Kylslaget regn öser ner i Durham, men jag trivs i min yngsta dotters hem där jag nyss kopplat av genom att läsa i Walter Scotts Waverley. Att jag hamnat i den gamla romanen beror på att jag på vägen hit stannade till i Edinburgh, där järnvägsstationen heter Waverley, antagligen den enda järnvägsstationen i världen som är uppkallad efter en roman.
Det var inte första gången jag besökt Skottland eller Edinburgh. Till Skottland kom jag sommaren 1972 i sällskap med min yngsta syster och hennes väninna Inger från Sophiahemmet i Stockholm, där de utbildade sig till sjuksköterskor. Väninnan hade med sig sin lillebror Ulf, amatörboxare från Göteborg. Ulf och jag kom bra överens. Medan våra systrar på kvällarna hade det trevligt på egen hand bekantade vi oss med det skotska publivet. Till England hade vi kommit över en sällsynt stormig Nordsjö, färjans för hade våldsamt gungat upp och ner under de väldiga vattenmassorna, alltmedan jag och Ulf illamående och fascinerade suttit vid restaurangens panoramafönster som översköljdes av den ena störtsjön efter den andra.
Från Newcastle tog vi tåget till Aberdeen, The Grey Granite City, där vi bodde på en bed & breakfast som innehades av ett trevligt, äldre par. Mr. Gilmore var en skotsk patriot som gärna citerade favoritskalden Robert Burns och berättade om sin store hjälte Robert Bruce, som genom slaget vid Bannockburn hade slagit ”de där irriterande engelsmännen i grunden”.
Mr. Gilmore ägde en golfklubba som han någon gång i veckan tog med sig till Kings Links golfbana. Enligt Mr. Gilmore hade ”goffe” spelats i Aberdeen långt innan den ”oberättigat” berömda golfbanan i St. Andrews hade grundats och enligt honom var det just vid Kings Links som världens äldsta golfbana hade skapats. Mr. Gilmores golfklubba var av någon lokal hantverkare tillverkad helt av trä, ”precis som den skall vara”:
Järnklubbor används enbart för små detaljer som puttar och dylikt, det är i min mening inget annat än fusk. Mina förfäder använde enbart träklubbor och det räcker bra med en sådan. Det där med att bära omkring en hel påse med klubbor är ett påfund som uppfanns av de rika knösarna i The Honourable Company of Edinburgh Golfers, som lät sina tjänare släpa på eländet. Det är en abomination, en styggelse. Golf är en rejäl skotsk sport som skapades av och för vanligt folk. Dessvärre har den av de där rikemansvalparna förvandlats till ett beklämmande spektakel.
På söndagen klädde sig Mr. Gilmore i kilt och spelade på säckpipa i trädgården. Det finns en Super 8 film som skildrar våra utflykter med Mr. Gilmore, men det var länge sedan jag såg den. Den sympatiske Mr. Gilmore gjorde ett bestående intryck på mig, han utgjorde ett trevligt exempel på skotsk nationalism. Mr. Gilmores välvilliga entusiasm kom att prägla min inställning till det skotska folket och deras fascinerande traditioner, detta trots jag aldrig varit speciellt svag för överdriven patriotism.
Besöket gav mersmak, några år senare var jag tillbaka i Skottland denna gång i sällskap med min korridorskamrat Anki. Vi liftade med en lastbil från London till Edinburgh och slog upp vårt minimala tält på en sumpig campingplats utanför staden. Under dagarna var vädret hyfsat, men varje natt vräkte regnet ner. Givetvis bråkade vi en hel del, inte så underligt med tanke på det obekväma tältet, de tidigare strapatserna i England, då jag varit febrig och förkyld, och den kyliga fukten. Det hindrade oss dock inte från att klä upp oss, lämna tälteländet och ägna dagar och kvällar åt att besöka de många aktiviteterna under The Edinburgh Festival.
Jag hade lovat min far att skriva om det hela i Norra Skåne och hade därför ett presskort som intygade att jag var tillfällig medarbetare i lokaltidningen och det gav Anki och mig fritt tillträde till pressklubben och alla aktiviteter. Vi i såg allt från modern dans och experimentteater, till Shakespeare, opera och balett.
Det som dock har stannat i minnet var Royal Edinburgh Military Tattoo, med walesarnas schabrakprydda, långhornade getter, skottarna i kiltar och med säckpipor och den gripande avslutningen med en ensam piper som högt upp på slottets murar i silhuett mot fullmånen spelade Amazing Grace. Vi hade gett upp om tälteländet och tillbringade natten med att sova fram och tillbaka på diverse varma bussar innan vi flög till Sverige – min första flygresa.
