Och detta är fortfarande liv! – Vilken evig fördömelse!
Arthur Rimbaud
Genom daglig konfrontation med eländet i Ukraina och Putins vansinne pendlar humöret mellan meningslös ilska och hjälplös hopplöshet. Vad är det för ett fundamentalt fel med mänskligheten? Hur kan någon vettig människa inbilla sig att ett angreppskrig skulle kunna orsaka annat än besinningslös förödelse? Hur är det möjligt att väldiga nationer kan underkasta sig en en enda individs vilja? Och vad kan man säga om Putins försvar för dessa groteska övergrepp? Att demilitarisera och avnazifiera Ukraina? Det framstår som en skymf av ett helt folk. Att ukrainare är i färd med att genomföra folkmord på ryssar? I en nation där såväl ryssar, ukrainare, romer och judar utsatts för det som han nu grundlöst anklagar deras ättlingar för och som de i själva verket utsattes för av representanter för den regim han är arvtagare till. Att han, Putin den Store, är en riddare i skinande rustning som i namn av den Heliga Moder Ryssland bekämpar moraliskt korrumperande inflytande från Väst och nu är i färd att frälsa Ukrainas ryssar från ondskan. O Sancta Simplicitas! En häxmästare i färd med att spinna ett nät av dödliga illusioner som nu materialiseras i form av krig och terror.
Det har dragits flera paralleller mellan början på Andra världskriget och Putins cyniska anfall på Ukraina. Inte minst Västs skamliga sätt att att för sin sinnesros skull slänga Tjeckoslovakien i gapet på nazisterna. För att inte tala om den tyska arméns oprovocerade blixtkrig mot Polen, ett oprovocerat anfall som slutligen utlöste hela Andra världskriget.
Klockan fyra på morgonen den förste september 1939 började tyska bomber utan förvarning falla över den polska staden Wielún. Det var ett experiment – var det möjligt att på kort tid slå ut allt försvar genom att terrorbomba en försvarslös civilbefolkning? Sjuttio ton bomber vräktes på kort tid över staden, folk flydde och då tyska marktrupper anlände fanns det fler döda än levande bland de totalförstörda byggnaderna. Nästa dag upprepades aktionen över 158 polska bosättningar. Den tionde september utsattes Warszawa för sjutton bombräder och så fortsatte det till mitten av månaden då staden, som den första europeiska storstad som utsatts för något liknande, blivit förstörd och försvaret upphört – efter det att 560 ton ”konventionella” bomber, och 72 ton ”eldbomber” vräkts över Warszawa och resulterat i 25 000 dödsoffer. Polackerna fortsatte dock ensamma kampen i resten av landet. Polen kapitulerade aldrig, varken för tyskarna eller ryssarna.
Visserligen hade Storbritannien och Frankrike förklarat tyskarna krig, men förutom att franska armén trängt in i Saar, för att sedan snabbt dra sig tillbaka, gjordes inga militära operationer för att stödja polackerna, vars armé till slut, efter det att Polen österifrån anfallits av Röda armén, tvingades lägga ner vapnen. Under de följande fem åren fortsatte sedan den tyska och ryska masslakten på polska medborgare.
Redan från början hade striden från anfallarnas sida varit fullkomligt hänsynslös. Varken den tyska eller den sovjetiska arméledningen ansåg Polen vara ett ”riktigt” land och dess armé var därmed inte heller en ”riktig armé”. Högst medvetet fördes kriget från angreppsmakternas sida helt, utan någon som helst hänsyn till internationellt fastslagna konventioner. Hitler hade beordrat sina soldater: ”Stäng era hjärtan för medlidande”. Krigsfångar och civilbefolkning som gjorde motstånd slaktades skoningslöst av såväl tyskar som ryssar. För Polens del resulterade fem års krig och tyskockupation i mellan 5.62 och 5.82 miljoner döda, medan under det år som Sovjet ockuperade de östra områdena dödades 150,00 polacker och 320,000 deporterades.
Till detta kan läggas den terror som Stalin mellan 1937 och 1938 satte in mot de polacker som levde i Sovjetunionen. Enbart i Ukraina arresterades 55,928 polacker (och ”polskvänliga” medarbetare), varav 47,327 avrättades, i Belarus avrättades 17,722 polacker och i Leningrad 6,597. På den samtida affischen nedan syns hur ryska bönder med gillande ser hur en sovjetisk soldat slår ner en hotande polsk general.
Slakten på polacker upprepades under Andra välrdskriget då polska officerare, intellektuella och soldater förts som fångar till Sovjetunionen för att sedermera likvideras där, bland annat i den illa beryktade Katynskogen – 21,892 mördades, de flesta genom nackskott från NKVDmedlemmar. Av de avlivades familjemedlemmar deporterades 60,677 kvinnor, barn och åldringar till Kazakstan.
En av de överlevande (han begrep aldrig varför han skonats) konstnären och reservofficeren Józeph Czaspki skrev en tragisk och välformulerad bok om hur han å sovjetiska och polska officerares vägnar rekryterade en polsk armé, som sedan genom Mellan Östern tog sig till Italien för att på de allierades sida bekämpa den tyska krigsmakten. Under sitt sökande efter polska frivilliga uppdagade Czaspki efterhand den smärtsamma sanningen om NKVDs mord på hans polska officerskamrater. Czaspkis bok är förutom Primo Levis Fristen den märkligaste och mest välskrivna skildring jag läst om krigsfångars skiftande öden i Sovjetunionen. Där Czaspki är bitter och kritisk är Auschwitzöverlevaren Levi mer uppskattande av ryssarna.
Glömska av en en lång och ytterst blodig historia av förtryck av Ukrainas befolkning och gripna av oro för sänkt levnadsstandard, atomkrig och än fruktansvärdare farhågor tvingas vi nu att som åskådare till Ukrainas lidande stödja lama försök att återigen föröka hejda en galen makthavares försök att cyniskt plåga och tillintetgöra försvarslösa kvinnor och barn.
Det skär i själen på en allt äldre man med ett älskat barnbarn att konfronteras med bilder av dessa oroade småttingar som med sina dockor och nallebjörnar gömmer sig i källare, sätts i bussar och på tåg och berövas all sin trygghet, sina föräldrar och sina unga liv.
Fortsätter denna meningslösa och alltför påtagliga mardröm och dess förintelse av moral och infrastruktur, väntar säkerligen den ena katastrofen efter den andra. Hälften av Ukrainas skörd, som är av yttersta betydelse för den globala livsmedelsförsörjningen, riskeras att gå förlorad på grund av Putins krig. Förra året skördade Ukraina rekordstora 106 miljoner ton spannmål och 25, eller till och med 50 procent av detta befaras förloras nu i år och, tillägger de flesta bedömare, ”det är en optimistisk prognos”.
Det är inte första gången Ukraina, Världens brödkorg, blir lidande genom spannmålsbrist och trots sin rikedom drabbats av förödande svält.
För flera år sedan sa en god vän till mig, som alla kallar Allen, även om han egentligen heter Hussein Rahman, att det faktiskt inte är helt korrekt att anta att masssvält orsakas av dåliga skördar. Allen är ovanligt kunnig inom det områdetkunnig. Han fick sin Ph.D. från Universitet I Dijon efter att ha forskat kring en högavkastande risvariant. Efter det arbetade han i 15 år för Världslivsmedelsprogrammet (WFP) och var då stationerad i Lesotho, Angola, Komorerna, Etiopien och Yemen. Under de senaste åren han arbetade för FN var han under brinnande krig genom FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) verksam i Somalia och Irak. Allen var övertygad om att hungersnöd huvudsakligen är en politisk fråga och att det inte finns några, eller åtminstone mycket få, exempel på att hungersnöd drabbar demokratiska samhällen.
Allen hade läst och skrivit om detta medan han studerade i Dijon och eftersom han kommer från Bangladesh hade han inspirerats av nobelpristagaren Amartya Sens bok Poverty and Famines, Fattigdom och svältkatastrofer, från 1982, i vilken Sen analyserade vad han som nioåring 1943 hade bevittnat i Bengalen – hur människor som dukat under för svält låg döda på gatorna. Drygt tre miljoner dog.
