafitti med texten: "Hitler är en tönt".

I och med seriealbumet Blå Lotus fördjupade Hergé sin serie genom att i större omfattning än tidigare förlita sig på fakta och tillförlitlig litteratur. Då han skrivit och tecknat om Kongo, Ryssland och USA hade han i stort sett enbart förlitat sig på en enda förlaga. I sin USAskildring hade han framställt nationen som styrd av vulgäritet, storkapital, organiserad brottslighet och rasism. I en serieruta låter han en städare meddela polisen att ”då jag kom in på morgonen fann jag chefen så här [död] och kassaskåpet öppet. Jag slog larm och vi hängde omedelbart sju negrer, men den skyldige är på fri fot”. Ett uttalande som Hergé efter kriget ändrade till:”När jag kom till banken den här morgonen, som jag alltid gör, där var chefen, och kassaskåpet vidöppet … jag slog larm, och vi hängde några typer med en gång, … men tjuven kom undan.”

Även Tintin råkar ut för en lynchmobb och räddas av slumpen, men inte av en sheriff som trots förbudstiden super sig asfull och därmed blir oförmögen att avstyra lynchningen. Hergés nattsvarta skildring av USA var så gott som uteslutande baserad på den franske författaren Georges Duhamels Scènes de la vie future, Scener ur framtidens liv, från 1930. Duhamel beskriver ett korrupt samhälle där jakten på profit är viktigare än mänskliga hänsyn och förutspår att samma förhållande snart kommer att råda i Europa. Duhamels skrämmande USAskildring påverkade även Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände.

Att Hergé fördjupade sin syn på världen och politiken var den unge kinesiske konstnären Tchang Tchong-Yens förtjänst. Tchang hjälpte Hergé att utarbeta bakgrunden till hans serie om Japans hänsynslösa krig mot Kina. Hergé fortsatte sedan att i Kung Ottokars spira fördöma totalitära regimers övergrepp på andra länder, I den serien ruvar diktatorn Müsstler i bakgrunden, med all tydlighet en sinister kombination av Mussolini och Hitler, medan diktatorns brutale hantlangare Boris Jorgen har drag av massmördaren Himmler.

Denna utveckling avslutades dock då Hergé valde att samarbeta med en nazibefrämjande tidning. Vid upprepade tillfällen fick Hergé frågan hur en sådan uppenbart anständig person som han kunde förmås att arbeta för nazisterna. Vid varje tillfälle angav Hergé skilda förklaringar, men den ärligaste var nog att han i själva verket delade tankegångar hos flera vänner som redan arbetade för den tyskexproprierade Le Soir:

Utom allt tvivel sympatiserade Raymond de Becker med det nationalsocialistiska systemet och på den punkten var han överens med Henri de Man. Jag erkänner att även jag trodde att Västerlandets framtid var avhängigt Den nya ordningen. Demokratin hade för många människor visat sig vara en besvikelse. Den nya ordningen innebar hopp om en bättre framtid. Inom katolska kretsar var det en vanlig ståndpunkt.

Vid ett senare tillfälle tillade han:

Liksom de Becker kände vi avsmak för demokrati och fruktade kommunismen. Det var fel av oss att inte lägga märke till fascismens brutalitet. Det var fel av mig att imponeras av deras vilja till makt.

Hergés Tintinseriers stora popularitet bidrog till att folk läste en tidning som saluförde en ockupationsmakts otrevliga åsikter. Det kan heller inte förnekas att Hergé var god vän med de författare och journalister som satt sina ord i tjänst hos nazisterna.

Då Raymond de Becker 1930 skrev om En ny ordning drömde han om ett framtida Europa förenat under en enväldig monark. Ett Kungadöme av Guds Nåde där katolsk tro och moral var allenarådande. Detta betydde att gudsförnekande styggelser som judendom och bolsjevism måste fördrivas från den europeiska Gudsstaten. Bortsett från att de Becker drömde om en katolsk monarki, helst under en vallonsk härskare, så sammanföll hans idéer i vis mån med nazisternas ideologi som även den målade upp bilden av En ny ordning, av dem benämnd Neuordnung.

Enligt Hitler och hans ideologer skulle Europas karta ritas om. Kontinenten skulle bli liktydig med ett nytt ekonomiskt integrerat Europa styrt av Nazityskland. Den judisk-bolsjevistiska sovjetstaten, en skadlig barbarisk-asiatisk abnormitet som inte kunde tillföra någonting till ett kulturellt högstående Europa, skulle utplånas. Dess vidsträckta, bördiga landområden skulle underkastas det arisk-nordiska herrefolket. De rasmässigt underlägsna slaverna skulle förslavas, medan zigenare, judar och andra som stämplats som ”ovärdiga att leva” skulle tillintetgöras, eller om detta inte kunde hävdas öppet, fördrivas till avlägsna platser.

Då Hergé började arbeta på den naziorienterade Le Soir försvann de politiska perspektiven ur hans serier, bortsett från ett och annat felsteg som den grova judekarikatyren i Den mystiska stjärnan. Samtidigt blev hans historier allt livligare och sofistikerade, inte minst genom introduktionen av gestalter som Kapten Haddock och den tankspridde Professor Kalkyl. Den konstnärliga kvalitén ökade då Hergé började tillämpa den så kallade ligne claire, den klara linjen. Den innebar att teckningarnas konturer ritades med en lika bred, svart linje, kontrasterna förenklades och färgerna blev klara och skarpa, medan de klichéartade figurerna rörde inom en realistiskt och detaljerat skildrad miljö. Hergés stil har ofta imiterats och påminner mig kinesiska propagandabilder.

Det har hävdats att Hergé hämtade sin inspiration till la ligne claire från amerikanska seriemagasin, fast det är troligare att han främst påverkades av franska illustratörer, som Benjamin Rabier vars konst Hergé studerade då han skapade Tintin i Kongo. Rabiers inflytande är speciellt påtagligt i en del av de teckningar Hergé gjorde då han 1946 förbättrade den ursprungliga serien.

Hergés gode vän Raymond de Becker kom snart i konflikt med den nazistiska ockupationsmakten. Hans Nya Ordning var trots allt inte likadan som den som nazisterna försökte införa. de Becker var och förblev en belgisk, katolsk rojalist. Då Degrelle i hopp om att nazisterna skulle göra honom till belgisk diktator i ett tal i januari 1943 förklarade att vallonerna i själva verket var tyskar, blev måttet rågat för de Becker. Några månader efter Degrelles uppmärksammade tal sammankallade de Becker ett möte på Le Soirs redaktion under vilket han deklarerade att han nu nått en återvändsgränd i sina relationer med de tyska nazisterna. Under ytterligare någon månad fortsatte de Becker arbeta som chefredaktör innan han blev arresterad och satt i husarrest i de bayerska Alperna. Antagligen var misstycket med honom inte uteslutande grundat på politiska meningsskiljaktigheter, de Beckers allmänt kända homosexualitet kan också ha spelat in. Efter de Beckers avsättning fortsatte dock Hergé och hans vänner att arbeta för Le Soir.

