I skolan bad mig en svensklärarinna ”tolka” dikten Lunaria av Wilhelm Ekelund:
Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt av längtan.
Ingen ditt lynne liknar.
Men soliga klyftan upptill
är full av den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad
och kaprifol i flamma;
de spela i vinden, de vaja mot varann,
de le och sjunga …
Jag blev stum. Jag kände till blomman, som på svenska bär det vackra namnet Månviol. Min morfar hade berättat för mig att trots sitt namn var blomman inte en viol. I Enskede i Stockholm hade Morfar en prunkande trädgård. Jag har i ett tidigare blogginlägg berättat om den trädgården och om hur Morfar brukade visa sina blommor för mig. Trädgården var anlagd på en bergsluttning, blomsterhavet tycktes torna upp sig utanför vardagsrummets perspektivfönster.
En smal stig, med ojämnt placerade trampstenar, mellan vilka det växte fetblad, flox och aurinia, slingrade sig genom rabatterna, uppför sluttningen. Vid krönet låg berget naket under kraftiga tallar, därefter sluttade det mot en bred avsats, som sträckte sig mot ett stängsel framför ett rejält stup. Det var på den avsatsen Morfar hade sin kompost och flera blommor som trivdes i skuggan, bland dem lunarian, månviolen.
Ekelunds dikt om den vita blomman som ensam reser sig nedanför en blomstrande klippskreva var för mig en levande, högst personlig bild. Varför skulle jag då ”tolka” den? Dikten väckte tankar och känslor, det var väl mer än nog? Eftersom jag konfunderat mumlat något om ensamhet och gemenskap började min belästa lärarinna förklara hur den utanförstående Ekelund beskrivit en i det närmaste religiös inre frihet. Hur hans vördnad för den absoluta skönheten ställt hans egen upplevelse mot allmänna, objektiva lagar. Det yttre landskapet förvandlades hos honom till en bild av hans liv och erfarenheter. Ekelund lyckades omvandla melankoli och hopplöshet till ett lugnt andetag, en frihet från jäkt och strävan som möjliggjort skapandet av ett nytt, magiskt språk.
Allt det där var säkerligen både upplysande och bra, men på mig var det som att hälla vatten på en gås. Jag såg Morfars blomma och hans trädgård, det var vad Ekelund gav mig. Det räckte för mig, då som nu. Lärarinnans ständiga krav på ”tolkningar” störde mig. Vid närmre eftertanke var det kanske inte så dumt, trots allt. Min irritation blev kanske orsaken till att många av de dikter vi läste under min gymnasietid har förblivit hos mig. Hade vi enbart läst dikterna utan att de kryddats med krångliga kommentarer hade jag kanske glömt alltsammans. Nu minns jag exempelvis Rilkes dikt om pantern i Jardin des Plantes, som jag också tvingades tolka, trots att jag ansåg dess betydelse och budskap vara solklara:
Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.
Der weiche Gang geschmeidig starker Schritte,
der sich im allerkleinsten Kreise dreht,
ist wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte,
in der betäubt ein großer Wille steht.
Hans blick är trött av burens hårda stänger.
Den fångar inget längre på sin färd.
För honom finns, så långt blicken tränger,
blott galler, och bak galler ingen värld.
Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är tankens flykt igenom cellen, där fången
en halvt bedövad men väldig vilja står.
(Johannes Edfeldt)
Många år senare hamnade jag i en lägenhet inte långt ifrån Jardin des Plantes och jag besökte ofta dess zoologiska trädgård. Kanske var Rilkes dikt orsaken till att jag sökte mig dit. Någon gång hade jag också med mig ett skissblock, som jag nu slarvat bort, och ritade av djuren. Jag minns orangutangerna och snöleoparden, men kan inte komma ihåg någon panter.
I en föreläsningssal på Insitutionen för Nordiska Språk i Lund hängde en serie inramade tavlor med etsningar som återgav texten till Gunnar Ekelöfs suggestiva dikt Höstsejd:
Var stilla, var tyst och vänta,
Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer,
Vänta på undret, vänta på undergången som kommer
När tiden har mist sin sälta. Osv…
Då jag tröttnade på föreläsningarna läste jag väggdikten så ofta att jag lärde mig den utantill. Det och en upplevelse i Stockholm är ursprunget till att Ekelöf sedan dess har varit mig en ledsagare genom livet.