Amartya Sen går i bevis för att det trots missväxt fanns det 1943 i Bengalen tillräcklig matförsörjning, men på grund av panikköp, hamstring, militärens livsmedelslagring och främst en ekonomisk högkonjunktur som höjt matpriserna, hade främst jordlösa arbetare och städernas proletariat, vars löner inte följt med i utvecklingen, ingen möjlighet att få tag på tillräckligt med mat. Detta trots att den bengaliska livsmedelsproduktionen visserligen var lägre än föregående år, men högre än under de tidigare år då ingen svält hade förekommit.
Amartya Sens studier av den bengaliska svälten har fördjupats på ett sätt som knappast ger honom fel i sin iakttagelse att svält i allmänhet är skapad av människor och att den därmed också kan förhindras, eller åtminstone mildras. Senare års arkivstudier har visat att Winstons Churchills krigskabinett i det fjärran London vid upprepade tillfällen blivit varnade om att en svältkatastrof var under uppsegling. Den engelska regeringen var tidigt väl medveten om att den den alltför omfattande risexporten troligen skulle leda till hungersnöd, men man valde likväl att från Indien fortsätta exportera oföminskade mängder med ris till andra platser i Imperiet.
London slog dessutom dövörat till då indierna efterfrågade en utlovad miljon ton av vete i gengäld för det exporterade riset. Krigsledarna stod lutade över sina kartor och med cigarren i munnen konstaterade Churchill att indierna under alla förhållanden fortplantade sig som kaniner och undrade skämtsamt att om risbristen nu var så stor, hur kom det sig då att Gandhi fortfarande var i livet? Kriget stod i centrum för dessa mäns funderingar och för att undvika att japanerna, som anföll från Burma, eventuellt skulle kunna få tag på några förnödenheter konfiskerades väldiga risförråd och tusentals båtar från Bengalens kustområden.
Vid tanken på hur Churchill och hans medarbetare stod lutade över sina kartor för att kunna förutsäga och planera hur kriget skulle fortgå och avlöpa, kan jag inte låta bli att tänka på en dikt av Anna Achmatova, Sovjetunionens obestridda poetissa som genomlevde Leningrads belägring, vars två män avrättades och vars son tillbringade mer än tio år i Stalins läger. Hur Achmatova undrar över lidandet bakom alla dessa mängder av abstrakta uppgifter, siffror och statistik.
Jag skulle vilja namnge alla.
Ja, listan togs bort,
och den finns ingenstans att finna.
Till dem vävde jag en svepning
utav de fattiga ord jag hört.
Jag minns dem alltid och överallt.
Jag glömmer dem inte,
inte ens bland nya sorger.
Den grymma, känslokalla, uppmärksamhet med vilken ledare lutar sig över kartor, utan en tanke på det lidande de orsakar genom sina förhastade, sällsamt likgiltiga och likväl ödesdigra beslut.
Enligt Amartya Sen är det makthavares oförmåga, eller än värre – ovilja, att agera för det allmänna bästa och garantera matproducenternas frihet, som orsakar massvält. Givetvis har Sen blivit motsagd från olika håll, men jag är övertygad om att han haft rätt i att att det är människors allmänna ovilja att hjälpa varandra som orsakar svälten och en bristande insikt om att en rättvis resursfördelning är en garant för att vår välfärd skall kunna skydda oss från krig och svält.
En dödlig hunger är bland det mest förnedrande som kan drabba en mänsklig varelse. Förlamande svält leder inte till uppror. De flesta som drabbas av en allt uppslukande hunger tvingas in i en animalisk, instinktiv, allomfattande strävan att överleva. Under en svältkatastrof genomlider människor månader av obeskrivligt lidande, försvagade av hungeplågor som kan leda till galenskap, förlamning, död och oftast även gör det. Hela samhällssystem drabbas inte enbart av födobrist, utan även avsaknad av moral, ”anständighet” och medkänsla. Brott, våld och känslokyla sprider sig genom hela samhällskroppen och ersätts med en allas kamp mot alla, en desperat strid för den egna överlevnaden.
Inne i stalintidens GULAG och killing fields, i de tyska dödslägren, härskade svälten, parad med köld, utsatthet och det faktum att folk dog likt insekter omkring de lidandets offer som fortfarande bevarade en gnista mänsklighet. Fanns det i den gnistan fortfarande en tro på sin egen och andras mänsklighet? Då du tvingats göra avkall på det allt du tidigare trott och hoppats på? En kamp för att inte för sin egen överlevnads skull svika sig själv och andra. Klamra sig fast vid en förhoppning om att allt skall få ett slut, en final som innebar att du klarat dig. Att du, och kanske till och med dina nära kära, lyckats ta er igenom Helvetet med så mycket styrka och värdighet att ni möjligen skulle kunna orka med ansträngningen att åter förmå leva. Jag tror att de var mycket få förunnat att får en sådan nåd till livs. De som kunde berätta om ett mirakel, var de som överlevde – de visste att det var det enda skälet till att de liksom så många andra inte hade gått under.
Inte alla blir genom svält och plågor som djur, men många, kanske flesta, drabbas hårt av hopplöshet och hunger, som förutom fysiska smärtor har tvingats in i skam och förtvivlan. Inte utan att hänsynslösa makthavare emellanåt betraktat hunger som ett effektivt medel för att kuva sina fiender, få motspänstiga underlydande på knä, pacificera och förlama dem genom hunger och förtvivlan. Svält är ett vapen för de mäktiga och en bottenlös skam för de hjälplösa.
Då jag arbetade på Sida föll det på min lott att vara behjälplig vid arrangemanget av en föreställning för verkets personal. Jag tog tillfället i akt och iklädde mig en roll som jag alltid drömt om att få spela – Konferencieren, MC, i Kandor och Ebbs magnifika Cabaret. Tillsammans med mina kollegor skapade jag en nummerrevy som om den vore en mer modern variant än den som gavs på Kit Kat Klub i Berlin och vi sjöng och dansade. Innan dess hade jag ett otal gånger förundrats av Bob Fosses oförglömliga film och kunde varje sångnummer utantill. Min absoluta favorit var och är Money, Money! Med bland annat texten:
When you haven't any coal in the stove När du inte har någon kol i din spis
And you freeze in the winter och fryser om vintern
And you curse to the wind at your fate och förbannar vinden för ditt öde,
When you haven't any shoes on your feet när du inte har skor på fötterna,
Your coat's thin as paper och rocken är tunn som papper
And you look 30 pounds underweight när du ser ut att ha förlorat 30 kilos vikt,
When you go to get a word of advice när du går för att nägra råd
From the fat little pastor från den fete, lille pastorn
He will tell you to love evermore och han ber dig att älska mer.
But when hunger comes to rap Men, då hungern kommer och knackar
Rat-a-tat rat-a-tat at the window Rat-a-tat, rat-a-tat, på fönstret,
(At the window!) (på fönstret!),
Who's there? (hunger) oh, hunger! Vem där? Svält! Oh, svält!
See how love flies out the door. Se, hur kärleken flyger sin kos.
Musikalen utspelar sig 1931, två år innan den tidens stora svältkatastrof drabbade Ukraina. Inledningen till ett nytt monumentalt blodbad som skulle genomdränka de ständigt omstridda områdena mellan de tyska och ryska väldena. Länder som kom att kallas för ”blodsländerna”. I bolsjevikernas Ukraina kan man inte påstå annat än att Amartya Sens beskrivning av mass-svält som orsakad och förvärrad av en odemokratiskt totalitär politik är i allra högsta grad korrekt.
Med tanke på Putins intensiva propaganda kring Ukraina som ett ryskt kärnland kan det kanske vara lönt att påpeka att det den största delen av området, innan det under Katarina den Stora under 1780-talet hade annekterats av Ryssland, under århundraden hade splittrats och slitits mellan ruthener, polacker, mongoler, tatarer, turkar, moskoviter och till och med svenskar, alltmedan området också beboddes av ryssar, judar, romer, greker, tyskar och italienare.
Innan ryssarna ryckt in i området med full styrka, hade det sedan 1648 i stort sett dominerats av zaporogkosackerna. Kosacker var en frisinnad samling bönder och krigare, som till en början antagligen främst varit förrymda livegna och slavar som med tiden förenats med andra människor som hamnat i de trakter som på både polska och ryska kallades ”gränsbygderna”, Ukraina.