Två dagar efter det att Bryssel befriats den sjunde september 1944 greps Hergé av den belgiska säkerhetspolisen och hans bostad genomsöktes. Hergé hölls i arrest under ett dygn och efter frigivningen utsattes han för det ena polisförhöret efter det andra. I december friades den då världsberömde Hergé från anklagelserna för samarbete med nazisterna och ett år senare erhöll han ett ”certifikat för gott medborgarskap”. Flera av han vänner och kolleger dömdes dock till döden, fast de befriades efterhand och hamnade inte bland de 242 ”förrädare” som verkligen avrättades.

Mest berömd bland Hergés dödsdömda vänner var journalisten och politikern Robert Poulet, som satt fängslad i mer än sex år innan han benådades och liksom flera andra av de frigivna belgiska överlöparna begav han sig till Frankrike. de Becker dömdes även han till döden, blev benådad efter fyra år i fängelse och flyttade till Paris. Även om Poulet, de Becker och flera andra av Hergés vänner inte ändrade sina åsikter, behöll Hergé sin kontakt och vänskap med dem.

Hergé hade flera vänner bland franska intellektuella som även de hade varit kollaboratörer under kriget, exempelvis litteraturprofessorn Maurice Bardèche som efter kriget bildade en stödförening för sin svåger, den av många beundrade författaren och antisemiten Robert Brasillach, som efter kriget dömdes till döden och avrättades. Hergé och flera andra celebriteter var medlemmar i denna Association des Amis de Robert Brasillach, som fortfarande existerar. Både Poulet och Bardèche blev sedermera inflytelserika förintelseförnekare och förgrundsgestalter inom den europeiska avgrundshögern.

En och annan av Hergés medlöparvänner lyckades dock sopa sitt förflutna under mattan. Exempelvis Paul de Man som flyttade till USA i slutet av femtiotalet, skrev en uppmärksammad doktorsavhandling i litteratur vid Harvard University och verkade sedan som professor vid Cornell-, John Hopkins-, Zürich- och Yale universiteten. Paul de Man blev en gigant inom postmodern filosofi och litteraturkritik. Det var först efter hans död 1983 som hans antisemitiska och nazivänliga artiklar från tiden i det tyskockuperade Bryssel uppmärksammades.

Raymond de Becker blev inte lika framgångsrik som de Man och Hergé stödde honom emellanåt ekonomiskt. En viss internationell berömmelse fick de Becker genom sin historiska studie av homosexualitet, L'érotisme d'en face, Annorlunda erotik, som han publicerade fyra år före sin död 1968. Dess engelska upplaga The Other Face of Love blev en kultbok för den växande gayrörelsen.

Raymond de Becker, umgicks i de högerreaktionära kretsarna kring tidskriften Planète som gavs ut mellan 1961 och 1971. Planète publicerade utmärkta historier präglade av ockultism och ”fantastisk realism”. Ledande inom Planète var Jacques Bergier och Louis Pauwels som skrev den underliga, långt ifrån tillförlitliga, men likväl fascinerande Le Matin de magiciens, som på svenska fick titeln Vår fantastiska värld. Hergé baserade sin figur Mik Ezdantitoff  i Tintinalbumet Plan 714 till Sydney på Bergier.

Trots sin knepiga politiska bakgrund hyllades Hergé av beundrare från såväl höger- som vänsterkanten av det politiska spektrat. Han är nu en etablerad belgisk kultfigur och även jag uppskattar fortfarande hans Tintinserier. Då jag för några månader sedan passerade flygplatsen i Bryssel fann jag den vara belamrad med Tintinmemorabilia, bland annat ett monument i form av rymdraketen från Månen tur och retur.

Medan Hergé under trettiotalet fortsatte utveckla Tintin piskades Degrelle vidare av sin gränslösa ambition. Han bröt med det Katolska Partiet och bildade ett eget parti – Rex (Parti Rexiste), som mest framgångsrikt lyckades det 1936 få 11 procent av rösterna i det allmänna valet, men opinionsiffrorna dalade snart snabbt. Degrelles parti sökte omväxlande ekonomiskt stöd från såväl tyska nationalsocialister som italienska fascister och anpassade sin retorik efter bidragsgivarnas villkor. Trots förbehåll grundade på fanatisk katolicism och vallonsk nationalism lockades Degrelle alltmer av nationalsocialismen, speciellt efter det att han 1936 i Berlin hade träffat både Hitler och Ribbentrop som garanterat honom fortsatt ekonomiskt stöd om han anpassade sin politik efter deras önskemål.

I en mängd böcker han skrev efter kriget framställer Degrelle sig som en nyckelfigur han aldrig var. Visserligen stred han på Östfronten och steg snabbt i graderna som officer inom Waffen SS och slutade som Standartenführer, ungefär motsvarande överste. I böcker och intervjuer skapade Degrelle en hel mytologi kring sina krigsupplevelser och privilegierade förhållande till naziledare, inte minst Hitler och Himmler, och presenterade sig dessutom som en arvtagare till den ”europeiska nationalsocialismen”. I själva verket utnyttjade nazisterna Degrelles ärelystnad för rekrytering av belgiska soldater och gjorde honom till propagandafigur. I förtroende delgav SSledaren Himmler till Hitler sin uppfattning om Degrelle. Han ansåg honom sakna ”politiskt allvar”. Visserligen kunde Degrelles roll som SSofficer tjäna som propaganda , men som framtida politisk ledare i ett ockuperat Belgien var han definitivt ingen att räkna med.

I maj 1941, ett år efter det att tyskarna besegrat och ockuperat Belgien framstod Degrelle och hans parti Rex som hopplösa förlorare. De saknade folkligt stöd och ignorerades fullständigt av tyskarna. En av den belgiske kungens närmaste rådgivare förklarade att Rexismens misslyckande var en följd Degrelles brist på trovärdighet och karaktäriserade honom som ”en ballong uppblåst av sin fåfänga, vars vilda påståenden står i omvänd proportion till hans verkliga förmåga”.

Under kaoset vid Belgiens sammanbrott 1940 hade Degrelle blivit tillfångatagen av fransmännen och löpte risken att som en del av sina olyckskamrater bli arkebuserad, men han befriades då Frankrike kapitulerat i juni och kom då i kontakt med den tyske ambassadören i Paris, Otto Abetz som var bekant med Ribbentrop och Himmler. Genom Abetz insåg Degrelle att han borde söka sig till den tyska ockupationsmakten för att därigenom säkra en maktposition i Belgien. Bästa sättet för att vinna nazisternas förtroende vore att ställa upp på Tysklands sida i kriget mot Sovjetunionen. Den 22 juni 1940 hade Sovjetunionen överraskande anfallits av över 4,5 miljoner soldater från axelmakterna. Redan den 22 juli inställde sig Degrelle i Tyskland med 850 vallonska frivilliga och efter två månaders bristfällig träning kastades de in i striderna på Östfronten. Den tyska krigsledningen klagade dock på vallonernas bristande duglighet och det var först efter det att Degrelle och hans trupper lierat sig med italienarna som de kunde delta i faktiska strider.

