Då jag läst en bok, sett en film eller hört ett musikstycke som fått mig att reagera och fundera undrar jag ofta om jag verkligen kan rekommendera upplevelsen till andra. I allmänhet vet jag vem av mina vänner som befinner sig på samma våglängd som jag, men andra är jag mer osäker inför. Att få en uppskattad erfarenhet brutalt avsågad som ovidkommande eller undermålig kan kännas sårande och får mig emellanåt att tiga om sådant som berört mig.
Bland mängden av latinska citat som virvlar runt i vår tillvaro finns de gustibus non est disputandum. Latinet är något klumpigt, en ordagrann översättning vore något i stil med om smaker, borde det inte debatteras. Den vanligaste svenska varianten av konstaterandet är om tycke och smak skall man inte tvista, eller det mer folkliga uttrycket smaken är som baken, delad. Konstaterandet sägs ofta härstamma från Cicero, men latinet tyder på att det finner sitt ursprung i Medeltiden.
Även om vi kan vara överens om det mesta är olika smak en indikation på hur annorlunda vi människor kan tänka och vara, även vänner emellan. Jag finner det svårt att argumentera med vänner och bekanta som exempelvis blir eld och lågor inför Camilla Läckbergs böcker, för att ta ett slumpmässigt valt exempel på en flyhänt och populär författare jag läst, men vars böcker jag funnit plågsamma genom sina i mitt tycke alltför ytliga språk och klichéfyllda berättande.
Efter att i olika omgångar ha arbetat som svensklärare har jag insett hur svårt det är att anbefalla mina favoritböcker till elever. Samtidigt som skolbibliotekariernas rekommendationer om utmärkt ungdomsläsning ofta gjort mig förbluffad genom hur illa deras omdöme stämt med mitt. Då en elev entusiastiskt tagit med sig en bok och bett mig läsa den, eller med stor inlevelse hyllat en film och jag dessvärre funnit verken vara pinsamt usla, kan jag omöjligt delge henne/honom min uppriktiga uppfattning. Jag vill inte framstå som en dömande besserwisser och därmed förstöra elevens läs- och filmglädje. Istället försöker jag förstå vad det var som kan ha varit så gripande och omtumlande, men ofta är det omöjligt att finna vad det kan ha varit. Däremot blir jag glad och förvånad då någon elev på egen hand, och ofta genom en slump, blivit fascinerad av en i min mening strålande roman eller film. Speciellt glädjande är det då eleven allmänt har betraktats som tämligen slö och obildbar.
Sådana erfarenheter får mig att tvivla om jag kan rekommendera vissa böcker som gjort mig såväl fascinerad som konfunderad. Jag avslutade nyss läsningen av Hilary Mantels Beyond Black, Bortom svart. Att jag tog mig an den romanen berodde på översvallande recensioner av hennes historiska romaner om Tudortiden – Wolf Hall och Bring Up the Bodies, För in de döda. Tyckte mig dock ha fått mig lite väl mycket till livs då det gäller Tudordynastin; filmer, böcker, TVserier, m.m. och började istället läsa en för mig fullkomligt okänd spökhistoria som enligt försidestexterna var ”a masterpiece of wit”, ett mästerverk av fyndighet, eller ”darkly comic”, mörkt humoristisk. Inte alls.
Beyond Black beskriver hur Colette, en effektiv men cynisk och i grunden ensam konferensarrangör, efter ett telefonsamtal med sin känslokalla svärmor flyr sitt kärlekslösa äktenskap. Hon fick en chock då hennes make förklarade att hans mor varit död i flera veckor. Hur kunde Colettes somnambuliske make vara så likgiltig inför både sin och sin hustrus tillvaro att han inte berättat för henne att hans egen mor hade dött? Det faktum att hon haft ett längre samtal med en avliden kvinna slungar Colette ur hennes vardag och hon uppsöker flera spriritistmedier tills hon hamnar hos den groteskt feta, men välvilliga Alison, som erbjuder Colette en tjänst som hennes personliga assistent.
Tillsammans medverkar de två damerna i offentliga seanser med betalande publik och en mängd New Age tillställningar/marknader på olika hotell och möteslokaler kring London. En tidigare för mig helt okänd värld som tydligen är vanlig i England, eller varje fall var så under mitten och slutet av 1990-talet, den tid under vilken romanen utspelar sig.
Alison och Colette flyttar samman och köper ett nybyggt hus, beläget på en brownfield site, d.v.s. en plats som återanvänts som bostadsområde efter att tidigare ha tjänat som avstjälpningsplats för farliga ämnen. Colette ordnar upp Alisons räkenskaper och effektiviserar hennes liv. Vi följer dem under bilfärder genom oändliga motorvägar över trista landskap och genom dystra förstäder, samtidigt som vi blir bekanta med Alisons andevärld. Hon hemsöks ständigt av ett otäckt gäng avlidna män, i själva verket materialiserade minnen från en bisarr, fattig barndom under vilken Alison som dotter till en prostituerad och slampig kvinna misshandlades och förnedrades av brutala män från samhällets ytterkanter.