Oftast ”kontrollerades” kosackerna och andra stäppinvånare av det polska kungadömet, i union med Litauen, och flera av den bördiga jordens invånare förtryckets under vissa tider av polska herremän, som också kunde förena sina stridskrafter med de ”fria” kosackhorderna, speciellt i en gemensam kamp mot turkarna. Polackerna var i allmänhet katoliker, medan kosackerna var ortodoxa. År 1648 hade hetmanen, kosackledaren, Bohdan Khelmelnysky lett ett uppror mot polackerna och efter att ha segrat kontrollerade kosackerna under ständiga skärmlystningar, och i emellanåt regelrätta slag, de ukrainska stäpperna.
Under min slukarålder läste jag med fascination romaner om 1600-talets kosacker – Sienkiewicz Med eld och svärd och Gogols Taras Bulba, som jag funnit i min morfars bibliotek. Vid läsningen av dessa romaner upptäckte jag givetvis inte de etniska stereotyperna, den högspända nationalismen och ”gå-på-aktigheten”. Inte heller fick jag klart för mig den otäcka fonden till Khelmelnyskys uppror. Kosackledarens hat till de polska szlachta, adelsmännen, och judarna, som han ansåg vara deras handgångna män och trogna tjänare. Khelmelnyskys horder dödade uppskattningsvis 40 000 till 50 000 judar och då fredsfördragen slöts förbjöds alla judar att bo på det territorium som kontrollerades av kosackrebellerna.
Det är dock tveksamt om kosackernas hat främst piskades fram av judarnas roll som skatteindrivare, det kom sig snarast av religiös glöd och det faktum att de försvarslösa judarna tydde sig till sina polska överherrar, eftersom de för dem representerade skydd och en viss trygghet. Detta insåg jag inte förrän jag läst Bashevis Singers Satan i Goray, som handlade om efterverkningarna av Khelmelnyskys härjningar och hur förtvivlade och förvirrade judiska överlevare sökte ett desperat hopp i den ”falske Messias” Sabbati Zevis läror. En galen värld fylld av en fanatiskt stegrad oro och dybbuks, illvilliga, onda andar som kunde besätta människor.
Det ryska inbördeskriget och det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921, som bland annat har skildrats av ukrainska mästerberättare som Michail Bulgakov och Isaac Babel, var en katastrof för Ukraina och resulterade i 1.5 miljoner döda. Följden av krig och umbäranden blev en förödande hungersnöd. Ukraina drabbades hårt, men denna gång var brännpunkten för den värsta nöden i områden kring Volga. Mellan 1921 och 1923 dog fem miljoner människor, men till skillnad mot vad som komma skulle, bad bolsjevikernas ledare världens folk om hjälp. Lenin och Gorkij skrev ett öppet brev och vädjade till ”alla rättänkande européer och amerikaner: ´Skänk oss mat och medicin´”. Genom främst den amerikanska hjälporganisationen ARA, men också en mängd europeiska initiativ och 250 000 ryssar utfodrades fram till och med 1923 dagligen över 10 miljoner människor.
Då farsoten var över frågade sig folk: ”Kunde det bli värre? Nu måste väl ändå den förväntade freden och välståndet infinna sig.” Knappast.
Såväl Hitler som Stalin eftersträvade kontroll över Ukrainas vetefält. Efter Första världskriget hade Tyskland förlorat sina – för all del betydligt blygsammare än Frankrikes och Englands – kolonier och de hade även besegrats i Väst. Men, på östfronten hade faktiskt de tyska arméerna segrat och innan de efter mindre än ett år efter freden i Brest-Litovsk hade tvingats avsäga sig kontrollen av de väldiga landområden de vunnit, fortsatte erörvringslystna stortyskar att rikta lystna blickar mot Die Lebensraum, livsutrymmet, i Öst. Hitler och hans anhang drömde om hur Ukrainas vetestinna fält skulle befolkas med driftiga arier och deras slaviska trälar. De skulle föda den växande industrin och arbetarklassen i det västerländska fosterlandet.
Stalins drömmar var inte mindre storslagna. Ukraina var mer än en källa till förnödenheter. Det var en plats som skulle förändra alla ekonomiska lagar. Härifrån skulle Sovjetunionen frälsas från fattigdom och isolering – en hel kontinent skulle skapas om. Närd genom säden från Ukrainas svarta jord skulle en väldig här av industriarbetare bygga upp ett utopiskt, högteknologiskt kommunistvälde. Ukrainas rikliga skördeöverproduktion skulle säljas till utlandet och bekosta sådant som behövdes för att sätta igång den väldiga utvecklingen.
En sådan enorm mobilisering kunde inte schabblas bort genom halvmesyrer och demokratiskt käbbel. Här krävdes ingen polsk riksdag, utan målinriktad, kallblodig planering där varje medborgare förvandlades till en kugge i ett välsmort, välkontrollerat maskineri. Men, hur skulle man få motsträviga, tjurskalliga och stockkonservativa bondläppar att röra sig i rätt riktning? Gammaltroende som förfasade sig vid åsynen av en traktorfabrik och inbillade sig att det var ett Djävulens bländverk.
Varje bondfamilj kunde inte tillåtas berika sig på egen hand och och knega vidare längs samma gamla plogfåror där familj, kyrka och by var viktigare än den framåtblickande arbetarklassen, vetenskapen och en välvillig, rationellt organiserad Stat. Allt måste likriktas. Männsikor skulle radikalt omvandlas, från att vara nertyckta bondstackare dignanade under bördan av uråldriga jordbruksmetoder, förlamande vidskeplighet och parasiterande storbönder, skulle de sträcka på ryggarna och erbjudas utbildning, tillgång till vetenskapliga landvinningar och beredas plats i framväxande kolchozer och fabriker, som de här unga kvinnorna i en fabrik i Donetsk.
Men det var bråttom. Sovjetunionen var ett enormt land och i mångt och mycket efterblivet i jämförelse med flera av sina alltmer hotfulla grannländer. Stalin fruktade landets ärkefiender – Polen som 1921 mot förmodan hade hejdat den Röda Arméns framfart mot väst, och trots Lenins förhoppningar om motsatsen tyckes inte Västkapitalismen ha försvagas och de västliga demokratierna skulle inte än på länge krossas av revolterande arbetare. Istället fann det risk för att de med sin överlägsna teknologi skulle anfalla och betvinga sig ett Sovjetunionen som sargats av krig och svält. I öst växte sig en annan motståndare allt starkare och hotfullare – Japan. Västs och Östs spioner, sabotörer och infiltratör hotade i Stalins sinnevärld hans rike att frätas sönder inifrån, samtidigt som fiender mobiliserades runtomkring.
Massiv industriproduktion och ett effektiviserat, industrialiserat jordbruk i form av kollektiv, kolchozer, måste omedelbart byggas upp, samtidigt som reaktionärer, sabotörer och spioner måste rensas ut och oskadliggöras. Ett problem i Ukraina var dock den långsträckta, porösa gränsen mot Polen och delstatens ofta våldsamma motstånd mot bolsjevikerna.
Då Första världskriget bröt var stora delar av det nuvarande Ukrainas västra och sydvästra delar en del av det Österikisk-Ungerska Imperiet, något som betydde att då den kejserliga ryska armén trängde in i det österiskisk-ungersla Galizien slogs 250,000 ukrainare för Österike-Ungern, medan 3,5 miljoner slogs på den ryska sidan, alltmedan ukrainsk civilbefolkning hamnade i skottlinjen mellan de båda väldiga arméerna.
Ukraina förlorade 1,5 miljoner människor under krigsåren och ukrainska nationalister fick ett allt större stöd för deras önskan att förena ”sitt folk” inom ett självständigt rikes gränser, men dessa förhoppningar grusades då det i Versailles beslöts att den största delen av Ukraina skulle tillfalla Sovjetunionen och bli en av dess delrepubliker. Återvändande, krigströtta soldater hade dock dessförinnan i Kyiv samlats för en All-Ukrainsk Kongress för Soldatrepresentanter och den artonde maj 1917 grundat en Ukrainsk Allmän Militärkommitté. Befälhavare för den nyinstiftade armén blev Symon Petliuria (1879-1826), en journalist som främst varit verksam i Skt Petersburg. Det ukrainska språket hade sedan 1873 varit totalförbjudet inom hela det ryska imperiet och Petiliura fann det lättare att verka i Imperiets huvudstad än i Ukraina.