På den tiden arbetade jag som kypare på tågen mellan Malmö och Stockholm. Det innebar att jag efter föreläsningarna skyndade mig ner till stationen för att hoppa på tåget. Jag hade kommit överens med Trafikrestauranger att det var OK om jag klev på i Lund. Det innebar att om det var stor vagn, det fanns fortfarande restaurangvagnar med vita dukar och porslin, kock och minst två uniformsklädda kypare, så var verksamheten redan igång. Om det däremot rörde sig om två rum och kök, dvs. kafé-och restaurangavdelning med köksvrå i mitten, så fick jag ibland starta ruljangsen på egen hand, om inte, vilket ofta var fallet, en servitris hade följt med vagnen från Malmö. Min kollega i två rum och kök var nämligen så gott som alltid en ung dam i min ålder.
Jag var ung på den tiden, kanske lika pratsam som nu, men samtidigt ganska blyg och tillbakadragen. I Stockholm, om vi inte spetsade, dvs. vände samma dag, sov tågpersonalen över på Hotell Adlon på Vasagatan, där vi fick vi en öl och en smörgås då vi kom. De andra brukade gå ut tillsammans på kvällen, men i allmänhet höll jag mig undan med ursäkten att jag skulle hälsa på mina släktingar. Dricksen var ganska väl tilltagen och den räckte till bio- eller teaterbesök. Jag gick ofta ensam på både Dramaten och Operan. Mest minnesvärda var två dramatenförställningar som jag såg under mitt första år med TR. Främst Jan Malmsjö som Hamlet. Under flera år kunde jag imitera hans att vara eller inte vara monolog. Hur han kom in med ett svärd, som han höll framför sig med bägge händerna och släppte så att det med en ljudlig smäll, darrande fastnade i scengolvet. På ett intensivt, stackatoartat sätt framförde han sedan monologen alltmedan han tog på och av sig ett par glasögon.
Jag minns faktiskt inte riktigt vilka operor jag såg, men om jag inte misstar mig var det bland andra Kvinnan utan skugga och Rosenkavaljeren, däremot kommer jag ihåg scener ur Ingmar Bergmans uppsättning av Till Damaskus med Jan Olof Strandberg som Den Okände och hur jag då förstod hur teatralisk i ordets bästa bemärkelse Ingmar Bergman egentligen var.
Något år senare, under mellandagarna en ovanligt kall vinter, reste jag till Stockholm med två rum och kök. Med mig var en ung dam i min ålder. Hon hade tjockt kastanjebrunt hår och märkliga ögon, de var i det närmaste gröna, men skiftade i grått och då hon såg på mig var det som om hennes blick sjönk in i mig. Hon var både gäckande och allvarlig. Eftersom det var en mellandag behövde jag inte gå på någon föreläsning, utan reste till Stockholm med ett morgontåg.
Under mer än en timme satt vi fast i snön utanför Norrköping. Då vi kommit fram föreslog hon att jag skulle följa med henne för att köpa ett par skor. Vi gick till flera affärer innan hon fastnade för ett par vinröda, högklackade sammetsskor. Skämtsamt undrade hon om jag inte ville bjuda henne på middag, nu då hon skaffat sig så eleganta skor. Jag bjöd henne till KB, Konstnärsbaren. Min dricks räckte inte för att betala notan, så jag fick lägga till en hel del från mina besparingar. Hon fascinerade mig, jag ville imponera och slog på stort, beställde full meny, fint vin till maten och cognac till kaffet.
När vi återvände till hotellet blåste det hårt och kallt. För att inte halka omkull i sina högklackade sammetsskor var hon tvungen att klamra sig fast vid mig. Vi skildes i korridoren utanför våra rum. Efter några minuter knackade hon på min dörr och förklarade att hon inte kunde få igång radion på sitt rum. Våra rum var små och likadant inredda. Underligt nog hade enkelrummen radioapparaterna på en hylla ovanför sängarna. Det visade sig att hennes radio fungerade och jag stannade kvar.
På färden tillbaka till Malmö samtalade vi länge, det var inte många passagerare på tåget. Jag förklarade att jag ville träffa henne igen, men hon sa att det var omöjligt. Då jag undrade varför, svarade hon:
– Jag förstår att du lockas av problem. Jag har problem. Jag är problem. Du skall akta dig för mig och jag vill dig inget illa.