Jag fann Mantels Beyond Black, djupt tragisk. En bild av ett sjaskigt England, skamfilat och grått i väntan på något som inte kommer att ske. Ett postindustriellt landskap med kulna pubar, supermarkets och nyfattigdom, där en skandalmättad vecko- och kvällspress underhåller en sliten nation präglad av en kärlekslös tristess som slukat utleda hemmafruar och ett arbetslöst pubklientel. En längtan tillbaka till imaginära ”bättre tider” och fruktan för det okända i form av ökad invandring och globalisering, antagligen frön till den katastrofala brexitomröstningen tjugo år senare. Beyond Black är nämligen en historisk roman som tar sin utgångspunkt i Prinsessan Dianas död och tatcherismens ökade klassklyftor och försämrade välfärd.
Diana Spencers liv och död var ett drama som grep framförallt den engelska medelklassen. Där fanns stoff till flera fascinerande romaner och TVserier, med lockande ingredienser av överklassliv, svår barndom, lyx, veckotidningsdramatik, äktenskapselände, kändisskap, romanser och hjärtevärmande filantropi.
Diana, Prinsessa av Wales, yngsta dotter till Viscount John Spencer, även känd som Lord Althorp och sedermera åttonde Earl (greve) Spencer. Medlem av en släkt som innefattade Malbouroughs hertigdöme, Sunderland and Spencers grevskap, samt Churchills baroni. Dianas mor var Frances Burke Roche, Lady Althorp, född på det kungliga godset Sunderland som dotter till Maurice Roche, fjärde baronen av Fermoy. Efter föräldrarnas skilsmässa 1969, en följd av Lady Althorps utomäktenskapliga affär med arvingen till en tapetindustri, tillerkändes Lord Althorp ensam vårdnaden om deras gemensamma barn.
Lord Althorp gifte sedermera om sig med Raine McCorquodale, enda dotter till författarinnan Barbara Cartland, vars 723 historiska kärleksromaner har översatts till 40 språk och över hela världen sålts i över 200 miljoner exemplar. För många tycktes antagligen prinsessan Dianas kärlekssaga vara som hämtad ur en cartlandberättelse.
Dame Mary Barbara Cartlands romaner innehåller i allmänhet följande ingredienser; en ung kvinna, med ett litet hjärtformat ansikte, stora ögon och små händer (”en så liten hand, men stor nog att omfatta hela min värld”) förälskar sig i en mörkhårig man (blont hår är enligt Cartland allt som oftast förknippat med sluttande haka och utstående ögon), oftast adlig, rik eller möjligen exotisk (d.v.s. belevad äventyrare med erfarenheter från den stora världen). Den stilige, idealiskt manlige älskaren har givetvis en beundransvärd karaktär, men hans förflutna behöver inte vara fritt från tidigare missöden och kärleksaffärer. En försmådd, egocentrisk och hämndlysten älskarinna lurar ofta i kulisserna, samtidigt som hjältinnan lever i skuggan av någon ondskefull styvmoder. Hjälten kan till och med framstå som en luggsliten rucklare, men skenet bedrar – stiliga lymlar kan alltid reformeras och fås att lämna sin liderliga tillvaro bakom sig, genom att ge sitt hjärta och sin själ till den ärbara hjältinnan. Där finns givetvis också en ondskefull, äldre vivör som slår sina lovar kring den dygdefulla jungfrun, men det är inget att oroa sig för eftersom den åtrådde gentlemannen slutligen räddar henne ur ränksmidarens klor. Kompottens enskilda detaljer kan skilja sig, men dispositionen och grundintrigen är i stort sett det samma.
Det tycks dock som om Cartlands alster under senare år kommit i skymundan genom verk av nya mästarinnor inom genren, som Nora Roberts, Mary Balogh och Lisa Kleypas, medan Frida Skybäck tycks vara en svensk motsvarighet till dessa romansdrottningar, detta grundat på vad jag hört från en del av mina kvinnliga elever, som definitivt inte delar min litteratursmak (fast jag fann faktiskt Skybäcks Midnattssol vara tämligen uthärdlig).
Då Diana förlovat sig med Prins Charles, förutspådde Cartland att hon “för alltid skulle regera som Kärlekens Drottning.” När äktenskapet krackelerade konstaterade dock Dame Barbara att Diana ”egentligen aldrig hade förstått sig på män”.
Cartlands dotter, Raine McCorquodale,var känd som Lady Dartmouth eftersom hon före äktenskapet med John Spencer hade varit gift med Viscount Lewisham, den nionde earlen av Dartmouth. I likhet med sina övriga syskon kom Diana inte alls överens med sin styvmor. Hon kallade henne Acid Raine, en ordlek som syftade på acid rain, surt regn. Som alla kändisar och speciellt sådana som befann sig inom prinsessan Dianas krets var Grevinnan Spencer utsatt för skvallerpressens hänsynslösa uppmärksamhet. Under en rättsprövning kring Dianas död berättade Raine Spencer att Diana brukade säga:
“Jag har ingen dold agenda” och det var därför som så många människor, eftersom hon var så populär, så känd i hela världen, ville få något från henne. Det var ett mycket krävande liv.
Hon tillade att Diana dessutom var missnöjd med sitt liv: ”Well, we all want the dark handsome gentleman to walk through the door”, det är väl så att vi alla vill att den mörke stilige mannen skall komma in genom dörren.