Bråk inom ledningen för vad som ansågs vara vara upphovet till den Ukrainiska Republiken ledde dock till Petliura lämnade dess regering och tog befäl över Haidama Kish, en ”frivillig armé”. Under fyra års strider bekämpade Petliura såväl de bolsjevikiska som de ”vita” trupperna, de två huvud antagonisterna i det blodiga ryska inbördeskriget och han hamnade ofta på den polska arméns sida. Polackerna hade försäkrat Petliura att de stödde ett självständigt Ukraina.
Petliuras tragedi var hans odisciplinerade trupper. Flera var krigsskadade veteraner och även om de flesta var av bondestam hade deras rötter ryckts upp och de flesta av dem hade förlorat kontakten med sina anhöriga, om de nu inte dött. Få hade någon arbets- eller hantverksbakgrund och kriget hade hindrat deras utbildning. Soldathoparna var under oavbrutet hot och ständigt i rörelse. Hjälpligt tyglade arméenheter begick ohyggliga övergrepp mot civilbefolkningen, speciellt judar råkade illa ut. Samtliga arméer som deltog i den blodiga inbördeskonflikten i Ukraina gjorde sig skyldiga till mord på judar, men Petliuras Frivilligarmé var definitivt värst. Det har beräknats att mellan 35 000 och 50 000 judar massakrerades under fyra år av ukrainskt inbördeskrig.
Judeprogromerna kunde inte stävjas. Petliura utfärdade en sträng order om att att judeförföljelser och pogromer absolut intre fick förkomma och inte på någta villkors vis kunde tolereras, speciellt som utländska obeservatörer, inte minst de som kommit för att mildra svälten, inte kunde undgå att bli vittnen till barabriet och rapportera om vad de sett till sina uppdragsgivare.
Det är dags att inse att världens judiska befolkning – deras barn, deras kvinnor – har varit förslavade och berövade sin nationella frihet, precis som vi varit. De skall inte skiljas från oss; sedan urminnes tider har de levt tillsammans med oss och delat våra öden och vår olycka. Jag beordrar med emfas att alla de som hetsar er till att genomföra pogromer skall utvisas från vår armé och ställas inför rätta som fosterlandsförrädare. Låt domstolarna döma dem för deras handlingar, utan att bespara dessa brottslingar lagens strängaste straff. Ukrainas Nationella Regering inser all den skada som pogromer tillfogar Staten och har utfärdat en proklamation till hela landets befolkningen med en vädjan om att opponera sig mot dem.
Ansträngningen var förgäves, massvåldtäkter och pogromer riktade mot judar fortsatte. Då Petliura levde i exil i Paris blev han 1926 hindrad på gatan av en anarkist, Sholom Schwarzbard, som fått fjorton släktingar massakrerade i en pogrom utförd av Frivilligarmén. ”Är ni Herr Petliura?” undrade Schwarzbard. På Petliura viftade bekräftande med sin promenadkäpp tog Swarzbard ett steg framåt och väste: ”Smutsiga hund, mitt folks mördare. Försvara er själv” och avlossade sedan fem skott rakt in Petliuras bröst.
Även flera av kosackförbanden, som slogs på samtliga sidor i konflikten, men främst på De Vitas sida, gjorde sig även de skyldiga till otäcka övergrepp på judar. De utgjorde endast en del av de demoraliserade, rotlösa och mordiska grupper som i början av tjugotalet drev omkring i städerna och på den ukrainska landsbygden. Ett chockat ögonvittne, en amerikansk hjälparbetare skrev:
Runt omkring i städerna och i shtetlerna rör sig rövarband, rebeller, folkhopar eller helt enkelt bönder beväpnade med höggafflar och liar, skrikande olika slagord med alla slags krav, eller utan alla dessa gasvävsgardiner [förevändningar] – alla pryglar, torterar, lemlästar judar. Det finns flera dussin anförare. Så gott som var och en av dem har smeknamn lånade från folksagor eller skräplitteratur.
Kosackerna var en grupp för sig. De omgavs av en skräckblandad romantisk nimbus och betraktades som vilda, oförvägna krigare. Exotiska, men likväl välkända främlingar. Otyglade, starka och hämningslösa var de dock kända för att vara obrottsligt lojala mot sina kosackkamrater. Likt pojkböckernas indianer ansågs de leva i fullkomligt harmoni med sin omgivande natur och red som om de vore ett med sina hästar. Det var inte så underligt att andra grupperingar, såväl kriminella som nationellt sinnade, försökte efterlikna dem och att även de kallade sig för kosacker och hetmaner.
Men, de genuina kosackerna, som levde i enlighet med sina gruppers traditioner och regler skulle absolut inte ha identifierat sig med en speciell ”nationalitet”. Deras identitet låg någon annanstans. De var ”fria män”, med sina alldeles speciella traditioner och fasta, inbördes regelverk. Kosackidentitet var inte baserad på deras etnicitet, utan på deras gemenskap. Kosackerna var inte en etniskt homogen grupp människor och de identifierade sig varken med sig ryssar eller ukrainare.
Kosacker, liksom Vita officerare, hade liknande motiv för att slåss mot bolsjevikerna. Som ett resultat av revolutionen hade de förlorat sina speciella privilegier. Den bolsjevikiska politiken mot kosacker var mycket enkel – utan omsep deklarerades det att målet var att upplösa kosackarméerna och avskaffa kosackprivilegier och markägande. Varje försök att upprätthålla de traditionella kosackenhetarna uppfattades som kontrarevolutionär verksamhet och möttes med våld.
Kosackerna som gjort sig kända som utmärkta ryttare och hängivna soldater hade på egna villkor gjort avtal med skilda makthavare och ofta tjänat direkt under de ryska tsarerna (när de inte som Pugachev och Mazepa gjorde uppror). Genom århundraden hade de behållit sin status och avskydde i allmänhet bolsjevikernas försök att minska deras friheter, fast en och annan kosackgrupp gick trots det över till De Rödas sida, exempelvis enheter i Semjon Bujonnys ryttararmé, som kämpade mot polackerna och under Andra världskriget.
Att enrollera sig i bolsjevikstyrkorna kunde för en del kosacker vara en överlevnadsfråga. Många blev lidande genom sin obändiga vägran att underordna sig Staten. Mellan 1918 och 1924 avrättades en stor mängd kosacker och än fler tvångsförflyttades. I områden kring Don, öster om Ukraina, bodde år 1918, 4.5 miljoner människor, av vilka hälften åtnjöt kosackprivilegier, tre år senare hade befolkningen mer än halverats.
I sin roman Stilla flyter Don gav Mikhail Sholokov, som själv inte var kosack, en levande och spännande fresk av donkosackernas liv under inbördeskriget. I romanen byter dess hjälte, Grigory, sida gång på gång. Trots socialrealismens tvångströja lyckades den unge Sholokov, han var endast tjugotvå år, ge djup och relief åt sina gestalter och sin berättelse och vann även Stalins entusiasm och stöd. Sholokov var i själva verket en av de få som med livet i behåll för den livsfarlige och lynnige diktatorn vågat beskriva hur den statsunderstödda svälten härjade i Donområdet. I flera brev som han skrev till Stalin under den värsta krisen mellan 1931 och 1932 beskrev Sholokov i detalj vad som skedde på landsbygden:
Just nu svälter kolchozbönder och enskilda jordbrukare ihjäl; vuxna och barn svullnar upp av svält och äter allt som människor inte bör äta, med början i kadaver och med slut bland ekbark och träskrötter. […] Det är så bittert, kamrat Stalin! Ditt hjärta blöder när du ser allt detta med dina egna ögon.
Sholokov till och med dristade sig att anmärka på kommissariernas och NKVD:s godtyckliga våld och opåkallade grymhet: ”Vi måste sätta stopp för det skamliga tortyrsystem som som nu tillämpas på fångar.”
Mot förmodan svarade Stalin på Sholokovs samtliga brev. Han påpekade att Sholokov gick långt utanför gränserna för sitt författarskap och ägnade sig åt politik, något som han inte begrep sig på. Men, i viss mån gav diktatorn Sholokov viss rätt och ombesörjde matleveranser till de områden som fanns i författarens närskap, alltmedan han beklagade den empati Sholokov visade för ”våra uppskattade spannmålsskördare” som enligt honom till största delen var fifflare och sabotörer. Det var något av ett mirakel att Sholokov klarade sig undan Stalins förföljelser, han måste ha uppskattat den unge skämtaren och suputen.