Kvällen innan jag den här gången for till Durham mindes jag allt detta medan jag satt på en pub bredvid en flammande brasa, framför ett Haggis Tower och en pint med det utmärkta ölet Innes and Gunn som får sin speciella smak efter att ha lagrats i romfat. Vid ett bord satt en grupp som med pipa, fiol och mandolin spelade skotska reels. På väggarna satt, precis som på Café Greco i Rom, inramade porträtt på kända stamgäster från de senaste tvåhundra åren, bland dem fanns flera av stadens berömda författare – Arthur Conan Doyle, Robert Louis Stevenson, George MacDonald, J.M. Barrie, Hugh MacDiarmed, fram till Irvine Welsh och J.K. Rowling. Puben var varm, ombonad och fylld med folk. Alltmedan storvuxna, rödhåriga skottar och patetiskt illa klädda damer med kortkorta kjolar kom och gick, satt jag länge kvar och trivdes i den gemytliga stämningen, åt min haggis, drack min Innes and Gunn och bestämde mig för att äntligen läsa Waverley.
Egentligen är det underligt att så många skottar talar sig varma för Waverely. Romanen är på sina ställen ovanligt svårläst, fylld med en mängd anspelningar på historiska personer och händelser. Där finns dialoger som blir till en kör av olika stilövningar där hög och låg engelska blandas med latin, franska och gaeliska med allusioner till antika och samtida författare och händelser. En kompakt stil som ofta kan bli tröttande och fått en hel del kritiker och författare att ösa ovett över Walter Scott, fast den på sin tid omåttligt populäre författaren har också hyllats av storheter som Goethe, Balzac och Karl Marx. Charles Baudelaire gav dock i sin enda roman Fanfarlo, skriven 1847, trettio år efter Waverley, en nedgörande kritik av den skotske barden.
Huvudpersonen i Fanfarlo är en läsande och skrivande dandy och flanör vid namn Samuel Cramer, inte olik den tjugosexårige Baudelaire. Cramer spanar diskret in sin ungdomskärlek, Madame de Cosmelly, under hennes promenader genom Luxembourgträdgården och närmar sig henne genom att återlämna en roman som hon glömt kvar på en parkbänk. Efter att ha fört den eleganta damen till deras gemensamma minnen och sitt stora litteraturintresse lyckas Cramer vinna hennes förtroende. Han faller dock till föga för vad Baudelaire med det ironiska tonfall som präglar romanen anser vara skribenters och kritikers svaghet, nämligen att de inför varje människa de möter svamlar om sina litterära tycken och smak, oavsett om det råkar vara en ointresserad lumpsamlare eller handelsresande de stött på, personer som i allmänhet är ointresserade av deras litterära uppfattningar. Inför Madame de Cosmelly sablar Samuel Comer sin vana trogen ner Walter Scott:
"Men, vad läser ni nu?"
"En roman av Walter Scott."
"Då förstår jag varför ni så ofta avbryter er läsning! – Oh, vilken en trist författare! En dammig uppgrävare av gamla krönikor! En tråkig anhopning beskrivningar av småsaker! En hög gammalt skräp, allsköns kasserat tjafs: gamla vapen, disk, möbler, gotiska värdshus och melodramatiska slott befolkade med fjärrstyrda skyltdockor, utklädda i västar och färgglada jackor. Samtliga så välkända typer att ingen artonårig plagiarist skulle befatta sig med dem. Odrägliga slottsbor och älskare helt utan intresse för en modern människa - ingen sanning då det gäller hjärtats böjelser, ingen filosofi kring känslorna! Vilken skillnad mellan honom och våra goda franska författare, där passioner och moral är viktigare än materialbeskrivningar! Vad spelar det för roll om Slottsfrun bär pipkrage, resväska eller en krinolinunderkjol, förutsatt att hon kan snyfta, eller vara otrogen på ett passande sätt? Intresserar älskaren dig mer om han i västen bär en dolk istället för ett visitkort, blir en despot i svart kappa mindre poetisk än en tyrann klädd i buffelhudar eller järnrustning?"
Vad som tydligen retat Baudelaire, i sin skepnad av Samuel Cramer, var Scotts överlastade historiska beskrivningar, fast egentligen var den åsikten raka motsatsen till varför Walter Scott blivit så uppskattad. Han har hyllats som den historiska romanens fader. Istället för att beskriva avlägsna händelser ur perspektivet från kungligheter och andra berömdheter utgick hans historiska skildringar från ”vanliga människors” upplevelser, invecklade händelseförlopp inom noggrant studerade miljöer. Scott hyllades för sin förmåga att göra historien levande, ge den kött och blod, något som inspirerat andra författare av historiska epos som Victor Hugo, Heidenstam och Strindberg, som skrev:
Vad jag läser? Jag har nyss läst om Walter Scott med stort nöje. Victor Hugo med ännu större, och Dickens med icke mindre. Balzac kan jag läsa när som helst.
Romanerna ger en känsla av närvaro och vederhäftighet, men visst är de befolkade av blonda skönheter och vilda, passionerade mörkhåriga damer, som drar det kortaste strået gentemot sina husliga och mer sansade rivaler. Men, om läsaren bortser från ett emellanåt klichéartat utanverk framstår berättelserna varken som enkla eller enfaldiga. Även om Scotts hjältinnor präglas av sin historiska samtid är de betydligt mer mångbottnade än vad de tycks vara vid ett första möte. Intressant är också att hans hjältar allt som oftast framstår som vankelmodiga män, visserligen attraktiva och maskulina, men likväl behäftade med en svag karaktär som gör dem till offer för andras manipulationer.
