Bland den mängd Kdramer som nu finns att se på Netflix fann jag bland andra Varelsen från Gyeongseong, en serie som utspelar sig i Seoul under augusti månad 1945. Historien tar sin början efter det att Sovjetunionen anfallit de japanska trupperna i det av dem ockuperade Manchuriet. Japanska stridskrafter tvingades då dra sig tillbaka från trakterna kring Harbin, en på sin tid kosmopolitisk stad i Manchuriet, som nu räknar med en befolkning på över 10 miljoner invånare. Med sig hade de en fruktansvärd hemlighet som de förde till den intet ont anande koreanska huvudstaden. Korea hade sedan 1905 varit ockuperat av Japan och blev 1910 en del av det Japanska Imperiet.
Efter att ha varit en liten oansenlig landsortsstad började Harbin efter 1898 med stor hastighet expandera. Mängder med folk följde den järnväg som det året nådde staden. Det ryska imperiet hade högtflygande planer på att förvandla det, trots allt kinesiska, Harbin till centrum för sin “orientaliska” expansion. Den polske ingenjören Adam Szydłowski planerade stadbyggelsen, en stilig järnvägsstation byggdes och blev adminstrationscentrum för den Kinesiska Östra Järnvägen, som kopplats ihop med den transsibiriska järnvägen och inom kort kom att spänna sitt nät över stora delar av det nordöstra Kina.
Bortsett från de ryska järnvägstjänstemän, ingenjörer och kinesiska rallare och köpmän som bosatte sig i staden flockades folk dit från hela det ryska imperiet – inklusive ukrainare, polacker, tyskar, georgier, judar, balter, armenier och tatarer som där kände sig friare och med större inkomstmöjligheter än i det egentliga Ryssland. Den ryska regeringen försökte på olika sätt gynna Harbins tillväxt, bland annat genom att locka högutbildade och företagsamma medborgare att bosätta sig där. Något som utnyttjades av flera minoriteter som sett begränsade möjligheter, eller direkt förföljelse I Ryssland. Vid 1920-talets början bodde exempelvis 20 000 judar i Harbin och staden hade flera synagogor.
Redan innan oktoberrevolutionen hade Harbin stora, moderna byggnader, boulevarder och parker byggda och planerade inte enbart av ryska arkitekter och stadsplanerare, utan även av italienare och schweizare. Staden fick en utpräglat europeisk prägel och genom järnvägen flockades alltmer människor dit från hela det ryska imperiet. Harbin blev genom sitt expanderande järnvägsnät knutpunkten för import och export, inte minst genom en snabbt ökade jordbruksproduktion på de omkringliggande bördiga markerna som nu även lockade tiotusentals Hankineser. Snart hade förvandlats till ”Kinas brödkorg” och började i allt högre grad än resten av Kina att industrialiseras. 1917 hade Harbin' fler än 100,000 invånare av vilka 40 000 var ryssar som redan då kunde åtnjuta flera kyrkor, bland dem den stora Sankta Sofiakatedralen, flera ryskspråkiga teatrar, en symfoniorkester och musikhögskola (de äldsta i Kina), samt ett operahus.
Under det rysk-japanska kriget, 1904–05 blev Harbin kommandocenter för de ryska militära operationerna i Manchuriet och då Ryssland förlorat kriget upplevde Harbin en viss nedgång, men återhämtade sig snart genom att det ryska tillbakadragandet ledde till att medborgare från en mängd andra länder snabbt drogs till Harbin och etablerade sig där för att utnyttja dess ökande rikedom och centrala läge. Nu anlände invandrare från USA, Tyskland och Frankrike. Vid början av 1920-talet hade 16 olika länder etablerat konsulat i staden och flera hundra utlandskopplade industri-, bank- och handelskompanier. Staden hade nu bortsett från de rysk-ortodoxa, även flera lutherska och katolska församlingar med egna kyrkor. Kinesiska investerare etablerade även de stora handelshus och industrier, främst inom bryggeri-, livsmedels- och textilnäringarna. Trots växande välstånd var och förblev Harbin delat i tre områden. Den del som liksom i övriga kinesiska handelsstäder kallades för Koncessionen, det elektrifierade, välvårdade och -planerade område som beboddes främst av ryssar, övriga européer och amerikaner, Chinatown där välsituerade hankineser bodde och så en kringliggande, hälsovådlig slum, där fattiga arbetare och daglönare bodde i eländiga bostäder.
1917 tog bolsjevikerna kontroll över Harbin. Järnvägsadministratören Dimitry Horvat avsattes och bolsjevikisk militia försökte garantera så att hela järnvägsnätet kom under sovjetisk kontroll. Horvat lyckades dock mobilisera rysk opposition mot den bolsjevikiska regimen, förstärkt genom flyktingar från det revolutionära Ryssland och med stöd av kinesiska militära styrkor lyckades de fördriva bolsjevikerna.
Resultatet blev att fler än 100 000 besegrade vitryska soldater och flyktingar sökte sig till Harbin och till skillnad från vad fallet varit i Europa, där flyende ryssar sökt sig sig till Paris, Prag och Berlin blev de i Harbin inte en minoritet utan staden utvecklade sig till den största ryska enklaven utanför Sovjetunionen, med ryska tidningar, bokförlag, grundskolor, tekniska högskolor och universitet. Kontakten söderut med kinesiska hamnar ledde till att en mängd europeiska och amerikanska lyxvaror importerades. Harbin blev centrum för kinesiskt mode, med ett intensivt nattliv och jazzorkestrar var Harbin under en tid även mer inflytelserikt som en källa till västerländsk ”dekadens” än det likaledes kosmopolitiska Shanghai.
Harbins ryska elit såg det som sin uppgift att bevara Rysslands pre-revolutionära kultur genom att stödja en mängd teatrar, symfoniorkestrar, bibliotek och två stora operasällskap. Dock uppstod snart spänningar mellan antibolsjevikiska, men likväl socialistiska, kretsar och en framväxande konservativ-fascistisk opposition, som motsatte sig en liberal tolerans som accepterat homosexualitet och andra enligt dem samhällskorrumperande tendenser, inte minst det stora kinesiska inflytandet.
När Japan i september 1931 invaderade Manchuriet och etablerade marionettstaten Manchukuo, under Kinas störtade kejsare, inledde de ett tätt samarbete med de militanta anti-Sovjetiska fascisterna vars ideologi var fanatiskt antisocialistisk och antisemitisk. Den japanska Kwantung armén sponsrade och finansierade det ryska fascistpartiet och deras anhängare kom ett spela en stor roll då det gällde att attackera opposition och olika minoriteter. De flesta av Harbins judar flydde till en början söderut och då den sovjetiska staten sålt järnvägsnätet till japanerna flydde även en stor mängd ryssar.
Flera av dessa som begett sig till Sovjetunionen råkade illa ut, inte mindre än 43 000 “Harbinryssar” arresterades under Stalins utrensningar mellan 1936 och 1938, anklagade för att vara ”japanska spioner”. Oron för den sovjetiska regimen gjorde att många ryssar och judar istället för att fly norrut sökte sig mot Shanghai ,varifrån de emigrerade till Australien och USA. Vid slutet av 1930-talet hade Harbins befolkning minskat från omkring 500 000 till 30 000 invånare.
Märkligt nog anlände vid slutet av trettiotalet en mängd judar på flykt från Baltikum och Ukraina via transsibiriska järnvägen till Harbin, varifrån japanska myndigheter tog hand om dem och hjälpte dem att bosätta sig i flera städer i västra Japan, där exempelvis Kobe kom att ha Japans största synagoga.
Även om Japan var allierad med Nazityskland, hjälpte landets regering och individuella medborgare till att rädda en mängd flyktingar från den europeiska massutrotningen. Japans politik gentemot judar var fullkomligt annorlunda än deras allierade. Japanska med ansvar för judiska flyktingar visste inte mycket om judiska seder och bruk, men de vidtog sina åtgärder utifrån tron att judarna var mycket inflytelserik befolkningsgrupp. En uppfattning som inom styrande grupper hade influerats av Jacob Schiffs verksamhet, en judisk finansiär som samlat in ekonomiskt stöd till Japans stridskrafter under det rysk-japanska kriget 1904.
Jacob Shiff som immigrerat till USA från Frankfurt hade skaffat sin förmögenhet genom Kuhn, Loeb & Company som finansierat järnvägsbyggen i såväl USA, som i Japan och Kina. Schiffs framgångsrika affärer hade lett till att han satt i styrelsen för en mängd amerikanska storbanker. Upprörd över de besinningslösa och ofta förtäckt regeringsstödda pogromerna mot judar i Ukraina och Vitryssland ansåg Schiff att det repressiva tsarväldet borde störtas och hjälpte därför japanerna under deras krig mot Ryssland. Affischen nedan visar hur judar tvingas fly medan ryska trupper ledda av Dödens lieman invaderar deras traditionella ryska bosättningsområde – Pale, tjerta osedlosti.
Då japanerna genom den så kallade Manchuriafraktionen som genom sin Kwantungarmé, med ryskt medgivande bildats för att skydda det manchuriska järnvägsnätet, på eget bevåg erövrat Manchuria, så ansåg dess ledare, Yasue Senkoo och Inuzuka Koreshige att en förutsättning för utveckla den av dem nygrundade marionettstaten Manchukuos enorma resurser vore att behandla vitryssar, tyskar och sefardiska judar väl. De hoppades att judarna skulle kunna övertyga sina inflytelserika medjudar i USA att hjälpa till med krigslån, det skulle dröja innan Japans krig med USA inleddes. Det var dock inte enbart cynisk spekulation som fick japaner att stödja judiska flyktingar, flera gjorde det även av rent humanitära skäl. Manchukuo for dock riktigt illa under det japanska väldet och det mest lugubra inslaget i dess övergrepp var den fruktansvärda Enhet 731. Denna mänskliga vederstygglighet hade sin upprinnelse i Harbins historia innan japanernas ankomst.
Harbins snabba tillväxt under tiotalet blev en stor utmaning för dess sjukvårdssystem. Mängder av invandrare dök genom järnvägen snabbt upp i staden som till en början inte förmådde tillgodose de sanitära krav som uppstod, Då lungpesten under senhösten 1910 från hamnstaden Manzhouli spred sig i staden dödade den under några månader fem procent av stadens befolkning. Detta var bara början på vad som snabbt kom att utveckla sig till den ”manchuriska pandemin” som på mindre än ett år krävde 60 000 offer.
Regeringen i Peking sände Dr. Wu Lien-the, av malaysiskt ursprung och utbildad i London, till Harbin. Genom obduktioner, vilka knappast användes i Kina, fann han snart att pesten var luftburen och införde obligatoriskt bärande av en av honom uppfunnen ansiktsmask. Efter det att några av hans kollegor, bland andra en berömd fransk läkare, Gérald Mesny, förlöjligat honom, vägrat bära mask och sedan avlidit, ledde det till att Dr. Wus åtgärd blev allmänt accepterad, genom detta, utegångsförbud, strikt karantän av smittade personer och kremering av alla pestoffer lyckades Dr. Wu och hans personal få bukt med farsoten. Dr. Wus insatser och den epidemiska forskning han inledde bland annat genom grundandet av Harbins medicinska universitet, samt effektiviserandet av förebyggande medicin (då en senare epidemi hotade att bryta ut distribuerades genom Dr. Wus försorg 60 000 ansiktsmasker) och främjandet av folkhälsa, kom att få stor betydelse inte enbart för kinesisk läkekonst, utan även globalt. De medicinska installationer och den avancerade forskning som redan fanns på plats i Harbin var en av orsakerna till att Enhet 731 av japanerna förlades till staden.
Precis som när nazister i augusti 1939 förklädda till polska soldater ockuperade radiostationen i Gleiwitz och tog det påhittet som ursäkt för ett fullskaligt totalangrepp på Polen, så hade japanska soldater från Kwantungarmén detonerat en liten sprängladdning vid järnvägen i Mukden (den skadade inte ens rälsen). Egentligen var Kwantungarméns uppgift enbart att skydda det manchuriska järnvägsnätet som japanerna slutligen fick full kontroll över efter att 1935 ha köpt det av ryssarna.
