VAD EN KINESISK ROMAN BERÄTTAT FÖR EN SEXTIOETTÅRING

Havet rör sig oavbrutet mot stranden. Våg följer på våg. Jag kan inte se hur de vänder tillbaka. Efter en dag av regn ligger sanden mjuk och mullvadsgrå i aftonljuset. Stillastående vatten glimmar som silver i strandkanten. Molntäcket har spruckit upp, himlen är djupblå, sånär som vid horisonten, där den kransas av ulliga cumulusmoln, färgade av solens röda klot som sakta sänker sig i havet mellan Kirkes ö och klippan vid Terracina. Riktar jag blicken åt höger ser jag hur Sperlongas vita hus på sin klippa också de färgas av den nedgående solens strålar; svagt rosa och beige, mellan svarta skuggor.

Jag står vid hotellets öppna, franska fönster, bakom mig lyser rummet varmt och gult. Lyssnar till Medelhavets oavbrutna brus, känner mig priviligierad. Det är kväll efter min sextioettåriga födelsedag. Egentligen borde jag vara betryckt över att ännu ett år av mitt utmätta levnadsspann har förflutit. Borde möjligen tänka på alla de jag övergivet, på min egen övergivenhet. Känna oro inför en oviss framtid. Men ikväll är jag omsluten av en lugnande lyckokänsla. Åldrande har inte oroat mig. Kanske för att jag, än så länge, har förskonats från kroppslig smärta och sjukdom känner jag mig evigt ung och undrar när jag skall överges av den känslan.

Ofta fastnar melodier och sånger i skallen. Jag lyssnar till dem gång på gång, tills de en dag upphör att sysselsätta mina tankar och annan musik tar deras plats. Den sista tiden har det varit Leonard Cohens senaste – Can´t Forget. En CD där han genom sina gamla och nya sånger skildrar åldrandets tillkortakommanden, en avklarnad, lugnande musik. Då jag står och blickar ut över det mörknande havet dyker en fras upp:

And I can´t forget, I can´t forget

I can´t forget, but I don´t remember what.

 

“Jag kan inte glömma, men jag minns inte vad”. Denna känsla av att det finns sådant som präglat mitt liv, något viktigt som jag antingen vill bevara, eller glömma, men jag inte kan gripa det, inte nå Das Ding an sich, själva existensens gåta. Som när jag betraktar landskapet som breder ut sig framför mig; så stort, så öppet och befriande – vackert och obegripligt.

I mina försök att gripa det ogripbara dyker läsefrukterna upp. En spansk novell som skildrade hur Gud sänder en ängel till jorden, för att därigenom bidra till lösningen av människornas egoism och alltmer ökande ondska. Ängeln skall efter fullgjort uppdrag återvända till Gud och avlägga en rapport om eventuella framgångar, eller misslyckande. Men, ängelns återkomst dröjer. Visserligen är Gud allseende och allvetande, men det verkar som om ängeln funnit ett sätt att dölja sig. Gud oroar sig och sänder en annan ängel för att söka den förlupne tjänaren. Ängeln finner efter viss möda den svikande serafen och tror sig förstå varför Gud förlorat uppsikten över sin budbärare – han har nämligen upphört med att vara ängel och förvandlats till en människa. Det förrymda sändebudet sitter på en sten, från en höjd blickar han ut över ett prunkande landskap och öppet hav. Vingarna har fallit av honom, hans kinder är fuktiga av tårar.

- Vad gör du här? Vad har hänt med dina vingar? Varför kom du inte tillbaka? undrar hans himmelske kollega.

Med ett svagt leende vänder sig den männsikovordne ängeln sig till honom.

- Jag kunde inte förmå mig att återvända. Här är så underbart vackert. Jag blev sittande för att betrakta all denna skiftande skönhet, glömde mitt uppdrag och vingarna föll av. Nu kan jag inte återvända, men det gör mig inte bedrövad. Jag är lycklig här.

Jag har glömt detaljerna och möjligen skulle novellen vara fullständigt annorlunda om jag läste den än en gång. Som när jag fått för mig att jag i Samuel Johnsons Prins Rasselas av Abbessinien läst att den unge prinsen stått på en höjd och sett ut över ett underskönt landskap, gripits av förtvivlan och sagt till sin följeslagare:

- Det är så vackert. Jag vet inte vad jag skall göra med det. Man kan väl inte äta ett landskap?