Degrelle visade sig vara en modig soldat som inte drog sig för att kasta sig in i blodiga bataljer. I mars 1940 fick han järnkorset och befordrades till fältväbel, fanjunkare, efter det att ”hans” vallonska legion förlorat mer än hälften av sina män då de tappert hållit stånd mot anfallande ryssar. Himmler höll sig informerad om Degrelle och efter det att den vallonske politikern hade visat sig värdig Reichsführer-SS:s uppmärksamhet förbereddes hans legion för privilegiet att få ingå som en enhet i den Femte Pansardivisionen Waffen SS Wiking, som till största delen bestod av nordiska och baltiska SSfrivilliga. Natten den 24:e maj1942 träffade Degrelle Himmler, som utlovade att vallonerna till och med skulle få utgöra en egen Sturmbrigade inom Waffen SS, något som förverkligades i juni 1943.

Sitt verkliga elddop fick brigaden under slaget Korsun-Tjerkassy som utkämpades i slutet av januari och början av februari 1944. Mer än 60 000 man ur den tyska armén hade utanför den ukrainska staden Tjerkassy blivit kringrända av sovjetiska trupper under den legendariske General Zukovs befäl. Skräckslagna inför möjligheten att nederlaget vid Stalingrad skulle upprepas och hela arméenheten bli tillfångatagen kämpade tyskarna med våldsam desperation. Striden fördes under svåra väder- och terrängförhållanden med ösregn, gyttja och dimma. Efter en dryg månad lyckades 40 000 man bryta sig ur inringningen. Reträtten skyddades av 5. SS-Panzer-Division Wiking och den vallonska stormbrigaden. Av vallonernas 2 000 man överlevde 632. Degrelle blev befordrad till Sturmbannführer och fick ur Hitlers hand mottaga ett Ritterkreuz.

Detta var ett av tre officiella tillfällen då Degrelle träffade Hitler. Han var långt ifrån så intimt bekant med Der Führer som han låtit påskina i sina memoarer. Hitler sade heller inte, som Degrelle påstått, och många har upprepat efter honom, att om han haft en son hade Der Führer önskat att han vore som Degrelle. Den belgiske politikern och soldaten var heller inte närmre bekant med Himmler. Någon har sagt att hågkomsterna av långa möten och diskussioner med de två nazistiska ledarna har trätt fram ur Degrelles ”nostalgiska dimma”. Något som även talar emot Degrelles närhet till Hitler och Himmler, som inte kunde tala annat än tyska, var att även Degrelles språkkunskaper var obetydliga och han lärde sig aldrig tala flytande tyska.

Trots att de i allmänhet tyckte att han var alltför ”självförhärligande” bedyrade flera av Degrelles vapenbröder att han var en oförvägen person som inte drog sig för att kämpa sida vid sida med ”sina mannar”. En av hans bekanta från ”kampåren” karaktäriserade honom dock som behärskad

av en gränslös ärelystnad. Degrelle var slav under sin fantasifulla inbillningsförmåga, en genuin, fullkomligt måttlös mytoman. Ibland undrade man om han inte led av ett ohöljt storhetsvansinne.

Efter kriget blev Degrelle i sin frånvaro i Bryssel dömd till döden och flydde med ett flygplan från Norge till Spanien, där han nödlandade på en strand utanför San Sebastian. Den belgiska Staten gjorde flera framstötar för att få honom utlämnad, men Francoregimen vägrade, bland annat genom att hänvisa till att flera av de brott och massakrer som i krigets slutskeden hade begåtts av rexister, och som Degrelle anklagats för, hade begåtts medan han befann sig utanför landet.

Då Degrelle 1954 var nära att bli utlämnad på grund av att han behållit sitt belgiska medborgarskap adopterades han av en äldre spansk dam, antog namnet José León Ramírez Reina och blev spanjor. Efter ankomsten till Spanien hjälpte honom hans vän, den remarkable Otto Skorzeny, att komma på fötter. Degrelle blev chef för en konstruktionsfirma som för USAs räkning anlade militära flygfält i Spanien och annorstädes. Han skaffade sig även inkomster genom att handla med konst och antikviteter, men hans satsningar på ett stort tvätteri och en importfirma för jordbruksmaskiner från Argentina misslyckades. Tillsammans med Skorzeny, men inte så intimt och effektivt som denne, var Degrelle även inblandad i en mängd nätverk med såväl övervintrade som nykläckta nazister, terrorister och krigsförbrytare. En verksamhet med generöst bistånd från diverse industri- och finansmän med suspekt förflutet, och även ett diskret stöd från underrättelseorganisationer som det amerikanska CIA och tyska Bundesnachrichtendienst (BND).

Den väldige, nästan två meter långe Skorzeny hade under kriget varit verksam som en djärv och skicklig kommandosoldat som med små enheter opererat inom fientliga områden över hela Europa och framförallt Östfronten. Han hade bland annat organiserat avlägsnandet från makten av den ungerske statschefen Miklós Horthy och den spektakulära fritagningen av Mussolini den tolfte september 1943. Efter kriget flydde Skorzeny med amerikansk hjälp från ett interneringsläger. I spansk exil lyckades han med hjälp av sin vackra hustru Ilse Luthje, grevinna av Fincke von Finckenstein, skaffa sig en miljonförmögenhet. Ilse var systerdotter till nazisternas finansminister Hjalmar Schacht, som i god tid innan krigsutbrottet lämnat Hitlers mördargäng därhän, men behållit sina övriga högerkontakter, lyckades som ”ekonomisk rådgivare” bli ordentligt förmögen.

Tillsammans med den ökände schweiziske finansmannen François Genoud var Schacht inblandad i omfattande affärstransaktioner i arabvärlden och Sydafrika. Genoud hade sedan han träffat Hitler 1932 varit en hängiven nazist. Han stödde antisemitiska nätverk, olika terrororganisationer och bland annat den kände Ilich Ramírez Sánchez, alias Shakalen. Genom sina omfattande vapenaffärer kunde Genoud uppenbarligen finansiera nätverken ODESSA och Die Spinne som hjälpte nazister efterlysta för brott mot mänskligheten. Han finansierade också försvaret av Klaus Barbie och Eichmann.

Genoud´s import-export företag fungerade som täckmantel för antisemitisk och anti-israelisk propaganda och vapenexport till så skilda grupper som den Algeriska Nationella Befrielsefonten (FLN) och den sydafrikanska apatheidtegimen.

Skorzeny var det idealiska valet för Genouds skumraskaffärer. Under kriget hade Skorzenys närmaste chef, Reinhard Gehlen, varit ansvarig för Östfrontens underrättelseverksamheten. Gehlens stora mängd av värdefull information om Sovjetunionen gjorde honom betydelsefull under det Kalla kriget, något han var väl medveten om långt innan Tysklands kapitulation och som fått honom att mikrofilma sin viktigaste information och överlämna den till amerikanerna då han greps 1945. Gehlen flögs omedelbart till USA, efter ett år återvände han till Tyskland för att där etablera en underrättelseverksamhet riktad mot Sovjetunionen. Gehlens organisation omvandlades 1956 till Västtysklands underrättelsetjänst, BND, som Gehlen var chef för fram till 1968.