Detta fabricerade Mukdenattentatet som skyldes på den kinesiska centralregeringen ledde till Kwantungarméns besättande av hela Manchuriet. Kwantungarméns officerare agerade på eget bevåg och det var först efter de att deras armé lagt under sig Manchuriet som den japanska regeringen accepterade fait accompli och gav sitt godkännande av det hela. Trots detta fortsatte Kwantungs generaler även senare att agera som marionettstaten Manchukuos verkliga härskare.
Det var här som Japans senare främste krigsledare Hidēkō Tojo grundmurade sin maktposition. Han hade 1937 blivit promoverad till att bli stabschef för Kwantungarmén och inledde då en nära vänskap och ett intimt samarbete med Yōsuke Matsuoka, den stockkonservative och ultranationelle Vd:n för den manchuriska järnvägen och Manchukuos biträdande industriminister Nobusuke Kishi, som de facto kontrollerade landets hela ekonomi. Detta gjorde att Tojo var grundligt informerad om de ohyggligheter som förekom i Ping Fan, Enhet 731:s högkvarter.
I princip var Manchukuo en självständig stat under Kina siste kejsare Pu Yi, med egen flagga och armé, men landet var helt i händerna på Kwantungarmén. Varje högre tjänsteman hade en japansk ”rådgivare” som kontrollerade hans förehavanden.
Den japanska militärpolisen Kempeitai, som vid sidan om armén upprätthöll en styrka på 18 000 man, terroriserade befolkningen dels genom direkt övervakning och dels genom sin mer eller mindre hemliga avdelning HUMINT, som ägnade sig åt spioneri, infiltration av motståndsrörelsen, tortyr, HUMINT samverkade med kinesiska brottssyndikat; opiumodling hade blivit en Manchukuos stora inkomstkällor, fast Kvantungregimen kontrollerade även gruvindustrin och andra viktiga inkomstkällor.
Det hemliga samarbetet med drogkarteller kom sig av att Japan ville behålla masken av att vara en välvillig förvaltare av Manshukuos ekonomi. Japan hade nämligen undertecknat och ratificerat alla internationella konventioner rörande odling av och handel med opium. Manchukuos påstådda, men falska, självständighet blev därmed ett bekvämt tillfälle för att bedriva en världsomspännande narkotikahandel och kasta skulden på den manchukouiska marionettstatens totalt menlösa ledning. 1937 påpekades det i Nationernas Förbund att 90 procent av alla illegala opiumbaserade droger i världen var av japanskt ursprung.
En luguber aspekt av Manchuos Kempeitai var att dess poliser, tillsammans med ryska fascistenheter, ansvarade för leveransen av mänskliga testobjekt, som under kodnamnet ”timmerstockar” fördes till Kwantungarméns biologiska krigföringsenhet två mil söder om Harbin. Anläggningen gick under kodnamnet “Ping Fans sågverk”. Försökspersonerna som sändes till en säker död i Ping Fan samlades i en Kempeitailokal inne i Harbin, där de personer som skulle sändas vidare för ”medicinsk behandling” omsorgsfullt valdes ut av Ping Fans läkare. Det rörde sig till största delen om hankineser, i allmänhet från den inhemska oppositionen, eller partisaner, men även en del manchurer och ryssar ingick, speciellt sådana som anklagats för kommunism, samt sovjetiska krigsfångar som efter 1939 tagits tillfånga under skärmytslingar längs den sovjetiska gränsen i norr. Ett fåtal ”timmerstockar” kunde även vara regelrätta ”brottslingar”, som efter summariska rättegångar dömts att föras till Ping Fan. På begäran från läkarna i Ping Fan kunde även kvinnor och barn levereras dit.
I allmänhet virades fångarna in i halmbuntar som knöts hårt samman med rep för att sedan med tåg eller lastbil transporteras ner till Ping Fan, där de på bårar forslades till fängelslokaler där de togs om hand om och fick ordentligt med mat, för att vara i god form inför de fruktansvärda experiment som följde.
Flera japanska officerare som skolats inom det manchuriska Kempeitai kom att hamna på höga poster inom den Kejserliga japanska armén. Främst Hideki Tojo som blev Japans krigsledare, men också Toranosuke Hashimoto som blev vice försvarsminister och Shizuichi Tanaka som under Andra världskriget blev guvernör över Filippinerna. Japans mest ökände manchuriske officer hade dock gjort sin militära karriär baserad på vetenskapliga och organisatoriska meriter.
Ishii Shiro föddes den 25:e juni 1892 i byn Chiyoda-Mura där hans förfäder sedan lång tid tillbaka hade utövat ett slags feodalvälde över hembyn och flera omgivande mindre samhällen. Han var över medellängd, intelligent, ytterst prudentlig och följsam inför sina överordnade, men han hade en skarp röst och kunde oväntat utöva en i det närmaste hypnotisk karisma på sin omgivning. Ishii i det närmaste omänskligt goda minne gjorde att han på kort tid kunde lära sig långa texter utantill och denna egenskap var honom till god hjälp under hela sin skoltid och på universitet där han snabbt blev en lärarfavorit. Han hade en våldsam energi och tycktes vara outtröttlig i sin strävan att göra intryck på andra och avancera inom sina olika intresseområden. Flera av hans studiekamrater, och även nära kollegor, har dock senare omvittnat att de uppfattat honom som arrogant, fräck och tyrannisk. Mot lärare och myndighetspersoner var Ishii dock beräknat undfallande och under hela sin livstid fanns det många som ansåg honom för att vara en ”känslokall kameleont”.
Ishii utbildade sig till läkare, men det stod snart klart att han var mer fascinerad av forskning än patientvård. Iögonfallande är att det inom det Kejserliga Universitetets medicinutbildning under den tid som Ishii studerade där inte fanns någon undervisning inom etik och de nyutexaminerade läkarna svor inte heller någon hippokratisk ed om att verka till gagn för de sjuka och undvika att onödigtvis skada dem.
Ishii anställdes vid Tokyos armésjukhus där han ägnade sig åt forskning inom bakteriologi och patologi. Han visade en god förmåga att för att vinna anhängare bland inflytelserika personer, men samtidigt skaffas han sig ett grundmurat rykte om att vara en nattuggla, svirare, drinkare och kvinnokarl; en välkänd besökare i Tokyos Yoshiwaradistrikt.
Trots sitt utsvävande nattliv var Ishii en fortsatt flitig forskare, kapabel att charma inflytelserika akademiker och högt uppsatta militärer. Som lovande ung forskare vid det Kejserliga Universitetet vann den unge Ishii dess rektors bevågenhet och gifte sig med hans dotter. Samtidigt avancerade Ishii inom militären och erhöll kaptens grad. Han var nu välkänd bland den högre officerskåren, som betraktade den uppåtsträvande unge mannen som en pålitlig soldat och ansedd forskare. Dock föll det inte i god jord att den allt som oftast lite väl storordige Ishii alltmer intensivt börjat propagera för biologisk krigföring. Att använda så simpelt, otäcka krigsmedel gick emot flera av de höga officerarnas omskrutna bushidomoral.
Ishii gav sig dock inte och från okänt håll fick han rikligt med ekonomiska medel för att kunna ge sig ut på en jordenruntresa under vilken han besökte en förvånansvärd mängd olika länder – Singapore, Grekland, Turkiet, Italien, Frankrike, Schweiz, Tyskland, Österrike, Ungern, Tjeckoslovakien, Belgien, Holland, Danmark, Sverige, Norge, Finland, Polen, Sovjetunionen, Estland, Lettland, Kanada och USA. Överallt passade han på att uppsöka medicinska och biologiska forskningsinstitut där man intresserade sig för den nyfikne, öppenhjärtige, exotiske och kunnige besökaren. Ishii hade öron och ögon öppna och med hjälp av sitt fenomenala minne införskaffade han en mängd värdefull information och kunskap som kom honom väl till hands under hans japanska kampanj för biologiska stridsmedel.
Ishiis världomspännande resa hade övertygat honom om att speciellt länder som Tyskland, USA och Sovjetunionen redan kommit långt då det gällde utvecklingen av kemiska och biologiska vapen. Detta gjorde att han med långt större framgång än tidigare inför sina japanska officerskollegor kunde förespråka vikten av att Japan nu utvecklade sådan billiga och effektiva stridsmedel. I varje fall borde man bekosta specifik och framgångsrik forskning för att kunna bemöta fientliga biologiska och kemiska attacker.
Mycket forskning återstod att göra, speciellt inom immunologi och Ishii lyckads få till stånd ett välförsett immunologiskt forskningsinstitut vid Arméns medicinska högskola i Tokyo och helt följdriktigt utsågs den nu berömde Kapten Isii Shiro som dess allsmäktige professor och föreståndare. Det stod helt klart att vissa krafter inom armén inom täckmanteln av immunologi och vattenrening hade för avsikt att utveckla biologiska och kemiska vapen och Ishii tog med glädje och entusiasm sig an uppgiften. Hans känslokyla och fanatiska tro på att allt han gjorde var till stöd för det gudomliga Kejsardömet gjorde att han, under vad han uppfattade som sin skrupelfria tjänsteutövning, inte tog några som helst mänskliga hänsyn.
Ishii var inte riktigt nöjd med vad han och hans forskarteam åstadkom och han muttrade:
Det finns två typer av forskning kring bakteriologisk krigföring. A och B. A är angreppsforskning och B är försvarsforskning. Forskning kring olika vacciner faller inom kategori B och kan göras i Japan. Däremot kan forskning av typ A enbart bedrivas utomlands.
Ishii blev bönhörd. De självsvåldiga Kwantungledare som erövrat Manchuriet var med på hans noter; biologisk och kemisk krigföring var samtidens nya och ekonomiskt gångbara melodi. Ishii fick allt han ville ha och blev kung i sitt eget rike. Harbin hade genom Dr. Wus insatser ett medicinskt universitet med en gedigen tradition inom immunitetsforskning, kunnig personal och bra infrastruktur. Detta drog givetvis Dr. Ishii nytta av, men han behövde mer än så – speciellt absolut sekretess och japansk personal utvald av honom själv. Han skulle nämligen nu obehindrad realisera sin dröm – genom praktik testa sina teorier på levande material, dvs. experimentera på levande människor; män, kvinnor och barn, i såväl liten som stor skala. Kort efter stadens erövring etablerade sig Ishii och hans handplockade forskningsteam i Harbin och började omgående, vad de redan gjort i mindre skala och i största hemlighet redan gjort i Tokyo, att ”arbeta med mänskligt material”.
Det visade sig snart vara omöjligt att ostört ägna sig åt en så frånstötande verksamhet i Harbins centrum och Ishiis laboratorier överfördes snart till fästningen Zhong My, belägen i den tämligen isolerade byn Beiyinhe utanför Harbin. Fästningen var redan försedd med tre meter höga murar och hade plats för tusen fångar. Inom dess murar lät nu Ishii konstruera laboratorier, ett modernt och högeffektivt kramtorium för använda djur- och människokroppar, kontor, en personalkantin och en parkeringsplats för militära fordon, som diskret kunde forsla in behövligt material och de ”banditer” som skulle användas vid de medicinska experimenten, främst gerillamedlemmar och andra motståndsmän (och kvinnor).
Ishii ägnade sig personligen främst åt att forska kring hur bakterier som anthrax (mjältbrand), rots (nässlem) och pest påverkade människor och hur sådana bakterier skulle kunna massproduceras för att användas i krigföring.
Mjältbrand har i obehandlat tillstånd en dödlighet på upp till 97 procent och kan drabba alla däggdjur, inklusive människor. Grisar är nästan helt fria från sjukdomen, men kan vara smittbärare. Sjukdomen orsakas av den sporbildande bakterien Bacillus anthracis. Sedan 1914 har mjältbrandsbakterier använts inom biologisk krigföring och terrorism. Bacillerna kan med lätthet spridas medelst luftbesprutning och även användas för att förgifta mat och djurfoder.