Scott kunde visa förakt för sina “färglösa” romanhjältar. Edward Waverley beskrevs exempelvis av Scott som “ett lismande exempel på idioti” och han ansåg att om hans romanhjälte istället för den underdåniga Rose gift sig med den passionerade Flora skulle hon:
satt honom på spiselkransen som Greve Borowlaskis [mer om honom senare] fru brukade göra med honom. Jag är dålig på att skildra hjältar i ordets egentliga mening och har istället en olycklig fallenhet för tvivelaktiga karaktärer; smugglare, sjörövare och höglandsbanditer […], trots mina goda intentioner visar sig skurken alltid vara min hjälte.
Namnet ”Waverley” anspelar på ordet wavering, vacklande, och under romanens gång vacklar Edward Waverley mellan trohet till den engelska statsmakten och en dragning till de revolterande höglandsklanerna, samt en vacklan i sin romantiska kärlek till Flora och Rose.
Trots att många vittnat om Walter Scotts generositet, öppenhet och stora vänlighet fanns det ett undanglidande, osäkert drag hos honom. Han var inte enbart skald och romanförfattare, utan även posör, politiker och ekonomiskt beräknande. Man har exempelvis undrat över varför Scott gav ut sina waverleyromaner anonymt. Det dröjde tolv år innan han offentliggjorde författarskapet till de våldsamt populära och internationellt uppmärksammade romanerna, som fram tills dess hade de givits ut under beteckningen ”av Författaren till Waverleyromanerna”. Förklaringarna kan vara många – en viss skamkänsla över att en uppburen skald, advokat, medlem av en gammal skotsk klan, historiker, uttolkare av vördnadsvärda traditioner och parlamentsledamot ägnade sig åt att skriva romaner. På den tiden gavs romaner i allmänhet ut som billiga häften och riktade sig främst till romantiskt lagda damer, eller sensationslystna och läskunniga medlemmar av de lägre klasserna.
Kanske var Scotts strävan efter anonymitet även uppblandad med en högt uppdriven känslighet för negativ kritik, eller affärsmannens förståelse för att ett viss mått av mystik kittlar konsumenternas intresse. Där fanns även en misstanke om att skulle det visa sig att de populära romanerna var skrivna av en succéförfattare till högstämda epos skulle de kanske uppfattas som ett billigt försök att tjäna pengar på den berömmelsen. Scott tjänade nämligen ordentligt med pengar på egen förlagsverksamhet.
Kanske var diskretionen ett utslag av Scotts behov av att låta sig inspireras av en rollgestaltning, en persona. Han levde sig in i rollen av en allseende och allvetande författare och skrev med högt uppdriven hastighet efter det att han ägnat sitt ämne år av studier och förberedelser. Det ständigt skiftande rollspelet har gjort att Scott har kallats för ”Den Store Okände”.
Flera av hans samtida har vittnat om hur svårt det var att få grepp om Walter Scott. Han var en sällskapsmänniska, generös värd, vältalig advokat, frimurarbroder och föreningsmänniska, en vital om än något sjuklig person som inte drog sig för att sjunga, och dricka, dansa kunde han inte eftersom han var halt efter långvarig polio i sin barndom.
Hans gode vän, författaren och den före detta herden James Hogg, som hyllade Scott som ”världens störste man. Vad är kungar och kejsare jämförda med honom? Damm och sand!" retade sig likväl på Scotts svaghet för titlar, högt uppsatta bekantskaper och löjliga fasthållande vid ståndsetikett under bjudningar och sammankomster. Kända konstnärer som Raeburn, Lawrence, Wilkie och Landseer klagade över hur svårt det var att fånga Scotts karaktär i sina porträtt, trots skaldens särpräglade utseende, med en panna nästan lika hög som Boris Karloffs Frankensteinmonster. Kanske var Scott helt enkelt en osäker och överkänslig posör, som ständigt dolde sina inre känslor?
Likväl, trots alla dessa brister, kan jag inte låta bli av att fascineras av Scotts berättande och tycker mig i Waverley ana en mängd lager av intressanta iakttagelser och tankegångar. Även i sitt skrivande var Scott en kameleont, möjligen är detta inte alls någon brist, utan det gör honom både särpräglad och intressant. Genom en stor del av sin debutroman använder sig Scott av ett ironiskt tonfall som påminner mig om Thackerays Barry Lyndon, både romanen och Kubricks film. Han håller distans till sin berättelse, som utspelar sig mot bakgrunden av det Stuartska kungahusets försök att återerövra Englands, Skottlands och Irlands troner. En kamp som började då James II 1671 konverterade till katolicismen och 1689 tvingades fly till Frankrike efter det att hans svärson, protestanten William av Oranien, invaderat England.