Det var ett märkligt svar och jag såg henne aldrig mer. Kanske arbetade hon enbart tillfälligt på Trafikrestaurangerna, kanske tog hon reda på när jag arbetade och undvek att hamna på samma tåg. Försynt som jag var vågade jag inte fråga efter henne. Jag undrar vart hon tog vägen. Det var längesedan. Då var jag tjugotvå år, nu är jag sextiofyra. Det var säkert bra att hon lämnade mig i Malmö. Mitt liv blev bra och jag har inte saknat henne, men under ett halvår upptog hon mina tankar.
Två dagar efter vårt möte var jag åter i Stockholm. Denna gång hade jag rest ensam i två rum och kök. Det snöade åter. Jag hade ingen lust att gå bio eller teater och kände mig allmänt eländig och misslyckad. I skallen på mig ältade Ekelöfs dikt:” Var stilla, var tyst och vänta,Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer.” Till slut gick jag ut i snöyran, tog mig till en bokhandel och köpte två böcker av Ekelöf. Sedan dess har jag ofta bläddrat i Gunnar Ekelöf: Dikter, 1927 -1962.
Jag minns, jag minns
och såsom jag minns
anar jag,
anar mitt öde, mitt liv,
mitt före detta, mitt efter detta,
Så lika och ändå,
så annorlunda.
Samtidigt hade jag skaffat Ekelöfs Rimbaudöversättningar och det var då jag nu funnit dem i en hylla här Rom som jag började skriva de här raderna. Jag hade nämligen sett en tavla Enzo Cucchi, La Deriva del Vaso, Den drivande vasen. Titeln sa mig ingenting eftersom målningen inte förställer någon vas, utan ett skeppsvrak som tycks driva omkring på ett hav av glödande lava – Den berusade båten?
Trots att fem amforor står lutade mot den brutna masten, sådana som antikens greker och romare lastade på sina fartyg som förvaring av olja och vin, så förstod jag att det inte var ett medelhavsfartyg som Cucchi målat, utan det norska Osebergsskeppet, som det såg ut då man fann det 1904. Till skillnad från de flesta andra begravningsskepp brändes inte Osebergs- och Gokstadsskeppen och de finns nu utställda i Vikingskipshuset på Bygdøy i Oslo. De är i sin funktionalistiska fulländning bland de vackraste bruksföremål jag sett.
Då jag betraktar Cucchis tavla slår det mig att hans konstverk är som dikterna jag minns från skolan. De kan säkert tolkas och förklaras, men jag vill betrakta dem i förhållande till mitt liv och mina erfarenheter, det är så de talar till mig. Då jag såg Cucchis skepp tillsammans med hans målning Sospiro una onda, ”Jag suckar en våg”, som även den tycks framställa ett brinnande hav, fast här är det inte ett skepp som kastas kring i vågorna på ett nattligt, glödande hav, utan två döskallar.
Det var så jag kom att associera Cucchi till Ekelöf och Rimbaud. Den senare skrev 1871, enbart sexton år gammal, på alexandrinskt versmått dikten Le Bateau ivre, Den berusade båten. Likt Cucchis målningar uppvisar den en vildsint, glödande och tämligen vansinnig historia i vilken en båt berättar hur den kämpar med havet. En feberaktig, galet förtätat vansinnesfärd som inte har någon förankring i verkligheten utan har fötts ur den kokande fantasin hos en tonåring som förläst sig på Jules Verne, Edgar Allan Poe och Fenimore Cooper, alltmedan han drömt sig bort lutad över sin samtids fantastiska illustrationer med exotiska landskap och galna vildar. Det tycks som pojken i sin landsortshåla varit speciellt fascinerad av bilder gjorda av en viss Louis Figuier.
Rimbaud låter sin båt färdas från Europas klippiga kuster, med dess förfallna borgar, till Floridas monsterväxter, pantrar med människohud, Arktis frusna hav, ruttnande träsk med Leviathans kadaver. Den berusade båten rör sig genom bländvit snö, gröna nätter, fläckigt sken från silversolar, glaciärer, pärlemorböljor, regnbågar och över stormiga hav med ruttnande kadaver:
Et dès lors je me suis baigné dans le poème
De la mer, infusé d'astres et latescent,
Dévorant les azurs verts où, flottaison blême
Et ravie, un noyé pensif parfois descend.