Rots är en mycket ovanlig bakteriesjukdom, men då den förkommer är den synnerligen smittsam bland hovdjur som hästar, mulor och åsnor, men kan också drabba människor och då i allmänhet dödlig utgång, om den inte behandlas i tid. Den orsakas av bakterien Burkholderia Mallei.
Den dödliga pesten orsakas av bakterien Yersinia pestis. Lungpest infekterar lungorna och orsakar andnöd, hosta och bröstsmärtor; böldpest påverkar lymfkörtlarna, vilket gör att de sväller; och septicemisk pest infekterar blodet och kan orsaka att vävnader blir svarta och dör. Böld- och blodförgiftningsformerna sprids vanligtvis genom loppbett, eller hantering av infekterade djur. Lungpest sprids vanligtvis mellan människor genom luften, via smittsamma, mikroskopiska droppar. Obehandlad pest har i 70 procent av fallen dödlig utgång.
Pest har en lång historia som biologiskt vapen. Mest genom användningen av infekterade djurkroppar, såsom kor eller hästar, och mänskliga kadaver, som använts till att förorena fiendens vattenförsörjning, eller på olika sätt föras in i deras bosättningar. Under nittonhundratalet har pestbaciller spridits genom massproduktion av smittade loppor, som på olika sätt förts in i fientliga områden, eller för att försvaga och terrorisera civilbefolkningen.
Dr. Ishii och hans medhjälpare använde olika metoder för att smitta sina ”försöksobjekt” och sökte sedan efter metoder för att bota dem. Varje dag tappades de smittade försökspersonerna på 500 kubikcentimeter blod, medan deras symptom noggrant iakttogs och bokfördes. Även om någon av dem ”botades” dödades och kremerades hen likväl. Ingen kom levande från Ishiis och hans hantlangares ”medicinska” verksamhet.
Bakterieforskningen var enbart en del av verksamheten vid Beiyinhes försöksinstitution. Här testades även hur olika former av gas och elektrisk spänning påverkade människor:
Fosgengas – efter det att gasen förts in i ett tegelstensfodrat rum var subjektet fortfarande levande efter en dags inhalation, men blev sedan angripen av lunginflammation.
Pottasiumcyanid – subjektet injicerades med 15 mg. och förlorade medvetande 20 minuter därefter.
En elektrisk stöt på 20 000 volt räcker inte för att döda en människa och injicering av gift är därför nödvändig.
5 000 volt är heller inte tillräckligt för en dödlig utgång, men om behandlingen upprepas med jämna mellanrum bränns objektet till döds.
Japanska armén hade i själva verket under några år innan grundandet av Enhet 731 intensivt ägnat sig åt forskning kring och utvecklandet av kemiska vapen. Den största produktionsenheten var lokaliserad till ön Okunoshima utanför Hiroshima och sysselsatte, innan produktionen flyttades till Manchukuo, över 6 000 arbetare. Olycksfallen var många och platsen gick under namnet ”De stora plågornas ö”.
Ishhis stora intresse var dock medicinin och mikrobiologi. Förutom alla experiment med olika former av mikrober spelade vivisektioner en stor roll för verksamheten, det gällde att säkerställa så ”färska” organ som möjligt och ett annat syfte var att undersöka hur olika operationer utan bedövning skulle kunna utföras i fält. I ett sådant syfte tillfogades ”subjekten” olika skador som skulle kunna uppkomma i strid och opererades sedan utan anestesi.
Det är okänt hur många offer som krävdes i Beiyinhe, men efter det att samtliga ”subjekt”, förutom tio stycken, lyckats fly under en av personalens ”dryckesorgier”, stängdes hela verksamheten ner. De flesta av de flyende saktades ner av sina tunga kedjor och kunde snabbt slaktas ner av vaktpersonalen, men sexton av dem undkom och kunde vittna om vad som försiggick inom Zhong Mys murar. Av dessa lyckades dock Kempeitai spåra upp fjorton personer, enbart två undkom och togs om hand av kinesiska partisaner.
I längden gynnades dock Ishii av det skedda. Istället för att stänga ner den förskräckliga verksamheten utökades och effektiverades den. Kwantungarméns högsta ledning hade funnit resultaten från forskningen i Beiyinhe hade varit ”högst värdefulla” och satsade stort på dess fortsättning. Centralregeringen och den högsta militärledningen hade nu också vunnits över till Ishiis läger. Under hela sin tid i Manshukuo hade han behållit sin professur vid Arméns medicinska högskola och besökte ofta Imperiets huvudstad där han återkommande höll väl besökta föredrag kring sina vetenskapliga landvinningar i Manchukuo. Ishii utnämndes till generallöjtnant och rikligt med fonder lösgjordes för en stor forskningsanläggning i Ping Fan, två och en halv mil söder om Harbin.
Projektet var högprioriterat. Japans krigsinsats hade successivt ökat. Japan hade 1869 erövrat och annekterat den stora ön Hokkaido i norr, i söder 1872 ö-väldet Rykukyu, med Okinawa som huvudö, 1895 Taiwan och 1910 kejsardömet Joseon, som döptes om till Korea. Efter att ha ockuperat Manchuriet inledde Japan 1937, efter en lika suspekt och konstruerad incident som den i Mukden 1931, det storskaliga Andra sino-kinesiska kriget som fram till 1945 ledde från fyra till elva miljoner kinesers död, medan tre till tre och en halv miljoner japanska soldater mötte samma öde. Japanska kejsardömet hade planer på att vidga kriget och i september 1940 anfölls Franska Indokina och kriget spred sig vidare söder- och västerut. Det stora komplexet i Ping Fan stod färdigt vid mitten av 1939.
Under hösten 1936 evakuerades alla byar inom ett område av 6 kvadratmil, det bevakades av enheter från Kempeitai och Manchukuos armé. Flygförbud infördes över området och om något plan överträdde beslutet sköts det ner, passagerarvagnar som passerade på den närbelägna södra stambanan bevakades och fick sina gardiner nerdragna. Stora landarealer avsattes för frukt- och grönsaksproduktion, inklusive en mängd växthus. Då anläggningen stod färdig omgärdades den av en fem meter hög mur inom vilken det rymdes en mängd olika laboratorier, en del försedda med tryck- och gaskamrar, samt kylrum för studier av köldskador, tre krematorier, djurstallar och slutna rum för möss och råttor, samt ett lokalt kraftverk, lokala stickspår ledde från stambanan in till anläggningen. För personalen fanns moderna elektrifierade och uppvärmda bostäder en biograf, en swimmingpool, mötessalar, ett shintotempel och en bordell bemannad med så kallade comfort women, ditvingade från Manchukuo och Korea. Centralt belägen fanns en administrativ byggnad, med arkiv och förevisningssalar för besökare. Det är den enda byggnad som restaurerats efter den allmänna förstörelsen vid slutet av Andra världskriget och den hyser nu ett museum.
Inom Enhet 731 fanns även en ”industrianläggning” med fyra stora tryckkokare för sterilisering och framställande av bakteriekulturer, samt trettio kultivatorer, specialdesignade av Ishii, för massproduktion av mikrober. De kunde under en ”produktionscykel” producera
30 000 000 biljoner mikrober, eller 30 kilogram cellmassa. Om nödvändigt kan 40 000 000 biljoner patogeniska bakterier extraheras från kultivatorerna.
Även bakteriesmittade löss och loppor producerades i stor mängd. Detta skedde i speciella äggkläckningsinkubatorer, var och en, det rörde sig om flera tusen, kunde under ”en cykel” producera 45 kg med loppor.
Enhet 731:s anläggning i Fang Pin uppfördes av underbetalda arbetare och slavarbetare, som beroende på säsong och arbetsuppgifter skiftade mellan 100 000 och 150 000. De bodde i tält bakom taggtrådsstängsel och måste varje morgon samlas för att hylla den japanska flaggan, de som inte infunnit sig slängdes åt de förvildade vakthundarna. Det fanns ingen medicinsk vård att tillgå för arbetarna och dödligheten hade varit stor.
De fångar som genomgick och dödades vedervärdiga experimenten kallades för marutas, timmerstockar, betecknades med siffror från noll till 1 500, så fort det sista talet uppnåtts angavs nya fångar med siffror från ett och uppåt; tillförseln av nya marutas upphörde aldrig och inte en enda av dem överlevde Andra världskriget. Om någon maruta överlevde de fruktansvärda experimenten avlivades hen i allmänhet genom intravenös injicering av kaliumcyanid.
Marutas inhystes i gemensamma salar eller enskilda rum inom två specialbyggnader, förhållandena var relativt drägliga – det gällde att hålla dem vid liv och god fysik inför experimenten. Byggnad Ha hyste manliga marutas, medan Ro hyste kvinnor och barn. Fånganläggningarna förbands via underjordiska gångar med de olika laboratorierna, samt administrationsbyggnaden. Om de vistades utanför sina rum och sovsalar fjättrades marutas med hand- och fotbojor.
Enhet 713:s bemanning bestod av 3 000 man, en del av underhålls- och vaktpersonalen var välbetalda koreaner eller manchurer, medlöpare eller fanatiker, som specialrekryterats för de mest arbetskrävande och mentalt påfrestande uppgifterna, precis som nazisterna använt sig av letter och vitryssar i sina koncentrations- och dödsläger.
Marutas och ”arbetare” övervakades av Ishiis bror Chiyoda Mura, som till sin hjälp hade betrodda medarbetare från sin och broderns hemby. Läkare och forskare uppgick till omkring 500 man. De var handplockade av Ishii och flera av dem utgjorde gräddan av Japans mikrobiologiska forskare och läkare. De flesta av Japans mikrobiologer var på ett eller annat sätt kopplade till Ishiis forskning.
Enhet 731 hade även en utbildningssektion, flera av dess elever hade rekryterats direkt från gymnasiet, medan andra var medicinstuderande. Det har antagits att utbildningssektionen vid Enhet 731, och dess olika filialer, under sin existens utbildade hundratals, om inte tusentals mikrobiologer med olika kapacitet och inom skilda verksamhetsområden.
Ishii var själv inte bosatt i Ping Fan. Han och hans familj bodde i ett f.d. ryskt herrskapshus i Harbins fashionablaste kvarter, det var i det närmaste ett palats med trädgård. Ishiis dotter Harumi minns flera år senare:
Det var verkligen ett graciöst hus, det var som kommet ur en romantisk film, en sådan som Borta med vinden.
Trots familjens närvaro avstod inte Ishii från sitt tidigare utsvävande nattliv och var ofta en drucken gäst på Harbins bordeller, men det hindrade honom inte från att nästa dag i fläckfri labbrock dyka upp i Fang Pins laboratorier, övervaka dess forskningsarbete och kolla om lokalerna var i föredömligt skick. Då Shii vände sig till grupper med gästande officerare eller andra VIP personligheter var han alltid klädd i oklanderlig uniform, med vidhängande samurajsvärd. Nedan syns han med sin familj på ett fotografi som togs då hans föräldrar 1938 besökte honom i Harbin.
Det var inte enbart de ovannämnda bakterieorsakade sjukdomarna som studerades av Enhet 731, man ägnade sig också åt forskning kring sjukdomar som botulism som orsakas av ett bakterietoxin Clostridium botulinum, som finns i finns i jord, djurexkrementer och bottenslammet i olika vattendrag. Sporerna sprids i allmänhet genom föda och försvinner id kokning, men det är så starkt att ett snapsglas rent botulinumtoxin skulle räcka till att döda hela Sveriges befolkning.
Brucellosis, orsakat av Brucella melitensis som smittar via opastöriserade mejeriprodukter och rått kött. Sjukdomen dödar i allmänhet inte men kan pågå under månader och kompliceras ibland genom led- och skelettinfektioner, hjärtmuskelinflammation och hjärnhinneinflammation.