William stöddes av en missnöjd, engelsk majoritet som ogillade James katolicism och nära kontakter med Ludvig den XIV:e. Fram till slaget vid Culloden försökte James anhängare, jakobiterna, varav de flesta fanns på Irland och i Skottland, återinsätta Stuartarna på tronen. När James son 1715, efter ett misslyckat uppror gav upp hoppet om att bli engelsk och skotsk kung gav jakobiterna sitt stöd till hans son Charles Edward, Bonnie Prince Charles, och det är efter hans landstigning den andra augusti 1745 på ön Eriskay bland de yttre Hebriderna, som huvuddelen av Waverley utspelar sig.
Det avgörande slaget vid Culloden utkämpades under en hagelstorm som piskade de illa disciplinerade högländska klanmedlemmarna i ansiktet, alltmedan de utsattes för en förödande eldstorm från professionella engelska trupper. Nära hälften av Bonnie Prince Charles trupper hade deserterat inför en strid som skulle utkämpas på slät, vattensjuk terräng. De var vana vid att anfalla sina fiender ur bakhåll bland sina höglänta hemtrakter och var därför ovilliga att på ett öppet fält utsätta sig för engelsmännens kanonader och välriktade eldgivning. Själva saknade de ordentligt artilleri, tillräckligt starkt kavalleri och dessutom stod de under befäl av en oerfaren befälhavare som inte lyssnade till deras klanhövdingar, utan hellre till sina irländska och franska rådgivare.
Sjungande vilda kampsånger och hetsade av säckpipsmusik rusade klanvasallerna besinningslöst mot rödrockarnas metodiska kulregn. Resultatet blev katastrofalt och följdes av en hänsynslös repression under vilken högländernas fattiga invånare förlorade sin mark och decimerades genom terror, svält och nöd, alltmedan deras feodalherrar svek dem i försök att rädda sina ägor genom att alliera sig med segermakten och öka markernas lönsamhet genom att effektivisera fåravel, jaktmarker och jordbruk, något som ledde till massvräkningar av deras vasaller och de hemlösas migration till lågländerna, samt över haven till Kanada och Australien.
Walter Scott visar sin berättarskicklighet genom att hålla sin hjälte utanför de avgörande slagen och förberedelserna av upproret. Visserligen träffar han Bonnie Prince Charles och blir invecklad med en av klanhövdingarna och hans eldiga syster. Den flamboyante klanhövdingen Fergus Mac-Ivor i Waverley fann sin förebild i Scotts gode vän Alexander Ranaldson MacDonell av Glengarry, vars ståtliga höglandsteatralitet kan beundras på Henry Raeburns porträtt av honom i Edinburghs förnäma nationalgalleri.
Glengarry, som han i allmänhet kallades, hyllades ofta av sin vän Scott, fast även han var välbekant med hans fåfänga, våldsamma humör och hänsynslösa vräkningar av arrendatorer:
Denne herreman är vår tids Quixote, som i sin fulla omfattning har bibehållit alla klanskapets kännetecken, de som för länge sedan har övergetts på annat håll. Han tycks leva ett århundrade för sent och befinner sig i ett tillstånd av fullständig lag och ordning, som för en forna tiders Glengarry innebär att hans vilja är lag för hans klan. Varmhjärtad, generös och vänlig är han älskad av de som känner honom och hans ansträngningar att visa välvilja är oavlåtliga för de klanmedlemmar som till fullo och villigt erkänner hans anspråk.
I sin högdragna personlighet omfattade Glengarry sin samtids tendenser, som främst innebar att högländernas forna feodalherrer hänsynslöst berikade sig på bekostnad av sina trogna vasaller. Trots detta uppfattade sig Glengarry sig som ett genuint exemplar av en traditionell och välvillig klanhövding. Han bar alltid kilt eller tartanmönstrade byxor och likt sina förfäder färdades han sällan utan sin tail, svans; tjänstefolk som han klätt upp i kilt och beväpnat med bredsvärd och rundsköldar, säckpipsblåsare, en blind bard och två resliga ynglingar som bar honom över bäckar och oländig terräng.
Efter Culloden försökte den engelska övermakten utplåna all så kallad höglandskultur, bland annat genom ett totalförbud för kiltar och tartan, tartan var ett rutmönstrat ylletyg, dock tilläts de inom de lojala skotska regementen som upprättades av klanhövdingar och till vilka flera unga skottar tvångsrekryterades. Den patriotiskt sinnade Glengarry kringgick kiltförbudet genom att upprätta ett eget skotskt regemente och designa rekryternas uniform, som givetvis bestod av en speciellt mönstrad kilt, som kan beundras på hans porträtt. Han skapade också en mössa, båtformad och hopvikbar var den prydd med fjädrar och sidenband som hängde ner över nacken. Denna så kallade toorie bärs fortfarande av skotska soldater.