Och från och med det badade jag i Dikten
om havet, dränkt av stjärnor, som kärnad mjölk,
slukande det azurgröna, och däri blekt flytande
och hänförd, en drömmande drunknad som emellanåt sjönk.
På ett märkligt sätt påminner Rimbaud, när han inte är stillsamt lyrisk, vilket han är emellanåt, om den likaledes upprymt fanatiske Isirdore Lucien Ducasse, som under pseudonymen Comte de Lautréamont vid tjugotre års ålder1869 på egen bekostnad gav ut sitt diktverk Maldorors sånger i vilka han i skepnad av ett vampyriskt monster med ett överhettat språk går till angrepp mot Gud och all moral. Det är speciellt i vissa stycken av Une saison en enfer, En tid i Helvetet, från 1873 som Rimbaud påminner om Lautréamont. Men det är föga troligt att den unge Rimbaud kände till den så gott som okände fransk-uruguayanen Ducasse som under mystiska omständigheter dog i Paris redan 1870.
Det var Ekelöfs introduktion till sina Rimbaudöversättningar som fick mig att tänka på Enzo Cucchi och de italienska så kallade transavantguardisterna. Jag tror nämligen att Enzo Cucchi, som var poet innan han blev konstnär och anslöt sig till den ovannämnda konstnärsfraktionen, är väl förtrogen med Arthur Rimbaud, som länge varit en ledstjärna för unga poeter, drömmare och upprorsmakare.
I sitt Letter du voyant, Skådarbrev, från den femtonde maj 1871 skriver Rimbaud att en diktare, en konstnär, måste vara visionär och sträva mot ”det absoluta”. Diktarens vandring mot målet får inte vara som att följa en stig, steg för steg, utan diktandet förutsätter en ”långvarig, gränslös och medveten oordning i alla hans sinnen.” Genom att söka efter ”alla kärlekens, smärtans och vansinnets former” kommer du att nå fram till det ”eftersträvansvärda okända”. Du måste kasta dig ut i djupet av det okända.
In 1978 skapade konstvetaren Bonito Oliva, professor i samtidskonst vid Sapienzauniversitetet i Rom, termen Transavanguardia. Enligt Oliva hade mycket av samtidskonstens skaparkraft hamnat i ett förstelnat utvecklingstänkande. Såväl konservativa konstnärer, som radikala marxister, inbillade sig att konsten utvecklas kronologiskt, från ett stadium till ett annat. Allt skall förnyas, effektiviseras och upptäckas. Ett konstbegrepp ersätts av ett annat och bedöms utifrån sin genre – kubism futurism, surrealism, expressionism, abstrakt expressionism, superrealism, minimalism, etc., etc.
Enligt Oliva bör konsten frigöras från sådant deterministiskt tänkande. Stor konst är både tids- och gränslös. Det hindrar inte att konsten kan vara politisk eller målinriktad, men inspiration bör sökas i naturen, inom konstnären själv och kanske främst genom ett utforskande av den väldiga ocean som skapats av konsthistoria, religion och poesi. Att hämta inspiration från olika epoker och platser behöver inte nödvändigtvis betyda att konstnären måste vara kristen, afrikan eller renässansmänniska. Sök och du skall finna. Sök och du kommer att bli.
Begreppet avantgarde, betyder förtrupp, de som befinner sig i täten för något. Konstnärernas verk bör vara experimentella och nyskapande. Detta är enligt Bonito Oliva ett felaktigt sätt att betrakta konst. Konsten finns bortom tid och rum, samtidigt som den är innesluten av tid och rum. Den är förmer än avantgardism, den är ”trans” i ordets ursprungliga, latinska mening transeo "överskrida”. Ett uppgående i skapandet, både bortom och inom tid och rum. Kring Bonito Oliva samlades en grupp konstnärer som främst ägnade sig åt figurativ, symbolistisk konst – Sandro Chia, Francesco Clemente, Nicola de Maria (den ende abstrakte konstnären inom gruppen) Mimmi Paladino och Enzo Cucchi.
Transavantgardism innebär att konsten bör ha mening och innehåll, men den behöver inte nödvändigtvis tolkas. Betraktaren bör lämnas fri att uppleva ett konstverk på sitt sätt, efter sin förmåga och erfarenhet, samtidigt som konsten bör vara förankrad i landskapet, i myter och religion, personliga upplevelser och tolkningar av tillvaron.
