Ett av glädjeämnena i mitt liv har varit privilegiet att bo i Rom, detta förvaringskärl för tusentals år av historia. Redan i början av sextiotalet besökte jag som tioåring staden och bländades av skönheten och rikedomen, därefter besökte jag Caput Mundi, Världens Huvud, flera gånger. Beroende på de tillstånd jag befann mig i upplevde jag varje gång olika aspekter av staden, som när jag tillsammans med vilda och glada kamrater susade genom den på vespa, eller kom dess hemligheter på spåren i sällskap med en grupp konstuderande under ledning av en originell professor. Vid ett annat tillfälle vandrade jag som ung man med författarambitioner ensam längs dess gator och gränder och nyförälskad for jag dit med min blivande fru och upplevde tillsammans med henne Roms dramatiska solnedgångar och dess milda nätter. Men alla dessa besök präglades av en strävan att uppleva och se så mycket som möjligt. Det fanns inte tillräckligt med tid för all detta överflöd och det var därför enastående att under många år få glädjen av att bo i den Eviga Staden och då kunna ägna sig åt det som romaren Suetonius kallade festina lente, skynda långsamt, att finna balansen mellan brådska och flit.

Varje dag i Rom, varje promenad avslöjar något nytt och överraskande. Varje meter i stadens centrum har en historia att berätta och berättelserna finns både ovan och under jord.  Detta skapar brådska och otålighet, alltmedan fliten manifesteras genom ett sökande efter förklaringar och en fördjupning i böcker och topografi. Låt mig ge ett exempel ‒ kvinnornas roll i den katolska kyrkan.

Jag fascineras av den Katolska Kyrkans ovilja att acceptera kvinnor som kyrkoledare, detta trots att de ofta är dess mest hängivna anhängare. Visserligen skrev Paulus att ”såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder”. Men, Paulus hade ju inte varit personlig bekant med Jesus, som uppenbarligen hade en för sin tid ovanligt öppenhjärtlig syn på kvinnor och deras samhällsroll. Jesus samtalade gärna och flitigt med kvinnor, många följde honom och tog han tog utsatta kvinnor i försvar när de hotades av skäggiga fundamentalister. Det var också kvinnor som Guds ängel gav i uppdrag att göra det som dagens präster ser som sin viktigaste uppgift, nämligen att predika evangelium, det glada budskapet om att Jesus är uppstånden.

En uppmärksam romflanör kan fortfarande finna spår av inflytelserika kristna kvinnor. Flera av stadens kyrkor byggdes ovanpå romerska villor vars kvinnliga ägare antagligen öppnat sina hem för kristna förkunnare för att sedan själva bli helgon eller martyrer, som Sankta Prisca, Sankta Cecilia, Sankta Prassede eller Sankta Agnese och även stora katakombkomplex bär namn av kvinnor, som Domitilla och Priscilla.

Är det möjligen så att kvinnor en gång hade betydligt viktigare uppgifter och bättre positioner inom den romersk-katolska kyrkan? Kanske kunde de vara församlingsledare och biskopar? Det finns spår som tyder på det. I Priscillakatakomben finner vi en målning som uppenbarligen framställer en grupp kvinnor som deltar i en nattvardsceremoni och de tycks vara ledda av en kvinna. 

Nyligen upptäcktes i samma katakombsystem en fresk som förställer en kvinna klädd i prästerlig ämbetsdräkt.

 I Efesos finns en samtida fresk där en kvinna står jämsides med Paulus och håller sin högra hand i samma förkunnargest som apsoteln. På den fresken har någon hackat bort kvinnans ögon coh försökt skrapa bort handen med som visar att honpredikar, kanske en sentida protest mot att en kvinna framställts som predikant vid sidan om Paulus. 

Var det kanske av en liknande orsak som någon hackade bort a:et i Presbytera Theodora på en mosaik med en gloriaprydd kvinna i kyrkan Sankta Prassede i Rom. Presbytera är grekiska för ”biskopinna” inte i betydelsen att damen i fråga varit gift med en biskop utan att hon själv varit en sådan, något som antyds genom att hennes gloria är fyrkantig, något som i Rom var tecknet på att bilden föreställde en biskop.