Diana gick i ett flertal grundskolor och misslyckades två gånger med att klara sin grundskoleexamen. Diana drömde om att bli ballerina och tog balettlektioner, men var alltför lång för att bli yrkesdansare. Hon tog en kurs i gourmetmatlagning, men blev aldrig någon duktig kock. Arbetade en kort tid som ungdomsledare, men slutade efter en skidolycka. Fick jobb som assistent på en förskola, samtidigt som hon jobbade extra som städerska åt sin syster Sarah. På kvällarna arbetade Diana emellanåt som fest- och konferensvärdinna.
Genom sin familj hade Prins Charles i många år varit bekant med Diana. Lord Althorp hade varit en av drottningens närmaste män och Dianas mormor var mycket god vän till Drottningmodern. 1980 bjöd Prins Charles Diana på en sejour med hans segelbåt och förhållandet utvecklades. Diana bjöds in till Balmorals slott och presenterades för drottningfamiljen. Charles friade till henne i februari 1981.
Under sin livstid kritiserades Diana ofta för sitt val av arbetsuppgifter, sitt förhållande till pressen och sin lättillgängliga attityd, som ibland ledde till oförsiktiga uttalanden. Diana tillät lite inblandning från drottningfamiljen – hon valde på egen hand sina barns namn, motsatte sig familjetraditionen att omskära pojkar, avskedade en barnflicka utsedd av drottningen, bestämde själv vilka skolor hennes pojkar skulle gå i och körde dem ofta dit. Som förväntat engagerade sig Diana för olika välgörenhetsinitiativ, men kom att utveckla ett intresse för områden som inte betraktades som comme il faut för en kunglighet, till exempel för sjukdomar som spetälska och AIDS. Dessutom ställde Diana upp för organisationer som försökte förbättra hemlösas och drogmissbrukares situation.
Charles och Dianas äktenskap var olyckligt, något både prinsen och prinsessan avslöjade för vänner och förtrogna som glatt vidarebefordrade de intima förtroendena till pressen. Charles återupptog förbindelsen med sin ungdomsförälskelse Camilla Shand. Diana inledde en affär med sin ridlärare och därefter med andra män. 1996 skildes Charles och Diana. Diana var då tillsammans med hjärtkirurgen Hasnat Khan, men relationen upphörde två år senare då hon börjat sällskapa med Dodi Fayed, son till ägaren av till lyxvaruhuset Harrods. Det var tillsammans med Dodi Fayed som Diana den 31:e augusti 1997 omkom i en bilolycka i en tunnel i Paris.
Filmen The Queen från 2006, som gav den skickliga Helen Mirren en Oscar för hennes rollprestation som Elisabeth II, fångar stämningarna efter Dianas död. Då Diana förolyckas har Tony Blair precis tillträtt sin post som premiärminister. Drottningen anser honom vara en högfärdig uppkomling och besserwisser, medan Diana av folk i allmänhet fortfarande betraktades nästan som en sagoprinsessa, även om hon efter skilsmässan fråntogs sin kungliga titel. Medan blomsterhögarna växer framför Buckingham Palace håller sig den kungliga familjen dold på sitt skotska palats, Balmoral, och försöker hålla Dianas och Charles två pojkar borta från all uppståndelse kring deras mors död.
Den förslagne politikern Blair anar i vilken riktning folkets medkänsla blåser, avbryter sin semester och försöker övertala drottningen att hålla ett tal till Dianas ära, besöka platsen där folket lagt sina blomsterbuketter och ordna en pampig statsbegravning. Drottningen motsätter sig till en början allt detta med hänvisning till att Diana inte längre var medlem av den kungliga familjen och hade förlorat sin prinsessvärdighet. Till slut gör hon vad Blair begär och han avgår med en stor seger efter att ha skaffat sig aktning i folkets ögon och en viss respekt hos den kungliga familjen.
Dagen efter Dianas död höll Tony Blair ett känslomättat tal utanför kyrkan i sin valkrets, Sedgefield. Det var ett skickligt tal i rätt tid, fem dagar innan drottningen i ett TVtal vände sig till nationen. Blairs röst grumlades emellanåt av stark känslosamhet och han lyckades med konststycket att understryka att Diana varit ”folkets prinsessa” och egentligen inte en del av den överklassfär som drottningen och hennes exmake trots allt representerade. Han sa bland annat:
Idag känner mig som alla andra i det här landet, jag är ytterst förkrossad […] Vi är en nation i chock, i sorg, en djupt smärtsamt bedrövelse […] Hon var en underbar och varm människa, även om hennes eget liv sorligt nog ofta drabbades av tragedier. Med glädje och tröst berörde hon livet för så många andra här i Storbritannien och i hela världen. Vi kommer att minnas henne på flera olika sätt – hur hon var med de sjuka, de döende, med barnen, med de behövande. Med enbart en blick eller en gest som sa så mycket mer än ord, kunde hon för oss alla demonstrera djupet av sin medkänsla, sin medmänsklighet.[…] Folk överallt, inte enbart här i Storbritannien, delade sin tro på Prinsessan Diana. De tyckte om henne, de älskade henne, de betraktade henne som en av folket. Hon var Folkets Prinsessa och det kommer hon alltid att förbli. Hon kommer för evigt att förbli i våra hjärtan och i våra minnen.
