VICTOR HUGOS INRE DEMONER: Automatiskt tecknande, bläckfiskar och författande

För mig, som nu sedan flera år tillbaka pendlat mellan Rom och Bjärnum  blir ett  återvändande till Sverige där jag möter vänner och systrar – en tidsresa. Under så gott som två år hade COVID-19 isolerat mig i Italien, men nu befann jag mig åter i vårt hus i Bjärnum där jag bjöd före detta kollegor från skolan i Hässleholm på middag, tog en roddtur på sjön och vandrade i skogen. Såg mig omkring och överallt låg minnen på lut. Jag tillbringade sedan några dagar hos min vän Leif i hans nya lägenhet i Malmö, satt på balkongen och njöt av utsikten över Öresund.

 

 

Till min förvåning fann jag att min farbror Otto en gång bott i samma hyreshus. Likt Leif kände han sitt Malmö och som min far gjort kunde han citera Gabriel Jönsson:

 

Och när det redes mig en grav,

där Glumslövs källsprång gå,

skall det på stenen stå -

Själv sjöng jag blott en liten stund,

sjung för mig evigt Öresund”.

 

 

Min fars förfäder hade under århundraden varit smeder i Härslöv, inte långt från Glumslöv, två byar belägna utanför Landskrona. Då jag en tid arbetade som lärare i Landskrona sökte jag efter mina släktingars namn på kyrkogården i Härslöv, men kunde inte finna några spår efter dem.

 

 

Hos min min syster Nunno i Lund fann jag att träden i hennes trädgård hade vuxit sig större, annars var sig allt lik, precis som i Peter Glas stora bokförråd där han sin vana trogen skänkte mig en mängd intressanta böcker. Även på Mats gård i smålandsskogarna fann jag mig omgiven av böcker. Hos min syster Annika i Stockholms skärgård for vi med familjens utombordare i strålande solsken mellan kobbar och skär.

 

 

Överallt togs jag emot med vänlig öppenhet och generositet. Hos mina vänner fanns böcker och samtal kring dessa skapelser som rymmer världar förutan vilka min tillvaro vore så mycket fattigare. Där en bok kan läsas blir varje dag till ett äventyr.

 

I gäststugan vid Didriks gård i skogarna utanför Grantinge fann jag till min glädje och förvåning Victor Hugos Havets Arbetare. Den hade jag under flera år varit på jakt efter. Ja, faktiskt alltsedan min barndom, efter det att jag Min Skattkammare: Skog, Hav och Himmel hade läst ett utdrag ur romanen, i vilket den heroiske fiskaren Gilliatt i en havsgrotta kämpar för sitt liv mot en jättelik bläckfisk.

 

 

Det hade varit min första introduktion till Viktor Hugos romaner, vilka jag sedan, efter att först ha stiftat bekantskap med dem som Illustrerade Klassiker och sedan med stor fascination slukat Samhällets Olycksbarn, Ringaren i Notre Dame, Skrattmänniskan och slutligen Havets Arbetare, som på svenska även kallas Havets HjälteRomanerna var och förblir stora läsupplevelser. Då Didrik varseblev min entusiasm över att ha återfunnit Havets Arbetare gav han den till mig.

 

 

Jag har nu läst om romanen – lättläst med ett otvunget flyt och effektiva beskrivningar som etsar sig in i minnet. Dess huvudperson, Gilliatt, är en av dessa moraliskt högstående, men likväl missförstådda, försmådda och marginaliserade hjältar som Hugo excellerar i att skildra. I Ringaren i Notre Dame står den tragiskt missbildade Quasimodo i centrum. En särling som genom sitt yttre inte kan bli älskad av någon kvinna och därmed hopplöst trånar efter Esmeralda, som han osjälviskt skyddar och hjälper.

 

 

Då Quasimodos hjärtas drift och tillvaros centrum blivit avrättad smyger sig den vanskapte, försmådde och ohjälpligt ensamme krymplingen ner i de avlivade brottslingarnas gravvalv för att där få dö vid sin älskades sida. Flera år senare återfinns ett skelett, omfamnande resterna av en ung kvinna:

 

Det syntes att ryggraden var krokig, huvudet nedtryckt mellan skuldrorna och att ett ben var kortare än det andra. Dessutom förelåg ingen bristning av nackkotorna, något som gav vid handen att han inte hade hängts. Det antogs därför att mannen av egen vilja sökt sig ditin och dött där. Då de försökte bryta loss detta skelett från det det som omfamnats, smulades det sönder till damm.

 

 

Lika ädel, stark och missförstådd som Quasimodo är Samhällets olycksbarns nästan monstruöst storsinnade Jean Valje, som av Victor Hugo visserligen tilläts dö i frid:

 

Rösten dog på han läppar. Men ännu en gång kom han till medvetande. Han viskade matt:

– Tänk någon gång på mig! Ni, välsignade varelser. Jag ser er framtid i ljus. Kom närmre! Jag dör lycklig! Låt mig välsigna er.

Cosette och Marius föll gråtande på knä. Jean Valjean lade sina stelnande händer på deras huvuden.

Så sjönk han tillbaka i stolen, död.

 

 

Detta efter det att Jean Valjean att hans älskade älskade adoptivdotter gett honom upprättelse efter att ha trott på lögner och elakt förtal och därmed lämnat sin välgörare och fosterfar som räddat henne ur allsköns elände och gjort allt för henne. Detta på inrådan av sin makesom ovetande räddats till livet av Jean Valjean och sedan skytt honom i tron att han var en brottsling, anklagade för allahanda orättfärdigheter han inte begått. Milt sagt hade Jean Valjeans liv varit ett helvete.