Kallbrand som innebär att vävnaden i en kroppsdel dör. Kallbrand bero i allmänhet på förfrysning som orsakat otillräckligt blodtillflöde i tår, fötter, ben, fingrar och händer. Om kallbranden orsakats av en infektion, vilket är lätt gjort om förfrysningen lämnat öppna sår, eller vid skärskador, skottskador och liknande som ofta uppstår i krig så frodas olika bakterierna som finns vid såren och förvandlas till toxin som snabbt förgifta blodflödet och leda att de angripna kroppsdelarna måste amputeras.
Stelkramp som orsakas av bakterien Clostridium tetani, som normalt förekommer i jord och i tarmen hos vissa djur och sprider sig främst genom födoämnen. Obehandlad leder stelkramp ofta till döden.
Harpest, orsakad av bakterien francisella tularensis som frodas bland gnagare, den sprids till människor genom mygg, damm, infekterat vatten och direkt kontakt med smittobärare. Sjukdomen leder i till lunginflammation och inre sårbildningar, men är i allmänhet inte direkt dödlig.
Smittande med och behandling av tyfus spelade också en stor roll inom Enhet 731:s verksamhet. Sjukdomen orsakas av Rickettsia prowazekii som överförs mellan människor via klädlöss och Rickettsia typhi som sprids genom loppor. Obehandlad tyfus kan ha en dödlighet upp emot 70 procent.
Förutom alla dessa bakteriesjukdomar ägnade sig Enhet 731 åt olika virusinfektioner och djurgifter (exempelvis från blåsfiskar (pufferfish), giftormar och vissa spindelarter). Även verkan av stora mängder av växtgifter undersöktes – heroin, koreansk åkervinda och ricinoljefrön. Bakterier, gifter och virus smittade genom olika metoder ner marutas och sjukdomarnas förlopp bokfördes noggrant. Man testade och bokförde också hur maratas reagerade om de fick transfusioner med blod som inte motsvarade deras blodgrupp. Även veneriska sjukdomsförlopp studerades och såväl kvinnliga som manliga marutas smittades med gonorré och syfilis. Veneriskt nedsmittade gravida kvinnor och deras foster obducerades för att fastställa fosterskador. Varje laboratorium hade stora vägganslag på vilka iakttagelser dagligen noterades för att sedan dokumenteras på olika sätt, det var också vanligt att man fotograferade och filmade sjukdomsförloppen.
I luftryckskamrar försedda med titthål studerades hur människor skadades och dog av syrebrist och/eller lågt lufttryck. Liknande processer studerades och dokumenterades i kylrum (forskning kring köldskador var en ovanligt betydande del av Enhet 731:s verksamhet) och gaskamrar. Man ägnade sig också åt andra tortyrprocesser, exempelvis hur lång tid det tog för en människa att skadas och/eller dö om hon hängdes upp och ner, eller tvingades bli stående upprätt i flera dygn. Man forskade även kring mänskliga smärttrösklar och utförde kontinuerligt vivisektioner. Speciellt upprörande är att även barn utsattes för flera av dessa groteska experiment.
Uppfinningsrikedomen var stor och forskarna gavs, förutom sina av Ishii fastställda uppgifter en viss frihet att göra vad de ville med Enhet 731:s marutas. Nakagawa Yonezo, professor emeritus vid Osakas universitet, vittnade långt senare om att han varit väl medveten om vad som försiggått vid Enhet 731 och att han från flera kollegor som varit verksamma där fått höra att det fanns en en viss ”lekfullhet” kring vissa experiment:
En del av experimentverksamheten hade ingenting att göra med att skapa bättre kunskap kring bakteriologi och dess användning i krigföring, eller medicin över huvud taget. Det fanns även ett inslag professionell nyfikenhet: ”Vad skulle hända om vi gjorde så och så?” Vilket medicinskt syfte tjänade man med att utföra och studera halshuggningar? Inget alls. Det var enbart att ett sätt att leka, att stilla nyfikenhet. Även professionella människor gillar att roa sig.
Frågan är i hur hög grad en sådan ”lekfullhet” präglade en mängd av den skrämmande tortyr som flera marutas utsattes för – deras hud brändes genom varierande metoder och med olika föremål, kroppsdelar krossades under tunga föremål, elektroder fästes vid dem och förmedlade olika elektrisk spänningsgrad för att bedöma skadeverkningar och dödliga kvaniteter. Marutas torkades ut med värmefläktar, svältes till döds, placerades i centrifuger, injicerades med urin, havsvatten och djurblod, exponerades för dödliga doser av röntgenstrålar och begravdes levande.
Bakterier och gifter injicerades i frukt och andra födoämnen, eller i bröd och chokladpraliner. Marutas fick, ofta ovetande, dricka tyfussmittad mjölk och äta förgiftad gröt. Sötsaker, cigaretter och annat förgiftades för att testas på marutas och sedan spridas bland en intet ont anande befolkning, något som ofta drabbade barn som gärna plockade åt sig det godis de fann eller skänktes.
En stor mängd frukt odlades i växthus inom området. Exempelvis injicerade tyfusbakterier i meloner. Efter kontamineringsprocessen mättes fruktens bakteriedensitet och då den nått en önskvärd täthetsnivå gavs den infekterade frukten till en liten grupp marutas för att kontrollera om samtliga blivit dödligt förgiftade, om så blev fallet distribuerades melonerna till lokala marknader, varefter statistik fördes över spridningseffekten.
Inom Enhet 731 bokfördes varje av dos av gift och bakteriesmitta, hur den minskades och ökades, alltmedan effekterna på varje maruta som utsatts smittan minutiöst observerades. Man ägnade sig även åt att fullända olika vattenreningssystem, därav det officiella namnet på Enhet 731 – Kwantungarméns avdelning för epidemiförebyggande åtgärder och vattenrening.
Ping Fan hade en egen flygplats och därifrån flögs material och marutas för experiment inom ett hermetiskt begränsat område utanför staden Anda norr om Harbin. Iishii flög ofta själv dit i eget plan, han var en utmärkt pilot.
De vidsträckta fälten utanför Anda var platsen för Ping Fans ”fältstudier”. Vanligt förkommande var att marutas bands vid pålar på fastställda avstånd från detonationen av fjärrstyrda granater, laddade med bakterier, infekterade loppor och löss, samt olika kemiska substanser och gaser, för att därigenom fastställa vidden av spridningen och effekten av smittan. De offer som inte dödats transporterades därefter med flyg intill Ping Fan för att undersökas, medan de döda i allmänhet obducerade på platsen. Även olika former av eldkastare testades på ett liknande sätt.
I Anda testades även olika metoder för spridning av biologiska och kemiska substanser genom flygbesprutning och bombning med kapslar som fyllts med mikrober, förgiftat utsäde och infekterade löss och loppor. Man fann snart att metallhylsor inte var lämpade för dessa bomber och Ishii kom på egen hand fram till att av honom själv skapade och introducerade porslinshöljen var det effektivaste sättet för att från luften vidarebefordrade de dödliga substanserna.
Lärdomarna och de praktiska resultaten tillämpades så gott som omgående för att terrorisera Manchukous civilbefolkning och användes snart i krigföringen mot Kina och inom andra krigskådeplatser.
En första början på denna verksamhet var i juli 1940 då ett hårdbevakat godståg lämnade lämnat Ping Fan med destination till den populära semesterorten och hamnstaden Hangchow. En noggrant tillsluten godsvagn transporterade behållare med 70 kg tyfusbakterier, 50 kg kolerabakterier och 5 kg infekterade loppor. Den dödliga lasten dumpades sedan i vattenreservoarer och brunnar. Kort efter det att sjukdomen spridit sig i Hanchow sändes ”medicinsk personal” dit för att hindra ytterligare spridning av sjukdomarna och därmed hindra en hotande pandemi. Liknande scenarier utspelades i många andra städer och landsbygdsområden.
Pest-infekterade loppor, uppfödda i Enhet 731:s laboratorier spreds med lågtflygande flygplan över kinesiska fält och städer, exempelvis hamnstäderrna Ningbo och Changde i Hunanprovinsen. Dessa operationer dödade tiotusentals med böldpestepidemier. En attack på Nanjing spred tyfus- och paratyfus-bakterier till brunnar, våtmarker och bostäder inne staden. Epidemier bröt ut kort därefter och 731:s forskare kunde då de nåddes av nyheterna dra slutsatsen att spridning av paratyfusfeber uppenbarligen ”det mest effektiva” biologiska vapnet som stod dem till buds.
Verksamheten utökades omgående. Sabotörer spred infekterade rättor och möss, och/eller förgiftat utsäde. Med framgång använde man flygplan för att spraya mikroorganismerna. Minst elva kinesiska städer attackerades med biologiska medel. En attack på Changde ledde 1941 till cirka 10 000 biologiska offer, dessvärre drabbades även dåligt förberedda japanska i trupper i området och 1 700 av dem insjuknade och kolera i kolera.
Under hela kriget mot Kina använde japanska arméenheter fram till 1945 direkta biologiska attacker och dold infektering av jordbruksområden, reservoarer, och brunnar. Infekterade livsmedelsförråd och kläder släpptes med flyg till områden i Kina som ännu inte ockuperades av japanska styrkor. Dessutom skänkte man i ockuperade områden förgiftad mat och godis till intet ont anande offer och japanska läkarenhet sändes in för att stoppa utbrutna epidemier, samtidigt som resultaten undersöktes och noggrann statistik vidarebefordrades till Enhet 731 i Pin Fan, eller till någon av dess filialer. Minst 400 000 civila kineser antas ha dödats genom dessa insatser.
Att epidemierna orsakats av japansk krigföring var långt ifrån okänt, såväl amerikanska läkare och missionärer som de kinesiska republikanska hälsomyndigheterna rapporterade om vad som pågick och utförliga rapporter sändes till, deras respektive regeringar.
Under Andra världskriget utökades Enhet 321:s verksamhet och dess vedvärdiga experiment och forskning dubblerades inom andra enheter, som Enhet 1855 i Peking, Enhet Ei 1644 i Nanjing, enhet 8604 i Guangzhou och Enhet 9420 i Singapore, smärre avdelningar var även verksamma på andra håll i Kina, Vietnam, Thailand, Burma och Indonesien. Japanska läkare och professorer lockades att ansluta sig till verksamheten, såväl genom den sällsynta möjligheten att tillämpa sina teorier och forskningsresultat genom experiment på ”mänskligt material”, som det straka ekonomiska stöd som gavs genom både av den sällsynta möjligheten att utföra mänskliga experiment och arméns starka ekonomiska stöd. Det är genom dessa forskare och annan personal som upprörande vittnesmål kring de fruktansvärda experimenten nått allmänheten. Flera av de som deltog i dem drabbades av äckel och svära samvetskval över vad de gjort, fast förvånansvärt många kunde utan problem lägga det hela bakom sig. Som nämnts ovan var enbart de två tidiga flyktingarna från försöksanstalten i Beiyinhe de enda överlevande offren för de groteska experimenten
Uppskattningarna varierar kring hur många som dödades, men en allmänt accepterad uppfattning är att inom Enhet 731:s anläggning i Ping Fan mördades under groteska former mellan 1936 och 1945 uppskattningsvis 14 000 män, kvinnor och barn. offer i enhet 731, alltmedan offren för Japans biologiska krigföring har uppskattas var mellan 300 000 och en halv miljon.
Strax innan de sovjetiska trupperna i augusti 1945 nådde fram till Harbin sprängdes samtliga Enhet 731:s installationer i Ping Fan för att dölja de brott mot mänskligheten som begåtts där. En mängd dokumentation räddades av de flyende vetenskapsmännen, i hopp om att den kunde användas för att övertyga segermakterna om värdet av deras insatser och därmed rädda dem till livet och kanske även i bästa fall bli anställda av dem.