Medan han tvångsrekryterade ungdomar till sitt regemente tvingade Glengarry flertalet av sina arrendatorer att lämna sina marker, så att de kunde öppnas upp, främst som betesmarker för väldiga fårhjordar, kanske en del av hans stora modeintresse - tartanmönstrade plädar och kiltar tillverkades nämligen av höglandsull och lokala väverier. Flera skepp forslade tidigare Glengarry arrendatorer till Kanada.
Walter Scott, som i Waverley beskriver höglandsbefokningen som en slags ädla vildar, inte olika Coopers mohikaner och deras jakobitsika hövdingar som ett mellanting mellan högt bildade ädlingar, flera var katoliker och hade vistats i exil i Frankrike, Spanien och Italien, och Scott var som sagt imponerad av den hänsynslöse, men bygdekultursvurmande Alexander MacDonell av Glengarry. Scotts diktarkollega, den geniale Robert Burns, genomskådade med ohöljt förakt Glengarrys hembygdsteater och hånade det löjliga taskspeleriet inom de exklusiva höglandssällskapen där den allt förmögnare adeln lekte klanhövdingar, höll väldiga öl- och whsikeyindränkta fester, sjungande och hyllande en i stort sett hopdiktad höglandskultur, alltmedan de hårdhänt tömde sina stora ägor på folk för att ge plats åt växande fårhjordar och kalhuggning av de återstående skogarna.
I form av ett elakt brev på vers från Beelzebub till den ”uppriktigt vördade ordföranden för det Vördade Höglandsällskapet”, hyllar Burns giftigt och sarkastikt ”Mr. Macdonald av Glengary” för att han så välvilligt tagit hand om markerna åt deras rättmätiga ägare, alltmedan han gav dem möjlighet att söka sig till Kanada för att där finna ”det mest fantastiska som finns – Frihet.” Beelzebub ägnar sig sedan åt att ge Mr. Macdonald goda råd om hur han bäst skall disciplinera och plåga de stackare som lever kvar på hans ägor, så att Beelzebub slutligen med glädje skall kunna välkomna den vördade klanhövdingen till sitt Helvete. Ett utdrag ur brevet ger prov på tonfallet:
They’ll keep their stubborn Highlan spirit.
But smash them! crush them a’ to spails!
An’ rot the dyvors i’ the jails!
The young dogs, swinge them to the labour,
Let wark an’ hunger mak them sober!
The hizzies, if they’re oughtlins fausont,
Let them in Drury lane be lesson’d!
An’ if the wives, an’ dirty brats,
Come thiggan at your doors an’ yets,
Flaffan wi’ duds, an’ grey wi’ beese,
Frightan awa your deucks an’ geese;
Get out a horse-whip, or a jowler,
The langest thong, the fiercest growler,
An’ gar the tatter’d gipseys pack
Wi’ a’ their bastarts on their back!
De håller envist fast vid sin höglandsanda:
men krossa dem! Splittra dem till flisor.
Låt dina gäldenärer ruttna i fängelshålorna!
Unghundarna, prygla dem till arbete,
slit och hunger gör dem nyktra!
Ungflickorna, om de bär sig illa åt,
låt Londons bordeller lära dem att veta hut!
Och om käringar och deras smutsiga slynglar
kommer tiggande vid dina dörrar och portar,
i flaxande trasor och gråa av smuts
skrämmer de bort dina ankor och gäss;
leta rätt på en hästpiska eller din pitbull,
din grövsta läderrem eller ett bastant whiskeykrus
och strimla med dem zigenarpackets
och deras oäktingars ryggar!
Walter Scott var betydligt försiktigare och mer diplomatisk ä Burns, fast hans Waverley kan inte avfärdas som propaganda, varken för höglandsromantik eller låglandskapitalism. Han visar tydligt att flera klanhövdingar betedde sin som maffiadons – de kräver skyddpengar från skyddslösa grannar och drog sig inte för att bestraffa dem och stjäla deras boskap om de vägrade betala. Även om flera klanhövdingar var högt utbildade och sofistikerade kontrollerade de band med hitmen och banditer. Likså var låglandsborna och engelsmännen knappast några helgon, vinningslystnad och förakt för de fattigare höglandsborna var endmiska bland dem. Edward Waverlys vacklan berodde till stor del på att han kan såg värden hos både höglands- och låglandskulturerna och att han identifierade sig med individer från båda lägren, något som gjorde det svårt för honom att välja sida i den blodiga maktkampen. Dock gör han sitt val i slutet av romanen, då han gifter sig med Rose och vänder ryggen åt den passionerade höglandsskönheten Flora. Allt tyder på att Waverley slutligen hamnade bland Edinburghs företagarelit, som blomstrade genom internationell handel och förvandlandet av högländerna.
Vurmen för höglandskulturen tog ordentlig fart då den engelska statsmakten 1782 hävde kiltförbudet, främst genom påtryckningar från det det stora väveriet William Wilson & Sons som sedan 1770 levererade kiltar till militären och som ville utöka sin produktion genom att vända sig till allmänheten. Grunden för hölandsrenässansen hade lagts då James Macpherson 1765 publicerade The Works of Ossian, Ossians sånger, en antologi med uråldriga ballader som Macpherson påstod sig ha upptecknat i de skotska högländerna. Antologin utgjordes av vad som bevarats från ett väldigt epos som skapats av en keltisk skald på 200-talet och som Macpherson sa sig ha översatt till engelska från den gaeliska som de sjungits på av hans informanter i isolerade byar.