 

 

Men han begick inte självmord som Gwynplaine i Skrattmänniskan, som blivit något av ett monster sedan han som barn fått sina mungipor uppskurna till att forma ett evigt grin och som därefter förevisats på marknader och eländiga kabaréer. Liksom Quasimodo var Gwynplaine en godhjärtad men föraktad krympling.

 

 

Gwynplaine blir dock upprättad då det uppdagas att han är son till en avliden, men ytterst respekterad herreman och därmed bereds plats i det engelska Parlamentet. Där utspelar sig en av romanens tragiska höjdpunkter då Gwynplaine i ett passionerat tal redogör för sitt livs tragedi och med det som exempel utpekar samhällets grova ojämlikheter. Jan pekar på det faktum att konstruktionen av en social identitet baseras på en klasstatus som fullkomligt ignorerar en individs goda och nyttiga egenskaper. Engelska medborgare bedöms utifrån vilken vagga de placerats i. Ett strålande anförande, som dock avbryts då Parlamentets vördade ledamöter gemensamt brister ut i ett våldsamt gapflabbandedetta efter att under längre tid hållit tillbaka den munterhet som Gwynplaines clownaktiga flin provocerat.

 

 

Likt Gwynplaine får en olycklig kärlek Havets Arbetares urstarke, hårt arbetande, rättframme och naivt troskyldige Gilliatt att ta livet av sig.

 

 

Visst … det är romantiskt och känslomässigt överdrivet, men skickligt, tankeväckande och originellt gestaltat. Berättelserna håller, något jag kunnat konstatera då jag efter mer än fyrtio år återigen har läst Havets Arbetare i den anonyma översättning från 1925 som jag fått av Didrik.

 

Min fascination för Victor Hugo och hans havsarbetare hade fått förnyad stimulans då jag för två år sedan, tillsammans med Rose och goda vänner, besökte Jersey. Victor Hugo hade i frivillig exil tillbringat fyra år på den engelska ön, innan han med sin familj flyttade till den närliggande Guernsey där han bodde i ytterligare sexton år, innan han i triumf återvände till Paris. Då hade han på de engelska öarna skrivit en stor mängd dikter och de tre romanerna Samhällets Olycksbarn, Skrattmänniskan och Havets Arbetare, varav den sista utspelar sig på Guernsey, i Saint-Malo och omkringliggande farvattnen.

 

 

I romanen är havet allestädes närvarande, levandegjort genom de våldsamma skiftningarna mellan ebb och flod, stiltje och storm. Detta är fiskar- och sjöfararland och här levde Hugo som om han vore en del av havet, han kunde till och med kalla sig själv för OceanenVictor Hugo var nämligen en narcissist av sällan skådat slag:

 

Det har funnits två stora kärleksäventyr i mitt liv: Paris och Oceanen. På natten är det Havet som väcker mig och säger, ”Sätt igång med att arbeta!”

 

 

Och arbetade gjorde Hugo sannerligen. Hans litterära produktion är enorm, visserligen av skiftande kvalité men i allmänhet ovanligt bra. Redan som yngling kände sig Hugo som en ”utvald” och han blev tidigt framgångsrik, en talangfull mästare, en gudabenådad diktare som med brio och självbeundran behärskade dramatik på vers och prosa, poesi, retorik, pamflettskrivande och romanförfattande. Han älskade att se Victor Hugo stiga upp i strålkastarskenet och var det inte på teaterscenen, så kunde det röra sig om Parlamentet. Inom politiken tog Victor Hugo djärvt ställning på ett sådant sätt att han väl visste att hans tillspetsade uttalanden och dramatiska gestaltning skulle väcka såväl hat som gränslös beundran. Hugo betraktade sig inte enbart som en inkarnation av Oceanen, utan även av en personifikation av det rättrogna Frankrike och hans gränslösa anspråk fann förvisso en stor mängd anhängare. Som i nedanstående karikatyr av Daumier där den presumtive hyresgästen konstaterar:

 

För att vara beläget vid Place Royale är detta boende lite väl dyrt.” ”Lite dyrt ..... lite dyrt ...... men jag har ju redan berättat att från det här fönstret kan ni två eller tre gånger under en vecka få se Victor Hugo stiga upp!”

 

 

För att 1881 fira att han gick in på sitt åttionde år fastställdes en fransk nationaldag, alla bestraffningar i skolan upphävdes, alltmedan Hugo satt framför sin ytterdörr vid Place Royal och vinkade till de 600 000 människor som vandrade förbi en entusiastiskt hyllande procession. Då han fyra år senare begravdes vittnade de mer än två miljoner människor som i Paris betraktade begavningsprocessionen om hans författarskaps ofantliga genomslag. Där stod sida vid sida sörjande anarksiser, feminister, krigsveteraner, statstjänstemän, politiker och prostituerade – i stort sett representanter för varje samhällsklass och ideologisk övertygelse.

 

 

Detta var dock efter Hugos bejublade återkomst från sin självpåtagna exil på de engelska kanalöarna. Där hade han han en mer begnsad publik än hela det franska folket, framförallt sin hustru, sin älskarinna, sin dotter och två söner, samt tillresta beundrare, men då hans väninna Delhpine de Girardin dök upp med ett bord med tre ben genom vilket andarna kunde kommunicera sig genom olika knackningar vidgade sig Hugos beundrarskara genom ett tillskott döda andar. Bland dessa förnäma besökare fanns inga mindre än Jesus, Muhammad, Josua, Luther, Shakespeare, Molière, Dante, Aristoteles, Platon, Galilei, Ludvig den Fjortonde, Jesaja och Napoleon, som samtliga betraktade Hugo som en like, eller till och med överlägsen dem själva. Dessa andliga tungviktare fick medhåll av mer oväntade och ännu märkligare besökare från andesfären, som Bileams åsna, Androkles lejon, och duvan från Noaks ark. Även inkarnationer av abstrakta fenomen dök upp, såsom Kritiken och IdénDet kunde dock även inträffa att en och annan demon uppenbarade sig, eller ett gäng onda andar dök upp, som Hugo avporträtterat i bilden nedan hämtad ur en av hans ”andliga anteckningsböcker”.