Såväl Sovjetunionen som USA samlade omedelbart efter Japans fall in så mycket data de kunde få tag på rörande verksamheten vid Enhet 731. Tolv framstående forskare från Enhet 731 som arresterats av sovjetiska styrkor ställdes inför rätta vid krigsförbrytarrättegångarna i Khabarovsk i december 1949. Tio av dem dömdes till mellan 10 och 25 års straffarbete men deras strafftid blev ovanligt mild och ingen avtjänade den längre än sju år och de hade då redan börjat samarbeta med den sovjetiska forskarkår som arbetade med biologisk och kemisk krigföring och allmänt smittskydd. Då de delat med sig av sina kunskaper sändes samtliga 1957 tillbaka till Japan, utom Takahashi som varit chef för Enhet 731:s veterinära avdelning och som 1951 vid 64 års ålder dött under fångenskapen och Karasawa, chef för en av flera ”medicinska avdelningar”, som begick självmord strax före avresan till Japan
Även om en mängd sovjetiska krigsfångar slutat sina liv som marutas i Ishiis helvete hade Stalin varit villig att förlåta de demoner som villigt deltagit i sin mästares brott mot mänskligheten. De flesta av dem hade älskat Ishii på grund av hans entusiastiska personlighet, djärva och sorglösa attityd. Hans intelligens och intensiva lojalitet till Japan och kejsaren. Visserligen hade Ishii varit en drinkare och kvinnoförförare, men det var smärre brister som hans män förbisett eller applåderat. De flesta av dem hade knappast besvärats av hans absoluta förakt för sina offer, de flesta delade den och för dem hade Ishii dessutom varit en uppfinnare, karismatisk ledare, skicklig organisatör – en extraordinär personlighet. Det enda Stalin beklagade var att han inte kunnat lägga vantarna på Ishii och hans kunskaper för att tillämpa dem inom de anläggningar för biologisk och kemisk krigföring som Röda armén sedan 1948 börjat bygga upp i Sverdlovsk.
Till skillnad från Stalins skådeprocesser var dock rättegången i Khabarovsk ovanligt tillförlitlig:
Trots sin starka ideologiska ton och uppenbara brister som avsaknaden av internationellt deltagande, fastställde rättegången utom rimligt tvivel att den japanska armén hade förberett och placerat ut bakteriologiska vapen och att japanska forskare hade genomfört grymma experiment på levande människor. Men rättegången, tillsammans med bevisen som presenterades för domstolen och dess viktigaste resultat – som har visat sig vara anmärkningsvärt korrekta – avfärdades som kommunistisk propaganda och ignorerades totalt i väst fram till 1980-talet. […] De japanska bekännelserna som gjordes i Khabarovsk-rättegången var baserade på fakta och inte på deras handläggares fantasi.
De arton stora volymer som sammanställts med intervjuer och dokument, förkortades och redigerades till en vederhäftig bok som översattes till en mängd språk och distribuerades världen över av Sovjetunionens Foreign Languages Publishing House. Sovjetunionens styresmän använde rapporterna från Khabarovsk som en anklagelse mot USA, ett land ”som över världen öst TNT, atombomber och dödliga bakterier nu beskyddat japanska krigsförbrytare”.
Allierade militärkommissioner höll i olika asiatiska städer rättegångar mot 5 700 japaner, taiwaneser och koreaner för krigsförbrytelser. Omkring 4 300 dömdes, nästan 1 000 dömdes till döden och hundratals fick livstids fängelse. De mest uppmärksammade anklagelserna rörde den så kallade våldtäkten av Nanking, då den japanska militärledningen inscensatte en orgie av mord, våldtäkter, plundring och mordbränder. Moderna, objektiva uppskattningar är att minst 200 000 människor mördades. Andra uppenbara brott mot mänskligheten var Bataans dödsmarsch som ledde till döden för 18 000 filippiner och 650 armerikaner, samt massakern i Manilla., då minst 100 000 människor mördades.
Även USA iscensatte enligt mönster från Nürnberg en rättegång mot japanska krigsledare. Likt rättegången i Nürnberg ville USA att Tokyorättegången skulle vara strikt neutral och internationellt organiserad. Sju av de åklagade dömdes till döden och sexton till livstids fängelse.
Nürnbergdomarna kom från fyra länder, medan Tokyodomarna från elva; USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Kina, Filippinerna, Nederländerna, Frankrike, Nya Zeeland, Indien och Sovjetunionen. Chefsdomaren var australiensare, chefsåklagaren amerikan, och förutom Delfin Jaranilla från Filippinerna, Mei Ju-ao från Kina och Radhabinod Pal från Indien, var domarna som representerade asiatiska folk, holländare, britter och fransmän. Koreanerna, som lidit av japansk aggression längre än något annat folk, hade ingen domare alls.
Radhabinod Pal betraktade hela rättegången som en skådeprocess iscensatt av USA. Han ansåg att ingen av de anklagade borde ha dömts eftersom rättegången till största delen kontrollerades av kolonialmakter och därför borde betraktas illegitim.
Mei Ju-ao ansåg uppriktigt att rättegången skulle skapa en mer fredlig och demokratisk världsordning, men hade den otacksamma uppgiften att främja denna idé medan hans nationalistiska regering snabbt var i färd att överväldigades av Mao Zedongs kommunistiska revolutionärer. Mei hade föga stöd hos en nationalistiske generalissimo Chiang Kai-shek som tenderade att se rättegångar mot det japanska krigsbrottslingar som en distraktion från hans kamp mot kommunisterna. Mei gjode dock sitt bästa för att fokusera uppmärksamheten på japanska grymheter i Kina. Om General Doglas MacArthur ansåg att attacken mot Pearl Harbor var ett mordiskt krigsbrott, var kinesiska påståenden betydligt mer övertygande – fler än tjugo miljoner kineser hade mellan 1937 och 1945 dött i japanernas hänsynslösa krig mot deras nation.
Märkligt nog tog Tokyorättegången inte upp Kempeitais mordiska verksamhet i såväl Japan, som i de ockuperade områdena. Enhet 731 och dess olika filialer nämndes inte och inte heller den kejserliga arméns organiserade tvångsrekrytering av kinesiska, koreanska och andra asiatiska kvinnor till sexuellt slaveri.
Tokyorättegången var betydligt mer av en amerikansk angelägenhet än vad tribunalen i Tyskland varit. Japan var visserligen fram till 1952 under allierad ockupation, men kontrollen var så gott som uteslutande i händerna på general Douglas MacArthur, de allierade makternas högsta befälhavare.
MacArthur ville egentligen att Tokyo-rättegången enbart skulle handla om Pearl Harbor, och inte om Japans mycket större krigsförbrytelser, som begåtts mot andra asiater, särskilt kineser. En annan skillnad mot vad som varit fallet i Hitlertyskland var att Japanska arméenheter och en organisation som Kempeitai visserligen betett sig synnerligen brutalt och hänsynslöst, men faktum var att det inte fanns någon egentlig japansk motsvarighet till nazistpartiet och ingen diktator som Hitler.
Flera av de politiska ledare som dömdes i Tokyo hade dessutom vid olika tidpunkter försökt stoppa militaristerna från att begå brott mot mänskligheten och/eller gå ut i krig. Något som dock inte hindrat att flera av de militärledare som ställts inför rätta varit brutalt krigslystna och likgiltiga inför de brott mot mänskligheten som de och deras underlydnaden begått, om de nu inte rentutav hade uppmuntrat dem att bete sig som de gjort.
Vad som i bedömares ögon försvårade rättegången var att de ansett det vara omoraliskt att förhandlingarna leddes av en nation vars firebombing av Tokyo mellan den nionde till tionde mars 1945 varit den enskilt mest destruktiva bombräden i mänsklighetens historia med mellan 70 000 och 150, 000 civila dödsoffer, samt de fruktansvärda atombombsanfallen av Hiroshima och Nagasaki, med mellan 90 000 och 166 000 civila offer i Hiroshima och mellan 60 000 och 80 000 i Nagasaki, åtföljda av de mest ohyggliga bilder och vittnesskildringar.
Vad som ytterst sett gjort hela rättsprocessen skev hade dessutom varit General Douglas MacArthurs vägran att anklaga Hirohito och hans mäktiga släktingar. Det var faktiskt Hirohito som haft den högsta beslutande makten och ingen japan skulle kunnat gå emot hans uppfattningar och domslut. Det rådde inte någon tvekan om att Hirohito varit väl informerad om de vidrigheter som begåtts under hans välde, inte minst Enhet 371:s verksamhet, och det stora flertalet av Japans politiker och krigsledare hade varit fullkomligt underdåniga sin kejsare. Ishii Shiro fick exempelvis vid meddelandet om Hirohitos abdikation ett nervöst sammanbrott och kärnfrisk som han annars var insjuknade han och blev en tid sängliggande.
Under sin privata våning i kejsarpalatset hade Kejsare Hirohito inrett ett speciellt krigsrum där han noga följde krigsutvecklingn och vid flera tillfällen tillrättavisade han sina generaler för deras enligt honom begångna misstag. Att hans personligt gjorda villkorslösa överlämnande till USA:s styrkor skedde utan någon som helst opposition från hans underlydande visar att om kejsaren tidigare hade haft en vilja att inleda eller stoppa kriget så skulle även det skett utan opposition.
Flera av kejsare Hirohitos närmaste släktingar, som nu åtnjät fullständig straffimmunitet hade varit direkt inblandade i brott mot mänskligheten. Exempelvis var Prins Asaka, gift med Hirohitos moster Prinsessan Nobuko, kommendant för de trupper som löpt amok i Nanjing och han hade därmed högsta ansvaret för de ohyggligheter som begåtts där, Nedan syns Prins Asaka under segerparaden i Nanjing, strax efter de vedervärdiga massakrerna. Hirohito belönade sin morbror med ett par värdefulla, specialdesignade silvervaser och då Prins Asaka återvänt till Japan återupptog han och kejsaren sina sedvanliga golfrundor.
Den mikrobiologiskt och kemiskt intresserade Hirohito var säkerligen även informerad om Enhet 731:s verksamhet. Prins Chichibu, Kejsar Hirohitos yngre bror, var en ivrig anhängare av ultra-högermilitaristerna, som under den omedelbara förkrigstiden i allt högre grad kommit att påverka japansk politik. Prins Chichibu besökte ofta Ishii Shirus föreläsningar och vivisektionsdemonstrationer och blev en av Japans främsta förespråkare för forskning kring biologisk krigföring. Detta medan kejsarens yngste bror, Prins Mikasa, personligen besökte Manchukuos anläggningar för experiment på människor.
Prins Higashikuni Naruhiko, även han gift med en av Hirohitos mostrar, Prinsessan Yasu, tjänade som en av kejsarens mest betrodda rådgivare. Prins Narichiko hade fått sin militära utbildning i Frankrike och som medlem av Japans generalstab var han väl informerad om Manchukuos ”biomedicinska anläggningar”, där han personligen bevittnat de experiment som där utförts på människor. Prins Naruhiko hade även beordrat användandet av olika dödliga gaser i kriget mot kineserna.
En av Hirohitos kusiner, Prins Takeda Tsuneyoshi, hade som finanschef för Manhukuos Kwantungarmé det verkställande ansvaret för Enhet 731. Under sina inspektionsturer besökte han ofta dess anläggningar och det var Prins Takeda kontor som utfärdade de tillstånd som krävdes för att besöka dödsfabrikerna.
Den karismatiske och ytterst populäre, men samtidigt självsvåldige och narcissistiske General MacArthur, förespråkade med all rätt ett progressivt förhållningssätt till återuppbyggandet av Japan, speciellt genom att hävda att alla ockupationer har en tendens att sluta illa. Hans mål var att omvandla Japan till en avbild av USA, enligt MacArthyrs uppfattning en kristen, tolerant och framstegsvänlig demokrati. Om detta skulle kunna ske ansåg han att det var av yttersta vikt att vinna kejsarens stöd och inte på något vis förödmjuka honom, eller hans släktingar, inför sitt folk. Även om MacArthur insett Hirohitos medskyldighet till och yttersta ansvar för de brott som begåtts inom hans välde blev hans strategi för att till varje pris skydda kejsaren från åtal och lägga den yttersta skulden till krig och brott mot mänskligheten på krigsledaren Hidēkō Tojo, onekligen ett framgångsrikt val.
Tojo var en hård och humorlös man, känd för sitt bryska sätt, sin besatthet av etikett och sin ogenomträngliga kyla. De som kände honom personligen ansåg Togo vara en tämligen ointelligent och fantasilös person.