Diktatorns kvävande krav på ett nytt, stort epos om kollektiviseringen och en oförmåga att upprepa sin tidigare författarprestation fick dock Sholokov att sjunka allt djupare ner i alkoholism och självfossilering. Han bevarade dock en aggressiv antisemitism och kunde även efter Stalins fall uttala sig positivt om stalintiden. Efter ett sådant anförande fann Sholokov vid ett tillfälle att folk i ilska slängt högar med Stilla flyter Don utanför hans dörr.
Om inte min gode vän och klasskamrat Dan på gymnasiet hade hållit ett oförglömligt föredrag om Stilla flyter Don hade jag säkerligen aldrig läst romanen, men jag gjorde det med stort intresse och minns fortfarande flera scener, kanske hjälpt av en populär Tv-serie som även den gavs i min ungdom.
Efter den stora svälten vid tjugotalets början hade de tidigare strikt kontrollerade marknaderna åter öppnats för enskilda försäljare och Statens tryck över bönderna lättat, men då Stalin kände sig säkrare i sadeln började hans yviga planer för massproduktion ta form och blommade ut i den första femårsplanen som genomfördes mellan 1928 och 1932. Då bönderna visade sig vara ovilliga att satsa på kolzhozjordbruk och traktordepåer, alltmedan jordbruksproduktionen snabbt minskade istället för att öka gav Stalin OGPU, den Allunioella Politiska Förvaltningen, d.v.s. säkerhetspolisen, i uppdrag att kartlägga egendomsförhållanden hos samtliga sovjetiska bönder för att därigenom kunna identifiera hamstrare, spekulatörer, profitörer och sabotörer. En klappjakt på så kallade kulaker, knytnävar, inleddes, detta var ett smädeord för rika, snåla bönder. På Stalins tid blev kulaker liktydigt med sådana jordbrukare som vägrade att överge sina jordbruk för att ansluta sig till kolzhozer, fast de framställdes genomgående som bukstinna parasiter som sög kraft och must ur sina bondegrannar. Den störtsjö av nidbilder som vräktes över dessa kulaker hade sällan någon motsvarighet i verkligheten.
1929 deklarerade Stalin att kulakerna skulle ”likvideras som en klass”. Tal om likvidation hade det ordet redan vid bolsjevikernas maktövertagande 1917 varit en integrerad del av deras våldsamma vokabulär och för många av de som förföljdes av Stat och Parti framstod deras hammare och skära inte enbart som symboler för arbetares och bönders arbetsredskap, utan för Dödens skära och stenkrossarens slägga.
Till och med propagandans rödhuckleförsedda Moder Ryssland kunde av oppositionen förvandlas till Dödens budbärare.
När börskraschen 1929 följdes av en lång- och djupgående depression lockades många vänstersympatisörer att tro att Sovjetunionen klarat sig ur kapitalismens dödsfälla och att Arbetarnas Republik nu skulle segla förbi det hopplöst korrupta och degenererade Väst. Stalins propagandamaskineri var inte sent med att framställa detta himmelrike, inte fyllt av mjölk och honung utan av vete och traktorer, som ett Paradisets hemvist på jorden.
Skyddat inte enbart av vapen, utan även av sina rikliga skördar som gödde Sovjets folk och därmed även kunde betraktas som en form av försvarsvapen.
Samtidigt ansades och rensades ogräset. Redan under de första fyra månaderna av 1930 hade 113,637 människor transporterats bort från Ukraina under förevändningen att de var kulaker. Snart hade 300,000 ukrainska kulaker forslats från Ukraina till bosättningsområden och läger i den europeiska delen av Ryssland, i Sibirien och i Kazakstan. Läger kunde vara de som låg i Solovki, en arkipelag i Vita Havet, eller Belomor, centrum för de 170,000 slavarbetare som genom sten och frusen jord grävde och sprängde fram en kanal mellan Baltikum och Vita Havet. Efter 20 månader av lidande och död (uppskattningen av antalet dödsfall rör sig mellan 12,000 och 25,000, främst orsakade genom akut svält) visade sig kanalen vara tämligen onödig, den var för grund för större fartyg och frös igen under hälften av året. I Kazakstan hade människor redan börjat dö i hundratusental, efter det att nomader tvingats slakta sina boskapshjordar i statliga försök att göra kazakerna till bofasta jordbrukare.
I Ukraina förvärrades förhållandena. De traditionella ledarna för bondekollektiven hade stämplats som kulaker, dödats eller deporterats och byarna var i upplösningstillstånd. De kvarvarande och allt fattigare bönderna tvingades genom skatteavgifter och rekvisitioner av redskap, boskap och skördar att ansluta sig till kollektiven.
1931 års skörd blev miserabel, inte alls så riklig som den året tidigare och som använts för att fastställa 1931 års kvoter. Vädret var uselt, boskap hade slaktats då bönderna tvingats in i kollektiven, traktorerna var inte så effektiva som förväntat och Staten krävde spannmål för export och för att föda den växande industriarbetarklassen – Ukrainas gula guld. Men, myndigheterna kunde inte förmå sig att varken beklaga eller lägga om sin felslagna jordbrukspolitik. Eländet skylldes på kulaker, hamstrare, sabotörer och utländska infiltratörer, främst polacker.
Det var omöjligt att fylla kvoterna, men Staten propsade på att de måste fyllas. Energiska OGPU män skickades ut för att leta rätt på undangömt vete och kött och i sin galenskap lät myndigheterna till och med sända iväg nästa års utsäde. Katastrofen kunde inte undvikas. Under sommaren nåddes folk i Ukraina av meddelanden om att en miljon redan dött av svält i Kazakstan och snart fanns döden överallt i Ukraina. Vansinnet växte i omfattning. I november 1932 dekreterades att de jordbrukskollektiv som inte i tid levererat sin kvot skulle ådömas att så fort som möjligt pressa fram flera gånger så mycket. Ingen respit gavs, säden måste fram i de mängder som Staten fastställt, om mer tid hade getts kanske mer säd kunde ha producerats, men nu var det omöjligt. Gränserna stängdes, tågbiljetter och interna pass förvägrades landsortsbefolkningen, detta var otroligt nog ett försök att stävja en ”kontrarevolutionär plan” som enligt myndigheterna gick upp att ”exponera missvisande svält och fattigdom för utomstående”.
En och annan lyckades fotografera de lik som låg sprida på gatorna i Ukrainas städer, innan de plockats upp. Speciellt plågsamt för de få besökare och resenärer som lyckats ta sig in i landet var att konfronteras med stora horder av föräldralösa barn och förtvivlade mödrar som bad förbipasserande att ta hand om deras döende, utmärglade spädbarn. Ofta dog föräldrar av svält innan deras barn dukade under och föräldralösa stackare trängdes på järnvägsstationer, vid kolzhozer och fabriker. Flera fångades in som om de vore vilda hundar och förpassades utom synhåll till ”barnhem”, som även de saknade mat och där barnen dog.
En av de få, som under stort motstånd från sovjetiska myndigheter och under ramaskrin från Sovjetunionens internationella akolyter, lyckades publicera artiklar och fotografier från en helvetisk färd genom svältens Ukraina var den modige, walesiske och rysktalande journalisten Gareth Jones. Två år efter publiceringen av hans uppseendeväckande artiklar kidnappades och mördades Jones uppenbarligen på uppdrag av NKVD (den organisation som 1934 hade efterträtt OGPU).