Med politisk fingertoppskänsla lyckades Blair lyfta fram det som många fann tilldragande hos den priviligierade överklassflickan Diana. Hon var en del av societeten, av den förmögna aristokratin, men lät sig inte dirigeras av deras kodifierade överlägsenhet. Som så många av de som beundrade henne hade hon varit en usel skolelev, en misslyckad förvärvsarbetare. ”Hon var som folk är mest” och dessutom använde Diana sin makt och ställning för att visa medkänsla med de som hade det sämre ställt än hon. Man glömde att hon levde fjärran från ”vanligt folk”, inom en lyxsfär där hon fann sina vänner och älskare bland de vackra människorna inom ett ytligt dolce vita. Skvallerpressen hade gjort engelsmännen förtrogna med hennes olyckliga kärleksliv och ensamhet, hennes roll som medmänniska inom en främmande värld. En katt bland hermelinerna och som sådan kunde hennes landsmän följa henne in i en glamorös och för de flesta okänd värld.
Då drottningen slutligen talade till sitt folk var det främst för att understryka den sammanhållande känsla som sorgen över Dianas död hade skapat:
Jag, för min del, tror att det finns lärdomar att dra från hennes liv och från den extraordinära och rörande reaktion hennes död gav upphov till. Jag delar med er beslutsamheten att värna om hennes minne.
Dianas död skakade om den brittiska nationen och blev till ett gemensamt minne, en prövosten som kunde användas för att fastställa huruvida du verkligen var en sann patriot, en upprätthållare av brittiska värderingar baserade på patriotism, ståndaktighet och medkänsla.
Hilary Mantels Beyond Black skildrar hur både allmänna och personliga minnen skapar vårt medvetande, vår personlighet och vår tro. Hennes huvudperson, det överviktiga, spiritistiska mediet Alison lever i en värld där det inte finns någon klar åtskillnad mellan hennes vardagsliv och andevärlden. De andar hon hemsöks av är både högst personliga vålnader från hennes milt sagt svåra barndom och sådana som skapats av ett kollektivt minne – exempelvis Prinsessan Diana. Mantel förklarade i en intervju:
Dianas bortgång orsakade en emotionell konvulsion i vårt nationella liv; den gav upphov till ett enormt, primitivt, innerligt uttryck av sorg. Ingen som intresserar sig för gemensamma känslouttryck kan ignorera dess betydelse. Om du vill skriva om en ”nations tillstånd” måste du studera drömmar, såväl som mardrömmar och även resultaten från opinionsundersökningar. Du kan inte utelämna det emotionella och det irrationella.
Mantels roman beskriver såväl ett dystert vardagsliv, som en emotionell och irrationell sfär. Den imponerar genom hennes sätt att berätta om och beskriva ett tillstånd som präglas av ständiga förskjutningar och gränsöverskridanden. ”Verkligheten” blandas samman med minnen, illusioner, hallucinationer och hugskott. Syner och röster bryter in i berättelsens logiska grundstruktur. Yttre och inre monologer och dialoger blandas. Levande människor ges röst, specifika beteenden och utseenden, men även andar förses med sådana särtecken, alltmedan verklighet och inbillning samverkar på ett sätt som för berättelsen både bakåt och framåt.
Det är en spiritistisk värld i meningen att det råder en oavbruten kommunikation mellan andevärlden och vår verklighet. Medan vissa människor, i själva verket de flesta av oss, inte förmärker den ständiga närvaron av avlidna andar, så finns det medier som har de naturliga förutsättningarna för att varsebli och även kommunicera med andarna. De ser, hör och samtalar med dem. Några av dessa medier är uppenbara charlataner, medan andra för en tillvaro där det inte finns några gränser mellan verkligheten och en värld som är oförnimbar för de flesta av oss. Mantel ger inga omdömen om huruvida Alisons verklighet är en chimär eller inte. Om den i själva verket är ett utslag av mentalsjukdom, självbedrägeri, repression av outhärdliga barndomsminnen, eller helt enkelt ett bevis på att en andevärld verkligen existerar. Hennes berättarmetod gör det fullt möjligt för läsaren att identifiera sig med den överviktiga, ensamma, ohjälpligt sårade och förvirrade Alison. Vi förstår att det är hennes verklighet Mantel beskriver.
Kanske uppskattade jag romanen eftersom jag för flera år sedan, medan jag studerade folklig religion, besökte flera vodunceremonier och uppsökte brujas, som medier kallas i Dominikanska Republiken. Exempelvis minns jag ett besök hos Doña Inéz, en relativt ung dam som bodde i ett av Santo Domingos fattiga kvarter. I sitt sovrum, i ett traditionellt blåmålat trähus, hade hon sitt vodunaltare, med träduvor, parfymer, radband, rom, läskedrycksflaskor, kors och givetvis de sedvanliga oljetrycken med madonnorna av Altagracia och Mercedes, Santiago de los Caballeros och många andra helgon. I voduns panteon har varje madonna och helgon sin motsvarighet. San Miguel som trampar ner Djävulen medan han i sin vänstra hand håller rättvisans vågskål, är inom vodun även krigsguden Belie Belcán som dricker rom, bekämpar det onda och övervinner demoner. Santa Martha som kallas Santa Marta la Dominadora är en indisk ormtjuserska som dricker kaffe och svagdricka och dominerar männen. Santiago de los Caballeros som under hovarna på sin vita häst trampar ner muslimer är Ogún Balenyó, de goda makternas härförare, Santa Mercedes är Metre Sili, som älskar smycken och parfym, hon ger rikedom och skönhet, o.s.v.