Vad som gjorde honom osmaklig i MacArthurs ögon var även att Tojo, i likhet med flera andra japanska officerare, djupt ogillade den västerländska kulturens inflytande på Japan. Han ansåg att den resulterat i ero guro nansensu, erotik, grotesquerie och nonsens. Istället borde Japan stå högt över andra nationer och ”sprida sina moraliska principer över världen”, ett enväldigt kejserligt styre med ett gudomligt mandat var den sanna vägen mot ett sådant ideal. Som den fanatiker han var ansåg Tojo att ändamålen helgar medlen, hur hänsynslösa de än kunde tyckas vara.
Tojo hade egentligen varit en ”diktator” i den snäva bemärkelsen att han från september 1942 i allmänhet kunnat påtvinga regeringen sin vilja, utan att söka konsensus hos politiker och militära ledare. I själva verket var Tojos auktoritet dock helt baserad på regeringens stöd och det var kejsaren som hade den yttersta makten över den.
Totalt underdånig som Tojo var inför sin kejsares vilja accepterade han Hirohitos underkastelse inför amerikanarna. För att inte tvingas vittna mot sin kejsare försökte han följdriktigt på japanskt vis ta livet av sig. Då amerikansk militärpolis kommit för att arrestera honom sköt sig Tojo rakt i bröstet, kulan missade dock hjärtat och han räddades till livet av amerikanska läkare. Under rättegången tog Tojo på sig hela ansvaret för kriget:
Det är naturligt att jag bär hela ansvaret för kriget i allmänhet, och jag är naturligtvis beredd att göra det. Följaktligen, nu när kriget har förlorats, är det förmodligen nödvändigt att jag bedöms så att tidens omständigheter kan klarläggas och världens framtida fred garanteras.
De forskare från Enhet 731 som undkommit ryssarna och flytt till Japan, tillfångatogs och förhördes av den amerikanska militären. Samtliga frisläpptes dock och fick i hemlighet full immunitet för sina brott. Det rörde sig i allmänhet om sådana förövare som varit mer betydande än de som hamnat i sovjetiska händer.
Efter det att han försäkrat sig om att Ping Fan totalförstörts, hade Ishii bordat ett japanskt militärflygplan och återvänt hem till Tokyo. Samtidigt tog hans familj med sig viktig dokumentation och annat material från Ping Fan och reste med tåg genom Korea, som fortfarande var under japansk kontroll och tog därifrån båten till Japan.
När han först kontaktades och förhördes var Ishii ovillig att ge mer än kryptiska svar på de frågor som ställdes honom. Han hyste ett oresonligt USAhat och hade under sin tid i Ping Fan funderat på hur hans porslinsbomber med dödliga mikrober skulle kunna fällas över den amerikanska västkusten. Men, då Ishii fick klart för sig att ryssarna officiellt begärt hans utlämning och oupphörligt pressade amerikanerna att omgående göra det, så mjuknade Ishiis attityd och då han genom MacArthurs stab fått en garanti att om han gick med på att villkorslöst samarbeta med den amerikanska ockupationsmakten, så skulle han garanteras absolut immunitet för sina brott och inte forslas till vare sig Sovjetunionen eller Kina, vars regeringar enträget begärt att han skulle utlämnas, eller i varje fall avrättas som krigsförbrytare. Ishii begav sig till sin blomsterträdgård, grävde där upp allt det material han begravt där och överlämnade det omgående till de amerikanska myndigheterna.
Tyskland ockuperades av flera segermakter, speciellt Sovjetunionen hade erövrat en stor del av landet. De besegrade tyskarna hade visat sig villiga att dela med sig av all dokumentation och de olika ländernas dömande instanserna hade i princip lika stor tillgång till den, även om det även där förekom en hel del smussel och falskspel. I Japan var dock situationen helt annorlunda – där var USA ensam herre på täppan och Douglas Mac Arthurs åsikter vägde ytterst tungt. Visserligen hade det bestämts att allierade skulle vara berättigade till all den information de begärde från de amerikanska ockupationsmyndigheterna, under förutsättning att deras begäran var rimlig. Det var i den sista frasen som problemet låg. MacArthur hade nämligen beslutat att ”orimligheten” bestod i begäran av sådan
information som enligt med den amerikanske Överbefälhavaren, ansvarig som han är för alla åtgärder, kan äventyra U.S.:s säkerhet, eller avvika från U.S.:s avsikt att gynna vetenskaplig forskning och utveckling.
Givetvis antydde den sista paragrafen allt det material som Ishii fört med sig, det vill säga den förbjudna frukt som amerikanska mikrobiologer nu hungrade efter, speciellt som de liksom den övriga världens forskare av etiska skäl varit strängt förbjudna att orsaka andra människor lidande genom sådana horribla experiment som utförts i Enhet 371:s hägn. Utan fullt klargöra på vilket sätt de varit så revolutionerande hyllades Ishiis utvecklande av skyddsutrustning, vattenreningssystem och vacciner, det påstods att han utvecklat vaccin mot 18 icke angivna sjukdomar.
Ryssarna pressade oavbrutet på MacArthur om sin rätt att få förhöra Ishii, frågan är dock om de varit medvetna om allt det material han fört med sig ut från Ping Fan. Slutligen fick sovjetiska vetenskapsmän i början av sommaren 1947 möjlighet att förhöra den av amerikanarna noggrant preparerade Ishii, som öppenhjärtigt berättade sådant som senare framkom under Khabarovskprocessen, men han hemlighöll sitt samarbete med amerikanarna och att han till dem utlämnat det omfattande material som hans familj fört med sig från Ping Fan.
Ishii Shuri kunde sedan i lugn och ro, liksom Hirohito, framleva sitt liv som stillsam mysfabror. Han övergick till katolicismen, öppnade en klinik där han utan betalning erbjöd undersökningar och behandling. Eftersom Ishii nu åtnjöt en väl tilltagen statlig pension var han inte i något större behov av pengar. Han dog i strupcancer 67 år gammal, den 9:e oktober 1959. Nedan ses hur Ishii hyllas av före detta kollegor från Enhet 731.
Ishii Shuris besudlade minne har bevarats i Kina och begäran om ersättning från överlevande av följderna med Japans vedervärdiga biologisk/kemiska krigföring har inte upphört att besvära japanska myndigheter, liksom de amerikanska och kinesiska instanser som valde att slå dövörat till för Enhet 371:s ohyggligheter.
Flera dokumentärfilmer kring Enhet 731 har gjorts och visats i Europa, Kina, Japan och USA. Även en del spelfilmer, men de har i sin avskyvärda detaljrikedom i allmänhet avfärdats som våldsspekulativa. Detta kan med all rätt hävdas då det gäller den uselt gjorda och ytterst frånstötande Philosophy of a Knife. En rysk-amerikansk skräckfilm från 2008, klumpigt skriven, producerad, inspelad, redigerad och regisserad av Andrey Iskanov. Visserligen visar den plågsamt långa filmen stundtals dokumentära inslag med intervjuer och redovisning av arkivmaterial, men återskapandet av de experiment som gjordes inom Enhet 731 är så utstuderat avskyvärda att hela filmen måste avfärdas som ett utslag av ytterst osmaklig våldspornografi.
Män bakom solen har i allmänhet 'ven den betecknats som ”våldspornografi”. Det var en lågbudgetfilm som av Mou Tun-fei spelades in i såväl Hongkong, som på det kinesiska fastlandet. Det var Mous avsikt att i sin film så trovärdigt som möjligt visa vad som skett inom Enhet 731:s murar, men filmen möttes med nedgörande kritik och avfärdades allmänt som våldsexplotativ. Den totalförbjöds i Australien och fick en mycket begränsad visning i Europa, där den i många länder klipptes ner betydligt, och så även i USA, men i en del asiatiska länder blev den ganska framgångsrik. I Japan betecknades Män bakom solen som ovederhäftig anti-japansk propaganda och Mou nåddes av flera mordhot.
Filmen är visserligen emellanåt plågsam att se, men i min mening är den underskattad. Det är förvisso en B-film och det märks, men likväl – såvitt jag kan uppfatta är i stort sett alla detaljer korrekt återgivna; hopplösheten, kylan, de experiment som utfördes och bödlarnas totala känslokyla.
Även ramberättelsen med en grupp oskyldiga japanska gymnasister som utsätts för Enhet 731:s vansinne överensstämmer med verkligheten, sådana grupper med pojkar och unga män var närvarande i Ping Fan. Ishiis totalt känslobefriade demonstrationer och föreläsningar, hans dryckenskap och ”korrekt oklanderliga” framtoning framkommer också med all tydlighet och skådespelaren gör i rollen som Ishii en framställning som trovärdigt ger den bild man föreställt sig av honom. Vad som dock i min mening dock förvärrar och förstör filmen är den bedrövligt uselt gjorda engelska dubbningen.
All detta för oss nu till Varelsen från Gyeongseong den sydkoreanska netflixsserien från 2023 som i stort sett utspelar sig i Seoul (Gyeongseong var på den tiden namnet på det som nu är Sydkoreas huvudstad) sex månader innan Japans kapitulation och Korea som då fortfarande var ockuperat av Japan.
Varelsen från Gyeongseong påminner mig om de äventyrs/skräckfilmer jag älskade som barn och i min tidiga ungdom. Det är i mångt och mycket en representant för vad som på engelska kallas swashbuckling movies. En swashbuckler är en heroisk karaktär, skicklig i fäktning, akrobatik och list. En stilig ung man med oslagbar fysik och ridderliga ideal. Heroisk, djärv och idealistisk räddar han kvinnor i nöd, skyddar de förtryckta och i våldsamma strider kamp försvarar han sin och sin dams heder och hämnas förorättade kamrater. Något som leder till spännande, romantiska äventyr. En swashbuckler är en elegant gentleman, oftast klädd på antingen ett extravagant, eller ytterst förfinat sätt. Han är en man med smak och charm och vi känner honom från d’Artagnan till James Bond.
Det märkliga ordet ”swashbuckler” finner sitt ursprung under femtonhundratalet och kommer från sammansättning av swash, att svepa med ett svärd och buckler, en liten, rund sköld.
I den koreanska serien heter swashbucklern Jang Tae-sang och hans hjärtas dam Yoon Chae-ok, minst lika, om inte mer, hjältemodig, stilig, stark, skicklig och smart som den manlige hjälten.
Den världsvane och rike charmören Jang Tae-sang kommer att liksom sina likar Sir Percy Blakeney (Den röda nejlikan), Don Diego de la Vega (Zorro) och Bruce Wayne (Batman) utveckla en dubbelkaraktär som han döljer för de ockuperande japanerna. Likt många andra hjältar har Jang Tae-sang även en sidekick, en lätt komisk, men varmhjärtad och trofast, figur som även han är vanligt förekommande i utmärkta äventyrsromaner – Don Quijotes Sancho Panza, Phileas Foggs Passepartout, Sherlock Holmes Dr. Watson, Frodos Samwise Gamgi och Harry Potters Ron Weasley, för att enbart nämna några av dem. Jang Tae-sangs sidekick heter Gu Gap-pyeong och arbetar på hans pantlånefirma.
Firman är källan till Jang Tae-sang rikedom som handhas av en version av den goda substitutsmamman – Mrs. Nawol, med sina moderliga, litterära motsvarigheter som ”Mammy” från Borta med vinden, eller David Copperfields Betsey Trotwood, insiktsfulla, omhändertagande sanningssägare.
En swashbuckler behöver även en värdig, ofta intellektuell motståndare, ibland rör det sig då om en demonisk läkare och/eller forskare. Bond har Dr. No och Holmes Dr. Moriarty, Jang Tae-sang den japanske mikrobiologen Dr. Generallöjtnant Kato. Demoniska läkare/forskare finns det gott om inom film och litteratur - Dr. Moreu Dr. Hannibal Lecter, Dr. Mabuse, Dr. Octavius/Octopus, Dr. Strangelove, enbart för att nämna några av dem.