En sådan syn på konsten och tillvaron präglade uppenbarligen den unge Arthur Rimbaud. Han var en gränsöverskridare, en ständig sökare som aldrig fann vad han sökte, men likväl levde i nuet och fann skönhet där:
Jag är vandraren på stora landsvägen som går ensam genom snår och buskskog. Mina steg drunknar under kvarnfallens brus. Länge ser jag in i den vemodiga solnedgången som tvättar molnen
En gång blir jag nog det övergivna barnet på stenpiren som slitit sig och drivit till havs eller den lille betjänten som går i allén, vars panna rör vid himlen.
Stigarna är tunga att vandra. Kullarna är övervuxna med ginst. Luften är orörlig. Vad alla fåglar och källor är fjärran. Det är säkert världens undergång jag går till mötes.
Rimbaud var den bäste eleven i den lilla staden Charlevilles gymnasium; bäst i latin, grekiska, franska, historia, geografi. En lärare kallade honom för ett av ”de där perfekta små monsterna som vinner varje tävlan”. Men den lille Arthur var ständigt lika rastlös. Han lämnade ofta hemmet och gav sig på egen hand iväg på milsvida vandringar:
Jag gick där och värmde två blåfrusna händer
i rocken som också höll på att bli mogen.
För himlen – fri som en fågel och trogen
min sångmö som bar mig till drömmarnas rike.
[…] Till värdshuset Karlavagnen styrde jag stegen,
Mot himlens stjärnor som klingade stilla.
För vandraren Rimbaud var naturen besjälad. Till och med Flanderns sönderbrutna, nersotade gruvlandskap blev levande och förvandlades till musik för den femtonårige vagabonden:
Gråa himlar av kristall. Ett underligt mönster av broar, några raka andra böljande, åter andra i sneda vinklar lutar mot de första. Allteftersom den lyktskimrande kanalen buktar sig, återvänder ständigt samma former […] somliga broar är lastade med ruckel, andra lyfter sig mot rymden, master, signaler och bräckliga ledstänger. Mollackord möts och skiljs. Strängar är spända från stränderna. Man skymtar en röd jacka […] vattnet är blått och grått, brett som en havsarm. En enda vit stråle faller högt uppifrån himlen och förintar hela denna komedi.
Enzo Cucchis landskap är även de besjälade. Liksom Rimbaud är han en ojämn konstnär, men när han är som bäst väcker han minnen och undran till liv. Ofta är det berg han skildrar, med stigar som leder upp till krönen, befolkade av mystiska varelser. För det mesta råder natt eller skymning.
Emellanåt får själva bergen liv. Ögon, mänskliga former. De förblir likväl främmande och ibland hotfulla.
De kan få mig att tänka på Kittelsens norska fjäll, som blir till troll.
Eller hövålmar som likt spökgestalter rör sig nerför sluttningar.
Likaså vandrar underliga skuggestalter och djur genom Cucchis landskap.
Lever inte bergen så får de liv genom djur och människor; kameler, hundar, rävar, fiskar.
De besjälade bergslandskapen får mig att minnas vad andinska bönder berättade för mig. Att berg har olika personlighet. De äger djuren, grödan och vattnet som föds hos dem. Varje berg är unikt. De kan vara främmande inför varandra. Men, även släkt och vänner. Det fanns kvinnliga och manliga berg, en del är gifta, andra ensamma och avundsjuka. En del är farliga och våldsamma, andra vänliga och givmilda.
Bergen samtalar med varandra, under eller över jorden. De utbyter gåvormed varandra, genom stormar och blixtar eller strömmande vatten. Varje djur som finns inom deras områden blir bergens egendom, även husdjuren som människorna låter beta där. Människorna tillhör inte bergen, men bergen har makt över dem.
På en tavla av Cucchi ser vi hur en man med en tupp under armen går uppför en bergsstig. Han skall antagligen offra den till en väldig bergsande som hukar på en fjälltopp.
Anden har en antropomorfisk karaktär. Den är varken djur eller människa, men har en grodliknande aspekt som även den för mig ger allusioner till andinska bergsväsen. Vattendrag som springer fram i högländerna bevakas och skyddas av reptilliknande väsen. Grodor och ormar vördas som rådare. De befinner sig mellan olika världar; vatten och land. Sådana gestalter förekommer ofta hos Cucchi.