Likt Haitis bokors, diskrediterade voodoo präster som ägnar sig åt svart magi, arbetade Gehlen avec les deux mains, med bägge händerna. Det vill säga att medan han påstod sig arbeta för demokrati och rättrådighet stödde han i hemlighet spridandet av nazismens omänskliga ideologi. En av hans främsta förtrogna var hans gunstling och gode vän Otto Skorzeny, som ofta med hemligt stöd från CIA tränade gerillastyrkor lite varstans i världen och var rådgivare till Egyptens Gamal Abdel Nasser, något som dock inte hindrade Skorzeny från att erbjuda sina tjänster till Mossad, Israels säkerhetstjänst. Skorzeny närmade sig till och med nazijägaren Simon Wiesenthal med ett erbjudande om att förse honom med adresserna till eftersökta krigsförbrytare, på villkor att Wiesenthal strök Skorzeny från sin lista med massmördare. Han arbetade även som rådgivare åt Juan Perón i Argentina och var i kontakt med ökända nazister som Mengele och Eichmann. På kombinerade affärs- och förtäckta politiska uppdrag var Skorzeny i kontakt med en mängd afrikanska och latinamerikanska diktatorer och terrorgrupper. I Spanien organiserade han den s.k. Paladingruppen som från Alicante erbjöd sina tjänster till totalitära regimer och bistod Franco i hans kamp mot Euskadi Ta Askatasuna (ETA), den baskiska terroristgruppen som bekämpade hans regim.

Tillsammans med Degrelle var Skorzeny också ledande inom Circulo Español de Amigos de Europa (CEDADE), Spanska kretsen för Europas vänner, en kamratförening för veteraner från den spanska frikår som kämpat på nazisternas sida under Andra världskriget och de av deras europeiska vapenbröder som levde i spansk exil. Degrelle var ansvarig för föreningens förlag och tryckeri i Barcelona och gav där ut sina alster; minnen från kampåren och olika inspirerande upprop till Europas ungdomar. CEDADE hjälpte italienska nyfascister som Junio Valerio Borghese och Stefano Delle Chiaje att med CIA:s välsignelse, inom vad som kallades Operation Condor, få kontakt med och assistera kuppmakare och diktatorer i i Argentina, Chile och Bolivia. Sedan militärkuppen i Chile i september 1973 till långt in på 90-talet var Operation Condor en paraplyorganisation för Latinamerikas många militärdiktaturer, som i sin kamp mot oppositionen använde sig av terror, ”försvinnanden” och tortyr.

Med CIA:s välsignelse och stöd från italienska högerkrafter låg övervintrade fascister bakom den så kallade Stategia della tensione, Spänningstrategin, som gick ut på att skapa så mycket terror och rädsla inom Italien så att de slutligen skulle kunna gripa makten över landet. Fascistiska gangsters under ledning av Borghese och Chiaje låg också bakom ett statskuppförsök och sprängattentaten Strage di Piazza i Milano (1969), som lämnade 17 döda och 88 sårade och Strage di Bologna (1980) med 85 döda och 200 sårade. De blev aldrig dömda för sina brott.

I sitt praktfulla penthouse i Malaga, med oljemålningar av flamländska mästare och andra dyrbara konstverk, välkomnade den pompöse León Degrelle allsköns avskum från Europas ultrahöger. Degrelle var en flitig skribent och betraktade sig som en intellektuell, en framstående ideolog. till skillnad från Skorzeny som han karaktäriserade som

en specialist med unika färdigheter, en mycket stark man med stark vilja […] en soldat, inte en filosof. Han hade en mycket enkel föreställning om världen – att Europa måste vara antikommunistiskt och förenat.

En av Degrelles många gäster var exempelvis den före detta fallskärmsjägaren Jean-Marie Le Pen som inom Främlingslegionen varit aktiv i Indokinakriget, under Suezkrigen och Algerietrevolten. Le Pen grundade 1972 Front National och blev nästan vald till Frankrikes president 2002, men uteslöts 2015 ur sitt egna parti efter att ha beskrivit nazisternas gaskamrar som ”en liten detalj”. Hans dotter. Matrine Le Pen, högerextremist liksom sin far, var genom valet 2017 även hon nära att bli Frankrikes president.

Liksom många andra av Degrelles vänner, såväl som fiender, fann Le Pen att Degrelle hade en besvärande tendens att överdriva sin betydelse:

Jag känner Degrelle, som jag känner ett antal världspolitiker. [...] Han är ett monument från andra världskriget och en extraordinär historisk gestalt. Men han är också en äldre gentleman som tillskriver sig själv ett inflytande han inte har.

I mer eller mindre sanningsenliga memoarer och högstämd panegyrik hyllade Degrelle både sig själv och nazistiska ideal. Hans mål var att bidraga till skapandet av en idealistisk elit bestående av konservativa karlakarlar:

Vi är i färd med att skapa ett riddarideal, en ny generation av ledare […] då vi ser en ungdomlig revolutionär i Tyskland, eller annorstädes så känner vi att han är en av oss. Ty vi stödjer ungdom och revolution. Vi är politiska soldater … vi förbereder ett maktövertagande.

Likt andra fanatiska, nazistiska överlevare från Östfronten förnekade Degrelle att han kände till några massmord på judar och zigenare – vilket är en omöjlighet. Till och med det fåtal svenska SS frivilliga som deltog i strider tillsammans med valloner och SSdivisionen Wiking bevittande mord och övergrepp mot judar.

Degrelles upprepade uttalanden om massmordens ringa omfattning och betydelse ledde till att han efter en långvarig rättegång, som 1985 inleddes efter en anklagelse av från den i Spanien bosatta rumänskan Violeta Friedman, 1991 av Tribunal Constitutional de España dömdes att betala ett omfattande bötesbelopp. Då Degrelle i samband med domen tillfrågades om han inte ångrade något i samband med sitt stöd till den nazistiska terrorn svarade han: ”Enbart att vi förlorade.” Degrelle dog vid åttioåtta års ålder 1994.

För att inse något av det helvete som skapades på Östfronten bör man läsa Jonathan Littells roman De välvilliga. För att skriva denna intensiva skildring av SS Obersturmbannführer Maximilian Aues motivation och agerande studerade Littell en mängd hågkomster publicerade av deltagare i tyska arméns strider, bland annat Degrelles memoarer. Innan De välvilliga publicerades 2002 hade Littell skrivit en kort redovisning av hur han uppfattade Degrelle och hans skildringar av Östfronten, Le sec et l’humide, Det torra och fuktiga.

Littell försöker förstå ondskans olika aspekter. Hur ett kreativ, ideologiskt synsätt baserat på ett teoretisikt grundat människoförakt inom extrema konservativa kretsar kan förvandlas till ett groteskt slaktande av medmänniskor och sedan, efter blodbaden, åter bli abstraherat och försvarat. Littell studerade hur Degrelle i sina memoarer framställde hur en abstrakt tro på riddarideal och en ny världsordning konfronterades med en oberäknelig ”blodig, klibbig, fuktig och rökbemängd verklighet”. De upprätta, stolta ”ariska” riddersmännen tvingades kräla i smuts och dynga alltmedan de begick de mest groteska brott som begåtts i mänsklighetens historia, enbart för att därefter åter resa sig upp ur skiten och för sig själv och andra framställa sig som de riddersmän de tidigare trott sig vara.