 

 

Efter varje seans skrev Hugo nämligen ner vad andepotentaterna sagt och använde sedan ofta deras uttalanden i sin diktning. Han tycks inte ha funderat över hur det kom sig att han så lätt kunde övertygas om sanningshalten i allt det som andarna meddelade honom. Den mest trovärdiga förklaringen är väl egentligen att samtliga seansdeltagare rörde sig som satelliter kring Victor Hugos liv och skapande. Därför var det kanske inte så underligt att ”bordknackandet” i så hög grad tycktes spegla den store författarens tankeliv.

 

 

Hugo gick så långt i sin tro på andarnas smicker att han på deras inrådan började utarbeta riktlinjerna för en religion som skulle ”svälja Kristendomen, på samma sätt som denna en gång svalt hedendomen”. Grundtanken var att allt är besjälat: ”blommor plågas av saxen och sluter likt oss sina ögon”.

 

Universum och alla de miniatyrvärldar som ryms inom det, från den allra finaste atomen till den mäktigaste nebulosan, är fängelseceller inom vilka fruktansvärda brott begås.

 

Värst är stenarna, ”dessa själens fängelsehålor”, men likväl strävar all denna besjälade materia uppåt, mot allt högre, mer fullständiga manifestationer, drivna av Kärlekens sällsamma kraft: ”Goda gärningar är de osynliga gångjärn på vilka Himlens portar vilar.”

 

Hugos säregna hopkok av politik, buddhism, kristendom, karma och ödestro resulterade i en stark tro på ”framgång” och ”utveckling”, något som en av hans bättre levnadstecknare, Graham Robb, träffsäkert kallat ”ett slags religion som skulle ha kunnat skapas av en UNESCOkommitté ”.

 

 

Hugo har förvisso blivit helgonförklarad av den märkliga Cao Dai religionen i Vietnam. Då vi bodde där besökte vi Cao Dais Disneylandliknande tempel i Tay Ninh utanför Saigon. Där såg vi bland annat på en altartavla hur en gloriaförsedd Victor Hugo i den Franska Akademins mundering skriver ner orden: ”Gud och mänskligheten. Kärlek och rättvisa”.

 

 

Det är inte utan att det fanns en viss sanning i Jean Cocteaus kvicka påstående att ”Victor Hugo är en galning som tror sig vara Victor Hugo”. Som svar på denna anmärkning skulle Hugo ha kunnat kontra med den karaktäristik han gjorde av Shakespeare: ”Att framstå som galen är den vises hemlighet”. En granne och understundom deltagare i seanserna, en politisk flykting och uppfinnare vid namn Jules Allix, dök en dag upp Hugos hem, Hauteville. Han var beväpnad med en laddad revolver och förklarade att det var han och inte Hugo som var identisk med Gud. Innan Allix lyckades ha ihjäl den litteräre titanen övermannadehan och fördes till ett mentalsjukhus. Efter incidenten förklarade Fru Hugo att hon fått nog och deklarerade att hon tröttnat på att tvingas dela sitt hushåll med Gravens Skugga, Arkens Duva och en vitskimrande spökdam som maken emellanåt skymtat i korridorerna och sitt rum.

 

 

 

Om inte inte de galna seanserna omedelbart upphörde skulle hon lämna maken ensam på sin ön och ta med sig deras barn. Hugo tillbringade några sömnlösa nätter, men fann snart en ny, lugnande sysselsättning – automatiskt tecknande.

 

Hugo var en ständigt skapande varelse – i tankar ord och gärning. Under sina långpromenader och simturer i den kylslagna Atlanten funderade han ut dikter, berättelser, samtidigt som han planerade en möngd politiska initiativ – kampen mot usurpatorn Napoleon III, avskaffandet av dödsstraffet, solidaritet med de kämpande patrioterna på Balkan, kamp mot sociala orättvisor och slaveri (han var en av sin samtids få författare som inte vältrade sig i rasism, utan istället gav en positiv bild av svarta människor). Som författare kunde Hugo rivas med av sitt egna skrivande, gå fullkomligt upp i sina naturskildringar och i sina pjäsers, dikters och berättelsers dramatik; brodera ut och finslipa stundens ingivelse. På samma sätt förfor han i sitt tecknande.

 

 

Han kunde hälla ut en bläckpump på ett pappersark för att sedan genom att vända det fram och tillbaka låta bläcket sprida sig, eller blanda ut det med vatten och andra vattenlösliga substanser och sedan låta det flytta ut över pappret.

 

 

Han kunde även som surrealisten Max Ernst gjorde långt senare – trycka ett vitt pappersark mot ett bläckfyllt sådant så att ett avtryck bildades, eller lägga ett tunt papper över en skrovlig yta och sedan stryka bläck över det. På så vis skapade han slumpvisa mönster som han vid betraktandet lät sin fantasi leka med, så att han därigenom kunde skapa märkliga drömlandskap.

 

 

Hugo var en inte alls en oäven tecknare och då han ”förbättrade” sina fantasiskapelser kunde han över, eller genom dem, skapa konturskarpa och tämligen skickligt gjorda teckningar.

 

 

Den som bäst beskrivit tekniken är faktiskt August Strindberg, som i mångt och mycket påminner om Hugo – genom sin narcissism, de utsökt detaljerade naturskildringarna, fascinationen inför havets mäktigheten hänsynslöshet parad med en viss ömsinthet, den ohämmade satiriska ådran, pjäsförfattandet och den politiska kampviljan. Inte för inte nämnde Strindberg allt som oftast Dickens och Hugo som sina favoritförfattare.