Ett medium som Doña Inéz lever liksom Mantels Alison i flera världar och ibland kan det för henne tyckas som om andarnas/vodungudomligheternas sfär är mer verklig än den som vi lever i. Hon samtalar med los espirtitus, eller lwas som de också kallas, drömmer om dem och hör dem dag och natt. Liksom Alison hjälper Doña Inéz, mot en viss betalning, sina kunder att få kontakt med andarna och lyssna till deras råd och insikter, men till skillnad från Alison och i enlighet med sin tro förvandlas Doña Inéz till lwas, genom att bli besatt av dem.
Inom den tämligen intima atmosfären i sitt sovrum bad Doña Inéz mig att sätta mig ner på en stol mittemot henne, framför altaret. Hon lutade sig framåt och undrade ”barajas o espíritus, kort eller andar?” Givetvis svarade jag ”andar”. Doña Inéz knöt då Belie Belcáns röda fula, scarf, om sin panna, knöt händerna över huvudet, stampade i golvet och väste gång på gång: ”Sssccch, ssssccchhh,” medan hon skakade i hela kroppen. ”Shacchhaa, Shaaccha.” Hon svängde våldsamt huvudet fram och tillbaka, alltmedan hennes kropp genomfors av spasmer, som såg plågsamma ut. ”Shacchhaa, Shaaccha!” upprepade hon och varje gång lät det allt otäckare.
Plötsligt lyfte Doña Inéz på huvudet. Hennes anletsdrag hade förvridits till en hotfull mask, med rynkad panna och blottade tänder. ”Vad vill du mig?” undrade hon med grov röst, mycket olik den stämma med vilken hon välkomnat mig. Medan hon väntade på mitt svar ryckte Doña Inéz, eller rättare sagt Belie Belcán som hon nu förvandlats till, en flaska rom från altaret, skruvade av locket och tog ett par djupa klunkar innan hen med ena handens ovansida torkade sig om munnen. Belie Belcáns/Doña Inéz rörelsemönster hade blivit uttalat maskulint. Jag ryckte till då hen glodde mig stint in i ögonen och med sin dovt brummande röst konstaterade:
– Du vågar alltså inte svara, men jag skall hjälpa dig.
Doña Inéz/Belie Belcán grep ett halvt, torkat kokosnötskal från altaret, tog ett stearinljus, droppade stearin ner i skalet så att hen kunde fästa ljuset i det och sedan blickade Doña Inéz/Belie Belcán stint in i ljuslågan. Efter någon minuts tystnade mumlade hen, som i trans: ”Jag ser land” och frågade strax därefter med högre röst:
– Har din far land?
Jag log. Det här var säkert en standardfråga för att lista ut vad mediet skulle säga härnäst. Dominikanska Republiken är fortfarande till stor del ett bondeland och även om flera män inte längre har land, så hade i allmänhet deras fäder det.
– Nej, han har inget land.
Belie/Doña Inéz blick mörknade. Hen var irriterad:
– Varför ser jag då land här?
– Inte vet jag. Min far är journalist.
Belie/Inéz röt. Hens ilska skrämde mig:
– Jag ser land. Du ljuger!
Något skrämd inför den ändrade attityden svarade jag osäkert:
– Vad ser ni egentligen?
En något lugnad Belie/Inéz stirrade in i ljuset och berättade:
– Din far har land. Han tänker sälja det. Det kommer ett brev och du måste svara på det.
Jag undrade:
– När kommer brevet?
– Det är på väg.
Konfunderad frågade jag mig tyst hur det kom sig att Belie/Inéz så självsäkert kunde påstå något sådant. Det var ju något jag lätt kunde kolla upp. Kom det inget brev så kunde ju Doña Inéz påstå att det försvunnit på posten, eller att min far glömt skicka det. Men, likväl …
En vecka efter mitt besök hos Doña Inéz kom det verkligen ett brev från min far som undrade om det var OK om han till en av mina systrar sålde familjens sommartorp och om hon gav mig hälften av köpesumman. Inte ett ögonblick hade jag tänkt att min far hade land. Och hur kunde Doña Inéz vara så övertygad om vad som skulle hända? För mig är och förblir det där mötet ett mysterium, speciellt som händelsen i sig var ganska betydelselös och långt ifrån livsavgörande.
I sin roman skildrar Hilary Mantel hur hennes, i grund och botten godhjärtade, men samtidigt förvirrade och plågade andemedium, Alison, vid flera tillfällen gör lika förbluffande och oväntade förutsägelser som Doña Inéz. Även om hon är väl medveten om och övertygad om sitt kunnande och sin märkliga ”gåva” blir Alison emellanåt förvånad när hennes spådomar slår in, samtidigt som hon inte blir speciellt upprörd då det visar sig att hennes insikter och förutsägelser var felaktiga. För henne är ”den andliga verkligheten” lika solkig och obegriplig som vår vardag. Den utgörs inte av någon mirakulös tillvaro genomstrålad av en gudomlig närvaro. Den andliga sfärens invånare bibehåller sina mänskliga tillkortakommanden, sin förvirring inför tillvaron, även om de tydligen får en viss ”undervisning” och genomgår förändringar som tycks antyda att de ”renas” inför nya uppgifter, men liksom här på jorden är framtiden även där både osäker och oviss. Djävulen, som kallas Nick, tycks där vara lika inflytelserik som Gud.