Vid en smal gata som bredvid De Fyra Krönta Helgonens Kyrka i Rom brant stiger upp mot Lateranpalatset, där påvarna bodde innan de flyttade in bredvid Peterskyrkan, finns ett litet, slitet kapell. Dess nerrostade järnport, förseglad med kedjor och hänglås, är så gott som alltid prydd med instuckna blomsterbuketter. 

Innanför porten skulle det ända fram till mitten av 1800-talet ha funnits en skulptur av Papissa Joanna, den kvinnliga påve som finns framställd på ett kort i den tarotkortlek som brukar användas av spåkvinnor och New Age orakel. 

Trots att skulpturen ersatts med en bild av Jungfru Maria anser lokalbefolkningen att kapellet hedrar minnet är Påven Johanna som någon gång under 800-talet på dess plats skulle ha fallit samman och dött i födslovåndor medan hon ledde en procession mellan Vatikanen och Lateranen. Barnet överlevde henne och blev präst, fadern var tydligen en officer vid det påvliga gardet. Legenden om Johanna är gammal, men har häftigt förnekats av Kyrkan och det är mycket möjligt att det rör sig om en saga som protestantiska propagandamakare har kastat sig över, fast det finns faktiskt en del indicier som möjligen kan peka på att det kan ha funnits en kvinnlig påve.

I  Vatikanmuséet finner vi en märklig tron, den så kallade porfyrtronen, eller något plumpare  Sedia Stercorarie, dvs Toalettstolen, eller mer exakt Dyngstolen. Det är en bastant pjäs tillverkad av en rödbrun, fläckig marmorliknande bergart kallad purpurporfyr.  Det kan röra sig om en antik toalettstol, sitsen är nämligen genombruten av en nyckelhålsformad öppning som passar väl till en mänsklig bakdel, men det skulle också kunna röra sig om en antik ”förlossningsstol”. 

Tronen har en gång använts under påvekröningsceremonier och en del påstår att den då användes för att testa den blivande påvens könstillhörighet. När seden introducerades och när den upphörde är oklart och det finns få ögonvittnesskildringar, en av dem kommer från en viss Adam of Ask från Wales som skildrade Innocentius VII:s kröning som ägde rum 1404 . Då den blivande påven anlände till Lateranbasilikan hjälptes han ner från sin häst och steg in i basilikan för att krönas. ”Där blev han placerad på porfyrtronen, som för detta syfte är genombruten så att en av de yngre kardinalerna kan förvissa sig om hans kön, efter prövningen bars han [Innocentius] medan Te Deum sjöngs fram till altaret”, en liknande ceremoni skildrades av den svenske juristen Laurentius Gunnar Banck som år 1644 bevittnade påven Innocentius X:s kröning). Orsaken till denna märkliga tradition sätts av båda författarna i samband med legenden om påven Johanna.

Eftersom vi bodde i närheten av Papissa Joannas kapell besökte jag det ibland för att kolla omnågon fäst färska blomsterbuketter vid porten, de saknades aldrig. Intill det oansenliga kapellet ligger den magnifika San Clementebasilikan, fylld med konst och mysterier, bland annat de fascinerande freskerna i Den Heliga Katarinas kapell. De utfördes i början av 1400-talet av Masolino da Panicale, en av de första mästarna som använde sig av det nyligen uppfunna linjära perspektivet. Freskerna tycks ha samband med Papissa Joannas kapell. De skildrar nämligen Sankta Katarina av Alexandrias liv, som enligt legenden levde på 300-talet och förutom att ha varit ovanligt vacker var så beläst och övertygande att hon lyckades får flera av Alexandrias mest lärda män att omvända sig till kristendomen. Sankta Katarina var en av Medeltidens mest populära helgon, speciellt bland kvinnor. På en av Masolinos fresker ser vi hur Katarina istället för att tiga i församlingen predikar för en skara andäktigt lyssnande män. En av sin tids mest moderna och berömda konstnärer ombads alltså av en påve att framställa en hyllning till Sankta Katarina, alldeles intill ett kapell som påstods ha rests till Papissa Joannas ära.