 

 

En annan likhet mellan de två författargiganterna var konsten och det ”slumpmässiga” förfarande de tillämpade, för att nu inte tala om deras tro på ”andarnas” inverkan på den mänskliga tillvaron. Vid ett tillfälle beskrev Strindberg sitt måleri på följande sätt:

 

En diffus önskan behärskar mig. Jag syftar åt en beskuggad förskottering, varifrån man ser havet i solnedgången.

Alltså: med palettkniven som jag använder för ändamålet – jag äger inga penslar! - fördelar jag färgerna över en pannå, och därefter blandar jag dem så att jag får en teckning, något sånär. […] Vad nu? Ovanför vattnet finns en vit och rosa fläck, vars ursprung och betydelse jag inte kan förklara för mig. Ett ögonblick! - en ros! – Kniven arbetar två sekunder och dammen blir inramad av rosor, rosor, vilken mängd av rosor!

En lätt beröring här och där, med fingret, som blandar samman de motsträviga färgerna, smälter samman och förjagar de hårda färgtonerna, tunnar ut, löses upp, och där är tavlan!

Min hustru, vid detta tillfälle min gode vän kommer fram, beskådar, grips av hänryckning […] Åtta dagar senare har vi åter kommit in i en period av hätsk antipati, och i mitt mästerverk ser hon rena dyngan!

 

 

Strindbergs ”vilda skapande” tar sig allt som oftast uttryck i dramatiska havslandskap, precis som fallet var med Victor Hugos konstnärsskapi vilket han likt Strindberg excellerar i havsskildringar, i såväl ord som bild.

 

 

Deras verk påminner allt som oftast om William Turners mer hantverksskickliga skapelser:

 

Jag måste dock tillstå att jag föredrar både Strinbergs och Turners mer färgrika och expressiva konst än Hugos mer murriga variant, dock var hans konst, liksom det mesta andra han skapade även den beundrad av hans samtida adoratörer. Förmodligen har en del av Hugos teckningar till och med kunnat inspirera mer betydande konstnärer än han själv. Exempelvis den oförliknelige illustratören Gustave Doré, som i samverkan med Hugo illustrerade en del av hans litterära verk, men som dock är mera känd för de mästerverk han skapade för att ackompanjera Bibeln, Divina Commedia, Don Quijote, Baron von Münchhausens äventyr och en mängd andra klassiker, som han förgyllde och fördjupade genom sina uppslagsrika illustrationer. Tänker exempelvis på en av Hugos bilder av ett kapsejsande fartyg och en illustration av Doré till Coleridges The Ancient Mariner.

 

 

Hosåväl Hugo som Doré finns emellanåt ett utplånande av gränsen mellan himmel och hav. Jag betraktar exempelvis omslaget till Lars Forsells diktsamling Försök, även det hämtat från Dorés illustrationer till Coleridge och jämför det med några av Hugos teckningar.

 

Strindbergs konst speglar ibland liknande scenerier, där gränsen mellan himmel och hav är vag eller utplånad, som i hans Den ensamma giftsvampen, som så många andra av Strindbergs konstverk målad mellan skilsmässor, då han kände sig som mest ensam och sårbar. Likt fleara andra konstnärer och amatörer kunde Strindberg låta sig slukas av sitt måleri och på så vis lämna vardagens plågor.

 

Då pengar strömmade in genom hans flitiga och uppskattade författarskap lät Hugo på Guernsey skapa sin fantastiska bostad Hauteville. Ett väldigt hus som han egenhändigt inredde i en milt sagt underlig och ofta överlastad stil.

 

 

I bostadens övre del lät Hugo uppföra altaner och inglasade verandor varifrån han kunde försjunka i betraktelser av havet, dess ständigt växlande karaktär under ebb och flod, storm och stiltje. I dessa rum steg han också in i sitt författande, omgiven, men likväl behagligt frånskild, av vädrets/naturens väldighet och kraft.

 

 

Likt Strindberg kunde Victor Hugo inleda en berättelse eller dikt vilken han sedan lät slumpen, eller ”andarna” gripa in i och förändra. I den ovan citerade essän skildrar Strindberg dramatiskt ett sådant förfarande:

 

En gång fick jag ett infall att modellera en bedjande yngling i lera efter antik förebild. Han stod där med lyfta armar, men jag var besviken på honom och i ett utbrott av förtvivlan låter jag min hand falla på den olycklige huvud. Se! En metamorfos som Ovidius inte drömt om. Under slaget plattas den grekiska frisyren till, den blir som en skotsk barett, som täcker ansiktet; huvudet och halsen trycks ned mellan axlarna; armarna sjunker ner så händerna blir kvar i höjd med ögonen under baretten; benen viker sig; knäna närmar sig varandra; och alltsammans har omformats till en nioårs gosse som gråter och döljer sina tårar bakom händerna. Efter lite retusch blev statyetten fulländad, det vill säga, betraktaren fick det önskade intrycket.

 

 

Hugos bevarade manuskriptsamling visar på en korsbefruktning mellan bildskapande och skrivande – hans energiska handskrifter är ofta fyllda med klotter och emellanåt, som fallet tycks ha varit med delar av Havets arbetare, gjorde han först en teckning som han sedan lät utgöra underlaget till en skriftlig skildring. Här är exempelvis en skiss av den svekfullt lögnaktige kapten Clubin, en av romanens två skurkar.