Förordet till Le sec et l’humide skrevs av den tyske idéhistorikern Klaus Theweleit, som haft ett stort inflytande på Littells utformande av sin på många plan ytterst upprörande roman. Theweleit ställer sig tvivlande till de politiskt och historiskt allenarådande förklaringarna av det nazistiska, hämningslösa våldet. Han tillbakvisar inte alls sådada slutsatser och teorier, men söker den främsta orsaken till den vettlösa aggressiviteten hos de individer som aktivt utövade och stödde våldet. Han frågar sig varför enbart ett relativt fåtal individer är i stånd att utföra motbjudande våldshandlingar alltmedan andra betraktar, vägrar betrakta och/eller helt enkelt föredrar att ignorera dem. Hans sökande förde Theweleit till psykoanalysen och sin egen barndom. Hans far

brukade framför allt hävda att han först och främst var en järnvägsman, först i andra hand en människa. Han var en ganska bra människa och en god fascist. Den rikligt förekommande och brutala misshandel han utsatte mig för var vanligt förekommande under hans tid och den var med de bästa avsikter den första lektionen jag fick i fascism, ett faktum som jag först senare upptäckte. Min mors ambivalens inför misshandeln - hon ansåg den vara nödvändig, men mildrade den, blev min andra lektion.

Theweleits bok Mansfantasier, som jag läste för flera år sedan, har dröjt sig kvar i mitt undermedvetna och följt mig genom livet – gränsöverskridande, stimulerande, tankeväckande, men emellanåt också repetitiv, tröttsam och tvivelaktig, fast i grunden fullkomligt trovärdig.

Theweleit använder sig av böcker skrivna av och för de tyska soldater som återvände hem efter Första världskriget. Psykiskt och fysiskt nerbrutna upplevde flera av dem hur deras sinnen och kroppar hade blivit fragmenterade. De sökte efter medel för att kunna rekonstruera sitt ”sanna jag”. Som flera psykoanalytiker ser Theweleit ett intimt samband mellan kropp och själ som tar sig uttryck i sexuella drifter, antingen infriade eller förträngda. De återvändande soldaternas kroppar var fyllda av skräck – oro för att falla sönder eller i fara att bli uppslukade av den alltmer obegripliga tillvaro som omgav dem. Deras kroppar hade under deras barn- och ungdom disciplinerats genom fysiskt våld, utövat av föräldrar, skola och militär. De hade fostrats till att förknippa  alla former av kroppsvätskor och utsöndringar med äckelkänslor och som barn fått sig inpräntade att allt sådant måste behärskas och disciplineras. Pojkars hud förvandlades till ett pansar som stängde in kroppsfunktioner och känslor, förnekade och föraktade doldes de under stram hållning, uttryckslöshet, uniformer, vapen och läder.

Theweleits koppling mellan kroppsvätskor och militarism fick mig att tänka på den galne krigshetsaren U.S. Air Force Brigadier General Jack D. Ripper i Stanley Kubricks Dr. Strangelove, som hade premiär tretton år innan Mansfantasier publicerades:

Jag kan inte längre stillatigande tillåta kommunistisk infiltration, kommunistisk indoktrinering, kommunistisk subversion och den internationella kommunistiska konspiration som avser att tömma oss på och förorena alla våra dyrbara kroppsvätskor. […] utan den drabbade individens vetskap blandas ett främmande ämne med hans kroppsvätskor, säkerligen bortom hans vilja och kontroll. Det är så hårdnackade kommunister agerar. Jag blev först medveten om det, Mandrake, under en fysisk älskogsakt ... Ja, en stor trötthet kom över mig, följd av tomhetskänsla. Lyckligtvis kunde jag … jag var kapabel att tolka dessa känslor på ett korrekt sätt. Förlust av essens. Jag kan försäkra er om att det inte har återupprepats, Mandrake. Kvinnor, hrm … kvinnor förnimmer min styrka och de söker livets essens. Jag undviker inte kvinnor, Mandrake ... men jag förnekar dem min essens.

Hotet mot den disciplinerade mannen kom från den formlösa massan och mjuk feminitet, dess motsats var en behärskad maskulinitet, ordnade formationer och ett enhetligt tankesätt. ”Främmande” människor betraktades som hotande fiender på andra sidan ”Ingen mans land”. De karaktäriserades som ett pack; en feg, usel och vulgär råttflock, en hotande lavin av smuts, fulhet och lössläppt barbari – icke-arier, judar, bolsjeviker, proletära massor som manipulerats av global kapitalism, demokrati och hållningslös liberalism. Den som såg sanningen i vitögat, någon som verkligen vågade ta till strid mot denna kväljande flod av vämjeligheter, var en sann hjälte. En undantagsmänniska som i kropp och själ och genom sina handlingar representerade den sanna folkviljan – en Adolf Hitler, en León Degrelle, en Anders Breivik eller … varför inte, Donald Trump och den rekordelige Jimmie Åkesson.

Jag sökte efter León Degrelles böcker på nätet och fann att flera av dem hade översatts till svenska, exempelvis hans krigsmemoarer, Kriget på Östfronten som i förlagsreklamen beskrivs som en episk historia

berättad av den legendariska person vars oöverträffade frontstridserfarenhet och litterära talang gjort honom till den främsta talesmannen för sina stupade kamrater.

Med stigande förundran läste jag vidare om förlaget Logiks utgivning. Där fanns en mängd nazistgalningar vars smörja sprids inom sinistra grupperingar över hela Europa. Givetvis ger förlaget ut den ökända förfalskningen Sions Vises Protokoll, som blivit till alla antisemiters bibel och inspiration för en otalig mängd konspirationsteorier. Där återfinns också ett förvånansvärt rikhaltigt urval av nattstånden, unken rasbiologi. Internationella klassiker som H.S. Chamberlein och Gustave Le Bon ges ut tillsammans med nordiska troglodyter som Gustav Sundbärg, Adrian Molin och Evert Rosberg (vars rasism riktade sig mot samer) och moderna representanter för obehaglig rasism som Kevin Macdonald, Arthur Kemp och John Philippe Rushton. I utgivningslistan finner vi givetvis skrifter av William Pierce som skrev vitmakt-extremismens favoritbok The Turner Diaries, som bland andra slukades av ”raskrigarna” Anders Breivik och Peter Mangs. Där finns flera till svenska översatta böcker av León Degrelle och även en annan partigrundare – extremhögerns helgon och martyr Corneliu Zelea Codreanu, som gav upphov till det rumänska Järngardet, som utförde en omfattande men föga uppmärksammad masslakt på judar och romer. Nyare till svenska översatta skribenter är bland andra den italienske nyfascisten Roberto Fiore, vapendragare för den gamle profeten Julius Evola, som jag skrivit om i en tidigare blogg och som jag till min förvåning funnit vara den som läses mest av mina bloggar. Jag fruktar att det är nätsurfande fasciststollar som funnit den.