Även surrealisten Max Ernst skapade varelser som var mellanting mellan människa, insekt, reptil, fågel och växt. Han kallade dem Loplop och flera av hans verk har titlar som ”Loplop presenterar …” som om det är naturväsendet och inte konstnären som skapat verket.
Ernst och Rimbaud var uttalat hädiska. Kristna symboler förekommer i deras verk men de visade ofta förakt och hån inför kristendomen. Så icke Cucchi. Hans besjälade landskap är ofta kristna. Som i hans teckning Alla berg är helgon. Ett typiskt italienskt landskap med korskrönta berg, cypresser och en fiskdamm. Han cypresser bär gloria och det får mig att minnas vad en av mina döttrar en gång sa: ”Det finns inte en meter av Italien som inte har förändrats av människan”.
Hos Cucchi är människor i allmänhet närvarande. De förändrar och skapar, men tycks likväl vara en del av naturen. Som en helgongestalt som tycks växa upp ur ett träd och ett hus, samtidigt som han liksom kyrkornas givargestalter tycks överräcka samma träd och hus som en gåva till Gud.
Naturen lever hos Cucchi, men det tycks samtidigt finnas ett ständigt närvarande hot. Som här där vi ser skapande händer bland bergen, men de överskuggas av ett svart moln.
Dessa moln förkommer ofta. Emellanåt kämpar karikatyrartade figurer med både moln och stenar.
Eller så överskuggar de natur och människor på ett sätt som får mig att minnas hur jag som barn hade hjärnhinneinflammation och hög feber och kom att yra om hur väldiga, svarta stenblock svävade över mig.
Men de där stenmolnen är kanske trots allt inte så hotfulla? I en av sina kolteckningar har Cucchi framställt en svart sten mellan två hyreshus. Han kallade teckningen Panis Angelicus, Änglabrödet, det är ju namnet på hostian, brödet i Nattvarden, Jesu kött som visar på hans gudomliga närvaro hos oss och i oss människor.Cucchis svarta stenar är mestadels elliptiska, Som de cypresser han ofta framställer med glorior, som om de vore helgon. Cypresser är i talien uppståndelsesymboler, med sina spiror pekar de mot himlen. Men de var under Antiken också Hades träd, underjorden härskare och man planterar dem fortfrande på kyrkogårdar. De hör till både himmel och jord. Cypressen är inom många religioner, kanske även inom kristendomen, en både fallisk och vulvisk symbol och därmed också en fruktbarhetssymbol.
I Dominikanska Republiken har jag ofta sett så kallade åskstenar, elliptiska svarta stenar som anses ha lämnats av blixten där den slagit ner. Ibland anses själva formen ge kraft och stenen behöver inte ha upphittats i jorden. På vodunaltare ligger åskstenar i olja som används för att smörja sig med för att därigenom få antingen viril eller kvinnlig kraft. De går också att lägga stenarna i vatten, som du sedan dricker för få kraft och styrka.
Inom folklig katolicism finns ett samband mellan åskstenarna och Guds Stora Makt, en livgivande kraft som symboliseras av en hand. På vodunaltare kan du finna åskstenar som vilar mellan utklippta pappershänder, som symboliserar Guds Stora Makt. Jag blev därför positivt förvånad då jag bland Cucchis teckningar fick se en framställning av en svart sten/moln som vilar över en helgonlik gestalt, som omslutes av en hand.
Kopplingen till de svarta stenarna/molnen och död/återfödelse fann jag även i en målning av Cucchi som han gett namnet Roma Morta, Det döda Rom. Där ser vi två svarta stenar/moln som stiger upp från vad som kan vara katakomber. I en av de tunnelliknande valven vilar en döskalle. Högst upp till vänster skymtas även ett spindelvävsliknande mönster som vid närmare granskning visar sig vara en karta över Rom.
Då jag såg tavlan greps jag av flera associationer. Främst något som min äldsta dotter en gång sagt om Rom, nämligen att om man tog bort alla människor från staden så skulle den likväl leva. Det kan inte förnekas att vart du än vänder dig i Rom så lever historien runtomkring dig. Staden är uråldrig och på flera platser har byggnader rests ovanpå raserade tempel, bostäder, kyrkor och katakomber. En del av dessa antika lämningar vilar fortfarande mer eller mindre intakta i underjorden.