 

 

Likafullt som Hugo kunde beskriva osannolikt ädla personligheter (och ofta lyckas med det utan att bli överdrivet sentimental) så finns det i hans romaner även insiktsfullt beskrivna ogärningsmän:

 

Skrymteriet hade under trettio år tyngt på denne man. Han var det onda och hade hängt sig på det goda. Han hatade dygden. Han hade ständigt umgåtts med brottsliga tankar; men burit det falska skenets tunga vapenrustning. Hos honom bodde ett vidunder, han dolde en bandits hjärta i en god människas omhölje. Han var en mild och beskedlig rövare. Han var redbarhetens fånge: han var innesluten i oförvitlighetens mumiekista. Den allmänna aktningen tryckte honom till jorden. Att gå och gälla för en hederlig människa är ett hårt arbete. Att ständigt bibehålla jämvikten mellan tankar och ord, att tänka illa och tala gott, vilken ansträngning! Han hade måst hålla god min, söka förbli presentabel, fradga av ilska under ytan, småle på samma gång han gnisslade med tänderna.

 

 

Clubin är den fullkomliga motsatsen till den gediget rekorderlige Gilliatt. Hugo använder sig av ett litterärt trick genom att beskriva den starke, förnuftige och älskvärt hjälpsamme Gilliatt utifrån bigotta, småsinta bybors perspektiv. Varje god egenskap beskrivs utifrån deras inskränkta räddhågsna syn på en unik särling, som genom sin redobogenhet och karaktärsstyrka är förmer än dem. Gilliatts förträfflighet gjorde honom till en utomstående.

 

I allmänhet ansåg man Gilliatt för en varulv, men några där på ön ansågo honom till och med vara en bortbyting. Med bortbyting menar man dör en son, som en gift kvinna fått med djävulen.

 

I samband med detta kan det även understrykas att Hugo skriver att Gilliatt, prcis som han själv är en ”andeskådare”.

 

 

En annan udda figur i romanen är den rättskaffens, driftige, men något naive skeppsredaren Lethierry, som drar på sig omgivningens oginhet genom den framgång han röner, trots att han föraktar präster och ingrodd vidskeplighet. Genom att introducera den första ångbåten för Lethierry moderniteten till kanalöarna och trots omgivningens ovilja använder snart öborna sig flitigt av nymodigheten. Både de och Lethierry gynnas snart av alla de fördelar som det effektiva transportmedlet fört med sig.

 

 

Lethierry blir en förmögen man och älskar sin båt Durande, fast inte lika mycket som sin föräldralösa brorsdotter Déruchette, som han tagit hand om sedan hennes späda barndom. Hon är den mest slående skönheten på kanalöarna, mystisk i all sin naiva oskuldsfullhet. Då hon en vinterkväll på avstånd blir varse Gilliatt böjer sig Déruchette ner och skriver hans namn i snön. Även om hon lämnat platsen då Gilliatt kommit fram och läst sitt namn, blir det för honom tecknet på att Déruchette tänker på honom och han blir skyggt och hjälplöst förälskad i den späda jungfrun.

 

 

Den falske kaptenen Clubin iscensätter en olycka som innebär att Durande sätts på grund. I samband med förlisningen tänker han rsvinna med en stor summa pengar han stulit från Lethierry. Planen går dock i stöpet – Clubin omkommer och Durande blir hjälplöst fastkilad mellan två otillgängliga klippor, långt ut till havs.

 

 

Den förtvivlade och ruinerade Lethierry utlovar sin brorsdotters hand till den som kan bärga Durandes värdefulla maskin. Ingen av kanalöarnas invånare kan refter ana att den försvunne, men driftige och urstarke Gilliatt, månad efter månad under heroisk kamp mot naturens krafter under svält och umbäranden på egen hand är i färd med att bärga Durandes maskin.

 

 

Gilliatts omänskliga kamp förvandlar honom till en vilde och största delen av Hugos roman beskriver ingående och ytterst åskådligt varje detalj i Gilliatts besvärliga och livsfarliga bärgningsarbete och hans våldsamma sammandrabbningar med orkaner och allsköns svårigheter som oavbrutet hotar att omintetgöra hans övermänskliga strävan. Gång på gång är han nära att besgras av svält och utmattning.

 

 

Gilliatt tycks ha förvandlats till ett djur, en primitiv varelse instinktivt inriktad på att överleva och fullgöra sitt uppdrag. Men, det rör sig i så fall om ett oerhört förslaget och listigt djur, försett med en ofelbar förmåga att i tid förutse varje hotande katastrof och genom olika medel försäkra sig om att det finns en möjlighet att bemästra naturens ständigt upprepade och skoningslösa angrepp.

 

 

Gilliatt är nära att lyckas i sitt uppsåt då han tvingas genomlida den värsta av alla sina livshotande drabbningar. En kamp mot förkroppsligandet av all naturens nedbrytande, känslokalla krafter – den vidunderliga Pieuvren, jättebläckfisken, kallad ”blodsugaren”, ”djävulsfisken”, eller ”draken”.

 

 

Något tunt, strävt, platt, iskallt, klibbigt och levande hade i mörkret snott sig kring hans nakna arm och slingrade sig nu upp mot hans bröst. […] Omöjliga att skära av eller rycka loss var dessa smutsigt slemmiga tentakler som sugit sig fast vid hans kropp, varje punkt där en sugskål fästat sig var härden för en olidlig, egendomlig smärta.”

 

 

Ett stort, runt föremål gled ut ur skrevan. Det var medelpunkten, de fem tentaklerna som omslingrade Gilliatt voro fästade därvid som ekrarna vid hjulnaven, och på andra sidan denna vämjeliga skiva syntes början till tre andra tentakler, som ännu voro kvar därinne. Mitt i denna klibbiga ohygglighet funnos två stora ögon. De stirrade stint på Gilliatt.”