Jag har boken, men har förgäves sökt efter det där avsnittet. I can´t forget, but I don´t remember what. Men, vänta ... medan jag skriver detta kom jag att tänka att jag måste ha blandat ihop det där minnet med något annat och plötsligt mindes jag att tanken på ett vackert landskaps ogripbarhet härstammade från något jag läst i Colin Wilsons fascinerande bok The Occult. Jag har faktiskt den boken någonstans här i Rom:

I Samuel Johnsons Rasselas, Prince of Abyssinia finns en scen där hjälten betraktar den fredliga, pastorala idyllen i Happy Valley där han bor och då undrar varför han inte kan vara lika lycklig som fåren och korna. Han reflekterar dystert: ´Inom mig kan jag inte upptäcka någon känsla som inte är mättad med sann glädje, men likväl känner jag mig inte glad. Människan har säkert någon dold känsla som denna plats inte kan tillfredsställa. Eller så har hon några önskemål som måste uppfyllas innan hon blir lycklig.'

Kursiveringen är min egen.  Den ´dolda känslan´ är människans utvecklande aptit, begäret efter att få kontakt med verkligheten. Men, det är inte allt. Vem har inte upplevt den märkliga känsla som kommer i stunder av glädje och tillfredsställelse? Som barn hade jag en sådan känsla inför vatten. Om mina föräldrar tog mig på en bussfärd, brukade jag luta mig ut genom fönstret varje gång vi passerade en bro; det var något hos stora vattenvidder som framkallade en smärtsam önskan, som jag fann obegriplig. Ty om jag faktiskt skulle närma mig vattnet, vad kunde jag göra för att tillfredsställa denna känsla? Dricka det? Simma i det? Så när jag först läste passagen i Rasselas, förstod jag omedelbart vad Johnson menade med ´någon dold känsla ... eller några önskemål som måste uppfyllas innan man blir lycklig´.

Vi tror oss ana att det finns en mening, en kod, bakom tillvaron. Om vi löser existensens gåta kan vi möjligen begripa och förändra tillvaron. En skrämmande tanke, som även den har skildrats av Leonard Cohen, i hans förskräckande sång The Future, där han säger sig ha sett framtiden och att den är – Mord! Som i filmen The Shining där den synske, lille pojken Tony  jagas av hemska framtidsvisioner. I hans medvetande dyker ordet Redrum upp, gång på gång. Han försöker förgäves tolka det och skriver det med läppstift på en badrumsdörr. Då hans mor kommer in och får se ordet speglas i badrumsspegeln får hon en chock då det visar sig att det felvända ordet i själva verket var Murder, Mord! Snart är hon och sonen på flykt från hennes vansinnige make som förföljer dem med en yxa i högsta hugg.

I sin sång listar Cohen den ena katastrofen efter den andra och anspelar på människans ondskefulla cynism. Bland annat nämner han:

There´ll be the breaking of the ancient Western code

Your private life will suddenly explode

There´ll be phantoms, there´ll be fires on the road.

 

“Den åldriga västerländska koden kommer att knäckas. Ditt privatliv kommer plötsligt att explodera. Det kommer vålnader, bränder på vägen.” Vad är det för en kod Cohen sjunger om?

När Rose för någon månad sedan reste till Singapore frågade hon mig om hon kunde ta med sig något tillbaka till mig. Om hon kunde finna en av de stora kinesiska klassikerna i någon penguinutgåva så ville jag gärna ha en sådan. Jag hade enbart läst Resan till Västern och två delar av Berättelser från träskmarkerna. Men, en av mina vänner är mycket förtjust i de övriga klassikerna och plöjer den ena efter den andra och eftersom han har säker smak ville också  jag göra ett försök. Rose fann inte någon av klassikerna på engelska, men hade med sig en roman som enligt bokhandlaren skulle vara en av de populäraste böckerna i Kina; Decoded: A Novel av Mai Jia. Enligt omslaget skulle författaren vara ”Kinas svar på John Le Carré”, enbart det en av en bokens många gåtor. Den var nämligen långt ifrån en spionthriller, utan något helt annat.

Då jag började läsa Avkodad fann jag att den till en början gav intrycket av att vara en ”kinesisk klassiker”, samma sparsmakade, men levande språk, där karaktärer till en början framstår som avlägsna skuggestalter för att under skildringens lopp få allt skarpare konturer, fast de likväl, i all sin originalitet, behåller sitt främlingskap. Där fanns samma fascination inför mat och kroppsfunktioner; slingrande, entusiastiskt skildrade berättelser, där gestalter som först inte tycks ha med handlingen att göra dyker upp och försvinner, för att sedan oväntat dyka upp igen. Intresse för historia och genealogi, för egenskaper som går i arv, förfädernas bedrifter glimmar till, snabbt och effektivt, enbart för att försvinna igen, fast spåren finns kvar. En värld där drömmar och spådomar påverkar ett påtagligt och ofta grymt händelseförlopp. 