Hos Logik finner vi också gott om nordiska konspirationsteoretiker med en speciell avsky för såväl judar som muslimer, som Kristian Törning, Juha Snellman, den numera avlidne Jimmy Windeskog som uteslöts ur Sverigedemokraterna, Anton Stigermark som är nära lierad med Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson och inte minst Jonas Nilsson, före detta främlingslegionär och numera en av frontfigurerna i Nordisk Alternativhöger, med ett stort kontaktnät inom europeisk och amerikansk extremhöger. Vi finner också den rabiate antisemiten Ahmed Rami och David Duke, Ku Klux Klans förre ledare som presenterades i Spike Lees utmärkta film BlackKklansman.

Sällan har jag stött på ett sådant ormbo av otäck och stollig extremism. Hur har ett sådant fenomen kunna uppstå i Sverige? En av många ledtrådar kan vara den av förlaget utgivna När Flaggstängerna blommade i vilken Vera Oredsson berättar om sina vackra barn- och ungdomsminnen från Nazityskland.

Vera Schimanski kom till Sverige 1945 och gifte sig 1950 med det svenska nazistpartiets ledare Sven-Olov Lindholm. Då hon tyckte maken börjat vackla i sin ideologiska övertygelse gifte hon om sig med en annan nazist, trädgårdsanläggaren Göran Assar Oredsson, ledare för Nordiska rikspartiet. 

Det där kände jag väl till eftersom min far, som var journalist, emellanåt tog med sig hem Nordisk Kamp, ”Sveriges största elstencilerade tidskrift” så att vi kunde få oss ett gott skratt åt dess vansinnigheter. Klantigt skrivna antisemitiska pekoral, sliskigt sentimental fosterlandskärlek, hyllningar av arier och protester mot djurplågeri samt idiotiska uppslag om hur man skulle utföra hitlerhälsningen, med Vera Oredsson som instruktör.

Eländet skickades gratis till Norra Skåne, annars var det olika prenumerationspriser, extra dyrt om man ville ha tidningen hemsänd i ett förseglat kuvert utan avsändare, eller om man föredrog en ”ärlig, öppen försändelse”. Mellan 1975 och 1978 trädde Göran Oredsson tillbaka för att skriva sina memoarer och lämnade över partiledarskapet till sin hustru, som avslutade en intervju med att konstatera:

Vi har inte gasat ihjäl sex miljoner judar. Det är ett evigt tjat. Jag anser att det är en lögn, men även om det inte skulle vara det så finns det så mycket annat positivt man lyfta fram.

Något hon gjorde i en mängd sentimentalt nostalgiska återblickar som hon presenterade i Nordisk Kamp och åter lyfte fram i När Flaggstängerna blommade. Efter Göran Oredssons död och Nordiska Riskpartiets slutgiltiga kollaps 2009 har Vera varit fortsatt engagerad i den nationalsocialistiska miljön, inklusive Nordiska Motståndsrörelsen och Svenskarnas Parti. Det var här som Hans Stefan Jacobsson dök upp. Han hade i slutet på 1990-talet som sextonåring engagerat sig i  vit makt-miljön och blev från 2013 partiledare för det numera nedlagda Svenskarnas parti och det var vid det partiets upplösning 2015 som Jacobsson menade att det nu var dags att ge den nationalistiska rörslen en mer ”intellektuell” och utåtriktad inriktning, bland annat genom bokförlaget Logiks utgivning och utåtriktade verksamhet. Förlagets alster och tidskrift ger sannerligen inte intryck av att vara ”elstencilerade” och det är onekligen en källa till oro och undran varifrån finansieringen till förlagets rikhaltiga utbud har sitt ursprung.

Det kan tyckas som en marginell företeelse, men jag tror inte det. Förlagets förrädiska framtoning avslöjar det falska tonläget som förklarar att det ger ut

litteratur med fokus på samhällsdebatt och förankring i den västerländska idétraditionen. Syftet med Logik Förlag är att öka tillgängligheten för böcker med fokus på västerländsk historia, kultur, filosofi och politik.

Inte alls, vad som ges ut är ett osmakligt hopkok av ideologier som stinker av människoförakt och som en gång förde kontinenten till avgrundens rand. Det gäller att inse i vilken rutten mylla som den ”litteratur” som Logiks lilla telning spirar i. Det är samma jord som Sverigedemokraterna är rotade i. Ett parti som på sin hemsida helt korrekt konstaterar att

Vägen från grundandet till idag har inte varit spikrak. Vi har blivit flitigt granskade och det har faktiskt hänt att vi gjort fel, inte minst under ungdomsåren. Men vi har mognat och lärt oss av våra erfarenheter.

Alldeles uppenbart – under ”ungdomsåren” var Sverigedemokraterna ett naziparti med samma ”värdegrund” som de i grunden människofientliga ideologier som beskrivits ovan, men partiet har ”mognat” genom att klä sin rovdjursnatur i fårakläder genom att hylla sina ”svenska” rötter, men inför allmänheten redovisas inte var partiets rötter i själva verket står att finna.

Många Tintinbeundrare beter sig på samma sätt. De menar att Hergé blev allt radikalare och till slut hamnade mer till vänster än höger, något han själv inte kommenterade. Radikala beundrare pekar på att Hergé ironiserar över kapitalistisk massproduktion och profithunger, konsumtionssamhället, multinationella företag och vapenhandel. Tintin kämpade mot det mordiska japanska kejsardömet, europeiska och latinamerikanska diktaturer, befriade slavar och försvarade romer, samtidigt som han stod på de svagas sida, upprätthöll rättfärdighet och var lojal mot sina vänner.

Men, sådant passar också väl in på Hergés ursprungliga katolska scoutmoral och omfattades även av flera av hans ytterst konservativa vänner. som trots att de sedermera blev nazistiska överlöpare Hergé troget behöll vänskapen med och även öppet försvarade. Tintins skurkaktiga motståndare förblev desamma; rika judeliknande kapitalister, medlemmar i globala, hemliga och profithungriga kabaler. Det tycks som om Hergé egentligen inte ändrat sina åsikter, utan snarare anpassat dem till en förändrad verklighet – inte alls olikt Sverigedemokraternas taktik, fast det bör framhållas att Hergé varken var främlingsfientlig eller nationellt klaustrofobisk.

Demoner från han förflutna dök dock ständigt upp och politiska mörkmän försökte usurpera hans verk. Två år efter Hergés död 1983, då han inte längre kunde bli emotsagd av Tintins skapare gav Degrelle ut boken Tintin, mon copain, Tintin, min kompis, i vilken han hävdar att Hergé skapat Tintin med honom som förebild. Som vanligt i alla hans tal och skriverier är Degrelle i centrum. Boken handlar om Degrelles liv och bedrifter, myterna han skapat kring sig själv och egentligen inte så mycket om Hergé. Degrelles skriver att Tintins hårlock och golfbyxor kommer från hans egna ungdomliga framtoning, att Tintins ursprung i scoutrörelsen och hans resor baserade på journalistiska uppdrag inspirerades av journalisten Degrelles och hans resor till Mexiko och USA.