 

 

När Gud vill excellerar han i det gräsliga. Varför han vill det är den religiöse tänkarens skräck. Med erkännande av att alla ideal är berättigade kan man säga att pieuvren är ett mästerverk. Valen är en koloss, i jämföelse med den är pieuvren liten, flodhästen har ett harnesk, piuvren är naken, vildkatten väser, pieuvren är stum …”

 

 

Pieuvren har ingen muskelmassa, inget hotande skri, inget harnesk, inget horn, ingen gadd, inga vassa fenor, inga gripklor, ingen piskande svans, inga klobesatta vingar, inga taggar, inget svärd, ingen elektrisk urladdnig, inget gift, inga ramar, inga tänder.”

 

En gråaaktig skepnad dallrar i vattnet; den är tjock som en arm, kanske en halv meter lång; det är en trasa; skepnaden liknar ett hopspänt paraply utan handtag. Denna trasa närmar sig, plötsligt öppnar den sig. Åtta armar skjuta blixtsnabbt ut omkring ett ansikte med två väldiga ögon. Dessa armar leva, det är något av flammor i deras vågrörelser.”

 

 

Hydran harpunerar människan, hakar sig fast vid sitt rov, betäcker det med sina ringlar […] den är blöt som gelé. Dess knutar strypa, dess beröring förlamar. Den är som fastvuxen vid sitt rov. Dess åtta tentakler, breda i början, blir allt smalare och sluta som nålspetsar. Under var och en av dem sträcka sig parallellt på längden två rader av sugvårtor, som mot spetsarna blir allt mindre.

 

När pieuvren jagar eller spanar efter rov gömmer han sig undan; han drar ihop sig och förkortar sig till minsta möjliga storlek. Han sammansmälter med halvmörkret, skiftar färg, ser ut som en krusning på vågen; han liknar minst av allt en levande varelse.”

 

Pieuvren simmar, men han går även och begagnar sig då av sina åtta armar, han krälar sig fram.”

 

 

 

 

Han har ej ben, ej blod, han är slapp och flabbig, det finns ingenting i honom, han är ett tomt skinn […] Hela djuret är iskallt. […] Med tusen vedervärdiga munnar suger sig odjuret fast vid dig. Hydran växer ihop med människan, människan smälter samman med hydran. Ni äro ett. Denna mara ligger över dig. Han drar dig till sig och i sig, och bunden, fastgrodd, vanmäktig känner du dig långsamt tömmas in i denna förfärliga säck, som är ett vidunder. Över det fruktansvärda ödet att bli uppäten levande står det obeskrivliga att bli urdrucken levande.”

 

Pieuvren höll honom fast. Gilliatt var flugan som fastnat i denna spindels nät. Han stod med vatten upp till midjan och med fötterna tryckta mot runda, slippriga klapperstenar, högra armen och hela bålen var fast omsnärjd av odjurets tentakler.”

 

 

Pieuvren är listig och beräknande; han söker först döva sitt rov. Han griper det, varpå han väntar. Plötsligt lösgjorde djuret från klippan sin sjätte tentakel och slungade den som en lasso mot Gilliatt i avsikt att därmed fånga hans vänstra arm.”

 

 

Gilliatt undvek tentakeln och hans knivbeväpnade vänsterarm slog ner mot djurets huvud. Han stötte spetsen av kniven in i den platta klibbiga massan, vred den blixtsnabbt i en cirkel kring de båda ögonen och ryckte ut huvudet, som man rycker ut en tand. Allt var förbi. Hela polypen föll livlöst ner i vattnet.”

 

 

Gilliatt finner skurken Clubins skelett i Pieuvrens håla. Likt beatlesmedlemmen Ringo Starr hade Victor Hugo hört fiskare berätta att vissa bläckfiskar samlar snäckor och vackra stenar för att skapa ”trädgårdar”, något som faktiskt tycks stämma med verkligheten. Det är i en sådan trädgård som Gilliatt påträffar resterna av Clubin, omgivna av snäckskal och skimrande stenar. Ett vattentätt skinnfodral med Lethierrys stulna sedlar visar sig vara intakt.

 

 

Utmattad, med en vildes utseende, lugnad efter allt utfört arbete, men utan att en triumfkänsla kan infinna sig, styrde Gilliatt sitt fartyg med Durandes bärgade maskin mot S:t Sampson, en av Guernsey’s små hamnstäder. Han anlände tidigt på morgonen innan någon annan än Déruchette är vaken, något Gilliatt kan konstatera då han smyger fram till Lethierrys trädgård, där han till sin förvåning finner sin älskande. Dessvärre upptäcker han från sitt gömställe att han inte är ensam om att söka sig till hennes bostad. Byns unge och stilige anglikanske präst, vars liv Gilliatt en gång räddat, dyker upp och inför den förtvivlade Gilliatts blick bedyrar han Déruchette sin kärlek och finner att hans känslor är ömsesidigt besvarade.

 

Den sömnlöse Lethierry har samtidigt sökt sig ner till hamnen och till sin stora lycka och förvåning där funnit Durands bärgade maskin vilande fast förankrad ombord på Gilliatts båt. Glädjestrålande slår han i hamnklockan och stadens yrvakna befolkning samlas, även Gilliatt dyker upp. Den impulsive Lethierry överöser honom med lovord som blir än mer översvallande då Gilliatt överlämnar de stulna sedlarna han funnit vid Clubins kadaver.

 

Déruchette visar sig och Lethierry bedyrar Gilliatt att han står inför sin blivande brud, men då Déruchette konfronteras med Gilliats vildsinta utseende – han har ännu inte bytt sina trasiga kläder och månader av slit och uteliv har råbarkat hans drag till en sådan grad att han ser ut som vettvilling – faller hon avsvimad till marken.