Författaren leder oss in i en labyrint, där varje krök tycks uppenbara nya sanningar, förse oss med ny information. Efter ett tag finner vi dock att dessa ”lösningar” enbart leder till nya undringar och frågor. Författarens röst är närvarande, ofta är den allseende, men ibland lämnar han över skildringen till bokens karaktärer. På flera ställen griper han in med egna förklaringar och kommentarer. En kör av röster – intervjuer, platser; en konstruktion där byggnadsställningarna är synliga. Först långt in i romanen finner vi att berättaren är en journalist som försöker finna mannen bakom myten Rong Jinzhen, en legendarisk kodknäckare som för det mesta arbetat i det fördolda, men av insatta personer dyrkas som ett helgon; ett geni, en obegriplig mästare. Men, Rong Jinhzen har blivit en del av sin myt. Romanen blir som den kod han knäckt. Vi förstår inte hur och vad koden egentligen är, hur den var konstruerad och till vilket ändamål. Genom att lösa den har Rong Jinhzen frälst människor och sitt land. Men, på vilket sätt? Gåta följer på gåta. Journalisten förblir namnlös; städer, platser och personer betecknas ibland med sina namn eller öknamn, men oftast med beteckningar som A, B eller X. Hemlighetsmakeri och förvirrande antydningar är en del av romanens konstruktion, precis som det är en viktig ingrediens i dess handling.

Rong Jinzhen förblir en gåta, för sig själv och andra. Han är ett geni, men samtidigt naiv, hjälplös och opraktisk. Ingen förstår sig på honom. Flera känner sig intellektuellt reducerade i hans närhet, men i sin överlägsenhet är han samtidigt tillitsfull och blir djupt fäst vid dem som visar honom kärleksfull omvårdnad, som leder honom genom livet och öppnar nya portar för honom. Jinzhen slukar böcker, inte minst romaner och poesi. Han är en oslagbar schackspelare, en ofattbart överlägsen matematiker.  Människor som till en början finner honom avvisande, ja till och med frånstötande och överlägsen, slutar som hans tillbedjare. Samtidigt förblir han ensam och skild från världen, dels genom sin natur, dels genom att hans geni utnyttjas av en repressiv stat som isolerar och manipulerar honom. Romanen är inte minst en skildring av geniskapets förbannelse, dess släktskap med vansinnet.

Vid läsningen finner sig läsaren inspunnen i berättelsen, likt flugan i spindelns nät försökte jag leta efter ledtrådar i en väv som även den blivit till en kod. För att få styrsel på berättelsen grep jag efter fraser och anspelningar som tycktes antyda sådant jag kände till. Men, oftast var de falska spår.

Som när Direktör Zheng, kallad ”Den Halte”, påstår att den legendariske kryptören Klaus Johannes ”kom från samma plats som Hitler, en ö kallad Tars (känd för sina guldfyndigheter)”. Det såg ut som ett spår, ett yttrande som innehöll flera ledtrådar. Jag började söka, men kunde inte hitta någon ö med namnet Tars, platsen stod inte att finna bland Google Maps och inte i mina lexikon över mytiska platser i legender och litteratur, som den fantasiska Dictionary of Imaginary Places av Alberto Manguel och Gianni Guadalupi. Klaus Johannes lyser också med sin frånvaro. Hitler föddes i Braunau am Inn, en gränsstad mellan Tyskland och Österrike, visserligen finns en del småöar i floden Inn, men ingen kallas Tars och huset som den blivande führern föddes i finns kvar, men några guldfyndigheter lyser helt med sin frånvaro.

Författaren nämner att Rong Jinzhen läser och blir djupt gripen Klaus Johannes ”berömda” bok The Writing of the Gods i engelsk översättning av den ”euroastiaska” författarinnan Han Suyin”. Henne kände jag till. Far hade i sin bokhylla en roman av henne, Skimrande dagar, vars omslag jag fascinerade av, men jag läste den aldrig och nu kan jag inte hitta den. Vad jag däremot läst var hennes hyllningar av Mao Zedong, Morgonens flod och Vinden kring tornet, de var välskrivna men kom inte med många nyheter. Jag läste dem vid en tid då jag retade mig på alla hyllningar av den Store Rorsmannen. I början av sjuttiotalet hade jag med Interrail rest fram och tillbaka i Europa, ofta i sällskap med goda vänner, ibland ensam. En gång hade jag hamnat på färjan mellan Dover och Calais och vid relingen kommit samspråk med en kinesiska från Hongkong. Vi kom att tala om Kulturrevolutionen och till min stora förvåning, det var 1974 och jag hade börjat vid universitet som var milt sagt infekterat av blind beundran för kinesisk kommunism, berättade hon att det under flera år pågått en masslakt i Kina.