Så även om Cucchi kallar sin tavla Det döda Rom så kan de svarta, cypressliknande skuggorna som stiger upp från underjordens katakomber kanske ses som tecken på liv. Men, de kan också antyda den av många romare så fruktade miasman, den kalla, fuktbemängda ånga som under varma sommardagar stiger upp från ihåligheter och underjordiska vattenströmmar och som fruktas eftersom den tros var besmittad med mal aria, det väl säga dålig luft.
Det kan tyckas som om vi lämnat Arthur Rimbaud därhän, men så är inte fallet. Som vi såg i transavantgardisten Cucchis Roma Morte är hos honom inte enbart landskapet besjälat, historien lever också vidare hos honom och kanske kan han liksom Rimbaud utbrista:
Färden till det Heliga Landet var jag med om som bondlurk: jag har hela huvudet fyllt med bilder av vägar över de schwabiska slätterna, utsikter över Bysantium, över Solymas murar. Dyrkan av jungfru Maria och ömheten för den korsfäste vaknar inom mig på samma gång som tusen lekmannafantasier … Nu sitter jag spetälsk bland krukskärvor och nässlor, vid foten av en mur som solen gnager på … och senare måtte jag som legoknekt ha bivackerat under tyska natthimlar.
Rimbaud tycks som den yngling han var ha blivit berusad av den lätthet med vilken han uttryckte sig, av kraften i sina infall. Han var förvisso identisk med sin berusade båt. Likt uruguayanen Ducasse som i sitt skrivande släppte alla sina hämningar, blev den geniale landsortsbon Rimbaud bland de absintdrickande bohemerna i Paris fullkomligt otyglad.
Ruset varade i drygt tre år och i eftertankens kranka blekhet vämjdes Rimbaud vid såväl sitt leverne som sitt skrivande, kanske hade de under tid varit ett och detsamma. Skrivandets strävan efter frälsning visade sig ha varit en chimär. Verkligheten var otäck och trist. Han sa sig vilja lämna alla drömmar och skriverier därhän. Han sig vilja söka ro, men för det behövdes pengar och den enda lösning Rimbaud fann, nu då han inte längre skrev, inte hade någon examen och inget arbete var att söka lyckan i fjärran länder.
Frankrike var för trångt, Charleville var för trångt, fast innan han fastnade i Abessinien och sitt profitbegär återvände Rimbaud efter varje irrfärd – London, Bryssel, Stuttgart, Stockholm, Wien, Larnaca, Kairo, Java – till mödrahemmet i Charleville. Ja, han kom även dit från Harar innan han dog i Marseille. Som den berusade båtens vansinnesfärd som inte slutar i en förlisning men av allt att döma visar sig ha varit ett ensamt barns drömmerier: ”En svart och kall pöl däri skymningen ett nedhukat barn sorgset sätter ut en båt bräcklig som en fjäril i maj”
I Abessinien mörknade det över Rimbauds liv. Han hamnade i ett förfallet, lusinfekterat hus i det etiopiska, muromgärdade Harar med sina 30 000 invånare, där han kämpade mot återkommande sjukdomar medan han försökte skaffa sig en inkomst genom handel med kaffe, elfenben, guld och vapen, samt halvdana vetenskapliga studier. Rimbaudso som så ofta skrivit om vägar som öppnade sig mot framtiden hade nu beträtt något som påminner om Cucchis mörka tavlor där döskallar och gamar trängs längs mörka vägar.
Cucchis skallar tycks ha ett eget liv, emellanåt översvämmar de hela världen. Ibland tycks det som om de spolas ner från himlen. I en teckning med det egendomliga namnet Ikea forsar de ut från ett svävande hus. Tolka det, den som kan. Cucchi verkar vara lika besatt av skallar som av elliptiska, svarta stenar. Som i Vereschagins skildringar från ett fjärran Östern.
Till slut sitter Rimbaud som en fånge i det fjärran Hagar alltmedan en växande cancersvulst vanställer hans högra knä. Förtvivlat försöker han få ihop tillräckligt med pengar för att kunna ta sig tillbaka till mödrahemmet och även lämna ett större sparkapital till sin mor.