Degrelle ignorerar det faktum att Hergé fullständigt bröt all kontakt med honom efter det långdragna bråket kring valaffischen som publicerades utan konstnärens tillstånd. Sedan dess distansierade sig Hergé från den skrävlande Degrelle och visade enbart förakt för hans Rexistparti. Likväl hittar Degrelle överallt likheter mellan sig och Tintin, underförstått att han liksom pojkhjälten är en reko kille som alltid stått på de svagas sida och bekämpat världens mörkerkrafter. Han hade till och med fräckheten att påstå att Hergés revolutionerande konst med dess ligne claire hade inspirerats av honom och grundade sig på de serietidningar Degrelle sände till sin unge kollega från USA. Det är dock allmänt känt att Hergé långt tidigare uppskattat franska serier från nittonhundratalets början med en ligne claire liknande den som han kom att tillämpa. Speciellt de serier som hade skapats av Andre Hellé och Émile- Joseph Pinchon.

Hergés användande av pratbubblor var heller inte inspirerat av några serier som Degrelle skickat honom från USA, något Degrelle påstår, sådana hade Hergé använt sig av långt tidigare. Att Degrelle skulle vara Tintin är helt uppenbart en konstruktion av en något avdankad, självöverskattande politiker som velat åka snålskjuts på Tintins berömmelse, inte olikt Sverigedemokraternas försök att använda Socialdemokraternas ursprungliga populäritet genom att anspela på deras socialpolitik från trettio- och fyrtiotalen och bemäktiga  sig ett populärt begrepp som Folkhemmet.

Faktum kvarstår att även om Hergé under hela efterkrigstiden uppenbarligen kämpade med sitt förflutna så fortsatte han hårdnackat försvara och stödja sina överlöparkompisar. Begrep han inte att de vänner som han aldrig övergav hyste såväl destruktiva som människofientliga åsikter, att de förblivit fascister och nazister som förnekade förintandet av judar och romer? En gång bedyrade Hergé:

Men, tro mig, hade jag känt till övergreppens rätta natur och den Slugiltiga lösningen då hade jag inte gjort dem [serierna] som jag gjorde dem. Jag visst inte … eller …. som så många andra … jag förvissade mig om att inte veta.

Däri ligger säkert svaret – Hergé föredrog att ignorera sådant som var alltför smärtsamt eller irriterande att erkänna. Ledningen för Bokförlaget Logik är väl medveten om att att dess utgivning inte grundar sig på något ”försvar för yttrandefriheten” utan att den i själva verket propagerar för rasism och totalitarism. Visserligen tror jag inte att Sverigedemokraterna i likhet med andra populistpartier är antidemokratiska, tvärtom de ser demokratin som sin förutsättning, men det hindrar inte att deras ”värdegrund” är sprungen ur unket rastänkande och bakåtsträvande. Att de liksom Hergé föredrar att inte låta sina beundrare veta var de kommer ifrån och vill själva inte kännas vid sina murkna rötter, i varje fall inte officiellt. Partiet försöker åka snålskjuts på andras framgångsrecept. De använder sig av socialdemokraternas folkhemstanke, väl medvetna att den är annorlunda än det ”folkhem” som Sverigedemokraterna vurmar för.

Sverigedemokraternas folkhem är snarast liktydigt med det som myntades av begreppets upphovsman – Rudolf Kjellén (1864-1922), vars bok Nationell Samling även den finns utgiven hos Logik. Med folkhem menade Kjellén ett exklusivt ”hem” för genuina ”svenskar”. ”Vår nation” skulle enligt honom ”blifva saligt efter sin fason” och inte kopiera andra länders författningar eller sociala system. Enligt Kjellén fanns det alltså inga allenarådande mänskliga rättigheter.

Det är stölder av välvilliga, respektfulla och medkännande värderingar och deras användande till försvar av människofientliga handlingar som retar mig. Jag påstår inte att sådant inte får förekomma, men tilltagen måste i anständighetens namn fördömas. Då konstnären Lars Vilks i syfte att provocera tecknar en judesugga och därmed sällar sig till en lång tradition inom vilka judar begabbas genom att sättas i en nära och grotesk förbindelse med något som för dem betyder höjden av orenhet, rör det sig inte om ironi, humor eller försvar av yttrandefriheten, utan det är och förblir en osmaklig och oförsvarlig kränkning av andra människors värdighet.

Jag har vänner som har träffat och uppskattar Lars Vilks. De påstår att han är en spirituell och lärd man som med elegans och lätthet försvarar sina tilltag genom djuplodande analyser kring konstens uppgift att väcka debatt och provocera. Det där imponerar inte alls  på mig. Bilder som Muhammed som rondellhund, Judesuggan och Jesus som pedofil är onödiga och kränkande verk, ett faktum som knappast uppvägs av att ”de väcker debatt”. De är ställningstagande och den ställning de intar mig fullkomligt främmande.

Likaså när den av extremhögern hyllade ”gatukonstnären” Dan Fredrik Park klistrar upp sina djupt osmakliga affischer är det inte så att han, vilket han påstår ”inte verkar utifrån någon specifik politisk agenda”. Det är heller inte ironi eller humor han ägnar sig åt utan grovt kränkande angrepp på skilda folkgrupper eller enskilda personer som företräder dem. Likaså var galleristen Henrik Lilja Rönnquist som ställde ut och sålde Wilks och Parks skymfande alster inte en harmlös främjare av samhällskritisk konst, utan även grundare av och talesperson för Pegida (Patriotiska européer mot islamisering av västvärlden)  i Sverige. Inte vet jag om Wilks, Parks eller Rönnquists tilltag bör bestraffas, men de bör utan tvekan uppmärksammas för vad de är och fördömas i medmänsklighetens namn.  

Rasism, förakt och gynnande av våld mot fullkomligt oskyldiga människor som anses tillhöra en viss folkgrupp är ett tärande gift som då det ohejdat sprids i samhällskroppen kan få fruktansvärda följder – som nazisternas folkmord, massakrerna i Rwanda och etnisk rensning i det forna Jugoslavien, för att enbart nämna ett några exempel som tog sin början i till synes oförargligt ”skämtande”. Människoförakt är inte roligt, speciellt inte om man upplever det från de skändades sida. Likväl frossar folk glatt i ”humor” som inte är ”politiskt korrekt”, som små barn som skrattar glatt då de säger ”förbjudna” fula ord.

Nidbilder används för politiska ändamål. Exempelvis är nätet infekterat av en illasinnad judekarikatyr som kallas The Happy Merchant, Den lycklige handelsmannen, som används av en mängd konspirationsteoretiker som, liksom nazisterna gjorde med fruktansvärda följder, vill visa att judar ligger bakom allt samhällsfördärv.

Bilden är en standardversion av en antisemitisk nidbild med kroknäsa, handvridningar, sataniskt leende, missformad rygg, utbuktande ögon, oansat skägg, kalott, vikande hårfäste och krulligt svart hår. Den lanserades första gången tillsammans med en lika osmaklig framställning av en afroamerikan, där juden liknas vid en råtta och afroamerikanen vid en kackerlacka med den underförstådda meningen att de borde utrotas.