Macphersons fynd tog England och Skottland med storm, nu hade de sin egen Homeros. Ossians sånger översättes till så gott som samtliga europeiska språk och blev över hela kontinenten beundrade och plagierade, även om flera rättmätiga tvivel på deras äkthet snart spreds från kännare av gaeliska och keltisk berättartradition, inte minst från Walter Scott, men detta hindrade inte att de fick en stor betydelse för utformandet av den skotska kultur som nu skapades.
Skotska patrioter började hävda att en urgammal skotsk kultur hade överlevt i de isolerade högländerna. I själva verket var den kulturen och dess fornsånger mer irländska än skotska. Likaså hade de skotska plädar som sedermera blev till kiltar ett irländskt ursprung. De skotska högländerna hade under tusentals år varit närmre Irland och fornnordiska inflytanden än de östra lågländerna, som hade tätare kontakter med England i söder och den europeiska kontinenten. Detta hindrade dock inte förmögna, intellektuella kretsar i städer som Edinburgh och Aberdeen att återskapa en skotsk kultur som de antog var ursprungligare och mer äkta än den man kunde finna spår av i England och Irland.
Stor betydelse fick den särpräglade höglandsdräkten, den mönstrade kilten. I själva verket var den rester av en klädedräkt som en gång varit vanlig bland kelter och skandinaver; ett omfattande tygstycke som draperades över hela kroppen och hölls på plats av ett brett läderskärp och ett stort spänne, en fibula. I allmänhet lämnades den sida krigarna använde för svärd och stridsyxa fri, medan manteln draperades över den andra armen.
Den moderna kilten, eller som den kallas felie beg, kort kilt, uppfanns på klanen MacDonells marker i Glengarry, där en kväkare från Lancashire, Thomas Rawlinson, 1727 etablerade ett smältverk som använde virke från skogarna i det närliggande Invergarry. MacDonells ville att arbetarna skulle bära den traditionella långa kilten, men Rawlinson fann att den var i vägen för skogshuggarna och introducerde därför den korta kilten som i stort sett var en kjol som virades kring höften och hölls på plats av ett brett läderbälte och ett spänne. Dessa felie begs var ofta mönstrade, men några klanmönstrade tartans existerade inte vid denna tid.
Den korta kilten blev snabbt populär och användes av skotska regementen som hade fastställda mönster. På de bilder av skotska krigsfångar som gjordes av den schweiziske konstnären David Morier, som följde med Hertigen av Cumberland under hans strider mot de högländska upprorsmännen, ser vi att de bar korta kiltar eller tartanmönstrade byxor.
Att olika klaner bar skilda tartanmönster är till stor del en uppfinning av bröderna John Carter and Charles Manning Allen, som kallade sig Sobieski Stuart och påstod sig vara de enda ättlingarna till den i själva verket utdöda Stuartsläkten. Myten om klantartans var i svang redan innan bröderna Allen gjorde stor affär av den och i Waverley som skrevs 1814 nämner Scott:
Vid skenet från den öppna elden kunde Waverley urskilja att hans övervakare inte tillhörde klanen av Ivor, eftersom Fergus var särskilt strikt då det gällde att av sina anhängare kräva att de skulle bära tartan mönstrad på ett sätt som var utmärkande för hans släkt; en sed som fordom var allmänt förekommande i Högländerna, och som fortfarande upprätthålls av sådana klanhövdingar som är stolta över sin härstamning eller vårdar om sina exklusiva maktbefogenheter.
Bröderna Allen stödde sin påhittade kartläggning av olika klantartans genom diverse förfalskade manuskript som fick stor betydelse för kiltens historia. Avgörande var deras påstående att de funnit ett gammalt manuskript som visade de olika tartanmönster som en gång använts av högländska klaner. 1842 publicerade de två bröderna ett praktverk illustrerat med färgbilder som enligt dem återgav ett numera försvunnet manuskript, Vestiarium Scoticum, som de funnit 1827 och som 1571 sammanställts med äldre förlagor som grund av en viss biskop John Leslie, som varit en av Maria Stuarts förtrogna. Två år senare publicerade bröderna en än mer påkostad upplaga, nu med ytterst noggranna redovisningar för deras efterforskningar i Högländerna och olika europeiska boksamlingar, The Costume of the Clans. Det rörde sig uteslutande om förfalskningar och fantasier, men de skotska tygfabrikanterna och skrädderierna accepterade tacksamt det hela och snart spreds bröderna Allens upptäckter genom mönsterböcker och vetenskapliga avhandlingar, alltmedan de själva uppträdde i allt mer fantasifulla höglandsdräkter.