- Hur kan du veta det? undrade jag.

Hon berättade då att hennes far var chef för hundförarna vid Hongkongs polis och under en längre tid hade en av deras främsta uppgifter varit att söka rätt på och ta ha hand om den stora mängd lik som flöt upp vid Hongkongs stränder.

- Vi vet att allt inte står rätt till i Folkrepubliken. Folk dör som flugor.

Chockad kom jag tillbaka till min studentkorridor och fann en frände i min granne Mats, tillsammans läste vi en mängd kinakritiska böcker med början i Simon Leys Kinesiska skuggbilder. Han Suyin, var på många sätt en beundransvärd kvinna, trots sin vänskap med Zhou Enlai och sin kommunistbeundran. Hon var läkare och stor filantrop, men hade definitivt inte översatt någon bok av det obefintliga kryptörgeniet Klaus Johannes. Men, är det inte så att en effektiv kod innehåller både falska och sanna spår?  Det gäller att söka och jag är faktiskt övertygad, om det är rätt eller felaktigt vet jag inte, att anspelningarna på Tars, Hitler, Suyin och Johannes kanske trots allt innehåller något spår av sanning. Det gjorde i varje fall titeln på Johannes bok The Writing of the Gods. Det är nämligen den engelska översättningen av titeln på en novell av Jorge Luis Borges, La escritura del dios, Gudens skrift, som faktiskt handlar om koder.

Historien berättar om en mayapräst vid namn Tzinacán. Han torteras av de spanska erövrarna och kastas i en fängelshåla, där ett galler skiljer honom från en jaguar. I sin ensamhet och stigande förtvivlan lugnar prästen sig genom att intensivt betrakta rovdjurets magnifika päls. Han inbillar sig att han i dess mönster skall finna den heliga skrift som förklarar hur allt hänger ihop. Tzinacán driver fram och tillbaka mellan dröm och vaka. Vid ett tillfälle drömmer han att han sjunker ner i sand, som hotar att dränka honom, men han vaknar och ser i en vision hur ett mäktigt hjul av eld och vatten sakta svänger ovanför honom. Tzinacán vänder blicken mot jaguaren och förstår då tecknen på dess päls. Prästen läser fjorton ord som om de organiseras på rätt sätt och uttalas högt kommer att få jaguaren att anfalla och döda hans torterare, Pedro de Alvarado. Men, Tzinacán väljer att inte uttala orden, utan nöjer sig istället med att förbli i sin cell och fascineras av hur han kan förklara den ena gåtan efter den andra genom att på olika sätt kombinera tecknen på jaguarens päls. Läsaren vet inte om Tzinacán blivit galen eller löst existensens kod. Jag vet inte om jag var på rätt spår när jag kom att tänka på Borges novell, men den utgör onekligen en parallell till Mai Jias berättelse och jag tror inte att författarens anspelning till titeln på Borges novell kan vara en tillfällighet.

Det finns flera sådana spår, inbillade eller faktiska, som jag tolkat i förhållande till egna läsefrukter och upplevelser. Den märkliga Enhet 701 som Rong Jinzhen förs till har tycke av militärförläggning och bunker, men kan också vara som ett slags Shangri-La, avskilt från Kinas revolutionära kaos, svält och förtryck. En priviligierad värld präglad av forskning, mat och uppskattning, där det till och med finns prunkande trädgårdar, bekväma, moderna bostäder och tillgång till ocensurerad, västerländsk litteratur. Platsen är dock hårt bevakad och styrd av hårda lagar, en slags 1984värld, där alla spionerar på varandra och rapporterar sina kollegors tankar och verksamhet till de styrande som manipulerar, hotar och favoriserar sina inneslutna forskare för att därigenom kunna få ut så mycket som möjligt ur dem.

Beteckningen Enhet 701 får mig att minnas den obeskrivligt fruktansvärda Enhet 731 som den japanska ockupationsmakten upprättade i Ping Fang i Manchuriet och där tusentals offer av medicinsk expertis utsattes för skoningslösa experiment. Internerade kineser injicerades med kolibakterier och olika former av epidemiframkallande mikroorganismer, alltmedan effekterna noggrant observerades och dokumenterades. Man experimenterade med att operera utan bedövning, studerade effekter av köldskador på fångar nersänkta i isvatten eller utsatta nakna i snön, fångar bands vid pålar i cirklar och bomber detonerades i deras mitt för att undersöka kroppskadorna i förhållande till explosionscentrum. Man svalt människor till döds, infekterade dem med skabb och andra skadeinsekter. Överlevde några av offren, de kallades maruta, trästockar, dödades de. Allt måste hemlighållas. Enhet 731 var inte den enda dödsfabriken i Kina, efter kriget dömdes ingen av förövarna i krigsdomstolarna och vad värre var - flera av dem togs i tjänst av segermakterna, inte minst av USA och deras resultat fick stor användning inom utvecklingen av biologisk och kemisk krigföring och epidemiologi.