Att en del människor likt Doña Inéz och Alison inbillar sig att de lever i en värld där gränsen mellan andar och de levande är utsuddad tycks förekomma inom vitt skilda kulturer. Det är ovisst om det rör sig om ett mentalt handikapp, eller om en speciell ”gåva”. Medan jag studerade religiösa föreställningar längs gränsen mellan Haiti och Dominikanska Republiken mötte jag flera människor som likt Alison levde mellan ”olika världar”. En del av dem skulle jag inte vilja karaktärisera som lidande av psykiska åkommor. Flera av dem imponerade genom sina insikter och ovanligt nyanserade syn på tillvaron.
Antropologen Vincent Capranzano är en forskare som inte vill kännas vid några vattentäta skott mellan akademiska discipliner. Han säger sig betrakta socialantropologi som en form av filosofi och idéhistoria i stånd att befria oss från etnocentrism och xenofobiska tvångströjor. För Capranzano är socialantropologi ett sätt att närma sig individen bakom religiösa och politiska föreställningar. Han ägnar sig åt en form av fältforskning som innebär att han lever tillsammans med och diskuterar tillvaron med personer från vitt skilda kultursfärer; exempelvis Navajos i sydvästra USA, vita sydafrikaner eller fattiga hantverkare i Marocko, samtidigt förkovrar sig Capranzano i litteratur, filosofi och ögonvittnesskildringar från olika delar av världen.
I Tuhami: Portrait of a Moroccan berättar Capranzano om sina möten med en fattig marockansk tegelbrännare. Tuhami kan varken läsa eller skriva, men är en gudabenådad berättare som lever inom en högst personlig, magisk verklighet. Varje natt genomlider Tuhami i sin eländiga, fönsterlösa hydda bredvid tegelugnen hur demoner och helgon besöker honom. Upplevelser som påminner om Alisons tillvaro i hennes bekväma serietillverkade hus i det engelska Collingwood. Likt Alison, som emellanåt kämpar för att befria sig från sin alldagliga, men otäckt vulgäre och sadistiske ”mediale guide” Morris, söker Tuhami med förlamande vankelmod befria sig från Á´isha Qaundisha, en kvinnlig demon med kamelfötter.
Känsligt och medkännande försöker Carpranzano förstå och förklara Tuhamis föreställningsvärld, som han betraktar som ett resultat av tegelbrännarens personliga erfarenheter, det kulturella sammanhang han befinner sig inom, dess koder och symbolspråk, och till syvende och sist – hur Tuhami uppfattar, återberättar och tolkar sitt liv och sina upplevelser.
Jag kom att tänka på Capranzano då jag efter att ha läst Mantels Beyond Black kom att läsa en novellsamling av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mafouz. I sin Den sjunde himlen berättar han om en andevärld dit vi alla kommer efter vår död. I Den sjunde himlen döms vi i enlighet med vad vi gjort och uträttat under vår levnadstid, antingen reinkarneras vi eller så utses vi att vara en slags osynliga, andliga ledsagare till människor som överlevt oss och som vi mött under vår levnad.
Till skillnad från Mantel skildrar Mafouz verkligheten utifrån andarnas synvinkel, alltmedan Mantel skildrar dem utifrån ett mediums perspektiv. Men liksom Mantel gör i sin roman låter Mafouz såväl kända som okända andar hemsöka, eller återfödas i, de levandes värld. Han låter exempelvis Stalin återfödas som en fattig arbetare i en indisk saltgruva, medan Hitler blir en tyrannisk slaktare och gangster i Kairo. Likt Mantel, som låter sin Alison plågas av otäcka män som våldfört sig på henne under hennes milt sagt fruktansvärda barndom, så låter Mafouz en mördare uppsökas av sitt offer, som har utsetts att bli hans andlige ledsagare. Likt Alison som hemsöks av Morris, en otäck smågangster som plågade henne under hennes barndom och som död förmedlar hennes kontakter med andevärlden, så följer Anous ande sin vän och mördare, Raouf, genom hans jordeliv.
Den dominikanske författaren Marcio Veloz Maggiolo, har även han skrivit en märklig berättelse som blandar synvinklar från de levandes och andarnas världar. I sin La Biografia difusa de Sombra Castañeda, Sombra Castañedas diffusa biografi, berättar Veloz Maggiolo hur Esculapio Ramírez ligger för döden. Det är 1961, Dominikanska Republikens allsmäktige diktator, Rafael Leonidas Trujillo har nyss blivit mördad och svävande mellan liv och död lyssnar Ramírez till hur Joaquín Balaguer, som kommer att bli Trujillos efterträdare, i ett tal hyllar sin förre chefs förträfflighet.
Ramírez, som varit politiker och aktiv motståndare till El Benefactor, Välgöraren, hade fängslats och torterats men lyckats fly då han fördes till ett agavefält för att avrättas, sedan dess har Ramírez sjunkit allt djupare ner i dryckenskap och förtvivlan. På sitt dödsläger har den döende alkoholisten inte kunnat få i sig någon sprit och ansätts därför av en fruktansvärd delirium tremens som förvrider Balaguers tal till en surrealistisk kakafoni i vilken rösterna från olika andevarelser blir allt starkare. Det är voduns lwas, som tillsammans med avlidna dominikaner och haitier, lever i en andestad kallad El Barrero, Krukmakaren, som likt en stad på jorden har sin borgmästare och kommunförvaltning.