 

 

Historiens upplösning blir att den finklädde och uppsnyggade Gilliatt söker upp prästen som är ifärd med att säga farväl till Déruchette, som förtvivlad tycks ha beslutat sig för att underkasta sig sin farbroders vilja och gifta sig med barbaren Gilliatt. Denne offrar sig dock för de unga älskandes kärlek och innan han tar livet av sig agerar Gilliatt som bröllopsvittne vid ett äktenskap han på egen hand har arrangerat. Medan Gilliatt betraktar skeppet som för det unga paret bort från Guernsey låter han tidvattnet dränka honom, uppgiven, men inte förtvivlaomsluts han av ”havets väldiga grav”.

 

 

Samtiden hade inga svårigheter med att likställa Gillat heroiska kamp med Victor Hugos verksamhet – hans exil på de vindpinade öarna och kamp mot den korrumperade franska statsmakten. Säkerligen betraktade Hugo sig själv som en ädel, tapper och skarptänkt särling, som efter efter en hård kamp mot skoningslöst våldsamma naturkrafter mot alla odds utgår som segrare, enbart för att sedan offra sig själv, sin triumf, sitt liv och omtanke för andras lycka. Istället för att dagtinga med sitt samvete stannar den rättstänkande kämpen Victor Hugo kvar på sin ensliga, engelska ö.

 

 

Hugos egenhändiga illustrationer till romanen tycks stödja sådana tolkningar, exempelvis så finner vi bland dem en vinjett med båten Duerande hjälplöst inkilad mellan två klippor. Arrangemanget tycks spegla den signatur som Hugo ofta använde sig av – ett enkelt ”H”.

 

 

Franska karikatyrtecknare var inte sena med att alludera till Gilliatts trista öde och framställde hur Victor Hugo likt honom lät sig dränkas på det isolerade Guernsey.

 

 

Men, men, kanske allt inte var så enkelt för Victor Hugo. Hans spelade skickligt rollen av sig själv som den store människovännen och filantropen. Exempelvis arrangerade han varje tisdagseftermiddag en väl annonserad, stor middagsbjudning för Guernseys mest behövande och fattigaste barn och delade då även ut kläder och leksakerMen, de undertryckta demonerna fanns antagligen hela tiden på plats.

 

 

I press och dikt kämpade Victor Hugo för de fattigas rätt och sade sig vara anhängare till en religion som satte kärleken till nästan och medlidande som sina högsta ideal. Men, han avsade sig dock inte sitt privilegierat lyxliv och kunde i samband med det visa en viss girighet. Exempelvis avslog han sin gängse förläggares bud på 150 000 francs (motsvarande årslönen för sextio ämbetsmän) för Samhällets olycksbarn och sålde istället till en belgisk förläggare de åttaåriga utgivningsrättigheterna för 300 000 francs.

 

 

En viss girighet var dock inte Hugos största brott. Om det under hans samtid funnits en metoorörelse skulle han tveklöst ha blivit utfryst efter att ha stämplats som en perverterad och rovgirig horbock. Som flera andra narcissistiska och libidobesatta skriftställare hade Hugo en kodad svart bok i vilken han bokförde sina erotiska erövringar. Den uppdagades och dechiffrerades 1954.

 

Förutom redogörelserna för ”korta stunder” med prostituerade (ofta flera på en gång) i Saint-Malo, andra hamnstäder och sedermera i Paris – när den store författaren dog stängde bordellerna i Paris för en dag så att stadens sexarbetare kunde visa sin sista respekt för en lojal kund  – hade Hugo bokfört en väldig mängd herdestunder” med tjänsteflickor och andra kvinnor i övre våningen  till sin bostad, Hauteville. De betalades i enlighet med en fast taxa: visande av bröst 10 centimes, full nakenhet, utan beröring 50 centimes, omfamningar utan närmare intimitet 1 franc, fullkomligt händelseförlopp 1,50 till 2 francs. Paragraferna i den svarta boken är i allmänhet  korthuggna: ”E.G. i morse. Allt, allt”, ”Mlle. Rosiers. Vackra ben, ”Marianne, första gången”, ”Ferman Bay. Gjorde allt. 1.25 francs”, ”Såg mycket. Gjorde allt. Osculum [latin, ”kyss”]”  –  sida upp och sida ner, oftast med angivelse av gjorda utbetalningar

 

Alla dessa kvinnor var fattiga och flera av de man lyckats identifiera dog unga, en del blev galna. Anteckningarna redogör även för utbetalningar för kol, mediciner, mat, kläder och ”för uppehåll åt barnet”. Den ömsinte familjefadern Victor Hugo lämnade efter sig flera icke erkända barn, en del av dem namngivna efter karaktärer i hans romaner.

 

 

I sin studie av Samhällets olycksbarn, La tentación de lo imposible, konstaterar Vargas Llosa att avslöjandena om Victor Hugos hämningslösa driftsliv gör den litteräre giganten ”mänsklig”. Jag skulle snarare vilja påstå att de visar honom som en privilegierad egocentrikersom inför gallerierna och sig själv skickligt spelade rollen av en älskvärd filantrop och människovän, men samtidigt inför sig själv dolde och försvarade ett hänsyns- och ansvarslöst sexuellt utnyttjande av unga kvinnor.

 

Kanske ett beteende som även det befruktade hans författarskap, som trots sina skildringar av moraliskt högstående idealister, även rymmer ett galleri av skickligt tecknade skurkar som hemtamt rör sig i samhälles undre världar. Under seanserna dök demoner och spöken upp, kanske indikationer på den samvetsgnagande värld som Hugo dolde inom sig. Antydningar som det finns gott om även i Havets arbetare. Vad, eller snarare vem, är Pieuvren?

 

Medan Victor Hugo sitter och fantaiserar kring sina bläckplumpar växer en märklig varelse fram. Vad kan det vara? En bläckfisk! En Pieuvre.