Kopplingen mellan Enhet 701 i Mai Jias roman och japanernas Enhet 731 kan möjligen sökas i den kyligt vetenskapliga målinriktningen inom den hemliga kodifieringsenheten, där enbart nyttan som kan utvinnas ur de inneslutna vetenskapsmännen räknas. Kylan kanske även finns hos Enhetens ledare Direktör Zheng, ”Krymplingen”, en intelligent mästerorganisatör, bergfast trogen Partiet betraktar han allt med kyligt skarpsinne, men likväl behandlar han var och en av sina underlydande med förståelse intelligens och vill på olika sätt, bland annat genom att stödja den undersökande journalisten, pendla Rong Jinzhens dolda djup och förstå roten till hans bländande intelligens.

Med tanke på Zhengs doktorsgrad, hans skadade fot, manipulativa intelligens och orubbliga partitrohet är det kanske inte helt orimligt att associera till den låghalte Doktor Goebbles. Likaså tycks hans motståndare, det polska, judiska matematikgeniet Jan Liseiwicz, alias Georg Weinacht, som hoppat av från den kinesiska maktsfären och hjälpt motståndarna att utveckla de oerhört komplicerade koderna PURPUR och SVART, ha en del gemensamt med den geniale filsofen och matematikgeniet Ludwig Wittgenstein. Likt honom kommer Liseiwicz från en förmogen, judisk bakgrund, har studerat och undervisat i Cambridge och ser tillvaron som en existens kodifierad genom olika språkspel. Liseiwicz är Rong Jinzhens mentor och sedemera intellektuelle medspelare och motståndare. Det är Liseiwiczs idéer och tänkande som får Rong Jinzhens intellekt att blomstra och det är lösningen av koder som konstruerats av Liseiwicz som blir Rong Jinzhens triumf och undergång.

En grupp inspärrade vetenskapsmän som sysslar med kryptering inom ett kommunistiskt system fick mig att tänka på Aleksandr Solzjenitsyns väldiga roman I den första kretsen. I februari 1945 arresterades kapten Solzjenitsyn vid den tyska fronten och dömdes till åtta år i Gulag för sin oförsiktiga brevväxling. Efter ett år i Sibirien hamnade han i Marfino, någonstans i Moskvas utkanter, där han tillsammans med en utvald grupp politiska fångar arbetade för MGB, Ministeriet för statssäkerhet, som ägnade sig åt underrättelsetjänst. I Marfino låg MGBs radio- och telefonilaboratorium, som koncentrerade sig på kryptering och avlyssning.

I den första kretsen är en nyckelroman som hämtat sin titel från platsen i Dantes inferno där filosofer och författare lever ett drägligt liv, skilt från lidandet i resten av Helvetet, men det hindrar inte att de är en del av samma tortyrsystem. Givetvis är Solzjenitsyns tunga, men välskrivna och intressanta, bok med sina långa filosofiska resonemang och verklighetsförankrade beskrivningar ett mycket annorlunda verk än Mai Jias roman, men miljön är densamma – vetenskapsmän som sysslar med bland annat kryptering; priviligierade, men inneslutna av ett kommunistiskt system. Fast Enhet 701:s forskare är inga dissidenter, snarare tvärtom. Solzjenitsyns roman är till skillnad från Avkodad realistisk och detaljerad, men likt den består I den första kretsen av olika röster och sammanvävda berättelser.


För några år sedan skrevs en kritisk bok som granskar Solzjenitsyn och ifrågasätter stora delar av hans biografi och konstruktionen av hans verklighetsbaserade fiktioner. Den är på ryska och jag har givetvis inte kunnat läsa den, men namnet på dess författare för mig tillbaka till Avkodad - Aleksandr Ostrovskij.

Den roman som kvinnan som Rong Jinzhen slutligen kommer att älska, Di Li, är mycket fäst vid är Hur stålet härdades av Nikolaj Ostrovskij. Di Li var en av de ”assistenter” som Direktör Zheng sände till Rong Jinzhen, för att de skulle erövra hans förtroende och sedan meddela alla hans göranden och låtanden till Zheng. En viktig uppgift för dessa assistenter var att med jämna mellanrum leverera Rong Jinzhens anteckningsböcker till Direktör Zheng.

Jag minns Hur stålet härdades från Oktoberbokhandeln i Lund, på vars kafé jag någon dag satt och läste igenom den, tämligen förfärad av dess förenklade människosyn och att den var (och är) så beundrad av många vänstermänniskor. Den är fortfarande en av världens mest lästa romaner.