I början av 1933 hade den ukrainska landsbygden tystnat. Var och en som känner en livlig jordbruksbygd kan med lätthet erinra sig dess symfoni av ljud och hur luften bär dem vida omkring – tuppars galande, hundskall, höns kacklande, grisar och ankor, människors rop och tal, barns skratt och skrik, fågelsång i snår och från hustak. Till och med de politruker som kommit för att snoka rätt på undangömda födoämnen och arrestera ”oppositionella element” har vittnat om hur de hamnat i en främmande, oerhört kuslig värld. Obegravda lik låg på stigar och bygator, men värst av allt var att konfronteras med de människor som fortfarande levde. På deras ömsom hopskrumpna, ömsom uppsvullna, såriga kroppar stramade huden över benknotor och revben, så tunn att den tycktes vara av papper, eller som om svältoffren hade blivit genomskinliga. Huvuden på vuxna och barn tycktes onaturligt stora, halsarna förlängda; ben och armar var som stickor, magar uppsvällda med huden spänd som trumskinn och överallt uppgivna eller slocknade blickar, ett tigande lidande. Om någon av dessa varelser, som tycktes ha kommit från en annan planet, fick något att äta hände det ofta att de dog kort därpå. Deras förändrade organism hade inte förmått klara chocken av näringstillskottet.
Vid extrem svält kannibaliserar kroppen sig själv. Den slukar sin glukos, sitt fett, sina vävnader, kött och proteiner, till och med skinnet sugs ut och skrumpnar ihop, ögonen tränger fram ur sina hålor, all kraft försvinner ur den hungrande, alltmedan immunsystemet kollapsar och sjukdomar ansätter yttre och inre organ.
Mitt i alla dessa obeskrivliga plågor fanns närvaron av en statsstödd absurditet som innebar att medan omvärlden hölls ovetande om vad som försiggick så forslades oavbrutet födoämnen inte in till de nödlidande utan bort från dem, alltmedan svältoffren anklagades för sitt eget förtvivlade tillstånd – landsförrädare, sabotörer, hamstrare, reaktionärer. De till och med straffades, avrättades, eller fördes bort till läger för att försvagade och utsvultna försöka överleva i extrem köld eller hetta. Ett exempel på de absurditeter som förekom:
Den ukrainske musikern Yosip Panasenko och hans trupp med banduraspelare engagerades av myndigheterna för att ”föra kultur till de svältdrabbade”. De finner by efter by totalt övergiven. På en plats stiger de in i ett hus – två flickor ligger döda i en säng, ur ugnen sticker två mansben ut, en galen kvinna ligger på knä och skrapar golvet med sina naglar.
Benen i spisen vittnade om fruktansvärd realitet som funnits redan under svälten i början av 20-talet, men då hade chocken varit stor och myndigheterna hade noggrant dokumenterat vad som skedde, fotograferat, intervjuat och bokfört alltmedan omvärlden gjordes uppmärksam på den fruktansvärda sanningen – kannibalism. Ett av mänsklighetens största tabun och en källa till skam och förtvivlan.
Sådant offentliggjordes inte på 30-talet. Det var först långt efter holodomor (holod – svält, mor – pest) som det uppdagades att myndigheterna faktiskt hade registrerat den utbredda kannibalismen och att under 1933 hade 2,505 uthungrade personer dömts för kannibalism, förövarna var säkert många fler.
Den antagna siffran för ukrainska dödsfall under holodomor (1932-1933) är 3.3 miljoner, alltmedan det samtidigt dog 67,297 av svält i arbetslägren och 241,355 i de bosättningsområden kulakerna och deras familjer hade deporterats till. Tusentals dog även på väg till dessa platser i det avlägsna Sibirien eller Kazakstan, många av dem, kanske de flesta, var ukrainare.
De deporterade kulaker som mellan 1930 och 1933 hamnat i Kazakstan kom från ett killing field till ett annat. Kazakstan hade 1928 drabbats av Zhut, en period av extrem kyla som gjorde att boskapen inte kunde finna bete och svalt ihjäl. Sovjetmyndigheterna såg sin chans att konfiskera överlevande boskap från rikare kazaker, som här inte kallades för kulaker utan bai (hövdingar), och samtidigt övertyga andra kazaker om fördelarna med att ansluta sig till ett jordbrukskollektiv.
Mer än 10,000 bai deporterades bort från sitt hemland, efter att ha förlorat sin mark och boskap. Mellan 1929 och 1932 beslagtog sovjetiska Staten den större delen av Kazakstans boskap och spannmål. En tredjedel av spannmålet, en miljon ton, distribuerades till stadsbefolkningen. Kazakerna svalt dock främst för att köttproduktionen var otillräcklig och då 200,000 ”bosättare” och f.d. GULAGfångar fördes till landet för att öppna jordbruk gick en del av den redan knapphändiga kazakiska matproduktion till dem. Alltmedan tiotusentals kazaker fördrevs från betesmarker och jordplättar.
Den kazakiska svälten blev den procentuellt värsta sovjetiska hungersnöden. Fler människor dog i den ukrainska holodomoren, men Kazakstan förlorade genom sovjetstatens interventioner mer än hälften av sin befolkning – 1.5 miljoner, och av dem var 1,3 miljoner kazaker, resten hade tvångsdeporterats från andra platser i Sovjetunionen. 665,000 kazaker flydde tillsammans med sin boskap hungersnöden, främst in i Kina, Mongoliet, Afghanistan och Iran.
Den sovjetiske ledare som översåg tragedin var Filipp Goloshchyokin (1876 – 1941), ursprungligen tandtekniker från Nevel vid Belarus norra gräns blev han dock snart yrkesrevolutionär och åkte in och ut ur fängelser. En tid var han även deporterad till Sibirien. Goloshchyokin var med och grundade det Ryska kommunistiska partiet (Bolsjevikerna) och efter deras statskupp 1917 blev han Militärkommissarie över Ural, stationerad till Yeakterinburg (Sverdlovsk) där han tog initiativet till och utförde avrättningen av tsarfamiljen.
I februari1925 utsågs Goloshchyokin till Förste Sekreterare i den nybildade Kazakiska Autonoma Socialistiska Sovjetrepubliken och verkade fram till 1933 som republikens så gott som enväldige härskare. Det var under Goloshchyokins överinseende som den fatala kollektiviseringen ägde rum. De som kände har beskrivit honom som en kylig cyniker, distanserad från sina undersåtar:
Det här är en typisk Leninist. En man som inte dämpar något blodflöde, en egenskap som är särskilt tydlig genom hans natur; bödeln, grym och med vissa inslag av degeneration. I sällskapslivet är han arrogant, demagogisk, cynisk. Han ansåg inte kazakerna vara fullt mänskliga. Goloshchyokin dök inte alls upp ute i Kazakstan och konstaterade att där fanns egentligen ingen sovjetmakt, skulle man etablera en sådan vore det ”nödvändigt” att iscensätta en ”liten oktober” [bolsjevik-kupp].
Klagomålen duggade tätt över Goloshchyokin, men Stalin lät honom hållas och lyssnade till hans försäkran om att femårsplanen och kollektiviseringen var en succé. Helt oväntat hämtades dock Goloshchyokin 1933 tillbaka till Moskva, där han verkade på en mer undanskymd post som skiljedomare vid USSR:s Råd för folkkommissarier där förblev Goloshchyokin oantastad fram till 1939 då chefen för NKVD, Yezhov, Stalins blodige lille dvärg, avsattes. Innan Yezhov avrättades hade han under långvarig tortyr producerat en omfattande mängd ”bekännelser” som bland annat avslöjade att han och Goloshchyokin varit älskare. Homosexualitet hade kriminaliserats 1937 och det var antagligen den böjelsen, och varken massmord eller gynnandet av mass-svält, som ledde till att Goloshchyokin slutligen blev avrättad.
Det framgår tydligt att Stalin varit övertygad om att Yezhov konspirerat mot honom, en misstanke som eldats under ordentligt av Yezhovs efterträdare, den lika sinistre Lavrentij Berija. Om den blodige dvärgens perverterade utsvävningar, med såväl kvinnor som män, även de varit avgörande för hans fall är dock inte helt givet. Stalin var visserligen i mångt och mycket en pryd viktorian som avskydde exponerandet av öppen erotik och uppriktiga ömhetsbetyglser, fast i en inre krets av vulgära kamrater axlade rollen som en rå machokille. Han uttalade ofta sitt förakt för homosexuella, hans gängse beteckning var ”de degenerade”. Dock var han långtifrån okunnig om, tolererade och använde för egna ändamål all den”högspänning” som rådde bland ”stormännen” inom hans krets. En oavbruten nervositet var sammanblndad med en berusande makt över liv och död, som fick detta privilegierade fåtal att tro sig vara undantagna från allmänt vedertagen moral och mänskliga hänsyn, samtidigt som de var inbegripna i ett dynamiskt tumult där människor steg och föll. Ena dagen kunde du vara upphöjd och hyllad, enbart för att nästa dag torteras i en blodbestänkt NKVDkällare för att efter månader av outhärdliga ”förhör” släpas ut på en bakgård och dödas med ett nackskott.