Bakom kulissirna kan det även behövas en ondskefull demonisk, erotiskt lockande, men ytterst ondskefull femme fatale som drar i tåtarna. Redan i Bibeln finner vi Delilah och Salomé, men linjen fortsätter obruten över Morgan Le Fay, Lucrezia Borgia och Milady de Winter, till operornas Kundry, Carmen och Lulú, fram till filmvärldens Gilda och Sylina Kane (Catwoman). I Jang Tae-sangs fall röd det sig om den japanska adelsdamen Yukiko Maeda, en variant av en speciell filmkliché – The Dragon Lady, stark, bedräglig, dominerande, mystisk och i allmänhet sexuellt lockande. På visa duken brukade en sådan dam ofta spelas av Anna May Wong.
Den kvinnliga swashbucklern och huvupersonens älskade kräver i allmänhet inte ett så stort persongalleri omkring sig, men en vanligt förekommande standardfigur är den gode fadern, med litterära förbilder som Jean Valjean i Samhällets olycksbarn, eller Georg Eliots Silas Marner. Hos Yoon Chae-ok är det hennes självuppoffrande far som tillsammans med henne söker efter hennes försvunna moder, som de finner i klorna på den iskalle Dr. Kato.
I Varelsen från Gyeongseong var alltså aktörerna på plats, liknande de personager som ingått i äventyrliga mästerverk som De tre musketörerna och Ringaren i Notre Dame, vad som då krävdes var även en noggrant utforskad och skickligt gestaltad, historisk miljö. I fallet Varelsen från Gyeongseong rörde det sig alltså Seoul 1946 och det är där som de uppdiktade gestalterna, liksom i de nämnda romanerna fras in i ett verklighetsbaserat äventyr, som i den koreanska serien kryddats med gotisk skräck.
Innan Japan 1910 integrerat Korea i sitt imperium hade japanska forskare på plats undersökt hur engelsmän, fransmän och tyskar konstruerat och skött sina imperier, precis som då japanska myndigheter under Mejitididen grundlig informerat sig om tysk och brittisk armé- och industri. Speciellt hade man intresserat sig för hur England integrerat Wales och Skottland, Tyskland Alsace-Lorraine och hur Frankrike ”förvandlat” Algeriet från att ha varit en ”koloni” till att bli en del av Frankrike, med samma konstitution och likt moderlandet indelat i olika departement.
Som det tidigare erövrade Ryukyuan kungadömet, Taiwan och den nordliga ön Hokkaido, skulle Korea bli en del av Japan och dess invånare fostras till att bli japaner. Det skulle ske genom skolor och universitet, dammanläggningar, industrier och järnvägar, och ett intensivt gynnande av japanska investeringar, turism och invandring. Eliten i dessa områden betraktades, trots olikheter i språk och traditioner, som möjliga att utan större svårigheter kunna integreras i japansk ideologi och samhällstruktur, alltmedan Hokkaidos och Taiwans urinvånare skulle särbehandlas och ”civiliseras”, som USAs indianer och ättlingar till svarta slavar. Formellt fanns det fanns ingen ”rasmässig” diskriminering mellan japaner och deras ”underlydande” folk, exempelvis så understöddes officiellt äktenskap mellan koreaner och japaner.
Givetvis bemöttes de japanska herrarna av motstånd från flera koreaners sida, flera smärre upplopp och motståndsrörelser slogs skoningslöst ner. En viss diskriminerande skillnad upprätthölls även mellan koreaner och inflyttade japaner (1945 rörde det sig om 800 000) som dominerade överklassen, fast flera koreanska medlöpare gynnades och samarbetade med japanerna inom handel, industri och militär.
Under Andra världskriget förvärrades dock situation, speciellt genom tvångsrekrytering av arbetare och soldater och arméns användande av comfort women, kvinnliga sexslavar (inom armén accepterades inte japansk prostitution). Kempeitai förbjöd all antijapansk verksamhet och drog in koreanskspråkiga förlag och tidningar, samt förföljde oppositionen genom våld, angiveri och tortyr.
Det är i denna miljö som Varelsen från Gyeongseong för in en fiktiv Enhet 731 och återupplivar den i ett hermetiskt tillslutet försöksområde inom Seouls Ongseongsjukhus, övervakat av japanska arméenheter och styrt av den sadistiske vetenskapsmannen Kato, som uppvisar flera likheter med den unge Isshi Shiro.
Inom Ongseongsjukhuset upprätthålls en kopia av den manchuriska Enhet 731, som förstördes i seriens inledning. Mängder med marutas sitter inspärrade i underjordiska celler och fortsätta att bli hjälplösa offer för japanska torterande vetenskapsmän. En vinkling på vansinnet är att i dessa hemliga laboratorier besmittas marutas med en hittills okänd, parasitisk mikrob som förvandlar sina offer till groteskt mordiska, oförstörbara monster, som då de hotas utlöser moln av dödliga mjältbrandssporer.
Med tanke på de av er som ännu inte sett serien skall jag inte vidare avslöja dess innehåll, speciellt som jag, som inbiten äventyrs- och skräckfilmhabitué, uppskattade Varelsen från Gyeongseong och därmed kan rekommendera den till likasinnade. Seriens andra del blev dock en besvikelse då den förföll till att bli en tämligen klichéartad vampyrhistoria som utspelar sig i dagens Seoul. Intressant var dock att Ongseongsjukhusets Enhet 731 nu utvecklats till ett multinationellt läkemedelsföretag Jeonseung Biotech, som i sina högst sofistikerade, men svåråtkomliga, forskningsavdelningar gömmer på dödliga och vidareutvecklade relikter från Enhet 732.
Det är i detta sammanhang vi kan ta upp tråden från Enhet 731. Vad hände med arvet från denna lugubra institution? De flesta av de forskare som från Enhet 731 återvänt till sitt fosterland blev där respekterade medborgare och flera gjorde en gedigen karriär inom universitet, hälsovård och läkemedelsföretag.
Yujiro Wakamatsu hade varit chefsveterinär vid Kawantungarmén och då förestått Enhet 100, en stor och lika sekretessbelagd anläggning som den i Ping Fan. Även Enhet 100 hade räknat med en kontinuerlig tillförsel av mänskliga marutas, som innan de dödats utsatts för en mängd brutalt skoningslösa experiment. Enhet 100 var officiellt avsedd för medicinsk behandling av hästar och boskap, men ägnade sig främst åt forskning kring zoonos, d.v.s. spridandet av smittsamma sjukdomar från djur till människor. Efter sin ankomst till Japan samarbetade Wakamatsu med amerikanerna och arbetade sedan ofta för JNIH, Japans nationella hälsoinstitut.
Samtliga ledare för Japans nationella hälsoinstitut, hade efdter kriget och fram till 1983 (med ett undantag) varit verksamma inom Enhet 731. Under efterkrigstiden var JNIH inblandade i en mängd skandaler av vilka flera rörde sig experimenterande med droger och smittoämnen på intet ont anande soldater, fångar och mentalpatienter. En av de skandaler som sent uppdagades var att JNIH slarvat med screeningen av det blod som genom Institutet levererats till sjukhus, ibland med dödlig utgång. En del av JNIH:s vaccineringskampanjer hade även i själva verket rört sig om tester av icke fullt utvecklade vacciner. Även flera läkemedelsföretag hade efter kriget anställt forskare och läkare som varit verksamma inom Enhet 731 och dess filialer, bland andra Gröna korset ett läkemedelsföretag som försåg sjukhus med olika blodbaserade produkter. En stor skandal var när det uppdagades att 1 500 patienter hade smittats av HIVgenom blod levererat av Gröna korset.
Med tanke på vad som skedde inom Enhet 731 och den mörkläggning som gjorts kring dess omänskliga verksamhet bör det dock understrykas att mikrobiologisk forskning är av en oerhört stor betydelse då det gäller bekämpandet av en mängd dödliga sjukdomar; för att finna vacciner och hindra epidemier. Det gäller också att fina effektiva serum mot en mängd gifter, botemedel för skador orsakade av gaser och radioaktiv strålning. Men, samtidigt är sådan forskning ett tve-eggat svärd eftersom den även kan leda till utvecklandet av biologiska och kemiska stridsämnen, nya gifter och andra ohyggliga ting- Såväl botemedel som skadliga substanser måste testas, ofta på levande varelser och eländet kan även spridas och osynligt förgifta vår värld, något som hänt vid flera tillfällen.
Exempelvis så släpptes 1984 gas ut från en pesticidfabrik i Bhopal i Inden. Minst 520 000 människor utsattes för gaserna. Den officiella dödssiffran var 2 559 offer, men en mer realistisk bedömning är att minst 8 000 människor dog under de första veckorna efter katastrofen och genom efterverkningarna var siffran sedan uppe i minst 20 000 dödsoffer, oräknat alla de som fick livsbestående skador.
Utsläpp av metylkvicksilver från Chisso Corporation i Japan hade i trettio är förgiftat fisk och därmed dödligt förgiftat minst 2 000 människor och missbildat tusentals andra. Utsläppen konstaterades 1965, men missbildningar och dödsfall fortsatte långt efter det. I dessa två exempel rörde det sig om utsläpp av giftigt avfall från kemiska industrier och det finns ett otal andra exempel, som ofta inte har identifierats, eller hemlighållits av företag och myndighet.
En del liknande olyckor har kunnat sammanställas med forskningsanläggningar för såväl bekämpandet av epidemiska sjukdomar, som utvecklandet av kemiska och biologiska vapen. En del av dessa vilka har haft ett direkt samband med Enhet 371:s mordiska verksamhet. Exempelvis byggdes den stora biologisk/kemiska forskningsenheten i Sverdlovsk i Sovjetunionen till stor del upp på en kunskapsbas grundad på resultat från Enhet 371. Den nya anläggningen fick namnet De ryska sovjetrepublikernas försvarsministeriums vetenskapliga forskningsinstitut för hygien och togs i drift 1949.
Den 2:e April 1979 drabbades Sverdlovsks (Ektarienburgs) miljonbefolkning av ett oavsiktligt utsläpp med mjältbrandsbakterier som officiellt dödade minst 68 personer (liksom i flera andra liknande fall är den siffran antagligen en låg uppskattning). Detta hindrade inte att sovjetisk/rysk forskning kring en vidareutveckling av kemiska och biologiska vapen fortsatte och uppenbarligen fortfarande pågår. Uppmärksammat har exempelvis användandet av det radioaktiva nervgiftet Novichok blivit. Det utvecklades mellan 1971 och 1993 och tycks vid flera tillfällen ha använts för att förgifta och döda ryska regimmotståndare.
Som nämnts ovan ansträngde sig USA för att hålla Enhet 371:s forskare och deras resultat utom räckhåll för såväl allierade, som fiender. Syftet var att monopolisera de vetenskapliga data som erhållits genom mänskliga experiment för att därigenom främja USA:s biologiska stridsmedelsprogram. Den amerikanska regeringen har aldrig avgivit ett offentligt uttalande om sin mörkläggning av Japans medicinska grymheter, än mindre gett en offentlig ursäkt för sitt uppträdande.
Det mesta av Enhet 371:s materialet fördes till The U.S. Army Biological Warfare Laboratoratories vid Fort Detrick i Frederick, Maryland, där det utvecklades vidare. Installationerna vid Fort Detrick stängdes ner i augusti 2019 (underligt nog tre månader innan de första fallen av SARS-CoV-2 rapporterats från Kina). Orsaken till avstängningen angavs vara “risken för allvarligt hot mot folk-, djur- eller växthälsan, samt djur- eller växtprodukter”. Några närmare skäl gavs inte.
Koreakriget (1950–1953) intensifierade konflikten mellan USA och kommunistregimerna i Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen. USA anklagades av Nordkorea, Kina och Sovjetunionen för att använda bakteriologiska vapen mot såväl militära, som civila mål. En internationell, vetenskaplig kommission (ledd av Joseph Needham, en framstående engelsk biolog som skrivit omfattande och utmärkta studier av kinesisk filosofi och vetenskapshistoria) bekräftade anklagelserna. USA förnekade allt och krävde en mer ”opartisk” utredning. Röda Korset och WHO föreslog sammankallandet en särskild expertkommission, men förslaget avvisades av Kina och Nordkorea.