I Nikolaj Ostrovskijs stalinistiska klassiker arbetar den exemplariske Pavel Korchagin för Chekan, den hemliga polisen. Hans språk är enkelt, rösten fast, blicken lugnande, bestämd och iakttagande. Det kan inte förnekas att Korchagin är en nobel man, som kämpat sig fram mot så gott som oövervinnliga odds. I kriget mot Polen fick han granatsplitter genom ena ögat och den ena tinningen splittrad, men den obändige Pavel Korchagin kämpar oförtrutet vidare mot sin alltmer svikande kropp. Han är sina vänners stöd och sin hustrus stora kärlek, fast det som främst håller honom vid liv och på fötter är den styrka som Partiet ger honom. Hans kamp är en kamp mot de sabotörer och förrädare, som likt ondskefulla parasiter hotar det bolsjevistiska partiet, men han för också en hård kamp mot sin svikande kropp, sin dödslängtan och passionerade kärlek till kvinnan han älskar.

Givetvis är Pavel Korchagin för bra för att vara sann och vi finner hans staty över hela Ryssland och fortfarande hyllas de ideal han står för. Några år innan Mai Jia skrev sin roman var en rysk TVserie baserad på Hur stålet härdades en stor succé bland kinesiska TVtittare. Att Ostrovskijs roman blev en sådan framgång redan när den kom ut 1932 och 1934 som följetong i tidningen Den unge gardiste, beror bland annat på författarens tragiska livsöde. Han drabbades vid 23 års ålder, efter ett hårt liv som soldat och rallare, av grav polyartrit, blev sängliggande och sedemera blind. Efter att ha refuserat berättelsen flera gånger insåg myndigheterna till slut dess värde. Han fick hjälp med att skriva om den och snart hade Hur stålet härdades gått ut i miljonupplagor. Stalin förstod vilket litterärt fynd Ostrovsky var. Den invalidserade författaren fick Leninordern, utsågs till politisk kommissarie,erhöll en stor statssubventionerad bostad, en dacha och då han dog 1936, en ståtlig statsbegravning . Vi finner likheter mellan Pavel Korchagin/Ostrovskij och den handikappade, men hyllade, grönsak som Rong Jinzhen slutligen förvandlades till och den stora omvårdnad, beundran och kärlek hans hustru Di Li ägnar honom.

Det tycks som om jag förlorat mig i den labyrint som Mai Jias bok utgör. Jag har lockats av de sidospår och undermeningar han lömskt lagt ut i sin roman och en annan läsare finner säkert andra villospår och undermeningar. Romanen tycks bestå av kinesiska askar som öppnas och sluts. Den är märkligt abstrakt, som en slags trollerikonst; det är svårt att begripa hur den verkligen fungerar, maskineriet anas, men inga lösningar ges. Författaren tycks emellanåt försöka blända oss med sitt språk; inflikade aforismer och bilder. Romanen blir en kod som söker sin lösning.

En del av romanen beskriver hur Rong Jinzhen på kort tid löser den av alla experter ansedda som olösliga koden PURPUR, enbart för att vara nära att kvävas i sin kamp mot den efterföljande koden SVART - av allt att döma är båda koderna skapade av Jinzhens mentor, Jan Liseiwicz, som känner sin för detta elevs skarpa intellekt, men också hans mänskliga tillkortakommanden. Liseiwicz kan sin Kabbala och vet att koder inte är något annat en spegling av hur det mänskliga intellektet fungerar, som med sina brister tolkar och försöker begripa existensens mysterium. Vi vet inte om Liseiwicz i sin ideologis tjänst är ute efter att knäcka Jinzhen, eller om han vill öppna upp universum för honom, fördjupa hans förståelse för livets värde, släppa ut honom ur sitt genis förlamande begränsningar.

När det tycks som Jinzhen paralyserats i sina försök att lösa SVART, släpper Direktör Zhang ut honom från sin isolering och låter honom resa till en meningslös konferens. Den enda behållningen för Jinzhen blir att han köper och läser Klaus Johannes bok, The Writing of the Gods.  Han anar att lösningen till SVART finns inom honom själv. Det stora motsvaras av det lilla. Makrokosmos av mikrokosmos. Tidigare har Jinzhen sökt kodernas lösning genom att spela schack och fördjupa sig i matematiska ekvationer, men nu förstår han att svaren står att finna i drömmarna.