Det är här Enzo Cucchi möter Rimbaud. I en av hans tavlor, i ett svart, brunt och blodrött landskap står den ensamme och vitklädde Rimbaud, likt en trotsig förlorare i ett fjärran land. Han tycks ha en vit bindel för ögonen. Ett tecken på blindhet, eller en våt tvättlapp för att lindra febern? Antagligen inte. Cucchi bygger sin målning på ett suddigt fotografi taget av Rimbaud själv. Han står vid en kaffeplantage utanför Harar och det som tycks var en bindel på Cucchis målning är antagligen en ljusreflex på Rimbauds panna. Det är i stort sett omöjligt att särskilja några särdrag i ansiktet på den antagligen 35årige, men ovanligt slitne Rimbaud.
På Cucchis målning har Rimbaud den ”vita pyjamas utan knappar” som en italiensk besökare har beskrivit och som han även bär på fotografiet. Skillnaden är att Cucchi har målat ett svart sår på det knä som genom en elakartad cancertumör snart skulle svälla upp på ett groteskt sätt.
Cucchis ensamme Rimbaud påminner i utförandet om engelsmannen Peter Doigs målningar av ensamma män: som en snöskottare i Kanada, eller en man som virrar runt i ett tropiskt träsk.
Rimbaud hade nått vägs ände. Han bars under svåra plågor av sexton män under elva dagar till hamnen i Zeilah, därifrån fördes han i en dhow över till Aden och efter elva dagars båtfärd anlände han till Marseille där hans högra ben amputerades. Hans syster tog hand om honom och förde honom till deras mor i Charleville. Förtvivlat försökte Rimbaud gå med en benprotes. Han ville tillbaka till Harar, men kroppen fylldes med cancermetastaser och efter tre månader i Charleville var han tillbaka på sjukhuset i Marseille, där han dog. Hans syster tecknade sin bittre bror på dödsbädden, uppgiven med en bandagerad hand stirrar han framför sig.
Jag söker bland Enzo Cucchis målningar och teckningar för att se om jag kan finna någon som inte ger ett tidlöst intryck. Någon med ett modernt motiv. Jag finner till min förvåning enbart en. Det föreställer ett nattligt tåg, framför det svävar en vit kvinnogestalt. Hon saknar ben och armar, kanske är det en skulptur. Min svensklärarinna skulle antagligen be mig om en tolkning.
Natt, ett gult tåg, en skalbagge, en vit kvinnogestalt. Det skulle bli alldeles för svårt. Varför svävar kvinnan/skulpturen framför tåget? Vad gör skalbaggen där? Har den med kvinnan att göra? Den är av en annan art än hon. Den kan inte nå henne. Varför inte göra som Ekelund? Ta det yttre och förvandla det till något personligt? En natt på Adlon? Skalbaggen är grön som kvinnans ögon. Hon är inte hel eftersom jag inte lärde känna henne. Vi möttes på ett tåg. Det försvinner bort i natten. Som livet, minnena.
Jag minns fortfarande Ekelöfs dikt som satt inramad på väggen på Insitutionen för Nordiska Språk i Lund. På den sista tavlan stod det:
Var stilla, var tyst, och vänta
Andlöst tills gryningen öppnar sitt öga och andlöst tills
skymningen sluter sin blick.
Bonito Oliva, Achille (2002) Transvanguardia. Arte & Dossier, No. 183. Firenze: Giunti. Borer, Alain (2006) Rimbaud; L´heure de la fuite. Paris; Gallimard. Edfeldt, Johannes (1952) Rainer Maria Rilke, Lyrik. Stockholm: Wahlström & Widsstrand. Ekelund, Wilhelm (1980) Dikter. Stockholm; Bonniers Förlag. Ekelöf, Gunnar (1965) Dikter, 1927 – 1922. Stockholm: Bonniers Förlag. Ekelöf, Gunnar (1972) Arthur Rimbaud: Lyrik och prosa. Urval, inledning och översättning av Gunnar Ekelöf. Stockholm: Forum. Lang, Walther K. (2007) "Sacre Visioni: L´opera giovanile de Enzo Cucchi" Arte & Dossier, No. 235. Lautreamont (1988) Maldoror and Poems. London: Penguin Classics. White, Edmund (2008) Rimbaud: The Double Life of a Rebel. London; Atlantic Books.