Mest framträdande bland andarna som hemsöker Ramírez är Sombra Castañeda. Hans namn kan översättas som Kastanjeskuggan och blir därmed mångfacetterat. De flesta dominikaner är mörkhyade, i en nyans som påminner om kastanjens, många lever i skuggan av en korrumperad politisk elit och förmögna människor som samlat sina rikedomar på ett oärligt sätt, och så har det varit i århundraden.
Då Sombra Castañeda berättar sin livshistoria blir den till en förvirrande pikaresk och romanen förvandlas successivt till något som kan liknas vid en väldig barockopera. Som Dominikanska Republiken tycks den vara genomsyrad av musik och som inom vodun möter vi talande trummor och sjungande andar. Castañeda blir till en slags försångare, med en fond av stämmor bakom sig. Som dansarna i en voduncermoni eller i en gagáprocession framträder den ena efter den andra av olika andar och lwas: Carbamgó, Selemin Mabó, Don Pedro (lwas med rötter i Afrika och Haiti), indianen Miguel (som representerar de utrotade Tainóindianerna och deras mestisoättlingar), Antonio Bacá (bacá är ett andeväsen som skapats av en häxa som berikar sig med dess hjälp), Remigio som är ledare för ett gagásällskap (gagá är en folklig religiös kult som praktiseras i Dominikanska Republiken och Haiti) och samtidigt borgmästare i El Barrero, Remigios medhjälpare Andrés Píé och Mimilo, samt den haitiske flyktingen Serapio Rendón.
Tillsammans skapar dessa gestalter en magisk spegelbild av den Dominikanska Republiken, med dess exotiska blandning av folk från alla världens hörn, sin musik, särpräglade kultur och dramatiska historia. Som i en vodunceremoni, där deltagarna blir besatta av olika andar och i enlighet med deras särprägel beter sig på olika sätt, har Veloz Maggiolos andegestalter olika personlighet och skilda historier att berätta. På så sätt blir La Biografia difusa de Sombra Castañeda en förvriden trollspegel. Visserligen brukar man konstatera att den karibiska öns historia började i och med Colombus ankomst för femhundra år sedan, men Veloz Maggiolo för oss långt tillbaka i tiden, in i Tainos världar som existerade långt innan spanjorernas ankomst, samtidigt som han låter Dominikanska Republikens och Haitis historiska utveckling samverka och blandas, tills dess Trujillos tyranni lägger sin slagskugga över hela ön.
Mest poetisk blir romanen genom haitiern Serapio Rendóns surrealistiska drömmar om likmaskar och förruttnelse, som genom sin frodiga absurditet blir grogrunden för hoppet om något nytt, om förnyelse och förändring, likt den dominikanska jorden som föder en tropisk yppighet, inte enbart i form av dess grödor men också genom sin kultur som fått sitt starkaste uttryck i musik och folklig religiositet.
Musik och politik utgör ledmotiven i Veloz Maggiolos fresk över den dominikanska tillvaron. Liksom jag har svårt för att rekommendera Hillary Matels roman om spritistmediet Alison, vet jag heller inte hur någon skulle uppfatta La Biografia difusa de Sombra Castañeda. Båda romanerna sammanfaller med min högst personliga upplevelse av England och Dominikanska Republiken och mitt intresse för den andliga värld som vissa personer vistas i. En annan läsare skulle kanske finna Beyond Black alltför tråkig och La Biografia difusa de Sombra Castañeda rörig och förvirrande, alltmedan jag inte skulle kunna förklara varför jag finner romanerna vara så fascinerande, genom sitt aparta språk och sin beskrivning av en tillvaro som för många människor är totalt okänd, men som jag själv har glimtat vid åtskilliga tillfällen, både här i Dominikanska Republiken, där jag vistas för tillfället, och på skilda håll i Europa.
Jag finner det också intressant att Mantel och Veloz Maggiolo låter politiken bryta in såväl i verkligheten som i andevärlden. Prinsessan Dianas död som skymtar i Mantels roman får mig att minnas en mängd skriverier kring Tony Blairs och hans hustru Cheries samröre med charlataner och New Agefantaster och frågan om huruvida de kan ha påverkat Blairs politiska beslut.
Under Tony Blairs tid som premiärminister agerade en viss Carole Caplin och hennes mor Sylvia som life style advisers, livsstilsrådgivare och fitness trainers, konditionstränare, åt Cherie Blair och ägnade mycket tid tillsammans med premiärministerparet. De hade ofta gemensamma middagar och semestrade ibland tillsammans, Sylvia Caplin var dessutom ofta barnvakt åt paret Blairs fyra barn.
Som premiärminister undvek Tony Blair att tala om religion, eftersom han enligt egen utsaga inte ville tas för en ”knäppgök”, men det var väl känt att han liksom sin hustru var djupt religiös och efter det att han avgick som premiärminister konverterade han till katolicismen. Som politiker poängterade Blair att det var av vikt att lyssna till religiösa röster om sociala, politiska och ekonomiska frågor och tillåta människor att rättfärdiga sina åsikter på religiösa grunder. Inom sitt familjeliv tycks Blair dock vara mer extrem och öppen inför New Age föreställningar om en andevärlds inflytande på vår tillvaro.