Under resan tillbaka till Enhet 701 skriver Jinzhen ner sina tankar och drömmar i en anteckningsbok. Han är mycket nära en lösning när anteckningsboken blir stulen och hans värld rasar samman:

Kanske var det för att jag värdesatte den så mycket, att jag hade gömt den så djupt i mitt hjärta, som gjorde mig oförmögen att förstå … Kanske hade jag undermedvetet kommit att inse att min anteckningsbok inte enbart var en vän i min ensamhet, inte längre en verklig, konkret tingest, den var som mina glasögon …   något nödvändigt som så lättvindigt kan förloras! Hur länge hade inte mina anteckningsböcker varit en del av mitt liv, de hade blivit en del av mitt blod, ett kroppsorgan … Det är enbart när hon drabbas av sjukdom som en människa blir ordentligt medveten om sin kropp: Det är enbart när du förlorar dina glasögon som du märker att du behöver dem, det var det som skedde genom förlusten av min anteckningsbok.

När anteckningsboken blivit stulen förlorar Jinzhen sitt förstånd. Han hamnar på ett behandlingshem som lyder under Enhet 701, där framlever han sitt liv i ett grönsaksliknande tillstånd, men han är ytterst respekterad och förvandlas efterhand till en symbol, ett ideal och statyer reses över honom.

Efter en vansinnig, omfattande jakt över hela Kina, återlämnar tjuven anonymt anteckningsboken och på bas av den lyckas en av Jonzhens assistenter lösa koden SVART och göra Fosterlandet säkrare. Fast då är Jinzhen redan bortom all mänsklig kontakt. Det visar sig att lösningen fanns i kodens absurda enkelhet, något som Jinzhen genom sin genialitet haft svårt att begripa, men anat i sina drömmar och medan han blottade sitt inre i sina anteckningar. Han grips av insikten strax innan han går in i vansinnets skymningsvärld. Under en natt under det besinningslösa sökandet efter anteckningsboken rusar Jinzhen ut i ett skyfall. Hela sitt liv hade han sökt efter något:

Men vad var det?

Han hade cirklat kring det, men hade enbart studerat dess ”verkliga” sida. Nu, nu var det oundvikligt att han skulle få se motsatsen.

Detta något kunde inte vara annat än Gud, den allsmäktige Helige Anden. Eftersom han kände att detta ”ting” måste vara Gud så innefattade det en komplicerad, men likväl absolut existens.

Allt som var detta och det där, allt som var allting.

”Hur kunde jag motarbeta det?”

Guds lagar är rättvisa. Guds lagar är fullständigt orättvisa.

 

Direktör Zhang förklarar för den undersökande journalisten:

För Rong Jinzhen var allt behäftat med en dualitet: Å ena sidan fanns verkligheten – sakernas påtaglighet, den levande världen: På den andra fanns drömmarna, den virtuella verkligheten, kaos, oförutsägbarhet.  Som uttrycket “ogrundat skvaller” antyder kan vi enbart acceptera en “verklig” värld grundad på påtagliga bevis, på empirism.  Men för Rong Jinzhen fanns det alltid en dualitet: Verkligheten och drömmen, och egentligen kände han enbart till det senare tillståndet. Det kan inte förnekas att drömvärlden är mer absurd, mer oförutsägbar än verkligheten.

Direktör Zhang antyder att det var just Jinzhens förmåga att drömma och tolka sina drömmar som gjorde honom så användbar för Statens och Partiets syften, men det var också den egenskapen som ödelade honom. Han försvann in i en parallell värld. Men Jonzhens intensiva sökande, vad han slutligen fann i sina drömmar fick en praktisk nytta. Uppenbarligen var Direktör Zhang en framgångsrik matematiker, men ingen drömmare.  Medan jag funderade över Zhangs karaktär slog jag upp hans namn på Google Translate, på mandarin betyder det uppenbarligen ”korrekt”.

I slutet av Mai Jias roman får vi läsa några utdrag ur Rong Jinzhens efterlämnade anteckningsbok. Den är en av flera och vi vet inte om det är hans sista, men journalisten fick en fotokopia av Di Li, Jinzhens hustru. Flera avsnitt är överstrukna och sidor fattas, men då vi läser anteckningarna förstår vi att Rong Jinzhen, efter ett liv som beundrat geni och främling i tillvaron, slutligen drabbades av kärlek och begär. Han älskade Di Li. Kanske var det genom kärleken han slutligen närmade sig SVARTs lösning, men han nådde inte fram. Hans passion brände hans sinne till aska. Eller … kanske inte. Kanske hade Jinzhen i sin onåbara stillhet, i sin ro, i sin beundrade värdighet och upphöjdhet, där på behandlingshemmet passerat genom portarna till Universums ofattbara storhet. Den som enbart kan uppfattas av de som nått dit, men aldrig beskrivas för någon annan. Är Rong Jinzhen frälst?