Denna psykotiska maktkonstellation var inte oöverskådlig och aktörerna dök ständigt upp i varandras närshet. Exempelvis så tycks även vid Yezhovs fall den märkligt oantastade ”kosackförfattaren” Sholokov ha spelat en roll. Likt flera andra författare hade han haft ett intimt förhållande med Yezhovs lika promiskuösa hustru Jevgenija och Yezhov lät upenbarligen avlyssna och skugga Sholokov som irriterad gick rakt till Stalin, beklagade sig och lade fram allt han visste om Yezhovs oegentligheter. Istället för att försvara den man som han träffade så gott som dagligen för att fastställa avrättningar och planera tortyr, försäkrade Stalin sin gode författarvän Sholokov att han redan var besviken på Yezhov och att alla de brott NKVDchefen misstänktes för skulle undersökas.
All denna öppenhet gentemot Sholokov är förbluffande, Den alkoholiserade författaren hade till och med vid flera tillfällen iakttagits då han till Stalin sagt att han ansåg det ovärdigt att en man som han kunde acceptera all den persondyrkan som visades honom. Vid ett sådant tillfälle hade Stalin, med ett av sina välkända ”rävleenden” spalande under mustaschen, svarat: ”Folket behöver en Gud”.
Det råder inget tvivel om att Stalin efter Yezhovs avrättning helt utplånade hans minne. Exempelvis ser vi nedan, som så ofta var fallet, Yezhov vid Stalins sida, denna gång under promenad längs Moskva-Volga kanlen år 1937. Stalin gillade uppenbarligen fotografiet och året efter Yezhovs avrättning inkluderades det i en hyllningsbiografi över den store ledaren, men då hade Yezhov spårlöst försvunnit ur bilden.
Medan allt detta pågick i Kreml fortsatte det sovjetiska folket att lida. Krig, svält, fattigdom, våld, farsoter, pogromer och statligt förtryck hade i Sovjetunionen inte skapat ett utopiskt samhälle. Det gick att skylla på sinistra främmande makter, på folks allmänna arbetsovilja och sabotage, men det kunde inte förnekas att något hade gått katastrofalt snett. Inte minst kunde var och en påminnas om det genom närvaron av hundratusentals kringdrivande, föräldralösa barn. De hjälporganisationer som verkade i landet i samband med svältkatastrofen 1921 till 1923 beräknade att genom deras och statliga insatser ombesörjdes fem miljoner barn under femton år med mat, många av dem var förvisso inte föräldralösa, men de som var helt skyddslösa uppgick till hundratusentals, med allt vad det innebar av ofattbart lidande och i många fall känslokallt utnyttjande.
Många författare och journalister påtalade den ständiga närvaron av dessa utsatta barn och en del konstnärer, som den något murrige, men välkände Fyodor Bogorosky blev under tjugotalet kända för sina framställningar av besprizornye.
Bogorosky förbjöds sedermera att skildra offren för sådant armod och övergick därför, att som så många andra konstnärer skapa charmiga parklandskap och heroisk socialrealism.
Det tycks som om det i sovjetsamhället existerade en parallell värld av extrem fattigdom, kriminalitet och laglöshet. Den förnekades i propagandan och ignorerades i allmänhet av konstnärer och författare, antagligen förbjudna att på allvar skildra eländet på ett inlevande sätt, som exempelvis Maksim Gorkij innan revolutionen gjort i den på sin tid världsberömda pjäsen På Bottnen.
Några groteska och underliga scener i Sergei Eisensteins film Strejken från 1925 antyder dock närvaron av en för många främmande kriminell värld, mitt inne i de stora städerna. En polisspion uppsöker en gangsterchef som med sitt stora gäng håller till på en kyrkogård. Det hela spelas upp som en slags fars, en bisarr och egentligen motbjudande pantomim, likt en socialrealistisk, överspelad Commedia dell Arte. Gangsterhövdingen framstår som en Kolingentyp, uppvaktad av en hunsad dvärg och ”sitt folk” som lever i stora tunnor, nergrävda och uppradade på ett fält, eller under gravvårdar. De framställs som befängt absurda och knappt mänskliga varelser, ett trasproletariat som villigt lånar sig till att för Statens och Kapitalets räkning spoliera arbetarnas försök att få drägliga löner och arbetsförhållanden. Det antyds visserligen att detta sker under den gamla, usla tsartiden, men har trots det en samtidssmak.
Fram till slutet av trettiotalet gjordes få omfattande försök att ta hand om de enorma mängderna med lidande, föräldralösa barn, annat än att de samlades in, skickades till uppsamlingsplatser och deporterades till olika platser i det väldiga landet. Det var först 1937 som Staten mer systematiskt tog hand om barn till ”statsfiender”, d.v.s. kriminella eller omstörtande ”politiska element” som avrättats eller deporterats.
Övergivna barn förekommer fortfarande i Ryssland i relativt stor mängd. Det beräknas att för närvarande kan det finnas minst 50 000 omhändertagna besprizornye i landet.
Vi skall inte tro att Ukrainas lidande tog slut efter Holodomor och utrensningarna av polackerna. Det fortsattes oavbrutet under en följd av år. När skördarna äntligen kunde bärgas igen, kollektiven effektiviseras och de hårda kvoterna år 1937 åter kunde uppfyllas så tog förföljelserna av kulakerna ny fart. Mellan 1937 och 1938 likviderades 70,868 ukrainare av NKVD, enbart mellan januari och augusti 1938 sköts 35,563 medan ”enbart” 830 dömdes till arbetsläger. Samtidigt arresterades 40,530 ukrainare anklagade för ”nationalism”.
Mitt i allt detta sökte sig de som lidit av svält och umbäranden sig till det de saknat; livets enkla glädjeämnen – framförallt mat som förmått mätta och glädja dig och de dina.
Ett överflöd av mat och delikatesser hade dock aldrig saknats vid Stalins överdådiga middagsbord, som naiva och lättimponerade VIPbesökare uppfattade som ett resultat av det överflöd som skapats genom Arbetarrepublikens välstånd.
Exempelvis, då den uppburne författaren George Bernhard Shaw under den begynnande svältkatastrofen i Ukraina och Kazakstan 1931 besökte Sovjetunionen hälsades han i Moskva av en militär hedersvakt, banderoller prydda med hans porträtt och folkmassor som ropade ”Leve Shaw!” En överdådig bankett avhölls för att fira Shaws 75-årsdag och efteråt undfägnades han med ett två timmars långt samtal med en Stalin som var på ett ”charmerande gott humör”. Mätt och belåten lämnade Shaw Moskva efter nio dagar och tog dagen innan sin avfärd farväl med orden: ”Imorgon lämnar jag detta hoppets land och återvänder till våra västländer – förtvivlans länder.”
Då Tysklands Sjätte Armé och Första Pansargrupp den 22.e juni 1941 bröt igenom Sovjetunionens Femte armé och invaderade Ukraina möttes deras förvånade trupper på flera ställen av jublande människor som kastade blomsterbuketter till dem. De förmodade att tyskarna skulle befria dem från kommunisternas terrorvälde. De kunde knappast ana vad som väntade dem.
Under sin blixtoffensiv, kallad Operation Barbarossa, tillfångatog den tyska armén cirka fem miljoner sovjetiska soldater som den sedan medvetet försökte svälta ihjäl. Detta skedde i enlighet med den så kallade Hungerplanen. Mellan 3,3 och 3,5 miljoner tillfångatagna ryska soldater dog i tyska interneringsläger, de flesta av svält.
Kort tid innan invasionen av Sovjetunionen hade Herbert Backe, statssekreterare vid Riksnäringsministeriet, på Himmlers begäran tillsammans med en koalition av nazistiska politiker utarbetat en plan för att säkra Tysklands livsmedelsförsörjning. En månad innan Operation Barbarossa inleddes presenterades planen för Die Oberkommando der Wehrmachts, Försvarstabens, ekonomikontor som entusiatiskt godkände den genom att understryka att det sovjetiska järnvägsnätets bristande kapacitet, otillräckliga vägtransporter och bränslebrist gjorde att den tyska armén skulle vara tvingad att livnära sig på vad som producerades i erövrade områden.