Kiltar och tartanmönstrade plädar är nu allmänt accepterade som antika grundpelare i skotsk kultur. I Mel Gibson episka kostymfilm Braveheart från 1995 får vi exempelvis se hur virila skottar störtar fram i kiltar och med blåmålade ansikten. Filmens hjälte, den medeltida adelsmannen William Wallace, var inte som i filmen son till en bonde och stred säkerligen till häst, brynjeklädd som en medeltida riddare och det gjorde även flera av hans krigare och de bönder som deltog i striderna bar snarare byxor än kiltar.
Idén om blå krigsmålning fick Gibson antagligen från skildringar av de antika pikterna, som enligt romarna bebodde dåtidens Skottland, som de kallade Caledonia. Picti, betyder ”bemålade”. Eumenius nämner med några ord pikterna år 297 och antydde då att de var “blå”. Det var antagligen av samma orsak som araben Ibn Faladin, som 921 träffade svenska vikingar vid Volga, beskrev hur de från “fingrarna till halsen” var täckta av mörkgröna bilder av träd och olika symboler. Antagligen rörde det sig om mörkblå tatueringar som åstadkoms genom användandet av färgämnen framställda ur en speciell träaska. Att pikterna var tatuerade tycks bekräftas av en annan romersk källa - historikern Herodianus (170 – 240) som nämner att de förhandlare som kom ner från länderna norr om Hadrianus mur, som utgjorde gränsen mellan det romerska Brittania och Caledonia, var nakna, sånär som järnband kring livet och halsen, och att de var tatuerade från huvud till fot.
Liksom så mycket annat som skildrar högländska seder och klädedräkter är Gibsons bildspråk byggt minst lika mycket på obevisade legender, som historisk verklighet. Men, myter förvandlas lätt till verklighet, något som bevisas av den mångfald av klanrelaterade kiltar som fylller så många skyltfönster i Edinburgh, eller den ”ursvenska kultur” som Sverigedemokraternas propaganda anspelar på.
Det kan dock inte förnekas att sådana legender och myter, eller spännande litteratur som Waverley kan vara stimulerande och leda till nya upptäckter. Exempelvis så ryckte jag till då jag fann att Scott skrev att Greve Borowlaskis fru brukade sätta honom på spiselkransen. Ett underligt påstående, men eftersom jag satt på tåget till Durham då jag läste det kom jag ihåg att Józef Boruwłaski var en dvärg som avlidit i Durham och då jag nu hamnat i Durham besökte jag tillsammans med min dotter Stadshuset i Durham, där det finns en staty i naturlig storlek av Boruwłaski och ett glasskåp som visar hans kostym, stol, promenadkäpp, fiol, hattask och skor.
Greve Boruwłaski som vid trettio års ålder var en meter hög och som avled i Durham 1837 vid den då aktingsvärda åldern av 97 år, var vid sin död en respekterad medborgare och begrovs under högtidliga former i stadens katedral. Han var född i Polen och hade varit god vän med kungar och kejsare i Polen, Österrike, Frankrike och England. Boruwłaski hade två vackra döttrar och hade varit gift med en firad skönhet. Han var en beläst och stimulerande samtalspartner, skicklig gitarrist och violinst, med ett spännande liv bakom sig som han skildrade i tre självbiografier. Och spiselkrasen? Det var inte en spiselkrans utan en hög garderob som enligt vad Greve Boruwłaski själv har berättat som hans fullvuxna och mycket tempramentsfulla hustru placerade honom på då hon var förargad på honom.
Och Bonnie Prine Charles? Vad hände med honom efter det förödande slaget vid Culloden? Han flydde över de skotska hedarna, ständigt förföljd av de engelska trupperna, men ingen förrådde honom för de 30,000 pund som utlovats den som kunde tala om var han befann sig. Slutligen lyckades Charles, förklädd som husjungfru till Flora MacDonald, med en liten båt ta sig från ön Skye till en väntande fransk fregatt. Floras sonson blev sedermera dödad i en duell med den hetlevrade och ökände Alexander Ranaldson MacDonell av Glengarry.
Bonnie Prince Charles fortsatte drömma om att slutligen bli engelsk kung, men söp ner sig och även om han gick från kvinna till kvinna fick han ingen arvinge och dog i Rom som en patetisk parodi på sitt forna, stiliga jag.