 

 

Hugos inre demoner är i full verksamhet, de sträcker sina tentakler in i hans känsligt receptiva medvetenhet. Sin vana trogen bearbetar han dessa visuella meddelandet från andevärlden, som faktiskt inte tycks vara något annat än en manifestation av hans eget, djupt fördolda undermedvetna. Platsen dit tvivel, skam och dåligt samvete har fördrivits.

 

Kanske var Victor Hugo såsom han beskrev stenar, ”dessa själens fängelsehålor”, kylig och välpolerad på utsidan. Vem kunde ana hans inre tumult? Hugo var antagligen själv oförmögen att acceptera sina moraliska tillkortakommanden och än mindre kapabel att avslöja dem – förutom i sitt författarskaps förtäckta gestalting. Sin vana trogen utarbetar han sin bläckplumpsskapelse och den frutansvärda Pieuvren tar form. Bland hans övre tentakler kan skaparens intialer anas – V.H.

 

 

Pieuvren som i en dold grotta lurar på sina offer – en obeveklig naturkraft, intelligent, färgskiftande, månggestaltad, flexibel, monstruös, kall och hänsynlös, samt försedd med åtta tenktaler som tycks ha ett liv för sig själva och som dessutom har förmågan att återskapa avhuggna lemmar – vad är den? Om inte sinnebilden för Victor Hugos egna omorgsfullt dolda demoner? Då den store författaren på andra projicerade sina egna tillkortakommande, ständiga positionsförändringar, hårda attacker och döljande av svagheter, var det antagligen sitt egna själsliv han beskrev. Han skildrade andras ovilja att konfrontera sig med sig själva som ”kräftsjälar som ständigt retirerar, kilande bakåt in i mörkret”. Byt ut kräftan mot piuvren och vi får en bild av Hugos fruktan för sitt inres dåliga samvete, som han i Havets arbetare i gestalt av Gilliatt framgångsrikt bekämpade.

 

Redan flera av samtidens zoologer fann Hugos skildring av bläckfisken som ett illlasinnat rovdjur varande fullkomligt oförsvarlig. Den franske konkologen (musselexperten) Joseph Charles Hippolyte Crosse, författare till över 300 vetenskapliga verk om mollusker, publicerade 1866 den kritiska skriften Un Mollusque bien maltraité, ou comment Monsieur Victor Hugo comprend l´organisation du poulpe, En illa behandlad mollusk, eller hur monsieur Victor Hugo förstår bläckfiskens organisation. Den litteräre titanen viftade bort kritiken som ”solfläckar”.

 

Den konkologiska ovederhäftigheten hindrade dock inte att Victor Hugo i sitt litterära skapande släppt lös ett vidunder som under en följd av år kom att hemsöka människors fantasi och mardrömmar. Men … mer om detta i nästa blogginlägg.

 

 

 

Dahlbäck, Bengt, m.fl. (1974) Goethe, Hugo, Strindberg: Diktare, bildkonstnärer. Stockholm: Nationalmuseum. Georgel, Pierre (1993) Victor Hugo Pittore. Milano: Mazotta. Grossiord, Sopie (2008) Victor Hugo ”Et s’il n’en reste qu’ un ...” Paris: Gallimard. Hugo, Victor (1925) Havets Arbetare (Orkan och Stiltje). Malmö: Svenska förlagshuset. Hugo, Victor (2007) The Toilers of the Sea. New York: Modern Library. York  Robb, Graham (1997) Victor Hugo. London: Picador. Strindberg, August (2018) ”Nya Konstformer! eller Slumpen i det konstnärliga skapandet” Vivisektioner II. Stockholm: Norstedts. Vargas Llosa, Mario (2004) La tentación de lo imposible. Madrid: Punto de lectura.

 

 

BLOG LIST

Ett av mina glädjeämnen är att i bilen ensam lyssna till mina CDskivor. Ensam? Jo, då kan jag nämligen spela sådant som kräver koncentration och som i allmänhet inte uppskattas så livligt av den övriga familjen, men som emellanåt fascinerar mig  ̶  exempelvis Schönberg, Webern, Penderecki...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Hans Adolph Brorson, präst i den sönderjyllandska staden Tønder, skrev 1734 psalmen Jeg går i fare, hvor jeg går, vars tredje vers beskriver dödens visshet: Jeg går til døden, hvor jeg går og ved mig ikke sikker, ej nogen dag og time, når han har mig alt i strikker; et lidet åndefang kan ende...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar. Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram...
Especially Americans seem to have a romantic view of Paris as the capital of love, art and good food, at least if you believe the image of the French capital created and supported by Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. My first experiences of that town were not...
Speciellt amerikaner tycks ha en romantisk uppfattning om Paris som en kärlekens, konstens och den goda matens huvudstad, i varje fall om man får tro den bild av den franska huvudstaden som har skapats av Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. Mina första erfarenheter av...
Sometime in the late seventies, I and Rose went to an auditorium in the university town of Lund in southern Sweden, to listen to a lecture and watch colour slides presented by Erich Anton Paul von Däniken. The hall was filled and the atmosphere was expectant. The crowd was mixed; enthusiastic UFO...
Någon gång vid slutet av sjuttiotalet befann sig jag och Rose på Spartas auditorium i Lund för att lyssna till ett föredrag och se ljusbilder presenterade av Erich Anton Paul von Däniken. Salen var fylld och stämningen förväntansfull. Publiken var blandad; entusiastiska UFO-nerdar satt med sina...
Much remains a mystery and I have now reached an age which makes me realize that there are several things I will never learn to understand  ̶  mathematics, chemistry, nuclear physics, quantum mechanics. I acknowledge the fascination and power inherit in such wisdom, though like a dog...
Items: 101 - 110 of 330
<< 9 | 10 | 11 | 12 | 13 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com