Följande slutsatser drogs: i) kriget kan enbart utkämpas om rysk försörjning garanteras under tre år; ii) detta innebär utan tvivel att tiotals miljoner ryssar kommer att dö av svält, en ”logisk och oundviklig utveckling”. Man konstaterade vidare att ”flera tiotals miljoner människor kommer att bli överflödiga” och därmed tvingas dö eller emigrera till Sibirien. Varje försök att rädda den inhemska befolkningen från svältdöden skulle komma att förhindra Tyskland från att hålla ut i sina krigsansträngningar och gå segrande ur den apokalyptiska striden.
Ukrainas upplevda spannmålsöverskott var särskilt framträdande i visionen av ett ”självförsörjande” Tyskland. Hitler hade konstaterat att Tyskland behövde ”Ukraina, för att ingen skall kunna svälta oss igen, som de gjorde i förra kriget”. För att Tyskland skulle kunna ”ta tillvara” Ukrainas jordbruksöverskott krävdes att ”oönskade element”, som judar och den ukrainska storstadsbefolkningen, helt förnekades förnödenheter, medan livsmedelsransoner för ukrainare i byar och mindre städer skulle begränsas i möjliga största mån.
Backe uppskattade Rysslands ”överskotsbefolkning” till mellan 20 och 30 miljoner, om dessa människor förnekades livsmedelsförsörjning kunde denna användas för den tyska armén och den tyska befolkningen. Noggrant planerad svält skulle alltså vara en integrerad del av det tyska fälttåget, en lösning på den europeiska livsmedelskrisen, samt en effektiv metod för att utrota den "oönskade" sovjetiska befolkningen.
Tysklands angrepp och ockupation av Ukraina orsakade minst 2.5 miljoner soldaters och 4.5 miljoner civilas liv. Fler än 2,2 miljoner civila ukrainare fördes till Tyskland som slavarbetskraft, mindre än hälften återkom, de andra hade fallit offer för allierade bombanfall och misshandel.
Nazisterna artutrotningar i Ukraina var direkt kopplade till det Vernichtungskrieg, Utrotningskrig, som hade skisserats upp i samband med den tidigare nämnda Hungerplanen och de var intimt förknippade med den tyska arméns försök att erövra och underkuva Ukraina.
Bland Ukrainas fler än fyra miljoner döda civilpersoner under den tyska ockupationen ingår mer än en miljon judiska offer. Försvarslösa män, kvinnor och barn mördades känslokallt av tyska Einsatzgruppen-enheter, orderpolisbataljoner, Wehrmacht-trupper, rumänska arméenheter och lokala nazistiska kollaboratörer. Einsatzgruppe C (Otto Rasch) tilldelades norra och centrala Ukraina och Einsatzgruppe D (Otto Ohlendorf) utförde sina massavrättningar i Moldavien, södra Ukraina, Krim och norra Kaukasus.
Den mest omfattande massakern ägde rum i ravinen Babij Yar utanför Kyjiv. Platsen valdes för flera massavrättningar och totalt beräknas 100 000 människor ha slaktas där. Den 28 september 1941 meddelade Kyjivs tyska militärkommando att stadens samtliga judar skulle evakueras. De skulle infinna sig vid järnvägsstationen, medförande varma kläder, persondokument, pengar och värdesaker. Mellan den 29:e och 30:e september infann sig 33,771 män, kvinnor och barn, de transporterades till den stora ravinen åtta kilometer utanför staden och där tvingades de klä av sig innan de mejades ner med maskingevär, enbart två personer överlevde.
Huvudansvarig för massakern var SS-Brigadeführer Emil Otto Rasch, befälhavare för Einsatzgruppe C. Dr. Rasch hade promoverat på en avhandling i rättsvetenskap och politisk ekonomi. En plikttrogen man som ansåg att en kommenderande officer bör vara personligen närvarande vid avrättningen av judiska män, kvinnor och barn. Rausch greps strax efter kriget, men varken förhördes, dömdes eller avrättades eftersom det fastslogs att han led av grav Parkinson sjukdom, kombinerad med demens. Han dog i sin cell 1948.
Ledaren för Einsatzgruppe D, Otto Ohlendorf, som greps tillsammans med Heinrich Himmler i Flensburg och kunde dock avge en mängd vittnesmål. Han var fullkomligt obotfärdig och hävdade att han agerat som en plikttrogen och korrekt tysk officer:
Min Einsatzgrupp hade till uppdrag att skydda de tyska truppernas bakre led och sidoflanker och vi gjorde det genom att döda judarna, romerna, kommunistiska funktionärer, aktiva kommunister, icke samarbetsvilliga slaver och alla sådana personer som skulle kunna äventyra säkerheten. […] Det var inte ett rasistiskt program ämnat att utplåna alla judar, snarast en allmän likvidationsorder som primärt syftade till att säkra erövrade territorier […] vårt uppdrag var i princip inte värre än det som utfördes av de ”tryckknappsmördare” som fällde atombomben över Japan. […] Judarna stod upprätt i led, och sköts på gängse militärt manér. Jag såg till att inga skändligheter eller våldsamheter förekom.
Den psykiatriker som förhörde Ohlendorf med uppgift att ”skapa en psykologisk profil” av honom konstaterade:
[Han] ser ut som ett utbränt spöke och hans samvete, om man nu kan kalla det så, är skinande rent och fullständigt innehållslöst. Bristen på affekt är uppenbar, men inte anmärkningsvärd i klinisk mening.
Ohlendorf dömdes till döden för brott mot mänskligheten och hängdes 1951. Den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko skrev 1961 en dikt om Babij Jar, några strofer från den:
Vilt gräs rasslar över Babi Yar.
Träden ser olycksbådande ut,
som vore de domare.
Här vrålar allt i tystnad,
och då jagblottar mitt huvud,
känner jag mig
gråna.
O mitt ryska folk!
Jag att vet
du
du in i kärnan är internationellt.
Men de med orena händer
har ofta gjort en löjlig bjällra av ditt rena namn.
Putin! Naturligtvis kan du inte höra en så obetydlig röst som min. Men ... jag frågar dig likväl. Har du glömt allt detta? Har du glömt blodet som spolades över Ukraina? Allt lidande, all död och hur mycket av detta elände som orsakats av dina förgångare? Jag läser din landsman Yevgeny Yevtushenko, såväl som Gogol, Turgenev, Chekhov, Tolstoy, Dostoevski, Akhmatova, Pasternak, Mandelstam, Bulgakov, Grossman och säger: “Skam över dig!” Du påstår att du med ditt vidriga krig räddar ryssar, det är en lögn, du drar deras namn, deras arv, deras stolthet i smutsen – dina orena händer har gjort ett hån av deras rena namn.
Applebaum, Anne (2017) Red Famine: Stalin’s War on Ukraine. London: Penguin. Astashkevich, Irina (2018) Gendered Violence: Jewish Women in the the Pogroms of 1917 to 1921 (Jews of Russia & Eastern Europe and Their Legacy). Boston MA: Academic Studies Press. Boeck, Brian J. (2018) Stalin’s Scribe: Literature, Ambition, and Survival; the Life of Mikhail Sholokov. Winnipeg: Pegasus Books. Cameron, Sarah (2018) The Hungry Steppe: Famine, Violence, and the Making of Soviet Kazakhstan. Ithaca NY: Cornell University Press. Czapski, Józef (2018) Inhuman Land: Searching for the Truth in Soviet Russia 1941-1942. New York: NYRB Classics. Hilberg, Raul (1985) The Destruction of the European Jews. New York: Holmes & Meier. Mecacci, Luciano (2019) Besprizornye: Bambini randagi nella Russia sovietica (1917-1935). Milano: Adelphi. Rayfield, Donald (2004) Stalin and His Hangmen. London: Penguin.Sebag Montefiore, Simon (2005) Stalin: Den röde tsaren och hans hov. Stockholm: Pan/Norstedts. Sen, Amartya (1982). Poverty and Famines: An Essay on Entitlement and Deprivation. Oxford: Oxford Univcersity Press. Snyder, Timothy (2011) Blood Lands: Europe Between Hitler and Stalin. London: Vintage.