Paret Blairs andliga rådgivare, Carole Caplin, hade tillsammans med sin mor ett företag, Holistix, som fortfarande saluför en mängd fitnessprogram, samt hälso- och skönhetsprodukter. Verksamheten är möjligen kopplad till, men säkerligen påverkad av Caplins tidigare deltagande i det så kallade Exegesis programmet som genom en mängd verksamheter syftar till att få sina deltagare att genomgå en process av ”pånyttfödelse” som innebär en ”personlig förvandling” som helar och ”städar upp” ditt och andras liv.
Under Caplins tid tillsammans med paret Blair innehöll hennes Holistix träningsprogram en mängd märkliga komponenter med namn som kinesiology, colonic hydrotherapy och radionics och hon försåg premiärministerparet med magiska pendyler och bioelektriska sköldar. Under en semester i Mexiko deltog Blairs i en återfödelseceremoni som bland annat innebar att de smorde in sig med frukt och lera i ett ångbad. Carole Caplins mor, som också var nära vän med familjen Blair har påpekat att:
Kristaller har makalösa egenskaper. De har en helande inverkan och fungerar som förmedlare av energi. Jag placerar kristaller runtomkring mig eftersom de är nyttiga då du helbrägdagör någon, men det rör sig inte om några sataniska ceremonier. Jag fann tidigt att jag intuitivt kan se vad en person saknar. Det rör sig om förmedling – vare sig det rör sig om inflytande från en högre makt, eller om ditt medvetande fångar upp en förståelse av andra människor. Intuition kommer från ärlighet parad med de mest fläckfria avsikter och några av oss litar mer på sådant än andra och det är därför vi har lättare att få tillträde.
Uppenbarligen lever även Sylvias dotter Carole inom en sådan värld och uppenbarligen förmedlade hon sina insikter till Tony Blair och hans hustru. Hennes ärliga uppsåt misstänkliggjordes dock genom hennes ekonomiska intressen och inte minst det faktum att hon under sin tid med paret Blair levde tillsammans med Peter Clarence Foster, som beskrev sig själv som en international man of mischief, en rackartygens internationelle man. Foster hade vid tiden tillsammans Carol Caplin, de var båda i trettioårsåldern, redan avtjänat flera fängelsestraff i Australien, England, USA och Vanuatu, för bedrägeri, penningtvätt och domstolstrots. Flera av Fosters bedrägerier hade samband med saluförandet av påstådda medel för viktminskning och verkningslösa hälsoprogram. Han lyckades dessutom engagera Cherie Blair i tvivelaktiga fastighetstransaktioner i Bristol.
Carol Caplins samröre med familjen Blair tycks illustrera balansgången mellan tron på en andevärlds inflytanden på vår tillvaro och bedrägerier för egen vinnings skull. Kanske den också visar på hur andevärldarna finner sitt ursprung i vårt eget inre; vår strävan efter en mening med livet, högst personliga upplevelser och minnen, en önskan att tillhöra något, att känna sig rygg under en högre ledning och inte minst hur yttre händelser påverkar allt detta. I Tony Blairs fall kan hans religiösa fostran och politiska ställningstaganden ha påverkat han tro.
Författare som Mantel, Mafouz och Veloz Maggiolo är väl förtrogna med folkligt, religiöst tänkande och då de skriver/skrev om spiritism förstår de att det rör sig om en värld där det personliga blandas med det offentliga, politik med tro, idealism med bedrägeri. De inser att historia och politik inte enbart skapas och påverkas av yttre förlopp, utan även av de inre världar som var och en av oss bär med sig genom livet. I sitt författarskap använder de sig av en sådan insikt och då de skildrar andra människors liv, verkliga eller påhittade, hämtar de inspiration från sitt eget inre, precis som andemedier omformar sina högst personliga, mentala tillstånd, sina erfarenheter och minnen, till en andevärld som de uppfattar som skild från dem själva.
Då jag läst romaner författade av personer som skapat världar som talat direkt till mig är det givetvis inte lätt att rekommendera dem till personer som befinner sig på en helt annan mental våglängd.
Blair, Tony (1997) BBC: Blair Pays Tribute to Diana, 1 September 1997. https://www.bbc.co.uk/news/special/politics97/diana/blairreact.html Capranzano, Vincent (1980) Tuhami: Portrait of a Moroccan. Chicago: University of Chicago Press. Deive, Carlos Esteban (1979) Vodú y magia en Santo Domingo. Santo Domingo: Museo del Hombre Dominicano. Honan, Corinna (2003) “Cherie is the most delightful, caring person, and so is Tony” in The Telegraph, 28 March. Mafouz, Naguib (2005) The Seventh Heaven: Stories of the Supernatural. Cairo: The American University of Cairo Press. Mantel, Hilary (2005) Beyond Black. London: Harper Perennial. Morton, Andrew (1997). Diana Her True Story. United States: Simon & Schuster. Veloz Maggiolo, Marcio (1980) La biografia difusa da Sombra Castañeda. Santo Domingo: Editora Taller. Windsor, Elizabeth II (1997) Queen Broadcasts Live to Nation. 6 September 1997. https://www.bbc.co.uk/news/special/politics97/diana/queen.html