Förebilder är inte svåra att finna och det ligger nära till hands att jämställa The Happy Merchant med Philipp Rupprechts (Fips) groteska judekarikatyrer i den antisemitiska veckotidningen Der Stürmer, som fullt öppet förespråkade att alla judar borde tillintetgöras. Publikationens vulgäritet var så grov att Goebbels och Göring, som förvisso även de var var fullfjädrade antisemiter, försökte få den nerstängd. Hitler räknade dock tidskriftens grundare och ägare, Julius Streicher, som en uppskattad och personlig vän och såg med förväntan fram emot varje nummer. Han läste med stor entusiasm varje Stürmer från första till sista sidan.

Julius Streicher dömdes till döden i Nürnberg, även om det var fullständigt klart att han inte aktivt deltagit i planeringen och utförandet av mord på judar så ansågs han dock skyldig till Förintelsen genom det hat och den uppmuntran till folkmord han spridit med varje nummer sin föraktliga tidning, som med en upplaga på 500 000 exemplar gjort Streicher till miljonär. Även Philipp Rupprecht ansågs genom sina hatfyllda nidbilder av judar ha gjort sig medhjälplig till ”brott mot mänskligheten” och dömdes vid ett senare tillfälle till tio års hårt straffarbete av vilka han avtjänade fem.

Få är medvetna om att artisten Nick Bougas är upphovsman till den osmakliga Happy Merchant Liksom Vilks och Park experimenterar Bougas med kränkande provokationer som han betecknar som konst eller skämt. Bougas nidbilder har tillsammans med den lika omdömeslöst politiskt inkorrekte Ben Garrisons rasistiska bilder tacksamt anammats av vita suprematister världen över och de sprider nu dyngan under yttrandefrihetens täckmantel.

Ovanstående teckning är ett typiskt Garrisonalster som framställer hur finansmannen och filantropen Georges Soros kontrolleras av en fiktiv Sionistisk Världssammansvärjning, vars mål är att infiltrera och dominera hela världen. En uppfattning som tycks avspeglas genom Hergés superskurkar, de internationellt verksamma och skrupellösa kapitalisterna Blumenstein och Rastapopolous.

Existensen av ett ett judiskt, globalt nätverk som eftersträvar alla goyims fördärv är en av extremhögerns favoritmyter och långt ifrån så harmlös som dess anhängare ofta påstår att den är. Den uppdiktade legenden finner sitt främsta ursprung i falsifariet Sions Vises Protokoll, ett antisemitiskt hopkok som dök upp i Ryssland vid början nittonhundratalet och snabbt spreds över världen genom olika antisemitiska sammanslutningar och underrättelsetjänster. Publikationen fick stor betydelse för de katolsk-fascistiska rörelserna i Frankrike och Belgien och givetvis även för nazismen. Myten om en judisk världssammansvärjning är fortfarande vid god vigör och exempelvis en viktig ingrediens i den ungerske statschefen Victor Orbáns retorik och hans utnyttjande av Soros som sinnebilden för allt som motarbetar honom. En av Orbáns absurda anklagelser mot Soros är att han finansierar den illegala invandringen till Ungern. Affischen nedan, som 2017 spreds av den ungerska regeringen, säger Nittionio procent avvisar illegal invandring. Låt inte Soros få sista skrattet.

Vansinnet har även smittat av sig på Donald Trumps lojale advokat och förtrogne Rudy Giuliani, som i en intervju helt ogrundat hävdade att USAs ambassadör i Ukraina, som avsattes av Trump, Giuliani kallade henne Sankta Maria Yovanovitch, var ”kontrollerad” av George Soros.

Säg mig inte att jag är antisemit enbart för att jag motarbetar honom Han har placerat alla fyra ambassadörer där [i Ukraina] och har FBI-agenter i sin tjänst. Soros är knappast en jude […] Han tillhör inte någon synagoga, han stödjer inte Israel. Han har tillsatt åtta anarkistiska DA´s [allmänna åklagare]. Han är en fruktansvärd människa.

Fullkomlig rappakalja som Giuliani likväl tycks tror på och antagligen slevar i den inte mindre godtrogne och dåligt informerade presidenten för 320 miljoner människor och världens än så länge mäktigaste nation

Det är svårt att veta om man skall gråta eller skratta åt eländet. Även skämt kan var förrädiska. Exempelvis är det vanligt att så fort någon hycklande sverigedemokrat har fällt en djupt kränkande kommentarer om olika folkgrupper eller politiska motståndare så viftas kritiken i allmänhet bort med konstaterandet att det enbart rörde sig om ett ”skämt”. Dock ... lögner är lögner och fördomar är fördomar i vilken form de än uppenbarar sig.

Bernstein, Joseph (2015) ”The Surprisingly Mainstream History of the Internet´s Anti-semitic Image.” BuzzFeed News, February 5. Bornebusch, Arne (1946) Per Albin svarar – Välkomna till oss: Arbetarepartiets valrevy 1946.

https://www.filmarkivet.se/movies/per-albin-svarar-valkomna-till-oss Cohn, Norman (1966) Warrant for Genocide: The Myth of the Jewish World-Conspiracy and the Protocols of the Elders of Sion. New York: Harper & Row. Catomeris, Christain (2004) Det ohyggliga arvet: Sverige och främlingen genom tiderna. Stockholm: Ordfront. Conway, Martin (1993) Collaboration in Belgium: León Degrelle and the Rexist Movement, 1949-1944. New Haven: Yale University Press. Gustafsson, Tommy (2006) En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet. Lund: Sekel Bokförlag. Löfstedt, Annie, ed. (1961) Min Skattkammare del 2: Berätta Mamma. Stockholm: Natur och Kultur. Langlois, Jacques, ed. (2011) Les personnages de Tintin dans l´histoire: Les événements de 1930 à 1944 qui ont inspiré l´œuvre d´Hergé. Paris: Le Point. Lee, Martin A. (1997) The Beast Reawakens: The chilling story of the neo-nazi movement. Boston: Little, Brown and Company. Littell, Jonathan (2008) De välvilliga. Stockholm: Bromberg. Mazover, Mark (2009) Hitler´s Empire: How the Nazis Ruled Europe. London: Penguin Books. McCarthy, Tom (2006) Tintin and the Secret of Literature. London: Granta Books. Mecacci, Luciano (2019) Besprizornye: Bambini randagi nella Russia sovietica (1917-1935). Milano: Adelphi Edizioni. Nuzzi, Olivia (2019) ”A Conversation with Rudi Giuliani over Bloody Marys at the Mark Hotel.” New York Magazine, December 23. Peeters, Benoît (2012) Hergé: Son of Tintin. Baltimore: John Hopkins University Press. Theweleit, Klaus (1995) Mansfantasier. Ågerup: Brutus Östlings Bokförlag. Wredlund, Bertil (1983) Långfilm i Sverige 1930-1939. Stockholm: Proprius. Westcott, Kathryn (2011) “At last – an explanation for ´bunga bunga´,” BBC News https://www.bbc.com/news/world-europe-12325796