I sin kortroman Kastrater berättar Sven Delblanc om en nattlig seans i ätten Stuarts palats i Rom. Närvarande är Gustaf III, hans gunstling Gustaf Mauritz Armfelt, den åldrade Bonnie Prince Charles och den berömde kastratsångaren Marchesi, snart uppenbarar sig även Marchesis än mer ryktbare kollega Farinelli, men han visar sig enbart vara en förgrämd ande. Det förfallna palatset är befolkat med allsköns andeväsen och även Gustaf III och Charles Stuart framstår som patetiska relikter från en tid som snart skall gå i graven, lika sterila som de två kastratsångarna. Delblancs skildring av hur den försupne och i förtid åldrade Bonnie Prince Charles tar emot sina gäster i porten till Palazzo Muti är antagligen inte långt från verkligheten:
Omsvärmad av tjänare kom Karl Edvard vacklande nerför trappan, sömndrucken eller av andra orsaker échaufferad, kutig av ålder, högröd i ansiktet och med sin habit i oordning, flaxande som en ruggande trana i sin söndriga fjäderskrud … På den blå livrocken glimmade en kraschan, men de nakna benen under kiltens röda tartan var skrangliga av ålder, och Strumpebandsorden hade hasat ner till vristen. […] Borstig av vit skäggstubb över pussiga kinder, blommerant av dryckenskap, derangerad i klädseln, stod han där äntligen på nedersta trappsteget, han som av somliga kallades Karl Edvard Stuart, Chevalier de Saint-Georges …
Givetvis cyklade jag vid min återkomst till Rom ner till Palazzo Muti, som ligger mitt i stan. Förgäves sökte jag efter någon av de marmorplattor som brukar finnas på åldriga romerska hus för att tala om att de bebotts av någon berömd person. Än mer osäker om att det rörde sig om Stuartarnas palats blev jag då jag såg att namnet Balestra var ingraverat över porten.
Medan jag stod där i duggregnet steg en äldre, rakryggad herre, med borsalino, elegant rock i beige kaschmir och mustasch med uppåtsvängda spetsar, ut ur porten. Medan han slog upp sitt paraply gick jag fram till honom och undrade om detta verkligen var Palazzo Muti. Medan han intresserat betraktade mig genom sina hornbågade glasögon svarade han vänligt:
- Visst är det det!
- Men, det står ju Balestra över porten.
- Äsch, det skall du inte bry dig om. Förresten, är du skotte?
- Nej, jag är svensk. Hur så?
- Det är nämligen enbart amerikaner och skottar som brukar fråga om det här är Palazzo Muti. För du är väl nyfiken på om det här är Stuartarnas palats?
- Jovisst, men jag trodde det skulle finnas en skylt.
Han skrattade:
- Det tror alla och det finns verkligen en skylt. Det är enbart så att du kommit hit på fel dag, porten är stängd på lördagar och söndagar. Kom, så skall du få se.
Artigt förekommande öppnade han åter porten och lät mig stiga in och på väggen i portgången fanns verkligen en marmorplatta:
I detta palats bodde hertig Henry, som då var kardinal av York och som den siste överlevande sonen efter James III av England tog sig namnet Henry IX i och med honom utsläcktes år 1807 den stuartska dynastin.
Henry Benedict Stuart var Bonnie Prince Charles homosexuelle och därmed barnlöse yngre bror och liksom Charles föddes och dog han i samma palats, den likaledes barnlöse Charles hade då varit död i nitton år.
Jag fortsatte min cykeltur till Vatikanen där jag i Peterskyrkan någon minut stod framför Stuartarnas eleganta gravvård, skapad av Canova och bekostad av den engelske kungen Georg III. Henry Stuart hade säkerligen uppskattat de vackra, nakna och vingprydda ynglingarna Eros och Thanatos som med släckta facklor böjer sina huvuden på ömse sidor om ingången till ett mausoleum över vilken det på latin står skrivet "Saliga är de som dör i Herren". Förutom drottning Kristina av Sverige är Stuartarna de enda kungligheter som är begravna i Peterskyrkan. Under Andra världskriget restaurerades Stuartarnas sarkofag i basilikans krypta på bekostnad av The Queen Mother, även det som en ursäkt för det elände som engelsmännen åsamkat de skotska högländerna efter slaget vid Culloden.
Baudelaire, Charles (2001) The Prose Poems and La Fanfarlo. Oxford: Oxford University Press. Crawford, Thomas (1982) Walter Scott. Edinburgh: Scottish Academic Press. Burns, Robert (1993) Selected Poems. Harmondsworth: Penguin Classics. Delblanc, Sven (1976) Kastrater: En romantisk berättelse. Stockholm: Aldus/Bonniers. Hogg, James (2010) Familiar Anecdotes of Sir Walter Scott. Charleston SC: Nabu Press. Hudson, Benjamin (2014) The Picts. Chichester: Wiley Blackwell. Hutton, Richard H. (1878) "Sir Walter Scott," i Hayden, John O. (ed.) (1970) Walter Scott: The Critical Heritage. London and New York: Routledge. Prebble, John (1973) The Highland Clearences. Harmondsworth: Penguin Books. Prebble, John (1974) Culloden. Harmondsworth: Penguin Books. Prebble, John (2000) The King´s Jaunt. Edinburgh: Birlinn Ltd. Scott, Walter (2011) Waverley. London: Penguin Classics. Trevor-Roper, Hugh (1987) “The Invention of Tradition: The Highland Tradition of Scotland,” i Hobsbawm, Eric och Terence Ranger (eds.) The Invention of Tradition. Cambridge: Cambridge University Press. Webb, Simon (2008) In Search of the Little Count: Joseph Boruwlaski, Durham Celebrity. Durham.