Romanen avslutas med hur journalisten/författaren uppsöker Di Li och frågar henne om hon ångrar att hon gifte sig med Rong Jinzhen, hon svarar:

Ånger? Om du älskar ditt land. Hur kan du ångra det? Nej! För all evighet kommer svaret att bli nej - !

Omedelbart fylldes hennes ögon med tårar och hon började snyfta, som om hon skulle brista ut i gråt.

 

Efter att ha betraktat solnedgången över Medelhavet vände jag mig om. Där fanns den obäddade sängen och ovanpå den låg Mai Jias roman. Hade den varit bra eller dålig? Jag var inte säker på vilket, men hade under ett par dagar irrat runt i dess labyrinter, varit innesluten mellan dess pärmar. Begripa universum? Begripa mitt liv? Mina sextioett år? Fanns det ett mönster? En kod? Inte en aning. Jag får väl säga som Pablo Neruda –Confieso que he vivido. Jag erkänner att jag levt. Vad mer finns det att säga? Kanke - förlåt? Det kan inte skada.

Borges, Jorge Luis (2013) Alefen. Stockholm: Bonniers. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare, 1932-1945, and the American Cover-up. New York: Routledge. Mai Jia (Jiang Benhu) (2014) Decoded: A Novel. London: Penguin Books. Manguel, Alberto och Gianni Guadalupi (1999) The Dictionary of Imaginary Places. San Diego: Harcourt. Ostrovskij, Nikolay Aleksejevitj (1972) Hur stålet härdades. Göteborg: Proletärkultur. Solzjenitsyn, Aleksandr (2010) I den första kretsen. Stockholm: Brombergs. Wilson, Colin (1974) The Occult: The ultimate book for those who would walk with the Gods. Frogmore, St.Albans: Mayflower Books.

BLOG LIST

My blog entries may be likened to the game where you draw a line between points provided with numbers until an image emerges. For me, the points are constituted by memories; some close, others distant. At first it seems like the memory points are disconnected, but soon a context, a story, appears....
Mina blogginlägg kan liknas vid leken då du drar ett streck mellan sifferförsedda punkter tills en bild skapas. För mig utgör punkterna skilda minnen; en del nära, andra långt borta. Till en början tycks minnespunkterna vara oförenliga, men snart framträder ett sammanhang, en berättelse. Processen...
While spending some time in Prague as babysitter for my-half year old granddaughter Liv, it sometimes happens that I end up gazing into her intense blue eyes. She cannot speak and barely crawl, but smiles happily and openly, something that makes me warm inside. Her eyes have a peculiar brightness,...
I Prag tillbringar jag dagarna som barnvakt åt min halvåriga dotterdotter Liv. Det händer att jag blir sittande och blickar in i hennes intensivt blå ögon. Hon kan inte tala och knappt krypa, men hon ler glatt och öppet, något som gör mig varm inombords. Hennes ögon har en märklig lyster, blicken...
Chilly rain pours down in Durham, but I am comfortable in my youngest daughter's home where I am relaxing while reading Walter Scott's Waverley. I ended up with that old novel since before I arrived here I spent some time in Edinburgh, where the railway station is named after Waverley,...
Kylslaget regn öser ner i Durham, men jag trivs i min yngsta dotters hem där jag nyss kopplat av genom att läsa i Walter Scotts  Waverley. Att jag hamnat i den gamla romanen beror på att jag på vägen hit stannade till i Edinburgh, där järnvägsstationen heter Waverley, antagligen den enda...
When someone has a given a strange name to their child my mother use say: “It is of no importance at all, the child will put its mark on the name, it changes and will suit her/him well in the end.” Sure, she's right. When we hear the name Beethoven it carries with it all the impressions and...
Då någon har gett ett underligt namn till sitt barn brukar min mor säga: - Det gör ingenting, barnet kommer att sätta sin prägel på namnet och namnet förvandlas. Visst har hon rätt. Då vi hör namnet Beethoven bär namnet med sig de intryck hans musik skapar hos. Namnet blir till en stämpel på...
For who would bear the Whips and Scorns of time, The Oppressor's wrong, the proud man's Contumely, The pangs of despised Love, the Law’s delay, The insolence of Office, and the Spurns That patient merit of the unworthy takes A passage from Hamlet's to-be-or-not-to-be soliloquy,...
For who would bear the Whips and Scorns of time, The Oppressor's wrong, the proud man's Contumely, The pangs of despised Love, the Law’s delay, The insolence of Office, and the Spurns That patient merit of the unworthy takes, Vem ska tåla världens gisselslag tyrannens övergrepp,...
Items: 171 - 180 of 330
<< 16 | 17 | 18 | 19 | 20 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com