I långt högre grad än ett öppet användande av biologiska vapen har USA gjort sig känt för kemisk krigföring (även det ett av Enhet 731:s verksamhetsområden). Ett exempel på ett effektivt och ofta använt kemiskt stridsmedel är napalm, som 1942 utvecklades vid universitet i Harvard. Det är ett oljebaserat brandämne som förtjockat till en klibbig gelé brinner med en intensiv i det närmaste osläckbar låga och fäster sig vid föremål och människor. Napalm användes med stor ”framgång” vid den fruktansvärda brandbombningen av Tokyo och kom sedan till stor användning i Vietnam, speciellt i brandbomber och eldkastare.
Ett annat kemiskt förstörelsevapen som användes i Vietnam var Agent Orange. Det var ett växtgift som användes för att döda sådan vegetation som ansågs dölja fienden. Det fick sitt namn efter det orangea bandet kring lagringstunnorna. Mer än 76 000 000 liter Agent Orange användes för att bespruta vidsträckta områden. Besprutningarna orsakade omfattande och bestående skador. Över 3 100 000 hektar skog avlövades och Vietnams Röda kors har beräknat att över en miljon människor drabbats av grav funktionsnedsättning, cancer, fosterskador och en mängd andra hälsoproblem. Detta har givetvis förnekats av USAs regering, men motsägs av att olika amerikanska veteranorganisationer dokumenterat en mängd undersökningar som visat på leukemi, Hodgkins lymfom och olika cancervarianter hos sådan militär personal som handskats med Agent Orange.
Runtom i världen finns en mängd vetenskapliga institutioner som lagrar och experimenterar med dödliga mikrober och virus. Givetvis sker detta för mänsklighetens bästa, men som vi sett kan det samtidigt ha mer makabra aspekter. Ibland läcker en del av detta dödliga material ut från laboratorierna, kanske inte så ofta, men risken finns alltid och ständigt uppkommer smärre läckage. Laboratoriepersonal kan också vid sällsynta tillfällen genom nålstick, eller på annat vis, med dödlig utgång ha förgiftats av smittkoppor, mjältbrand, ebola, novichok och/eller andra fruktansvärda kemiska och biologiska substanser. Oroande är också vad all denna forskning har kunnat leda till.
Holländaren Ron Fouchier är känd för sin forskning kring luftvägsvirus, hur de kan muteras och genom zoonos spridas från djur till människa. Hans forskning är även ett bevis på hur virus och mikrober i laboratoriemiljö kan manipuleras och förändras. 2003, vid det årliga mötet för European Scientific Working Group on Influenza, denna gång på Malta, lyssnade flera hundra mikrobiologer på hur Fouchier överfört aviär (fågel) influensa från en iller till en annan och därmed gjort viruset betydligt mer smittsamt. Fågelinfluensa är en av de sjukdomar som visat sig vara zoonära, d.v.s. att viruset muterar sig på ett sådant sätt att den kan överföras från en djurart till en annan. 1997-98 smittades arton personer av fågelvirus och sex dog. 1984 insjuknade 100 000 svenska minkar i fågelinfluensa och fick avlivas. 1990 dog 30 000 hästar i Kina och 2003 hade 89 personer i i Holland smittas, varav en dog, kanske en orsak till Fouchiers stora intresse för fågelinfluensan.
Fouchier och hans kollegor muterade den genetiska sekvensen av fågelviruset på en mängd olika sätt, tills som Fouchier senare uttryckte det, ”någon övertygade mig att göra något riktigt, riktigt dumt.” Han spred viruset genom att låta det muteras i nosen på en iller och sedan implantera dess nosvätska i nosen på en annan iller, o.s.v. Efter tio sådana manipulationer började viruset på egen hand spridas runt illerburarna och flera av dess invånare dog inom några dagar. Fouchier fann fem nya mutationer av viruset och lyckades kombinera dem till ett enda som visade sig vara dödligt effektivt, betydligt värre än det ursprungliga fågelviruset. Fouchie hade därmed lyckats med något som antagligen även kan ske i naturen – ett virus muteras då det överförs från ett djur till ett annat och under dess vandring från en individ till en annan blir det allt dödligare och – vad som sker i ett naturen kan också göras betydligt snabbare och effektivare i ett laboratorium. Fouchiers virus vilar nu hermetiskt inneslutet i ett underjordiskt förråd i Rotterdam. Men – finns det fler sådana dödliga laboratorieframställda virus och kan vi vara helt säkra på att de inte kan läcka ut? Vad vet jag? Jag är inte mikrobiolog och heller inte speciellt övertygad av några konspirationsteorier? Men …?
På goda grunder är vad som sker inom mikrobiologiska laboratorier hemligt och allmänheten är effektivt utesluten. De flesta av oss vet inte vad som utvecklas därinne, vad som förvaras där. Stränga regler och säkerhetsåtgärder har utfärdats av nationella folkhälsomyndigheter och internationella hälsovårdsinstitutioner.
Kina är det land som lidit mest av biologisk krigföring och dess fruktansvärda följder. Då anläggningen i Ping Fan sprängdes och en del av dess forskare tillfångatogs av ryssarna, medan andra flydde till USA, hade kineserna möjligen inte så mycket intresse och tid till övers för att befatta sig med de ventenskapliga mördrana från Japans BW och CW program. Landet slets ju förövrigt sönder av våldsamma strider mellan Chiang Kai Sheks republikanska styrkor och Mao Zedongs kommunistiska. Men, trots detta fanns det filialer till Enhet 731 inom kineskontrollerade områden, vare sig de var kontrollerade av republikaner eller kommunister. De största anläggningarna låg i Peking, Nanjing och Guangzhou och kinesiska styrkor lyckades säkerligen säkerställa en del av det material som fanns där och även ta tillfånga en del forskare.
Efter kriget och kommunisternas seger blev den Kinesiska vetenskapsakademins anläggningar I Peking centrum för landets mikrobiologiska forskning och filialer hade snart etablerats över hela det vidsträckta riket. Wuhans mikrobiologiska laboratorium grundades 1956 och var tidigt koncentrerat på forskning kring zonär överföring av virus sjukdomar.
Den s.k. Hongkonginfluensan var en pandemi som drabbade Kina sommaren 1968 och spred sig till Hongkong, där en halv miljon människor insjuknade och varifrån den sedan spred sig över världen och dödade mer än en miljon människor. Detta blev en varning för de kinesiska myndigheterna som, trots det allmänna kaos som rådde i landet, diskret började samarbeta med omvärldens epidemiologer, som med åren fördjupades alltmer. Wuhans laboratorium kom med tiden att ha ett intimt samarbete och utbyte med forskare och studenter från Galveston National Laboratory vid Texas universitet, Kanadas nationella mikrobiologilaboratorium och Centre international de recherche en infectiologie i Lyon.
SARSvirus, en grupp till vilken det senare så dödliga coronaviruset tillhör, uppträdde först i november 2002 och ledde då till en relativt lindrig epidemi med drygt 8 500 sjukdomsfall, varav 800 avled. Det var en grupp med forskare från Wuhans institut för virologi som fann att Kinas hästskofladdermöss var naturliga reservoarer för det SARS-liknande coronaviruset. Wuhans forskare tog på platser över hela Kina prov på tusentals hästskofladdermöss och isolerade över 300 fladdermus-coronavirussekvenser. Under 2015 publicerade ett internationellt team med två forskare från institutet sin framgångsrika forskning om huruvida ett fladdermus-coronavirus kunde fås att infektera en mänsklig cellinje. De hade konstruerat ett hybridvirus som kombinerade ett fladdermus-coronavirus med ett SARS-virus som sedan anpassades för att växa i möss och där efterlikna mänskliga sjukdomar. Det konstaterades att hybridviruset kunde infektera mänskliga celler.
Fortfarande är vi fast vid frågan – var uppstod SARS-CoV-2? Kan det härledas hela vägen tillbaka till Enhet 371? Antagligen inte. Kom det från en fladdermus? Det är mycket möjligt. Läckte det ut från Wuhans institut för virologi? Detta är faktiskt fortfarande en öppen fråga och jag undviker den genom att hänvisa till den framstående brittiska vetenskapliga veckotidskriften Nature, som i början av december 2024 konstaterade att
de flesta forskare är överens om att SARS-CoV-2 har sitt ursprung i djur. Men eftersom något definitivt ursprung till viruset ännu inte har kunnat spårats i något djur, har vissa forskare fortsatt att hävda att viruset kan ha sluppit ut – antingen genom ett misstag eller ett avsiktligt frisläppande – från Wuhans Institut för virologi.
I juli samma år hade dock en ledarskribent i den lika ansedda brittiska medicinska tidskriften The Lancet krävt att alla ovetenskapliga konspirationsteorier kring att viruset skulle ha läckt ut från Wuhans forskningslaboratorium borde upphöra. Hen konstaterade att
SARS-CoV-2 är ett naturligt virus som hittat sin väg in i människor genom vardaglig kontakt med infekterade vilda djur och sedan orsakat den mest omvälvande pandemin på över ett sekel. Även om det är en vetenskaplig metod att uppställa alternativa hypoteser, speciellt om bevisen är knapphändiga, så har alternativa hypoteser under en lång tid visat sig vara osannolika och hittills inte hållit för vetenskaplig granskning. De som ivrigt vidmakthållit olika förslag på laboratorieinblandning har konsekvent misslyckats med att presentera trovärdiga argument till stöd för sina ståndpunkter.
Trots detta tämligen tvärsäkra utlåtande kunde The Lancets ledarskribent inte undvara att på slutet av sin artikel lägga in en brasklapp med i mitt ovetenskapliga tycke alltför snåriga och till intet förpliktigande formuleringar:
En oroande och möjlig konsekvens av denna historia är att den kan ha en avkylande effekt på en framtida jakt efter svar på såväl covid-19 som nya potentiella hot. Om forskare inte fritt kan eller vill ställa frågor av rädsla för att bli förföljda när fakta leder till en oundviklig komplexitet, eller en revidering av tidigare slutsatser. Så även om vi bör försvara rätten att kunna ställa obekväma frågor, bör vi också försvara rätten att ändra uppfattning. Sammanfattningsvis, även om de finare detaljerna i de händelser som ledde till covid-19-pandemin kommer att ta tid att avslöja, är berättelsen en del av en serie i stort sett omärkliga steg som sammansmält för att producera något epokgörande – en perfekt storm om du så vill. De som argumenterar för andra förklaringar har sina skäl, men ingen av dessa har kunnat fastställas med absolut säkerhet.
Anonym (2024) “Editorial: COVID-19 origins: plain speaking is overdue. The Lancet, Microbe, Issue 8, August. Buruma, Ian (2023) “What the Tokyo Trial Reveals About Empire, Memory, and Judgement,” The New Yorker, October 16. Caprio, Mark E. (2009) Japanese Assimilation Policies in Colonial Korea, 1910-1945. Seattle: University of Washington Press. Clausen, Søren and Stig Thøgersen (1995) The Making of a Chinese City: History and Historiography in Harbin. London: Routledge. Folkhälsomyndigheten https://www.folkhalsomyndigheten.se/ Gao Bei (2013) Shanghai Sanctuary: Chinese and Japanese Policy toward European Jewish Refugees during World War II. Oxford: Oxford University Press. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare 1932-1945, and The American Cover-up. New York: Routledge. Harris, Sheldon H. (2004) “Japanese Biomedical Experimentation during the World-War-II Era,” in Pellegrino, Edmund D. (ed). Textbooks of Military Medicine, Vol. 2. Washington D.C.: United Sates Government Printing Office. Mallapaty, Smriti (2024) “Sick animals suggest COVID pandemic started in Wuhan market,” Nature, 4 December. Specter, Michael (2012) “The deadliest Virus”, The New Yorker, March 4. Summers, William C. (2012) The Great Manchurian Plague of 1910-1911: The Geopolitics of an Epidemic Disease. New Haven, CT: Yale University Press.