Kanske var kvinnor i katolicismens absoluta centrum betydligt viktigare som församlingsledare än vad man tidigare antagit. Även om det ända sedan fyrahundratalet blivit allt vanligare att präster och munkar levde i celibat var det inte förrän det Andra Laterankonsiliet 1139 som det fastställdes i lag att präster inte fick gifta sig och kyrkan blev än mer avogt inställd till kvinnors ledarroll inom kyrkan.Visserligen var kvinnoförakt inte någon nyhet inom vissa manschauvinistiska kretsar och redan på tvåhundratalet kunde en ”kyrkofader” som Tertullianus får ur sig följande harang:

”Begriper du inte, Eva, att det är du? Den förbannelse som Gud uttalade över ditt kön  vilar forffarande tungt över världen. Skyldig som du är tvingas du bära dess vedermödor. Du är Djävulens portgång. Det var du som vanhelgade det Heliga Trädet. Du var den första som svek Guds lag. Det var du som med dina förförelsekonster mjukade upp mannen , eftersom djävulen inte kunde besegra honom med våld. Du krossade Guds avbild, Adam, som om han vore din leksak. Du förtjänade döden, men det var Guds son som tack vare dig tvingades dö.”

Under Antiken och den tidiga Medeltiden tycks det som om kvinnor faktiskt har haft ett stort inflytande inom den växande kristna kyrkan, samtidigt som förändrade äktenskaps- och arvslagar styrkte kvinnans ställning inom vissa skikt av det romerska samhället, medan folk som de alltmer inflytelserika germanerna redan tycktes ha tilldelat kvinnor ett större mått av frihet än vad som var gängse i medelhavsländerna. Det var kanske just på grund av dessa förhållanden som kvinnoföraktet växte sig allt starkare inom vissa kyrkliga kretsar. Det har antytts att det  inte enbart var kvinnans roll som sexuell fresterska som låg bakom misogynin, snarare kunde girighet vara grundorsaken.

Genom att kontrollera och ändra äktenskaps- och arvslagar på bekostnad av kvinnor och privata markägare lyckades Kyrkan efterhand samla stora förmögenheter speciellt i form av ökat markinnehav. Med stöd av statsmakten förbjöd kyrkans män polygami, ingifte mellan nära släktingar och begränsade kvinnors arvsrätt. Saknades arvingar kunde kyrkan ta över land och eliminerandet av den kvinnliga arvsrätten var ett steg i den riktningen. De romerska adoptionslagarna som innebar att barnlösa män kunde göra andras barn till sina arvtagare förbjöds även den. Konkubinat kriminaliserades, något som ledde till att ”bastarder och frillobarn” fråntogs sin arvsrätt. Samtidigt framställdes generösa mark- och penningdonationer till kyrkan som en utmärkt metod för att befrias från sina välförtjänta helvetesstraff. Kyrkan var alltså ute efter att kontrollera så mycket som möjligt av människors privatliv och egendom för därigenom ytterligare kunna öka sin egen makt och rikedom. Celibatet har också betraktats som en följd av en sådan politik – om kyrkans män inte fick gifta sig och därmed kunde hållas borta från den fördärvliga kvinnosfären fick de heller inga arvingar som kunde knapra och tära på kyrkans rikedomar.

Visserligen är inget av detta bevisat, men det är intressant att se hur kvinnor tycks försvinna som kyrkoledare just när den högmedeltida Kyrkan stod på höjden av sin makt.

Så även om Rom varit hem åt kvinnofientliga påvar och centrum för en kyrka som ofta motsatt sig kvinnors rätt så bär staden likväl i sitt sköte tecken och spår som avslöjar att deras sanning kanske inte varit så allenarådande som man trott. Rom är inte enbart Caput Mundi, Världens Huvud, La Cittá Eterna, Den Eviga staden, hon är även Mamma Roma i var sköte den katolska kyrkan har fötts och vilar.

Om påven Johanna kan man läsa i Peter Stanfords bok The She-Pope: A quest for the truth behind the mystery of Pope John. London: Arrow Books, 1998.